... Det här tynger mig så mycket, just nu...

Så mycket, att jag inte ser hur jag ska kunna fortsätta...

 

... Jag menar.

Det är inte att äta. Det är inte vad, hur och varför jag äter "det, det eller det"...

... Det är hur mycket jag äter... Men inte huvudsakligen...

 

... Utan...

Det som tynger mig just nu, är att jag inte vet hur jag ska få ihop det... Hur jag ska kunna ha mat hemma. Varierad mat. Liksom lite av varje... Men ändå hinna äta upp det innan det hinner bli dåligt...

 

...

 

Jag vet inte om jag är onödigt orolig. Det vore ju inte helt konstigt.. eftersom att jag oftast är "onödigt orolig"...

Men det känns verkligen som om maten bara kommer att bli gammal, snabbare än vad jag hinner blinka...

 

Så fort som jag har fått hem ny mat, börjar jag oroa mig för när jag ska bli av med den...

 

...

 

Men det är ju klart.

Just nu har jag ju så mycket mat hemma, som har legat ett tag...

Och dessa saker har ju tyngt mig ett bra tag, nu...

 

Det kanske vore en annan sak ifall jag hade rätt så varierad mat hemma... men som allt var relativt nyköpt...

 

...

 

Men jag kan ändå inte se hur jag ska få det att gå ihop.

"Jag är bara en person"...

 

... Jag minns dock inte hur det funkade under de perioder då jag har lyckats och för ett tag, orkat äta regelbundet... med matlagning och allt...

Ifall maten gick åt då... Eller ifall jag ens köpte särskilt varierat då...

 

Men nu är iallafall ett faktum.

"Jag är orolig. Och jag vet inte hur jag ska få det att gå ihop".

 

...

 

Det är sådana här saker som gör att jag bara vill bli av med alla mat, så att jag kan börja leva på godsaker. Bara godsaker...

Slut med oron.

 

... Det vill säga.

Jag orkar inte köpa hem mat igen. Igen, igen och igen.

Men kanske känns det annorlunda när jag har blivit av med all "gammal mat"...

 

.. Men så kommer det ju ny(om jag handlar igen)... Och ska jag inte köpa endast en sak åt gången och leva på den tills det tar slut...

 

... Ja-a...

 

...

 

Jag överreagerar nog på min oro. Men ångesten gnager. Och jag springer ständigt in i köket för att kolla i kylen...

Skriver ständigt ner vad det är som riskerar att bli dåligt...

Och känner mig hela tiden tvungen att äta "utan en chans att hinna ändå"...

 

...

 

Det är nog inte så illa att slänga maten. Och det är det jag tänker göra om jag inte hinner...

Jag orkar inte känna mig stressad, längre...

 

Jag bör tillaga den där köttfärsen och falukorven som har legat i frysen alldeles för länge...

Men för att kunna göra det, måste jag diska klart först...

Och jag är såpass stressad till att få dessa maträtter tillagade "innan de blir dåliga", att det inte känns som om jag har en dag till övers(samtidigt som jag inte orkar lyfta ett finger till matlagning)!

 

... Och på det, behöver jag åka till föräldrarna också!

 

...

 

Stress, stress, stress...

 

Men jag får väl intala mig själv att jag gärna slänger pengarna i soporna för denna gången. Och att jag sedan inte köper någonting som riskerar att inte bli uppätet...

 

... Jag kan verkligen inte hantera det här!

... Så. Finner jag inget sätt att äta på, som kräver lagom och känns tryggt... Då ger jag upp. Då får det vara...

 

... Men enbart färdigmat och godsaker...

Det borde jag väl klara av, i värsta fall...

Känns dock inte det minsta hälsosamt.

"Jag överlever. Men vart har jag näringen?"...

 

...

 

Dagen idag.

Igår var en pressad natt... Jag bara tänkte och tänkte och tänkte...

 

Somnade trots allt till slut...

 

... Klev upp till HemTillGården.

Åt lite yoghurt med Granola.

Och tog sedan nästa buss till stan. Hade några erbjudanden på Willys, som jag vill utnyttja.

