Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Min vardagssituation

Av D - 10 oktober 2016 23:13

... Ja-a, du.. Jag hör inte hemma.

Det känns inte som om jag hör hemma. Inte här. Inte där. Inte hos någon. Inte för mig själv...


...


Just nu, känner jag mig stabil. Mer stabil än vad jag gör hemma. Jag känner mig trygg i mig själv. På ett sätt som jag inte kan göra hemma...

Jag har sällskap, och fokuserar mindre på fel saker...


Jag har dock en ännu lägre aktivitetsnivå. Jag dras ner under jorden, med ett dånande hjärta... och ett frustrerat sinne.. -Av den enda person som jag har i min närvaro...

Inte ännu, har jag träffat eller umgåtts med någon annan ur hans släkt. Xsambons...

Han vill eller orkar ingenting. Och själv har jag tröttnat på att bli bemött med suckar och tysta protester så fort som jag nämner minsta lilla rörelse i någon riktning...


... Men under vardagarna, när han jobbar.. Då går jag ut. Men bara för en rask promenad.

Jag vågar inte gå och handla själv. Känner mig fortfarande väldigt otrygg och osäker vid möten med andra människor. Deras blickar... Om dessa kunde döda...


Nej, men. Egentligen tror jag inte att någon här har någonting emot mig. Tror inte att de tänker något speciellt om mig, eller ens känner igen mig..!

Men staden är förgiftad. Och otryggheten, ångesten och hela det paketet ifrån det förgångna, ligger kvar inom mig. I själen. Och där tycks den trivas och frodas...


... Däremot så är ätstörningen nästan som bortblåst medans jag är här...

Jag tänker inte så mycket på att jag borde äta mindre. Tänker inte särskilt på hur mycket jag äter eller vad...

Den lever kvar. Det gör den ju. Jag stäcker mig fortfarande efter en viss kontroll... Funderar en del...


... Men jag mår inte dåligt av det. Inte på samma sätt.

Och sålänge som jag har sällskapet och tryggheten från Xsambon, känner jag inte alls av kravet att jag vill svälta, svälta, svälta. Utan jag äter. Äter vad jag är hungrig på. Trots en del funderingar över hur mycket det faktiskt är..!


... Däremot har jag gått upp i vikt. Fått en mage...

Ja, vad blir det inte av veckor av ständigt hetsätande!?!


... Det är det jag känner.. När jag ska åka hem...

Jag vågar inte. Jag vågar inte ta steget in i min lägenhet igen. Vågar inte tappa kontrollen igen. Orkar inte sträva efter det omöjliga. Försöka undvika vad som inte kan förhindras...


Jag vet redan att jag kommer att hetsäta. Att allt jag kommer att kunna tänka på, är ätandet. Att inte äta... Om tillåtelser och förbud. Om svek och bakgånger...

Ja-a... Om en omöjlig kamp...


...


Xsambon och jag, tjafsar dagligen...

Eller, "tjafsar" och "tjafsar"... Jag har bara väldigt svårt att hålla ångesten borta, energin framme och humöret uppe.. -När han utstrålar så mycket trötthet och aggressiv jargong(stavning) hela tiden...

Han är så anti. Och vad jag än säger, måste han argumentera tvärt emot. Vilket bara får mig att känna att jag snart inte bryr mig om att säga någonting alls...


Grejen är den att han bara hade den aggressiva jargonen jämtemot sin bror, tidigare...

Men även om han inte är aggressiv direkt emot mig, pratar han ständigt om hur han snäser åt andra hela tiden... Och tonläget i dessa berättelser..

... Om ord kunde gnaga hål...


... Nej, jag borde inte gnälla på Xsambon. Jag kan ju åka och aldrig komma tillbaka, precis när jag vill!

Men jag känner ändå att jag behöver stanna. Åtminstone ett tag till. Eftersom att jag inte kan acceptera att åka härifrån än en gång, utan att ha packat ihop alla mina saker så att mina föräldrar kan hämta dem..! Sedan ska jag aldrig sätta min fot här igen! ... Jag tror att jag måste släppa taget kring detta, nu...


...


Ja. Jag vet inte vad jag mer har lust att dela med mig av idag. Så att, om jag nu bestämmer mig för att börja blogga varje kväll, skriver jag väl mer imorgon.


... God natt <3

ANNONS
Av D - 25 augusti 2016 15:18

... Jag tror inte att jag är riktigt vaken. Det känns inte som det...

Det är som om jag lever mitt liv i en liten kraftfull bubbla. Att det finns någonting fridfullt och friskt att komma ut till. Men att jag föredrar att ligga lite på sidan om... Och bara titta på...


Allt verkar egentligen gå ut på att uppnå så mycket smärta och lidande som möjligt. Och jag har blivit min egen syndabock. Där mitt behov av att kontrollera och dominera, slår mig gul och blå...

Jag trycker ner mig själv mot golvet. Utdelar slag efter slag. Och jag ger mig inte förrän jag blir för utpumpad för att orkar fortsätta.

Och när kraft återges, går jag på igen.


Det spelar ingen roll hur många gånger jag bestämmer mig för att ta mig ur det. För att trycka bort min självdestruktivitet och tvinga mig själv år rätt håll... Att avstå ifrån den smärta som jag tycks älska så...

För att jag vill inte. Jag märker gång på gång...


-Missnöjdheten när jag går åt rätt håll. Saknaden och begäret efter smärtan... Oron och ångesten i att inte längre få ta mig dit jag vill... Få gå med framgång i det enda som jag egentligen vill kämpa för...


...


Men jag vill framåt nu. Någonstans vill jag ändå bli fri...

Jag vill bryta mig ut från buren som jag sitter i. Fly ifrån den ständigt boxande, kickande hjärnan... Bara springa därifrån och aldrig vända tillbaka!


För att jag vill njuta av vad livet har att ge. Njuta av den friska luften och sköna naturen...

Jag vill kunna känna kärlek och gemenskap. Harmoni...

Skratta och le tillsammans med de människor som står mig nära. Utan att behöva känna ångest för att jag går emot allt vad min hjärna egentligen vill och strävar efter...


...


Det här kriget...


De senaste veckorna har varit väldigt intensiva...

Det krig som hade lagt sig. Den tillfredställelse som jag kände. Och den styrka i framgången som jag hade när jag under så lång tid lyckades svälta "på riktigt"...


Allt bara försvann...

Kriget vaknade åter till liv...

Jag kunde se alla möjligheter.

Och de omöjligheter som då fanns, sida vid sida med dessa möjligheter... Dessa blev återigen mer synliga. Intensivt påträngliga...


Det blev liksom ett bubblande, stormande krig under uppvaknande. Det bev alltmer påstridigt, ju längre tiden gick...

Och jag hamnade, gång efter gång, i detta alltför smärtsamma hetsätande... Följt av svält... Och efter varje socialt sammanhang... Hetsätning igen.


...


Vare sig jag svälter eller äter, mår jag dåligt. Vare sig jag går i framgång med svälten... Lyckas ordentligt... Eller om jag tror mig gå i framgång med ett hälsosamt ätande.. -Mår jag dåligt...

Jag är inte vän med mig själv. Inte överens med mig själv. Trygg i livet...


Jag vet nog inte riktigt vad som är meningen. Vart jag hör hemma eller hur jag ska hålla mig med fötterna på jorden...

Och det känns inte som om livet är till för mig... Som att jag någonsin ska kunna finna balansen, utan att krampa fast vid en pelare och stå kvar där...


...


Just nu befinner jag mig i en hetsperiod. Då jag har förbjudit mig själv till att svälta... Eftersom att det helt klart inte går att kombinera ett socialt liv, med en ätstörning.

Men det gör bara en sak... "Utan överdriven kontroll... Ingen kontroll alls"... "Ingen kontroll alls... -Hetsätande!"


Och inte bara hetsätande för en stund.

Okontrollerbart hetsätande. Ont i magen. Illamående... Putande mage, med spänd, stramande hud...

Och tvånget ligger i... "Det ska ta slut! Varenda sak på det där bordet, i den där påsen, lådan eller skåpet... -Ska ta slut!!"...


... Och att fortsätta äta, tills att man måste gå dubbelvikt för smärtans skull...

Vem skulle inte vilja svälta efter det?


Jag menar. Smärtan i svälten...

Det går inte att jämföra den med smärtan i ätandet..!


