... Jag tänkte att jag ska börja skriva mina vanliga kvällsinlägg igen. Alltså de som beskriver min dag uppifrån och ner...

 

Det har varit lite mycket den senaste tiden. Då jag inte längre tycks vända mig till svälten när det blir för mycket. Ja, inte helsvält eller halvsvält, iallafall...

 

Bloggen har äntligen blivit mindre viktig för mig. Vilket har gjort att den energi som jag egentligen inte har över efter att ha förbrukat alldeles för mycket på en massa oro och ångest(som jag nu istället för att ge upp med och vänder mig till svälten, tar tag i och låter hjärnan jobba i 180 och lite till över)... Den har jag nu inte längre krävt av mig själv, att lägga på bloggandet...

 

Men nu är jag(kanske) igång igen!

Vi gör ett försök.

 

...

 

Jag tänker inte gå igenom hur dagarna har sett ut sedan det senaste kvällsinlägget...

Tänker inte ens försöka. Då mitt huvud nu dagarna i ända, är överfullt och pressat av vardagen den själv...

 

Utan jag börjar istället att beskriva dagen idag, från morgon till kväll...

 

...

 

Jag sover rätt så lite nuför tiden...

Lägger mig vid varierande tider... Och vaknar sedan av mig själv varje morgon... Ja, runt 10 eller så... Lite tidigare kanske...

 

... Idag var det ingen HemTillGården... En massa nyheter istället...

 

... Jag åt min frukost/lunch... En banansmoothie...

Och sedan när klockan blev halv ett... Tjugo i ett var den nog... Då gick jag iväg till bussen...

 

Vad jag gjorde vid datorn innan jag gick. Det minns jag inte riktigt...

Men bland annat, förde in lite siffror från några kvitton, i min nya budget...

 

...

 

Idag skulle jag handla potatisgratäng och lax, som var på erbjudande på Willys denna vecka...

Jag hade sådan himla ångest. Beslutsångest igår, över ifall jag verkligen skulle köpa hem mer mat nu "när jag redan har så mycket mat"... Nästan hela frysen full...

 

Men jag hade ost hemma, som igår hade visat mögeltendenser... Vilket gjorde att jag ville köpa den där, enligt mig, jättegoda potatisgratängen innan jag tvingade i mig de där sista ostbitarna. Så att jag kunde använda osten till den...

Jag menar. Det var min sista ost. Och ost går inte åt härhemma. Eftersom att jag typ inte äter något bröd... Så någon ny ost till gratängen. Det ville jag inte köpa...

 

... Beslutsångest. Beslutsångest. Beslutsångest... Och nervöst ältande...

 

...

 

Jag har fått så smärtsamma sår i pannan igen. Som jag hade när jag bodde i H*vetets stad... Tror att det beror på hur stressad jag är...

Och att de blir stora och smärtsamma. Det beror ju bara på att jag, allra helst när jag tänker och ältar för intensivt. Fixerar. -Inte kan låta dem vara...

Jag bara pillar och pillar och pillar...

 

...

 

Tillbaka till saken.

 

Jag åkte iallafall iväg till stan.

Bestämde mig för att jag trots allt, verkligen ville ha den där gratängen...

"Är den 17kronor billigare, vill jag passa på"...

 

... Jag tog en relativt lugn promenad till affären...

Nu, inte alls lika stressad, och orolig för beslutsångest i affären, som jag var igår kväll...

 

Jag köpte till och med, med mig lite annat som var på kampanj...

Lite godis och sådant...

 

Ja, jag köper mycket godis. Nästan varje gång som jag handlar...

Jag köper rätt så mycket färdigmat, också...

... Men om jag håller mig till att skriva om godisköpandet, nu då...

 

Jag köper en hel del. Mest för att det ser så gott ut när jag står där i affären. Men också för att jag kan. För att jag får köpa vad jag vill och känner för...

Och den klara anledningen... Det är så vackert i skafferiet!

 

Jag älskar att gå och öppna skafferidörren och titta på allt godis. Älskar det. Bara sticka in huvudet och kolla på alla fina färger. Alla förpackningar...

 

Jag äter det typ inte. Bara kollar på det.

För att godiset får inte plats i min kost... Jag har så mycket annat som behöver gå åt här hemma. Som jag prioriterar och vill eller behöver få i mig. Bli av med...

En massa annat gott... Eller som har bråttom att gå över gränsen till oätligt...

 

... Och godiset.

Ja, det få vackert stå och mätta mina ögon istället...

Lite oro över att när jag väl bestämmer mig för att prioritera en bit godis framför allt det andra, ska den godisen inte vara så rolig att äta längre...

Men. Den dagen, den sorgen.

 

... Min kost är ju så knapp, också.

Börjar jag någon gång släppa på ätstörningshjärnan igen, får jag säkert i mig några bitar av det härligt doftande godiset, i veckan, också...

 

...

 

Efter att ha handlat, gick jag tillbaka till busstationen... Väntade på bussen... Och tillät till och med mig själv att ta klockan-15-bussen hem. Den bussen som brukar vara full med ungdomar...

Vet inte riktigt när påsklovet börjar(?)... Men idag var ändå inte helt fullt... Rätt så mycket skolelever fylldes på under resans gång. Men min tygkasse med varor, förblev min säteskompis under hela resan.

Nöjd.

 

Med musik i mina öron, gick resan bra.

 

...

 

Väl hemma...

Då var det till att plocka undan varorna...

Eller jag var väldigt hungrig, efter att ha bara ätit en smoothie och sedan promenerat ca fyrtio minuter, på hela dagen...

 

Så jag gjorde iordning laxen som jag hade köpt. Och tog sedan några ostrullar med lite gravad lax, till middag...

 

Ja, osten som jag skulle ha haft till gratängen, visade sig inte behövas till gratängen. Då den aldrig hade räckt för att täcka hela...

