Jag glömde att säga.. Jag har slutat blogga. Då jag inte orkar just nu... Eller så känns det bara inte värt det...

Så det kommer med största sannolikhet inte att komma in några vanliga kvällsinlägg förrän jag har varit på det där läkarmötet. Och efter det, får vi se om jag skjutsar igång bloggen igen.

… Men sålänge slänger jag in ett inlägg när jag känner att jag vill uppdatera eller förklara något bara.

Men jag mår bra. Jag mår dåligt. Jag är glad. Jag är frustrerad. Kanske tar jag mig ut.. Träffar familjen någon gång... Men en sådan förändring får ni nog veta i så fall. Ska antagligen fira mors dag där iallafall.

... Annars blir det bara tv, promenader och "dagens mat".

Nu vet ni <3

Skrivet för några minuter sedan.

... Jag vet inte hur jag ska BESKRIVA det för att andra ska förstå. För att man ska få en hel bild av mig. För att faktum är... att texten ovan bara beskriver den del av mig som gör livet omöjligt. Men inte ANLEDNINGEN till att jag känner som jag gör...

Den beskriver inte heller hur BRA jag mår emellanåt och på vilket sätt DET blir jobbigt.. VARFÖR jag alltid ramlar tillbaka ner i ångestgropen igen...

Den beskriver lite grann.. Men man kan omöjligt få hela bilden, när jag skriver enklast på ångest och frustration..

Det jag vill säga är att jag mår bättre än vad jag kan verka göra ibland. Bara det att jag har större behov av att få utlopp för de jobbigaste känslorna(bland andra anledningar).

Största... Eller egentligen ENDA anledningen till att jag klamrar mig fast vid psykiatrin trots smärtan, är ätandet. För att DET är vad jag fruktar ska skada mig mer än vad jag egentligen önskar. Svält och smärtan därav.

... Jag vill övervinna ätandets demoner...

Strävan efter livskvalitet genom hopp och förtvivlan... Ja, det är ett mindre problem.

... Det är ju inte gärna något man frågar sin familj om det är okej...

... Nu går jag och lägger mig.

Kvällsbloggar imorgon istället..

Men kort.

Somnade efter fyra imorse... Vaknade vid sjutiden...

Klev upp vid nio, tror jag...

Lite mailkontakt med min kontakt på kommunen. Ny tid på psykiatrin...

... Kunde ana, redan tidigt, att idag skulle bli en lite jobbigare dag. Då dagen började med ältanden och en känsla av att allt var fel...

... Men bra humör ändå. Trots en svag känsla i kroppen...

"Dagens mat" från affären i stan.. Vänta på bussen.. Hann med den första. Perfekt.

Tv. Tv, tv, tv.

"Dagens mat"...

... Ångest. Ältande till slutet... Och så brast orken...

Nu lyssnar jag på musik.. Och sängen nästa.

God natt med er <3

Skrivet för en stund sedan...

Något jag upplever knepigt just nu... Att blogga...

Ja, det är VÄLDIGT svårt. Då jag känner mig förvirrad och inte riktigt vet vart jag befinner mig. Och som jag sa igår, beror det på att allt förändrades så snabbt. Helt plötsligt gick krisen över, och ångesten lättade en aning... En STOR aning ifrån mitt hjärta! Situationen är dock densamma. Och likaså mina tankar.. i stort sätt...

Så, ja.. Det är därför som det blir förvirrande.

... Men för att göra det så enkelt som möjligt för mig att skriva det här inlägget, rabblar jag helt enkelt min dag.

... Även inatt var en natt då jag sov bättre än tidigare nätter...

Jag minns inte gårnatten så väl. Så därför hoppar jag den... Minns inte heller när jag somnade.. eller hur natten var...

Men jag vaknade iallafall av klockan vid tolv på dagen. Då jag skulle gå till bussen.

... Jag stressade mig upp och gav mig direkt iväg... Med ett hopp om att jag KANSKE skulle ha turen att pricka in då inget av syskonen var i stan... Hade FÖRSÖKT kolla upp bussarna så att jag skulle komma dit en bra tid...

Ja... Ett flyktbeteende... mot mina egna syskon... Men orkar man inte, så orkar man inte...

