Nu blir det sängen. Men update. Update.

Såhär ser det ut nu. Orkar inte fundera över varför. Men kanske kommer i morgonkvällens inlägg :)

God natt med er <3

Jag vet att jag har någonting på hjärtat. Någonting att dela med mig av... Känslor som skaver. Ett slags tvivel. En vilsenhet i själen...

Jag vet inte riktigt vad det är. Men det brukar ju trots allt komma fram under inläggets gång. Så jag gör det enkelt för mig. Jag börjar nöta på om min dag, och så faller känslorna och tankarna på plats, allt eftersom ;)

Igår kväll. Ja, egentligen hela dagen igår, gick jag... Eller ja. Satt jag härhemma och "fruktade" inför dagen idag. Det kändes inte alls bra att behöva möta denna dagen. Och hade jag haft en MINSTA lilla möjlighet, så hade jag tagit ett stort skutt, ett litet kliv över den här dagen... Känner ju iochförsig samma sak inför resten av veckan, månaden, året, just nu...

Men men.

... Jag klev iallafall i säng med klockan ställd på halv åtta. Planen var att kliva upp och sedan promenera dessa dryga tio kilometrarna till stan. Där jag sedan skulle vara framme lagom tills mötet med personligt ombud och ätstörningsenheten, skulle börja.

Ja, jag räknade att jag skulle ha fyra timmar på mig, då jag inte var säker på hur snabbt jag skulle orka gå, och var medveten om att ifall jag skulle behöva stressa, så skulle jag må väldigt dåligt under denna långa promenad.

Dock hade jag ju inte tänkt gå iväg förrän halv nio på morgonen. Men när klockan ringde klockan halv åtta, såg jag ingen anledning att inte ge mig iväg på en gång...

På med kläderna och ut i morgondisen(ett ord?). Vad jag inte hade tänkt på, var de nästan fullt täckande molnen på himmelen. Men jag orkade inte gå tillbaka för att hämta paraplyt... Trots att tiden fanns. Nej, jag visste ju med mig hur långt jag skulle gå, och för att vara lite snäll mot min näst intill näringfria kropp, ville jag ändå göra promenaden så kort som hjärnan kunde tillåta den att bli.

Så jag gick istället och lät oron för regn, gnaga lite lätt i huvudet. "Kanske skulle jag stanna vid en busshållsplats på halva biten och åka resten. Så undviker jag att bli dyngsur till mötet"... Men nej. Jag ville gå hela vägen, som jag hade bestämt mig för. Så jag fortsatte gå och hoppades på det bästa.

Dagens promenad var inte lika jobbig som sist jag promenerade samma sträcka. Inget räknande av lyktstolparna och ingen större känning i höfter. Ett litet, litet ömt "skavsår" under ena tån, var det enda jag drog på mig...

När jag kom till köpcentret som jag hade bestämt mig för att stanna på och ta bussen till busstation, var klockan 11.10 Jag hade gått ca 10km i ca... Okej, det verkar som om det tog längre tid än vad jag trodde. Men det stämmer nog bättre. Tycks ha tagit ca tre timmar... Eller inte.. Klockan kanske bara var 10.11 Jaja. Minns inte :P

Tog iallafall bussen därifrån. Satte mig direkt inne på gallerian. Tittade på folk och väntade ut tiden... Hade även tagit fel på en timme. Mötet skulle inte vara förräns halv två. Så. En extra timme att vänta. Suck...

När jag hade lyckats vänta ut drygt en timme av tiden och hade en timme kvar, promenerade jag ner och satte mig vid forsen. Där väntade jag tills det var dags att vandra upp till ätstörningsenheten och möta upp personligt ombud.

Vi satte oss och pratade en stund medans vi väntade ut resten av tiden. Och sedan gick vi in för vårt möte...

Jag var osäker och kluven. Seg i skallen. Tom på både ord och tanke. Hade inga direkta känslor och ingenting att varken fråga eller dela med mig av... Jag visste helt enkelt inte vad jag gjorde där.. Visste bara att jag gick dit för att... Nej, jag drar inte upp det nu. Känner mig inte tillräckligt säker på anledningen...

Men vidare.

Ut därifrån, tack och hej till personligt ombud. Och sedan första bästa buss hem.