Så jag köpte en liten påse riven ost istället. Som jag sedan kan lägga undan resten i frysen, av...

... Vilkens påse visade sig vara ett hål i, när jag kom hem... Typiskt.

 

...

 

Efter det, har det blivit tv...

Jag har ätit en gång till...

Denna gången, ett äpple som jag mixade med lite vatten och kanel... Blir en helt fantastisk äppelmos! Men jag drack den som smoothie...

Och så en kopp cappucino...

 

Ja, grejen är den att jag köpte cappucinopulver typ när jag precis hade flyttat in hit. Men då den bara smakade sött och typ inget kaffe, föll den mig aldrig i smaken...

Men då jag vill att den går åt, tänkte jag att jag skulle testa idag. Så jag tillsatte bara en tesked snabbkaffepulver också...

 

Jag drack min äppeljuice...

Och några klunkar av cappucinon...

Sedan var jag mätt...

 

Blir mätt fort...

Kanske är därför jag har huvudvärk nu...

Men det är nog mycket min ätstörningshjärna som gör att jag äter för lite, också...

 

...

 

Nu till kvällen, och egentligen hela tiden. 24 timmar om dygnet. -Har jag ältat och nervöst vankat fram och tillbaka här i lägenheten...

Sökt kunskap... Och oroligt försökt komma fram till lösningar och beslut...

 

That´s my life.

 

... Ikväll handlade det om laxen. Förvaringen av den...

Ska absolut försöka äta upp den inom de två närmaste dagarna. Så att jag inte blir sjuk!

... Men det jag sökte efter, var hur den skulle förvaras. Inte bara vart eller hur länge. Utan, hur.

"Tät försluten?" ... "Lite luftigt?" ... "I påse?"...

Men jag hittade ingen info om det...

 

Min ligger iallafall i en tätförslutande påse...

Får se hur det går...

 

...

 

Och så kollade jag(äntligen) i instruktionsboken för kyl och frys...

Har ju inte kollat vilken temperatur som dessa är inställda på. Då mamma bara gjorde det lite snabbt när jag flyttade in, och sade "Sådär. Du får justera det där själv sedan"...

Vilket jag aldrig gjorde...

 

Jag har ingen termometer hemma. Så att jag har ingen aning om kylen...

Ska köpa en sådan...

Men frysen var iallafall inställd på för hög grad... Sänkte den lite. Men ska kolla temperaturen igen innan jag lägger mig. Och se om den ska sänkas mer...

 

... Nötterna fick även flytta in i kylen idag... Då jag har läst i många dagar nu, om vart vad ska förvaras. Och nötter och fröer stod som "helst i kylen"...

Men jag har inte velat ha dem där.. Då jag är van vid att ha dessa i skafferiet bland godiset...

 

Men så beslöt jag mig idag, för att dessa skulle få flytta. "De är ju ändå närmare familjen "frukt och grönt" än godis"...

... Och pastan och riset flyttade ovilligt in i skafferiet istället för skåpet över kylen, där de tidigare har legat. Då det är kallare i skafferiet...

 

...

 

Ja, jag håller på och tvångsmässigt, dag in och dag ut, lär mig mer om alla dessa matvaror. Om hur de ska förvaras och hur länge...

.. Och att inte kunna för en dag, släppa på fixeringen, gör att jag blir alldeles trött i skallen...

Oooh, denna oro..!

 

... Kollar iallafall mindre recept nu..

Eller ja. Idag. De senaste dagarna har det ju varit väldigt intensivt...

 

...

 

Idag hörde jag av mig till mamma, för att meddela när jag tänkte komma till dem på lördag...

Men bestämde mig sedan för att fråga vad de skulle göra på fredag. Då jag hade lust att spendera lite tid med dem ensam, på en filmkväll. Det kändes så länge sedan sist. Och jag kan behöva en paus ifrån vardagen, och kanske få prata lite med mamma.

Det har ju aldrig blivit av de senaste gångerna vi har träffats. Vore skönt att få dela lite bekymmer med någon...

 

...

 

Ja, det kanske var det...

Och kanske är det tillräckligt lugnt inombord nu, för att jag ska kunna ta tag i disken...

 

God natt med er <3

 

 

    Första halvan av ett inlägg som jag precis skrev...

...

Jag håller igång ätandet. Jag håller igång diskandet...

Jag håller även igång matintresset och intresset för näringslära. Vilket pressar på ordentligt! Inte en lugn stund..!

... Det känns som om jag har lagat mat i evigheter. Varje dag. Och att det är därför som jag är så överväldigad och känner mig så tvångsmässigt fixerad i tankarna... och inte kan koppla av...

Men idag var första dagen med matlagning... på bra länge! ... Det är bara i huvudet som allt pågår timme efter timme, dag efter dag...

... Trött.

...

Fortsätter gå ner i vikt, också. Medvetet. Väldigt medvetet...

Faktum är... Det är det jag strävar efter... Just nu...

Men jag äter varje mål... Bara väldigt lite...

Strax under 50-strecket(av 53 - 54kg), väger jag nu...

... Men det har inte bara varit ren vilja. Inte hela tiden...

Det har också varit brist på matlust. Oro att bli övermätt(vilket jag finner väldigt obehagligt)... En osäkerhet i ifall jag är hungrig eller mätt...

... Ja-a...

...

Jag ska lägga mig på soffan... Försöka varva ner...

Imorgon kommer ännu en dag under fixering av tankar och intressen...

Och matlagning på det!

... Behöver även in i duschem...

Minns inte när jag duchade sist! ... Och nu stinker jag... Så att till och med jag själv känner det! ... Usch...

... Jag mår väldigt dåligt just nu. Jag krisar...

