... Jag tände lampan...

Jag tände lampan, och nu känner jag mig helt stel och slutkörd...

Ja, jag har länge dragit mig för att tända taklampan i vardagsrummet. Då den är nyupphängd, trearmad... och medför osäkerhet i vad jag tycker om de ljuskällor som jag nu har i den... -Jag börjar helt enkelt tänka för mycket. Fundera, och söka svar...

Och idag var inget undantag. -Jag tände den och kände direkt att "Kanske är dessa lampor ändå för starka. För bländande"... Och jag kunde inte sluta fundera på ifall till och med möbler och textilier bländade mig där jag satt och stickade på mitt tidsfördriv... -Stirrade och stirrade på den där lampan... -Störde mig på den...

Så.

Jag började söka svar. Kunskap...

Jag har lärt mig nya saker. Sökt mer och mer, ju mer info jag hittat... -Och även om jag nu känner mig mer säker än innan, på ungefär vart jag ska lägga mig nu när jag ska testa annan ljusstyrka.. -Känner jag mig alldeles spänd inombords... -Jag kan inte riktigt slappna av. Och inte förrän jag har testat någonting nytt, kan jag känna mig lugn... -Och funkar inte de nya, kommer världen rasa samman, bara lite grann.. För att jag då har betalat några hundringar på LED-lampor som sedan inte blev bra.. "ändå..!"...

... Men jag måste ju testa. För att det är ju ingen idé att ha en lampa hemma, som man endast trivs med om den är släckt. -Allra helst inte när det är denna som egentligen ska ge huvudljuset i rummet!

...

Annars.

Förutom detta nervösa och tvångsmässiga sökande efter svar. -Mätning av kvadratmeter i rummen, och uträkningar av lux(lumen/m2) och lumen(ljusflödet).. -Har jag... nog bara suttit vid tv:n... -Det har inte blivit så mycket annat. Jag har ätit och druckit lite grann, också... -Tråkat. Väntat på ingenting... -Ja, och så stickade jag några varv på min stickning. Eftersom att jag kände att taklampan behövde tändas för andra gången sedan den sattes upp för en vecka sedan..!

Ja. Och innan jag började räkna på dessa ljusflöden och läste på om ljuskällor och rumsstorlekar, tror jag mig minnas att jag fortsatte mina tvångsmässiga funderingar på hur jag skulle kunna få tillåta hetsätning samtidigt som jag svälter och går ner i vikt... -Men än sålänge har jag inte köpt hem någonting och svikit mig själv..! -Än sålänge tycks det faktum att det är nytt år, vara ett väldigt starkt argument för ett fortsatt förbud.

...

... Jag kom av mig...

Jag är lite för fixerad vid dessa ljuskällor nu, och dessa lumen-och lumexvärden...

Även om jag tror att jag har mina "mellan "det och det" -värden" när det gäller lumex som lampan ska utstråla, så känner jag mig fortfarande i behov av att "Kolla, kolla, kolla. Läsa, läsa, läsa... Och räkna, räkna, räkna... -Fundera, fundera, fundera"... -Så att det får nog vara allt för idag... -Ska se om jag kan varva ner en stund framför tv:n... Eller om jag blir fast i ytterligare timmar av gnagande funderingar..!

Jag suktar. Det gör jag...

Det hade nog varit enklare.. -En helt annan sak, om jag hade haft ett liv. Om jag hade haft något intresse. Någon aktivitet... Någonting nyttigt eller meningsfullt att ägna mig åt... -Men nu när jag bara sitter... När jag känner mig för stressad och orolig, för att ens orka ta en promenad eller en dusch...

... Nej, jag funderar bara på en sak just nu... -Jag vill äta. Jag vill proppa... Jag vill bara fylla hela vardagsrumsbordet med hundra(överdrivet såklart) olika sorters godis och kakor... Tårtor och bullar... Bara allt vad jag kan finna.. -Och bara vräka i mig.. Tills det gör ont och mycket längre därtill... -Jag vet ju att suget och lusten att äta... -Att till och med viljan till allt detta skräp, försvinner efter ett tag... Men att fortsätta pressa in mer och mer... Fastän smärta... -Ja, jag vet inte varför jag gör det. Men någonting känner jag väl att jag vinner på det.. Rent emotionellt och psykiskt...

