... Jag blir inte klok på någonting härhemma, och jag är trött på att hela tiden behöva oroa mig. Oroa mig för konstiga ljud. Oroa mig för diverse läckage och kras...

Jag kan liksom inte kontrollera så att saker inte rasar samman utan min vetskap. Jag kan inte kontrollera vad grannarna gör. Varför det låter, dunsar och brummas...

Jag kan inte kontrollera så att rören inte börjar läcka. Så att slaskarna inte får översvämning, toaletten inte forsar över.

Jag kan inte försäkra mig om att frysen inte slutar fungera. Kylen inte blir varm... Ifall taklampan rasar i golvet..!

Och det jobbigaste av allt, är de saker jag inte känner till. De saker som jag inte kan någonting om. Som jag går och oroar mig för, under utstirring "För att det kanske är så, så eller så. Men kanske inte?!"...

Jag blir bara så trött på det borrande ljudet i badrummet. På att inte veta "vad fan han gör däruppe"...

Att varje gång, fråga mig själv under frustration, vad det är som låter. Om det är någonting som snart kommer att gå sönder. Ifall gubben borrar eller bara spolar vatten... Ifall han rakar sig... Eller ifall det egentligen inte alls bör låta sådär, och att det kommer att bli översvämning inom ogiven framtid!

Jag blir inte lugnare av att veta att lägenheten håller på att rasa samman vart jag än tittar, och att den kan komma att bete sig väldigt dumt åt när jag inte är hemma.. "Vilket kommer att leda till disaster!"...

Att jag inte orkar ta hem fler gubbar hit, nu när jag inte orkar med att städa, diska och duscha...

Jag bryter ihop varje gång som jag inte förstår vad som händer. Och jag vill fly eftersom jag vet att det här är att vara vuxen och att jag aldrig kommer ifrån det(vuxna) i detta livet...

Jag menar. Jag vill bara fly fältet. Jag orkar inte med oron. Orkar inte med ångesten, och rädslan för hushållsrelaterade katastrofer...

Inte nu när jag fungerar så dåligt i både sinnet och själen. Jag har liksom inte ork att ta tag i hemmets utmaningar samtidigt som jag svälter och hetsäter. Samtidigt som jag krisar i vardagens kvalitet. Försöker ta mig ut.. Hålla mig inne... Fösöker må bra. Må dåligt... Försöker finna mening... Hålla livet kort... När jag inte kommer... någonstans...

...

... Idag vill jag bara skada mig själv. Jag vill öppna mina egna ögon och reagera på tillvaron. På livet och det jag gör och inte gör...

Jag vill vakna till. Förstå att jag måste ta mig ur detta... Och jag vill bara göra vad som, som kan få mig att.. haja till...

Och jag vill lida. Jag vill ha ont. Jag vill att livet blir så hårt och värdelöst det bara kan bli.

För att det är inte värt att leva ett halvdant liv som man inte trivs med. Att bara sitta och acceptera hur man mår och hur livet ser ut...

För att det skulle innebära att jag "nöjer mig" med dåligt. Att jag bli hemmablind i mitt eget helvete... Och därför... Därför skulle jag behöva må riktigt jävla skit, så att jag inte klarar av att acceptera... Så att jag måste jobba mig ur detta...

Men jag vet ju att det inte fungerar.

Det var ju det som en av mina första svältperioder handlade om. Att jag inte tänkte acceptera min tillvaro...

Men...

Ja, jag har fortfarande inte tagit mig vidare.. Ur detta...

...

Jag blir frustrerad när jag inser att jag inte heller kommer att fly ifrån detta. När jag inser att jag inte har en aning om hur jag ska ta mig bort från samhället och ut till ingenstans... Och att jag, även om jag hade vetat hur, inte hade orkat göra den kraftansträngningen som krävs...

Jag blir så uppgiven när jag inser att det kommer att passera år efter år, och jag kommer att behöva, under smärta, tampas med utmaning efter utmaning, i min ensamhet...

Och jag kommer inte att orka... Inte att stå ut...

Jag träffar inte familjen särskilt ofta. Syskon och föräldrar... Men de är de enda jag tänker på...

Jag har ingenting i livet att göra. Jag har ingenting att uppnå, som jag tror att jag kan uppnå... Jag har inte så mycket glädje i vardagen. Inget meningsfullt om dagarna... Och jag tycker att livet är mer tungt och meningslöst, än något annat...

Men jag tänker på dem. På att svika och såra... På att visa mig svag... "Utan att de ens vet om hur jag mår!"...

Och när jag funderade på döden imorse, blev det en omöjlig sak, på grund av vad de skulle tycka om alla mina texter som jag har skrivit! Och det faktum att jag behöver duscha, städa och diska innan jag dör!

Jag behöver lösenordskydda min dator. Säkra mina anteckningsblock... Och ta bort brutala foton från datorn...

Ja-a...

Till och med efter döden, kommer jag att vara orolig över vad de tycker om mig. Över vad de får veta... Och över att behöva ge dem dåligt samvete "för att de inte redan visste"...

Även efter döden, är jag orolig för att någon annan ska behöva ta i "äckliga, smutsiga, stinkande mig". Över att någon annan ska behöva städa min smuts...

... Så... Varken döden eller flykt från samhället. Flykt ut till ingenstans...

Och inte vågar jag satsa på att bli lite lyckligare heller, då det leder till ännu fler katastrofkänslor!

...

Idag.

Jag såg på lite tv, som vanligt, när jag vaknade...

Kollade frysen, det första jag gjorde på morgonen. Den stod fortfarande på -19grader. Som den ska.

Men så kollade jag den igen efter ett tag, när jag ändå skulle hämta morot... -Och då hade den gått upp!

Jag blev alldeles till mig. Började läsa på olika forum. Försöka komma fram till ifall frysen var trasig. Ifall jag kunde ha förstört någonting igår när jag avfrostade den(!)...

För att jag kunde bara inte minnas att frysen hade skiftat sådär förut...

Den skiftar inte mycket. Bara ett par grader. Och det kan ju vara så att jag bara inte har haft anledning att kolla, tidigare...

... Jag började iallafall må väldigt dåligt.

Kollade temperaturen gång på gång, och blev alltmer stressad ju fler gånger jag hade kollat...

Jag gick in i sovrummet. Bäddade ner mig med kläderna på, under täcket, och började gråta...

Jag låg kvar en stund och bestämde mig för att skicka iväg ett mail. Skriva av mig och kanske få svar... Och sedan halvsov jag ett tag...

Jag kände mig mer avslappnad. Så att det kanske var bra att gråta lite grann...

... Jag vet inte om frysen är trasig. Men maten är fryst och temperaturen går bara upp ett par grader och sedan tillbaka igen...

Och jag orkar inte ta hit någon, så...

Det jag oroar mig för, är väl om elräkningen kommer att bli dyrare... Jag vet ju inte hur det där fungerar...

Men eftersom att jag inte vet om det är något som är fel, eller ifall den alltid har varit sådan(och ska vara sådan), så tänker jag låta det vara.. Iallafall tills vidare.