...


Det vore ju en sak om jag faktiskt ville ta mig ur det...

För att då hade jag kunnat försöka hitta balansen, och sedan varit nöjd i att lyckas äta på ett icke smärtsamt sätt...


Men att må bra... Det är inte för mig "att må bra"...

Jag strävar åt det andra hållet. Och finner någon slags njutning. Tillfredställelse.. -I att må dåligt. I att... vara självdestruktiv.

Jag vinner någonting på det, som jag känner att jag aldrig kommer att kunna uppnå... "i livet"...


Ja, detta är inte livet...

Jag sitter i en liten kvav bubbla på sidan av...


...


Efter att ha hetsätit, tränar jag. Gör övningar. Går på promenader...


Det funkar väl. Och smärtan försvinner...

Men det får inte oron att försvinna...


För att.

Trots mitt nya krav på mig själv, att jag ska tvinga mig själv att gå upp i vikt och inte ner... -Vill jag ju ner. Det är ju dit jag vill...


Och efter ett hetsätande... Man går inte ner.


... Vilket medför att jag inte kan låta bli att se fram emot att misslyckas med mitt ätande även denna gång. Att jag, när maten jag har hemma är slut.. -Ska börja svälta igen. "För att jag inte orkar hantera inköp och matlagning. Planering... och beslut om vad, när, hur och varför"...

Vilket har hänt varje gång som jag har varit på det klara med och frivilligt kämpat för att få till ett bra ätande...


Jag ser bara fram emot att kunna svälta "av en fullgod anledning". Det vill säga. En anledning som inte har med viktnedgång att göra.


...


Och sålänge som jag känner såhär, kommer jag inte heller lyckas slita mig fri och springa iväg ifrån min aggressiva hjärna.


Men jag har iallafall tagit ifrån mig själv rätten att svälta, för ett tag.

Jag känner väl att rädslan för att börja proppa efter första tuggan, ger mig rätten att för tillfället svälta på hemmaplan.

Men att inte tillåta svält "för viktnedgångens skull", gör iallafall att problemet med kombinationen "ätstörning/ nära och kära", blir mindre påttagligt.

Jag kan liksom äta i kravlösa och stabila situationer. Det vill säga. När jag inte är hemma, och har tillgång till en "normal" mängd mat...

... Och så är ju bara "moroten" i det hela. Att jag får svälta på hemmaplan...


Klart det ska försöka undvikas. Jag "får ju inte svälta"...

Men just nu... Jag vet inte om det är möjligt att stoppa någonting i munnen, utan att sluta i fysiskt smärta...


...


På lördag ska jag iallafall på 15åringens 16årsfirande.

Vilket känns skönt att jag inte behövde svika... För att ångesten i det, var stor. Innan jag bestämde mig för att tvinga mig själv till lidande i viktuppgång istället för lidandet i viktnedgång.


Och i början av nästa vecka, ska jag åka hem till 27åringen. Gå ut med henne och hundarna. Prata ikapp lite...

Nu när jag kan äta, är det mindre tungt och kompilcerat...

det sättet, blir iallafall allt mycket enklare... nu när jag inte längre står under tvånget att svälta.


...


Disken överrumplar diskbänken.

Skräp, hår, kladd och damm på alla ytor...

Dammig, hårig, sandig tvätt på alla golv. Lite sådär lagom otrukturerat och utspritt...

Sopor som inte orkas gå ut med. Även de gånger som jag lämnar lägenheten för en promenad!

Nästan aldrig kläder på. Mer än ett linne. Och eventuellt ett par slitna, numer alldeles för stora leggins...


Jag står knappt upp alls under dagarna.

Förutom nu. När jag är i en hetsätarperiod.. För att nu gör jag någon styrkeövning varje gång som jag ställer mig upp..! Och har nästan blivit beroende av det!


...


Det var först när jag märkte att jag började bli "rädd" för att behöva se mina föräldrar eller syskon, som jag kände mig tvungen att vända håll... Mer för dem, än för mig...

Men jag vet inte hur. Och även om jag skulle lyckas... "Hur lever man? Hur hanterar man livet om jag inte kan leva det som nu -"Meningslöst, isolerat och smärtsamt"..?


Nej. Ätstörningen är min närmaste vän. Den som ger mig trygghet och värme. Stabilitet.

Det är ett missbruk. Och kan liknas vid vilken drog som helst...

Och jag är inte redo att bli drogfri... Inte än... Men "Kommer jag någonsin att bli?"...


...


 

ANNONS
Av D - 7 augusti 2016 19:09

... Den här veckan har jag haft svårt att acceptera både mig själv.. och hur jag lever...

Jag har ältat och skrivit. Jag har önskat och drömt. Dribblat fram och tillbaka, om de möjligheter som finns "men ändå inte"...

Och jag har åter känt som jag tidigare gjorde, innan jag började äta på ett tryggt och stabilt sätt... Ett sätt som jag trivdes med. "Som fungerade"...

Jag har för första gången på månader, känt att jag inte riktigt vet vad jag vill. Hur jag vill ha det... Och jag har tvivlat på mig själv. Mina val... Alternativ...


Att ha börjat kriga med mig själv igen. Det känns som lite av ett bakslag. Ett bakslag som kommer av att på omöjliga vägar, försöka kombinera ett socialt liv, med en ätstörning som nu tar mig närmare döden än vad jag någonsin lyckats komma...


Det går inte att kombinera. Jag kan inte helt plötsligt sluta svälta mig själv. För att sedan gå tillbaka, efter några timmar, till ett strikt schema...

Det fungerar inte för mig... iallafall...


...


Men jag lyckades, dagen efter jag skrev sist. Ja, där på måndagen.. -Iallafall gå tillbaka till mitt strikta schema igen...

Jag har sedan dess, sett till att äta enbart de kalorier som jag tillåter mig själv. Som finns där på schemat...

Och likt som jag hade lovat mig själv, har jag slutat med godiset. Det som jag kände mig så beroende av helt plötsligt efter Bästisens besök...


Det var en hård kamp, till en början... Och jag fick skriva väldigt många och tjatiga texter, där jag övertygade mig själv om varför jag skulle låta godiset ligga där på hyllan, orört ".. tills jag kan njuta av några bitar tillsammans med någon annan... Eller tills jag ångrar mig igen"...


Och jag har inte rört det.


...


Annars.


Jag har inte varit utanför lägenheten sedan jag skrev sist.

Jag har lagat mat någon enstaka gång...


Grannar har flyttat upp här ovan nu. Och lyhört är bara förnamnet!


... Och jag har försökt. Men bara försökt(!), få diskat lite grann... Då det känns som om hela lägenheten håller på att rasa samman! Förfalla...


...


Mamma messade idag. Släppte två bomber på mig..!

Eller ja. Bomber och bomber. Jag visste ju att det skulle ske. Det är ju någonting som jag har räknat med. Då vi har pratat om det så mycket...


Men det gjorde samtidigt, under en av mina hårdaste veckor på länge, att jag fick lite ångest och kände mig stressad, till på köpet...


Vi ska gå på fik... Jag, mamma, pappa... och så tror jag, 15åringen.. -På tisdag.

Vi ska åka till ett slott. Äta fika... Och sedan planerar de att äta på en grill.. Och efter det, spela minigolf... Vilket jag får ta ställning till sedan, om jag vill vara med på eller inte...


Men fiket ska jag iallafall gå på...

Och det som känns lite jobbigt, är ju då att återigen avvika ifrån matschemat. Att än en gång riskera att börja proppa och tappa mig själv, när jag väl kommer hem. Tillbaka till vardagen...

Och för att inte förglömma.. eller bortse ifrån... -Jag kommer att gå upp i vikt!


Ja, jag vet att det är dumt. Och jag vet att de ynka hekton som jag kommer att gå upp.. om jag ändå lyckas hålla matintaget "normalt".. På en lagom nivå.. -Kommer att försvinna väldigt fort, om jag sedan går tillbaka till mitt schema när jag kommer hem...


Men det hjälper inte.

Jag vill inte gå upp... Det känns nästan som en rädsla. Att jag är rädd att tappa kontrollen. Tappa greppet om mig själv, min kropp och min styrka...

Som om jag sviker mig själv... om jag inte fortsätter gå med framgång i den enda sak som jag klarar av att hantera att sträva efter...


