... Jag har ont(det är nog mer ett obehag) i bröstet. Som om bröstkorgen snart ska spricka... Lungorna känns ömma. Ungefär som när jag hade lunginflamation den där gången när jag var mindre. Fast inte lika starkt...

Men det blir värre nu. Det känner jag. Jag kan ta mindre och mindre djupa andetag... Och varje natt, ligger jag och oroar mig för att... det ska hända något...

... Jag funderar. Men kan inte... Jag kan bara inte...

Hur orolig jag än är... Jag kan inte. Av främst två anledningar... "Den enda kontakt som jag skulle kunna tänka mig att kontakta om det skulle behövas, är på semester"... Hon har semester i två veckor till... Vilket oroar mig lite extra... "Klarar mina lungor och hjärtat så mycket mer stryk nu?"...

... Och för det andra... Jag kan inte... "Jag kan inte kontakta någon och uttrycka min oro. Inte be om en undersökning av lungor och hjärta... Och sedan inte kunna, vilja eller vara beredd att ta emot någon hjälp med mitt problem"...

Att höra av mig till någon... och samtidigt, varje gång jag tänker på hjälpen som jag kommer att bli erbjuden(eller påtvingad)... känna direkt att "Nej, jag vill inte ha någon förändring. Jag vill inte tvinga bort den trygghet och stabilitet som jag ändå känner att jag har funnit i mig själv och vardagen, igen... Och jag är inte beredd att förstora upp någonting som jag har jobbat så hårt på att förminska"...

Jag menar. Kriget är slut nu. Det krig som jag stod ut med och kämpade emot i så många år...

Och sålänge som jag inte ser att jag skulle på något sätt, kunna(eller vilja) ändra på det... -Så kan jag inte vända mig till andra människor... Oroa andra... Det går inte...

Och det är klart. Det smärtar...

Förutom fysiskt.. smärtar det också psykiskt.. Men mest emotionellt. Oro...

...

Veckan som varit. Förutom styckena ovan...

Jag har lagat mat, hela två gånger(!), denna vecka..! Ja, det är mycket för att vara jag. Jag som bara lagar mat när frysen blir tom på matlådor. Och då oftast halv-eller helfabrikat!

Men nu behövdes det en del ny mat. Och när jag väl hade lyckats(halvt som) komma fram till ett beslut på vad jag skulle köpa på affären. Vad jag skulle strunta i att köpa... Vad jag skulle ångra åt det ena eller det andra hållet... Och vad som var värt vad...

När jag väl hade gått till affären här på byn två gånger...

... När jag väl hade funderat på vad jag skulle laga.. Hur jag skulle laga det... Dribblat fram och tillbaka i flera dagar...

... När jag hade planerat det in i minsta detalj.. och vant mig vid... Blivit bekant med den maträtt som jag föreställde mig i mitt huvud...

... Och... när väl känslan och energin var den rätta, inombords...

Ja, då satte jag igång. Lagade mat...

Lät disk och kladd, bombadera min diskbänk. Köksbordet bli än mer nerdränkt av diverse pulver, bitar och smulor...

Ja-a. Kaos.

Och sedan var det bara efterruset i huvud och hjärta, som hängde kvar...

... Ja. Förutom kaoset i köket, dåda... Det lyckades jag ta hand om idag :)

.. Och dagen efter(tror jag att det var), passade jag på att laga nästa maträtt också. Eftersom att råvarorna jag köpte, antingen behövde användas rätt så direkt, eller frysas in...

...

Annars har jag legat mycket på sängen. Blir en(minst en) vila varje dag. Där jag längtar efter en paus mellan programmen jag följer på tv, för att få gå och lägga mig.

Jag sitter vid tv:n hela dagarna. När jag inte planerar och räknar på datorn.. eller förhoppningsvis tar hand om lite disk...

... Men att ligga ner är inte så enkelt, det heller...

Jag känner mig ju för slut i kroppen för att orka sitta upp... Egentligen. Men att ligga ner, gör mina lungor än mer ansträngda. Som om jag pressar upp min rygg i lungorna på något sätt... Och jag blir bara tvungen att sätta mig upp igen, efter en stund...

Att sätta handen mot min bröstkorg... Usch.

Jag menar. Nedanför brösten, kan ju revbenen naturligt sticka ut lite. Beroende på hur man sitter... Hur mycket man drar in magen, och så vidare...

Men över brösten... Det känns hemsk... att jag börjar få sådana gropar där...

...

Jag har bara varit hemma hela veckan...

Så att. Så mycket mer har jag nog inte att dela med mig av... Om jag inte har glömt något...

... Jag ska nog borsta tänderna och gå och lägga mig nu. Lyssna på musik... Vila... Och förhoppningsvis somna innan jag kliver upp igen... För att jag orkar inte sitta uppe mer idag...

God natt med er <3

... Okej, vi får se om detta blir ett väldigt kort inlägg. Eller om jag ens orkar skriva och publicera det alls...

...

Den stilla oron fortsätter. Ja. Stilla, för att jag trots rätt så stor oro och egentlig förtvivlan över vad jag håller på med och är påväg, känner mig väldigt trygg och lugn... Stabil i det liv jag nu lever. Det sätt som jag nu hanterar allt på...

Och att avsaknaden av den inre storm som jag upplevde vart dag i flera år, inte är det minsta saknad...

... Men som sagt. Den stilla oron fortsätter. Och det känns som om den blir starkare och starkare. Mer intensiv, ju längre tiden går. Och ju mer kropp jag förlorar...

Ja. Härom dagen. Om det var i förrigår.. -Upptäckte jag att mina bröst inte längre är lika fylliga som de brukar vara...

Jag menar. Jag håller nästan aldrig i dem. Men så råkade jag göra det för någon dag sedan... Och de är säkert hälften av vad de brukade vara..!

... Min bröstkorg känns ansträngd framåt kvällarna. Sådär så att det blir tungt att andas. Ibland dunkar hjärtat lite extra högt. Dock väldigt sällan...

Och att vila armen över bröstkorgen när jag ligger ner... Eller sitter baklutad... Ja, det känns väldigt obehagligt. Som om armen skulle väga tio kilo... och revbenen bara klarar nio...

... Ja, och så det här med att lämna lägenheten. Visst kan jag göra det... Men det blir mer och mer sällan. Och att åter ladda mitt busskort... Det finns inte på världskartan...

Det "jag" som slaviskt kollade erbjudanden på stormarknaderna... för att se till att ha varierad mat hemma, orkar nu inte ens slänga ett öga in på något reklamblad... "för att jag orkar ändå inte åka iväg och handla"...

