... Nej, paranoian slog till igen...

Jag har inte kunnat sova. Och de korta stunder jag "flugit iväg", har jag drömt mardrömmar. Sett jobbiga bilder framför mig. Scenarion...

Och jag kan bara inte koppla av...

I skrivandets stund, vet jag inte hur jag någonsin ska kunna lämna lägenheten igen. Ut i otryggheten... Ut dit där folk kan känna igen mig... Tvinga mig till saker jag inte vill... Ta kontrollen ifrån mig... Och utsätta mig för fara, rädsla och smärta... Fysisk smärta. Den psykiska klarar jag av...

Och det känns som att det lilla att "bli igenkänd" från internet, är mycket(mycket) jobbigare än att ha vandrat i staden hundra gånger och bli igenkänd därför! Det känns som att jag är mer utsatt nu...

... Jag visste ju att jag skulle tycka att det var läskigt. Det är ju därför som jag inte har vågat satsa tidigare...

Jag menar. Internetdejting. Läskigt. Ibland farligt...

Men jag vet ju även med mig att jag inte vågar ha kontakt med folk i den verkliga världen... Därute! Eftersom att jag känner mig så otrygg och inte litar på någon...

... Jag visste bara inte att jag skulle reagera såhär starkt. Att det skulle bli såhär himla jobbigt...

...

Det värsta just nu, är skadan som redan är skedd...

Att några ifrån staden, redan har sett bilder på mig. Att de redan vet min ålder.. Vet att jag finns... Och att jag söker... Kanske till och med att jag är "ett lätt offer"...

Jag har redan pausat mitt konto en gång. Satt igång det igen. Då supporten sa att det skulle gå att radera viss info.. eller "göra den helt anonym"... Vilket jag inte, hur mycket jag än letar, hittar att man faktiskt kan göra..!

Vilket gör att jag känner mig ännu mer otrygg!

De sa att de kunde pausa mitt konto igen, efter att jag har anonymiserat uppgifterna.. om jag vill... Men eftersom att jag inte ens klarar av att varken ta bort dem eller göra dem anonyma.. -Utan det enda alternativet jag hittar, är att ändra dem ifrån det ena till det andra(vilket blir att ljuga, i så fall), vet jag inte hur jag ska bära mig åt... för att känna mig trygg!

... Jag har redan tagit bort och lagt till bilder, några gånger om... Ångrat mig fram och tillbaka.

Vilket förvirrar mig själv... Och då ger mig känslan av att förvirra även andra..! -"Vilket kanske får dem att minnas mig ännu mer!"... De få jag har haft kontakt med... Och kanske också de som varit inne på min profil...

... Jag bryr mig inte om alla andra städer. Bara de närmaste. Och allra helst den här!

För att det här här jag känner mig otrygg. Det är här jag kan bli sedd. Igenkänd... Påhoppad... Eller bara inträngd i ett hörn.. Fysiskt som enbart emotionellt.

...

Jag hoppas ju att de ska hjälpa mig redan imorgon, att få bort den info om mig själv, som får mig att må såå dåligt. Så att jag sedan kan vänta och hoppas på det bästa, tills mitt konto avregistreras och försvinner...

Inte för att jag vet om jag, vare sig det, kommer att våga mig ut och känna mig trygg igen...

Jag tycker inte om vårt samhälle. Och hade jag inte haft mina syskon och föräldrar, hade jag bara velat fly från det nu... Jag har ingenting i mitt eget liv, att egentligen stanna kvar för... Och hur omvärlden ser ut. Vad människor utsätter varandra för... -Det är verkligen inte värt att stanna kvar för!

... Men min familj...

Ja, de finns här. Och jag kan inte lämna dem...

Vilket smärtar mig såå, nu! För att.. Kan jag inte lämna lägenheten... Hur kommer de(eller jag! Skulden..) att känna när jag avvisar dem gång på gång?! ...

... Och hur det blir med praktik...

Ja, jag visste att något skulle hinna ställa sig ivägen..! Visste bara inte att det skulle vara detta!

Jag trodde att det skulle vara det gamla vanliga bara. Det som alltid stoppar mig!

...

Ja, jag vet inte...

"Ta mig från livet och låt mig vila. Sova... Jag vill inte vara med längre.. Orkar inte vara rädd"...

Jag vet att det är paranoia. Att det mesta jag är rädd för och "inte klarar av", bara är hinder som jag inbillar mig och själv sätter upp...

Men om man bortser ifrån min vardagliga kamp i livet.. -Kan den här paranoian om onda människor runt omkring mig, och vad jag nu har utsatt mig själv för.. -Vara helt sann och befogad!

...

Ja, jag ska inte sova något mer nu...

Nu blir det tv...

Så får vi se hur jag överlever eller överkommer detta..! Just nu känns det väldigt omöjligt... Är såå... ängslig...

... Ja, jag har ju börjat nätdejta. Om man nu kan kalla det så redan nu..

Och jag skulle ljuga om jag påstod att jag mår bra av det...

Ja, jag känner mig bara så rädd...

Den slog mig som en knytnäve i ansiktet, paranojjan... Och jag kände att jag hade gjort ett stort misstag, som "utsatt mig själv för denna jättestora risk!"...

Jag trodde att alla visste vem jag var. Att någon av alla dessa människor skulle vilja mig ont... Och att det, vilken dag som helst nu, skulle knackas på dörren... Kanske till och med bankas och slås!