...

Jag har ätit lite grann... Ungefär den mängd som jag önskar. Och jag har försökt komma på hur jag ska hantera mig själv och livet just nu...

Jag har känt att svälten inte leder till något annat än smärta "för att sedan börja äta igen". Man blir mager och äcklig. Hjärnan slutar fungera... och döden är mycker längre bort än vad man orkar med i det läget...

Jag vill skada mig själv på ett mer effektivt sätt. Så att jag vaknar till. Inser faktum...

Jag vill känna smärtan på ett mer direkt sätt...

Men egentligen vill jag bara fly. Jag vill ha ett alternativt liv. En alternativ verklighet...

Och om jag inte kan få något av det, vill jag finna ett nytt beroende istället för svälten och hetsätandet...

Jag vill bli riktigt beroende av någonting som tar mig bort ifrån verkligheten. Bort ifrån livet... Som gör allt mycket enklare och mindre viktigt...

Någonting som gör att dagarna flyger iväg och jag inte bryr mig om någonting...

Men jag skulle gärna dö i sömnen... Smärtfritt, lugnt och harmoniskt...

Om det inte vore för att jag vill kunna förbereda både mig själv, hemmet och mina personliga ägodelar(allra helst texter!) innan dess..!

... Men jag är trött. Det är jag...

Och hur ska jag orka fortsätta?!

...

Imorgon ska jag på studiebesök på en sysselsättningsplats...

... Men mer om dagen idag.

Jag klev iallafall upp igen efter någon timme, och behövde en morot eftersom att jag var hungrig...

Satt en stund till, vid tv:n...

Fick svar från MinKontaktPåKommunen, som undrade om jag hade suicidplaner. Vilket jag inte har.

Jag tänkte inte ens på hur mitt mail kunde uppfattas. För att oftast när jag skriver så att det uppfattas på det sättet, har det liksom varit mitt budskap...

Men nej, jag vill bara fly. Jag vet inte hur jag ska hantera det här...

Svar, är vad jag behöver. Trygghet, och ett mirakel!

...

Jag bestämde mig för att köpa några paket micromat, då jag hade erbjudande på dessa. Och kom sedan fram till ett nytt förhållningssätt till vad jag köper och på vilka villkor...

Så att jag har ätit två portionsrätter och två morötter idag...

Tv. Sängen. Golvet i vardagsrummet...

Jag har skrivit i min känslobok...

... Ja. Och så fick jag mess från 19åringen, med en bild på hennes gravidmage! Nu har hon blivit stor, och det är bara lite drygt en månad kvar på graviditeten!

Men nu bor hon ju så långt bort. Så att jag påverkas ju inte något nämnvärt av det, ändå...

...

Jag kommer att stinka på mötet imorgon, men det kanske inte märks...

Jag orkar ändå inte duscha och göra mig klar innan jag går... *Usch på mig*... Men det har jag struntat i så himla många gånger förut.

Jag undviker att visa håret, så går det bra...

...

Ja. Och så har jag ju ältat LedLamporna också... Det faktum att de är gula inuti, och att jag kanske har gjort ett misstag som köpte dessa utan att tänka efter ifall det fanns andra...

Men jag har fått acceptera valet. Iallafall tills jag får hem dem och kan testa..!

... Jag mår dåligt. Jag mår inte bra alls...

Köket är stökigt. Disk som behöver diskas. Mat som behöver slängas. Skräp och plast. Kladd...

Jag har inga rena kläder. Alla ytor behöver egentligen dammas. Jag borde både duscha och borsta tänderna.

.. Jag har gaser i magen på grund av vad jag har ätit och hur mycket. Och jag sitter och försöker samla kraft till att äta upp min sista propparmat "så att jag slipper den sedan"...

Jag har hundar på hjärnan. Och vid sidan om det, sysselsättning. Och det känns bara så omöjligt att få saker att gå ihop. Att finna styrka och bli lycklig...

Och att jag både har köpt hem LedLampor till min taklampa i vardagsrummet, som jag inte vet om jag kommer att bli nöjd med. Om dessa kommer att funka... Och avfrostat frysen idag, gör bredvid hund-och sysselsättningstankar och de gnagande tankarna på att jag borde umgås med familjen, att jag känner att jag bara vill sätta mig på golvet... Gräva mig djupt, djupt ner...

Ja, jag känner mig låg...

... Idag har jag faktiskt suttit en hel del på golvet. På golvet i vardagsrummet. Och på golvet i köket...

Jag har även legat på sängen. Och vankat nervöst och fixerat, fram och tillbaka i lägenheten...

Jag har varit osäker, frustrerad... Och jag har stundvis hållit på att bryta ihop...

Och eftersom att jag har varit så upptagen idag, har jag knappt kopplat av alls... Så. Ingen tv. Nästan.

...

Hela natten, innan jag somnade, låg jag och funderade på dessa LedLampor som jag köpte igår, som kommer någon dag i veckan... Jag funderade på ifall de skulle vara i rätt styrka...

Och halva dagen idag, har jag stirrat på min taklampa och försökt komma fram till ifall det faktum att det är starkt gula detaljer i ljuskällorna, skulle störa mig lika mycket som jag tror att de kommer att göra...

Jag stirrade länge och intensivt. Hoppades på att jag skulle komma fram till svaret, bara genom att föreställa mig lamporna på plats... Men det går inte. Jag måste se det. Jag måste testa för att kunna avgöra... Och även när lamporna sitter på plats, kommer det att ta en tids gnagande och stirrande innan jag vet vad jag känner... och ifall det är godkänt eller inte...

... Jag funderade även mycket på den hund som jag ville adoptera...

Det har varit ett ständigt funderande och föreställande av scenarion... Men idag var han bokad, så att nu slipper jag dagdrömma mer om honom... och har hittat.. inte en.. utan tre(!) nya hundar att fundera över!

Min gud..!

... Nej, just nu är det för mycket...

...

Jag bestämde mig iallafall för att stanna hemma idag. "Kanske att jag tar en promenad här i byn". Just för att jag inte kände att jag orkade ta den där långa promenaden idag också. Och bussarna gick såpass dåligt, att jag skulle behöva orka vänta i någon timme, även efter den långa promenaden!

... Jag bestämde mig istället för att ta tag i avfrostningen av frysen, som länge har behövt göras...

Jag har länge dragit mig för det. Då det är mäkta stressande att ta ut varorna i frysen, försöka hålla dessa kalla, och sedan så fort som möjligt få frysen ren från frost..!

Nej, men det var dags.

En av lådorna i frysen har den senaste tiden gjort mig frustrerad och stressad, då jag ska ha ut och in den. Eftersom att det har varit såå tungt..!

Jag har liksom fått ta i som attan, både in och ut.. Och det har gnisslat väldigt obehagligt...

Jag visste inte hur det skulle gå, eller hur jag borde lösa det på bästa sätt... Men jag började med att lägga varorna i en plastpåse, och sedan linda in den i någonting tjockt. Och så stängde jag av frysen...