... Men jag funderade en stund. Och kom till slut fram till... "Jag ska inte tänka att jag måste svälta. Utan jag måste tänka att "jag måste fortsätta äta som jag gör "för att det är tryggt. Stabilt. Och det fungerar"...

För att på det sättet, tror jag att jag kommer att kunna fortsätta acceptera att träffa folk och därmed tvinga mig själv att frångå kostschemat... På det sättet, tror jag att jag kommer att kunna fortsätta kombinera ett någorlunda socialt liv(det lilla jag ändå har) med min ätstörning. Mitt självskadebeteende... och det enda liv som jag har funnit mig själv orka leva med...


... Och den andra bomben(förutom tisdagens fika), var 23åringens grillfest som ska vara på lördag...

Ja, jag har lovat att komma dit också. Vilket såklart gör mig än mer stressad "eftersom att det blir två sociala sammanhang med avvikande ifrån matschemat, på en och samma vecka!"...


Men som sagt. Acceptera.

Dagarna som jag svälter, ska nog mer än väl väga upp för dagarna jag frångår schemat!


...


I onsdags hörde MinKontaktPåKommunen av sig iallafall. Sa att hon var tillbaka ifrån semestern nu...


Och jag vet inte om det har med saken att göra. Om det bidrog till att veckan blev extra tung, med extra mycket tvivel... och fler önskedrömmar...


Men jag tror inte att det hade en sådan stor inverkan...

Jag har ju många gånger, tvivlat. Många veckor, känt att jag borde vända på steken. Att det är dags. Och att livet inte är värt "om jag har det såhär"...


Men den här veckan har jag många gånger, i mina egna texter, diskuterat med mig själv, vad jag gör mot mig själv. Vad jag utsätter mig själv och andra för...

Och det faktum att jag inte har varit nöjd. Känt mig tillfreds med tillvaron. Med mig själv... Att jag inte längre trivs lika väl med hur jag hanterar det hela, som jag tidigare gjort...

Det faktum att nu den trygghet och stabilitet jag kände i att inte längre behöva kriga med mig själv, börjar avta... Det gör ju inte saken enklare!


... För att jag känner fortfarande inte att jag kan ta steget och vända håll!

Jag känner fortfarande att jag hellre fortsätter med detta, än att slänga mig in i någonting som jag vet(vet) att kommer att göra allt så mycket värre. Som jag vet att tidigare aldrig har fungerat..!

Att be om hjälp. Räcka sig ut till någon alls... När jag vet(vet) att jag inte kommer att vilja längre när jag väl får hjälpen...


... Nej. Jag kan inte. Jag vill inte...

Hur mycket jag än önskar att jag med hela mitt hjärta, ville för både mig själv och mina närmaste, bli lycklig. Stark... -Så är det inte vad jag vill...


På sidan av denna trotsiga och envisa hjärna... Som bara vill skada mig.. -Önskar jag mig dock ett liv ute i naturen. Önskar mig kärlek från och till djur och andra människor...

Jag önskar mig mycket skratt och en övertygelse om livets mening och värde...


... Men jag sitter fast...

"Inte ens för mina närmaste.."...


...


Jag kan iallafall acceptera en heldag tillsammans med mamma och pappa...

Acceptera en heldag på grillfest hos min syster... Och det är positivt!


Men jag oroar mig redan för hur jag ska återgå till kostschemat sedan. Och hur mycket jag ska behöva börja om med min viktnedgång...


Och jag oroar mig fortfarande, trots det(!).. -Över hur länge jag ska låta denna idioti fortsätta. Hur många hälsoproblem jag ska dra på mig...

.. Och när lungorna eller hjärtat ska bestämma sig för att kollapsa...


... Samtidigt som jag bävar inför att snart behöva möta ytterligare sociala sammanhang... Det ena efter det andra. Och det fjärde efter det femte... "Det förstör min svältstrategi!"...


Det, hand i hand med mina funderingar och det behov som bara växer, att en gång för alla, ta emot hjälp. Bli frisk, stark och lycklig...

Att äntligen få ett liv som betyder någonting. Där jag orkar med och klarar av vardagens alla sysslor...


Att ta emot hjälp, utan att backa innan jag har gått framåt...


...


Jag orkar inte med vardagens sysslor. Det känns som om jag drar på tio ton.. Bara för att orka diska några glas!

Tvätten har inte tagits omhand på månader..!

Golven och övriga ytor, känns äckliga... och ögonen faller till golvet av tyngden av att bara titta på dem..!


Jag har inte haft någon menstruation alls, på flera månader...

Och jag orkar inte, ens de gånger som jag kanske hade velat(!), umgås med någon på eget initiativ...


... Dagarna känns långa och sega. Meningslösa...

Och näst efter sömnen, kommer måltiderna. När det gäller "den bästa tiden på dygnet"...


... Och mitt mål...

Det tycks vara att börja må ännu sämre. Att bli ännu svagare...


... Men kanske efter en vecka till av funderingar, att jag tar steget mot ett nytt liv.

Jag vill ha ett friluftsliv. Och jag vill känna mig fri och harmonisk...

.. Egentligen...


...


God natt med er <3


 

Av D - 17 juli 2016 21:15

... Jag har ont(det är nog mer ett obehag) i bröstet. Som om bröstkorgen snart ska spricka... Lungorna känns ömma. Ungefär som när jag hade lunginflamation den där gången när jag var mindre. Fast inte lika starkt...

Men det blir värre nu. Det känner jag. Jag kan ta mindre och mindre djupa andetag... Och varje natt, ligger jag och oroar mig för att... det ska hända något...


... Jag funderar. Men kan inte... Jag kan bara inte...

Hur orolig jag än är... Jag kan inte. Av främst två anledningar... "Den enda kontakt som jag skulle kunna tänka mig att kontakta om det skulle behövas, är på semester"... Hon har semester i två veckor till... Vilket oroar mig lite extra... "Klarar mina lungor och hjärtat så mycket mer stryk nu?"...

... Och för det andra... Jag kan inte... "Jag kan inte kontakta någon och uttrycka min oro. Inte be om en undersökning av lungor och hjärta... Och sedan inte kunna, vilja eller vara beredd att ta emot någon hjälp med mitt problem"...


Att höra av mig till någon... och samtidigt, varje gång jag tänker på hjälpen som jag kommer att bli erbjuden(eller påtvingad)... känna direkt att "Nej, jag vill inte ha någon förändring. Jag vill inte tvinga bort den trygghet och stabilitet som jag ändå känner att jag har funnit i mig själv och vardagen, igen... Och jag är inte beredd att förstora upp någonting som jag har jobbat så hårt på att förminska"...


Jag menar. Kriget är slut nu. Det krig som jag stod ut med och kämpade emot i så många år...

Och sålänge som jag inte ser att jag skulle på något sätt, kunna(eller vilja) ändra på det... -Så kan jag inte vända mig till andra människor... Oroa andra... Det går inte...


Och det är klart. Det smärtar...

Förutom fysiskt.. smärtar det också psykiskt.. Men mest emotionellt. Oro...


...


Veckan som varit. Förutom styckena ovan...


Jag har lagat mat, hela två gånger(!), denna vecka..! Ja, det är mycket för att vara jag. Jag som bara lagar mat när frysen blir tom på matlådor. Och då oftast halv-eller helfabrikat!


Men nu behövdes det en del ny mat. Och när jag väl hade lyckats(halvt som) komma fram till ett beslut på vad jag skulle köpa på affären. Vad jag skulle strunta i att köpa... Vad jag skulle ångra åt det ena eller det andra hållet... Och vad som var värt vad...

När jag väl hade gått till affären här på byn två gånger...


... När jag väl hade funderat på vad jag skulle laga.. Hur jag skulle laga det... Dribblat fram och tillbaka i flera dagar...

... När jag hade planerat det in i minsta detalj.. och vant mig vid... Blivit bekant med den maträtt som jag föreställde mig i mitt huvud...


... Och... när väl känslan och energin var den rätta, inombords...

Ja, då satte jag igång. Lagade mat...

Lät disk och kladd, bombadera min diskbänk. Köksbordet bli än mer nerdränkt av diverse pulver, bitar och smulor...


Ja-a. Kaos.

Och sedan var det bara efterruset i huvud och hjärta, som hängde kvar...

