... Jag vet inte ens vad det är jag tänker...

Det är väl "livet", liksom...

Det händer mycket, just nu.

Många förändringar inom mig...

... Och som alltid, när den extrema viljan att fly, försvinner för en stund... Allt blir för viktigt för att lämna min hjärna ifred!

Jag ser bara alla dessa bilder i mitt huvud. Och de stressar upp mig. Gnager...

... Även om det ska vara positivt att vilja saker med livet.

Men när både stora saker, som att uppnå sina drömmar eller skaffa husdjur.. Och små saker som att umgås med familjen.. eller ha på sig ett visst klädesplagg, stressar upp en och gnager...

...

Och nu är det bara såå mycket...

Jag har saker att fixa i lägenheten. Kartonger att packa upp... Retursopor att slänga... Städning och diskning. Tvätta kläder...

Jag har fortfarande halva mitt bohag hos Xsambons bror... Fönster som behöver tätas i llägenheten...

... Det är struktur i min vardag, som behöver byggas upp...

Syskon och föräldrar som behöver umgås med...

... Jag har intressen som behöver väckas liv i...

En mening med livet, som behöver hittas...

... Och så, mitt bland alla dessa saker, virvlar tankar och bilder om sådana småsaker, omkring... Gör mig spänd...

Även om säkert alla dessa småsaker, kan nystas in i någon av punkterna ovan...

Allt handlar ju om "allt eller inget"...

Antingen betyder det mesta "allt"... Eller så betyder ingenting någonting...

Jag måste slappna av. Koppla bort.

...

Nu blir det film på 3an.

På lördag blir det bio med 27åringen.

... Och imorgon... Då börjar min mindre bra plan över ätandet. Om jag nu klarar det.

... Vet inte vad jag håller på med, eller hur det här skulle förändra någonting alls...

Vet inte vart det för mig...

... Men jag önskar att allt var över...

...

Livet betyder för mycket för att slösas bort... egentligen...

Det betyder för lite för att tas på allvar... tydligen...

... Så jag vet inte...

Orkar inte mer...

... Men kanske är det här den enda vägen...

Kanske är det vad jag behöver...

... Kanske blir det min vändning... att sluta bry mig...

... Ja, eller så blir det min undergång...

Skiter i vilket just nu...

... Jag ger upp snart...

Orkar inte med mig själv längre...

Förundrande att jag inte slits itu och exploderar...

... Jag vet inte om jag kommer att må särskilt bra av att gå in i dessa förändringar...

Jag blir bara så vilsen och förvirrad. Kluven... Och jag tappar greppet om situationen. Mig själv...

...

Jag vet inte hur jag ska hantera det här...

Men vill samtidigt inte backa nu. För att på vilket sätt skulle jag då kunna ta ut den ökade frustrationen som blir, när jag redan nu skadar mig själv periodvis rätt så gravt... Nästa steg blir ju döden, liksom...

... Jag menar.

Backar jag nu, kommer jag ju att vilja göra klart för mig själv att det är slut. Att jag ger upp. "Det är över"...

Vilket innebär att jag kommer att känna att jag vill... skada mig själv mer än vad jag gör nu...

...

.. Äsch, skit samma. Svårt att förklara.

Men faktumet är iallafall att jag inte orkar med att känna mig såhär vilsen. Sliten mellan två världar. Där jag inte har någon aning om vart jag hör hemma. Inte en aning!

Och jag mår bara dåligt av det.

Vilket ändå får mig att någonstans känna att det vore så mycket mindre smärtsamt att ge upp. Backa. "Jag vill ju ändå inte framåt"...

...

För att alternativet vore ju att faktiskt ta tag i livet. Kämpa för att uppnå någonting. Lycka, värme och mening... Välmående...

Och där är jag ju inte riktigt redo... Vill inte vara det...

...

Jag vill bara gå och lägga mig... och sova...

Sova tills...

... Föralltid...

Jag orkar inte tänka längre. Orkar inte vara...

... Ska jag orka vara, måste livet fungera.. Och jag måste vara nöjd och tillfreds med det.. Att det fungerar...

Jag måste både orka och vilja...

... Och det känns för stort. För skrämmande... För tungt...

...

Kanske ska jag bara lämna allt... Och då menar jag inte livet... För att det kan jag inte. Familj.

... Nej, men lämna alla förväntningar på mig själv och livet. Lämna viljan av att allt ska fungera...

Bara vara.

... Fast "vad blir livet värt?"...

...

Jag har ingen lust att berätta om min natt. Den hemska natten...

Har inte heller någon lust att berätta om min dag. Min timme med boendestöd... Mina 30 minuter på promenad i stan...

Mina tankar kring ätandet...

... Jag känner mig för uppgiven för det. För vilsen i mig själv...

Alldeles för mycket formad som ett frågetecken...

...

Kanske ska jag backa igen...

Sluta bry mig...

... Vem vet?.. Kanske blir livet till och med bättre då..? ... Ja, eller så dör jag av det...

...

Jag måste iallafal välja.

Antingen så rycker jag upp mig och börjar ta tag i livet och vardagen. Tillåter mig själv att må bra och ha kul...

Eller så backar jag och ger upp... Och då får jag anta det vara över... och jag försöker inte igen...

... Men jag vill inte dö... Är inte redo...

... Jag vet inte vart jag står, just nu...

Jag menar. Det kräver alldeles för mycket att börja äta ordentligt...

Och jag trivs ju fortfarande med svälten... och tryggheten i den...

... Men jag vet inte. Just nu mår jag dåligt kroppsligt. Illamående...

Och hjärnan vill bara ha mat, mat, mat...

...

... Jag har inget liv. Tror inte på något liv.

Kan inte se framåt...

... Samtidigt som jag är väl medveten om livet som jag kan ha, utanför min dörr... Glada, härliga...

...

Jag känner mig mäkta tung, vilsen och förvirrad nu...

... Boendestöd har varit här idag.

Men jag känner mig  förvirrad.

Så, skriver om det ikväll.

...

Jag är inte helt nöjd med att äta något litet om dagen, heller...

Men vill jag dö? ... Eller ännu värre, få bestående men? ... Får jag väl i och för sig ändå. Tar bara lite längre tid...

... Men en dag...

... Nej, det vill jag inte ens skriva... Jag vill ju inte ta mig ur det här...