Och jag behövde bara ta bort all info. Avsluta medlemsskapet -"Nu, nu, nu!"...

För att "nu känner jag mig så paranoid, att jag inte vet om jag vill lämna lägenheten"...

... Idag grät jag. Grät i panik...

Jag hade, sedan imorse, funderat lite fram och tillbaka på det här med att börja dejta. Att våga satsa. Och ifall det skulle vara mig positivt eller inte. Och i vissa andetag, kändes det som om jag borde. Att jag inte kan gå omkring rädd för mina medmänniskor. Jag menar. Alla jag möter. På webben likt ute på stan.. -Alla kan bära på mörka och skadliga sidor... Men vem som helst kan också vara min medicin för resten av livet.

... Men jag kom fram till att jag inte var redo. Ine är redo. Och att jag även om några år, kan ta upp dejtingen igen om jag vill.. "När jag mår bättre. Känner mig tryggare"...

... Dock så gick det enbart att pausa sitt konto. Och infon som jag inte längre vågade visa, kunde fortfarande bli sedd av de medlemmar som på något sätt, varit i kontakt med min profil...

... Och ja-a...

Rädslan. Hjälplösheten... Och att jag inte fann kontroll i situationen...

Jag orkade bara inte mer..!

... Men när timmarna gick, och jag inte fick svar från kundtjänst som sagt att man kan radera den infon innan man avslutar kontot(vilket jag inte kunde hitta att det gick), började jag åter kolla omkring på dejtingsajten...

Ja, efter att jag hade suttit på golvet och störtgråtit i några minuter...

... Och nu...

Ja. Jag känner mig otrygg. Det gör jag...

Allra helst för de killar som kontaktar mig, som bor i samma stad som jag gör...

Där kan vi snacka paranojja!

Jag är orolig och rädd att de ska känna igen mig eller leta upp mig.. -Utan att jag själv vill ha kontakt med dem. Rädd för att de ska vara sådana där kontrollfreaks...

... Och så finns det en kille här i stan, som pushar på väldigt mycket! Och det brer ju på min oro och paranojja ännu mer, såklart!

Jag menar. Han lämnar mig inte ifred. Och han vill redan nu. Efter bara två dagar, träffas imorgon! Och när jag avböjer och uttrycker att jag inte tänker träffa ett spöke. UTan behöver tid att lära känna lite vem han är först.. -Då börjar han använda utropstecken..!

Jag vill inte träffa honom. Och jag tänker inte träffa honom!

Man vinner ingen genom att visa att man inte respekterar dennes känslor och gränser!

... Jag hoppas att han ger sig.

Och kanske bestämmer jag mig för att vänta lite med dejtingen...

Jag vill känna mig trygg och stark...

Det är bara det att... jag även vill vara lycklig...

...

För övrigt, så har jag... ätit idag.

Ja, det är typ det jag har gjort. Ätit och sett på tv.

Däremot så hetsäter jag inte för tillfället.

Just nu äter jag alldeles för lite egentligen. Men jag tänker att det nog inte gör så mycket just nu. Då jag ju hetsätit under så lång period nu...

Det viktigaste är ju att jag inte äter för lite nu på grund av ett svälttänk. Utan på grund av att det är vad jag orkar med och klarar av just nu... Jag orkar helt enkelt inte tänka och planera. Orkar inte laga mat eller fundera över vad jag ska äta...

Och jag orkar inte tycka eller tänka alls om just ätandet, just nu!

Och det här ätandet... -Ja, det fungerar tills jag har slut på just det jag äter av just nu...

Sedan behöver jag(tyvärr) tänka om...

...

Nu ska jag gå och lägga mig...

Får se om de obehagliga känslorna ska ge mig kraftiga stötar hela natten, och hålla mig vaken. Eller ifall jag kan få sova och kanske(kanske) vakna med ett bättre mående imorgon.

... God natt med er <3

Den utlösande faktorn var dejtingsajten som inte gick att ta bort infon från... Men det var såå många misslyckade och meningslösa känslor om det mesta i livet, just då..!

Det första stycket ur texten jag skrev direkt efter gråtattacken..

... Jag känner mig utmattad. Tung...

Och helt plötsligt ser jag bara svart... Alltså, psykiskt sätt...

Jag känner mig ansträngd. Och vad jag än tänker på, känns det som om livet är slut. Avslutat. Som om ingenting är möjligt. Och att jag aldrig någonsin igen, kommer att orka eller ha lust till att lyfta ett finger för att få någonting att hända...

Jag äter. Antagligen för mycket...

Och det sätt som jag äter på, känns rörigt. Och när jag försöker skapa lite ordning i min hjärna, känns allt bara jättesegt. Som gummi...

Jag vet inte vad jag vill. Eller hur jag ska orka strukturera upp...

Kan inte se hur jag någonsin ska orka få till det- och vardagen, på ett sätt som jag trivs med. Som jag känner mig trygg i... Och som jag mår bra av..!

... Ju mer jag försöker strukturera upp.. -Rent praktiskt och i huvudet.. -Desto rörigare och mer osäkert känns det...

Jag tänker för mycket. Fastän nästan ingenting...

Jag har nog bara gett upp...

Men det är en ny dag imorgon...

Och kanske.. när tillvaron i att ha kommit hem igen efter flera veckor, har lagt sig tillrätta... Och när mensens jobbigaste dagar är över.. -Att jag känner mig mindre uppgiven...

