Jag försöker ta mig in i min egen hjärna. Förstå vad som stör mig..

Familjen...

Ja, det är den enda stolpe jag har.. att greppa tag i... För att inte flyga iväg...

... Men det är också den som är det tyngsta att bära...

Utan dem... Inga förväntningar. Ingen att svika eller såra... Ingen att hålla fast vid.. trots en önskan att släppa taget...

Ätandet...

Det som fyller min vardag just nu...

Något av det  bästa jag vet... Men också det jag önskar jag kunde slippa...

Den sak som suger musten ur mig varje dag...

Livet...

Egentligen den största frågan...

Det största dilemmat...

Den punkt där det inte spelar någon roll hur många svängar jag gör eller åt vilket håll... Bommarna är för många.

... Jag kommer inte framåt. Jag tror inte... Och jag vill inte...

... Fälls inte bommen ner av sig själv, hjälper jag den på traven...

Vardagen...

Jag känner ingen kontroll alls, just nu.

Jag orkar inte riktigt...

Alla sysslor. Allt som man hade kunnat hitta på, istället för att ligga som en säck potatis, i soffan...

Man skapar sitt liv, i vardagen...

Kriget...

Det ting som försvårar det hela ännu mer. Som gör det mindre möjliga, omöjligt...

Viljan som flyger åt tusen håll... Beslutsångesten...

Och frustrationen när jag känner att jag både vill åt rätt och fel håll samtidigt...

Praktiska saker...

Alla de saker som lägger sig på hög. Som behöver fixas. Avklaras...

Sakerna hos brorsan. Alla dessa kartoner...

Packa upp ur sovrummet. Inreda lägenheten klart...

Få fönstret fixat...

... Det känns som om jag har MASSOR av får ur mig.. Skriva AV mig...

... Men jag lyckas inte få UT det på PAPPER...

Det kommer kanske..

... Hon har ännu inte svarat, dock. Jag messade henne för lite drygt en timme sedan...

Och nu känns det som om jag hålls på sträckbänken...

Det känns som om jag har MYCKET mer störande känslor och tankar inombords idag...

Men det kommer nog fler inlägg under kvällen...