Jag har planterat tomat. Eller jag tror att det är tomat iallafall! Planterade nämligen några stycken av varje. Tomat och paprika. Men bara en sort som kommit upp.

Nu blir det lunch. Men tydligen ingen gräsklippning idag =( Regnoväder. Hoppas på morgondagen :) Eller att gräset får för sig att sluta växa ett tag :P

Vi hörs ikväll <3

Det finns nog en sanning i det som kvinnan på ätstörningsenheten sa. Man mår bra av att svälta. För att jag saknar det varje gång som jag börjar äta. Jag trivs i svälten. Trivs med hungerkänslan. "Smärtan"... Det är NÅGONTING jag saknar när jag inte svälter.. Eller är det kanske bara en trygghet? Mår man dåligt, så är man trygg(?)...

Jag vet inte. Men...

Ja, jag tror vi lämnar det, där :)

Idag har varit en bra dag. En dag fylld av tankar och funderingar. Jag har drömt. Fantiserat och föreställt mig. Jag har längtat och sett framåt... Men jag har också känt saknad, och fått kämpa för att hitta denna saknad i min skalle. VAD det var jag saknade... För att det var inte så klart. Huvudet segt som gummi. Vars trådar knöt sig i varandra. Näst intill omöjligt att reda ut.

Och så skriver man texter på texter. Punkter efter punkter... Planeringar, önskemål och drömmar. Tror att jag har uppåt hundra sådana där "kort" nu! Och de bli bara fler.

Och idag i denna sega förvirring och med en hjärna som inte ville hjälpa mig få klarhet, samlade jag ihop alla dessa kort i en enda stor bild och satte som bakgrund på datorns skrivbord...

Så nu behöver jag bara titta där ;D

Okej. Annars. Dagen idag.

Jag klev upp vid halv nio imorse. Japp. Idag var en ätandets dag. Jag FICK äta. Det var TILLÅTET =)

Så upp ur sängen och ner för att äta frukost. Jag bestämde mig för att äta lite MER än vad jag brukar. Men bara lite mer... För att annars visste jag att jag riskerar att känna mig tvungen att svälta igen. Att få lust att aldrig äta igen... Om mättnadskänslan blir för stor..

Så. En lite större skål med yoghurt.. och så den normala mängden müsli till det. Ett glas apelsinjuice...

Ja, och det fungerade bra. Iallafall vad jag minns nu. Jag kände mig lite mätt. Men inte sädär "ångestmätt" :)

Sedan tänkte jag klippa gräset. För att jag hade tråkigt, men kände inga planer på att åka iväg till stan eller gå på promenad. Men klippa gräset, hade jag superlust med! Och nu var gräset tillräckligt högt för att jag skulle klara av att klippa det.

MEN. Däremot var det inte tillräckligt torrt. Alltså. Det var fuktigt i gräset. TROTS att jag stod ut med tråkigheten av att bara sitta och glo. Vänta på att solen skulle hinna torka upp lite... Ja, trots det, var det fortfarande för fuktigt när jag började klippa det!

Vissa områden på tomten, gick bra. Gräsklipparen körde utan större problem. Jag njöt av "arbetet", och kände att jag fick ut den fysiska aktiviteten som jag hade längtat efter.

Och nu efter att ha stått och samlat pinnar i ca en halvtimme, från gräsmattan, för gräsklipparens skull, fick jag äntligen börja! ...

MEN så blir gräsklipparen tyngre att skjuta på, och gräset klumpar sig under klipparen... Och så stannar den. Och efter att ha försökt få igång den en stund, utan framgång, märker vi att bensinen är slut(Så antagligen berodde det inte på fuktigheten, trots allt). Fyller på den, fullt. Men får inte igång gräsklipparen!

Irriterad och frustrerad. Stressad jag. Försöker några gånger. Ältar det faktum att jag MÅSTE klippa gräset klart imorgon eller idag. För att jag gillar inte att sluta mitti en uppgift. Då det är så svårt att fortsätta på samma ställe. Svårt att komma in på nytt i vad man tidigare påbörjat...

Allra helst när det gäller att klippa gräsmattan. Då gräset växer hela tiden, och jag har såå svårt att se skillnad på saker, om de inte är STOR skillnad på dem! Varav jag väntar tills gräset är LÅNGT, för att kunna se vart jag redan klippt, vartefter jag klipper!