Eller ja. Jag försökte stänga av frysen! Men jag lyckades bara vrida termostaten till 1:an. Och den borde gå till "0"...

Jag började dock ändå försöka smälta frosten och isen, med varmt vatten. Varma trasor. Och la en djup plåt under pipen(eller vad man nu kan kalla den)...

Det tog jättelång tid för frosten att smälta. Trots baddningar med varm trasa, och en kastrull med varmt vatten(rätt ur kranen) flera gånger om...

Men jag kan ju säga att det ändå gick framåt fortare när jag bestämde mig för att ta fram en bestickkniv och försöka vrida termostaten enda till noll..!

För att det gick ju! Men jag tänkte ju att eftersom att frysen gick över till plusgrader, kanske det helt enkelt inte går att vrida denna enda till noll...

... Det tog sin tid. Och jag satt hela tiden och bearbetade frosten och isen, och stirrade på droppar som droppade och frostklumpar som damp i hyllorna i takt med att de smälte och släppte från gallret...

Det var ju jobbigt att hela tiden känna sig stressad för att man inte visste ifall varorna höll sig frysta där de låg inbäddade...

Men det jobbigaste var ändå efteråt, när jag hade satt på frysen igen och redan hade börjat oroa mig över ifall jag hade "torkat sönder något" när jag torkade av frysen. Eller sabbat något när jag tog bort halvlossade frostklumpar med mina fingrar...

Det fanns ett par små sladdar i mitten av frysen... Dessa var jag orolig att jag hade kommit åt... Och jag hade även råkat ha av det där skyddet som sitter längst ner på frysen(typ som på ett badkar)... Och där kunde jag ju också ha råkat förstöra någonting..!

Och då blev det ju inte bättre och mindre otryggt när frysen inte tycktes bli kall lika snabbt som de(mig förståeligt) påstod i instruktionsboken, att den skulle göra!

Jag började bli paranoid. Trodde att jag hade haft sönder frysen, och blev alldeles stirrig...

Jag kände att jag höll på att bryta ihop. Min hjärna orkade inte arbeta mer. Och att riskera att behöva ha hit reparatör eller liknande, var bara överväldigande!

Det var illa nog att sitta och vara orolig i ovisshet. Men att behöva ta hand om all disk och skräp på studs, så att de kan komma imorgon..(!)... Nej, det kunde jag inte hantera..!

Jag satte mig på köksgolvet. Stirrade på frysen...

Satte mig på vardagsrumsgolvet. La mig på sängen... Sprang fram och tillbaka mellan frysen och soffan...

Jag behövde kolla temperaturen i frysen och vrida på vreden, var och varannan sekund, kändes det som... Och det var vad jag gjorde.

Jag sprang in och ut. Vred och stirrade...

Men till slut verkar den ändå ha hamnat rätt. Och oron att jag har haft sönder den... Nej, det ser inte ut som det just nu... Dock behöver jag kolla några gånger till, innan jag går och lägger mig. Se om temperaturen är rätt...

... Bökigt det där, när man bara har siffrorna 1-7 att förhålla sig till... -Så får man testa sig fram, vilken siffra som ger vilken grad..! ... Jag var ju dum nog att inte kolla vad den stod inställd på innan jag började...

...

Jag har ätit en hel del... Försöker tvinga mig själv att äta mer(puhh)...

Och så har jag funderat hund och ljuskällor. Sysselsättning och... "vägar"...

Och egentligen behöver jag duscha imorgon, eftersom att jag ska på studiebesök på tisdag...

Men jag vill prioritera promenad i stan... Så att antagligen blir det inte av...

...

Uuuhh. *Suck*...

Giv mig vila... Jag har ångest. Känner mig pressad...

Mitt liv ska inte kännas såhär... Jag är nergativt överväldigad...

Låt detta vara vinterångest... Låt allt lugna ner sig snart...

... Jag vill inte önska bort mina föräldrar och syskon för att slippa pressen... Den pressen...

... Egentligen vill jag bara dra mig undan. Långt ifrån civilisationen. Ensam, med bara en eller ett par hundar vid min sida...

Där ska jag leva eller dö, efter bästa förmåga. Njuta medans det varar, och avsluta när det är dags...

... Jag vet att man kan leva så... Men hur tar man sig dit..?

... Jag har precis beställt hem LedLampor. -Hoppas att detta blir smärtfritt nu!

De hade lite gula detaljer inuti, och jag har ingenting annat gult i vardagsrummet. Men jag tror att det ska funka ändå. Och så hoppas jag att den ljusstyrkan jag valde, ska vara bra för rummet. Det är ju knappt två tredjedelar av vad jag har nu, och de jag har nu är ju alldes för starka! ... Så. Hoppas, hoppas, hoppas...

... Annars har jag haft mycket hund på hjärnan. Hela dagen idag, och enda sedan jag hittade min kärlek på en adoptionssida...

Jag bara fortsätter företälla mig livet med hund. Promenaderna. Och jag funderar ständigt på ifall jag är redo. Ifall jag har möjlighet... Ifall det skulle försvåra livet, eller ifall jag skulle kunna må mycket bättre av det...

Fortsätter väga eventuella problem och jobbigheter, mot allt som kan bli underbart härligt...

... Och jag kommer ingenstans..!

Det är helt enkelt så... att det finns både bra och dåliga sidor av det hela. Och jag kommer aldrig att kunna känna mig helt redo, eftersom att jag aldrig kan försäkra mig om hur det kommer att bli förrän jag har gjort det...

Så att det är bara att göra det eller inte göra det..!

Jag har fyllt i en intresseanmälan, men inte skickat den... Och ifall jag kommer att våga göra det eller inte. Det får tiden utvisa(påvisa?)...

Jag vet bara att jag är orolig för att slängas ut på en sysselsättning så fort som hunden blir här... Och att jag kommer att bli väldigt låst. Att jag, då jag inte har kontakt med knappt några människor, inte har tillgång till hundvakt när det behövs...

Ja-a... Men vi får se...

Betyder det mycket, finner jag ju lösningar... Och det är väl lyckan värd?

...

Idag har jag, förutom att ha ätit och sett på tv. Räknat kalorier och dokumenterat.. Köpt lampa och läst på om kaloriförbrukning... Funderat på hund, .. också varit in till stan en vända och promenerat.

Jag tog en långpromenad som blev på ungefär en och en halv timme. Och denna kommer nu att bli min sträcka. Då den går i en rundel, så att jag slipper vända tillbaka. Jag hamnar där jag började.

... Sedan, en promenad hem från trafikplatsen. Då bussen jag tog, bara gick dit. En halvtimmes promenad.

... Jag har ätit alldeles för mycket och jag ser fram emot när det tar slut. Min propparmat.

Fast det säger jag ju alltid. Det känner jag ju alltid. Men det blir ju likt förbannat, nya propparrundor påbörjade..!

Men inte denna gången. För att nu måste jag inse att jag inte längre är sugen på detta skräp, och att det bara blir ett rent och tvärt tvång..!