Så att. Jag har suttit här hela kvällen, och verkligen funderat och funderat. För att komma fram till hur jag ska kunna tillåta mig själv proppardagar, utan att för den sakens skull, gå upp i vikt eller tappa greppet helt kring mina regler...

Jag borde inte ens fundera på detta. Borde inte ens ägna det en tanke. För att det finns inget alternativ till den regel som jag nu har skaffat mig. Inte nu när den tycks fungera. Vilket inget annat har gjort(på bra länge)... -Skulle jag börja göra undantag eller komplicera denna regel om nolltolerans till att köpa onyttigheter, och göra vissa undantag... Börja spela upp och ner i hur många kalorier och vart de får komma ifrån.. Eller vad jag får handla och inte... -Då blir allt för otydligt. Och jag kommer inte längre att kunna hålla mig diciplinerad alls..!

... Nej, jag måste fortsätta förbjuda. För att detta känns nu självklart. Och så länge som jag kan hålla på det utan större besvär... -Så länge som min beslutsamhet står fast och det fortfarande känns möjligt att ha det på detta viset, ska jag hålla mig till mitt löfte... -Jag får inte svika mig själv!

... Men det känns jobbigt. Det gör det...

...

Idag.

Idag har jag bara suttit vid tv:n... -Ja, jag spelade lite BubbleShooter vid ett tillfälle när jag väntade på att få äta, också... -Annars har det, vad jag minns, bara varit tv:n...

Jag har suttit. Legat. Jag har...

... Hmm... Annars har jag också druckit lite grann och ätit lite gröt...

Jag har räknat kalorier, och fört loggbok(vilket jag gör varje kväll)...

Och jag har funderat en massa. Känt samma uttråkade och meningslösa känsla som jag alltid gör nuför tiden.. -Och jag har skrivit av mig om detta, i min känslobok...

...

En ny dag imorgon...

Okej. En snabb bloggning innan jag går och lägger mig. -Bara för att hålla den igång..

Jag är helt slut och skulle inte kunna göra slut på den här dagen fort nog...

...

Inatt sov jag oroligt. Kunde inte riktigt slappna av... Och jag klev upp ett par timmar tidigare på morgonen, än vad jag brukar göra... -Såg på tv... Åt...

... Och sådant har det varit, hela dagen. -Jag har ätit. Druckit... -För lite, men ändå lite grann...

Och nu känner jag mig bara så himla sunkig för att jag bara sitter... -Min hjärna känns alldeles seg. Degig... -Alldeles som om den mosats ihop och spänts ut på en och samma gång... -Jag skulle verkligen behöva lämna lägenheten...

Jag har haft lust att göra någonting drastiskt. Någon förändrig...

Har haft lust att börja proppa "bara för en gång"... Men varit rådande överens med mig själv om att det skulle vara att göra mig själv en björntjänst. -Jag menar. Regeln som jag har satt upp för mig själv om att jag inte får köpa några onyttigheter detta året, är mer tydlig nu än vad jag någonsin kan få den... Liksom självklar. -Och det är ju detta som jag har försökt få till i flera månader nu, men inte kunnat.. "För att regeln har varit svag och otydlig". Men ett nytt år, tycks ha lagt tyngd till vikten i detta beslut.. I denna regel. -Så att... Nej, jag får inte "tillåta" någonting, just nu... Aldrig får jag tillåta någonting.

... Jag har känt att livet är meningslöst. Och jag har velat bort. Avsluta...

Det är bara så tråkigt. Och jag kan inte se någon väg ut ur detta taggiga buskage... -Jag har inte de rätta verktygen... Och det känns som om jag lever i en mardröm som jag verkligen inte kan vakna upp ur... -Jag vill inte fortsätta mer nu... Det känns inte värt det...

