Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av D - Söndag 2 juli 21:13

Jag är ute och promenerar...

Imorgon, ska jag iväg och träffa HanSomInteHarEttNamn, för första gången.. - och ingen promenad i världen, kan ta bort min feta, putande mage, tills dess..!


Samtidigt som jag sitter därhemma, och gång på gång, skriver i mitt lilla block för punkter som skaver, att jag är rädd att bli fet, att jag inte vill ha denna feta mage, - går jag iväg till köket, för att hämta någonting att äta. Och inte för att jag är hungrig eller sugen.. Utan, för att jag känner behov utav det! Känslomässigt. Psykiskt... - Men definitivt inte fysiskt!


...


Just nu, känner jag mig ensam. Jag känner mig otrygg... Lämnad, utan att direkt ha haft någon. Hjälplös, handfallen... och väldigt vilsen.. i en allt för stor sinnesvärld...

Jag har totalt tappat greppet om mig själv, känns det som.. Samtidigt som jag, på något sätt, ändå känner att jag vandrar.. "men jag sitter fast"...


...


Nu ska jag fortsätta promenera, och titta på dagen som blir till kväll. Lyssna på ungdomarna som tjoar och de sista bilarna för ikväll...

Imorgon blir det att träffa HanSomInteHarEttNamn, med fetismagen, -och sedan besöka 24åringen med sambo, för grillning...

ANNONS
Av D - Söndag 2 juli 01:12

... Jag sitter ensam och lyssnar till tystnaden. Ligger på rygg, raklång, på sängen.. - Stirrar upp i taket. Funderar...


Jag är inte nöjd. Det var inte såhär jag hade föreställt mig mitt vuxna liv. - Det här skulle vara bättre än barndomen. Det skulle vara friare, roligare.. och mycket lyckligare. Jag skulle äntligen börja leva mitt liv. - Mitt alldeles eget... - Ett hus på landet, skulle jag ha. En man, flera hundar och barn.. - Med närhet till både skog och vatten...

... Jag kunde inte föreställa mig att mitt vuxna liv skulle vara uppbyggt av ångest, stress, osäkerhet. Av svält och hetsätande... Av tillitsbekymmer och långa sjukhusvistelser... Utan jobb, och i total ensamhet 85% av min tid... Med en aktivitetsersättning som gör att allt står stilla... - Att jag skulle se fram emot när livet tar slut, varje dag.. Samtidigt som jag rör mig genom dagarna som går, och bara tar det hela som det är...

- Jag skulle ju vara lycklig, nu. Jag skulle vara en tryggare människa, med bättre självkänsla... - Allt skulle ha vänt. En ny början skulle ta vid...


... Jag är inte lycklig...

Jag vet inte vad jag är.. men jag måste nog vara nöjd med vad jag har, ändå... - Mitt liv är inte så illa som det hade kunnat vara...

... Eller ja. Det är mitt liv, jag inte trivs med. Men att kunna skratta och le, och bara ta en paus från helvetet när tillvaron tillåter.. - Det måste ju ändå vara en tillgång... som jag bör vara tacksam för...

... Jag känner mig bara så maktlös, i min egen närvaro... I mitt eget sällskap...


...


Idag hade jag en halvdag/typ heldag, i stan, med Bästisen. - Vi hade kul. Fikade och gick i klädaffärer. Pratade.

- En social dag, avklarad. Två kvar. - Eller ja. Det blir ju fler och fler, hela tiden, såklart. Men det närmaste, har jag två kvar. En träff med HanSomInteHarEttNamn och 24åringen, på måndag. Och antagligen en helhelg med 28åringen, nästa helg.


... Och så köpte jag en murgröna.

Känner mig lite lyckligare, nu när den står där. - Älskar gröna växter, som kan utvecklas långt. Kan inte sluta titta på dem...

ANNONS
Av D - Fredag 30 juni 01:10

... När jag hör musik, kan det kännas underbart. Ibland, känns det som om jag saknar något... Ibland, känner jag mig lycklig inombords. Ibland, harmonisk. Lugn... Ibland, ledsen. Tung... Ibland, ger det mig bara en känsla av någonting meningsfullt, precis utom räckhåll. Sådär så att jag kan se det, men inte röra vid det... "Det finns där, men inte för mig"...


... Mitt liv, är ätstörning. Mitt liv, är ensamhet. Mitt liv är meningslöst... men jag vill ha det, ändå...