På tisdag ska jag ju på studiebesök på en sysselsättningsplats tillsammans med JobbCoach. Så att då hoppas jag att allt känns bra... Annars så måste jag våga köpa hund eller göra någon annan förändring. Behöver mening och någonting att fokusera på...

... Min hjärna fixerar "hund", just nu... -Alltså verkligen..!

Jag...

Det började med att jag återigen köpte hem propparmat. En hel del godis och kakor. Men även minimorötter och färdigmat...

Jag vet inte varför eller hur det kommer sig. Men jag fick bara för mig att jag skulle proppa idag också. Och det kändes så självklart. Ingen direkt sådan där ångest eller ältande tankar, att jag både vill och inte vill... Såklart lite osäkerhet, eftersom att jag vet att jag inte borde...

Men jag bara gjorde det.

När jag vaknade imorse, efter att ha drömt en mardröm om min vardagsrumssoffa(den var trasig överallt!), klev jag upp och som vanligt satte mig vid tv:n...

Jag betalade räkningen från KanalNissarna, då den äntligen har kommit. Kändes inte helt rätt i summan och sådär, denna gång heller. Men om de kommer på att de har missat en "kategori", får de väl skicka en kompletterande räkning. Jag orkar inte kontakta dem och förvirra både dem och mig själv ännu en gång..!

Jag betalade iallafall räkningen, och bestämde mig sedan för att fylla på mitt busskort en till omgång. För att jag måste verkligen börja ta mig hemifrån igen. Och ska jag sedan börja praktisera, kommer jag ju ändå att kunna utnyttja det. Så att det kändes helt självklart att fylla på det på nytt idag...

... Jag satt sedan vid tv:n och bara väntade ut tiden tills jag skulle kunna gå till trafikplatsen.

Jag visste att jag behövde promenaden "Allra helst nu när jag ska proppa, igen!"... Men fastän jag skulle promenera i runt en halvtimme, kändes det långt att vänta tills det var lagom att gå.. "Det var ju nästan en timme kvar tills dess att jag kunde gå!"...

...

När det var ca 40 minuter kvar tills bussen skulle gå, började jag promenera till trafikplatsen.

Jag visste inte vilken buss jag skulle hinna med. Då det fanns två bussar med en kvarts mellanrum. Men det var ändå det som skulle få avgöra det dilemma som jag hade grubblat på hela förmiddagen...

Jag kunde inte bestämma mig för vilka affärer jag skulle gå till för att köpa min propparmat. Jag visste ungefär vad jag ville ha. Men det kändes långt att gå mellan affärerna, och jag var osäker på ifall jag skulle orka så mycket promenad på en och samma gång "Nu när jag har så dålig kondition"...

Men som sagt. Det fick hänga på bussen.

Den ena bussen går förbi en av affärerna. Och då hade jag kunnat kliva av där och sedan promenera i lite drygt en halvtimme, kanske fyrtiofem minuter för att komma till nästa affär.

Eller så kliver jag på den bussen som går till busstationen. Och då kan jag gå till de två butiker som tar knappt en halvtimme emellan, runt stan till...

... När jag nästan var vid busstationen, började jag fundera på hur jag skulle lägga upp det hela nu. Med tanke på att jag ville hinna med den första bussen hem igen. Men jag bestämde mig för att börja med den butik som låg längst bort(behövde en sak därifrån). Och hade inte den butiken allt som jag ville ha, kunde jag sedan avgöra ifall jag ville hinna med första bussen eller ifall det var viktigt med det sista proppet också...

Så att jag gick iväg. I rask takt gick jag... För att jag ville försöka hinna med båda affärerna om det behövdes. Men jag tog det ändå rätt så lugnt.

Jag plockade på mig det som jag ville ha. Stressade omkring en del, nervöst mellan hyllorna. Tvivlade. Hade lite pressad beslutsångest, eftersom att jag var under lite smått tidspress...

Jag hittade inga LEDlampor till min vardagsrumslampa idag, fastän det var första gången som jag tog tag i att försöka... Men nu när jag har kollat en gång, kanske det känns enklare att finna kraft till att kolla igen sedan...

Det vore ju bra att kunna tända lampan om man känner för det. För att som det ser ut nu, med alldeles för starka lampor, överväger jag inte ens att tända den!

...

Annars hade butiken allt jag ville ha, och jag åkte hem igen.

När jag kom hem, började jag som vanligt väga mina varor och skriva ner kalorier och allt det där. Så att jag har koll på vad denna propparperiod kommer att innebära. Och sedan satte jag mig vid tv:n och åt...

Det dröjde inte länge förrän jag insåg att jag återigen hade svikit mig själv. Att gårkvällens tankar och insikter fortfarande betydde någonting. Och att det var himla dumt att återigen tvinga mig själv till att äta skräp som jag inte ens längre vill ha. Utan som jag, när jag är på affären, bara tvingar ner i korgen... Utan att känna minsta lilla dragning till dem.. "Under tvivel!"... Och som jag nu, när de ligger på bordet, inte ens har lust att äta..!

Det är bara så dumt.

Och att göra såhär mot sig själv, när det leder till så mycket smärta, både fysiskt och psykiskt... Ja, men när det tillför negativitet och tyngd över hela livet och tillvaron... Det är bara så onödigt.

Och så mycket som jag ångrar det nu, tio gånger mer kommer jag att ångra det när det väl har gått för långt!

Jag menar. Det är ju inte bättre att svälta. Inte på många sätt...

Jag kan ju såklart se vissa positiviteter med det... Och föredrar det på många plan. Men jag vill ju inte. Inte när jag vet att jag bara lyckas tills jag oundvikligen börjar hetsa igen!

...

Jag skrev iallafall av mig i min känslobok.

Menade på att jag inte kan fortsätta såhär. Och att jag nu måste(måste!) ersätta det här hetsätandet.. Ersätta den här maten. Ätandet, med någonting annat.

Jag måste byta ut begäret att äta.. Lägga mitt fokus på kärlek, jobb, fritidsintresse eller träning... Gärna alltihop!

Jag vill ju börja träna. Jag vill ha hund. Vilket innebär hälsa och kärlek...

Men jag har ju också sysselsättning genom kommunen, pågång. Som jag inte vet om jag snart blir väldigt upptagen av. Och jag vet inte om jag kommer att orka både träna och jobba...

Jag vet inte heller hur jag skulle kunna kombinera hundägarskapet med jobb, träning eller fritidsintresse... Så att det känns som om jag måste välja en av dessa saker, som kan ersätta hetsätandet... Och då borde jag ju göra den sak som bidrar till samhället på något vis...

Men trots det, har jag kollat runt på hemlösa hundar. Adoptivhundar, ikväll...

Och jag hittade en älskling som jag lite smått föll för. Och när jag faller för något, fixerar jag ordentligt!

Så att. Hela kvällen idag, har jag grubblat, tänkt, funderat och känt efter.