... Jag känner mig ensam, men samtidigt pressad till umgänge med nära och kära... -Jag menar. Hade jag varit helt ensam, hade jag inte haft någon annan att ta hänsyn till i mina beslut... -Jag hade kunnat sluta. Stanna upp, när jag vill... -Men samtidigt. Som ensam... Det känns så meningslöst... Olyckligt... -Ensamt...

Jag vill springa så fort jag bara orkar. Springa tills jag stupar... Och spinga ännu mer...

Med armarna viftandes över huvudet, och ett högt och starkt tjut ut i tomma intet.. -Vill jag springa mot ingenting...

Jag vill inte se. Jag vill inte höra... Och jag vill inte veta. -Jag är klar. Och jag önskar det fanns en enkel och "rätt" utväg"... -Jag behöver ett avslut...

...

Annars har jag gjort lite(med betoning på "lite") havregrynsgröt i mikron, idag... -Och jag har även kokat en portion soppa(som blev jättegod, by the way) på frysta grönsaker, lite grädde, och kryddor...

Annars har det blivit som tidigare dagar. -Gräddlikör. Kakao på vatten, med lite grädde...

... Jag diskade även några få koppar och skedar... -Men det är såå mycket kvar...

...

Nu är det helg igen...

Det betyder ingenting för mig. Om något, är det jobbigt.. Eftersom att myndigheter och liknande som man behöver få tag i, är lediga... Och allt saktar ner i samhället... -Till exempel min sysseltättning som jag väntar på att höra någonting ifrån!

Hade jag haft en sambo.. eller ett arbete själv, hade dessa helger varit att se fram emot.. Även för mig..! ... -Men nej. Inte nu...

...

Jag ska lägga mig i soffan. -Se om jag kan varva ner innan sängen...

Imorgon blir det en ny dag... igen...

Dagen idag...

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om dagen idag. För att det händer liksom ingenting... -Dagarna sittes och ligges bort. Framför tv:n... -Jag äter... och jag stirrar... Jag funderar och jag mår dåligt... Känner mig misslyckad... -Jag varken diskar, tvättar kläder eller får någonting annat gjort... Och jag gör ingenting(ingenting) för att ta mig till en plats i livet, där jag kan känna som jag önskar... Ha det som jag vill...

... Jag önskar. Det gör jag...

Fastän jag inte tror... -Fastän jag inte längre bryr mig om att hoppas, önskar jag...

Jag...

Jag vet inte vad jag ska säga...

Jag vill ta mig framåt. Jag vill bli lycklig... Om det nu finns någonting som heter så... -Man kan nog aldrig riktigt bli helt lycklig... Men jag vill må bra. Jag vill känna en klar mening med mitt liv. Min vardag... -Med varför jag finns till... -Jag vill inte längta efter avslutet. Stressa på mot det mål som man ändå tids nog kommer att nå... -Inte när det finns så många möjligheter här i livet, som jag ännu inte har lyckats nå...

... Just nu sitter jag bara. Och jag är inte nöjd med vad jag gör mot mig själv. Med vad för ett trist och långdraget liv jag tvingar mig själv att utstå... -Jag är inte nöjd med ensamheten och att inte längre kämpa för någonting... -Är inte nöjd med att tryckas ner av min egen hjärna... -Och jag är absolut inte nöjd med att inte veta vad som är sant och falskt i mitt liv och mig själv!

... Jag vill ta mig vidare...

Jag är olycklig...

...

Idag klev jag väl upp vid någon gång efter tiotiden. Och sedan dess har jag suttit och legat framör tv:n. Förutom när jag gick igenom erbjudanden på de matbutiker som jag är kund hos... -Kände att jag iallafall kan kolla vad som känns intressant. Även om jag kanske sedan inte orkar ta steget att handla dessa varor.. eller att ha dem hemma...

Jag har ätit lite grann... Men endast ca en tredjedel av vad jag bör... -Ungefär 60% av vad jag har som budget just nu...

Och jag har längtat och önskat... -Mest önskat, att det skulle finnas någon väg som jag klarar av att gå... -En möjlig väg som leder mig ut ur denna kalla grotta... -Och jag känner mig uppgiven...

...

... Nu blir det sängen... -En ny dag imorgon...

... Meningslöst... -Dagens huvudkänsla...