 

Jag handlade. Och åkte sedan hem igen.

 

...

 

Väl hemma, har jag ätit lite...

Oroat mig och ältat.

Pillat sönder läpparna, så att det gör ont... Verkligen jätteont.

 

... Skrivit i min textsamling. Några gånger...

... Spelat Bejeweled... och sett på TheBigBangTheory...

... Sprungit fram och tillbaka mellan vardagsrummet och kylskåpet...

 

... Och tvivlat på ifall det är möjligt...

"Är det möjligt att äta när jag bor själv?"...

... Men det är ju klart att det är. Folk gör det ju...

Jag har bara ingen energi till att försöka få det att fungera...

Vet nog inte heller hur...

 

... Just nu vill jag bara ha en sak att äta. Och jag vill hålla mig till den saken hela tiden...

Den ska vara hållbar. Hålla länge.

Och den ska gå att äta som den är...

 

Jag orkar inte mer...

 

...

 

Jag ska väl fortsätta älta.

Spela lite mer Bejeweled...

Oroa mig lite till..

Och se på TheBigBangTheory.

 

... Sedan blir det sängen.

 

.. God natt med er <3

 

Glömde att nämna att jag blev uppraggad på affären idag.. 

 

... Jag tänker. Jättemycket hela tiden...

Men det har lugnat ner sig nu, till det sätt att det känns hanterbart...

 

Jag vet inte hur det kommer att gå för mig... Eller ifall imorgon... I övermorgon... eller om ett par veckor, är dagen då det kommer att falla...

.. Ifall mitt förnuft kommer att sabba mitt samvete, såpass att jag känner mig tvungen att bara vända håll...

 

Frustrationen. Hjälplösheten...

 

...

 

Ja, jag tänker lika mycket. Fortfarande.

Sådär så att det gnager inombords. Och tankarna bara upprepar sig. Upprepar sig... Och upprepar sig...

 

Det känns fortfarande rörigt...

 

... Men då jag nu ändå har lyckats släppa på kraven en del... Och det bara finns de tvångsmässiga tankarna kvar, som inte vill försvinna... så känns det ändå befriande på något vis...
Ovisst, men befriande...

 

Ja, då hjärnan har släppt på trycket åtminstone lite grann, har jag även blivit väldigt känslig.

Ja, men så att jag blir tårögd och nästan börjar gråta för minsta lilla, när jag ser på tv...

... Och det är ju dags för det. Att gråta, alltså.

Har inte gjort det sedan den dagen på sjukhuset, då jag var tvungen att ta mig ut på en promenad för att jag hade gråtit halva dagen.. och behövde en paus...

 

...

 

Dagen idag.

 

Som sagt. En massa funderingar. Men under lite lugnare känslomässiga förhållanden...

Svårt att sluta tänka. Då jag har något framför mig, som jag inte vet hur det ska gå...

 

...

 

Jag klev...

 

.. Jag stängde av alla matklockor igår...

Men klev istället upp när klockan ringde för HemTillGården, vid halv tolv...

 

...

 

Jag drömde om hundar, hela natten...

Jag och 27åringen och hennes hundar, skulle det nog vara. Tror jag.

 

Vi var ute och åkte tåg. Reste...

Men det var inte vi hela tiden...

Jag vet att det ibland var jag och Xsambon, med våran hund och en liten hund som är den hunden 27åringen äger nu...

 

... Drömmen var iallafall väldigt verklig. Kändes väldigt verklig.

 

Men mindre intressant.

 

...

 

Jag...

 

... Vet förresten inte om jag vill prata om just ätandet idag...

Kan väl säga att jag har snålat på det. Men inte svält mig själv. Bara dragit ner på mängden. Känt efter mer efter mättnaden...

Och jag har ställt in mig på att bara äta när jag blir hungrig. Istället för att äta efter klockan...

... Jag ska försöka ta bort alla(alla) krav... Så att jag kan orka leva...

 

...

 

Tv.

 

Jag har diskat. Inte allt. Långt ifrån allt.

