Jag vet att jag har någonting på hjärtat. Någonting att dela med mig av... Känslor som skaver. Ett slags tvivel. En vilsenhet i själen...

Jag vet inte riktigt vad det är. Men det brukar ju trots allt komma fram under inläggets gång. Så jag gör det enkelt för mig. Jag börjar nöta på om min dag, och så faller känslorna och tankarna på plats, allt eftersom ;)

Igår kväll. Ja, egentligen hela dagen igår, gick jag... Eller ja. Satt jag härhemma och "fruktade" inför dagen idag. Det kändes inte alls bra att behöva möta denna dagen. Och hade jag haft en MINSTA lilla möjlighet, så hade jag tagit ett stort skutt, ett litet kliv över den här dagen... Känner ju iochförsig samma sak inför resten av veckan, månaden, året, just nu...

Men men.

... Jag klev iallafall i säng med klockan ställd på halv åtta. Planen var att kliva upp och sedan promenera dessa dryga tio kilometrarna till stan. Där jag sedan skulle vara framme lagom tills mötet med personligt ombud och ätstörningsenheten, skulle börja.

Ja, jag räknade att jag skulle ha fyra timmar på mig, då jag inte var säker på hur snabbt jag skulle orka gå, och var medveten om att ifall jag skulle behöva stressa, så skulle jag må väldigt dåligt under denna långa promenad.

Dock hade jag ju inte tänkt gå iväg förrän halv nio på morgonen. Men när klockan ringde klockan halv åtta, såg jag ingen anledning att inte ge mig iväg på en gång...

På med kläderna och ut i morgondisen(ett ord?). Vad jag inte hade tänkt på, var de nästan fullt täckande molnen på himmelen. Men jag orkade inte gå tillbaka för att hämta paraplyt... Trots att tiden fanns. Nej, jag visste ju med mig hur långt jag skulle gå, och för att vara lite snäll mot min näst intill näringfria kropp, ville jag ändå göra promenaden så kort som hjärnan kunde tillåta den att bli.

Så jag gick istället och lät oron för regn, gnaga lite lätt i huvudet. "Kanske skulle jag stanna vid en busshållsplats på halva biten och åka resten. Så undviker jag att bli dyngsur till mötet"... Men nej. Jag ville gå hela vägen, som jag hade bestämt mig för. Så jag fortsatte gå och hoppades på det bästa.

Dagens promenad var inte lika jobbig som sist jag promenerade samma sträcka. Inget räknande av lyktstolparna och ingen större känning i höfter. Ett litet, litet ömt "skavsår" under ena tån, var det enda jag drog på mig...

När jag kom till köpcentret som jag hade bestämt mig för att stanna på och ta bussen till busstation, var klockan 11.10 Jag hade gått ca 10km i ca... Okej, det verkar som om det tog längre tid än vad jag trodde. Men det stämmer nog bättre. Tycks ha tagit ca tre timmar... Eller inte.. Klockan kanske bara var 10.11 Jaja. Minns inte :P

Tog iallafall bussen därifrån. Satte mig direkt inne på gallerian. Tittade på folk och väntade ut tiden... Hade även tagit fel på en timme. Mötet skulle inte vara förräns halv två. Så. En extra timme att vänta. Suck...

När jag hade lyckats vänta ut drygt en timme av tiden och hade en timme kvar, promenerade jag ner och satte mig vid forsen. Där väntade jag tills det var dags att vandra upp till ätstörningsenheten och möta upp personligt ombud.

Vi satte oss och pratade en stund medans vi väntade ut resten av tiden. Och sedan gick vi in för vårt möte...

Jag var osäker och kluven. Seg i skallen. Tom på både ord och tanke. Hade inga direkta känslor och ingenting att varken fråga eller dela med mig av... Jag visste helt enkelt inte vad jag gjorde där.. Visste bara att jag gick dit för att... Nej, jag drar inte upp det nu. Känner mig inte tillräckligt säker på anledningen...

Men vidare.

Ut därifrån, tack och hej till personligt ombud. Och sedan första bästa buss hem.

Tom i magen, hade jag bestämt mig för att åtminstone dricka lite varm kakaomjölk när jag kom hem. För att något annat ville jag inte dra i mig innan den STORA middagen som komma skulle.

En kort väntan, och sedan iväg med mamma och pappa, för att bjuda pappsen på middag på Oliver Twist.

Det var trevligt, och jag åt lasagne. Deras hemgjorda. Ingen särskilt rolig restaurangmat. Men det enda av alla konstiga, köttiga, eller "salladiga" rätter, som verkade intressant :P

Sedan åkte vi hem. Åt ännu mer. Ja, det var ju tårta och kaka på det också. Ojoj, allt detta firande. Tur att det var hans sista födelsedag detta år :P Vill inte ha mer nu! Men snart kommer 22åringens födelsedag. Sedan 13åringens tätt på det... Suck och stön. Älskade familj.

Film tillsammans med mamma och pappa, och nu blir det snart sängen. Om jag bara kan släppa mina tvivlande, kluvna känslor. Hela dagen idag, har jag känt att jag motvilligt går mot en svältperiod som jag inte vill uppleva. Jag har tvivlat och känt mig... Ja, jag vet inte. Men jag har iallafall tagit mig några missnöjda funderare... "Varför inte börja äta igen? Eller rättare sagt. Tillåta mig själv att fortsätta?". Men jag har alltid kommit fram till samma sak. "Jag vågar inte. Vill inte. För att jag klarar det ändå bara i ett par dagar. Blir missnöjd. Får ångest. Och känner mig misslyckad. Som om jag svikit mig själv. Och jag får jobba dubbelt så hårt för att "ställa allt tillrätta"..."

Jaja. Morgondagen imorgon :) Jag äter säkert ändå, och tar itu med känslorna sedan. Känner på mig att det kan sluta så...

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...