Gnagande, förbryllande.. uppgivenhet...

Inga vägar att gå.. Men ändå så många... -Jag vet bara inte hur jag bestiger dessa berg... Vart jag ska sätta mina fötter, för att klättra åt rätt håll... För att inte falla ner... -Hur jag ska finna styrkan som krävs för att ta mig dit jag vill...

Och nu...

Jag gör det igen... Jag kan göra det igen... Jag håller på att göra det igen...

Jag vet inte om det är frivilligt eller med vilje... -Vet inte heller om det är bristen på vilja eller ork... som gör att jag gör ingenting och ännu mindre för att få ett liv att trivas med... Ett liv att orka leva... -Jag börjar tvivla... Har nog länge gjort... "Är det viljan eller är det orken det är fel på? Kan jag men inte vill? Eller vill jag men inte orkar? Orkar jag men inte har lust..? Eller har jag kanske lust men inte vill? ... Är jag helt enkelt bara förjävlig mot mig själv.. och spelar ett spel på min egen hälsa? .. -På mitt eget liv?"...

... Jag vet inte. Men idag har varit en dag av meningslöshet. Livet är meningslöst. Vardagen är meningslös... Tiden jag lever.. är meningslös... Och att ha möjligheter som jag bara låter brinna ner, och att förstöra för mig själv... -Det är så himla meningslöst! Jag känner mig så fruktansvärt dum..!

...

Idag.

Ja, det känns ju onödigt att göra någon noggrannt beskrivande resumé(är det rätt ord?) av min dag. Eftersom att jag inte kan minnas hur jag sov inatt. Eller när jag klev upp... -Inte heller vad jag gjorde, kände eller tänkte när jag väl lämnade sängen...

Men jag kan ju gissa lite grann. -Lägga dagen samman, på ett någorlunda vis...

Jag har suttit vid tv:n. Somnat framför tv:n.. Ja, bara halvsovit. -Jag har börjat somna mer nu. Eller ja. Egentligen kan jag nog inte säga "börjat".. Eftersom att första gången på länge, var igår... Men jag somnar. Är väldigt trött, viss tid under dagen...

Och förutom tv:n, har jag fått svar från...

Eller rättare sagt. KanalPaketet. -Jag kollade in på MinaSidor, istället. Kom på att där kanske fakturan hade blivit ändrad. Bara inte på min internetbank. -Så att jag kollade in där. Och där fanns en räkning på strax under 50kronor. Men "att betala" stod på noll kronor... Jag förstod inte fakturans status. Då ordet saknade mening hos mig... Men summan stod ju på noll... Så att jag väntar och ser.. -Kanske får jag en ny faktura för rätt utbud sedan.

Och så har jag fått svar från FåtöljNissarna.. Igen...

Eller det var nog Klarna, förresten. -Jag kommer att få tillbaka pengarna för fåtöljen. Så att jag antar att, om nu en ny har skickats till mig, kommer de själva att rätta till sitt misstag...

... Och MinKontaktPåKommunen.

Det blir ingen ansökan om Boendestöd. -Jag menar. Hon behöver svar på frågor som jag inte känner hur jag ska kunna svara på. Hon behöver veta, med vad jag behöver hjälp.. och hur många gånger i veckan.. -För att kunna behandla min ansökan... Och det förstår jag ju såklart. Önskar bara att det fanns ett annat sätt. För att jag behöver verkligen en förändring..! Och vare sig det handlar om vilja eller ork.. Om lust eller dumhet.. -Så klarar jag det ju uppenbarligen inte själv...

... Men det blir ingenting... -Jag kan inte göra en ansökan...

Det känns så jobbigt. För att jag...

... Nu när jag inte längre kan äta det som jag har levt på i flera månader i sträck(streck?), ser min hjärna helt plötsligt en stor chans till att inte äta alls, igen(vilket inte funkar ens i svältvärlden(för mig). Jag menar. Nu när jag inte längre känner sug för någonting som jag har hemma och därför inte känner för att äta alls, har min hjärna börjat att.. propsa på att jag inte ska äta någonting alls... -Näring blir åter gift.