Tom i magen, hade jag bestämt mig för att åtminstone dricka lite varm kakaomjölk när jag kom hem. För att något annat ville jag inte dra i mig innan den STORA middagen som komma skulle.

En kort väntan, och sedan iväg med mamma och pappa, för att bjuda pappsen på middag på Oliver Twist.

Det var trevligt, och jag åt lasagne. Deras hemgjorda. Ingen särskilt rolig restaurangmat. Men det enda av alla konstiga, köttiga, eller "salladiga" rätter, som verkade intressant :P

Sedan åkte vi hem. Åt ännu mer. Ja, det var ju tårta och kaka på det också. Ojoj, allt detta firande. Tur att det var hans sista födelsedag detta år :P Vill inte ha mer nu! Men snart kommer 22åringens födelsedag. Sedan 13åringens tätt på det... Suck och stön. Älskade familj.

Film tillsammans med mamma och pappa, och nu blir det snart sängen. Om jag bara kan släppa mina tvivlande, kluvna känslor. Hela dagen idag, har jag känt att jag motvilligt går mot en svältperiod som jag inte vill uppleva. Jag har tvivlat och känt mig... Ja, jag vet inte. Men jag har iallafall tagit mig några missnöjda funderare... "Varför inte börja äta igen? Eller rättare sagt. Tillåta mig själv att fortsätta?". Men jag har alltid kommit fram till samma sak. "Jag vågar inte. Vill inte. För att jag klarar det ändå bara i ett par dagar. Blir missnöjd. Får ångest. Och känner mig misslyckad. Som om jag svikit mig själv. Och jag får jobba dubbelt så hårt för att "ställa allt tillrätta"..."

Jaja. Morgondagen imorgon :) Jag äter säkert ändå, och tar itu med känslorna sedan. Känner på mig att det kan sluta så...

God natt med er <3

Tänk om jag hade kunnat hoppa över morgondagen, och gå direkt på onsdagen. Önskar det gick... För att jag ser inte fram emot imorgon på NÅGOT sätt! Jag FRUKTAR närmare bestämt för den!

För att för det första, ska vi på restaurang med pappa då. JAG ska bjuda, så jag måste allt följa med... och äta också! Och så hade jag ju velat följa med ändå. Då jag inte vill svika min pappa... Och så har vi ett "för det andra" till det här, också... Det blir fika på det... Och jag som har såå svårt att äta just nu. Jag har ångest som sjutton. Vill bara kunna fly undan allt ätande. Men jag får stå ut... Det ÄR ju bara imorgon. Sedan är allt FIRANDE slut iallafall. Så slipper jag mäktiga middagar och fikabröd :)

Ja, och förutom det, ska jag även till ätstörningsenheten imorgon. Men då jag inte vet vad jag ska säga, och att jag aldrig har något problem när det väl kommer till att ta emot hjälp, så ser jag INTE fram emot detta möte! Vad ska jag säga, liksom? Och hur ska jag undvika att komma dit och säga "Nej jag behöver ingen hjälp", "Jag har inget problem", "Jag mår inte dåligt"... "Nej, jag vet inte riktigt varför jag är här..."?

... Och begäret av att svälta, är det värsta... Att inte känna att jag klarar det, det jobbigaste... och att tvivla på ifall jag ens har det jobbigt... Ja, det är bara uruselt! ...

Men vi tar dagen idag. Denna mardröm har även den ett slut, en dag ;)

Idag har jag inte gjort mycket alls. Jag blev hemma, efter att ha legat fram till närmare halv tolv tiden, i sängen. Funderat fram och tillbaka. Känt mig tvungen att lämna hemmet för att slippa frukosten. Men samtidigt varken haft lust eller ork. Jag har känt mig misslyckad och svag. Lat för att jag inte längre tar mig för att göra saker...

Ja, just det ja. Jag klev iallafall upp och åt frukost, trots allt. Och efter frukosten har jag suttit och sökt efter olika sätt att styrketräna utan redskap, på. Jag har kollat upp hur mycket jag behöver träna efter en viss måltid. Hittat nya sätt att räkna ut energiförbrukning för olika aktiviteter, själv... och jag har läst ur en styrketräningsbok med bra bilder och enkla instruktioner, som jag fick låna av pappa. Väldigt intressant!

