Som om jag behöver trycka i stålrör genom mitt bröst, för att pysa ur all luft... Det är vad jag känner just nu...

Som om hjärtat ska sluta slå, och all smärta släpper med en sista suck...

Det vore inte helt ovälkommet... Inte just nu...

Inte nu, när jag ligger här. Nedbäddad i sängen. Med endast mörkret och musik som sällskap... Med trycket över bröstet. Mer fysiskt än psykiskt denna gång, som påminner mig om att jag lever...

Som försöker, med hög röst, få mig att inse vad jag gör...

Oron.. som säger mig... Om ett liv i Självvållad smärta, är det enda jag har att erbjuda mig själv, kanske ändå döden är en bättre väg...

... Ja.. om det inte vore för det lilla... Det stora hindret... Svek.

Men egentligen är livet över.. Och jag tackar inte nej till en okomplicerad död... Om mina nära får vara inkluderade i det okomplicerade..

...

Jag är kroppsligt slut. Fryser... Och har ont runt bröstkorgen... En jobbig känsla i magen... Nästan lite illamående...

... Och egentligen vill jag bara sova. För att slippa...

Men sinnet, det är fortfarande för piggt. För vaket för att kunna sova redan nu... Då mina dagar börjar såpass sent inpå dagen...

...

Det har inte hänt så mycket idag...

Jag klev upp när HemTillGården skulle börja...

Såg på den...

Satt kvar framför tv:n. Väntade på att det skulle bli lite mer eftermiddag, kväll.. Innan jag kunde ta mitt kaffe... Kaffet med en skvätt grädde i...

...

Jag har mått dåligt, fysiskt...

Så att jag till slut skrev till MinKontaktPåKommunen. För att kanske lugna ner mig själv lite...

Vi pratade lite utredning...

Men det är ingenting som jag orkar skriva om, här och nu...

.. Mer än att... Det, liksom annat stöd, eller hjälp, är en omöjlighet för mig att ta mig an...

...

Nu väntar jag bara på att dagen ska ta slut. Min dag, det vill säga...

.. Så att jag sedan kan gå och lägga mig... Vakna upp till en ny dag...

Inte för att det känns som någonting att se fram emot. Men ändå... Det är ju inte den här dagen heller, att leva i här och nu...

...

Jag messade Xsambon, för att ha någon att prata med. Någonting annat än smärtan jag upplever fysiskt, att fokusera på... Och oron inför vad jag egentligen gör mot mig själv... Oron för när det hela ska vara över.. Och på vilket sätt...

...

Men han var inte särskilt rolig...

Vilket gjorde att, med känslan jag har just nu, blev jag mer och mer fåordig... Och nu har vi lagt ner för denna gången.

...

Jag har fortfarande känslan av. Vetskapen om, att jag behöver duscha...

Men ingen ork... Inte heller mod. Men det skrev jag ju någon rad om i förra kvällsinägget.. Så att...

...

Oroar mig fortfarande över när pappa ska komma. Att jag inte kommer att orka städa tills dess. Inte heller följa med honom hem till dem...

Oroar mig inför helgen, då 27åringen kommer att höra av sig och vilja träffas...

... Att vistas här. Att hon sover över.. Nej, det kommer inte att funka... Då jag inte har någon som helst mat i skåpen...

.. Och orkar jag inte städa, vågar jag inte heller släppa in henne...

... Men kanske att jag orkar träffas i stan, över lördagen. Hon nöjer sig nog med det...

...

Ska jag skada mig själv såhär, resten av mitt liv, vill jag gärna försvinna...

...

God natt med er <3

Nu blir det att däcka framför tv:n... Och bestämma mig för ifall jag ska dricka ett glas isvatten eller inte...