 

Efter flera dagar. En längre period av ständigt tänkande. Av nervositet och oro. Ångest och osäkerhet... Av entusiasm som stundom tynger mer än lyfter upp...

Efter en period av förhoppningar men ändå brist på ork...

... Efter en.. tung period...

 

... -Så mår jag nu såpass sunkigt av alla olika tankar som spränger mitt huvud. Får mitt bröst att brista.. -Att jag inte ens får ro till att lyfta ett finger bland disken på diskbänken, i skrivandets stund...

"Det behöver göras". Men jag är för tillfället inne i en sådan tung kris... Med sådana stora bekymmer... och tung oro, att jag inte vågar släppa mina tankar såpass mycket att jag kan koncentrera mig på något annat...

Om ens den sak som brukar få mig att slappna av... Disken.

 

...

 

Jag vet inte om jag vill eller orkar skriva om vad det handlar om, idag. Eller om det kanske vore bra om jag gjorde det. Fick det ur mig...

Men ur mig har jag ju fått det. Jag skriver ju i min egen textsamling, flera gånger dagligen. När det behövs...

 

... Det handlar iallafall om förståelse. Om att förstå sig på och att ha kunskap om de saker som jag känner att jag bör klara av. Veta om, för att inte "gå under"...

Ja. Det är det, det känns som. Som om jag ska gå under "om inte det, det och det blir så bra som det bara kan vara"...

Som om någonting. Det jag har bekymmer angående för stunden, ska explodera... Få allt att lösas upp till en enda geggig, rykande sörja, om det inte blir gjort på rätt sätt... Om inte allt blir perfekt...

 

De val jag gör. De beslut jag tar...

Den känsla jag väljer att lyssna till...

Osäkerheten som blir... medans, under och efter...

Ångesten som då attackerar... Tills det till slut lägger sig. Lugnar ner sig...

Bekymret glöms bort. Läggs åt sidan. Känns inte så viktigt längre...

Ett nytt bekymmer tar plats... Och kanske kommer det gamla tillbaka... nästa gång som jag attackeras av något slags intryck som tar upp intresset igen.. Och gör det hela dödligt allvarligt för kanske tredje, fjärde eller femte gången!

 

... Och just nu...

Jag är helt enkelt bara inne i en extra känslig och intensiv period. Och jag är mäkta imponerad på att jag ännu inte har gett upp. Lagt det hela bakom mig. Och tagit det enkla före det rätta...

 

Det är inte nyttigt för mig med kunskap, just nu...

Men att låta bli att kolla upp de saker som "skrämmer" mig och tynger mig.. Det känns bara väldigt omöjligt... "Jag behöver ju veta, om inte jorden ska gå under!"...

Ja, det är ju en känsla. Och ingenting som jag tror att ska hända, såklart. Men min hjärna överreagerar på ett sätt som gör att man skulle kunna tro att det är vad den tror att ska hända..!

 

...

 

Alltoftare nuför tiden. De senaste dagarna. Veckorna.. -Har jag varit såpass orolig och nervös. Låtit hjärnan rulla såpass mycket, att jag inte kunnat hålla mig ifrån att springa fram och tillbaka mellan lägenhetens alla rum. Nervöst ältat de saker som stör mig. Som tynger mig... Som gör mig "rädd"...

 

... Och det, sammataget med att jag samtidigt försöker få vardagen att fungera...

Tampas med min ätstörning och allt runtomkring den...

Och krigar mellan att känna att livet även måste betyda någonting för mig, mer än att jag "överlever" det... Och att bara kunna få det att gå ihop om jag stannar hemma och håller mig själv samman "in one piece"...

 

...

 

... Ja-a. Det är mycket, just nu...

 

Jag vet inte om jag kommer att bli beviljad ersättning på nytt. Aktivitetsersättning...

Och får jag inte det, måste jag gå till soc. Soc har krav. Höga krav, som kommer att rasera min vardag ännu mer..! Och det lilla som jag nu äntligen lyckats bygga upp... Det vill säga, i stor sätt att inte längre svälta mig själv. Att orka handla mat och diska...

Det riskerar helt klart att bli lagt åt sidan. Samtidigt som det enda jag orkar med och klarar av att hantera, är att strunta i soc krav, och istället "lägga mig under sängen"... Gömma mig... för verkligheten...

Det vill säga. Riskera att helt ramla av stapeln(kan man säga så? Eller betyder det något helt annat?)...

 

... Dessutom är det mycket annat som kommer att förändras i min vardag, då...

Och de bekymmer som jag redan känner av, med inköp. Beslutsångest...

Det kommer att bli svårt att våga sköta ekonomin alls...

 

... Jag överdramatiserar nog det hela, just nu...

Men faktum är, att sist jag gick på soc, gick det inte särskilt bra...

Kraven gjorde att jag struntade helt i att fylla i blanketterna... Ibland följde jag med Xsambon på mötet... Men satt bara och stirrade...

Andra gånger stannade jag bara hemma...

Xsambons soc.bidrag var då vår enda inkomstkälla...

 

...

 

Och så fick jag en räkning från Boendestöd, för en period som jag inte har haft boendestöd under...

Och när jag mailar dem, ringer de! Och inte en, utan två gånger under dagen!

Jag menar. Jag mailar för att jag inte pratar i telefonen... Och allra helst inte under en sådan här period! Och så kan de inte svara mig på mailen istället för telefon..!

... Usch...

 

...

 

Ja, jag mår... skit, just nu...

Ska ta och försöka få diskningen gjord... Men då det känns som någon slags undergång för tillfället. Så vet jag inte hur jag ska lyckas släppa mitt "dödliga bekymmer" såpass mycket att det blir genomförbart...

Vill bara blunda. Gömma mig... Glömma...

 

...

 

Förövrigt har jag varit på ÖoB idag...