 

... Jag har messat mamma. Bara för att se hur hennes jobbschema ser ut det närmaste.

Då hon jobbar natt. Och jag vill inte ta mig dit någon dag då hon sover halva dagen...

 

...

 

Jag har spelat Bejeweled. För att lugna mig själv lite grann...

Gått mellan tv:n och det...

 

...

 

Jag har skrivit... Ett par gånger, kanske...

 

...

 

Och nu längtar jag efter att somna.

För att jag är trött...

 

... God natt med er <3

 

 

 

Jag skriver mycket till mig själv, fortfarande. Diskuterar fram och tillbaka. Diskuterar omöjliga lösningar på rad... Och försöker finna trygghet i... mig själv...

... Men då jag känner att jag tjatar om samma saker hela tiden... och texterna känns så tunga(och kanske lite dumma)... så har jag ingen lust att dela, just nu...

Men det brukar ju vända ganska fort.

...

"Det är ju inte hälsosamt. Hur jag hanterar det.

Men det är ju en anpassning... Ett val jag gör"...

... Och kanske orkar jag och hinner med livet nu, också :)

     

 

"Ska jag ge upp nu? ... Är det dags?"...

 

Ska jag ge upp nu, så tänker jag proppa idag... Kanske proppa imorgon...

... Och sedan, när jag känner mig tvungen, börja svälta...

 

...

 

Det är ju verkligen inte vad jag vill!

Men livet är en enda röra... Jag är en enda röra... Och mitt huvud svämmar över och exploderar... av en enda röra!

 

... Jag är trött på att vilja, nu...

Trött på att vilja men inte orka...

 

... Så kanske ska jag bara försöka vända på viljan igen...

Ge upp om ätandet och alla höga, tunga krav kring det...

... Iallafall tills jag har en plan... En plan som kan fungera...

 

... För att detta litar jag inte på...

Jag känner mig så vilsen, att jag inte vet vart jag ska ta vägen...

Och att inte vilja, är nog det enda som skulle göra livet... och vardagen dräglig igen...

 

...

 

För att nu bara planerar jag. Fram och tillbaka, hela tiden. Och med planerna, kommer osäkerhet, oro... Ångest... och en himla röra!

 

... Utan planerna...

Ja, då löses jag upp till ingenting...

"Hur agerar man utan plan?"...

 

...

 

Jag vill.

Det är det som är det jobbigaste med det här...

Med att jag nu bara har lust att ge upp igen "för att jag inte orkar"...

 

Jag vill. Och det känns viktigt för mig, just nu... Kanske viktigare än någonsin förut...

Jag har blivit mer vuxen. Mognat...

Och för att inte glömma... Tröttnat på att återvända till samma meningslösa helvete, gång på gång, på gång!

 

...

 

Men jag blir trött...

Och vad gör man när det enda som man verkligen måste göra i vardagen, är för mycket för att man ska orka leva? För att man... ska kunna acceptera att överösas med "dag, på dag, på dag av detta helvete!"..?

 

...

 

Men egentligen är jag inte redo för ett bakslag till, just nu...

... Jag vill inte...

 

...

 

Dagen idag.

 

Innan jag klev i säng igår kväll(natt), messade jag Boendestöd...

Sa att hon behövde ha med sig blanketterna. Då jag inte har någon skrivare...

 

...

 

Klev upp vid åtta på morgonen. Då jag vaknade av hennes svar, strax efter sju...

Åt frukost...

Och gick sedan och la mig en stund till...

 

...

 

Lite tv.

Och så dags för Boendestöd...

 

... Vi fyllde i blanketterna... Eller jag gjorde det. Men med hennes hjälp...

Och konstaterade att jag skulle behöva komplettera detta...

Jag behöver hem till mina föräldrar och låna deras skrivare. För att det var några papper till bostadstillägget, som skulle bifogas...

 

... Det kändes rörigt. Men jag ska ändå försöka få det klart. Så att jag får en inkomst...

... Så jag får se när jag orkar åka till mina föräldrar...

 

...