Mitt liv, är att gå och lägga mig varje natt, och be till högre makter, högt för mig själv, att inte behöva vakna morgonen efter...

Mitt liv, är glädje och skratt. Det är att prata snabbt och sluddrigt, för att man har så mycket att säga. Det är att inte våga prata alls. Det är att längta efter något socialt... och att, samtidigt, inte orka träffas...

Mitt liv, styrs av rädsla. Bromsas av tunga känslor och osäkerhet... En vilja, som går åt hundra håll...

... Mitt liv, är att längta bort. Det är, att stanna kvar, bara för mina föräldrar och syskon...

Mitt liv, - det är drömmar, men utan hopp... Hopp, men utan tro... Det är, att fortsätta kämpa... Att fortsätta framåt, fastän man egentligen velat lägga av... alldeles ör många år...

... Det är att inte bli litad på... Det är att inte tro på sig själv. Det är att ändå tro.. Det är folk som tror högt.. - Högre än jag...


...


Nu ska jag sova... Jag vill drömma mig bort...

Mycket som händer, just nu. - Jag lever.


På måndag, ska jag träffa HanSomInteHarEttNamn, för första gången. Sedan, ska vi hem till 24åringen och grilla, på kvällen...

Bästisen är hemma hos sin pappa, nu, så vi ska väl träffas någon dag framöver... - Press. Vi har ju, förövrigt, ingen kontakt längre.

28åringen och jag, ska ju också träffas.. - Eftersom att jag blev sjuk, när vi skulle träffas, sist...


Arbetsförmedlingen har inte hört av sig, - samtalsteamet på vårdcentralen, trodde sig inte kunna bistå mig med enkla kuratorsamtal, - och beslutet om boendestöd, tycks dra ut på tiden....


Jag har varken tvättat, diskat eller städat. Och mina växter behöver, sedan länge, planteras om...


Jag äter för mycket. Äter fel... Och viljan att svälta, finns där.. - för svag för att vara till någon nytta.. För stark för att inte trycka ner mig och ge mig dåligt samvete när jag äter...

Av D - Tisdag 27 juni 12:38

De ljumma vindarnas krafttag, trädens sus, och naturens brus i mina öron. Fåglarnas kvitter bakom motorernas brum och däckens rullningar mot asfalten... -Och jag vill bara vandra. Fortsätta vandra, och aldrig återvända hem igen.. -här jag går, på vägkanten...

För att, där bortom horisonten, väntar lyckan. Där väntar någonting meningsfullt. Där väntar frid och harmoni...

Jag vet inte om den väg jag vandrar på, är den väg som leder mig bortom horisonten -där paradiset väntar "mitt paradis".. -Men jag är villig att fortsätta vandra. Bara fortsätta gå.. tills jag har kommit så långt ifrån det liv jag nu upplever, det bara går...

… Nej, jag vill inte tillbaka igen. Inte tillbaka hem... -Jag vilk känna såhär. Frid och harmoni.. Frihet.. -Där jag går mot ingenstans...

Av D - Söndag 25 juni 22:06

... Hmm... Sedan sist...


... Jag var väldigt nära att köpa hund.

Jag har ansökt om boendestöd.. igen.

Jag har varit sjuk.

Och vårdcentralen ville inte hjälpa mig.


...


Ja, det var väl det.. Tror jag.


...


För någon vecka sedan, bestämde jag mig för att köpa en vovve som jag hade hittat på Blocket. Valpar. Det var Pudelvalpar, - och passade mig bra, eftersom att jag inte vill ha en hund vars päls fastnar precis överallt. Jag messade 24åringen, eftersom att hon får mig att känna mig tryggare, - och jag var ju allt annat än trygg i mitt beslut! - Hon peppade mig till att skicka iväg mailet till uppfödaren. Det mail som jag redan hade skrivit iordning, med detaljerad precision.


... Under hela den här processen och kontakten med ägaren, mådde jag väldigt dåligt. Drömde konstigt, sov oroligt, och kände mig alldeles överväldigad och gråtfärdig om dagarna.. -24åringen var mer exalterad än vad jag var! - Och precis när jag skulle tinga en av valparna, - bestämde jag mig, istället, för att jag inte var redo. - Jag skulle inte orka ta hand om en liten hund, ett helt liv, när jag inte orkade med mig själv och min egen vardag "Jag behöver mer trygghet i mig själv, för att orka och våga. Annars hamnar jag, med största sannolikhet, på sjukhus, igen"...