Handlat en del... Vilket är en stor anledning till åtminstone kvällens bekymmer och osäkerhet.. Kvällens fullproppade huvud och tunga hjärta...

 

...

 

... Jag har ätit för lite. Medvetet... Och ätstörningen är verkligen igång nu. Aktiv... Vilket kanske inte är så konstigt...

Funderar därför på om jag kanske måste ta mig ut på praktik. Både för risken att inte bli beviljad aktivitetsersättning(så att jag vänjer mig). Och för att komma hemifrån lite och skaffa mig nya bekymmer... Lite omväxling...

 

Men det känns inte möjligt. Då...

Ja, men jag litar inte på att jag kommer att klara av att ta mig ut, bara. Jag har inte ens någon aning om vad jag vill!

 

...

 

Nu får det räcka.

Diskningen måste göras...

Sedan hoppas jag på en lugnare dag imorgon...

 

... God natt med er <3

 

 

     

Ja. Igår hade jag den tyngsta och mest desperata dagen jag har haft på länge. En dag då jag försökte förstå mig på någonting som jag inte kunde luska ut...

En dag då jag gick nervöst och tungt mellan sängen, köket och vardagsrummet. Stängde in mig i sovrummet för att ta mig ifrån det knappa ljudet från tv:n, och dess rörliga bild... Som jag egentligen bara hade kunnat stänga av! Men det ville jag inte...

... Idag har inte varit mycket lugnare...

Och u känner jag mig desperat...

...

Jag kommer inte att skriva något riktigt kvällsinlägg, idag heller...

Vet inte om det kommer att bli så mycket mer bloggning. Men den här uppdateringen kände jag ändå att jag ville lägga ut...

Jag riskerar att börja proppa...

Men just nu tar jag tydligen den risken...

   

Jag vet inte hur jag ska orka...

Min hjärna kör med mig ordentligt, just nu...

Idag blev det inget kvällsmål.. Eller middag, om man så vill...

Kanske är matlusten på noll för att jag åt mer brunch än vad jag brukar göra. Då jag valde en fryst färdigrätt som första mål för dagen. Och mina egna matlådor som jag brukar göra, är ungefär hälften så stora...

 

Eller så är det någonting annat som spelar på min matlust just nu...

... Dagens dödliga dilemma, kanske...

 

...

 

Kvällen och den större delen av eftermiddagen har bestått i ångest. Tyngd och ångest...

Ett huvud som känns tjockare än tjockast. Och trögre än trögast...

Frågor utan svar... Och en önskan att bara slippa...

 

... Idag har det varit matbutikspriser som har varit nervosositeten och ångesten självt...

Jag menar. Jag överlever ju. Jag klarar mig ju på det sättet och med de priser som jag handlar för nu...

Men det är samtidigt frustrerande(allra helst nu när jag inte har någon inkomst alls) att inte veta hur vilka butiker ligger i priser, i jämförelse till varandra... Bara på ett ungefär...

Jag menar. Kan jag få det lite billigare, så är ju inte det fel...

 

Jag försökte kolla upp lite grann, vart priserna låg... Men hittade ingen information. Och även om jag sparar mina kvitton för att kunna jämföra själv... så tror jag inte att jag någonsin kommer att orka det...

Och att komma ihåg jämförelsepriserna från en butik till en annan när man står i en av butikerna... Nej, det gör man(jag) inte heller...

 

... Men om det då hade stannat där, i tankemöda...

Nej, då kom jag på att jag ju borde bli kundmedlem på fler butiker än bara Willys... För att jag tjänar ju alltid mer på att ha ett kort än att inte ha något alls. Även om jag inte förstår mig på alla dessa komplicerade medlemskap med poängsättningar hit och dit...

Även om jag inte skulle utnyttja det för att det känns för krångligt...

Men att dra kortet i kassan... Det ger ju alltid något...

 

... Men så. Alla dessa erbjudanden och rabatter...

Det är redan nu, som kund på enbart Willys, jobbigt att få en massa erbjudanden på sådant som jag sedan får beslutsångest för. Och jag vågar mig inte ens på deras övriga erbjudanden(som inte är kunderbjudanden), då det blir för många saker att hålla koll på... Och röran i huvudet, blir för stor...

Och att då dra på mig ännu fler erbjudanden... Det känns inte särskilt lockande...

 

... Men det riktiga problemet ligger i att det känns så krångligt...

Jag blev medlem på Willys, just för att det kännes så "inte krångligt". Man kunde koppla det hela till sitt egna kontokort. Så att jag slipper dra ett extrakort när jag betalar... Och sedan ser jag enkelt mina ungefär 15 erbjudanden på webbsidan...

Så mycket mer är det liksom inte...

 

Och även om jag tror att jag säkert kan hantera de andra butikerna på samma sätt. Bortsett ifrån det där med att dra kortet... Så känns det väldigt ovisst och krångligt. Rörigt...

Antagligen bara tills jag har satsat. Försökt.. Och kommit in i det...

 

... Men det gjorde mig bara så trött. Så tung... Bara att tänka på det. Fundera..

Att läsa på och överväga...

Att inte förstå...

 

Så att jag orkar inte. Inte just nu...

Det får helt enkelt bli lite dyrare ett tag till...

För att accepterar jag inte det, måste jag sluta handla... Och jag vill inte börja leva på ingenting. Inte igen. Inte just nu.

 

... Det var till och med så, att jag ville börja leva på bara te och kaffe, idag...

Mest på grund av den avsaknade matlusten, skulle jag tro...

Men ätandet har blivit viktigt för mig. Så jag bestämde mig för att hålla alternativen öppna... "Vill jag någon gång bara ta en kopp te istället.. så gör jag det... Men ätandet är alltid välkommet till nästa måltid"...

 

...

 

Vidare.

 

Dagen idag.

Jag gick aldrig och la mig igår efter att jag hade skrivit inlägget...