... Jag har inte längre någon rutin på diskandet. Blir praktiskt taget aldrig gjort... Någon gång, då disken blir för jobbig att se på... Eller jag får svårt att äta eller knappt med plats för mer disk på diskbänken...

Ja, då måste jag ta tag i lite... Men det blir aldrig allt. Och innan jag har hunnit beta av, kommer där mer...

... Att tvätta. Det har jag behövt göra länge... Men det finns ingen energi till att gå ner till tvättstugan och boka tid... Inte heller att ta ut sopor.. Eller städa när damm och hår bildar ett täcke på golvet...

... Jag ligger mycket i sängen...

Eller mycket och mycket... Men mer och mer, iallafall...

Ser på tv. Äter...

... Ja, äter.

Jag äter. Men...

...

Men trots att jag bara sitter inne. Funderar. Tung i kroppen. Seg i sinnet... Lätt i sinnet. Uppåt... Orolig och förtvivlad... Med en stark insikt om att jag borde ta tag i det hela. Men ett samtidigt medvetande om att det aldrig kommer att bli av...

-Så...

... Jag tror att jag tappade vad det var jag skulle skriva...

Men har för mig att det var detta... -

Trots det, så var jag iväg i ett par dagar, i fredags...

... Mamma messade mig helt plötsligt och frågade om de kunde komma över en vända och hjälpa mig  med det som jag ville ha hjälp med. Det vill säga, att kolla över det här med internet och tv... Mina kanaler kommer nämligen att försvinna härhemma. De markbundna... eller vad det nu heter...

Vilket innebär att jag måste fixa abonnemang. Och jag ska även byta till fiber, från Adsl. Eftersom att det blir ungefär hälften så dyrt...

... Men, ointressant. Ointressant...

... Så. Eftersom att jag gärna ville träffa mina föräldrar, kastade jag mig in i duschen. En snabbdusch. Oundvikligt efter över en vecka utan...

Och så började jag torrtorka golven. Plocka skräp och torka ytor... Diska lite disk...

... Och sedan bara koppla av.. Försöka, iallafall.. -Framför tv:n...

Nervös i magen. Pirrig i bröstet... Med en osäker känsla inombords... "Varför blir jag alltid så nervös när de ska hit, men inte när jag ska dit?"...

...

... Men efter att pappa och jag hade kollat upp vad jag skulle beställa... och hur jag skulle gå tillväga, bestämde vi oss för att gå till fiket. Jag hade aldrig varit där. Så det passade mig bra. Det hade jag länge sett fram emot...

Och efter det...

Ja, då slutade det med att jag följde med dem till 15åringens jobb. Han jobbar på gatukök... kanske det kallas... Snabbmat, iallafall...

... Och visst kände jag lite grann, att det var dumt att frångå mitt kostschema... Och att jag skulle gå upp i vikt av det. "Svika mig själv"... Men jag ville. "Och jag träffar ju nästan aldrig folk. Så att en dag utan svält, gör ingenting. Det tar bara lite längre tid att dö".. Vilket inte är negativt!

... Men visst... Ett smärre inre krig som pyrde lite grann inombords...

... Vi åt. Jag åt en fiskburgare...

Och fastän pappa skulle skjutsa hem mig igen efteråt, slutade det med att jag följde med dem hem istället. -För en filmkväll...

"Så kan du fortsätta svälta igen imorgon", var vad han sa. Min pappa...

Han menade det såklart inte. Han vet att det var sant. Och det höll jag ju med om själv också, när han sa det.

Men det är ju klart att han ser på det mer allvarligt än så. Egentligen... Men vad ska han göra?

... Jag är väldigt öppen om det här, med mina föräldrar. Pratar om det som om det vore vardag. Någonting som varenda människa gör, känner och upplever...

Men det är ju för att, för mig är det vardag. Det har pågått såpass länge nu, att det har blivit mitt "jag"...

Att skada mig själv. Att gå sakta mot döden... Att bara sitta hemma ensam... nästan hela livet... Och att helt enkelt... inte bry mig...

... Ja, det är "jag"...

Och nu kämpar jag inte heller för någonting, längre... Jag vill inte längre särskilt mycket... Och det lilla jag vill, de stunder jag vill någonting... Dessa slås ner av insikten och vetskapen om att det inte är möjligt "på grund av den, den eller den orsaken"...

Så att. Att uppnå någonting alls. Det finns inte på min livskarta. Det är liksom en fluga som jag lätt viftar bort. En liten dunfjäder som jag blåser ifrån mig... En smula som jag borstar från bordet...

... Ja, jag stöter bara bort tanken... Bilderna av den lycka och framgång som hade kunnat vara...

... "Det här är min vardag. Mitt liv... Mitt jag"... Helt enkelt. Jag har förlikat mig med det. Accepterat det. Funnit en trygghet.. -Ett lugn i det... Och på sätt och vis... -Jag trivs.

... Men samtidigt...

Hade jag haft någon att kontakta nu, som jag känner trygghet i.. -Kanske jag hade gjort det...

Ja, om jag hade tagit mig över det stora hindret... Det omöjliga hindret... "Att jag inte kan höra av mig till någon, när jag inte är beredd att ta emot hjälpen"..

"Vem gör något sådant, liksom?"...

Men jag är orolig. Och tanken att jag "borde", gnager i mig för vart gång jag känner av någon kroppslig hälsoförsämring... Eller slås av insikten att detta tar mig mot döden... Ett ställe som jag inte är redo att möta. Villig att möta... -".. Olycklig eller inte!"...

...

Dagen efter, åkte jag iallafall hem med första bästa buss. Efter en natt utan sömn...

... Och idag har jag känt mig alldeles borta. Alltså. Klar i huvudet, till den grad att jag kunde räkna och kolla en massa produkter på nätet... Men borta på det sätt att jag trodde att det var kväll och snart dags att sova, vid ett på eftermiddagen...

... Och nu känner jag bara av pressen att maila min nuvarande internetleverantör. Ställa frågor. Att maila den nya som jag ska beställa ifrån. Ställa frågor...

Att diska. Laga mat. Tvätta kläder... Och att handla mer mat...

... Och pressen... Ja, den ligger i att jag inte alls orkar..!

...

Hmmm..

Jag kan ha glömt massor av veckan som varit...

Men eftersom att detta var vad som kom till mig nu, antar jag att det också var det viktigaste och mest minnesvärda för tillfället...

Så.

God natt med er <3

... När man har ätit dagens alla måltider... och man känner "Hur ska jag orka enda till imorgon nu?"...

Lite sådär uppgivet... Och timmarna känns som ett långt och segt snöre. Ett elastiskt snöre, tungt att dra i...