 

Vi pratade lite grann... Vilket jag inte hade tänkt göra, egentligen. Då det gör mig förvirrad. Får mig att känna mig vilsen...

Och egentligen känns det helt meningslöst. Då jag ändå inte vet varken vart jag står, vart jag vill eller vart jag är påväg...

 

Jag vet inte om jag kan ta emot något mer stöd...

 

...

 

Efter det, såg jag på HemTillGården. Åt lunch...

 

... Och efter att ha...

Ja, jag minns inte ens vad det var jag ältade...

 

Men jag åkte iallafall till stan en vända. Mest för att komma hemifrån. Koppla bort ett tag... Och koppla av på en bussresa...

 

...

 

Jag tog en promenad. Relativt lång. Men ändå alldeles lagom kort...

 

... Väntade på bussen.. Och åkte hem igen...

 

...

 

När jag kom hem, började jag planera en massa. Skriva upp nya ideér, och skriva handlingslista(inte för att jag trodde att jag skulle våga handla). Några stycken...

Flera listor för olika saker. Till olika syfte...

 

... Och all text... Alla listor... Alla dessa... regler...

Det blir för mycket... Och jag tänker för mycket...

Allt blir en enda röra...

 

... Ångest, osäkerhet. Snurrande tankar av dilemman...

"Om. Varför? varför inte?"...

... "Det" går inte. För att då blir det "så" ... Och det där går inte. För att då blir det ju "så"... "Hur gör jag då?" ... "Kan jag kanske göra "så"... Nej men då blir det ju fel där istället..."...

 

... Hur man nu kan göra en sådan stor sak av att handla mat...

 

...

 

Men det är ju också att jag inte är säker på hur jag orkar äta... Ifall jag orkar laga mat längre...

Och ifall jag inte gör det... "Det känns inte bra att bara leva på färdigmat"...

Och om jag köper hem mat.. "Kommer jag att äta den då? Eller kommer den bara att ge mig ångest?"...

 

...

 

Efter en stund, blev det iallafall middag.

Soppan/purén som jag gjorde härom dagen... Jättegod. Och den tycks bara bli godare :)

Och en smörgås till det. Grönsaksjuice...

 

...

 

Det har blivit att skriva i min textsamling.

Att gruva mig över all disk och röra i köket. Kladd...

 

Och så har det blivit tv...

Som jag nu på kvällen, inte har orkat koncentrera mig på. Då jag inte kan släppa det här inköpsdilemmat...

 

...

 

... Jag antar att jag bara kan släppa det... Finna inre ro(inte inre frid, iochförsig), ifall jag backar igen... Släpper det hela...

 

Att bara ta saker som de kommer... Det funkar inte i ätandet. Inte alls. För att jag är för osäker...

Men kanske funkar det i livet. I vardagen.

Kanske kan jag iallafall umgås med familjen. Skratta och le...

 

...

 

God natt med er <3 

 

 

Nu blir det nog att titta på några fler avsnitt av säsong ett av TheBigBangTheory, som jag började om med idag. För att jag behövde tänka på annat. Skratta lite grann..

Och jag har redan sett alla som jag hade...

 

... Sedan blir det lite Bejeweled i ett desperat försök att bli lugnare...

 

Och så sängen.

     

... Jag har ingen plan på hur jag ska orka fortsätta...

Jag har ingen plan på vad jag ska göra när maten börjar ta slut. Då jag varken orkar med allt vad det innebär att äta, eller vill svälta...

 

...

 

Jag vet inte hur jag ska hantera det. Hela grejen...

Jag tycker efter varje måltid, att jag har ätit för mycket. Eftersom att jag har blivit mätt...

Och efter varje måltid, gör den känslan att jag bara vill börja proppa. På grund av stress och ångest. Uppgivenhet... En känsla av brist på kontroll...

 

...

 

... Och som det ser ut nu, vill jag varken svälta... eller orkar fortsätta äta...

 

... Ja, jag vill inte utsätta mig själv för den smärtan igen... Vill inte känna att jag medvetet och av egen vilja, drar mig själv åt fel håll... Skadar mig själv på ett onödigt vis...