... Ja. Förutom kaoset i köket, dåda... Det lyckades jag ta hand om idag :)


.. Och dagen efter(tror jag att det var), passade jag på att laga nästa maträtt också. Eftersom att råvarorna jag köpte, antingen behövde användas rätt så direkt, eller frysas in...


...


Annars har jag legat mycket på sängen. Blir en(minst en) vila varje dag. Där jag längtar efter en paus mellan programmen jag följer på tv, för att få gå och lägga mig.

Jag sitter vid tv:n hela dagarna. När jag inte planerar och räknar på datorn.. eller förhoppningsvis tar hand om lite disk...


... Men att ligga ner är inte så enkelt, det heller...

Jag känner mig ju för slut i kroppen för att orka sitta upp... Egentligen. Men att ligga ner, gör mina lungor än mer ansträngda. Som om jag pressar upp min rygg i lungorna på något sätt... Och jag blir bara tvungen att sätta mig upp igen, efter en stund...


Att sätta handen mot min bröstkorg... Usch.

Jag menar. Nedanför brösten, kan ju revbenen naturligt sticka ut lite. Beroende på hur man sitter... Hur mycket man drar in magen, och så vidare...

Men över brösten... Det känns hemsk... att jag börjar få sådana gropar där...


...


Jag har bara varit hemma hela veckan...

Så att. Så mycket mer har jag nog inte att dela med mig av... Om jag inte har glömt något...


... Jag ska nog borsta tänderna och gå och lägga mig nu. Lyssna på musik... Vila... Och förhoppningsvis somna innan jag kliver upp igen... För att jag orkar inte sitta uppe mer idag...


God natt med er <3


 

Av D - 10 juli 2016 22:57

... Okej, vi får se om detta blir ett väldigt kort inlägg. Eller om jag ens orkar skriva och publicera det alls...


...


Den stilla oron fortsätter. Ja. Stilla, för att jag trots rätt så stor oro och egentlig förtvivlan över vad jag håller på med och är påväg, känner mig väldigt trygg och lugn... Stabil i det liv jag nu lever. Det sätt som jag nu hanterar allt på...

Och att avsaknaden av den inre storm som jag upplevde vart dag i flera år, inte är det minsta saknad...


... Men som sagt. Den stilla oron fortsätter. Och det känns som om den blir starkare och starkare. Mer intensiv, ju längre tiden går. Och ju mer kropp jag förlorar...


Ja. Härom dagen. Om det var i förrigår.. -Upptäckte jag att mina bröst inte längre är lika fylliga som de brukar vara...

Jag menar. Jag håller nästan aldrig i dem. Men så råkade jag göra det för någon dag sedan... Och de är säkert hälften av vad de brukade vara..!


... Min bröstkorg känns ansträngd framåt kvällarna. Sådär så att det blir tungt att andas. Ibland dunkar hjärtat lite extra högt. Dock väldigt sällan...

Och att vila armen över bröstkorgen när jag ligger ner... Eller sitter baklutad... Ja, det känns väldigt obehagligt. Som om armen skulle väga tio kilo... och revbenen bara klarar nio...


... Ja, och så det här med att lämna lägenheten. Visst kan jag göra det... Men det blir mer och mer sällan. Och att åter ladda mitt busskort... Det finns inte på världskartan...

Det "jag" som slaviskt kollade erbjudanden på stormarknaderna... för att se till att ha varierad mat hemma, orkar nu inte ens slänga ett öga in på något reklamblad... "för att jag orkar ändå inte åka iväg och handla"...


... Jag har inte längre någon rutin på diskandet. Blir praktiskt taget aldrig gjort... Någon gång, då disken blir för jobbig att se på... Eller jag får svårt att äta eller knappt med plats för mer disk på diskbänken...

Ja, då måste jag ta tag i lite... Men det blir aldrig allt. Och innan jag har hunnit beta av, kommer där mer...


... Att tvätta. Det har jag behövt göra länge... Men det finns ingen energi till att gå ner till tvättstugan och boka tid... Inte heller att ta ut sopor.. Eller städa när damm och hår bildar ett täcke på golvet...


... Jag ligger mycket i sängen...

Eller mycket och mycket... Men mer och mer, iallafall...

Ser på tv. Äter...


... Ja, äter.

Jag äter. Men...


...


Men trots att jag bara sitter inne. Funderar. Tung i kroppen. Seg i sinnet... Lätt i sinnet. Uppåt... Orolig och förtvivlad... Med en stark insikt om att jag borde ta tag i det hela. Men ett samtidigt medvetande om att det aldrig kommer att bli av...

-Så...


... Jag tror att jag tappade vad det var jag skulle skriva...

Men har för mig att det var detta... -

Trots det, så var jag iväg i ett par dagar, i fredags...


... Mamma messade mig helt plötsligt och frågade om de kunde komma över en vända och hjälpa mig  med det som jag ville ha hjälp med. Det vill säga, att kolla över det här med internet och tv... Mina kanaler kommer nämligen att försvinna härhemma. De markbundna... eller vad det nu heter...

Vilket innebär att jag måste fixa abonnemang. Och jag ska även byta till fiber, från Adsl. Eftersom att det blir ungefär hälften så dyrt...


... Men, ointressant. Ointressant...


... Så. Eftersom att jag gärna ville träffa mina föräldrar, kastade jag mig in i duschen. En snabbdusch. Oundvikligt efter över en vecka utan...

Och så började jag torrtorka golven. Plocka skräp och torka ytor... Diska lite disk...


... Och sedan bara koppla av.. Försöka, iallafall.. -Framför tv:n...

Nervös i magen. Pirrig i bröstet... Med en osäker känsla inombords... "Varför blir jag alltid så nervös när de ska hit, men inte när jag ska dit?"...


...


... Men efter att pappa och jag hade kollat upp vad jag skulle beställa... och hur jag skulle gå tillväga, bestämde vi oss för att gå till fiket. Jag hade aldrig varit där. Så det passade mig bra. Det hade jag länge sett fram emot...


Och efter det...

Ja, då slutade det med att jag följde med dem till 15åringens jobb. Han jobbar på gatukök... kanske det kallas... Snabbmat, iallafall...

... Och visst kände jag lite grann, att det var dumt att frångå mitt kostschema... Och att jag skulle gå upp i vikt av det. "Svika mig själv"... Men jag ville. "Och jag träffar ju nästan aldrig folk. Så att en dag utan svält, gör ingenting. Det tar bara lite längre tid att dö".. Vilket inte är negativt!

... Men visst... Ett smärre inre krig som pyrde lite grann inombords...


... Vi åt. Jag åt en fiskburgare...

Och fastän pappa skulle skjutsa hem mig igen efteråt, slutade det med att jag följde med dem hem istället. -För en filmkväll...

"Så kan du fortsätta svälta igen imorgon", var vad han sa. Min pappa...


Han menade det såklart inte. Han vet att det var sant. Och det höll jag ju med om själv också, när han sa det.

Men det är ju klart att han ser på det mer allvarligt än så. Egentligen... Men vad ska han göra?


... Jag är väldigt öppen om det här, med mina föräldrar. Pratar om det som om det vore vardag. Någonting som varenda människa gör, känner och upplever...

Men det är ju för att, för mig är det vardag. Det har pågått såpass länge nu, att det har blivit mitt "jag"...

Att skada mig själv. Att gå sakta mot döden... Att bara sitta hemma ensam... nästan hela livet... Och att helt enkelt... inte bry mig...


... Ja, det är "jag"...

Och nu kämpar jag inte heller för någonting, längre... Jag vill inte längre särskilt mycket... Och det lilla jag vill, de stunder jag vill någonting... Dessa slås ner av insikten och vetskapen om att det inte är möjligt "på grund av den, den eller den orsaken"...

Så att. Att uppnå någonting alls. Det finns inte på min livskarta. Det är liksom en fluga som jag lätt viftar bort. En liten dunfjäder som jag blåser ifrån mig... En smula som jag borstar från bordet...


... Ja, jag stöter bara bort tanken... Bilderna av den lycka och framgång som hade kunnat vara...

... "Det här är min vardag. Mitt liv... Mitt jag"... Helt enkelt. Jag har förlikat mig med det. Accepterat det. Funnit en trygghet.. -Ett lugn i det... Och på sätt och vis... -Jag trivs.


... Men samtidigt...

Hade jag haft någon att kontakta nu, som jag känner trygghet i.. -Kanske jag hade gjort det...