Jag har önskat att jag orkade träna. Men har inte riktigt orkat mig för det. Skjuter motvilligt upp det tills senare. Jag har också känt att jag tillåter mig själv ALLDELES för mycket som egentligen hela min själ säger åt mig att hoppa över... Och jag åt en "förbjuden" smörgås nu på kvällen, innan jag kom upp hit. Vilken jag fick ångest för...

Men. Jag dammsög nedervåningen i brist på annat... Det enda nyttiga JAG har gjort idag!

Jag har suttit vid datorn. Läst en av bloggarna. Kollat blocket. Och kikat in på kölistan för lägenhet, som jag står i.

Sett på tv... Och en film tillsammans med mamma och pappa. Ja, och delvis 13åringen. "Oskyldigt Dömd". Två delar...

Ja-aww... Det var min dag.. Tror jag. Om det inte var något jag glömde..

Men god natt med er<3 Önska mig "lycka till" imorgon =)

Här är 21åringens tårta som hon gjorde till pappas födelsedagsfirande. Gissa om han blev glad när hon hade "skrivit" att han fyllde 25 =P Men så fick han veta att mamma hade gett 21åringen tipset att vända på siffrorna istället =P Inte lika glad =D ... Egentligen fyllde han 48 ;) Men det vill han inte veta ;P

Vi hörs ikväll <3

Okej. Klockan börjar bli mycket. Kanske bäst att blogga innan jag blir för trött. Just nu sitter jag och ältar. Funderar och försöker lösa problem. Så jag har ju ingen större lust att dra upp min dag idag... EGENTLIGEN. Men det ska jag såklart göra ändå =)

Men jag börjar med bekymret som känns omöjligt att lösa.

Dagen idag har varit relativt bra, men det har stört mig en del, hur mycket jag har ätit. Att jag nu inte längre räknar kalorier... Då DET blev för jobbigt! Och jag därmed nu känner mig väldigt osäker i denna "värld utan kontroll"... Jag vet inte VAD jag stoppar i mig.. Och jag har ingen koll på hur MYCKET. Det känns både läskigt och jobbigt...

För att jag vill VETA. Jag vill ha koll. Och jag vill äta efter någon slags plan eller schema. Men hur många planeringar, hur många scheman jag än gör, känner jag mig aldrig tillräckligt trygg för att kunna fortsätta följa dem. Utan jag gör nya, efter nya, efter nya. Kontrollbehovet ökar varje gång som jag släpper efter på kontrollen. Och rädslan smyger sig på...

Men faktum är att det inte GÅR att äta under sådana kontrollerade förhållanden som JAG just nu har behov av! Det är liksom inte möjligt att använda sig utav den kunskapen om fett, protein och kolhydrater... kilokalorier, som jag har skaffat mig, för att äta till punkt och pricka. För att kostens pussel går inte ihop till varenda lilla procent...

Men samtidigt gör otryggheten och osäkerheten att jag gång på gång vill svälta för att slippa bry mig. Slippa räkna kalorier. Slippa göra alla dessa scheman och planeringar... Ja, för att SLIPPA vara rädd! ... Men schemana GÖR jag för att kunna VÅGA äta! ...

Ja. Men dagen idag. Innan inlägget rinner iväg :P

Jag har ätit en hel del. Men jag har försökt att trots allt hålla det inom olika måltider. Så att det inte bara blir en massa småätande, och så att jag behåller åtminstone en VISS struktur!

Jag har som sagt känt att jag har ätit lite för mycket. Och att jag har tappat kontrollen... Bävat mig inför veckan som kommer. Då jag egentligen ska svälta i veckan. Vilket jag INTE önskar mig själv just nu! Försökt komma upp med en ny plan, så att jag kan känna mig trygg med att äta. En plan som gör att jag har struktur och vet VAD och hur mycket jag bör äta, när...

Jag har sett en del på tv. Satt ihop min egen hamburgare av 21åringens vegoburgare som hon hade med sig igår. Och rågkuse som bröd. Bearnaisesås inuti. Ost och tzaziki(stavning)... Lite potatissallad på sidan om... Ja, lite smått och gott, helt enkelt =P Supermumsigt ;D

Jag har funderat en del på att klippa gräset. Men det har småregnat hela dagen, och gräset kändes för kort för att jag skulle kunna hålla reda på vart jag redan klippt, alleftersom jag klipper... Ja. Så det blev film och tv.