... Så. Inget hundköp.


...


I samma veva som jag planerade att köpa hund, -kände jag också att det skulle vara en ren omöjlighet, om jag inte hade något stöd i vardagen.. - Så att, jag ansökte om boendestöd...

För, typ, femtioelfte gången, ansökte jag om boendestöd. Eller ja. Ansökte och ansökte. Hon är ju inte riktigt nöjd med mina "ansökningar", då jag inte kan svara på de två frågor som hon alltid ställer "Vad ska vi göra på träffarna? Och hur många gånger i veckan, ska vi träffas?".. -Ja, inte hon och jag, alltså. Utan, boendestöd och jag.

... Men hon nöjde sig med svaret som hon fick, och nu väntar jag bara på beslutet.


...


28åringen och jag, - skulle träffas, förra helgen. Jag hade nämligen messat henne och frågat om hon hade lust att träffas. Och när vi sedan hade bestämt träff, - att hon skulle komma hit och sova, under en helg, - började jag diska och städa, så gott jag orkade. Dock så kände jag mig, som vanligt, sliten, - så att jag ville prioritera att orka duscha...


På torsdagen, sedan, fick jag höra någonting(eller, se på mess) som gav mig ångest och gjorde mig stressad. - Min värld gick under och väggarna kom bara närmre och närmre.. -Så att jag gick iväg och köpte mig propparmat(som iochförsig, kanske inte får kallas så, - när dagsintaget, ändå, blir lägre än normalt), och så åt jag. Jag åt en hel mikromat, på en gång, - och blev sedan, väldigt sjuk...


Här började helvetet..!

Jag fick frossa, ont i magen, jag började må illa... - Och hela natten, sprang jag mellan toaletten och sängen, - då kräkreflexen satte igång, av smärtan. Det gjorde mycket mer ont, när jag låg ner, - och jag kände mig för svag för att sitta upp...


På morgonen, där, på fredagen, - lyckades jag, trots oro att spy på vägen dit, ta mig till affären och köpa mig vitpepparkorn... - Dessa hjälper mot magsjuka och... - Ja, det både förebygger och "behandlar"...

Jag svalde dessa, två gånger, under den förmiddagen, - och slapp, sedan, alla symtom som hade med illamående att göra...


... Men nästa natt, var ännu värre!

När illamåendet försvann, blev magknipet mer än vad jag orkade hantera. Det var, liksom, inte som attacker i magen. Utan det var långa och utdragna smärtor, - som gjorde att jag varken kunde stå raklång, ligga ner, peta på magen, - eller sitta upp, mer än på ett visst sätt...


Natten blev lång, - och eftersom att jag inte kunde lämna lägenheten, - då jag inte kunde gå, mer än dubbelvikt, - hade jag inte haft möjlighet att få tag i smärtstillande... Så jag funderade, hela natten, på att bara ringa ambulans istället... - Men har jag en tillräcklig anledning?


... Natten spenderades med att, förflytta mig mellan soffan och sängen, varannan timme...

... Ingen ambulans. Inga smärtstillande, och ett par dagar senare, var jag smärtfri och kry. - Ja, förutom den lilla detaljen, att jag inte hade ätit eller druckit någonting(mer än vatten), på fyra dygn.. - Och ätstörningen var, mer än vaken, nu!


...


Sedan, var det ju, det där kurartorssamtalet på vårdcentralen, också.


Jag träffade PersonligtOmbud, för att hon skulle försöka hjälpa mig boka ett möte på vårdcentralen. Och trots att jag nästan bara satt och stirrade rakt ut och inte visste vad jag skulle svara när PersonligtOmbud ställde sina frågor.. - lyckades hon boka en tid åt mig, till bara en vecka senare.


... Men nu hade jag ju, lagom tills det här mötet, precis blivit sjuk och lyckats bli frisk från en hemskt smärtsam tarmsmärta.. och åt dessutom ingenting alls! - Så att, jag var ju inte så jättepepp på att åka, längre...

Men PersonligtOmbud hade gått på semester, och MinKontaktPåKommunen, trodde sig inte kunna hjälpa mig "Det behöver de höra ifrån dig"... - Så att jag bestämde mig för att försöka pallra mig dit, ändå.. -Trots en total brist på ork!