...

Jag glömde att blogga i söndags. Kom på det först när jag hade gått och lagt mig. Och orkade då inte kliva upp igen för att knäppa på tangenterna i närmare en timme... Japp, såpass lång tid tar de, Dessa inlägg av känslor och tankar. Av intryck och visioner...

... Igår å andra sidan, var jag för trött... Kroppsligt slut... Med känningar i bröstet... En hel del tvivel i sinnet... En lite lätt gnagande oro...

Och en jag som mindre än något annat, orkade sitta upp vid datorn och låta fingrarna vibrera vid en blogg som jag tidigare glömde bort...

Jag låg mest i soffan. I sängen. Nerbäddad.

Jag lyssnade på musik. Låg på hallgolvet och stirrade rakt upp i taket...

Ja. Energin, helt enkelt. Och uppgiven som jag var, kände jag mig såå nära att vilja kontakta någon som kunde få det att sluta. Jag ville hellre vara död "än såhär trött"... Det var känslan.

...

Jag vet inte hur bra det kommer att gå att sammanfatta veckan som varit, nu när det redan har gått ett par dagar på den nya veckan...

Men jag ska försöka...

... Förra veckan var det ju tänkt att jag som vanligt skulle ladda om mitt busskort.. Och därmed gå med på ännu en omgång i att tvinga iväg mig själv till stan en gång om dagen "för att utnyttja busskortet till fullo"...

Men jag orkade inte. Jag skulle aldrig orka åka in en gång varje dag... nu när jag har så lite energi.. och får mindre och mindre...

... Så jag började räkna på ett annat system. Så att jag fortfarande ska kunna åka in någon gång i veckan för att handla mat på någon av de större butikerna...

Jag började räkna. Gjorde iordning ett slags schema på hur många gånger jag skulle kunna åka in... Och så bestämde jag mig för att fylla på ett annat busskort. Ett kort som det dras pengar ifrån varje gång istället... Även om jag tycker att det är väldigt jobbigt och obekvämt att då behöva säga vart jag ska varje gång...

...

I onsdags åkte jag sedan in till affären för att köpa det där snackset och godiset till pappas 50årsfest, som jag hade varit så orolig och nervös för... För vad jag skulle köpa. Hur mycket... Och för hur färskt godiset skulle vara...

Ja, helt enkelt med en känsla av att vara otillräcklig och svika de personer som räknar med mig...

... Men det gick bra...

Efteråt. På vägen därifrån.. -Gick jag med blandade känslor och tankar. Ett nervöst tvivel om ifall jag köpte för mycket. För många av samma sort... Ifall jag bara borde ta med mig en del...

En samtidigt känsla av att jag hade varit för snål... Att jag kanske borde ha köpt mer av "det eller det"... Och "valde jag rätt snacks?" ... "Kunde jag ha gjort bättre?"...

...

I torsdags var det dags.

Mamma hade ordnat så att jag kunde komma dit tidigare, utan att pappa skulle undra vad jag gjorde där...

Och hela förmiddagen...

...

... Eller vi börjar här...

Jag sov ingenting under natten. Kunde helt enkelt inte koppla av. Somna.

På dagen före, hade jag fixat med packning. Förberett så att allt var lätthanterligt dagen efter... Och jag hade målat mina naglar...

Det var naglarna som gjorde att jag inte kunde koppla av...

De stank lack. De kändes fortfarande lite kladdiga... och ömtåliga... Och jag låg bara på helspänn hela natten...

Klev upp tidigt. Såg på tv. Drack kaffe och åt en liten chokladbit...

Såklart inte helt överrens med mig själv.. Eftersom att det inte var dags för någon måltid. Och jag äter ju väldigt strikt nu...

Men "idag skulle ju ändå bli en fel dag"... Så det var okej...

...

Väl hos mina föräldrar, fick jag min efterlängtade ostsmörgås med en kopp kaffe. Jag älskar att äta lunch tillsammans med dem! Och förutom det, älskar jag ännu mer att få äta på ett mer fritt sätt än vad jag "kan" göra härhemma...

... Jag fick slänga av mig lite av min ångest och oro över hur stor och krävande "den här festen" verkar bli. Och jag fick mina känslor besvarade av mamma, som även hon, tycktes känna att det blev lite för mycket..

Det är ju syrran min. 24åringen, som besitter den största entusiasmen för att ordna fester och firanden av olika sak.

...

Det blev inte fullt lika jobbigt och stort som jag hade befarat. Det krävdes inte så mycket av mig... och de saker jag ändå hjälpte till med, var enkla saker. Och väldigt självklara.

Så ingen direkt känsla av att det finns en massa gömda krav i dagen...

... Det blev inte heller särskilt mycket folk. Mina syskon och färäldrar. Och så mormor och mammas morbror.

Så det var rätt lugnt.

Jag var inte alltför trött. Och det blev inte precis som jag trodde, att jag skulle sitta och bara längta hem. Se fram emot att det skulle vara över...

... Matmässigt...

Jag åt.

Jag tog det lugnt. Då jag inte ville vara med om nattillamåendet sedan... Som då kändes oundvikligt ändå...

...

Efter festen, var jag rätt nöjd ändå, med hur mycket jag åt...

Visst. Det var mer än vanligt. Såklart. "Vad är inte mer än vanligt när man äter som jag gör?"...

... Men när jag kom hem, mådde jag inte bra...

Det var liksom... rutinerna som hade tagits ifrån mig under dagen. Den kontroll som jag alltid hade haft, som jag nu helt plötsligt för en dag, hade släppt på...

Och som vanligt, blir jag då osäker på hur jag ska fortsätta dagen när jag kommer hem...

... Så. Jag proppade.

För första gången på flera veckor, åt jag nu hejdlöst. Bara för ätandets skull... Och planerade då att svälta lite extra hårt... Ja, ännu mer extra än vad jag redan hade planerat "efter 50årsfesten"...

... Dagen efter, började jag sedan med det där knappa näringsintaget. Mådde dåligt. Kände mig svag... Och sötmaberoende(!)...

... Och till kvällen, kom jag bara fram till.. "Jag svälter ju ändå. Det enda jag gör genom att strypa intaget ännu mer i några dagar, är att skynda mig mer mot den död som jag redan är påväg mot...

... Och vare sig det var en ursäkt för att få äta.. eller ett förnuft som faktiskt talade, så tillät jag mig själv att äta de sista kalorierna för dagen... De kalorier som jag normalt sätt tillåter mig själv...

... Och eftersom att detta var godis och choklad. Godis och choklad... -Kände jag bara att jag behövde ta mig en promenad "efter all energi"...