Jag satte mig framför tv:n. Låg och såg på... vad det nu var jag såg på...

 

Jag minns inte riktigt.

Men jag klev iallafall upp till HemTillGården...

Fick ett mess av mamma, som jag inte har orkat svara på ännu. Om när syskonen tänkte komma till föräldrarna på påsk. Då vi är ditbjudna... Och hon undrade när jag tänkte komma...

Har inte orkat fundera på det ännu...

 

... Jag såg på HemTillGården, och beslutade mig för hur jag skulle tillaga min färdigrätt.. I mikron eller i ugnen...

Beslutsångest. Springandes fram och tillbaka till ugnen för att stänga av den igen.. Sätta på den igen... Och så vidare...

 

Men jag beslutade mig till slut för att ta det i ugnen. Då jag ju kunde ta den senare bussen in till stan, om

jag inte hann äta klart innan jag måste gå...

För att stressa, det ville jag inte..!

 

... Jag hann dock äta klart...

Och när jag kollade på klockan och fick se att det var en kvart kvar tills bussen gick, skyndade jag mig bara iväg och åkte med den första bussen istället...

Jag kände inte att jag skulle orka vänta hemma i en timme, innan jag kunde ta nästa buss...

 

Att vara hemma hela dagar, går bra...

Men att veta att jag har någonting därframme, som ska ske. Då vill jag att det sker nu, nu, nu... Vad det än gäller...

 

...

 

Jag tog mig bara en promenad. Klev av lite tidigare än busstationen, och promenerade resten av biten. Tog en liten extra runda. Då det var ungefär tjugo minuter kvar tills bussen skulle gå. Och jag ville gå av mig den där, för mig, dubbla portionen frukost/lunch...

 

Därför klev jag även av lite tidigare på vägen hem sedan. Och promenerade en extra sträcka hem till dörren, än vad bara ifrån busshållplatsen...

 

...

 

När jag kom hem sedan, väntade jag på hungern. Och gjorde efter det, iordning en kopp potatissoppa. VarmaKoppen, tror jag att det var... Och fyllde sedan på(magen) med kanske en deciliter apelsinjuice.

 

... Märkte att juicen hade börjat smaka lite avvikande. Vilket fick mig att känna att jag nog borde dricka upp den idag...

Men sedan jag åt den där soppan, har jag inte velat ha någonting mer i mig. Ingenting. Varken dryck eller ätbart...

 

Jag har suttit här och bara hoppats på att hungern ska komma...

Men jag drack en kopp te, någon timme innan kvällsmålet/middagen skulle vara... Och har nu struntat i kvällsmålet för idag...

 

Hoppas väl på att jag ska vilja ha det där glaset med juice innan jag lägger mig. Då jag ju har mjölk som "möjlighet" egentligen, då... Men juice fungerar nog lika bra...

 

Men trots allt...

Känner jag inte att jag vill ha det, får jag slänga den imorgon istället.. Om den skulle vara dålig då.

... För att det är svårt att avgöra ifall det är brist på matlust eller brist på hunger... Och jag vill inte äta om jag inte är hungrig... Även om jag vet med mig att jag nog inte borde vara mätt efter dagens rätt så knappa näringsintag...

 

... Ja, det är svårt, detta...

Och besluts-och prestationsångesten som jag krockar med hela tiden...

 

... Ett samboskap vore guld värt...

Nu när jag orkar, och inte ger upp hela tiden...

Det sänker mig... Tynger mig att inse att... "Jag ska ta mig igenom detta, dag efter dag efter dag, i jag vet inte hur många år framåt!" ... Jag behöver en andra hälft att hantera det hela tillsammans med...

Jag vill inte orka det här..! Vill inte klara det här.. Inte ensam...

 

...

 

Annars.

Det har blivit tv...

 

Som sagt, ångest över dagens dödliga bekymmer...

 

... Och innan jag lägger mig, ska jag diska. Så att jag inte vaknar upp en dag och chockas av en explosion på diskbänken! ... Än sålänge har jag klarat av att hålla efter det :)

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag är så himla trött..!

Så att det är bäst att jag skriver nu. Och går och lägger mig sedan...

 

...

 

Jag vet inte hur länge till jag kan ta den här ätstörningen, och alla problemen med att ta beslut...

Vet inte hur länge till jag orkar med att vara osäker på mig själv. Vad jag känner... Vad som är bäst för stunden... och i det hela långa...

 

... Jag orkar inte gå omkring, osäker och... rädd hela tiden...

Och jag orkar inte heller känna att jag lever i en vardag som jag klarar av men egentligen inte ser någon mening i att hantera... Som inte leder mig till någonting alls... Och som tynger både hjärta och hjärna, mer än vad jag borde tillåta...

 

...

 

Äsch, jag orkar inte skriva mer om det...

Tankarna är tröga... Och egentligen vill jag väl bara beskriva min dag och dess små utmaningar... Och sedan gå och lägga mig. Däcka... när jag har kommit fram till ifall jag vill ha det där sista glaset mjölk(som jag har som kvällens sista måltid) eller inte...

 

...

 

Imorse...

 

... Vänta, jag skrev aldrig igår...

 

Men jag minns inte heller så mycket av det.

Bara att jag var för trött på kvällen, för att orka blogga...

 

... Så jag tar det ifrån idag...

 

Imorse när jag fortfarande låg i sängen, messade 23åringen...

Frågade hur det var med mig. Vilket i sig, egentligen kanske inte är så konstigt. Men jag reagerade på det. Och det kändes lite som om hon ville något...

 

Jag väntade med att svara. Hade ingen lust att konversera med någon. Eller att behöva varken avvisa någon önskan hon hade. Eller behöva ta beslutet att säga ja till någonting som jag egentligen kanske inte orkade med...