... Men nu...

Det känns mäkta hopplöst... Jag är såå trött!

...

Igår blev jag iallafall medlem på en dejtingsajt. Jag kollar in sidan, lite då och då...

Är väl intresserad. Men jag har inte orkat svara på några meddelanden ifrån de som kontaktat mig. Och inte heller att skriva själv till några som ser intressanta ut...

Men jag har ju tid. Och inte alls bråttom...

...

Idag har jag förövrigt bara proppat. Proppat på smörgås. Då jag hade bordsmargarin i kylskåpet, som gnagde hål i hjärnan på mig "Om jag inte gör mig av med det. Nu när jag inte längre ska äta sådant.."...

Varav jag köpte bröd och pålägg idag...

Jag visste att det skulle vara dumt. Att då jag inte var sugen och absolut inte hungrig(!), gå och köpa mat som jag "garanterat!" proppar på... Det känns rätt så självdestuktivt, att jag alltid gör så. Då jag vet hur dåligt jag mår.. -Fysiskt efter, och psykisk och emotionellt- innan och medans...

... Jag har även försökt göra av den mat jag ändå har hemma, någonstans. Att välja mellan frys, kyl och skafferi...

Jag har skrivit ner hur mycket jag ska/bör äta till varje måltid...

Och jag har längtat efter att inte behöva äta alls! Fått ont i huvudet.. Sinnet.. -Av att ens föreställa mig maten där i skåpen! Känns så rörigt. Så utspritt... Så tungt och osäkert... "Vad, när, hur, och varför?"...

... Och den där uppgivenheten...

Livet känns verkligen slut, idag...

Och att orka leva vidare. Att ha någon anledning att ens försöka..! .. -Det har inte ens funnits, känslomässigt...

Jag ser svart...

Men när jag minst anar det, kanske allt känns ljusare... Kanske..

...

Jag försöker koppla av. Har försökt under dagens gång...

Men det är svårt att släppa vad man bär på inombords, när det känns som om vägen rasar samman framför mina fönster... Och sprickan rör sig alltnärmre!

... Jag har stort behov av att slitas från min egen vardag. Ifrån mina bekymmer och tankar...

Men jag vet inte vart jag finner kraft till att ta det första steget...

Jag har ingen kraft...

... Jag är hemma igen... För ett tag sedan, är jag hemma igen...

Men jag mår väl sådär...

...

Resan hem, gick bättre än förväntat.

Vädret var fint. Rätt så stilla, till skillnad från mardrömsscenariot som pratades om på nyheterna...

23åringen och jag pratade på, under hela resan. Vilken hon för den delen, bjöd på(bensinen)! .. -Och vi åt mat på ett jättemysigt hamburgerställe, på vägen..!

... Att få ut grejerna från Xsambons lägenhet och in i hennes bil, var inget problem. Och inte heller att få ut dem ur hennes bil och in i min lägenhet!

Ja-a... Allt gick bra och smärtfritt. Förutom när vi höll på att köra på en hjort! ..

Och nu behöver jag aldrig dit igen!

...

Men nu.. -Såhär efter att jag har kommit hem, har mensvärken satt igång. Vars blödning, för den delen höll sig borta under hela resan hem! ... Perfekt.

... Jag har ätit för mycket, utan någon egentlig anledning... Och jag har svårt att känna hunger. Samtidigt som mättnaden är dov...

Jag har ett bekymmer som gnager i huvudet.. -Eller hundra!

Ja, det känns som om vardagen är tillbaka igen... Vilket den är!

Vardagens problem och bekymmer... Livets meningslösa... Och den verklighet som jag tidigare upplevde... -Dessa är nu såklart tillbaka... Nu när jag inte längre är på semester... i H*vetets Stad...

Jag tänker på... ätandet...

Jag tänker på städningen...

Jag tänker på matlagningen. På tvätt... På inköp...

Ja, på allt det basala i vardagen..

Jag tänker på det sociala livet.

På lycka. Mening... På tillräcklighet...

Jag tänker på kampen... På hur jag ligger där som en fisk på strandkanten, och försöker kippa efter andan... Många som ser mig, men låter mig vara... Många som tror att jag ligger och vilar... -Och därför inte vågar kasta i mig i vattnet igen...

... Ja-a... Jag vill vidare. Har bråttom. Men jag kommer ingenstans! För att.. För att kunna komma någonstans, måste jag först ta det första steget... Och sedan fortsätta gå! Men jag orkar inte... Känner mig för svag... -Fast med mina fötter i betong...

... Jag är rädd för att inte orka med familjen. Mina syskon och föräldrar. Att inte ha det tillräckligt städat... Ha tillräckligt med mat i skåpen... En tillräckligt ordnad vardag.. Och må tillräckligt bra.. -För att kunna och orka bjuda hem dem. Ställa upp för dem...

Rädd för att inte orka eller känna att jag klarar av(med min ätstörning) att träffa dem. Umgås... Eller att orka se dem. Prata med dem... Bara vara social...

Rädd för att känna mig för stressad och bekväm i vardagen, för att orka anstränga mig för de som vill ses...

... Och jag är orolig för att tillåta mig själv att fortsätta livet framåt, i meningslöshet...