Jag gick ut. Promenerade. Och funderade...

Jag kände mig rätt så uppåt ändå... Kände att jag ville sluta äta godis. Ja, i större mängder. Jag skulle börja laga mat från grunden. Baka mitt eget bröd... Och helt enkelt bli mer hälsosam...

Och ja. Godiset. Det skulle jag fortsätta med. Men bara i en munsbit efter middagen...

Efter ett gnagande funderande under hela promenaden, kände jag att jag behövde skriva ner planen och försöka få rätsida på vad jag egentligen ville. Hur  jag skulle lägga upp det... Ja, men vilken planen egentligen var... För att det kändes rörigt...

...

Jag tror att jag har lagat mat en gång sedan jag skrev sist. Men jag minns inte...

Har jag det, så blev det iallafall ett storkok...

... Annars har det varit tv... Tv, tv, tv...

Och lite snabba tittar på datorn...

... Och idag är jag helt enkelt...

Jag tvivlar...

... Det här är hunger. Det är ont i kroppen... Det är djupa dalar och kotiga benberg...

Och jag är trött...

Det är en väg mot döden. Det är ett liv som inte betyder någonting... En själ som inte har varit lycklig på år och dagar... Och ett sinne som inte heller kan se någon förändring...

Det är ett jag som, även fast jag inte orkar mer, inte kan tänka mig att ta steget mot en förändring...

Ett jag som inte vågar lita på mig själv. Inte på omvärlden... Och inte på livet i sig...

Som mer än gärna vill  ge sitt liv mening. Kärlek... Glädje... Men som inte varken vågar eller orkar få det att ske...

Som sitter fast på ett rullband som sakta men konstant för mig närmre... slutet...

... Och ja...

Jag har funderat på att svänga... Men svaret varje gång... "Nej"... Jag kan överväga det... Men det ser inte ut som om det någonsin kommer att bli en möjlig väg för mig...

Smärtsamt. Japp. Läskigt... Jodå.

...

God natt med er <3

... Jag har slut på ork.

Nu orkar jag inte mer. Varken fysiskt, psykiskt eller emotionellt...

Jag är helt utpumpad. Slut... Kvävd... Och hela den här veckan har bestått i studsande tvivel...

...

Jag har varit hemma hela veckan... Tror att jag åkte in till stan en gång i tisdags. För att som vanligt, ta en kort promenad... Eller vad jag nu gjorde... Kanske satt jag bara ut tiden också... Jag minns inte riktigt...

... Men i tisdags gick mitt busskort ut. Och jag bestämde mig för att ta en paus. En semester ifrån dessa tvång att åka iväg för att "utnyttja mitt busskort"...

Det blir ju nästan aldrig av, att jag bara tillåter mig själv att stanna hemma. Eftersom att jag alltid finner någon anledning till att ladda om busskortet igen... Att jag är uttråkad. Rastlös... Otålig... Eller att jag har något ärende i stan...

... Men jag kände att jag behövde en semester. Och har nu inte fyllt på mitt busskort igen. Vilket jag däremot måste göra nu till veckan... Då ju pappa fyller år. Överraskningsfesten ska äga rum... Och så måste jag handla inför den...

...

Att det ska kännas som en semester, att slippa åka in till stan för en kort promenad och sedan ta nästa buss hem igen... Det säger ju rätt så mycket om hur lite energi jag har just nu...

Och förutom brist på energi, är jag också väldigt stressad... Stressad inför pappas fest. Inför all press och osäkerhet jag känner inför den..

Att inte kunna äta. Att äta för mycket... Att inte veta hur mycket jag ska äta...

Att inte veta hur jag kommer att känna efteråt... Hur jag kommer att må...

... Och att orka vara social. Hjälpa till... Att veta utan att någon säger till en, vart jag behövs och när...

...

Jag har tvivlat en hel del på vad jag gör. På vart min kropp är påväg...

Jag har varit orolig för att snart tappa kontrollen över mig själv. Att få plötsliga krampanfall... som senare kan leda till hjärnskador... "-Och då verkligen mista all kontroll!"...

Jag har funnit mig själv i att drömma. Att önska...

Att nästan... hoppas...

Samtidigt som jag, hur mycket jag än försöker, inte kan se mig själv i en annan situation än vad jag är i nu... I ett annat liv... Med en annan känsla inombords... och ett annat sätt att hantera allt på...

Jag kan inte se...

Det finns inte i min världsbild, att jag skulle kunna bli lycklig... Komma längre i livet, med mig själv, än vart jag är nu...

Att jag någonsin skulle kunna vända håll och sluta skada mig själv på det här sättet...

... "Och ju längre jag fortsätter på den väg jag nu vandrar... Desto närmare döden tar jag mig"...

Så är det. Det är sanningen...

För att. På det sättet som jag äter nu, förlorar jag alltid mer näring än vad jag drar i mig... Vare sig jag ligger raklång på soffan och blundar hela dagarna.. -Eller promenerar, tvättar, städar och lagar mat..!

-Jag kommer att gå ner i vikt... Och fortsätta med det!

"Och när kroppen inte längre hittar någonting att ta av... -Vart kommer den då att börja gnaga efter energi?"...

... Jag har legat där i sängen om natten. Stirrat rakt ut... Och bara...

Jag har sökt efter det rätta stället att lägga mina olika kroppsdelar på... Utan att dessa ska röra vid varandra. Då bara känslan av mina hårda kotor och djupa dalar i kroppen, gör mig orolig...

... Japp. Orolig...

Och ändå. Fastän jag ligger där och tänker på min familj. På att det inte gör någonting för mig om jag dör. "Bara jag slipper rädsla, panik och smärta".. Men att min familj finns. Och jag vill inte lämna dem...

Trots att jag vet att livet kan ge mer...

-Så kan jag inte vända håll... Jag vågar inte... För att jag kan inte se...

Jag kan inte tro. Inte någonstans. -Att det kan bli bättre. Att jag kan må bra. Skratta och le i daglig bacis...

Jag kan inte se mig själv lycklig. Med kärlek i vardagen...

Se mig själv utan ångest. Utan stress... Och utan all denna osäkerhet... Och de alltför höga, ibland orealistiska kraven...

... Och...

Jag kan inte se hur jag någonsin skulle kunna leva utan den trygghet som jag finner i att skada mig själv... Att krama om min själ allthårdare för varje dag, med min kontroll som medel...

... Inte... Inte när det funkar så bra... När det jag med stor sannolikhet möter om jag vänder håll, inte funkar i närheten av lika bra. Ger mig i närheten av lika mycket tillbaka...