Sedan, när mamma, pappa och 17åringen kom hem från mormors brors tants 50årsskiva, vid åtta på kvällen, åt vi kvällsmål och fika, och såg på ett avsnitt av "Oskyldigt dömd".

Jag har läst lite bloggar. Kollat blocket. Räknat ut vart jag ligger i kölistorna på lägenheter... Ja, och så spelade jag en omgång Bejeweled, nu på kvällen. Diskat har jag såklart också gjort ;)

Så nu säger jag god natt. God natt med er <3 Kanske kommer jag upp med en plan som får mig att känna mig trygg i sådär några dagar till :) Brukar ju tyvärr inte hålla längre än så. Men även JAG når ju en gräns någon gång. Jag måste bara få klart för mig att jag inte klarar det själv, innan jag tar emot hjälp på riktigt.

Blogga, blogga, blogga. Innan jag går och lägger mig.

Oj, vilken dag, säger jag bara!

Det hela började igår natt innan jag la mig. Eller kanske egentligen efter att jag gått och lagt mig. Svårt att sova. Känslomässigt tyngd. Tvivlande kluven. Jag minns inte riktigt. Men jag vet att jag kände att det var för jobbigt och slitigt. Att det krävde för mycket av mig att äta på det sättet som jag gjorde. Att göra på det enda sättet som jag hade märkt att fungerade. Så att jag kunde tillåta mig själv att äta alls.

Ja, det var för mycket som pågick i huvudet samtidigt, och jag insåg efter gårdagens "slit", att jag inte skulle orka med det en dag till...

Det enda alternativet jag kunde se, var då att börja svälta igen. Svälta varje vardag, så att jag under helgen, kunde äta fritt utan att räkna kalorier. Och med svälta menar jag då att äta endast middagen, i den mån det är möjligt. Då jag bor hemma nu.

Och med ens, kändes allt bättre. Jag blev gladare och ångesten som tryckte lite lätt och gjorde sig så illa påmind i mitt bröst, lättade och försvann.

Jag skrev upp min nya plan, och försökte sedan sova. Försökte. Japp. Men det slutade med att jag klev upp för att hämta fram den sista delen av min typ 85(?)% choklad, för att äta i sängen innan jag somnade. För att nu visste jag ju att jag endast skulle ha helgen på mig att äta ordentligt. Och kroppen ställde in sig på det direkt, och ville därmed äta upp sig. Ladda batterierna inför veckan.

Och så visste jag, att när den här chokladen är slut, så kan jag ÄNTLIGEN sluta ta godsaker, och endast unna mig när det bjuds på. För att, köpa ska jag inte göra igen. 

Så jag proppade i mig resten, fastän jag började må illa efter bara tre bitar. Mäktiga de där mörka chokladerna.

Ja. Och planen fungerade iallafall till den grad att jag INTE har räknat kalorier idag! Inte ens TITTAT åt eller TÄNKT på hur mycket det, det och det, innehåller, innan jag stoppar det i munnen! Och jag har ätit MASSOR!!! Och då menar jag MASSOR! Det är helt otroligt. Och trots illamående, gaser i magen, och känslan av att all näring STUDSAR i magen på mig, har jag fortsatt äta! ... Vilket får mig att känna att jag har tappat kontrollen, som ger mig en känsla av att vilja svälta ÄNNU striktare! Kanske även under helgen! .. Men nej. Det ska jag inte göra... Det är bara en känsla. Helgens energi behöver jag VERKLIGEN!

Det är bara det, att den här gången var jag såå säker på att jag hade hittat hem. Jag var såå säker på att denna gången skulle jag inte falla tillbaka. För att det hela KÄNDES så bra. Så rätt. Och jag hade äntligen börjat se en gnutta hopp. Kunnat se lite ljusare på mig själv och tillvaron. Börjat se framåt, och känna mig stark..

Men så vänder det. Och jag förstår ingenting. Hänger inte med. Vet inte vad jag vill, hur stark jag är. Vad jag klarar av... Vilket håll jag ska gå..