Ja, om jag hade tagit mig över det stora hindret... Det omöjliga hindret... "Att jag inte kan höra av mig till någon, när jag inte är beredd att ta emot hjälpen"..

"Vem gör något sådant, liksom?"...


Men jag är orolig. Och tanken att jag "borde", gnager i mig för vart gång jag känner av någon kroppslig hälsoförsämring... Eller slås av insikten att detta tar mig mot döden... Ett ställe som jag inte är redo att möta. Villig att möta... -".. Olycklig eller inte!"...


...


Dagen efter, åkte jag iallafall hem med första bästa buss. Efter en natt utan sömn...


... Och idag har jag känt mig alldeles borta. Alltså. Klar i huvudet, till den grad att jag kunde räkna och kolla en massa produkter på nätet... Men borta på det sätt att jag trodde att det var kväll och snart dags att sova, vid ett på eftermiddagen...


... Och nu känner jag bara av pressen att maila min nuvarande internetleverantör. Ställa frågor. Att maila den nya som jag ska beställa ifrån. Ställa frågor...

Att diska. Laga mat. Tvätta kläder... Och att handla mer mat...

... Och pressen... Ja, den ligger i att jag inte alls orkar..!


...


Hmmm..

Jag kan ha glömt massor av veckan som varit...

Men eftersom att detta var vad som kom till mig nu, antar jag att det också var det viktigaste och mest minnesvärda för tillfället...


Så.

God natt med er <3


 

Av D - 12 juni 2016 19:05

... Hmm. Veckan som varit...

 

Rent fysiskt, har det varit jobbigt... Jobbigare än vad det har varit tidigare...

Men det är ju inte så konstigt. Jag väger ju mindre nu, än vad jag någonsin gjort i vuxen ålder...

Jag har en grövre undervikt nu än vad jag någonsin har varit med om tidigare...

 

Och trots det, finns det både saker som jag behöver promenera till och från...

.. Och en då och då, återkommande ångest och oro som gör att "ytterligare en promenad" blir "nödvändig"... Ett illa måste...

 

Och jag känner det, när jag promenerar.

Jag har blivit tröttare. Svagare... Och att gå långsamt, är snarare en regel än bekvämlighet för lugn och frid...

 

Jag orkar liksom inte gå snabbt, längre. Inte i regel, iallafall...

Det är ju klart. Vissa gånger går det. Vissa gånger, känner jag mig bara lite extra pigg, av ingen(i min kännedom) speciell anledning...

 

... Jag går fortfarande ner i vikt. Och nu har jag nått en siffra som jag tidigare inte befunnit mig på. Vilket har lagt till lite extra oro, rädsla och ångest, till min redan lite lätt sviktande själ...

Men jag håller i mig. Och än sålänge är detta fortfarande den tryggaste situationen jag har befunnit mig i, sedan jag nådde vuxen ålder och självständighet...

 

...

 

Och på talan om självständighet, tåls det väl att nämnas också...

För första gången på flera, flera år, känner jag nu inget som helst behov av alla dessa kontakter(myndigheter och liknande) som jag tvingade mig på i början...

Det beror antagligen på att jag nu har släppt alla förväntningar och framtidsförhoppningar... Jag har släppt alla mina viljor, och krav på livet... På vardagen...

Ja, jag har nu släppt taget om att vilja förändra min vardag. Mig själv... Och att ta mig någonstans i livet...

... Om livskvaliteten...

 

... Och nu tillåter jag bara mig själv att vara uppslukad av min ätstörning... Accepterar vardagen som den ser ut. Livet som det är...

Och även om hjärtat isar till ibland.. När jag kommer att tänka på att jag inte har många år i livet... "och slösar bort det såhär..!" ..-Så är maten... Inköpen av mat... Planerandet så att jag slipper slänga mat... Och att diska.. -Det enda som jag orkar med i vardagen... Det enda jag får plats med i psyke och själ... "Om jag inte ska tryckas under jord... Gå upp i rök... Sippra ut till ingenting.. Som en pöl på golvet... Explodera..!" ...

 

... Det är inte nyttigt... Och jag vet inte ifall det är positivt eller negtivt att jag nu har tagit avstånd ifrån alla mina tidigare kontakter som jag tjatade på och vände mig till då och då...

Men kriget inombords är bra mycket mindre nu. Så att... Ja, jag antar att jag inte känner av behovet på samma sätt längre...

 

...

 

Annars denna vecka..?

 

Jag har blivit såpass trött. Slut... -Att jag nu inte lägger lika mycket(om någon alls) energi på att köpa mat... Jag prioriterar annorlunda. Lever på vad jag har hemma(i princip)...

 

... Och diskningen...

Den blir lite lidande. Lite grann...

Vissa dagar blir den stående till nästa. Även om jag inte tycker om det...

 

Jag ligger mycket på soffan... Väntar på nästa måltid...

Äter...

 

Jag går till datorn och kollar vad som går på tv...

Planerar för måltider. Räknar lite grann...

Och ligger sedan på soffan igen...

Dokumenterar... Förbereder måltider...

Väntar, väntar, väntar...

 

... Och sedan när jag äntligen är tillräckligt trött för att kunna sova, gör jag mig klar och går och lägger mig...

Ibland kliver jag upp igen...

Vaknar "alldels för tidigt"... Försöker ligga kvar så länge som möjligt... Men kliver alltid upp "för tidigt" ändå...

 

Jag drar ut så länge som möjligt på varje måltid. Men känner hur jag blir mer och mer släpphänt. Viker mer och mer för min otålighet...

Men å andra sidan "Om jag vaknar tidigare och tidigare, borde jag väl också kunna flytta på måltiderna mer och mer..?"...

 

... Ja. Och så åker jag fortfarande en bussresa till stan och tillbaka på vardagarna.

Både för att utnyttja busskortet som jag betalar varje månad... Och för att förkorta dagarna lite grann... Njuta av lugnet som en bussresa(utan för mycket folk) ger mig...

 

...

 

Ja. Något annat för denna vecka...

 

Tungt fokus har legat vid allt som borde göras härhemma...

Matsoporna som måste ut. Retursopor som också behöver ut...

Allt som jag borde köpa. Planerar att köpa. Till lägenheten...

Och sovrummet som måste städas från kartonger, och packas upp klart...

Med mera, med mera, med mera...

 

Och ingenting blir gjort. Ingenting orkar jag med...

Jag kollar på saker att köpa, lite då och då... Men så mycket längre kommer jag inte. För att jag orkar inte ta beslut. Orkar inte prioritera vad jag bör köpa först. Räkna på vad som borde vänta "för att det kostar mycket"... Och vad jag borde köpa "trots att det är lite dyrt"...

Orkar inte räkna på hur många av dessa saker jag har råd med "på en och samma gång"...

 

...

 

Idag har jag iallafall duschat för första gången på nästan två veckor. Badat. Ett varmt bad.

Det var uppfriskande...

 

... Och nu måste jag se till att få diskat. För att förenkla morgondagens måltider...

Jag diskade nämligen aldrig igår. Alldeles för trött... Eller så var det för mycket på tv... Minns inte riktigt :P

 

... Borde även föra över alla siffror från diverse kvitton, till budgeten... Var ett tag sedan, nu.

 

...

 

Med det sagt, tror jag att det får räcka.

Finns säkert mycket mer att berätta...

Men jag tror att jag ska gå vidare med kvällen nu. Försöka avverka åtminstone en del av disken...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 22 maj 2016 19:41

... Jag tänker såpass mycket på att jag måste njuta av maten, att jag blockerar själva förmågan att njuta...

Jag blir bara stressad... Och att äta, känns med ens... meningslöst...

 

...

 

Sedan jag skrev sist...

Nu de senaste dagarna har jag känt av min kropp...

Jag har börjat känna mig trött och hängig. Och att inta liggläge i soffan, istället för att sitta.. -Har på det senaste, blivit av allt oftare...

 

När jag åker in till stan "för att få tiden att gå"... För att komma ut. Iväg... Eller bara för att få åka lite lugnande buss...

-Har jag sedan suttit och nästan halvsovit där i bussbåset, i väntan på bussen hem...

 

... Jag promenerar fortfarande. Det gör jag. Det måste jag. Iallafall ibland...

Jag menar. Vissa promenader blir längre än andra. Men har jag mer än en kvart att vänta på bussen hem när jag har handlat, och det enda som finns på plats, är en pinne med en tavla på...