 

...

 

Men jag orkar inte heller fortsätta... Inte när jag känner såhär...

 

Ja. Just nu, är hur jag känner efter att ha ätit. Den där känslan av att man aldrig kan äta lagom...

Och det där begäret man känner, av att alltid behöva börja proppa efter en måltid...

 

... Just nu är det, det som gör att jag inte orkar fortsätta...

Mer än disken och kladdet på min diskbänk... Översvämningen av matstöket...

Mer än känslan av att jag inte kan komma fram till beslut om vad, när, hur och varför... Och därför inte orkar varken planera för, handla eller laga mat...

 

...

 

Men jag kan inte bara sluta, heller...

Jag kan inte gå in i svält än en gång...

För att det skulle innebära att jag verkligen inte har någon chans till ett liv...

 

Jag menar.

Jag har försökt så många gånger.. och alltid ramlat tillbaka ner i svält...

Och jag är trött på det!

 

... Min vilja är att strunta i livet. I vart jag hamnar. Vad jag gör och inte gör. Uppnår och inte uppnår...

Och bara leva för stunden. Försätta mig i de situationer med de människor, som gör att jag skrattar och ler...

Det skulle vara det enda som betydde någonting!

 

...

 

Men det blev bara så himla svårt.. när jag väl började äta.. att ens orka försöka leva utefter det. Den planen...

Jag har inte orkat. Och kommer inte att orka...

 

... Och nu...

Efter att ha slutat svälta. Börjat äta... vet jag inte alls hur jag ska gå vidare! Åt vilket håll jag ska titta...

 

För att detta är ett dödläge... och det finns inga rätt vägar...

Vad jag än gör, kommer det att vara fel. Otryggt. Jobbigt...

 

...

 

Jag kan inte vara ensam...

Jag behöver en trygghet. Någon som ser vad jag gör, men som inte reagerar som jag på det. Som ser alla dessa jättestora dilemman och hur jag hanterar dessa, som något självklart och inte alls uppstressande... Att jag inte gör något fel...

 

Jag har ingen som kan bekräfta hur jag äter... eller vad, just nu...

Ingen som kan se det som normalt, hur mycket jag äter...

Och jag har ingen som kan ta mina tankar ifrån det som tynger mig... i min egen vardag!

 

Det är ju klart att jag kan ta mig hemifrån(om jag hade orkat)... Och därmed träffat någon som lugnar mitt sinne... och tar bort alla krav och förväntningar för ett tag...

Men det är i mitt liv jag mår dåligt...

 

...

 

Jag känner mig vilsen. Jag känner mig uppgiven... Och jag har inga vägar att gå...

 

Jag vill varken dö eller svälta...

Och det gör att de enda vägar som tidigare gett mig trygghet, nu har suddats ut, de också...

 

... Vart vänder man sig då? ...

 

...

 

Jag behöver kanske en aktivitet. Någonting att fylla mina dagar med...

Men hur hinner jag det? Hur orkar jag det om jag ska fortsätta äta? ... Hur orkar jag äta om jag har annat som fyller mitt huvud?

 

...

 

Dagen idag.

Frukost vid nio. Mer än vad jag brukar äta. Som om magsäcken har växt. Dock inte omöjligt...

... Sängen igen... Och kliva upp vid tolv...

 

Tv. Tv, tv, tv...

 

... Skriva massor(massor) i min textsamling... En dag, full av ångest för ätandet och vägar hit och dit... Eller rättare sagt... Inga vägar...

 

...

 

Äta.

Äta, äta, äta...

Och ingen diskning alls... Fastän det inte finns en decimeter ledig yta. Varken på diskbänk eller i slask.

 

...

 

Jag har duschat. Då det var två veckor sedan sist(usch, jag vet)... Och Boendestöd ska väl komma imorgon...

 

... Och så har jag spelat Bejeweled...

 

...

 

God natt <3, från någon som snart exploderar... Hoppas jag.

Denna känslan är för tung att bära.