Men hinner gräset bli halvlångt och långt, så vet jag inte om jag skulle orka försöka få struktur på klippandet! ...

Jaja. Vidare.

Jag accepterade iallafall vad som hänt, och gick tillbaka in för att äta ett mellanmål. Fick bli en liten banan och ja, ungefär en halv deciliter yoghurt. Ett glas apelsinjuice.

Kändes okej. Men lite protest inombords. Något som jag inte brydde mig så mycket om. Jag SKA ju äta nu!

Efter det, en dusch. Skulle ju hinna det, innan vi ska åka iväg för att kolla på hus. Mamma, pappa och jag.

Middag. Och sedan bilen till ett litet område ca 30 minuter härifrån.

Huset var NEDGÅNGET och väldigt dåligt strukturerat. Små "fiffiga" lösningar på de problem som uppkommit. Konstiga saker på fel ställen, och VÄLDIGT små rum! ... Trädgården HELT nedgången(!), och området runt omkring, ett rent verkstadsområde! ... Vilken fullträff :P

Nej det var ingenting för oss.

Hem igen. Fika med mamma, pappa och 13åringen... Vid det HÄR laget började jag känna på riktigt att jag hade dragit i mig för mycket idag! Jag har liksom känt hela dagen, att jag har lyckats hålla näringsintaget på en lagom nivå. Jag har blivit mätt, men inte överdrivit. Precis som det ska vara. Jag som har så svårt att hålla balansen...

Men nu kände jag inte att jag hade ÄTIT för mycket... Jag hade DRUCKIT för mycket! Jag var medveten om att jag hade druckit både mjölk och juice, som är 45kcal var, per dl. Två glas juice och två glas mjölk. Och i min skalle, kändes bara DET, för mycket.

Men jag visste också med mig att jag skulle sluta tänka så. Jag tänker för mycket, helt enkelt. Jag måste börja slappna av, och lita på att min kropp klarar det här själv. Utan för mycket invikande(är det ett ord?) från mig. Jag behöver äta. Jag behöver motionera hälsosamt. Och jag behöver göra saker som gör mig lycklig. Sedan borde min kropp kunna ta hand om resten :) Så länge som jag inte börjar BOBBA i mig mat!

Sötsakerna jag tillät mig själv "idag också", störde mig lite grann. Men även där... Jag DÖR inte av att bli fet... om det nu skulle hända ;)

Med det säger jag god natt. Långt inlägg detta :P

God natt med er <3

Jo. Jag la ut en annons idag, också. Funderar på att bli hundvakt igen. Saknar ju hundar, och tror att dessa kan ge mig lite livsglädje och den nära kärlek som jag saknar =)

Nu blir det sängen. Men update. Update.

Såhär ser det ut nu. Orkar inte fundera över varför. Men kanske kommer i morgonkvällens inlägg :)

God natt med er <3

Jag vet att jag har någonting på hjärtat. Någonting att dela med mig av... Känslor som skaver. Ett slags tvivel. En vilsenhet i själen...

Jag vet inte riktigt vad det är. Men det brukar ju trots allt komma fram under inläggets gång. Så jag gör det enkelt för mig. Jag börjar nöta på om min dag, och så faller känslorna och tankarna på plats, allt eftersom ;)

Igår kväll. Ja, egentligen hela dagen igår, gick jag... Eller ja. Satt jag härhemma och "fruktade" inför dagen idag. Det kändes inte alls bra att behöva möta denna dagen. Och hade jag haft en MINSTA lilla möjlighet, så hade jag tagit ett stort skutt, ett litet kliv över den här dagen... Känner ju iochförsig samma sak inför resten av veckan, månaden, året, just nu...

Men men.

... Jag klev iallafall i säng med klockan ställd på halv åtta. Planen var att kliva upp och sedan promenera dessa dryga tio kilometrarna till stan. Där jag sedan skulle vara framme lagom tills mötet med personligt ombud och ätstörningsenheten, skulle börja.

Ja, jag räknade att jag skulle ha fyra timmar på mig, då jag inte var säker på hur snabbt jag skulle orka gå, och var medveten om att ifall jag skulle behöva stressa, så skulle jag må väldigt dåligt under denna långa promenad.

Dock hade jag ju inte tänkt gå iväg förrän halv nio på morgonen. Men när klockan ringde klockan halv åtta, såg jag ingen anledning att inte ge mig iväg på en gång...