... Jag pratade med kuratorn, och hon kändes trygg... För första gången, på länge(länge, länge), - fanns det någon myndighet, vård eller liknande person, - som jag faktiskt lyckades prata med, - och inte bara stirra i väggen, inför, och säga "jag vet inte"..! - Jag visste, liksom, vad jag ville! Jag visste vad jag var ute efter.. - Bara det att hon inte, trots det, tycktes kunna förstå vad jag.. efterfrågade...


... Jag var väldigt tydlig med att säga att jag "bara ville prata". Att jag bara ville ha någon att diskutera livet, med, - och få lite stöd och någon annans syn på det hela... - Men ändå så gick hon på, väldigt, om att hon ville skicka remiss till psykiatrin "och/ eller" ätstörningsenheten.. - Fastän jag sa att jag inte var intresserad av att ta tag i just "ätstörningen" just nu, och att jag inte litar på psykiatrin... - Hur kan vårdcentralens samtalsteam inte ha tillräckliga resurser till att låta mig "bara prata"? - Det är ju det enda jag vill!


... Jag fick iallafall ett brev om, en dag senare, att det var bättre att jag vände mig till öppenvårdspsykiatrin, "då de har betydligt fler resurser". - Och att jag eller PersonligtOmud, skulle ringa henne, om jag ville ha en remiss skickad till psykiatrin eller ätstörningsenheten... - Och så skickade hon en ny tid, för att följa upp vad jag hade bestämt mig för!


... Nej, det känns onödigt. Vill de ändå inte hjälpa mig med samtal, - behöver jag inte, heller, träffa henne en gång till.. -Förstår jag inte meningen med...


...


Ja-a.. Det var väl det.


Ja har kommit igång med ätandet, men har en plan för -från och med imorgon...

Firade midsommar, hos mina föräldrar, men de var bara pappa, jag och mamma, i princip. - Inget firande, men trevligt ändå.


...


Jag tror att det får räcka så, för idag. 

Nu kommer jag att försöka skriva, bara, några korta punkter, varje dag... - Väldigt kort. Det ska nog funka.

Av D - Måndag 5 juni 14:31

... Jag har inte bloggat på några dagar, då orken inte har funnits. Men jag har skrivit, lite grann.

     

Av D - Onsdag 31 maj 21:03

... Jag bli överväldigad, av allt jag borde göra. Av allt jag ska göra, kommer att göra, vill eller önskar att göra...

Jag blir trött, av att inte tro. Av att knappt våga hoppas... Av att... förakta mig själv, och förkasta mitt liv...

Och jag blir förvirrad och frustrerad, -av att inte kunna runda problemen, och vilja det jag vill.. eller borde vilja...

... Det här kommer aldrig ta sig till sitt slut, -för att den viljan, har inte jag... Iallafall så verkar det inte så.. efter alla dessa år...


...


Men jag orkar inte pressa. Inte idag.

Jag orkar inte, bomba mig själv, med kraftigt kramade hjärtan och explosionsfärdiga hjärnor...


... Så att, jag beskriver väl min dag...


... Likt som natten till igår, -sov jag ingenting, alls, inatt...

Jag ville bara inte somna, -när jag skulle vakna, igen, för att åka till arbetsförmedlingen... -Otrygghet.


...


Hmmm.. Jag orkar inte...


...


Iallafall...


Åkte iväg, vid halv nio, på morgonen...

Tog en lång(relativt) promenad, i en omväg, till arbetsförmedlingen. Väntade på att de skulle öppna. -Blev inropad, direkt... Trevlig kvinna. Glad och lugn. Hon kändes, rätt så, trygg... Vet att jag kände mig, tillräckligt, bekväm, -för att hinna ge henne, typ, tre snabba blickar i ögonen, innan mötet var över. Men, precis vad som blev sagt, det vet jag inte riktigt...


... En snabb promenad, tillbaka till busstationen, -och ta bussen hem.

Träffade 22åringen, på bussen... Vi brukar normalt sätt, ignorera varandra, -eller säga ett snabbt "hej", och sedan gå förbi varandra. Men idag, satte han sig på sätet på andra sidan gången. Han frågade hur det var, och vi sa några meningar... -Sedan blev vi tysta, resten av bussresan.


... Hemma, -åt jag, lite grann. Såg på tv... Och något mer.. -Jag minns inte..


... Och så bestämde jag mig -för att åka in till stan, igen...