... Idag har jag bara druckit en halv deciliter gräddlikör och en kopp kakao på vatten och grädde... -Ingenting ätbart alls...

Och jag är hungrig. Slut... Och jag... luktar illa... -Känner mig alldeles äcklig...

Jag känner ångest för att jag inte diskar fastän jag borde. Att jag inte tvättar kläder fastän jag inte har tvättat på minst två månader(säkert mer)... Och för att jag inte gör allt som jag borde få gjort "Fastän jag kanske kan men bara inte vill"... -Känner mig misslyckad för att jag tillåter mig själv att svika mitt eget liv, gång på gång, på gång... Svika mig själv...

... Och fastän jag lever och inte lämnar... -Klarar jag inte ens av att ge mig själv lite mening... Ett hem i livet... -Klarar inte av att kämpa och göra vad som krävs... -Och just nu. Efter så många år... -Är jag inte ens säker på.. vad det är... "Vad håller jag på med?"...

... Jag borstar inte ens mina tänder... Så att jag kommer att vara tandlös om några årtionden.. -Om jag nu lever så länge!

Idag..

Jag vaknade imorse, och hade fått svar från FåtöljNissarna. Hon skrev att hon inte vet vad jag menar. Då hon inte kunde se att de hade skickat en ny fåtölj till mig... men att hon skulle höra efter med ReturNissarna(benämnde hon dem inte, såklart) ifall de hade skickat något...

Grejen är ju den att jag fick ett mail om att min order var skickad. Och strax därefter, ett till om att min betalning var genomförd... -Men hon sa att de hade mottagit min retur, och att jag skulle få pengarna tillbaka.. Så att det löser sig nog...

... KanalPaketet har också hört av sig... -Svarat på mitt tidigare mail...

Så att.. Nu är det bekräftat att min abonnemang kommer att bli nedbytt efter den fria perioden, och att alla mina mail är avklarade hos dem nu.. -Så att ingen annan kommer att ändra i abonnemanget efter det...

... Däremot så fick jag inte något svar på hur det skulle bli med den där fakturan. Räkningen på knappt 50kronor, som jag fick för det stora paketet för bara en dag... -Jag ska ju egentligen ha det lilla paketet från och med den dagen... Så att jag vill inte betala för den, i risken för att de ska tro att jag vill fortsätta med det stora då...

... Men han svarade aldrig på den frågan... Inte vad jag vet iallafall... -Men grejen är ju att de är så otydliga... Och att svara "Nu är allting ordnat" eller något sådant, på ett mail med minst två ärenden... -Jag önskar bara att han kunde ha nämnt fakturan specifikt. För att nu vet jag inte ifall han har uppfattat den frågan. Och än sålänge har jag inte fått någon ny faktura... Vilket leder till att jag känner mig orolig för att inte få det fixat och därför behöva få en påminnelse... Och antagligen på samma faktura!

Och jag orkar inte ringa dit..!

...

Annars...

Jag har haft lite mailkontakt med MinKontaktPåKommunen, angående ett eventuellt beoendestöd...

Men jag vet inte... Jag känner ju att jag behöver det. Att jag verkligen behöver någonting som kan ge mig en förändring. Jag behöver styrka. Och jag behöver struktur och motivatoion... För att just nu orkar jag ingenting. Gör ingenting... Och ätandet vet jag inte alls hur jag ska få att fungera! -Det är ju nytt år nu. Och 2017 måste vara början till ett bättre liv. Detta år får inte bli som föregående år... Det orkar jag inte!

Men jag vet inte vad jag behöver. Jag vet inte på vilket sätt ett stöd ska fungera... Jag vet inte hur ofta jag behöver stödet... Vad jag orkar och klarar... Vad som vore överflödigt och onödigt... -För att när det kommer till kritan, är allt lika onödigt som det är nödvändigt... Allt lika svårt som det är lätt... Och allt är lika omöjligt som det är möjligt... Bra som det är dåligt...

... Så att jag vet inte... Men vad gör jag annars..?

...

Dagen idag, har suttits framför tv:n. Varvat med en massa toabesök...