Väl i stan...

Ja-a... Jag hade en stund att slå ihjäl... Och då jag glömde min flaska med fryst vatten i, som ska hålla varorna kalla... så att de inte smälter bort, så var jag tvungen att vänta med att gå till affären, så länge som möjligt... Vilket störde min hjärna väldigt mycket...

Kunde inte sluta fundera. Älta.. Räkna på tid...

"När var lagom att gå?"... "Skulle det räcka?" ... Och "HUR kunde jag fixa kyla i påsen?" ... Ja. Trots bara några få funderingar, höll sig min hjärna sysselsatt... fram tills handlingen var utförd och problemet löst...

Jag satte mig iallafall nere vid forsen och väntade...

På min promenad ner dit, kunde jag dra slutsatsen att gårdagens matintag var för lite i förhållande till gårdagens kvällspromenad. Då jag knappt orkade promenera min alldeles för långsamma promenad idag...

Men å andra sidan så VET jag ju redan det..

Dock så äter jag mer denna gången än vad jag gjorde förra perioden med "dagens mat".. Och jag blir inte ALLS lika trött, "stram i magen" och hungrig..

Efter att ha suttit en stund vid forsen... och känt denna OBEHAGLIGA värme, som redan i förväg, fick mig att oroa mig extra mycket över varorna som jag ännu inte köpt.. så gick jag iallafall en extra långsam, men ändå lite stressad promenad till affären.

Gjorde mig av med mina småpengar hos tiggaren utanför... Och handlade sedan det jag skulle ha...

... Men då de inte HADE vissa av sakerna, var jag tvungen(Nej, egentligen inte.. Men ville) att gå in på NÄSTA butik också. Innan jag kunde gå vidare till busstationen och ta nästa buss hem...

Lite mer stressad nu... Men jag hann..

Satt och väntade i ungefär en halvtimme, på busstationen... Och åkte sedan hem.

Väl hemma, satte jag mig direkt vid tv:n och började äta det jag köpt... Till en smaklös kopp kaffe.. Ja, ett totalt nedköp... Men jag har ju en godare burk att BLANDA med.. Så det går nog bra..

Sedan dess, har jag blivit sittandes vid tv:n hela dagen. Med en promenad och lite tid vid diskbänken emellan..

... Jag minns inte så mycket om mina tankar och känslor under dagens gång...

Men jag tog mig iallafall en promenad.. En paus ifrån tv:n.. helt enkelt. Någon gång vid sextiden tror jag...

Idag skulle jag gå till skogen.. tänkte jag...

Energin var inte särskilt... Ja, närvarande... Men jag gick långsamt... Och jag var ju inte heller supersvag liksom..

... Under promenaden, gick jag omkring och skrev inlägg innanför mitt pannben.. Diskuterade med mig själv... och berättade om min situation, min vardag och förändringen som nu har skett... Mina tankar och känslor...

Ja, jag skrev helt enkelt ett blogginlägg.. Precis som jag gör nu... Fast i huvudet bara.. Antar att det är ett sätt att bearbeta... Eller så tycker jag bara om att skriva. Berätta.

... Ja. Just det ja... Förutom det, har idag även varit en dag för avsaknad av kärlek... Eller kanske rättare sagt... SAKNADEN av kärlek. Alla har bara... Alla jag har sett när jag har varit ute, har sett så LYCKLIGA ut.. Haft någon att promenera tillsammans med.. Att krama... och att prata med...

Och solens strålar. Fåglarnas kvitter... Barns skratt och hundars tassar... Ja, det gör bara att jag saknar kärleken ÄNNU mer... Saknar livet som jag hade med Xsambon... Och det säger jag FAST jag vet att det är en lögn... Det finns liksom inte mycket att sakna med DET...

... Men jag kan ju säga... Att när ångesten börjar lägga sig och min syn blir åter klarare... Ja, då saknar jag kärleken extra mycket. Saknar att skratta och le... Att umgås...

Och idag... Jag har saknat hundar...

Efter promenaden, har jag börjat förbereda lite med min "kruka" som jag ska ha i fönstret i köket, då mina fikussticklingar börjar växa ur glaset som de står i...

.. Annars har det bara blivit tv... tv... tv...