Orkade inte sitta hemma och riskera att hetsäta... "Inte när det har gått så bra"... -Och jag behövde en promenad.. till.


... Lång promenad...

Båda mina promenader, idag, tog jag mina gammelgamla skor med centimeterstora hål i.. Eftersom att dessa, kanske, -inte läcker in lika mycket vatten, som ...


...


Nej, nej, nej. Jag orkar inte.

Det får räcka, för idag. För att, jag orkar inte skriva något mer. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte fundera på, hur jag skriver, -och hela tiden, känna att det blir supersuperfel...


... Jag vill bara strunta i allt. Jag trodde liksom att det här kunde vara en lika kort period, som andra perioder. Att det var någon "fas" eller något, -att jag tänker så mycket på, hur jag skriver...

Men jag orkar inte. Ska jag skriva "rätt", måste jag gå på skrivkurs. Lära mig, hur man bygger sina meningar. För att, det här blir inte rätt. Och i ett liv, -där jag, ständigt, önskar att jag kunde lämna, -känns det inte värt att lägga till, ett sådant ovärdigt bekymmer...


...


Men, för att rätt ska vara rätt.


Tv. Äta. Vilja äta.. ännu mer... Skriva av mig, i min känslobok. Vattna var-dags-växterna...

... Och verkligen(verkligen) sett fram emot när det blir dags att börja svälta, -där jag satt och stirrade på min trygghetsburk.. -Funderade.


...


På onsdag, har jag möte med PersonligtOmbud... -Om samtalskontakt.

Av D - Tisdag 30 maj 21:31

...


Dagen, började så bra, idag. Jag minns att jag sa till mig själv, så många gånger, att "det är en bra dag, idag"...


...


.. Jag kliver upp, allt senare på mornarna, just nu. Drar ut på det, lite extra, -för att jag inte känner någon större mening att kliva upp...


... Men idag, har j...


...


Jag vet inte hur jag ska börja.

Känner ingen större lust, och vill egentligen bara sätta mig och -proppa, för kung och fosterland..! Men samtidigt, har jag klarat mig så bra, både igår och idag, -och jag vill inte förstöra dessa framgångar, -med att, onödigt, utsätta mitt psyke för påfrestningar i form av självsvek...


...


Ja.

Iallafall.


... Idag, har jag, på förmiddagen, -vattnat mina växter. Jag har ätit lagom mycket, till frukost, -och känt mig, väldigt, på gott mod, -vad gäller.. det mesta.


... Jag såg på tv, när HemTillGården gick...

Satt nog vid datorn, en stund(minns inte vad jag gjorde), -tills jag, sedan, gick iväg till bussen, -och åkte in till stan, en vända.

... Jag hade lust att promenera, -och jag mådde bra! Jag var munter, -och kände mig lättad, på något vis. -Avslappnad... Jag bara gick, där i regnet, -och kände hur fötterna, bara blev mer och mer blöta. Men jag brydde mig inte. Jag kände mig lika munter, ändå.


... Det var bara något som gnagde i mig. Något som har gnagt i mitt sinne, hela dagen, idag.. -Mamma.

... Jag messade henne, när jag stod och väntade på bussen, och sa att jag funderar på att komma över "någon dag"... För det första, tog det flera timmar, innan hon svarade.. -Vilket inte är normalt! Och för det andra, -skrev hon på ett annorlunda sätt, än vad hon brukar göra...

... Lite ångest, på det... Men jag får räkna med att allt är bra, tills någon påstår något annat.. helt enkelt. -Annars kommer jag att gå under, av allt ältande och all osäkerhet!


...


Hemma, -har det, sedan, blivit tv.

... Jag har ätit, lite grann. -Enligt mig, kanske lite för mycket. Men enligt kalorierna, än sålänge, lite mindre än vad jag.. kanske borde...


... Jag har funderat, lite. Visionerat... Önskat...

... Och jag har skrivit av mig, i min känslobok...


...


I det stora hela, -har jag varit nöjd, idag... Jag har känt mig uppåt och rätt så avslappnad, större delen av dagen.. -Och det är först nu till kvällen, som jag börjar känna mig trött i skallen, menlös, tung... och bara sådär svävande, igen...


...


... Imorgon, har jag möte på arbetsförmedlingen... -Ja. Jag har inget mer att säga, om det...


... Men nu, blir det nog tv... -Kanske äta.. ännu mer..!

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se