Att inte ta tag i någonting. Att inte någonsin se till att bli lycklig. Att känna att "idag kommer att bli en av de bästa dagar någonsin!!"... Gå och lägga mig, med känslan av tillfredställelse och stolthet... Glädje...

Jag är rädd för att förevigt känna mig oansvarig... och svag...

Och att till slut dö deprimerad... Utan ens så lite som ett kort liv i lycklig meningsfullhet!

För att. Döden, den vill jag inte frukta. Den är slutet av denna resa, oavsett... Men jag vill ändå inte avsluta den här kampen, med känslan av svaghet och ofullbordan...

... Men jag känner mig maktlös...

Det är jag som står vid rodret. Jag som har all kontroll..! Men ändå händer ingenting! Ändå väljer jag att bromsa!

...

Dessutom har min syster, 19åringen.. -Blivit gravid!

... Ja. Jag har ju hört om det tidigare...

Eller rättare sagt. 28åringen, när jag var hos henne.. -Sa att 19åringen hade skrivit det till henne. Men det går ju sällan att lita på 19åringens ord. Då hon ofta manipulerar och ljuger. Och att det då kan vara om de allra konstigaste och dummaste.. -Onödigaste saker...

Så att det var ju fler än jag, som inte trodde på det till en början!

... Men så pratade 23åringen och jag om det, på hemvägen... Diskuterade lite grann...

Och på vägen där, så skickade 19åringen en bild på fostret... Och det verkade ju ha varit några månader framåt i tiden!

... Detta är alltså en syster med dubbeldiagnoser. Som springer till läkare och myndigheter, hit och dit.. -Hela tiden! ... Och nu ska hon klara av en nyfödd!

... Man får ju bara hoppas att de kan få hjälp på något sätt. För att varken hon eller hennes kille, är helt friska i sinnet. Och det slutar ju sällan bra när två stycken som mår dåligt psykiskt, ska samarbeta i såpass stort ansvar!

Men å andra sidan, har hon haft och har såpass mycket kontakt med vården, att de nog borde rycka in om de inte litar på hemmet...

... Det konstigaste i det hela, är nog ändå mamma...

Hon ser på mig, med oro, missnöjdhet och visuella suckar.. -När jag nämner någonting om funderingar på att skaffa hund.. -För att hon inte vill att jag tar på mig för mycket ansvar...

Men så blir 19åringen(med ännu fler problem!) gravid... -Och då blir(tydligen) mamma glad!

Ja, jag har ju bara hört från 23åringen nu. För att varken mamma eller 19åringen själv, har ens nämnt det för mig!

Men jag kanske messar 19åringen imorgon. Och ser om hon vill säga någonting om det. Om vad som händer. Vad hon tänker och känner...

Det känns bara så konstigt att det inte är någon som gör en större grej utav det... Inte ens såpass att de vill berätta vad som händer!

Jag menar. Hade det varit en "normal" vuxen människa som skulle ha barn. Någon av mina andra syskon.. De starkare av dem... -Då hade det ju inte varit någon "fara" i det... Och det hade säkert inte "nonchalerats(stavning)" på samma sätt...

Men nu har hon två neuropsykiska diagnoser. En historia av att ljuga och manipulera.. Vilket jag har förstått att hon fortfarande gör..(!). Och hon har blivit såå mycket mer "barn" sedan hon fick sina diagnoser!

... Så att man skulle ju vilja vara lite med på vad som händer! .. Och vad mamma egentligen känner om det hela! ...

... Hon gråter tydligen om nätterna... -19åringen...

Då mår hon inte bra...

...

Jag tycker inte om känslan av att ha en släkt som växer utan att jag hänger med. Utan att jag har kontakt..

Men det händer! Det händer hela tiden! Alla i min familj.. Alla syskon och kusiner...

Alla börjar bara bli så vuxna nu... Och jag, som inte ens är särskilt social... eller trygg i mig själv! -Jag hänger inte riktigt med...

Jag är orolig för att börja dra mig undan... Att inte längre vara en del av famljen... Inte känna mig som en del av den hela gemenskapen...

Fastän det är jag själv som väljer hur delaktig jag vill vara!

Men. Samtidigt som jag vill vara delaktig. Inte vill missa någonting... Blir avundsjuk på alla andra i familjen, som har mer kontakt med varandra.. och därmed hänger med mer(!).. -Orkar jag inte riktigt!

Jag känner mig tillbakadragen. Otrygg... Tar inte riktigt upp kontakten...

Och det känns som om, "Hur mycket jag än sträcker mig, når jag inte riktigt ända fram"... Och når jag, vågar jag ändå inte ta tag. Greppa dess hand..!

... Och att dö... med känslan av ensamhet och ånger... Med känslan av att ha missat någonting som andra har sett till att få uppleva...

-Att behöva dö med känslan av otillräcklighet... -Det är vad jag är som mest rädd för..!

...

Jag känner mig avundsjuk på min syster... På alla mina syskon(för att de(vissa) är starkare än jag, och kommer därför att nå större tillfredställelse i livet)... -Fastän jag inte ens vet om myndigheterna kommer att tillåta situationen eller inte...

Jag borde inte känna så...

Men där går hon och "bara sådär" skaffar barn(inte planerat, i och för sig)... Och jag vågar inte ens skaffa en hund! Än mindre, en ny kille. Sambo...

-Mitt liv känns dömt att stå stilla... På något sätt...

...