Jag har föreställt mig. Fantiserat. Diskuterat. Och bara drömt mig bort...

Jag har vankat nervöst.. Och jag har varvat mitt grubbel, med det småtta tvånget av att vilja äta bort stressen. Men jag har undvikit det, eftersom att "nog måste vara nog" just nu...

Och jag ska klara mig tills imorgon.

Imorgon ska jag by the way, antagligen in till stan. Jag menar. Jag har busskort nu, och jag kan lika gärna åka in dit och promenera, som att promenera här...

Och egentligen borde jag, vilken dag som helst nu, ta tag i tvätt, disk och städ. Och så borde jag visa lite intresse för föräldrar och syskon...

Men det orkas bara inte med just nu. Inget av det. Och jag känner att jag inte riktigt kan greppa kontrollen över mig själv och mitt eget hem och liv...

...

Hur ska jag klara det här?

Så många tankar. Så många önskningar och planer... Borden och måsten...

Men ingenting händer...

Jag borde ta tag i någonting av det som kan förändra mitt liv till det bättre. I någonting av det som kan göra mig varm och lycklig. Som kan lägga mitt fokus på någonting som inte smärtar så...

.. Snart är det försent... Och då har jag verkligen svikit mig själv..!

... Bekymmer. Bekymmer. Bekymmer... Problem som inte går att lösa... En framtid som hela tiden rasar samman framför mina fötter...

Och jag önskar bara att jag bodde tillsammans med någon. Någon som kunde tillföra lite stabilitet... För att nu har jag gett mig själv anledningar på anledningar, till att betvivla min egen förmåga att få ett liv att må bra och trivas i... Jag har bevisat för mig själv, gång på gång, att jag inte bär på styrkan att förändra vad som är dåligt, och att uppnå vad som kan bli bra...

Jag sviker mig själv. Visar mig svag... Har ingen självrespekt alls... Och jag kommer inte att göra mig själv lycklig. Jag kommer inte att göra det meningslösa meningsfullt... Inte i detta livet...

Jag ser inte hur jag någonsin ska kunna ta mig ur det här. Hur vardagen och livet någonsin ska kunna bli bättre...

Och vad jag än känner för eventuell flyktväg ifrån det jobbiga, funkar det aldrig... Och just nu kan jag inte se hur en aktivitet ska kunna lätta på min hemska ätstörning och förebygga att jag fortsätter hetsäta...

Och jag ser inte heller hur en aktivitet ska kunna göra att jag orkar med att sköta hushållet, mig själv och vardagen i det stora hela...

Den kanske kan ge mig lite mening och göra mig gladare... Men med ett hem som tynger ner mig med sin smuts. En hygien som inte sköts och kläder som inte blir tvättade...

... Med en ätstörning som gör att jag hetsar mer än vad jag svälter, kommer jag ändå inte orka. Vare sig aktiviteten ger mig ett liv eller inte...

...

Jag vill börja praktisera. Jobba, så fort som möjligt. Gärna igår. Så att jag kan komma hemifrån och slipper känna av begäret att äta mer än vad jag orkar, hela tiden...

Jag vill inte ha en enda dag till, ledig. Jag vill hemifrån, och sedan inte åka hem igen förrän det är dags att sova... För att det här livet. Den här tråkiga vardagen... Min ångest och oro... Min rastlöshet... Ensamheten... Dessa gör bara att jag suktar efter att äta, hela, hela tiden... Jag får ont... och ångrar att jag äter... Och så fort som svälten sätter igång, vill jag hetsäta igen...

Men jag vill bort, så att jag slipper äta. Bort så att jag slipper ens fundera på att äta...

Och jag vill att något annat är mer viktigt för mig.. Betyder mer för mig, än vad ätandet gör...

...

Idag har jag ätit väldigt lite.

Dagen har varit långtråkig och ändan har befunnit sig på soffan precis hela dagen.. Inte ens vid datorn har jag suttit..! Jag skrev en gång i min känslobok. Men annars har jag bara ställt mig upp när jag har hämtat morot i köket...

Nu för bara några minuter sedan, låg jag på sängen och bara låg. Funderade. Blundade. Stirrade...

Hade egentligen lust att bara bädda ner mig och strunta i boggningen för en stund. Men eftersom att jag vill blogga varje dag, var det lika bra att göra det först. Så att jag slipper kliva upp igen senare ikväll.

...

Jag har iallafall suttit och önskat att jag kunde köpa hem en massa godsaker igen, att proppa på "en sista gång"... Och det känns ju mäkta konstigt, med tanke på att propparperioden som slutade igår, var väldigt smärtsam och jag därför var helt inställd på att "aldrig igen!"...

Men det går över fort. Och det spelar ju ingen roll att man kommer ihåg hur dåligt man mådde. Eller att man läser sin gamla text om vad man kände och tänkte under hetset.. Om hur lite man egentligen vill ha alla dessa godsaker... Hur lite sugen man egentligen är...

Utan det handlar om att proppa. Om att kunna äta så mycket det bara går, och sedan pressa lite till...

Det handlar om att bara kunna braka loss över ett helt bord med socker-och fettbomber. Bara släppa på all kontroll och äta på grund av stress och psykisk press.. Snarare än för att det är gott eller man är hungrig...

Ja, jag vinner något på att hetsäta. Jag är bara inte så säker på vad det är, längre. Då jag har ätit det såpass mycket nu, att jag varken är sugen på det, har lust att äta det, eller tycker att det är egentligt gott...

Men hjärnan skriker efter det. Och hetsen har väl nu blivit lika mycket av en drog, som svälten tidigare var... Fastän jag önskar att svälten låg mig närmare i sinnet igen...

...

Jag har så svårt att stå emot när min hjärna börjar tjata. Och det känns som om mitt enda hopp är att ta mig hemifrån varje dag och fokusera på annat... Och att det sker igår!!

Eller att vända mig till någon ätstörningsklinik och se om det finns någon utväg... Men grejen är ju den att jag inte ser hur det skulle kunna gå till... Jag ser inte hur någon annan skulle kunna vända på någonting som inte jag själv kan vända på... Och jag ser inte hur jag ska kunna ta emot hjälp när jag inte vet vad felet är eller ifall felet finns..!

Hur ska jag hinna ta emot hjälp om jag börjar praktisera?! Eller ännu bättre... Hur ska jag lyckas vilja ta emot hjälp, när jag egentligen bara vill uppnå svälten igen och sluta hetsäta?!

... Ja-a. Framtiden känns mörk... och jag orkar inte mer...

Jag behöver någon att bo med. Att leva med... Någon som kan lyfta upp mig när jag fallit, eller ta emot mig när jag faller... Och jag behöver någon som kan ge mig en knuff(eller tjugo) framåt...

Jag förstör mitt liv... Mig själv...

... Aldrig förr har mat varit en sådan stor fiende som den är nu. Aldrig har den slagit mig så hårt... Och aldrig tidigare har jag varit såpass beroende av den...