... Ja, då går jag hellre den biten, så långt jag hinner tills min buss ska gå...

 

Ibland blir det en timme... Ibland kanske en kvart...

Men summan av det hela... Min kropp har inte lika mycket energi att göra av med längre...

 

... Men jag blir nöjd...

Samtidigt som jag börjar lida alltmer av vad jag utsätter min kropp för. Och att jag vet att jag borde antingen äta mer eller röra mig mindre, känner jag mig mer trygg med att gå ner i vikt och röra mig för mycket, än att äta mer innan lång promenad... "och riskera att gå upp"...

 

...

 

Jo, jag oroar mig. Det gör jag... Jag oroar mig en del...

 

Jag har de senaste dagarna, känt att...

 

... Jag väger mig ju varje morgon. Håller lika mycket koll på det, som på vad jag äter, när jag äter det... och hur mycket...

... Och nu när jag har kunnat konstatera att sättet som jag svälter på, verkligen fungerar. Att jag går stadigt ner i vikt. Och fortsätter gå ner... Samtidigt som jag kan äta mat tre gånger om dagen.. och även variera min kost efter eget tycke...

 

... Ja, jag blir väl orolig eftersom att jag inte lider tillräckligt mycket för att vända håll...

Det är liksom inte tillräckligt smärtsamt för att jag ska sluta svälta...

Och då jag har funnit trygghet och stabilitet... Då jag tycks ha funnit den jag är. Mitt sätt att hantera mig själv och min vardag på.. Utan mitt femåriga krig inombords...

 

... Och då jag är rädd för att vända håll... För att försöka någonting annat...

Rädd för att ta ett steg ut ur vad jag nu har skapat.. "Då jag har för mycket att riskera"...

Och då jag är(tycks vara) helt ointresserad av vad livet har att erbjuda utanför min bubbla av.. Ja, vad det nu är för spel jag spelar med mig själv...

 

...

 

... Och jag går ner i vikt...

 

Jag väger nu mindre än vad jag gjorde när jag första gången.. utsattes för sondmatning...

Efter den gången då jag för första gången helsvälte mig själv. Levde på en smörgås.. på två veckor..!

Ja, första gången på sjukhuset...

 

Det var ju det som gjorde det, den gången...

Jag menar. Jag hade aldrig tidigare testat att helsvälta...

Men att bli tvångsinlagd var någonting väldigt traumatiskt. Och jag kunde inte hantera bristen på kontroll... Och att det var så många andra som trängde sig på mig hela tiden, och som sa till mig hur jag tänkte och kände... Hur jag skulle tänka på känna...

 

... Så att... jag helsvälte.

 

... Nu väger jag iallafall... mindre än då.

Jag minns inte riktigt vad jag vägde då. Men kanske ett hekto mer...

 

Men visst. Oro.

Men än sålänge känner jag mig ändå rätt så lugn... Då jag inte helsvälter.

Jag äter. Och jag lever.

 

Inga stötar i magen, som då. Inget sus i öronen.. som då... Och min mage fungerar som den ska. Förutom att det inte sker fullt lika ofta...

 

Och så har vi menstruationen, såklart.

Aldrig tidigare, vad jag minns.. -Har den tagit en paus...

Det har den gjort nu.

 

... Antingen har den hoppat över en omgång... Eller bara blivit väldigt sen...

... Men det som oroar mig, är egentligen inte så mycket...

 

Eller jo, det är det...

Jag är orolig för mina sinnen. För skador på hjärnan...

Jag är orolig för att inte märka när saker ska vara för sent. Att inte...

 

... Ja. Men det som skrämmer mig som mest, är väl hur lite kontakt jag har med omvärlden. Med min familj...

Avsaknaden av vänner... Som jag i och för sig har valt själv... Likt som att ha så lite kontakt med min familj, som jag har...

 

... För att...

Jag skulle lätt kunna ligga... sjuk eller livlös i min lägenhet i minst två veckor... utan att någon skulle undra...

 

... Och det känns ju hemskt att skriva...

Men det är ju så det är...

Och hur hemskt det än låter, är det sådana saker som har börjat röra sig i den lilla lediga plats som finns kvar i mitt huvud, just nu...

 

...

 

Men jag lever.

Jag är relativt pigg...

Jag har fortfarande tillräckligt med energi för att räkna och dokumentera minsta lilla steg, om så är fallet...

 

Jag förbereder fortfarande måltiderna dagen innan...

Jag åker fortfarande in och handlar. Trots brist på fysisk energi..!

... Och jag kollar fortfarande lite inredningartiklar, kläder och saker som jag behöver, när energi finns... Fastän jag aldrig orkar klicka hem något... För att "beslut orkar jag inte ta"...

 

... Jag diskar fortfarande varje natt innan jag går och lägger mig. Fastän det ibland bara blir halvklart...

Är det väldigt mycket disk, kan hälften bli kvar tills natten efter. Även om det gör mig stressad att se den där när jag vaknar på dagen... "Men jag kan inte göra mer än vad jag orkar", brukar jag säga till mig själv då...

 

...

 

Hyresnissarna kom hit igen, iallafall... Kollade rören i köket. Och såg om de kunde hitta orsaken till problemet...

Ja, det var ju översvämning här förra söndagen...

 

... De kom ett par dagar senare. Kollade. Och konstaterade att det inte längre var något problem.. och gick igen.

Skönt att det gick fort.

 

... Jag skulle ju ha duschat den dagen, egentligen...

Men eftersom att stressen satte in, blev det aldrig av...

 

Inte heller nästa dag blev det av...

Eller nästa.. Nästa.. eller nästa...

 

... Nej, först idag blev det av...

Idag tog jag min första dusch på flera veckor..!

Vet inte ens när jag duschade sist!

 

... Men det krävs helt enkelt energi. Det krävs ett visst inre lugn... En plats i min hjärna. En break från det pågående dagliga marantonet i mitt huvud... En...

 

... Ja-a...

Och idag var det den dagen.

Helt enkelt.

 

... Så jag kan ju inte bara skylla på GrannarnaFrånOvan... på just den fronten, iallafall.. Att duschen uteblev...

 

Och kanske hade den inte blivit av ändå.

 

...

 

Men som jag började det här inlägget med...

 

.. Sedan jag började äta på det här sättet och då har en väldigt stram "ätarbudget" till varje måltid...

Och sedan jag började... Fann ett sätt att kunna äta varierat...

-Så har det även blivit väldigt viktigt för mig att verkligen tänka på att njuta av maten. Av det jag äter...

 

För att jag vet hur stressad jag är. Att jag knappt smakar på det jag äter... Och att min stress och ångest när jag testar någonting nytt... Eller när jag har testat någonting nytt...

När någonting jag gör, inte blir helt bra...

 

... Ja, men vad som helst egentligen, som gör att hjärnan gör uppror.. -Gör att jag bara slänger i mig maten för att jag vill att det tar slut "nu, nu, nu!".. "Gärna igår!"...

Och det blir ingen njutning.

 

Helt meningslöst... För mig, som älskar mat. Älskar att äta.

"Jag borde bara njuta av det lilla jag trots allt tillåter mig själv"...

 

... Men att jag tänker så mycket på det, gör samtidigt att jag spänner mig för det. Och att jag då inte kan njuta därför istället...

Och jag blir lika missnöjd varje gång. När jag har ätit en måltid. Känt att den var god... Men att ändå någonting inom mig, gjorde uppror under tiden...

 

En underliggande(är det rätt ord?) stress... Ångest eller oro...

En missnöjd känsla för någonting jag har "misslyckats med"... Eller att det helt enkelt inte smakar såpass gott som jag ville att det skulle göra... Att jag inte.. kan njuta...

 

Jag kan liksom inte riktigt slappna av när jag äter...

Och jag tror att det beror på att det är allt som jag vill göra. Allt som betyder någonting för mig, i dagsläget.. Förutom vikten...

 

... Och att stressen runtomkring...

Stressen i inköp. Stressen i BästFöreDatum...

Beslutsångesten...

 

Stressen och pressen i att räkna på allt... Att dokumentera...

 

... Hela alltet är helt enkelt en för stor grej...

Men fortfarande ett intresse.. Och ett behov som blir tillfredställt... Jag trivs med det. Med vad jag gör.