Jag har ätit, men mest druckit... Och jag har nu tagit slut på allt det ätbara och drickbara som jag känner aptit för... -Nu har jag bara de saker kvar hemma, som har blivit avvisade gång på gång när min matklocka har ringt. -Och istället har lämnat mig hungrig... -Så att vi får se hur ätandet blir nu framöver...

...

Jag behöver egentligen diska... Jag har stort behov av att tvätta... Jag behöver städa golvet och damma ytor...

Jag behöver duscha och borsta tänderna...

Ja.

... Lampan hänger i taket. Och den är jättefin när den är släckt. Jag bara älskar den. Helt perfekt... -Kanske inte som jag föreställt mig. Men helt klart någonting att stirra på.. och inte bara på det nervösa, fixerade och ångestladdade sättet...

Att ha den tänd, däremot. Jag stör mig på ljuset. Stör mig på frågetecnet ifall den ska blända... Stör mig på ifall jag skulle ha andra ljuskällor i den... -Att inte veta vad som är bättre.. Vilka alternativ som skulle visa sig hur...

... Men så har den ju bara hängt uppe i några timmar, också... Jag menar. Några fler timmars stirrande och gnagande, får man nog räkna med. Det blev ändå inte lika intensivt(just stirrmässigt) idag, som det har varit tidigare och med andra "nya tillskott"...

...

Igår.

Jag sov ingenting alls(möjligtvis någon timme), natten till igår... -Jag minns inte riktigt vad det var då, som jag gnagde på och funderade över.. -Vad som häll mig vaken...

-Jo, det gör jag visst, det! Jag hade ju gråtit. Gråtit i panik, i omgångar hela kvällen... Så att när jag väl gick och la mig, hade jag ont i huvudet. Sådär så att anledningen kan ha varit att de senaste veckornas spänningar släppte...

Jag hade ont i huvudet. Ont i ögonen. Var alldeles uppsullen i ögonlocken och ögonfransarna skavde...

... Och funderingarna...

Så.. Jag klev upp igen. Där runt tre någon gång. Såg på någon djurkanal på tv:n... -Och åt.. tror jag. Klev jag bara upp en gång under natten, så var det denna gång som jag började äta smörgås.. Utan något egentligt fysiskt behov...

Jag gick och la mig igen, om klockan var runt fem-sex kanske... Eller sju(?).. Jag vet inte...

Och sedan klev jag upp igen när klockan ringde vid nio.. och jag skulle duscha...

... Det känns som att jag skrev att jag duschade, i förrigår.. -Gjorde jag det? För att då kan jag inte ha duschat igår...

... Hmm. Jaja.

Jag klev upp för att duscha, iallafall... Och sedan småplockade jag det värsta i lägenheten, innan pappa skulle komma och hänga upp lampan i mitt vardagsrum... -Disken lämnade jag dock..

...

Pappa kom.

... Åh, gud vad segt det här går... Det är ingen bra skrivardag för mig. Jag vill bara proppa. Proppa ordentligt... Och sedan vill jag sova... *Suck*...

Han kom iallafall...

Han började kolla på lampan. Luska och pilla... -Gjorde mig orolig och nervös... Tror inte att jag visade det, dock.. Men jag var ju redan stressad och spänd över den där lampan, och hur det skulle gå att hänga upp den. Hur det skulle bli. Hur smärtsam resan skulle kännas och målet te sig...

När han hade knåpat en stund och undrat lite grann, visade det sig att han hade tagit med en sladd som inte var kompatibel med uttaget i taket... -Så att vi bestämde oss för att åka hem till dem istället. Och så skjutsar han hem mig "imorgon", och hjälper mig då...

... Lampan fick vänta. Och då även svaret om hur allt skulle gå. Hur det skulle bli...

Men eftersom att det var pappa som tog beslutet. Pappa som bar på kunskapen och erfarenheten... och trots allt pappa som skulle fixa det "nästa dag istället".. -Kände jag mig ändå rätt så lugn... -Allra helst eftersom att jag lämnade problemet hemma, och slapp "umgås med det"!

...

Hos mina föräldrar...