... Men trots det, har jag funderat.

Jag har några gånger, under veckans gång, funderat...

... Ja. På att vända håll... helt enkelt...

...

Jag har varit orolig för att inte orka mig iväg till festen...

Orolig för att inte orka mig iväg till affären(för att handla till festen)...

Jag har varit orolig för att jag av någon anledning, ska behöva åka flera gånger till affären... Och inte orka det...

Jag har ältat det faktum att... Hur jag än äter på den där festen, kommer ångesten, illamåendet och viktuppgången att vara ett faktum...

Och när den dagen väl har passerat, kommer oundvikligen flera sådana dagar till... Med tiden...

... Jag har känt mig pressad och stressad. Då jag har mat i frysen, som behöver tillagas.

Stressad och pressad. Ångesttung. Då jag nästan inte har några matlådor kvar att äta av... Och att jag egentligen inte orkar laga mat...

Jag har haft ångest och känt mig nere, för att jag ju egentligen älskar att laga mat. "Och nu orkar jag varken handla mat eller laga mat"...

Och jag har känt mig nästintill explosionsfärdig. Då stöket i min lägenhet. De dammiga, håriga, grusiga, sandiga... Kladdiga, skitiga.. golven.. -De smutsiga bänkytorna och borden...

All disk som jag inte orkar ta hand om... Tvätten som behöver tvättas... Det kladdiga handfatet i badrummet...

... Ja, och jag orkar ingenting. Helt enkelt...

Jag önskar bara att allting kunde försvinna. Gå upp i rök...

-Trots det, fortsätter jag planera måltider. För att det måste göras. "Mat ligger och blir dålig. Gammal"...

Och trots min brist på ork. Min totala brist på framtidstro... Eller ens någon framtid(!)... -Kan jag fortfarande på något sätt se... vad livet hade kunnat innebära. Innehålla... Vara...

... Och ibland.. -Även om jag oftast är för stressad för att kunna njuta av någonting alls... -Känner jag mig fortfarande rätt så lätt inombords. Glad.. Trots att jag bara sitter hemma. Ensam, hela dagarna...

... Och likt som när jag nästan gräver ner mig under golvet när jag känner att jag stressar ner varenda tugga "utan att smaka"... -Blir jag sådär, nästan flygande glad när jag känner att jag riktigt njöt.. och att det "inte hade kunnat vara bättre"...

...

Veckan har varit tråkig. Lång... Och jag har knappt gått utanför dörren...

Den har handlat mycket om att ladda hjärnan för att ta steget mot att laga ny mat...

... Och idag gjorde jag det...

Men matlagning innebär stress... Det innebär ångest och stök...

Och det innebär en jag som har armar och ben både högt och lågt.. Medans hjärnan håller på att dela sig i miljoner små kläggiga bitar. Samtidigt som hjärtat försöker slå sig ut genom bröstet...

Och det innebär en eftervarande stress och ångest. En tung och rörig känsla inombords, som får mig att inte kunna koppla av för någonting sedan...

Inte förrän allt har landat inom mig. Alla intryck.

Inte förrän maten har lagts undan. Alla rester som inte blev tillagade, undanskyfflade någonstans...

Inte förrän all disk och skräp. Allt kladd har tagits omhand...

... Och viktigast av allt...

Inte förrän jag har lyckats acceptera "hur, vad och varför"...

Hur reslutatet blev. Vad som ledde mig till reslutatet...

Förrän jag har lyckats komma fram till vad det egentligen var för resutat jag ville ha... Och om det som blev, blev bra eller dåligt...

Ja-a...

Inte förrän jag har landat ordentligt och lämnat dagens matlagning bakom mig...

...

Därför blev det, efter veckans stress och press. Ångest inför att laga mat alls. -Också stress, press och ångest av att ha lagat maten...

Vilket ledde till någonting som ger mycket ångest och misslyckandekänslor... -Ett stressätande utan att smaka, till nästa måltid.. "För att det är omöjligt att äta långsamt och njuta, när man känner såhär inombords"... Det går inte...

Skriva, skriva, skriva...

Och ingen som helst ro till att varken se på tv, lyssna på musik, promenera... -Eller ta hand om köket... som jag egentligen borde göra!

Ingen ro till någonting...

Och jag vill bara bort. Ha ett avslut...

Det här livet duger inte... Och nästa vecka... -Stress... Resten av livet... -Meningslöst.. -Stress... -"Hur länge har jag egentligen kvar?"...

... Men jag kan inte vända håll... Jag vet inte hur...

Och det är det värsta...

...

Okej. Något mer om den här veckan?

... Nej jag tror inte det...

Så god natt med er <3

...

Skuldkänslor. Dåligt samvete. Ångest...

Svaghet. Trötthet... Oro...

... Bekvämlighet...

Svart...

...

Den här veckan. Idag. Nu...

I skrivandets stund, väger hjärtat tungt. Huvudet likaså... Som om hjärnan försöker tränga sig igenom huden... Hjärtat pressa sig ner i golvet...

Jag vill explodera. Lätta på trycket...

Jag är trött. Kroppsligt. Utmattad, psykiskt...

Och helgens sociala interaktion... Den är lika oönskad nu efteråt, som jag trodde att den skulle bli, innan...

Alltså, jag uppskattar min syster. Älskar min syster... Vill varken svika eller såra henne... Jag vill vara till lags. Får lätt skuldkänslor...

Men jag känner mig väldigt pressad... Och min egentliga vilja... Det egentliga behov jag känner, är att bara bli lämnad ifred. Inte behöva prata... Inte behöva skratta eller le... Vill inte behöva känna att jag vill vara till lags. Ställa upp...

Och aldrig igen vill jag ställa upp på någonting. Ge vika för mitt egen ångest... för att pleasa någon annan...

...

Men jag börjar från början.

... Den här veckan har i största del bestått i ångest och oro över pappas kommande 50årsfest som vi ska ordna till honom som en överraskning...

Jag har känt att den kommer att bli stor. Alldeles för stor. Att kraven och de "gömda" förväntningarna som denna sätter på mig, kommer att vara för tunga för att hantera... Att, att behöva vara social. Se folk. Prata med folk... Att bara finnas där och le... -Att det kommer att kännas för stressigt och rörigt för att orkas med...

Att hjälpa till med fixet före. Städet efter... Att veta vad som förväntas av mig, när... Och att hela tiden känna att man gör fel. Tittar åt fel håll... Eller till och med, är i vägen... Bara genom att "vara där"...