23åringen och jag pratade iallafall praktik. Och hon gav förslaget "lager". Att jag skulle börja jobba på något lager eller något. Eftersom att jag vill ha ett jobb där jag lyfter tungt...

Och så vill jag att det händer saker hela tiden. Så att jag inte blir rastlös och får ont i magen. Själen... Som jag brukar få när tiden går för långsamt!

... Och kanske ska jag börja nätdejta...

Då kanske jag ger mig själv en chans till lycka och gemenskap. Bekräftelse och värme... Någon att dela allt med...

...

Ja-a...

Mycket tankar i mitt huvud, just nu...

-Och det känns som om jag faller fritt...

Jag är rädd.. Tung... Orolig...

Och jag hoppas att jag slipper falla till min död... Jag vill gärna leva först!

... Imorgon åker jag hem...

Ja, det är skönt... Men samtidigt lite läskigt "Hur ska jag klara det här?"...

...

Min syster messade mig härom dagen, och erbjöd sig att komma och hämta mig.. "Istället för att åka hem om några veckor, med mamma och pappa"...

Och jag kunde inte motstå!

Det kändes underbart skönt att snart få komma ifrån det här stället. Att få med mig alla mina(framletade) saker härifrån.. Och aldrig komma hit igen(!)...

Och jag ser fortfarande fram emot det. Såhär en vecka senare... Men jag oroar mig ständigt...

Jag menar. Det känns som om jag alltid träffar in precis fel tidpunkter...

Att resa i över fyra timmar, kanske med stopp... Och att samtidigt menstruera... Såpass rikligt som jag brukar göra de första dagarna(!)... Nej, det skulle inte sitta bra!

Men än sålänge har den inte börjat. Inte kommit...

Den är, även denna månad, senare än vad jag förväntade mig... Och jag vet inte om det beror på hur jag behandlar min kropp fram och tillbaka. Eller ifall det har någon helt naturlig och menad anledning... Men min cykel tycks bli längre. Och dagarna mellan blödningarna, känns att bli fler...

...

Nog om det.

Syster kommer iallafall imorgon. Och jag hoppas på en blödarfri och problemfri dag. En dag som inte alls känns spänd eller obehaglig på grund av social press och osäkerhet...

En rolig dag. Där vi kompletterar varandra utmärkt...

Och sedan när jag kommer hem, ska jag må bra. Inte svika mig själv... Och inte fortsätta i samma meningslösa sits som jag tidigare borrade mig in i...

Ja, jag tror inte på det där...

Jag tror fullt och fulltständigt på att 23åringen och jag kan få förvånansvärt kul och tryggt tillsammans. Och att tiden inte alls kommer att krypa fram...

Men resten tror jag inte på...

Att jag kommer att känna meningsfullhet och trygghet i livet. Att jag kommer att kunna bli lycklig. Känna närhet och kärlek i vardagen...

Att jag kommer att känna kontroll och styrka, både praktiskt och psykiskt...

Eller att jag kommer att oförhindrat, orka umgås med de nära jag ändå har...

... Ja-a... Att jag ska kunna ta mig vidare. Framåt.

... Ja, och det största såklart!

... Ätstörningen. Jag ramlar dit när jag kommer hem. För att jag tillåter det. För att jag vill. Har behov utav det...

Och det handlar inte längre om svält. Det handlar om att äta...

Som jag önskar att det handlade om svält! Jag var mindre rädd då. Kände mig mindre sviken...

Men jag ska ha kontroll. Stor kontroll.

Annars måste jag tvinga ut mig själv ur ätandet "För att kunna överleva!"...

Men svälta..? Nej. Inte om jag kan hitta en fungerande och trygg.. -Stabil matstruktur... Utan att behöva jobba med psyket alldeles för intensivt!

...

Förutom det...

Jag promenerar en del, nuför tiden.

Jag går på ett par promenader om dagen. Vilket jag känner att hjälper mig en del när det gäller att inte tänka på mat hela tiden.

Jag känner inte samma sug.

Och att jag är trött efter svettiga och andfådda promenader, gör att jag slappnar av mer...

... Fastän jag inte känner motivation.

Jag menar. Vikten borde ju vara motivation nog. Att jag känner att jag lägger på mig hela tiden. Blir större... Och snabbt glider ifrån tillfredställelsen med min egen kropp...

För att jag har aldrig hatat min kropp. Jag har aldrig känt att jag väger för mycket, till kroppen sett. Utan bara i sinnet(att jag vill gå ner i vikt)!

... Men nu de senaste veckorna.. Efter den här nya upplevelsen med att hetsäta rejält(!).. -Har jag börjat förakta min egen kropp, med ångest, oro och osäkerhet...

Och man tycker ju att det ska vara motivation nog, att göra det som hjälper mig ifrån hetsätandet..!

Och det har det väl varit. Jag har varit ute i stort sätt varje dag. Och även om jag själv fortfarande känner mig osäker på mängden jag äter, så hetsäter jag iallafall inte... Jag kanske fortfarande äter för mycket(eller inte?).. Men jag kommer inte att flyga iväg i vikt, utan att hinna stoppa det!

... Men det där med motivationen är iallafall svårt.

Jag känner sällan för att gå ut. För att det snarare känns jobbigt än givande...

Promenader känns meningslösa och tråkiga. Och mitt hetsiga stegande, gör att jag inte hinner njuta av naturen. Utan jag känner mig bara för stressad för att tänka och ta in omgivningen alls...

