Jag vet inte. Det känns som om det bara går runt, runt, just nu, alltihop... Som om jag springer.. Hmm. kryper i ett ekorrhjul, utan något syfte... Jag bara spelar ett väldigt tråkigt och smärtsamt spel med mig själv, som inte kan leda någonstans alls... Och mönstret har blivit så tydligt för mig nu, att jag kan se händelserna i förväg... Hur jag kommer att hantera vad.. och när vad kommer att hända... "Att" det kommer att hända...

...

Eftersom att RödaVeckan satte igång igår, bestämde jag mig för att stanna hemma idag...

Men istället för att passa på att diska, duscha, städa, borta tänderna eller boka tvättid, har jag bara suttit i soffan och vid datorn.. Ja, mellan toalettbesöken...

Jag har tittat på tv, som jag alltid gör. Vad annars?

... Och ja. Jag har ätit. Till en början, hade jag bara ätit en morot när klockan var runt fyra på eftermiddagen. Men jag satt och gnagde på med mina funderingar. Och kravet att äta. Att gå till affären och köpa propparmat, skavde hål i min hjärna. Jag tjatade och tjatade inombords, och till slut orkade jag inte fortsätta fundera...

Jag blev trött på att försöka göra min begäran godkänd hos mig själv...

... Och ja. Nu har jag svårt att minnas hur funderingarna gick och vilka mina argument blev för att få gå och handla... Och att få handla just det som jag ville handla... "Skräp"...

Men jag gick iallafall iväg till slut. Köpte en massa skit... Eller "massa" och "massa". Men "lite skit" är "för mycket skit" just nu, eftersom att jag inte borde tillåta fler propperier egentligen...

... Jag tänker ju på viktuppgång. Och "fetma" går igenom mitt huvud varje dag, minst en gång om dagen. Rädslan. Oron, och insikten... "Jag vet vad jag gör, men ändå fortsätter jag"... Jag känner mig idiotisk och svag...

Men samtidigt. För varje gång som jag köper hem detta, egentligen oönskade skräp, blir jag mer och mer pepp på att sluta upp med det. Varje gång som jag upplever en stark känsla av att jag egentligen inte vill ha. Att jag inte är sugen, innan jag knappt har hunnit börja äta, får jag en sådan självklar känsla av att det kommer att fungera nästa gång. Att jag till slut kommer att kunna vänja in mig själv på att köpa och äta nyttigheter. Jag menar. Jag har ju gjort det förut. Det har funnits perioder då jag inte har känt något sug alls efter sötsaker och andra äckligheter, varken psykiskt eller fysiskt...

...

Förövrigt så har jag kollat lite vägglampor på webben. Då jag fick en känsla av vad jag skulle vilja ha för lampa vid min Fikus...

Jag har... dokumenterat kalorier... Skrivit i min känslobok, om ångesten och bekymret vad gäller ätandet, och hur värdelöst det känns att inte kunna ta sig ur det... och framåt i livet..

Jag har försökt komma fram till hur jag ska göra för att ta mig någonstans alls och inte bara fortsätta i denna meningslösa bana... Känt mig uppgiven...

... Ja, det känns som om jag sitter fast mellan två täta glasväggar. Jag kan se livet, men jag kan inte få tillgång till det... Och samtidigt som jag vill, är jag varken modig eller stark nog för att kunna ta mig ut dit... Samtidigt som jag vill ut där allt händer, trivs jag bra där jag redan står... Jag har bott där för länge nu, för att känna mig bekväm och villig i att lämna det för något annat... "Fastän det är meningslöst och tar ifrån mig den lycka som jag egentligen vill ha! .. Som jag kan se men inte röra"...

Och jag har gett upp... Det har jag nog... Gett upp om mig själv, att jag någonsin ska ge mig själv en chans till det liv som jag vill ha.. och borde ha innan det är försent..! Jag får ju bara en chans... Eller, jag hoppas inte. Jag hoppas det kommer ett liv efter detta. Att det blir ett bättre sådant, och att jag då inte kommer ihåg det liv jag har nu eller vem jag har varit...

Jag vill ha en ny chans, i ett sinne som vill mig väl och som vill samma saker som jag vill.. Så att jag slipper bråka med mig själv och förlora hela tiden..!

Men det är i livet efter detta, i så fall. Så att jag måste lida mig igenom det här. Bara ta mig igenom det... så får jag vila sedan...

Jag har inget hopp om det här livet. Om mig själv. Och när än Döden kommer. Om han så är puschad av en olycka, av mig själv eller av naturliga själ, så kommer allt iallafall att vara över då... "Bara jag hinner säkerställa mina "hemligheters" trygghet och min identitet, mot mina nära och kära innan dess, så.." ... Och att det blir på en dag då jag har duschat och borstat tänderna. Gärna städat, diskat och tvättat... Ja, det är mycket som behöver vara rätt innan jag går... Så det skulle ju helt klart vara enklast att kontrollera den biten(när det ska bli) själv...

...

Hmmm... Är det något mer jag vill säga om dagen?

... Jag klev upp vid halv tolv. Senare än på rätt så länge...

Och nu innan jag började blogga, såg jag på en film som gick på tv...

... Jo. Jag har förresten bestämt att allt skräp ska bort nu. Att jag inte ska köpa mer propparmat. Utan att jag måste underkasta mig min egen regel, från och med nu...

Och den här gången, tror jag faktiskt att det kommer att funka! Sedan, om det kommer att leda till svälttvång på grund av att jag inte köper hem det jag får köpa. Eller ifall jag faktiskt börjar köpa hem dessa tillåtna varor... Det vet jag inte ännu. Men... vilket som, blir jag nöjd med bådadera. Lyckas jag äta nyttigare och bra. Fine. Äter jag nyttigare men på svältnivå. Fine too. Och får jag inte i mig någonting... Inte alls fine, egentligen. Eftersom att det blir väldigt svårt att fortsätta förbjuda godsaker då, om det är det enda jag.. vill äta...

Men, men... Godsaker är förbjudna. Och ska jag äta, får jag vända mig till tillåtna råvaror.

... Annars har jag bara funderat på sysselsättning idag... Om inte det var igår. Det var säkert både och...

Jag vet inte hur jag ska ta mig ut... Och det känns hopplöst...

Jag är för rädd. För obekväm... Och jag kan inte ta mig ur cirkeln som jag går i...

... Jag funderade faktiskt på en samtalskontakt, idag...

Behöver prata... Men jag vet inte hur det skulle gå till... Så att..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...