Just nu ligger på mitt vardagsrumsbord, den sista varma dubbelmackan(som inte är alls varm längre), och bara väntar på att få bli uppäten "Så att jag slipper äta mer imorgon"...

Jag har inte lagt undan dessa smörgåsar, som för några timmar sedan, var väldigt många fler. För att behovet av att dessa tar slut idag, har varit och är så himla starkt. Och sakta har de blivit färre och färre...

De senaste två åt jag upp under tvång(starkare tvång än tidigare). Långsamt och rätt så lidande... Tugga för tugga... Och lite smått(väldigt) ovillig att äta den del där pålägget fanns... "Jag är för mätt..."...

Och nu har jag en kvar... *Suck*...

Kalorierna har gått långt över vad som kan anses hälsosamt...

Jag känner mig fullproppad... och.. allmänt kass...

...

Men trots att ätandet är ett stort problem. Att det får mig att må dåligt... Att mina problem får mig att rasa i vikt, för att sedan öka drastiskt... och rasa igen(!), så är inte ätandet kvällens största bekymmer...

Jag har gått in i ett läge där återigen förtvivlan över hur jag ska få vardagen och livet att gå ihop när jag blir upptagen hela dagarna, tynger min själ... Hur jag ska kunna tvätta, städa, diska och laga mat... Hur jag ska kunna ha något socialt liv alls... Hur intressen ska hinnas med... Och hur man egentligen kan kombinera husdjur eller barn, med arbetslivet...

Jag menar. Jag gör ju inget av det där, nu heller...

Jag uppnår ingenting, och upplever ytterst lite...

Jag träffar bara folk när syskon eller föräldrar stämmer träff... Och aldrig annars... Jag hör knappt av mig. Har svårt att vilja svara på mess... Får ångest inför kommande sociala sammankomster eller besök...

Jag har länge velat men inte ännu vågat skaffa hund...

Jag har inte kommit igång med gym eller simning, fastän jag hade önskat det för ett tag sedan...

Jag har inga direkta intressen. Och jag varken får igång tvätten, disken, städ eller inköp...

.. Går inte heller ut med soporna...

Men ändå känns det som om livet och vardagen skulle bli förstörda och rasa samman om jag behövde lägga till en sysselsättning.. Ett jobb, mitt i alltihop..!

Samma sak som att jag har undvikit att skaffa hund, på grund av att jag kommer att få svårt med hundpassning under tiden jag jobbar.. Bara för att det känns som om jag kommer att börja jobba direkt som hunden har kommit..(!).. ... Fastän jag har varit arbetslös/sjukskriven i över sju år!

...

När jag var ute och promenerade idag, kände jag bara att jag ville bli av med hetsätandet...

Det är ju klart. Det känner jag ju hela tiden, eftersom att det är något av det värsta och mest skrämmande i mitt liv... I min värld, just nu!

Men jag gick bara där i min egen värld, och funderade över hur det skulle vara om jag vände mig till någon som kunde hjälpa mig bli av med hetsätandet och förbättra min relation till mat...

Men grejen är ju att jag inte kan prata...

Jag menar. Jag kan säkert om jag skulle träffa rätt person. Och om jag, när det kommer till kritan, skulle stå stark i min övertygan om att jag behöver hjälp...

Men det finns ytterst få människor här på jorden, som kan öppna upp min förmåga att både tänka och prata "på bestämd tid".. Som kan få mig att känna mig såpass trygg och opressad(tror inte att det heter så), att jag kan tänka klart och(!) prata, och inte bara drabbas av en låst skalle... Jag behöver tid. Lång tid och utan krav på prat, för att kunna öppna mig... Eller bara en trygg och avslappnad situation...

Och att, för mig, känna att jag har behov av stödet, är jättesvårt. Eftersom att jag hela tiden tvivlar på mig själv. På vad jag tänker och känner. På hur jag mår och vad jag kan... På vad som är sant och falsk.. och vart jag befinner mig...

Och även om jag söker hjälpen... Även när jag söker hjälpen, så går det inte att ta emot den när det väl kommer till kritan "För att jag behöver den inte"... Alternativt att jag inte vill ha en förändring eller må bättre...

... Men visst. Det skulle betyda guld för mig att slippa känna det här hetsätartvånget en gång för alla...

Det skulle betyda livet för mig, om jag inte behövde sitta härhemma just nu, och stirra på den där dubbelmackan som fortfarande ligger på vardagsrumsbordet... Om jag inte behövde känna efter, varje minut, ifall jag har blivit mindre mätt nu "Så att jag kan trycka i mig den där sista mackan också, så att jag blir av med den"...

Det skulle betyda guld för mig, att kunna slappna av och tänka på annat än... min värsta fiende och närmaste vän...

Men hur det ska gå till, det vet jag inte...

Det känns inte möjligt för mig att sluta "leka med maten"... Men eftersom att jag aldrig mer får köpa de saker som jag alltid har proppat på, tror jag att hetsätandet kanske kan lägga sig nu... Annat blir väl med svälten... Vilken jag i och för sig inte har lika mycket emot. Den är smärtsam... Näst intill outhärdig... Men mitt psyke blir iallafall mer tillfreds... Vilket Proppet misslyckas med totalt!

...

Men visst kan en sysselsättning ändå bli en positiv erfarenhet...

Den kan ju göra att jag tänker mindre på mina bekymmer och problem. Att jag om inte annat, bryr mig mindre om det som inte fungerar... Och jag kanske börjar känna mig starkare och får mer utlopp för min sociala sida...

Jag kanske blir lyckligare, och mer framåt och öppen... Och jag kanske får energi till att ge mig ut lite grann i livet, också. Och inte bara på promenader...

Jag kanske öppnar mitt sinne lite grann, för njutning...

Det är ju mycket att lägga i armarna på en aktivitet...

Men grejen för mig, tror jag är att jag har gett upp.. Jag har inte längre kraften och glädjen i att göra någonting för att ta mig dit jag vill...

Jag menar. När jag växte upp var jag ambitiös. Jag hade drömmar. Och jag ville uppnå någonting... Men jag hade inte styrkan att se till att det skedde, själv. Min initiativförmåga har aldrig varit särskilt bra. Antagligen på grund av min konfikträdsla. -Andra fixar och tar beslut. Jag följer med på färden...

Men viljan och drömmarna fanns ändå. Och efter gymnasiet, gjorde jag många tappra försök till att både ta mig ut på arbetsmarknaden och att uppnå mina drömmar...

Men Xsambon... Han var seg som gummi. Och hur mycket jag än försökte få med honom på någonting alls, visade han mig nacken... Och till slut blev jag väldigt tung och deppig... Gav upp...

Så att därför.

Jag behöver en kickstart. Och kanske kan en aktivitet. Ett jobb, hjälpa...

... Fast problemet med ätandet och min disrespekt emot mig själv.. Mina svårigheter för "mycket på en gång", finns ju... Och dessa saker kan sätta mycket emot vad jag vill uppnå. Och förstöra en hel del för mig...

Och hur länge orkar man hålla sig uppe... Hur länge orkar man stå, innan man lägger sig ner?