Och jag är beroende av att dokumentera och utvärdera... Beroende på hobbynivå... Det vill säga.. Jag tycker att det är kul. Intressant...

 

...

 

Ja-a...

Vad har mer hänt sedan sist?

 

... Jag har funderat väldigt mycket hund. Iallafall i början av veckan...

Funderade på att bli hundvakt...

Men det var ju innan min kropp skyndade på att bli så mycket tröttare...

 

Den tanken är inte ens att överväga just nu..!

Inte intressant på något sätt...

 

...

 

Mer..?

 

Jag tror inte det...

I så fall, är det något som jag har glömt.

 

.. Så jag säger god natt, där.

God natt med er <3


Just det, ja.

Jag har testat att göra egna müslibars... Vilket misslyckades totalt. Dessa fick åka in i ugnen igen och bli Granola.

Och så testade jag torka dadlar i ugnen. Funkade nog ganska bra. Men jag vet inte hur torra dessa ska vara... Är väl en smaksak... 

 

Av D - 15 maj 2016 19:06

... Egentligen borde jag städa köket...

Egentligen borde jag torka golvet...

Egentligen borde jag diska äcklet...

... Slänga dessa bakteriebomber...


... Ja, egentligen vill jag bara få ordning i kaoset...


...


Det bara hände.

Bortom min kontroll, bara hände det...


Och likt som när brandlarmet gick, bubblade känslor av panik och frustration. Av stress och uppgivenhet.. -Upp inom mig...

Orsakade ett smärre kaos inombords...


... Tjatandes, gnällandes...

Tog jag upp mobilen under tvång... Och ringde...

Jag ringde det där oundvikliga samtalet...


"Vad kunde jag annars göra?"...

Jag var handfallen. Stressad... Lite smått uppgiven och panikslagen...

Det bara rann och rann och rann... Och jag kunde inte kontrollera det...


Det spelar ingen roll hur mycket jag kontrollerar mig själv och min egen vardag...

Sådant här kan jag inte kontrollera...

Jag kan inte styra andras handlingar...


...


Jag trodde inte imorse när jag klev upp, att jag skulle känna såhär när jag skriver mitt enda inlägg för veckan...

När jag äntligen ska göra uppdateringen som jag har väntat på...

Ja. Väntat på, på grund av att jag vill ha ordning. Reda... Jag vill ha färdigstampade fotspår att vandra i...


... Så att därför har jag, trots lust till att skriva flera gånger under veckan, låtit mig dröja tills idag...

Idag söndag. Den dag som möjligtvis ska komma att bli min bloggdag. Min dag för uppdatering...


...


Sedan jag skrev sist...


... I söndags natt...


Ja, aldrig mer ska jag chocka min kropp genom att äta normalt efter att ha levt på en kost som bara är hälften så bra som den borde vara, i flera, flera dagar... Kanske veckor...

Ja, säkert mer än det...


... För att i söndags natt...

Jag hade nästan somnat till... Och så rycker jag till i hela kroppen... Blir illamående. Inombordsligt kroppsligt upprörd...

Som en stormvind...


Jag var tvungen att kliva upp... Gå in i badrummet...

Och så minns jag inte så mycket mer...


Tror att jag fick i mig några munnar vatten, rakt ur handfatet i handen...

... Och efter det, blev jag uppe i några timmar... Innan jag gjorde ett nytt försök till sömn...


... Tror att jag gick och la mig vid femtiden på morgonen sedan...

Och med en enda tanke i huvudet... "Nu får jag välja. Äta ordentligt. eller äta som jag gör nu... På det sätt som känns tryggt..." ...

Jag kan inte chocka kroppen på det sättet igen...


...


Den här veckan har bestått mycket i... -Förutom att planera veckans måltider...

Planera... Räkna och dokumentera...

Väga mig varje morgon...


-Att kolla kläder på nätet...


... Ja, ett nytt intresse som återkommer ibland. Att gå igenom alla dessa tiotals efter tiotals sidor med kläder. För att kanske någon gång känna att jag har gjort en sådan fulländad genomgång av utbudet, att jag kan lägga en beställning...

... Vilket antagligen aldrig kommer att ske..!


... Jag har kollat mycket lampor. Inredning till lägenheten...

Blivit tjock i skallen... Rörig i sinnet...

Och inte heller detta kan jag räkna med att fullborda inom kort... Att lägga en beställning...


... Jag har varit ute i stan. Promenerat...

Eller beroende på dagsform. Fysisk som psykisk, bara åkt in för bussresans skull... För att få tiden att gå...

Och då bara suttit ut tiden, på busstation. Tills bussen hem skulle gå...


Och så, en näst intill obligatorisk kvällspromenad i den friska luften. Mörka atmosfären...


...


Jag har tackat nej till den tilltänkta kontaktpersonen som de hade hittat till mig. Då det aldrig kändes bra. Mer osäkert och stressigt... Någonting där framme som försökte hugga efter mig... Någonting som jag inte vill gå fram till...


Och jag kände bara att eftersom att det känns så osäkert. Så ovisst...

Och jag varken vågar eller egentligen vill göra någon förändring i liv och vardag...


... Ja, jag bestämde mig bara...

Jag har dragit tillbaka så många insatser, så många gånger nu,.. -Att jag inte längre känner av att jag förstör för mig själv. Knyter fler och hårdare knutar i mitt liv hela tiden...

Att jag stryper mig själv långsamt...


...


Om man tänker på ätandet då...


Jag planerar.

Planerar noggrannt... Noggrannt.

Dag för dag...


Både vad gäller BästFöreDatum... Och vad gäller kalorier... Och exakta vikter...


Fast "exakt" och "exakt"...

Jag kör ju på medelvärden... annars skulle mitt huvud explodera... Och mitt hjärta lägga på sig tjugo kilo i extravikt!


... Och det tillagade målet är helt oräknat... Ja, i den mån jag kan tillåta mig själv...

Jag försöker väl ha det så, iallafall. Då jag känner att det blir för mycket att hålla på och räkna på varenda råvara jag använder. När jag redan räknar på båda småmålen...


... Jag gör fortfarande mina inköp på erbjudanden. Nästan bara det...

Och även om det ger mycket stress och ångest i form av besluts-och prestationsångest, fortsätter jag köpa hem nya saker. Varierande saker...

Och ger mig själv ett sjuhelsikes till jobb i hjärngympa, gång på gång på gång...


Men jag är van.

Och nu när jag ändå känner att jag är vän med mig själv till den grad att mitt minst femåriga krig äntligen har avstannat lite.. och jag känner mig trygg med hur jag äter. Nöjd med vad...


... Ja, accepterandet av min egen situation, som jag äntligen har lyckats uppnå, betyder mer för mig än att jobba för ett liv som är värt att levas...

Mer än att sträva efter trivsel och lycka...

Ja, det betyder mer för mig än chansen att livet kan bli mer än bara en "nära på ensam överlevnad"...


... Och att jag fortfarande svälter. Bara att jag har accepterat det... och frivilligt sitter i den djupa svarta.. smutsiga gropen... -Så att jag därför inte längre kallar det "svält"...


... Ja, vikten gör mig väl lite orolig... Iallafall med tanke på att jag nu känner att jag har "hittat rätt"... Inre frid... Och att jag därför inte varken vågar eller är särskilt intresserad av en förändring...


... Det är ju klart... "Vart och när ska det sluta? På vilket sätt?" ...

"Kommer det att sluta?"...


Jag menar..

Hade jag inte riskerat min fysiska hälsa, är det här 120% rätt. Jag platsar som handen i hansken, vad gäller trygghet, just nu...


... "Men priset.."...


Och både att ta emot besök eller att åka på besök, blir svårare nu. "Då jag inte längre är beredd att varken chocka min kropp eller äta mer än vad jag gör"... Strikt motvillig till viktökning...


...


För övrigt...


Tillbaka till dagens problem...

Ett av...

... Ja, det största av dem, iallafall...


... Köket.

Hela dagen idag, har en flyttfirma rumsterat om på övervåningen.

Det har i flera dagar, varit buller och bang i lägenheten ovan...

Och jag har under frustration, nästan ryckt mig i håret och skrikit högt, för att ljudet varit så störigt...


Och idag har det förutom buller och bang, luktat starkt(och då menar jag starkt!) av rengöringsmedel i hela huset. Sådär så att jag har undrat om de står och häller den där sörjan bara rakt ner i avloppen... Spolar huset med den. In-och utvändigt..!