... Och nu blir det nog sängen.

God natt med er <3

... Jag vet inte vad jag ska säga...

Jag tror att jag har svårt att acceptera livet(och mig själv) som det ÄR, liksom...

Jag TROR att jag har svårt att acceptera DET... Och jag VET att jag har svårt att acceptera upp-och nedgångar i humör och mående...

Jag känner bara att varje gång som någonting förändras i sinne och själ utan någon anledning... Utan att jag kan förstå VARFÖR... Så kan jag bara inte acceptera det. Vilket innebär att antingen hjärnan eller hjärtat... Alltså känslorna eller tankarna, stretar åt HELT fel håll.. Dessa hänger liksom inte ihop då...

... Ett rakt sträck, vore det bästa... Men så ser ju inte livet ut... Så ser ingenting ut, när det gäller levande varelser... Om man nu kan kalla oss det...

... Vet inte om det verkar vettigt på något sätt...

Så därför går jag vidare..

Trots en HEL del ångest över just bloggandet, nu på kvällen, ska jag ta och rabbla min dag..

För att imorse lovade jag mig själv att jag skulle tillåta mig själv att inte blogga när jag inte orkar... Utan bara skriva en snabb "såhär ser min vardag ut just nu-uppdatering", och sedan blogga igen först när det händer någonting NYTT i min vardag...

Och ja. Saker HAR varit annorlunda idag. Så jag antar att jag måste svara till mitt "tvång" att blogga idag. Ge vika för min ångest. För att... Ja-a... Saker har ju förändrats lite grann... På sätt och vis...

... Igår natt, innan jag somnade, hade jag väldigt mycket ångest. Iallafall som jag minns det. Då handlade det om mötet på psykiatrin... Jag kände ett behov av att veta redan nu, vad som skulle hända då... Men samtidigt ville jag nog inte veta alls...

.. Somnade iallafall ifrån...

Och vaknade tidigt imorse. Vilket inte var så konstigt, då jag gick och LA mig rätt så tidigt igår.

... Klev dock inte upp förrän efter... Ja, vid elva. Då jag skulle gå till bussen...

22åringen messade mig imorse, och...

Ja-a... Kom på varför jag inte kan säga vad hon ville...

Men det gjorde iallafall att när jag somnade om, så sov jag väldigt oroligt. Då jag behövde fylla på pengarna på mobilen, för att kunna svara henne.. Och jag har ingen lust att ignorera ÄNNU ett syskon! ...

Men även ångesten för hur lång vår konversation skulle bli om jag svarade, "oroade" mig lite grann...

Jag klev iallafall upp i god tid för att fylla på med pengarna och skickade iväg mitt svar..

Sedan betalade jag räkningen som jag hade fått från Boendestöd... Ja, ännu en anledning till att jag inte borde söka hjälp när jag inte tar emot den... Det kostar pengar.

Nu blev inte den här så dyr som tur var... Men när jag låg inne... Ja, tänk er en sjukhusräkning för flera månader.

... Så blev det iväg till bussen. Varpå jag funderade väldigt mycket... Säkert mycket det här med att jag kände ett behov av att säga bort det här med psykiatrin och fixa någonting annat... Men inte känna att jag kan. Vågar och så vidare...

... Hmmm. Jag minns inte...

Det känns som om det var något ANNAT som jag funderade över också... Bloggningen? ...

Ja, jag minns inte. Så jag går vidare...

... Jag handlade det jag skulle ha...

Och så väntade jag in nästa buss och åkte hem...

Åt lite grann framför tv:n...

Och nu har jag ångest...

... Och eftersom att dagen har VARIT så KONSTIG idag, kanske jag tar och hoppar lite grann igen...

Jag var ute på en promenad i solen.. Då det blev för varmt i soffan, och...

... Nej, jag ORKAR inte. Jag får ångest bara jag FÖRSÖKER.

Att det ska vara så SVÅRT.

Kan ju säga att ångesten har varit rätt så frånvarande idag. Tankarna har funnits där. Och rent praktiskt i vardagen och livet, har dagen sätt PRECIS likandan ut som den gjort det senaste...