... Att festen kanske inte alls blev så bra som de mer exalterade familjemedlemmarna önskade den att bli... Och att det kanske kunde bero på mig... På vad jag gjorde.. eller aldrig gjorde...

... Och vikten. Hälsan... Den psykiska orken...

"Vart kommer jag att befinna mig om två veckor, rent fysiskt?"..

Jag går ner i vikt. Fortfarande i samma takt som innan... Och frågan ifall jag ens kommer att orka mig utanför hemmet. Bort till bussen...

... -Det är ingen självklarhet, nu när jag orkar röra mig mindre och mindre. Ligger i soffan mer och mer...

Nu när jag börjar bäva mig inför att ta den där femminuterspromenaden hem från bussen, redan tio minuter innan bussen stannar... "För att jag är såå trött... Såå orkeslös"...

Nu när jag ibland bara blir sittandes i en och en halv timme. Väntandes på bussen... För att jag, när jag kliver av, inte orkar flytta mig från busstationen... Väntar bara på nästa tillbaka hem...

... Jag har oroat mig en del över vart jag är påväg. Inte så mycket för min egen skull... Men för mina föräldrars. Mina syskons skull... För att svika dem. Oroa dem...

Jag har känt ett behov utav att prata med någon om det. Bara dela det med någon annan... Att höra någon säga "Det är ingen fara. Du kommer att klara dig"...

Jag vet att inte så är fallet. Att det här beteendet inte alls är något som man "klarar sig" med...

Men jag vill höra det ändå.

Jag vill inte ändra på någonting. Inte ramla ner i samma grop av krig igen. Med alla dessa huggande pirayor som jag inte kan ta mig ifrån. Inte nu när jag har tagit mig upp. Lagt mig tryggt på plats... i ett skadligt, men ack så bekvämt läge...

... Men jag vill dela det med någon. Jag vill känna trygghet på alla plan. På det fysiska planet... Slippa "rädslan" för framtida hjärnskador... Slippa hoppas på att döden kommer före alla slags bestående men...

Och jag vill vara säker på att jag aldrig behöver svika dem som står mig närmast... De människor som jag dock knappt träffar... Men som jag när jag väl träffar dem, känner mig väldigt trygg med... Att jag aldrig tvingas svika och såra... -Göra livet svårt för de människor som behöver mig i livet för att må bra i själen...

... Och jag vill vara där... för pappa på hans enda femtioårsfest... Femtioårsdag...

Och för allt i världen, inte tynga dem genom att säga att ätstörningen har eskalerat... Oroa dem när de ska njuta som mest...

...

Annars har jag promenerat lite grann denna vecka. Inte lika mycket som tidigare. Då kroppen har blivit så trött... Men lite grann...

Jag har fortsatt äta tre gånger om dagen, efter schema. Men beslutsångesten vad gäller "vad", "när" och "varför", har varit lite större. Tyngre... Och jag har bara känt för att strunta i att äta vissa gånger. Eftersom att jag inte kan komma fram till "något självklart val"...

...

Och så hörde 27åringen av sig.

Hon messade mig en gång. Messade mig igen... Och en gång till...

Hon ville träffas. Gärna sova här...

Men eftersom att jag har ett sådant komplicerat förhållande till mat just nu. Och en sådan stökig och smutsig lägenhet. En brist på ork.. Och ingen ro till social kontakt.. -Kändes det som att en övernattning inte var optimal...

Jag svarade till slut att vi kunde träffas i stan och gå på en långfika "Jag bjuder, såklart :D". Promenera omkring lite.. "Och sedan ta en passande buss hem"...

Det tyckte hon att passade bra...

Jag spenderade den kommande tiden på att fundera över det hela. Hur jag skulle lägga upp ätandet...

Och förlikade mig vid tanken... Tanken att det då inte skulle bli att äta efter schemat just den dagen. Igår alltså.

...

Jag vaknar alltid väldigt tidigt nuför tiden. Mycket tidigare än vad jag önskar...

Och även igår var en sådan dag...

Jag vaknade vid sex på morgonen. Klev då upp och tog ett bad. En dusch. "Då kan jag sitta utan keps på fiket"...

... Vi möttes sedan på bussen...

...

Okej. Väl där.

Syrran klippte sig hos frisören... Sedan gick vi(jag, med tunga steg) runt i butikerna en stund...

För att sedan äntligen(enligt mig) gå på fik. Åt chokladtårta och drack kaffe...

... Jag vet inte hur mycket jag vill prata om. Berätta om hur jag kände för min syster den dagen(eller idag)...

Men det kanske kommer upp en del...

... Vi gick iallafall vidare sedan. Då...

...

Äsch, jag orkar inte.

Har ingen direkt energi till att berätta vad vi gjorde, in i detalj...

Det blev iallafall en hel del promenerande. Middag som jag mådde väldigt dåligt över.

En mix av beslutsångest, prestationsångest... Dåligt samvete... Osäkerhet... Och en smått irritation för att syster förväntar sig saker och "tigger" av mig hela tiden... Antagligen för att jag är för snäll och hatar att säga nej... Men hon vet ju samtidigt att jag erbjuder när jag känner för det. Och det borde vara en självklarhet att när jag har erbjudit vissa saker under dagen, och hon har antytt flera gånger vad hon vill ha(utöver det), och jag inte har gett något gensvar... -Att jag inte har något lust att köpa "det, det eller det" till henne... Allra helst inte när jag redan står för precis allt vi gör och köper när vi träffas..

... Men nog om det.

Vi gick iallafall på bio. Spontant...

Och sedan så övertalade hon mig att få komma hem och sova hos mig ändå...

Jag var orolig. Hade ångest... Och jag var inte särskilt övertygad om att jag skulle kunna få någonting alls att fungera "med besök hemma"...

Jag kunde inte se hur jag skulle kunna äta. Hur hon skulle kunna äta...

Och egentligen ville jag bara hem och vila. Slipa på mitt matschema... Och sedan fortsätta bäva mig inför nästa sociala sammanhang... "pappas femtioårsfest!"...

... Men jag kunde inte säga nej hur många gånger som helst... Inte för att mina nej var raka nej. För att då hade hon ju åkt hem...

Men jag tycker inte om att känna mig elak genom att avvisa någon som inte förstår... ens när jag har berättat för henne utan och innan, vilka problemen är och hur jag känner...

...

Väl hemma hos mig, har hon hållit på och petat på mig... Vilket berodde på oro för min vikt och hälsa. Vilket jag kan förstå...

Jag har haft ångest. Tyckt att det har varit obehagligt... Och känt mig både dum och onödig...