Ja, så avbokade jag mitt och personligt ombuds möte på ätstörningsenheten, för att jag kände mig så säker.. Hmm. Får se om jag kontaktar henne igen. Men då försvinner väl problemet.. Igen.

Annars.

Ja, vi har haft det supertrevligt idag. Jag hann duscha utan problem.. och matproblemet. Mat-oron som jag hade, "tog jag ju itu med" igår. Så det gick ju också bra.

Jag har typ ätit, ätit och ätit. Skrattat, och pratat lite grann. Ätit tårta som 21åringen bakat..

Ja-a. Något mer. Det tog typ stopp.

Nej, men så har jag ju läst bloggar. Kollat på lite foton som jag har på datorn.. Kollat blocket, efter hundar.. Jag har sett på tv.. Och nu på kvällen, såg vi på film, pappa, jag, mamma och mormor. Ja, och så satt 20åringen med också.

Ja. Jag har kollat lite lägenheter..

Det var nog min dag. God natt med er. Ny dag imorgon. Kanske en mer balanserad dag, rent kostmässigt. Så att jag slipper få svältlängtan på grund av kontrollbehov som inte blir tillgodosedda.

Jag ska hämta nya tag. Nu har bara viljan att gå ner och rädslan att gå upp i vikt, kommit igen... Även om inte det var anledningen till att jag ville svälta igen.. Men personligt ombud finns ju fortfarande kvar.. Om det inte vänder igen själv.. God natt, än en gång <3

... Jag vill inte sova nu.. För att jag vill inte kliva upp imorgon...

För det första, orkar jag inte med att äta på det sättet som jag gör nu. Jag menar. Jag älskar att äta, och jag tycker att det är jättegott. Jag trivs även med att nu ha hittat ett sätt att kontrollera mitt näringsintag någorlunda, och samtidigt föra loggbok över det. Följa utvecklingen. Se flödet som blir i dokumentet... Samtidigt som jag tillåter mig själv att äta.. Ja, jag trivs jättebra med det, och tycker att det är kul. Men jag orkar liksom inte. Jag orkar inte fundera, söka fakta och räkna. Försöka använda mig av ögonmått för att se vad en viss sak kan väga, innan jag stoppar det i munnen. Nej, pressen. Jag orkar inte känna mig så låst...

Och för det andra, kommer 21åringen och hennes sambo över imorgon. Vi ska äta tårta, grilla och fira pappas födelsedag.. Det är väl kul i sig. Men det krävs ju en del. Bara den saken att jag blir tvungen att duscha inom en bestämd tid, stressar upp mig. Det vill jag liksom kunna göra i lugn och ro, när jag känner för det. Men imorgon känns det pressat och stressigt. Kan ju inte gå oduschad, heller, när det kommer folk.

Och så själva stimmet som blir när det blir mycket folk. Det stör mig också. Jag vill ha lugn och ro...

Och att inte veta hur jag ska hantera kostintaget imorgon. Då det blir mycket på en gång. Omöjligt att räkna, liksom. Ja, det är det tredje... Fjärde, femte, sjätte(?).. som stör mig..

Okej. Färdiggnällt. Allt är inte så illa som jag kanske får det att låta. Jag är på bra humör. Det har gått någorlunda bra idag, med att äta utan oro eller stress. Lite funderingar hit och dit, bara. Väganden fram och tillbaka. Frågetecken osv.

Jag har nog inte gjort så mycket idag, egentligen. Jag har ätit typ sex eller sju gånger(!).. Jag har suttit vid datorn. Minns inte vad jag gjorde. Typ kollade blocket. Lägenheter. Lite bloggar. Jag har sökt fakta. Planerat dagens kost. Fört loggbok över vad jag äter och bör äta...

... Ja-a... Kan det ha varit så fattigt? Eller har jag bara glömt någonting stort. Eller massor av småsaker?

Till kvällen, blev det iallafall tv. Film tillsammans med mamma och pappa..

... Ja, och en del vippande på kanten till att vilja börja svälta igen, för att "det är enklare".

Så. Eftersom att jag inte kommer på någonting mer, säger jag god natt nu. God natt med er <3

Nej, det blir god natt nu. Jag är såå trött. Så trött att morgondagen känns jobbig att gå upp till, i skrivandets stund.