Jag menar. Löser sig inte det här snart, så att jag får känna mig lugn, stark och trygg.. Lycklig. Så orkar jag inte mer..! "Jag rasar ihop här! Och ingenting kan hålla mig samman.."...

Jag vill inte dö olycklig och med en känsla av värdelöshet... Men jag gör det hellre nu än om ytterligare 27år!

...

Annars...

Ja, jag har ätit. En massa...

Jag har skrivit. Både i olika anteckningar som har med ätandet att göra. Med kalorier.. Och i min känslobok, om hur jag känner och tänker...

Jag har sett på tv. Och jag har tagit en promenad...

Jag har legat på sängen och stirrat upp i taket. Känt mig stressad. Uppgiven. Funderat...

Och jag har fått ett mail från JobbCoach, om ett till studiebesök nästa vecka...

Jag fick en sådan här känsla av "jäklar anamma", för några timmar sedan. Men bara av den enkla anledningen att jag verkligen inte stod ut med mig själv. Med vad jag gör och hur jag får mig själv att känna... Och med vilka mer konkreta resultat det ger...

...

Idag.

Jag klev upp imorse vid åttatiden. Klädde på mig och satte mig i tv:soffan och väntade in de sista minuterna tills jag skulle gå till bussen...

Och sedan gick jag iväg.

Jag hade ganska länge att vänta i stan, innan mötet skulle vara. Så att jag köpte mig någonting att äta. Och så gick jag den, i mina känslor, alltför långa promenaden ner till vattnet. Satte mig där och stirrade utöver isen medans jag åt med kladdiga, kalla fingrar...

Jag visste inte riktigt vilken väg som skulle ta mig till adressen som jag skulle till...

Så att. Direkt när jag hade ätit klart, började jag gå... och hamnade åt rätt så fel håll... Men då sprang jag lägligt förbi en toalett och bestämde mig för att jag skulle hinna gå innan jag går vidare till mötet...

Och jag hinner dit. Tio minuter innan mötet skulle börja.

Står och trycker utanför. Och vågar inte ens titta åt det hållet, där hon hade sitt fönster...

Kände mig allmänt obekväm. Sådär så att hjärtat kommer att skjunka(sjunka?) genom kroppen, om jag råkar möta hennes blick...

Jag ringde därför inte på någon klocka.. Eller knackade på någon dörr...

Utan jag ställde mig bara på tryggt avstånd på andra sidan vägen, och stirrade ut mot ingenstans... Medans jag väntade på att höra hennes röst...

...

Mötet gick väl ändå rätt så bra. Vi gick igenom några(alldeles för många) eventuella sysselsättningsplatser... Eller jag känner väl att jag mest satt och väntade på att häftet skulle ta slut. Eftersom att jag ändå inte hade koncentrationen eller lugnet inombords, för att kunna komma ihåg vad hon sagt någon sekund tidigare...

Men jag kom iallafall fram till att jag ville vara utomhus. Någonstans där jag får jobba med utomhussysslor och slipper gå in någonstans...

Mest för att jag känner mig stressad och inträngd inomhus. Och för att jag trivs mycket bättre ute i naturen, med något tungt arbete...

... Hon skrev upp de intressanta platserna, och så skildes vi åt...

Hon skulle kontakta dem och sedan återkomma till mig, om studiebesök...

...

Jag ville gå in och handla någonting att proppa på, innan jag åkte hem. Som jag alltid vill när någonting ska till att förändras eller redan har förändrats. Som om jag då får en anledning att tillåta det än en gång ".. För att det är ju ändå..."

Men eftersom att jag samtidigt ville hinna med nästa buss, kändes det inte som om jag vågade chansa. Jag måste ju välja, liksom. Antingen vänta i stan i ett par timmar, och köpa propparmat. Eller åka hem med första bussen, och inte kunna göra det...

Jag bestämde mig för att åka hem...

Men faktum är ju ändå att jag inte var sugen på någonting...

Hela bussresan hem, satt jag och verkligen ansträngde mig för att komma på någonting som jag var sugen på. Som jag skulle orka proppa på. Men grejen är att det bara var begäret att proppa, som härjade inom mig. Jag ville inte ha någonting. Var varken hungrig eller sugen... Kände inget behov alls av att ha någonting varken i munnen eller i magen... Utan jag ville bara hetsäta. Stressäta. Proppa tills jag inte får plats med en tugga till..! Och sedan skulle jag proppa ännu mer!

Och det var så det blev...

När jag kom tillbaka hit, gick jag in på affären och gjorde verklighet av mitt begär. Av vad min hjärna tjatade efter...

Jag köpte godsaker. Kakor, tårta...

Och så köpte jag morötter, vindruvor och blåbär... Ja, jag var sugen på det. Men så lättar det också upp lite i både själ och hjärna... Gör det hela lite mindre skamfullt och skyldigt...

Jag har ju länge köpt enbart godis och kakor. Levt på det... Ytterst sällan något hälsosamt i min varukorg...

Och så hade det nog sett ut idag också, om jag inte hade längtat efter att köpa någonting som ger mig ett annat budskap än vad allt det där skräpet gör...

För att grejen är ju att hälsosamma saker också är goda. Och jag kan längta efter den friskheten ibland... Men när man äter på grund av stress och ångest. På grund av tvång, snarare än för att rå om sin kropp och hjärna, så är det trots illamående av bara tanken på det, det onyttigaste man kan hitta som man vill ha... Så är det bara.

...

Jag gick hem.

Slängde upp allt jag hade köpt, på bordet. Skrev upp allt på datorn, i vikt och kalorier. Och så åt jag.

Och jag åt. Och åt...

Skrev ner, efter varje gång jag kände mig för proppad för att orka ta en tugga till, vad jag hade gjort av med och vad det blir i kalorier. Och så gjorde jag en ny lista, över hur mycket jag hade kvar. Eftersom att jag började känna att jag verkligen inte vill fortsätta med det här längre...

Jag skrev av mig i min känslobok...

Jag vill aldrig fortsätta med det här längre. Jag vill avsluta det nu, och sedan aldrig tillåta det igen...

För att grejen är ju den att det inte bara är jobbigt, rent fysiskt. Att det gör ont. Att jag känner mig uppblåst. Spänd... Och att ibland det jag äter, vill komma upp igen för att det inte får plats...

Det är ju också rädslan. Ångern... Och skuldkänslorna...

Det är svagheten... Att alltid svika sig själv... Och att inse att man inte kan avstå från det som man egentligen har förbjudit sig själv från att göra, gång på gång på gång...

Det är känslan av att aldrig kunna göra den enda sak för sig själv, som ska motverka den värsta farhåga man har...

Jag menar.

Jag proppar. Fastän jag vill svälta.

Jag äter skräp.. Fastän jag vill äta hälsosamt...

Och jag tillåter mig själv att skjuta i vikt.. Fastän jag fruktar fetma...

Och det känns verkligen som om jag knuffar ner mig själv i varggropen hela tiden... Fastän jag borde vara den som hjälper mig själv upp..!