Men rent känslomässigt... Ja, halva dagen var HELT fri ifrån ångest. En lätt känsla inombords, som bara stördes lite smått av mina bångstyriga tankar, och vetskapen om... Eller rättare sagt OVETSKAPEN om hur jag ska ta mig framåt...

Det faktum att jag inte kan se några vägar. Och att jag önskar att någonting kunde öppna sig framför mina ögon nu på en gång. Och fixa allt det här...

... Och sedan det, att när jag mår känslomässigt bättre, så känner jag ju ÄNNU mer att jag borde ta tillvara på det och inte låta det rinna ut i sanden...

Och eftersom att jag är en osäker personlighet som tvivlar så fort som någonting förändras, så kände jag ju även en starkare dragningskraft till att säga upp psykiatrin som jag sakta men säkert, ändå närmar mig

... "Jag skulle ju kunna leva och må bra redan NU."...

... Och så lägger man till det faktum, att så fort jag tänker, så inser jag även att det inte skulle fungera... För att jag inte ser några fungerande vägar och redan har betat av de som jag kan se...

"Jag mådde bra, emotionellt... Men jag tar mig FORTFARANDE inte framåt PRAKTISKT. Och hjärnan sätter sig fortfarande på tvären... Liksom det faktum att jag inte får till ätandet. Inte sköter några hushållssysslor... OCH inte kan ta emot STÖD för det!

... Nej, det funkar helt enkelt inte...

Och att åter ha börj... Eller rättare sagt. Efter att ha tänkt för länge. För intensivt. Så kom ångesten smygandes. Men vad kunde jag förvänta mig? Jag praktiskt taget, ROPADE ju på den!

... Nej, inte så mycket tankar på döden idag. Tänkt det, har jag väl gjort. Men då hjärtat gett mig en liten brake, så har allt känts mindre desperat iallafall. Vilket har varit skönt..

Sa till mig själv, under promenaaden, att jag nu verkar ha tagit mig ur den här krisen.. Men att jag oroar mig en del. För att under tre veckor, kan jag komma in och ut ur den MÅNGA gånger. Och om jag har tur.. Och BARA då.. Kan jag få komma in i en ANNAN slags kris istället! För att denna "psykiatri-krisen" är nog något av de JOBBIGASTE! ... Hellre kärlek-,husdjur-, praktik-, eller matkris i så fall.. Eller vad nu hjärnan kan hitta på... Inredning?

... Eller så får jag bara VILA i några veckor. Det vore ju snällt av mig själv i så fall :P

... Men till kvällen som sagt. Ångest. Mycket grubbel. Det gamla vanliga... Men ändå lite mer avtaggat(eller vad man nu säger) än vad det varit de senaste dagarna...

Velat säga upp psykiatrin. FÖRSÖKT att komma på andra vägar... Men insett gång på gång... "Nej. Detta är min chans" ... Vet bara inte hur jag ska orka... Några veckor till... Minuter blir till timmar. Timmar blir till dagar.. Och dagar, till veckor...

Men. Tänker jag inte framåt, så blir det enklare... Eller?

God natt med er <3

Jag bloggar ifrån sängen. För att jag kunde inte tillåta mig själv att inte blogga.

Kortkort..

Jag sov bättre inatt... Kanske var det bra att ge upp helt.

... Jag vaknade vid ettiden. Hade fått kallelse till psykiatrin, på posten. Ungefär tre veckor framåt...

Och att inte tänka och bara vara, blev med ens svårare.

Skärande ångest. Jobbiga tankar...

Gråt framför tv:n. För att jag inte orkade titta... Ett hjärta av bly... SMÄLTANDE bly. Och en hjärna med mjölksyra...

"Dagens mat", på affären här i byn...

Skriva av sig i textsamlingen, när jag inte orkade mer...

… Och omöjliga funderingar utan slut... Med ett dilemma som kunde döda... ALDRIG har jag längtat så mycket efter vad som helst att döva min smärta med.. Vad sägs om en strömbrytare till hjärnan?

Problemet är...

Jag orkar inte längre. Vill se en förändring. Förbättring... Jag vill må bra. Komma framåt... Slippa se döden som en öppen dörr..

… Och jag vill göra det NU. BEHÖVER det... NU.