 

... Innan jag kliver upp, svarar jag dock på messet...

Och desto fler mess hon skriver...

Ja, det visade sig att hon önskade komma och hälsa på någon dag nästa vecka...

 

Ångest. Press.

Jag menar. Hon är min syster. Men en syster som jag aldrig tidigare har haft på besök. Och som jag inte har umgåtts med själv ordentligt, sedan vi var små...

 

Det går bra hos mina föräldrar. För att där bär inte jag hela det sociala lasset. Det är liksom mamma. Det är pappa. Och oftast några syskon därtill... Och de stunder som man kanske ändå sitter ensamma, känns det tryggt och lugnt. För att man vet att det kan ta slut nästa sekund...

 

Men om hon ska komma hit, väntar minst ett par timmar på tu man hand...

Vi ska på något sätt umgås. Prata... Och jag vet inte hur det kommer att se ut.

Jag vet inte vart vi kommer att sitta. Om vi ska sitta..!

Jag vet inte vad vi ska prata om. Ifall vi förväntas göra någonting. Äta någonting. Vad vi ska äta, i så fall...

Och jag vet inte hur länge hon kommer att bli...

 

... Men trots det, kunde jag ju inte säga ett tvärt nej. När hon har tid hela nästa vecka! Vill ju inte såra henne på grund av en obekväm rädsla...

 

Hon är ju min syster. Så vill hon komma någon dag nästa vecka, kan jag säkert ta mig igenom det, och samtidigt ha kul.

... Jag menar. Vi har ju lekt utan några otryggheter eller konstigheter alls, under hela vår uppväxt.

 

... Och hon är ju en trygg och utåtriktad personlighet. Så att hon ser nog till att det sociala flyter på under de minuter hon blir.

 

...

 

Efter att jag hade sett på HemTillGården och ätit min matlåda, gick jag iväg till bussen.

Efter en natt av funderande kring ifall jag blir tvungen att ta med mig chassit till väskan eller om jag kan ta den på ryggen, bestämde jag mig för att ta den på ryggen. Även om det kunde komma att bli väldigt tungt...

 

Ja, jag skulle handla idag. Bananerna var slut. Och jag tänkte passa på att utnyttja lite rabatter, och köpa mjölk och grädde samtidigt...

 

Anledningen till att jag hellre vill ta väskan på ryggen än på hjulen, är att jag vill kunna sitta på "min plats" i bussen. Och med hjulen, blir det bökigt att kunna få upp väskan. Och att få plats med den emellan sätena...

Har jag den på ryggen, kommer jag in överallt. Och väskan kan stå på sätet bredvis mig när vi åker...

 

...

 

Jag hade ångest. Kände mig stressad...

Jag var osäker på vad jag skulle ha...

Och jag blev inte glad när äpplena såg så tråkiga ut... Blev inga äpplen...

Och bananerna var gröna... Väldigt gröna!

 

... Väskan blev ganska tung... Det blev den. Men ändå helt lagom att bära på ryggen. Och nu när jag hade spänt åt axelbanden ordentligt, fick jag inte heller ont i rygg, nacke och axlar...

 

...

 

Väl hemma, plockade jag undan varorna och tog sedan ett beslut om vad jag skulle äta...

Det blev alldeles för lite. Och jag struntade i att äta mig mätt... Även om jag skrev en del till mig själv igår, om att jag "måste se till att tillåta mig själv att alltid äta mig mätt"... Det var liksom en utav reglerna...

 

Men det är bara så svårt...

Jag vill inte äta mig mätt...

 

Och grejen är ju den, att även om ätstörningen ibland lägger sig och vilar. Kanske till och med sover för ett tag, så har jag så mycket annat.

Alla dessa krav som snurrar runt i mitt huvud, som behöver göras och beslutas, för att jag ens ska få mat på bordet...

Dessa lockar fram ätstörningshjärnan, gång på gång. För att jag inte orkar... helt enkelt...

 

...

 

Vissa av sakerna som jag köpte på affären.. Valen som jag gjorde, klämde mitt hjärta en del nu på kvällen...

Ifall jag skulle ha köpt någonting annat istället. Gjort på ett annat sätt... Ifall jag skulle ha köpt det jag inte köpte...

"Gjorde jag något misstag?"...

 

Och även hur jag äter. Hur jag åt förut... Och hur jag skulle vilja äta nu...

 

... Jag känner mig bara förvirrad. Och balansen i psyket, känns helt rubbad... på något vis...

... Jag kan inte ens avgöra ifall det blir svårare eller enklare med alla dessa beslut, med tiden...

Ifall osäkerheten och ångesten blir värre och tyngre... Eller ifall de faktiskt lättar...

 

... Men eftersom att jag fortfarande äter, och har hållit mig borta ifrån svälten.. längre än jag gjort på länge... Så antar jag att jag iallafall har blivit starkare... Eller problemen mindre...

 

Jag vet inte.

 

...

 

Det jag inte heller vet... och nog aldrig kommer att veta! ... Är ifall mötet jag har på fredag, är så smart att ha för tillfället...

Jag menar. Jag vill ju gärna göra någon slags förändring i vardagen. Jag önskar att jag tids nog skulle kunna bryta isen som ligger ivägen för mig varje gång som jag försöker mig ut på praktik. All rädsla och osäkerhet...

 

Men det är några saker som ändå står ivägen...

Några som jag inte tänker nämna här...

 

... Men också att jag trots allt äter nu...

Jag diskar varje dag, än sålänge... För tillfället...

Och jag handlar mat.. Fastän det känns lika osäkert och tungt varje gång som jag tillför någonting nytt till mina skåp...

 

Jag menar. Jag äter trots dagliga tankar om att jag inte orkar och bara vill börja svälta. Gömma mig. Blunda och fly...