... Vilket gör att, att fortsätta med det här på hemmaplan sedan, känns...

-Ja, det kommer inte att hända.

...

Jag har möte, först den 1:a december.. -Med JobbCoach och MinKontaktPåKommunen...

Vi ska prata om aktivitet. Att jag vill börja praktisera...

Så hoppas jag att jag verkligen kommer ut den här gången!

Förhoppningen är väl att jag inte ska tänka för mycket på att äta, hela tiden! Men när  jag kommer hem på kvälen(och under helgerna!)... Jag vet inte om det hjälper!

... Kommer jag inte ut på praktik, får jag väl försöka ta mig till ett gym. Börja gymma. Simma...

Någonting måste jag göra! För att få ett liv... För att börja leva i meningsfullhet.. "Innan det är försent..."...

...

Jag borde städa lite härhemma(hos Xsambon) innan 23åringen kommer...

Lite grann, iallafall...

... Men annars har jag bara inne-i-soffan-planer idag.

Ingen lust med promenader. Bara ta det lugnt, den sista dagen här i H*vetets Stad.

... Jag har två flaskor likör i sovrumsfönstret. I litet glas vid sidan om... Och så, en påse mörk mjölkchoklad.. "Bara i fall att"...

Jag har bunkrat upp...

...

Det känns som om  varje dag är en kamp för överlevnad...

Det känns som om varje dag är en flykt från rädslor och faghågor...

Och ingen dag... Inte någon av dem.. -Tillhör vad som ska vara "mitt liv"...

... Varje dag, äter jag för mycket. "Äter jag för lite?"...

Varje dag är ett frågetecken. Ett krig mot mig själv, vad gäller "borde, måste, behöver. Eller, eller inte?"...

Och jag blir så förvirrad. Ju mer jag försöker och vill... Desto mindre kan jag höra min kropps signaler... Förstå vad den säger, ber om... Behöver...

Jag har förstört för mig själv, genom svält...

Och ända sedan min ätstörning, för första gången gick över från svält till hetsätande.. -Har jag haft svårt att avgöra hunger och mättnad... "Säkert har min mgsäck blivit för stor"...

...

Hade det inte varit för mitt stora kontrollbehov. För min rädsla för att kräkas...

-Ja, då hade jag börjat döva min smärta, med tabletter eller alkohol...

Men jag kan inte utsätta mig själv för att tappa mer kontroll. För att bli av med den sista kraft och möjlighet jag har till att styra min egen hjärna...

Och jag kan verkligen inte utsätta mig själv för det absolut obehagligaste som finns..! Att kräkas!!

... Men visst har jag lust...

Jag har aldrig varit full. Aldrig tagit mediciner frivilligt, som kan äventyra min självkontroll och påverka mina tankar... Det enda som jag har utsatt mig själv för, som påverkar hjärnan, har varit långvarig svält...

... Och även om det här är jobbigt, och jag ofta önskar att jag kunde återgå till svälten igen. Att jag hade den styrkan...

-Hur mycket jag än önskar att jag inte hade blivit så bortskämd med allt proppande de senaste veckorna.. -Känns det inte okej att gå in i svälten igen...

Eller ja. Det är väl egentligen vad jag vill.

Men samtidigt vet jag att jag inte kommer att kunna acceptera det.

Jag kommer aldrig igen, att kunna övertala mig själv till att lämna någonting så tillfredställande, bakom mig. Inte nu när jag har vant in hetsätarbeteendet...

... Men...

Ja-a...

Planen är väl att jag ska tvinga mig själv utanför lägenheten, mellan varje måltid. Så att jag inte bara sitter inne och stirrar in i en skärm, och väntar otåligt på att det ska bli dags att äta...

För att jag menar. Ju sämre jag mår...

Ju mer ångest jag har...

Ju mer rastlös eller irriterad jag är...

Ju större frustration jag har inombords...

... Ju tyngre energi jag absorberar från omgivningen...

-Desto större blir begäret av att äta. Att proppa... Att bara slänga i sig allt jag kan hitta, för kung och fosterland!

Och även det, ger ångest.

Jag menar. Att även om jag inte vet hur mycket jag äter, respektive gör av med.. -Är det smärtsamt att hela tiden vilja äta. För att det ger mig med ens känslan av att jag har gått upp "flera, flera kilo!"

... Men nu ska jag ta mig ut.

Minst tre timmar om dagen, ska jag ta mig ut. Göra vad jag vill. Bara jag går ut..!

Och det ska ske uppdelat mellan måltiderna. Så att tiden emellan, inte blir så lång!

... Jag hoppas att det funkar!

...

Idag blev jag sårad...

Det skar i hjärtat.. Och tårarna pressade på...

Jag försökte verkligen hålla det tillbaka. Men jag kände mig så sviken. Oviktig... Värdelös...

Jag har ju alltid trott att Xsambon har varit överdrivet trött.. Och att han därför inte orkar göra någonting annat än att jobba och sitta vid datorn... Och de dagar han har ledigt, bara sova och sitta vid datorn...

Jag har ju alltid trott att han har väldigt lite energi... och på något sätt förbukar så mycket mer än vad han egentligen har...

... Men faktum är att han bara inte har lust.

Han har inte lusten att lägga energi på mig. Tycker antagligen inte att det är kul att hitta på saker tillsammans med mig.. Eller att ens ställa upp på att gå utanför dörren med mig!