… Men samtidigt orkar jag inte MED att ta tag i någonting som kan fixas NU, om jag redan HAR någonting pågång.. Psykiatrin...

Och ska jag då orka leva min vardag utan att göra någonting åt den eller mig själv... i TRE VECKOR?!

… Det är liksom psykiatrin ELLER en annan väg...

Någon annan väg, SER jag inte...

Och psykiatrin känns för långt borta...

… Det där med att sluta tänka... Fungerade inte särskilt bra.

… Vill nog bara undvika döden just nu... Måste finna en bra väg...

Hjärtat blöder fortfarande... Kan det brista på riktigt?

God natt med er <3

... Jag tänkte egentligen inte blogga idag. Kvällsblogga...

Jag tycker inte om tanken på vart jag är påväg i livet. Emotionellt och psykiskt... Men även fysiskt...

Jag sabbar för mig själv... Och jag börjar tröttna på att skriva... Allra helst dela MED mig av en massa negativitet och ett fallerande(fallererande?) liv... Jag börjar känna mig obekväm med att skriva för mig allvarliga saker, till människor som egentligen inte berörs alls av just min situation och mina känslor... Känna mig SKYLDIG för hur TUNG min blogg blir och hur gnällig jag låter...

... Och jag... börjar helt enkelt lämna bloggandet bakom mig...

Vad som håller mig kvar, är väl det faktum att jag...

Det här skulle vara min dag i livet. VARJE dag, i flera år, var det meningen... Så har det ju inte riktigt varit. Och mitt mål att kunna läsa tillbaka om mitt liv, kampen igenom och vidare... Det är liksom lite grann förstört... Men ÄNDÅ vill jag inte riktigt släppa taget.. Den betyder för mycket för mig, helt enkelt.

Ehhmmm... Så nu när jag ändå skriver, kan jag ju lika gärna beskriva min dag idag...

... Kan ju börja med att säga att jag har allt utom härliga nätter nuför tiden. Att jag somnar på morgonen... Vaknar senare samma morgon...

Jag kan säga att jag ofta längtar efter tabletter... Eller så säger jag INTE det. För att det hör inte hit...

.. Så jag går vidare.

Inatt var nog inget undantag. Jag hade svårt att somna. Låg med mycket funderingar... Oro... Ångest och rädsla. En känsla av fångenskap med tajta rep, inom mig själv...

... Jag skrev till min kontakt på kommunen, för att kunna lugna ner mig själv lite... Har en känsla av att jag håller på att beta av alla mina orosmoment och ångestbelagda ting(om man nu kan säga så)... Så mycket som jag kontaktar henne!

Och på talan om att kontakta... Jag mår bara sämre och sämre. Blir bara tyngre och tyngre i skallen. Det blir bara svårare och svårare, att psykiskt andas... Ju mer jag tänker på min situation... Ju mer jag kontaktar.. Ju mer jag försöker se framåt.

Jag hoppar lite grann idag.

När jag gick ute på min promenad nu på kvällen, kände jag mig bara så DESPERAT till att få PRATA med någon. Att få dela med mig av mina funderingar.. Min oro för framtiden... Och min brist på ork att uppleva den...

Kanske prata om lite annat för en stund... Eller bara skaffa lite stöd i kärlek...

Jag ÖNSKADE såå, att jag kände människor. Människor som jag kunde lita på. Prata med... Men jag konstaterade ganska snabbt, gång på gång... att dessa människor FINNS inte. Inte i mitt liv...

Inte ens XSAMBON kändes bra att kontakta. Spanjoren känner jag inte... Och om jag hade varit tillräckligt desperat... Min andra sjukhuskompis, Halvturken som jag sådär hemligt kallar honom... Nej, hans nummer hamnade i soptunnan i samma veva som jag lämnade sjukhuset...

... Mina föräldrar eller syskon var inga alternativ... Inte alls. De vet för lite. Förstår för lite... De har för liten insikt... Och dessutom vill jag hålla våra samtal till det positiva. Prata glada saker... Eller kanske diskutera livet... Men inte på den nivå som det ligger på NU...

Däremot tvivlar jag inte på att jag skulle kunna ha en och annan trevlig stund även nu när jag befinner mig i denna krisen... Eller vad det nu är för något...