... Och till slut dör jag... Jag kan inte tvinga ner mig själv hur många gånger som helst, utan att till slut...

...

Ja-a...

Jag skrev iallafall om vad som måste ske nu...

Och jag måste kämpa hårt för det! Jag får inte svika mig själv något mer nu... För att det orkar jag inte hur många gånger som helst..!

Jag behöver ordning. Jag behöver stabilitet och självtillit... Och jag behöver kunna känna mig stark och trygg...

-Så att jag måste sluta svika mig själv!

Jag vet inte hur det blir med ätandet.

Jag vet bara att det inte får bli något mer hetsätande när den här hetsmaten är slut. Och att jag från och med nu, inte får köpa något mer skräp. Utan jag ska ha mina krav på det som hamnar i varukorgen... Och alla andra tankar ska snärtas iväg lika fort som de kom!

... På tisdag nästa vecka ska jag och JobbCoach på studiebesök på någon sysselsättningsplats. Jag vet inte vilken hon ringde, men en av dem iallafall.

Så hoppas jag att jag snart kan börja praktisera... Det kanske kan hjälpa upp situationen lite...

För att jag har ju inte heller någon hund att spendera min tid med. Annars hade jag ju iallafall kommit ut på promenader... Men nu händer ingenting. Och jag rör mig knappt..!

Tittade på motionsband idag. Vill köpa ett så att jag kan börja röra mig lite, fastän jag inte vill lämna hemmet... Men grejen är ju att det ska hem också. Jag menar. Jag kan köpa det. Men sedan ska det in och hem... Och jag vet inte om jag orkar med den påfrestningen just nu...

Annars har de väldigt bra pris på den som jag vill köpa, för tillfället!

...

Jag har ingen ro till sömn...

Men ska väl se på lite mer tv... Och imorgon måste(!) jag ta en promenad!

... Jag kan inte leva såhär...

Jag kan inte fortsätta känna mig inspärrad i mitt eget hem... Som om jag bor i ett fängelse... Jag har ju inte gjort någonting fel. Inget olagligt... Jag har bara spärrat in mig själv. Varit så duktig på att låsa, att jag nu inte vet hur jag ska ta mig ut... Och hur mycket jag än önskar att jag visste... Hur mycket jag än söker svar, kan jag inte finna hur man gör... Hur man låser upp...

Och jag är bara så trött, just nu. Både psykiskt och emotionellt... Och inte desto mindre, fysiskt...

Jag är utmattad. Orkar inte mer... Och jag känner mig bara svagare och svagare, ju längre tiden går... Hopper drar sig allt längre bort...

Nu är jag i stort behov av en förändring...

Nu när jag känner med hela själen, att detta aldrig kommer att försvinna... Att det aldrig kommer att bli enklare eller mindre otryggt...

Nu när jag vet att det alltid kommer att finns bekymmer och problem... En otrygghet inombords, som gör mig elak och dum(mot mig själv)...

Nu behöver jag verkligen en förändring i det som jag kan förändra... Jag behöver finna trygghet i vad som kan bli tryggt... Stabilitet i någonting som är möjligt att få stabilt...

Jag behöver verkligen en fast punkt. Någonting som kan ta mitt fokus från det omöjliga och lägga det på någonting som kan ge trygghet och mening...

... Ja... Jag behöver en sysselsättning...

Just nu har jag ett stort behov av att komma ut och göra nytta... Att låta både hjärnan och kroppen jobba... Ja, med någonting som egentligen inte påverkar mitt liv eller mig själv, i det stora hela...

Jag menar. Jag behöver komma någonstans där jag kan släppa mina egna problem och bekymmer.. Där allt som är "för viktigt för att orka med" på hemmaplan.. I min vardag, bara kan lämnas bakom... Släppas för vinden för ett tag... Ja, jag skulle ju helst slippa dem både nu och då. Alltid. Men att åtminstone få göra det för ett tag.. Det behöver jag nu.. mer än någonsin!

För att jag är trött på mig själv, nu! Trött på mina egna system och att räkna hela tiden. Att utvärdera och dokumentera...

Jag är trött på att känna mig otillräcklig och otrygg... Att känna att jag går "fel, fel, fel".. Att jag gör "fel, fel, fel.."... Trött på att känna "om, men och varför" i allt jag gör...

Och jag är trött på att inte göra vad som borde göras i hem och liv... Att känna mig för trött, men samtidigt bara lat...

Men ätstörningen är vad som förpestar min tillvaro, just nu... Och jag...

Det känns som om jag gasar och kör in i väggen... Backar och sedan gasar in i samma vägg igen... Gång på gång, på gång..! Och det gör ont... Men jag fortsätter ändå... För att, att ta sig till, om så en annan fläck på samma vägg, att köra in i..(!), tycks näst intill omöjligt!

Jag är trött och jag orkar inte med det här, längre... Jag vet inte hur jag ska hantera det... Mig själv...

Jag vill ge upp...

... Men imorgon har jag möte med JobbCoach. Och jag bara måste ta mig ut på aktivitet denna gång! Det är livsnödvändigt!!

...

Idag...

Tv...

Äta...

... Ja-a... Vilket liv jag har...

Jag ska nog hetsäta av bara fan, nu! Och sedan... vet jag inte vad jag gör...

Jag klarar inte av det här, längre... Och eftersom att helsvält inte är något fungerande alternativ... vet jag inte hur jag ska... gå vidare härifrån(kan ju inte ha mat hemma, om jag hetsäter)...

Kan inte tillåta dessa känslor, längre...

Inte tillåta att hetsäta. Inte tillåta att äta skräp...

... Men att hetsäta och äta skräp, är det ända som är lockande.. och fungerande! Att svälta är riktigt lockande, och på sitt sätt, tillfredsställande... Men inte fungerande..! Inte nu längre, iallafall... Nu när jag så gärna hetsäter... Vilket gör mitt enda fungerande svältande, väldigt svårt att klara av...

... Ja, jag svälter hellre och går ner i vikt till en farlig nivå.. Än att hetsäta och nå nya vikter hela tiden...

Så är det... Men hade jag klarat det, hade jag helt klart valt att vara hälsosam... Ingen skräpmat(annat är också gott)... Och inget överätande eller nekande till näring...

Men jag är otrygg... Och jag vill hantera detta genom svält...

Men nu...

Jag vill hetsäta. För att jag drunknar i mina egna tvivel... Och jag vill bara fylla det vattnet med mat... Mat i massor!

Jag kommer att ångra det... Men skada som skada... Det var så jag tänkte när samvetet började tryta av att jag helt plötsligt drack alkohol varje dag för några veckor sedan... Samma sak som jag tänker när jag väljer att äta skräp... Och när jag väljer att hetsäta... "Skada som skada. Svält är ju inte heller hälsosamt"...

... Ja-a.. Mardröm...

Nu ska jag hetsa... Sedan blir det kanske sängen... Och om inte, en lång väntan på att få gå till bussen...