För att jag har, iallafall tidigare.. -Tjatat på honom och föreslagit att vi kan göra någonting tillsammans.. "Om så än något litet"...

Men han har bara suckat och stönat... Och blivit sådär obehagligt tyst.. -Tills jag har dragit tillbaka förslaget...

Men så, så fort som hans kompis vill umgås... Eller så fort som hans systers gubbe vill umgås... -Ja, då orkar han..! Och då måste han till och med resa ett par timmar.. och stanna över helgen!

... Jaja... Det gjorde mig ledsen...

Men det ör ju som sagt, bara några veckor kvar nu. Sedan är jag nu mer övertygad än någonsin, att detta måste bli den sista gången jag ser det här stället(!), den där killen... och det här livet!

Det förflutna måste få vara "det förflutna".. Och jag måste gå vidare...

...

... Jag oroar mig fortfarande för hur jag ska klara mig när jag kommer hem...

Men efter den här dagen, längtar jag trots det, mer än någonsin!

... Men. Planen, iallafall... "Ut, ut, ut!"... Mellan alla måltider...

Förutom det, så är det bara att stå ut. Vänta ut tiden tills mina föräldrar kommer...

Jag överlever nog... Men det känns, varje dag.. -Som om jag undviker med nöd och näppe, jordens undergång..!

... Hoppas bara att jag tar mig ut på praktik sedan, när jag kommer hem...

Men även om jag skulle göra det.. "Hur klarar jag tiden på hemmaplan?"...

...

Ibland föreställer jag mig att jag skulle dö. Att jag var döende...

Men det är ju nästan omöjligt nu, att veta vad man skulle känna om det verkligen händer...

Det enda jag vet, är att döden har stor potential(stavning) att vara bättre. Och att det som jag just nu kallar liv... -Det är jag färdig med för länge sedan..!

... Jag kommer att sakna att träna. Jag kommer att sakna att äta...

Kommer att sakna energin... Promenaderna... Att känna att jag kanske är påväg någonstans... Att det kanske ändå kan vara möjligt...

... Men nu har jag bara fått nog.

Jag har fått nog av att hela tiden tappa kontrollen. Att känna att jag gång på gång.. Med jämna mellanrum, får mina farhågor bekräftade...

Att hela tiden känna att jag medvetet och frivilligt, går på en väg som leder mig till en mörk och kvav plats. En smärtsam plats...

... Och idag...

Mitt upprepade svek emot mig själv... Min envishet till att disrepektera mina egna känslor.. och min välhälsa, hela tiden.. -Har gjort att jag nu, med ont i huvudet, tyngden i själen... och den meningslösa atmosfären.. -Känner att jag nu inte längre vill fortsätta...

Jag kan inte fortsätta att skada mig själv genom hetsätandet. Jag kan inte fortsätta utsätta mig själv för fysisk, psykisk och emotionellt lidande...

Utan, nu vill jag vända om. Känner mig tvungen att göra det... För att den vägen som jag nu går på... Den vägen som leder mig in i ett svart hål av smärta och mörker... Den vill jag inte längre vandra på...

Även om motsatsen betyder ännu mer smärta..!

... Hellre svälter jag, än hetsäter...

Lyckas jag inte hålla mig på en trygg, stabil och balanserad nivå...

Lyckas jag inte känna att det jag gör, är självklart bra...

Om jag hela tiden ska undra.. Och med jämna mellanrum, sviker mig själv och tillför lite mer smärta i tre rum...

... Ja, då väljer jag hellre att försöka hitta tillbaka till tryggheten igen. Den smärtsamma, utmattade... och dumma.. Men ändå trygga.. -Svälten...

... Men jag kommer att sakna det..

-Träningen. Hoppet om att bygga lite uskler. Beviset på att jag kan. Att det går framåt... Att jag uppnår någonting.

Promenaderna.

Att få äta...

... Och allt annat som gav en känsla av att "jag kan"...

... Jag såg så fram emot att få känna mig stark och stolt. Istället för besviken och ångerfull...

Även fast jag inte litade på att jag skulle klara det på hemmaplan. Och även om jag levde, även här, med en del bekymmer och tunga känslor...

... Men nu har det blivit så tungt. Såpass tungt och inrotat.. -Att jag inte längre tror att jag kan känna trygghet, utan att helt gripa tag om all kontroll jag kan finna.. Och med säkerhet, gå åt motsatt håll från den ständigt lurande övervikten... Den övervikt som är garanterad ".. när jag tappar kontrollen. När jag sviker mig själv"...

...

Jag vill inte svälta.

Jag vill träna. Jag vill motionera. Äta.

Jag vill få ett liv. Ett lyckligt liv. Med kärlek och uppfriskande aktivitet...

Men just nu, känns det som om jag måste lämna...

Jag mår för dåligt i kropp och själ. I sinnet.. -Efter allt hetsätande.. -För att orka riskera detta mående, gång på gång på gång...

Det är bara så.. Det här vill jag inte uppleva. Inte igen...

Och då detta beror på hetsätande... Och då hetsätandet dessutom leder till övervikt till slut... -Och det går såå fort(!).. -Så...

... Ja, jag orkar inte mer...

Det känns skit... Men jag orkar inte mer...

Jag sviker mig själv... Men det är så det är... Jag orkar inte mer...

Mitt liv ställs fortsatt på vänt. Men det har så varit, i flera år...