... Nej, jag var ensam... Och till slut bestämde jag mig bara för att jag skulle sluta tänka. Jag skulle sluta bry mig... Och jag skulle ge upp... Bara göra vad jag hade lust med... Och inte ställa några som helst krav eller förväntningar på mig själv... Varken vad gällde att komma framåt i livet, att göra någonting på dagarna... eller att komma iväg till stan, så att jag får köpa "dagens mat" varje dag...

Jag skulle sluta drömma...

För att nu orkade jag inte längre. Jag mådde bara dåligt av att befinna mig i den här desperata och omöjliga situationen. Där jag ändå VISSTE att det var jag som orsakade mitt eget lidande... och inte tog tillvara på de eventuella goda stunder som jag kunde ställas inför...

Och min hjärna var TRÖTT på att tänka... Jag var TRÖTT på att vara missnöjd och desperat.

Jag ställde mig upp från bänken som jag satt på. "Japp. Så får det bli" ... Och jag mådde rätt så bra för en stund. Satte på musik i öronen... och gick på vägkanten och sjöng till musiken...

Dock så dog känslan som jag ändå hade fått... Känslan av lättnad, i samma veva som jag tappade greppet om förståelsen för vad som var skillnaden med det NYA sättet att leva, mot hur jag har levt de senaste VECKORNA... Månaderna... ÅREN!

... Men iallafall...

Tillbaka till dagens ordning..

Jag klev iallafall som vanligt nuför tiden, upp strax innan ett-bussen skulle gå... Stressade mig iväg till bussen... Och åkte in till stan...

Dock så blev det inte två bussar idag som jag hade TÄNKT mig. Då jag inte kände någon energi eller större lust till att åka ett köpcenter bort idag... Så jag gick istället till en affär i stan, och hoppades på att inte stöta på något kännbart ansikte på vägen...

Jag stressade lite grann. Så att jag skulle hinna med första bästa buss hem igen... Orkade inte vara hemifrån... Men det faktum att jag inte känner mig särskilt pepp på att lida FÖR mycket fysiskt av att svälta, gjorde "dagens mat" till ett måste...

Jag hann med bussen...

Och väl hemma, blev det tv... Om jag inte minns fel. Och "dagens mat" med en kopp kaffe...

Jag förblev sittandes framför tv:n, medans de desperata tankarna... som jag inte minns så väl nu i skrivandets stund, lockade fram tårar i mina ögon... Och en viss desperation till... Nej. Skit samma. Jag vill inte skriva så. Inte idag. Funderar på att...

.. Det spelar ingen roll. Och ursäkta för gåtorna. Har svårt för att betsämma mig för vart jag ska sätta gränsen för "säga och inte säga" just nu... Vilket egentligen inte spelar så stor ROLL.. Med tanke på vad jag hittils skrivit.

Det blev iallafall ett blogginlägg... Eller egentligen ett inlägg i textsamlingen, som sedan hamnade på bloggen...

Och sedan drog jag på mig ytterkläderna och gick ut en stund.. Promenaden som jag skrev om lite högre upp...

Jag promenerade till trafikplatsen... Och sedan med desperat sinne. Då internet inte fungerade på mobilen, så att jag inte kunde kolla buss in till stan, gick jag tillbaka hem igen...

Jag blev jagad av en ung tjej. Kanske... Nej, jag är så dålig på åldrar. Men senare barn, tidigare tonår kanske.. Som ville intervjua(stavning) mig, påstod hon. Men det verkade mest som en lek. Ett skämt... Ja, hon hade kul... Och jag var inte riktigt på humör. Så avvisade henne på ett sätt som jag HOPPAS att blev såpass trevligt som jag ville göra det...

Och så gick jag hem... La mig framför tv:n... Och försökte låta bli att oroa mig över... situationen, mig själv... och framtiden... Ja. För oron är det ju inget säkert koncept att börja strunta i allt ÄNNU mer...

... Men jag hade iallafall turen att det var David Batra på tv:n när jag kom in. ÄLSKAR honom. Kan nog påstå att han är min favoritkomiker. Dock så hade jag ju redan SETT den föreställningen. Men lika kul ändå.

... God natt med er <3