 

Och jag vet bara inte om ännu en sak att kriga om inom mig själv, skulle tillåta mig att orka fortsätta äta...

Kanske blir det bara för mycket att orka med...

 

Antingen det. Eller så blir det som jag hoppas.

"Jag börjar inte svälta mig själv bara för att jag äntligen får annat att tänka på... Men däremot släpper jag på den värsta pressen och slappnar av mer"...

 

Ja. En del av mig, vill ju ta möjligheten att börja svälta. "Då jag får annat att fokusera på än ätandet"...

Men samtidigt vet jag att svälten leder till proppande... om jag inte har den starka viljan att svälta... Och den har jag inte! För att jag vill inte svälta... Inte egentligen...

"Jag vill inte förstöra mig själv något mer nu"...

 

...

 

Annars har jag bara sett på tv idag...

 

Bortsett från när jag försökte få plats med fyra deciliter mixad apelsin i ett tre-decilitersglas...

Det gick inte så bra :P

Apelsin över hela mig :P

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... De senaste dagarna har jag levt på ytterst lite näring. Jag har inte svält mig själv. Men jag har ätit kanske en frukt per måltid, tre gånger om dagen...

Vilket jag tror att är anledningen till att jag har haft förstoppning hela helgen... På grund av att magen saktar ner. Slutar jobba...

Eller något(?).

 

...

 

Jag minns inte riktigt vad jag har gjort sedan jag skrev sist... Men då jag inte gör så mycket om dagarna.. Typ inte lever... Så tror jag inte att ni missar så mycket...

 

Jag ska ha möte med MinKontaktPåKommunen och Jobbcoch på fredag. Då vi ska prata om att eventuellt skriva in mig på FiA igen. Så att jag kan komma ut på aktivitet...

MinKontaktPåKommunen ville bara att vi skulle träffas och prata tillsammans först. Så att hon sedan kan skriva ett beslut, när vi vet lite vad jag vill... (Så att det inte blir som med boendestödet. Att beslutet aldrig blir utnyttjat.. Vet dock inte hur ett möte skulle förhindra det)..

 

.. Vilket jag inte vet!

Det enda jag vet, är ju att jag vill komma bort ifrån ätandet. Jag vill komma bort ifrån alla funderingar kring det. Från all ångest och oro... Från att känna mig så spänd och rädd hela tiden, i den sak i livet, som man aldrig kan klara sig utan... Maten!

 

... Vad jag vill göra, vet jag dock inte...

Inte heller hur jag ska någonsin ta mig ut på en aktivitet. Jag har ju försökt gång på gång... Men jag kommer inte igång...

"Vill jag inte? Vågar jag inte? ... Är det bara inte meningen?"...

 

Tror att jag har svårt att få...

Eller tro på att att jag kan få livet och vardagen att gå ihop ifall jag ska både jobba, äta och leva...

Jag vet ju att det är möjligt. Folk gör det... Och mer därtill!

... Men just nu, förstår jag det bara inte...

... Kan ju inte ens kombinera livet med ett fungerande ätande! .. Blir ju bara isolerad till hemmet..!

 

... Vi ska träffas och prata om det, på fredag, iallafall...

Så får vi se...

Jag tänker ju inte sitta fast i hemmet och varken skaffa mig ett liv med intressen eller betydelsefull aktivitet... i hela mitt liv! En vändning måste ju ske!!

 

...

 

I tisdags bjöd jag hem 27åringen att sova här över helgen... Alltså denna helgen...

Har ju funderat på att göra det... och haft lust till det, i flera veckor nu. Men aldrig vågat ta steget. Då mitt psyke och hjärta studsar vilt mellan väggarna hela tiden... Och jag aldrig vågade lita på att just till helgen, skulle jag vara tillräckligt pigg och glad...

Och att ställa in när min syster fått förhoppningar och ställt in sig på en systerhelg... Nej, det är inget alternativ.. "Då mår jag hellre dåligt under en hel helg, av pressen"... Och det vill jag ju inte...

 

... Men i tisdags tog jag trots allt steget...

Ville inte heller sitta hemma ensam på min födelsedag...

Den födelsedag som jag i och för sig glömde bort att jag hade, hela veckan. Och flera gånger varje dag!

 

Den födelsedag som egentligen inte betyder någonting för mig...

Och som jag dessutom hade bestämt mig för att jag inte ville uppleva... Inte ville leva tillräckligt länge, för att behöva se...

 

... Ja. 26 år gammal, utan något liv att "vilja leva"... Utan ett liv värt att levas och inte bara överlevas...

... Det ville jag inte bli...

 

...

 

Men än är jag inte död... Och jag accepterar..!

 

I fredags duschade jag. Jag snabb-och slarvstädade lite grann. Dammade av golvet... Diskade den sista disken...

Och satte mig sedan vid tv:n och väntade på att 27åringen skulle messa och säga att hon var påväg...

 

... Och så messade hon...

Bad mig gå och handla någonting gott till kvällen... Och sa att hon nog skulle hinna hit till åtta iallafall...

 

...

 

Under helgen, har vi sett på film. Sett på film... Och sett på film...

Eller ja. När det gäller 27åringen och mig, ser vi kanske sammanlagt tio minuter av en långfilm. Och uppfattar nog ännu mindre...

 

Vi sitter mest och pratar...

.. Med filmen rullandes...

 

...

 

På dagen någon gång, innan 27åringen hade kommit, när jag fortfarande låg i sängen, ringde 19åringen...

Jag visste ju att hon ville säga grattis... "Men jag pratar inte i telefon"...

 

... Jag svarade inte...

 

... Lite senare, till kvällen, ringde hon igen. Och jag kände mig tvungen att svara. Samvetet, ni vet...

"Ringer hon för att gratta, så är jag skyldig att visa samma kärlek tillbaka"...