Så att skillnaden blir inte så stor... Blir ingen alls...

Trodde bara att.. det fanns en liten chans... Någonstans trodde jag det. Även om jag aldrig kom så långt som till en lösning.. eller en egentlig tillit till det hela...

... Men det fanns någon slags glimt...

"Det funkade ju iallafall här. Någotlunda.. -I H*vetets Stad"...

... Egentligen är det ju så enkelt som rastlöshet...

Ja, jag kan ju inte säga att hela problemet grundar sig i rastlöshet. Men just nu, i denna perioden av mitt liv...

Just nu, handlar det om rastlöshet. Om ensamhet... Och om brist på annat...

Jag vill inte längre svälta. Har inga tankar om att jag behöver skada mig själv...

Utan endast en känsla av att jag måste ha kontroll...

En rädsla över vad som händer.. -Det som händer när jag tappar kontrollen...

Jag har inte längre något begär inombords, som gnager mig i själen.. -Om att jag inte vill gå upp i vikt. Vara normalviktig...

Utan just nu är jag helt inställd på. Sådär automatiskt, utan att själv ha vänt håll.. -Att jag vill motionera. Styrketräna. Bara några enkla övningar, några dagar i veckan... -Och att jag vill vara normalviktig...

Jag är rädd för att bli överviktig. Fastän det är många kilon kvar till dess...

Men det beror ju på att jag hetsäter. Att jag tappar kontrollen och hetsäter...

Varje gång som jag blir ensam.. Ska vara ensam i mer än en dag... -Hetsäter jag...

Direkt jag vet att jag ska vara ensam över en natt, går hetsätartänket igång...

Och även om det började bra igår, gick det med timmarna, igång ordentligt! Och även så, idag..!

Men det beror på ensamhet. Det beror på rastlöshet och brist på andra intressen...

... Så... "Hur ska jag kunna klara mig hemma igen?"...

...

Egentligen ville jag inte gå hem(till Xsambons lägenhet) igen efter min promenad...

För att, då blir det hem till ensamheten. Hem till rastlösheten och meningslösheten... Och hem till den sura möjligheten att proppa... Proppa i allt vad jag hittar!

Proppa till spänd mage och illamående... Proppa till dålig självkänsla och självsvek...

Ja-a... Proppa till ånger och misslyckande...

... Jag funderade på att gå hem till Brorsan istället. Sätta mig där...

För att. Även om jag där, likt som här.. -Blir rätt så ensam ändå. Eftersom att han, likt som Xsambon, gärna sitter fastklistrad framför datorn.. -Så är jag inte ensam. Inte på riktigt. Det finns liksom en mänsklig närvaro där... Någon som man kan slänga en blick eller några ord på.. om man vill... Istället för att fokusera på mat och ätande...

... Det är liksom som att jag bara vill byta ut detta beroendet. Detta matmissbruk.. -Mot något annat missbruk. Bara för att det börjar bli så tradigt att sitta som fånge i sin egen ätstörning nu...

Jag har, de senaste dagarna, känt för att bli datorspelsberoende.. Eller tablett-/alkoholmissbrukare... Bara för att jag inte orkar längre. Och bara vill bli distanserad från verkligheten. Från en tillvaro som inte går framåt. Från mig själv som inte ser till att ta mig någonstans...

... Och från livet det självt, som lockar men inte bjuder in..!

...

... Jag vet inte hur jag ska klara det när jag kommer hem. Hur jag ska klara mig som singelboende. Eftersom att en dag utan Xsambons närvaro, resulterade i hetsätande..!

Jag menar. Det går bra när han åker till jobbet under dagarna. För att då vet jag att han kommer hem snart. Tiden går fort. Och jag kan sysselsätta mig med disk och plock. Med promenad och träning, sålänge...

Och sedan, när han kommer hem. Fastän han sätter sig vid datorn på en gång.. -Kan jag titta på honom, då och då. Peta på honom. Kittla honom... Och bara sno hans uppmärksamhet för några sekunder...

Det räcker liksom! Och att han sedan gör på samma sätt mot mig, med jämna mellanrum... -Det blir liksom inte lika ensamt! Och jag fokuserar inte mina tankar, alls lika mycket till maten!

... Men hemma...

Så fort som jag kommer hem, kommer jag att vara "on my own"... Och jag vet inte hur jag ska klara det!

Inte utan att proppa och må dåligt...

Det är väl i så fall, om jag får något annat att fokusera på hela dagarna...

Men då vet jag fortfarande inte hur jag ska klara det på kvällen..!

Jag menar. Någon gång måste jag ju äta. Men att äta utan att börja hetsäta... Det vet jag inte om jag klarar, om jag inte känner mig stabil!

...

Jag gick iallafall inte hem till Brorsan...

Det kändes inte okej... Och jag hade ingen större lust med sällskap... Eller att befinna mig i det stökiga huset...

... Men jag har skrivit mycket. Både idag och igår...

Så att jag tror att jag är redo nu. Att jag inte kommer att proppa något mer nu...

Och att döma av mina framgångar i matrutiner sedan jag kom hit. Och min tidigare brist på sötsug.. -Tror jag inte att jag kommer att utsätta mig själv för någon mer incindent förrän jag kommer hem!

...

Nu kör jag diskmaskinen. Och ska väl sätta på tv:n för resten av kvällen...

Så får jag hoppas på det bästa!

//D.