Det var skönt. För att det kom inga andra till föräldrarna för att fira nyår. -Det var bara 16åringen, mamma, pappa och jag.. Så att det blev lugnt och sansat. Inga högljudda och stressade.. -Skrattiga konversationer. Utan bara lugnt och glatt prat. Trevligt.

... När vi kom dit, åt vi lunch.. -Pappa, mamma och jag...

Sedan blev det middag. Trerätters...

Efter det, blev det efterätt framför tv:n... -Film... -Godsaker i mer än vad man kunde äta...

Ja, men bokstavligt!

Det är bara så... sjukt.. -Hur ätstörningen kan förändras eller pausa när man får distans... -Jag menar. Jag hetsäter. Jag har varit inne i en rätt så aggressiv hetsätarperiod i några månader nu. En preiod då jag knappt har svält alls... -Men så kommer jag bort. Och känner inget behov av att äta...

.. Och så går alla andra och lägger sig. Och jag känner direkt av de där cravingens... -Att jag bara måste äta, äta, äta! -Innan, när jag satt där med dem, kände jag mig bara för trött och tillfredställd. Färdig.. -För att ens fundera på att ta en ostbåge, en chokladbit eller ett chips..!

...

Vi gick iallafall ut på baksidan av huset, vid tolvslaget. Tände bara ett par tomtebloss och stod och stirrade på andras avfyrade smällare i några minuter...

Sedan gick vi in igen, och alla utom jag, smög in på sina rum och gick och la sig(eller spelade dataspel)...

... Själv kände jag mig för speedad och behövde varva ner innan jag la mig... -Sitta för mig själv en stund och bara stirra... Annars hade jag haft ännu en sömnlös natt!

... Jag såg på en bit av TheSoundOfMusic...

Och sedan fixerade jag för mycket vid godis, för att orka sitta uppe längre...

... Under natten(eller till senkvällen) kom RödaVeckan igång... Så att det var såå nära att jag kunde slippa den under hela nyår... -Nästan!

Så att natten blev inte den bästa ändå. Jag vill ju kunna springa omkring hela natten, om jag känner mig orolig... -Men inte så gärna om jag stör syskon och föräldrar...

Men jag somnade iallafall.. Och man får ju vara glad för det lilla.

...

När jag vaknade på morgonen. Vid halv nio.. -Åt vi frukost...

Eller jag satt på en avsides stol och bara stirrade, först. Sedan blev det kaffe... Och efter det, åkte mamma, pappa och jag, hem till mig... -Nu skulle lampan upp.

Jag var glad att mamma följde med. Idag, inte av samma anledning som det tidigare skulle ha varit. Utan idag handlade det om att jag tyckte att det var skönt med emotionellt stöd under lampupphängningen. Att jag inte ville behöva ta hela ansvaret för att hjälpa pappa och att veta vad som förväntas hela tiden...

Utan det kändes skönt att hon följde med, för att... det kändes stabilare och tryggare. Lugnare...

... Ja, och den tidigare anledningen... -Den brukade ju vara att jag kände mig otrygg i relationen med pappa. Men vi har kommit närmre varandra nu...

... Väl hemma hos mig...

Mamma placerade sig i soffan.. och satt näst intill okontaktbar hälften av tiden... -Hon höll på att köpa en blomma till sin morbror, tror jag...

Så att. Jag fick ju ändå bistå med det mesta. Både psykiskt och fysiskt... -Jag har ju inget problem att hjälpa till, fysiskt... -Men att veta vad som förväntas och att lita på att man gör tillräckligt... -Att inte få ångest när man blir osäker på hur det går i göromålet...

-Nej, det hade varit skönt med mer ögonontakt med mamma... -Tyckte nog pappa också...

... Men till slutet, var hon med.

Lampan kom upp. Jag blev positivt berörd av hur den hängde. Av hur den såg ut... Och till en början, av hur den lyste..

...

... Mamma och pappa åkte hem... -Och jag satte mig och åt. Satte mig framför tv:n... Stirrade på lampan...