Jag har haft skuldkänslor jämt emot henne. Då hon inte har fått någon vidare mat. Någonting att äta... Känt mig överkörd av henne. Då hon har "tiggt" efter saker.. Och förväntat sig dessa... Trots att jag själv inte kände möjlighet av själv njuta av samma sak(hon fick ju såklart äta. Jag syftar mer på "vad")...

... Och efter en hel del vinkar ifrån hennes sida... Kände jag ju till slut att vi såklart behöver äta något...

... Samtidigt som stressen i att ha besök och känna hennes förväntningar på mig, gjorde att besluts-och prestationsångesten blev för stor för att vilja alls...

Det gick inte att äta.

... Så att...

Idag fick hon åka hem, abdrupt(heter det så?)... Be sin sambo att komma och hämta henne...

Min hjärna behöver vila. Mitt hjärta behövde lätta... Och jag... Jag behövde vara ifred för att lugna ner mig ordentligt och få tid att koncentrera mig i ätandet. Landa igen...

...

Och nu. Ja, nu har jag ätit.

Jag har fortfarande ångest. Känner mig tung... Och att ha ätit alls, känna bara... förjävligt, rätt ut sagt..!

Vad jag har ätit. Att jag har ätit... Och att jag inte har ätit mer...

Att behöva fortsätta äta. Att fortsätta svika. Att sitta fast...

... Ja, att livet ser ut som det gör...

... Hur jag känner i kroppen. Tyngden på min hjärna... Sanden i mitt hjärta..

Röran. Stöket... Inombords och i lägenheten...

Hur allt hade kunnat se ut. Hur helgen blev... Vad jag gjorde och inte gjorde... Det jag sa... Det hon vet..

Ja, allt känns fel. Tungt. Svart.

Just nu...

Men det beror ju mycket på det jag gör mot mig själv. På svälten...

Likt väl som svälten beror på hur livet ser ut. Hur jag hanterar det. Mig själv...

...

... Jag är inte nöjd. Tillfreds...

Och jag vill bara gå och lägga mig nu. Vila. Sova...

Må bättre imorgon när jag vaknar.

God natt med er <3

... Hmm. Veckan som varit...

Rent fysiskt, har det varit jobbigt... Jobbigare än vad det har varit tidigare...

Men det är ju inte så konstigt. Jag väger ju mindre nu, än vad jag någonsin gjort i vuxen ålder...

Jag har en grövre undervikt nu än vad jag någonsin har varit med om tidigare...

Och trots det, finns det både saker som jag behöver promenera till och från...

.. Och en då och då, återkommande ångest och oro som gör att "ytterligare en promenad" blir "nödvändig"... Ett illa måste...

Och jag känner det, när jag promenerar.

Jag har blivit tröttare. Svagare... Och att gå långsamt, är snarare en regel än bekvämlighet för lugn och frid...

Jag orkar liksom inte gå snabbt, längre. Inte i regel, iallafall...

Det är ju klart. Vissa gånger går det. Vissa gånger, känner jag mig bara lite extra pigg, av ingen(i min kännedom) speciell anledning...

... Jag går fortfarande ner i vikt. Och nu har jag nått en siffra som jag tidigare inte befunnit mig på. Vilket har lagt till lite extra oro, rädsla och ångest, till min redan lite lätt sviktande själ...

Men jag håller i mig. Och än sålänge är detta fortfarande den tryggaste situationen jag har befunnit mig i, sedan jag nådde vuxen ålder och självständighet...

...

Och på talan om självständighet, tåls det väl att nämnas också...

För första gången på flera, flera år, känner jag nu inget som helst behov av alla dessa kontakter(myndigheter och liknande) som jag tvingade mig på i början...

Det beror antagligen på att jag nu har släppt alla förväntningar och framtidsförhoppningar... Jag har släppt alla mina viljor, och krav på livet... På vardagen...

Ja, jag har nu släppt taget om att vilja förändra min vardag. Mig själv... Och att ta mig någonstans i livet...

... Om livskvaliteten...

... Och nu tillåter jag bara mig själv att vara uppslukad av min ätstörning... Accepterar vardagen som den ser ut. Livet som det är...

Och även om hjärtat isar till ibland.. När jag kommer att tänka på att jag inte har många år i livet... "och slösar bort det såhär..!" ..-Så är maten... Inköpen av mat... Planerandet så att jag slipper slänga mat... Och att diska.. -Det enda som jag orkar med i vardagen... Det enda jag får plats med i psyke och själ... "Om jag inte ska tryckas under jord... Gå upp i rök... Sippra ut till ingenting.. Som en pöl på golvet... Explodera..!" ...

... Det är inte nyttigt... Och jag vet inte ifall det är positivt eller negtivt att jag nu har tagit avstånd ifrån alla mina tidigare kontakter som jag tjatade på och vände mig till då och då...

Men kriget inombords är bra mycket mindre nu. Så att... Ja, jag antar att jag inte känner av behovet på samma sätt längre...

...

Annars denna vecka..?

Jag har blivit såpass trött. Slut... -Att jag nu inte lägger lika mycket(om någon alls) energi på att köpa mat... Jag prioriterar annorlunda. Lever på vad jag har hemma(i princip)...

... Och diskningen...

Den blir lite lidande. Lite grann...

Vissa dagar blir den stående till nästa. Även om jag inte tycker om det...

Jag ligger mycket på soffan... Väntar på nästa måltid...

Äter...

Jag går till datorn och kollar vad som går på tv...

Planerar för måltider. Räknar lite grann...

Och ligger sedan på soffan igen...

Dokumenterar... Förbereder måltider...

Väntar, väntar, väntar...

... Och sedan när jag äntligen är tillräckligt trött för att kunna sova, gör jag mig klar och går och lägger mig...

Ibland kliver jag upp igen...

Vaknar "alldels för tidigt"... Försöker ligga kvar så länge som möjligt... Men kliver alltid upp "för tidigt" ändå...

Jag drar ut så länge som möjligt på varje måltid. Men känner hur jag blir mer och mer släpphänt. Viker mer och mer för min otålighet...

Men å andra sidan "Om jag vaknar tidigare och tidigare, borde jag väl också kunna flytta på måltiderna mer och mer..?"...

... Ja. Och så åker jag fortfarande en bussresa till stan och tillbaka på vardagarna.

Både för att utnyttja busskortet som jag betalar varje månad... Och för att förkorta dagarna lite grann... Njuta av lugnet som en bussresa(utan för mycket folk) ger mig...

...

Ja. Något annat för denna vecka...

Tungt fokus har legat vid allt som borde göras härhemma...

Matsoporna som måste ut. Retursopor som också behöver ut...

Allt som jag borde köpa. Planerar att köpa. Till lägenheten...