 

... Som tur var, blev samtalet kort. Och jag kunde återgå till att sitta och vänta på 27åringens ankomst...

 

... När vi sitter där i soffan och ser på tv, ringer 24åringen. Också för att gratta...

Säger till 27åringen att jag inte tänker svara. "Det får vara"...

Men ångrar mig och svarar ändå... Samvetet, ni vet...

 

Jag tar mig igenom samtalet, utan några problem.

Pratar en stund. Om än stressad. Då jag kände att jag slets mellan två sociala interaktioner. 27åringen som satt och väntade i soffan. Tittade på mig... Gjorde mig stressad...

Och 24åringen som pratade på om än det ena än det andra, på andra sidan luren...

 

...

 

Vi har även tagit några promenader tillsammans. På 27åringens initiativ...

Själv har tidigare "två och en halvtimmes-jag", blivit väldigt uttröttad vad gäller promenerandet...

Jag blir fysiskt trött... Och rent psykiskt, vill jag bara dega i soffan...

Men ingenting jag sa till henne. Jag som alltid vill behaga. Inte svika...

 

Jag är dock lite mindre sådan nu... Det var värre när jag var liten... Då sa jag aldrig vad jag tyckte och tänkte. Hur jag kände eller mådde...

Om jag så skulle stupa, av fysisk eller psykisk smärta!

 

...

 

Vi har ätit...

Jag var väldigt orolig över just den saken, när jag väl hade kontaktat 27åringen och bjudit henne över...

Jag levde ju på i princip två frukter, en liten matlåda och lite mjölk om dagen...

Ingenting direkt riktigt och mättande... "Och nu skulle jag behöva köpa hem mat!". Laga mat... "Mat som kanske sedan bara ligger och blir gammal. Gör mig uppstressad... Ger mig ångest... Mat som kommer att göra kaoset i tillvaron, ännu mer utav en tornado!"...

 

... Men det blev aldrig sådär superbekymmerladdat...

Visst kände jag mig osäker. Hade lite ångest... Och kände att jag behövde tänka efter, en två och trettio gånger... innan jag köpte någonting i affären... Att jag sedan handlade det jag handlade, med väldig försiktighet...

 

Och jag var hård. I helgen var jag hård...

I vanliga fall, brukar mina matbekymmer och de faktum att jag riskerar hetsäta med svälten som följd, göra att 27åringen får ta med sig resten av det jag har köpt till helgen, hem till sig...

Jag brukar även köpa till henne vad hon äter men inte jag... som hon sedan får med sig hem när hon åker...

 

Men nu när jag inte har någon inkomst, fick jag lov att hålla fast vid att bara köpa sådant som jag sedan kan tänka mig att ha kvar här och själv med tiden, äta upp...

... Kunde dock inte hålla mig borta från att ge henne kvittot från flaskorna jag pantade. Så att hon kunde köpa oboypulver till helgen... Som hon sedan kunde ta med sig härifrån...

Oboy dricker jag inte. Är bortskämd med riktig kakao ;)

 

...

 

När hon lämnade mig idag eftermiddag... Efter att vi hade spelat Yatzy flera gånger i rad. Och jag fått.. Heter det Strike eller Yatzy? ... fyra gånger i rad(jättekul :D)...

Så fick jag ångest...

 

Så fort som jag stängde dörren bakom mig, sköljde en kall och ängslig känsla över hela mig. Som en kylig, pirrande våg, i negativ klang...

 

... Vardagen var tillbaka. Och alla beslut... Alla misstag som kunde begås, låg nu på mig igen...

Livet var tillbaka... Och allt jag ville uppnå. Allt jag behövde göra... Att komma någonstans... Göra livet värdigt... Att göra rätt för mig...

Att ens ha någon mening att leva!

Allt låg nu på mig... Igen.

... "Pausen är över"...

 

... Och allra helst ätandet..!

Att återigen hantera den verkligheten...

Att än en gång, sjunka in i det tillståndet...

 

... Ångest.

Direkt. I ett andetag...

 

...

 

Jag började proppa, rätt så per omgående... Och nu har jag ont i magen...

 

Ska det vara såhär. Att det faktum att rutinerna försvinner. Att jag släpper på kontrollen under en helg, ska göra att jag börjar proppa när jag väl blir ensam... Ja, då vågar jag inte bjuda hem någon under flera dagar, längre...

 

... För att grejen är ju att jag sedan då, när den sak om gjorde att runtinerna hade släppts på, försvinner, och det fortfarande inte finns någon regel på hur jag ska äta resten av dagen...

Ja, då äter jag hur jag vill...

Vilket gör att jag vill äta hela tiden...

 

Jag blir stressad av att inte ha någonting att förhålla mig till...

Och samtidigt som jag sitter och längtar efter morgondagen "tills jag kan börja äta efter rutiner igen", kan jag inte förmå mig att börja äta på så sätt direkt!

... "Jag måste vänta till en ny dags början. Börja om igen. Börja om på nytt"...

"Inte sådär mitt i en dag... Det finns ingen styrka i det. I den viljan"...

 

... Så nu hoppas jag att morgondagens vilja till att äta vid speciella tider och lagom mycket, är tillräckligt stark för att inte börja proppa... För att proppar jag igen, svälter jag snart..! "Jag behöver kontroll!"...

... Jag vill äta hellre för lite än för mycket...

 

... Och eftersom att jag, när jag känner efter för mycket, tror mig vara mätt snabbare...

 

.. Ja, det lär fortsätta som innan helgen... Om jag orkar fortsätta gå med den osäkerheten, röran och spänningen i knopp och själ.. mycket längre, det vill säga...

 

...

 

Nu ska jag lägga mig vid tv:n och njuta av att ha bestämt mig för att dagens ätande är över, ett tag. Sedan ska jag väl gå och lägga mig.. när tiden är inne...

 

... God natt med er <3