...


Och så skulle jag göra middag...

Eller ja. Vilket mål det nu blir.

Den mittersta måltiden iallfall...


Märker att grädden finns mindre kvar av, än vad jag hade räknat på...


... In i vardagsrummet igen...

Börja kolla alternativ. Någonting som kunde fylla upp den tomma platsen för kalorier...


Jag räknar lite grann... Skriver...


.. Och så är jag redo...


...


När jag kommer in i köket, spetsar jag mina  öron...

För att det låter konstigt...

Det sipprar någonstans. Jag hör hur det droppar...


... Först vågade jag inte öppna sopskåpet...

... Men när jag väl gjorde det...


... Jag blev frustrerad. Stressad... Lite smått panikslagen...

Och den första tanken som slog mig, var "Nej, nu måste jag ringa hyresvärden..!"...


Jag blev frustrerad eftersom att det var "grannarnas fel"... Och jag kunde inte kontrollera det...

Stressad för att en översvämning kunde helt klart bli ett faktum...

Osäker och uppgiven, för att jag inte hade någon aning om hur jag skulle hanetera det. Vad jag skulle göra...


.. Och jag ville bara springa därifrån...

Jag ville sluta äta... Och jag ville bara ge upp... Krypa ihop någonstans i ett litet hörn på golvet...


... Och jag lovar er...

Hur jag hanterade det idag, hade jag aldrig gjort om jag hade haft en sambo. Bott med någon...

Det hade blivit skrik och gap(från min sida). Fäktande med armarna...

Ett ansikte som bara blir rödare och rödare... Och en stackars sambo som inte vet vad jag vill... Vad hen gör för fel...


... För att jag blir stressad. Jag blir frustrerad...

Och finns det fler i rummet, som ska känna men inte känner.. Som ska reagera, men inte agerar...

Någon som helt enkelt inte tar lika hårt och allvarligt på saker och ting, som jag gör...

-Ja, då brakar helvetet löst..!


... Jag menar. Jag och Xsambon klarade inte ens av att baka tillsammans..! För att då brast min stressgräns..!


...


Men idag...

Jag började iallafall, med tårar i ögonen. En känsla av att hjärtat skulle lösas upp till ingenting... Och en ständigt tjatande mun, om att jag inte orkade. Och "vad gör de där uppe.. egentligen?!"... -Torka upp i skåpet...

Riva ut alla papperkassar med diverse sopor... Blöta och halvt förstörda...


Och så ringde jag motvilligt hyresvärdarna...


... Fortsatte sedan torka...

Torka, torka och torka...


Vatten på golvet. Vatten i skåpet...

Äckligt blöta trasor...

Hårda flagor av svart smuts... "Eller var det rost han sa?"...


...


Som om inte det vore nog...

Det räckte inte med att min måltid blev framskjuten med en timme. -För att de inte kunde komma direkt...

Framskjuten med ytterligare en timme, för att han var sen... och sedan skulle jobba för att fixa det också...

-Utan helt plötsligt börjar det översvämmas... Fort, fort, fort..! -I diskhoarna. Det bara forsar!


... Och min frustration jag låter gnaga inom mig, både vad gäller ätandet.. "och om jag ens orkar fortsätta".. och att det här ens hände, återgick i en, den här gången starkare panik... Ruschigare stress...

Det blev översvämning! "Och hur hanterar jag det?!"...


Jag hade ingen aning.. Och tårarna fyllde åter mina ögon... Munnen började babbla än fortare...


... Jag tar upp en kopp från diskbänken... Börjar håva över vatten i en mopphink., Gång, på gång, på gång...

... Inser att den där lilla tvådeciliterskoppen är onödigt liten... Och byter då upp mig mot en tillbringare...


Hela tiden är jag orolig att mina saker ska bli förstörda. Koppar äckliga. Tallrikar som jag inte längre vill äta från...

... Och dessa trasor... -"Soporna".


... Jag visste ju inte vad det var för någonting.

Skummet var ju en ren och skär överdosering av rengöringsmedel... "Men dessa svarta smutsflagor som simmade tjockt i vattnet och skönk sakta till botten, med en struktur likt strandens sjöbotten..?"...


... Det var rent utav... äckligt!

Och skiten var inte mitt! Det kom från ovan... Dessa störande städande...


...


När det blir översvämning, känner jag mig ju så illa tvungen att ringa hyresvärden igen... "Jag kan inte vänta i en timme!"

Han råder mig till någonting som jag aldrig skulle göra frivilligt "om jag inte var rädd för jordens undergång"... Vilket jag känslomässigt var idag...


"Det bästa du kan göra, är nog att gå upp till grannarna och be dem att inte spola så mycket vatten innan det är fixat"...


... *Suck*...


Motvilligt går jag upp för trappan, till den enda våningen över denna...

Knackar på den dörr som har en dröse städredskap utanför i porten...


"Är det ni som håller på och städar?"...


Och dessa människor...


Jag har inte svårt för invandrare, utlänningar... Eller folk som talar andra språk, i sig...

Men att prata...


Jag har både svårt att förstå brytningar och vissa dialekter... Och... Jag har svårt att prata så att andra förstår..!

Och jag vet inte om mitt budskap gick fram. Då de inte ens tycktes kunna koppla att det var "att de spolade vatten, som gjorde översvämning i min lägenhet"...


Men jag gick ner igen...

Fortsatte håva vatten och springa med fulla hinkar till badrummet, vartefter vattnet fyllde hoarna...

Och så lugnade det ner sig... Det verkade som om de hade förstått...


Skönt...

Men med hököga stannade jag i köket. Både för att kunna se när hyresvärden äntligen kom... Och för att vara redo att håva mer vatten...


...


När jag satt där i köket och ropade inombordsligt och lite smått frustrerat...

Hungrig och trött... Orolig... -Sa jag bara till mig själv "Vad hade hänt om jag inte hade varit hemma?"...


När hyresvärden väl kom... Sådär en timme försent. Närapå iallafall...


Han var jättetrevlig... Men allt jag egentligen kunde tänka på, var att jag måste hinna äta innan nästa måltid... Och att det annars skulle bli kaos i tillvaron...


Hyresnissen tyckte också att flyttfirman från ovan, hade skött det här på ett jättekonstigt sätt. Och att han inte kunde förstå hur de hade lyckats med det där jättelika stoppet... "Och sedan bara stack därifrån!"...

Hade jag vetat vad firman hette, hade han velat ringa dit, sa han... Och det förstår jag...


Idag hade han tydligen varit på fem andra fall av stopp i avloppet i köket...

Och han undrade om det var någon slags epidemi eller något. Alla på en gång.

Jättekonstigt, tyckte han... Jag håller med...


Men i det här fallet, var det grannarna från ovan... Eller ja. Deras hyrda flyttfirma, som hade kört ihop det ordentligt på något sätt!


...


Och ja. Jag borde städa. Jag borde försöka bli av med alla dessa rostflagor eller vad det var för något... Sjöbotten...

Och jag borde se till att inget äckel torkar in i disken som jag dricker ur och äter från...


Jag vill bli av med alla blöta pölar... Allt smuts...

Jag vill att papperskassarna torkar och flyttar in i skåpen igen...

Och jag vill på något sätt stöka undan alla disktrasor... Hiva undan den äckliga, blöta hinken...


Och jag vill flytta gårdagens tvätt från linorna i badkaret...

Ta en lång dusch...


... Jag känner mig inte bara äcklig för att hela lägenheten känns besudlad av smutsvatten och sjöbotten...

Utan också för att jag inte har duschat på länge... Och idag var "the day" för det, egentligen...


...


Det värsta med det hela. Förutom att jag behöver städa blött äckel... -Är att de kommer hit imorgon igen. Hyresvärdarna. -För att kolla orsaken till stoppet...


Jag vill inte. Orkar inte...

Och jag vill inte stå ut med ett till besök...


...


Jag åt alldeles nyss..

Men det är snart dags igen... Annars blir det kaos i tillvaron...


Ibland undrar jag bara... "Hur ska jag klara det här? Hur länge?"...

... Men det funkar. Jag kan hantera det...


... Efter flera, flera år av kamp, har jag funnit en viss inre frid. En acceptans... Och "jag kan hantera det"...


...


God natt med er<3 Ni som orkade läsa ända hit.

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se