Jag ställde mig i hallen. Stirrade in på lampan.. Kollade i olika vinklar... Från olika håll... -Och när det blev mörkare i rummet, var jag inte sen med att tända den.

Det känns lite tungt att tända lampan. Då jag börjar granska så mycket... -Jag stirrar ut den. Jag stirrar in i "glödlampan"... Jag spänner blicken lite extra mot möblerna, för att se om jag trivs med färgåtergivningen eller inte. Ifall det är för mörkt eller för ljust i rummet...

Och grejen är ju att det inte finns något rätt eller fel. Och eftersom att dessa lampor är de enda som jag har testat, kan jag ju stirra mig galen, då att jag inte har någonting att jämföra med!

... Men det går nog över. Det gör det alltid,, -Förr eller senare...

Men som sagt. -Som släckt, älskar jag lampan! ... Såå rätt!

... Och för att avsluta lampsnacket, kan jag passa på att säga att jag känner mig lite orolig.

Pappa bad mig att känna på lampan om någon vecka "För att se så att den inte har börjat lossna från taket"... -Vilket gör mig spänd i själen.

Men det är nog ingen fara. Det är ju bara för att vara på det säkra.

Och elen.

Egentligen.. -Eftersom att den här lampan är i metall(allra helst), var det tvunget att vara jordat. Men det var inte gjort i taket härhemma där lampan skulle hänga..

Så att nu måste jag vara extra noggrann med släckt lampa när jag ska pilla med den. Typ damma den(som om jag skulle damma) eller... kolla så att den fortfarande hänger.. -Eller något! Vad vet jag, vad jag kan tänkas upp dit och göra..!

...

Hela kvällen sedan dessa, har jag(förutom stirrat upp i taket) suktat efter att äta. Samtidigt som jag har känt mig illamående av bara tanken på ännu mer mat!

Men jag tror att det blir proppande ikväll, ändå. Eftersom att... -Ja, jag är störtfixerad just nu!

Men det känns ändå helt okej(förutom fysiskt). Eftersom att problemet med framtida näring, känns större just nu, än vad problemet med för mycket näring idag, gör.

Jag menar. Det är nytt år. Och min nya regel om mina inköp, kommer nu att sitta som ristad i sten! -Jag kommer giv och med det, att strypa hela min tidigare näringskälla... Ta bort den enda möjlighet jag såg när jag inte var sugen på någonting som jag hade hemma, till att ändå få äta...

... Och eftersom att jag inte heller känner att jag orkar ge mig in i hela den här kaosiga djungeln som det innebär att planera och köpa mat. Att förvara köpt mat. Att planera och laga mat... Att förvara tillagat mat... -Och att sedan göra om det hela tiden, som rinnande vatten.. -Kommer jag inte heller att se så många möjligheter till att äta.

Jag menar. Jag har ingenting hemma just nu, som jag ser tilldragande. Allt som jag har hemma nu, är sådant som jag har hellre ätit ingenting alls, än att äta detta när matklockan ringer... -Tidigare har jag ju, när jag känner att jag ändå vill äta, gått väg och köpt kakor eller godis istället... Men det alternativet fins nu inte längre...

... Och helsvält...

Jag menar. Om jag nu slutar äta för att jag har strypt mitt enda alternativ, skulle det förstöra såå mycket. För att det enda som helsvält leder till, är en matfixerad, speedad och trött hjärna... En långsam matsmältning... Och en väldigt långsam viktnedgång... -Samtidigt som det verkligen triggar ätstörningshjärnan!

... Ska man svälta, så vet jag att man vinner mer på halvsvält. -Man orkar fortätta mycket längre. Och man rasar i vikt.

Men nu är ju inte mitt mål svälten, för tillfället.

Jag menar bara att, om det är någon svält som jag ska tillåta, så är det inte helsvälten! För att den fungerar inte.

.. Så att jag känner mig därför inte så pepp på den närmaste tiden... -Lite villbrådig(heter det så?), faktiskt...

...

Okej. Babbel, babbel...

Jag känner mig seg i huvudet, och som om inlägget har dragits fram som segt gummi ur huvudet på mig... -Så att nu lägger jag ner. Ska nog proppa lite grann...