Det är både lusten och livsglädjen som brister, just nu. Jag känner saknad, och jag är inte tillräckligt pigg i huvudet, för att kunna förstå vad jag vill. Vad det är jag saknar. Vad jag drömmer om. Ja, vad som betyder någonting för mig. Som jag ser fram emot i framtiden.

Jag är bara så dov...

Men det går bra med ätandet. Jag försöker äta runt 2000kcal om dagen. Men idag kom jag bara upp i ca 1500. Men det är ju bättre än svält iallafall. Känns ändå skönt att känna att jag kan äta utan ångest eller ånger. Utan tvivel.

Dagen idag. Jag började min morgon med att äta för mycket frukost. Känna mig mätt innan jag ätit upp hälften, men ändå ätit upp alltihop. Sedan våttorkade jag golvet i hallen på nedervåningen. Och vidare upp mot badrummet för att städa iordning där. Sagt och gjort.

Sedan kom mamma och pappa hem med mormor. Jag satt vid datorn en stund. Planerade dagens kost. Sökte lite fakta. Kollade blocket, på hundar. Jag läste lite bloggar... Ja. Det var nog det... Kanske.

Efter det, blev det lunch. Även där, åt jag mer än vad jag brukar. För att komma upp i mina kalorier. Och det gick bra. Men jag kom inte riktigt upp ända upp till det jag skulle. Men ingen fara. En förbättring iallafall ;) ...

Ja-a... Lite mer dator kanske. Messande fram och tillbaka med Xsambon. Då jag kände mig ensam och bara ville ha kontakt med någon som jag kände väl och kände mig hemma och trygg med. Någon som vet ALLT om mig, och som jag inte skäms för att berätta hur jag känner och tänker, för. Ja, saknaden efter ett bättre liv, ett mer meningsfullt liv, gnagde lite lätt inom mig. Det var någonting som felades. Jag visste inte riktigt vad det var. Men kärlek var en stor del. Att få uppleva lycka tillsammans med de viktigaste personerna i ens liv. Och just idag, kände jag en dragningskraft till min Xsambo. Jag ville ha barn... Säkert inte med honom. Men känslan fanns ändå där...

Satt i vardagsrumssoffan en stund, tillsammans med mormor och mamma. Halvsov, efter den tunga natten. Gick upp hit och vilade. La mig på sängen en stund och stirrade på ett foto på mig som toddlare. Försökte samla mina tankar och känslor. Förstå mig själv...

Lite mer soffhäng med mormor och mamma. Sedan middag. Även här, åt jag lite för lite. Men svårt att veta vart gränsen går. Detta blir ju enklare när jag har flyttat hemifrån och får kontroll. Annars har tvivlet ifall jag vill fortsätta äta eller inte, knappt stört mig alls idag. Det har bara känts som en ren självklarhet att äta.

Lite spring till datorn för att föra loggbok över vad jag får i mig och vad mer jag borde få i mig. Och några tappra försök att nå enda fram. Men nöjde mig sedan med drygt 400 back. Det får duga ;) ...

Natten som var, sov jag inte alls. Jag låg vaken och kunde inte sluta fundera. Kände mig pigg och klarvaken. Blev tröttare, men kunde fortfarande inte blunda och sluta tänka...

Så vid tre-halvfyra på morgonen, klev jag upp och slog igång datorn. Började fixa och trixa med ett födelsedagskort till pappa som fyller år den 1:a juli. Höll mig sysselsatt i lite mer än en timme, kanske. Kanske till och med två. Tills jag blev klar, stängde av datorn och klev i säng igen.

Somnade inte. Somnade inte. Klev upp och tänkte äta frukost vid halv sex, då jag ville ha någonting att bryta av sängliggandet med. Men ångrade mig när jag märkte att mammas och pappas sovrumsdörr var öppen. Rädd att störa.

Så i säng igen. Och somnade någon gång vid halv sju. För att vakna någon halvtimme senare, av att de gräver och håller på och lägger jord med sina stora maskiner, utanför mitt fönster...

Japp. Det var den natten. Så nu ska det bli skönt att sova =) God natt med er <3