Och sovrummet som måste städas från kartonger, och packas upp klart...

Med mera, med mera, med mera...

Och ingenting blir gjort. Ingenting orkar jag med...

Jag kollar på saker att köpa, lite då och då... Men så mycket längre kommer jag inte. För att jag orkar inte ta beslut. Orkar inte prioritera vad jag bör köpa först. Räkna på vad som borde vänta "för att det kostar mycket"... Och vad jag borde köpa "trots att det är lite dyrt"...

Orkar inte räkna på hur många av dessa saker jag har råd med "på en och samma gång"...

...

Idag har jag iallafall duschat för första gången på nästan två veckor. Badat. Ett varmt bad.

Det var uppfriskande...

... Och nu måste jag se till att få diskat. För att förenkla morgondagens måltider...

Jag diskade nämligen aldrig igår. Alldeles för trött... Eller så var det för mycket på tv... Minns inte riktigt :P

... Borde även föra över alla siffror från diverse kvitton, till budgeten... Var ett tag sedan, nu.

...

Med det sagt, tror jag att det får räcka.

Finns säkert mycket mer att berätta...

Men jag tror att jag ska gå vidare med kvällen nu. Försöka avverka åtminstone en del av disken...

God natt med er <3

... Jag tänker lägga in den här, först... För att den beskriver en del...

Och nu ska jag söndagsblogga.

Nyss skrivet i min textsamling(nästan hela inlägget):

Hmmm...

Den här veckan... Vad har den här veckan handlat om?

... Jag vet inte hur det här inlägget kommer att sluta. Bli. Eller om det ens kommer att publiceras.

För att jag känner mig lite... off, idag...

Jag är... ängslig... Tjock i skallen...

Jag är osäker. Förvirrad... Kluven... Och jag känner av en uns av prestationsångest. Generell.. Allmän... ångest...

Jag har ont i skuldrorna. Båda två. Men mest den högra...

Som med det mesta andra med min kropp... Min hud.. -Är det den högra sidan som blir drabbad...

Idag gäller det mina sår. Dessa smärtsamma, lockande skrovliga sår.. som jag bara pillar upp, om och om igen...

Och det gör ont. Det gör ont...

Men trots smärta. Så ju mer dessa lockar på mig, desto oftare är mina fingrar där...

Och ju mer stressad jag känner mig... Ju mer tankar jag har i huvudet. Gnagande retliga. Nervösa... -Desto mer intensivt låter jag dem blöda...

...

Men nog om mina smärtande skuldror...

Dagarna handlar fortfarande om ätandet. Om inköp... Om erbjudanden och rabatter...

De handlar om prioriteringar. Om beslut och om prestationer...

Det handlar om kilokalorier... Om vikt och om en hel del matematik...

Om planerande och om dokumenterande...

Jag känner mig nöjd, trygg och tillfreds... För att sedan få ett, två... och ytterligare tre problem att lösa. Beslut att komma fram till...

Och vare sig allting går min väg eller helt fel, kan jag inte känna mig helt hemma... För att... det som är rätt, är på samma gång fel... Och det som är fel, kan inte vara mer rätt... för mig...

... Ibland är jag modig. Framåt... Blir nöjd, stor. Glad...

Ibland vill jag bara krypa ihop i ett mörkt hörn. Blunda... Få ett avslut...

Ibland säger mig känslan att jag är på helt rätt ställe. Och att jag är tillfreds med tillvaron...

Medans medvetenheten talar om för mig att jag är påväg mot... döden...

Att jag är ensam... Livet meningslöst...

Det säger mig att jag skulle kunnat ha så mycket mer. Livskvalitet. Glädje... Lite lycka och gemenskap...

Att livet kommer att hinna ta slut "innan jag har öppnat ögonen och börjat leva"...

...

I veckan har jag fått veta att vi ska fira pappa i slutet av denna månad... Någonting som jag hade fått höra tidigare. Men som jag, eftersom att jag inte skrev upp det, hade hunnit glömma bort.

Vi ska fira hans femtioårsdag. En överraskningsfest. Och jag ska stå för godis och snacks...

Jag brukar ha svårt för sådant. På grund av prestationsångest. Och jag brukar bli väldigt orolig. Nervös... Få ångest av bara tanken på den press som en sådan "förtroendeuppgift" ska ge mig...

Men idag är inte det problemet.

Det känns inte så jobbigt. För att jag har växt. Jag känner att jag har växt...

"Det jag gör får bli bra, helt enkelt". "Det är ju bara godis"...

... Utan idag handlar det mer om...

Jag rasar i vikt. Eller jag vet inte om "rasar" är rätt ord. Men jag fortsätter gå ner...

Och visst. Jag kan ha stora kläder på mig. Så inga problem med att de ska märka hur "bra" min självsvält funkar nu...

Utan det handlar snarare om... För det första, ångest. Det handlar om att jag för en dag, ska kunna tillåta mig själv att frångå kostschemat. Att jag för en dag, ska våga släppa på kontrollen. Vända håll...

Det handlar om att för en dag, både kunna tillåta sig själv att gå upp i vikt. Backa ett steg i "framgången", för att sedan återgå till vardagen...

Men det handlar främst(och allra främst) om att möta vad som sedan på natten, kommer... Som garanterat kommer att tillfalla(är det ett ord?) mig...

Det handlar om smärtan. Om illamåendet efter att än en gång ha chockat kroppen med mer näring än vad den är van vid. Än vad den har fått på bra länge. Att må illa. Att nervöst sitta och gunga mitt i natten, på badrumsgolvet... För att till slut lyckas få i sig lite vatten... och stilla den värsta upprördheten i magen...

Jag vet inte om jag är redo att möta det. Inte något av det...

... Men för min pappas skull. För familjens.. Mina syskons skull...

Jag vill göra det... Jag behöver göra det..!

...

Förutom det...

Vad har hänt denna veckan?

... Jag har väl iallafall promenerat lite grann...

Jag har suttit ute i solen...

Handlat...

Jag har som vanligt, räknat... Räknat, räknat och räknat. Planerat...

Jag har dokumenterat...

Skrivit lite grann...

...

Jag har inte diskat ännu idag...

Och för första gången på bra länge, tänker jag inte ens börja...

För att jag är slut. Känner av för mycket ångest och ängslan...

Och disken är så knapp idag. Så att... kanske mår jag bättre imorgon. Och då får jag väl ta det dubbla...

...

Jag tror att jag har pumpat den här veckan tillräckligt nu. Och om inte, har jag glömt något. Och det minns jag inte...

Så att, jag säger god natt nu.

God natt med er <3