På med kläderna och ut i morgondisen(ett ord?). Vad jag inte hade tänkt på, var de nästan fullt täckande molnen på himmelen. Men jag orkade inte gå tillbaka för att hämta paraplyt... Trots att tiden fanns. Nej, jag visste ju med mig hur långt jag skulle gå, och för att vara lite snäll mot min näst intill näringfria kropp, ville jag ändå göra promenaden så kort som hjärnan kunde tillåta den att bli.

Så jag gick istället och lät oron för regn, gnaga lite lätt i huvudet. "Kanske skulle jag stanna vid en busshållsplats på halva biten och åka resten. Så undviker jag att bli dyngsur till mötet"... Men nej. Jag ville gå hela vägen, som jag hade bestämt mig för. Så jag fortsatte gå och hoppades på det bästa.

Dagens promenad var inte lika jobbig som sist jag promenerade samma sträcka. Inget räknande av lyktstolparna och ingen större känning i höfter. Ett litet, litet ömt "skavsår" under ena tån, var det enda jag drog på mig...

När jag kom till köpcentret som jag hade bestämt mig för att stanna på och ta bussen till busstation, var klockan 11.10 Jag hade gått ca 10km i ca... Okej, det verkar som om det tog längre tid än vad jag trodde. Men det stämmer nog bättre. Tycks ha tagit ca tre timmar... Eller inte.. Klockan kanske bara var 10.11 Jaja. Minns inte :P

Tog iallafall bussen därifrån. Satte mig direkt inne på gallerian. Tittade på folk och väntade ut tiden... Hade även tagit fel på en timme. Mötet skulle inte vara förräns halv två. Så. En extra timme att vänta. Suck...

När jag hade lyckats vänta ut drygt en timme av tiden och hade en timme kvar, promenerade jag ner och satte mig vid forsen. Där väntade jag tills det var dags att vandra upp till ätstörningsenheten och möta upp personligt ombud.

Vi satte oss och pratade en stund medans vi väntade ut resten av tiden. Och sedan gick vi in för vårt möte...

Jag var osäker och kluven. Seg i skallen. Tom på både ord och tanke. Hade inga direkta känslor och ingenting att varken fråga eller dela med mig av... Jag visste helt enkelt inte vad jag gjorde där.. Visste bara att jag gick dit för att... Nej, jag drar inte upp det nu. Känner mig inte tillräckligt säker på anledningen...

Men vidare.

Ut därifrån, tack och hej till personligt ombud. Och sedan första bästa buss hem.

Tom i magen, hade jag bestämt mig för att åtminstone dricka lite varm kakaomjölk när jag kom hem. För att något annat ville jag inte dra i mig innan den STORA middagen som komma skulle.

En kort väntan, och sedan iväg med mamma och pappa, för att bjuda pappsen på middag på Oliver Twist.

Det var trevligt, och jag åt lasagne. Deras hemgjorda. Ingen särskilt rolig restaurangmat. Men det enda av alla konstiga, köttiga, eller "salladiga" rätter, som verkade intressant :P

Sedan åkte vi hem. Åt ännu mer. Ja, det var ju tårta och kaka på det också. Ojoj, allt detta firande. Tur att det var hans sista födelsedag detta år :P Vill inte ha mer nu! Men snart kommer 22åringens födelsedag. Sedan 13åringens tätt på det... Suck och stön. Älskade familj.

Film tillsammans med mamma och pappa, och nu blir det snart sängen. Om jag bara kan släppa mina tvivlande, kluvna känslor. Hela dagen idag, har jag känt att jag motvilligt går mot en svältperiod som jag inte vill uppleva. Jag har tvivlat och känt mig... Ja, jag vet inte. Men jag har iallafall tagit mig några missnöjda funderare... "Varför inte börja äta igen? Eller rättare sagt. Tillåta mig själv att fortsätta?". Men jag har alltid kommit fram till samma sak. "Jag vågar inte. Vill inte. För att jag klarar det ändå bara i ett par dagar. Blir missnöjd. Får ångest. Och känner mig misslyckad. Som om jag svikit mig själv. Och jag får jobba dubbelt så hårt för att "ställa allt tillrätta"..."

Jaja. Morgondagen imorgon :) Jag äter säkert ändå, och tar itu med känslorna sedan. Känner på mig att det kan sluta så...

God natt med er <3