Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 25 augusti 2016

Underkastelse vid full kontroll

Av D - 25 augusti 2016 15:18

... Jag tror inte att jag är riktigt vaken. Det känns inte som det...

Det är som om jag lever mitt liv i en liten kraftfull bubbla. Att det finns någonting fridfullt och friskt att komma ut till. Men att jag föredrar att ligga lite på sidan om... Och bara titta på...


Allt verkar egentligen gå ut på att uppnå så mycket smärta och lidande som möjligt. Och jag har blivit min egen syndabock. Där mitt behov av att kontrollera och dominera, slår mig gul och blå...

Jag trycker ner mig själv mot golvet. Utdelar slag efter slag. Och jag ger mig inte förrän jag blir för utpumpad för att orkar fortsätta.

Och när kraft återges, går jag på igen.


Det spelar ingen roll hur många gånger jag bestämmer mig för att ta mig ur det. För att trycka bort min självdestruktivitet och tvinga mig själv år rätt håll... Att avstå ifrån den smärta som jag tycks älska så...

För att jag vill inte. Jag märker gång på gång...


-Missnöjdheten när jag går åt rätt håll. Saknaden och begäret efter smärtan... Oron och ångesten i att inte längre få ta mig dit jag vill... Få gå med framgång i det enda som jag egentligen vill kämpa för...


...


Men jag vill framåt nu. Någonstans vill jag ändå bli fri...

Jag vill bryta mig ut från buren som jag sitter i. Fly ifrån den ständigt boxande, kickande hjärnan... Bara springa därifrån och aldrig vända tillbaka!


För att jag vill njuta av vad livet har att ge. Njuta av den friska luften och sköna naturen...

Jag vill kunna känna kärlek och gemenskap. Harmoni...

Skratta och le tillsammans med de människor som står mig nära. Utan att behöva känna ångest för att jag går emot allt vad min hjärna egentligen vill och strävar efter...


...


Det här kriget...


De senaste veckorna har varit väldigt intensiva...

Det krig som hade lagt sig. Den tillfredställelse som jag kände. Och den styrka i framgången som jag hade när jag under så lång tid lyckades svälta "på riktigt"...


Allt bara försvann...

Kriget vaknade åter till liv...

Jag kunde se alla möjligheter.

Och de omöjligheter som då fanns, sida vid sida med dessa möjligheter... Dessa blev återigen mer synliga. Intensivt påträngliga...


Det blev liksom ett bubblande, stormande krig under uppvaknande. Det bev alltmer påstridigt, ju längre tiden gick...

Och jag hamnade, gång efter gång, i detta alltför smärtsamma hetsätande... Följt av svält... Och efter varje socialt sammanhang... Hetsätning igen.


...


Vare sig jag svälter eller äter, mår jag dåligt. Vare sig jag går i framgång med svälten... Lyckas ordentligt... Eller om jag tror mig gå i framgång med ett hälsosamt ätande.. -Mår jag dåligt...

Jag är inte vän med mig själv. Inte överens med mig själv. Trygg i livet...


Jag vet nog inte riktigt vad som är meningen. Vart jag hör hemma eller hur jag ska hålla mig med fötterna på jorden...

Och det känns inte som om livet är till för mig... Som att jag någonsin ska kunna finna balansen, utan att krampa fast vid en pelare och stå kvar där...


...


Just nu befinner jag mig i en hetsperiod. Då jag har förbjudit mig själv till att svälta... Eftersom att det helt klart inte går att kombinera ett socialt liv, med en ätstörning.

Men det gör bara en sak... "Utan överdriven kontroll... Ingen kontroll alls"... "Ingen kontroll alls... -Hetsätande!"


Och inte bara hetsätande för en stund.

Okontrollerbart hetsätande. Ont i magen. Illamående... Putande mage, med spänd, stramande hud...

Och tvånget ligger i... "Det ska ta slut! Varenda sak på det där bordet, i den där påsen, lådan eller skåpet... -Ska ta slut!!"...


... Och att fortsätta äta, tills att man måste gå dubbelvikt för smärtans skull...

Vem skulle inte vilja svälta efter det?


Jag menar. Smärtan i svälten...

Det går inte att jämföra den med smärtan i ätandet..!


...


Det vore ju en sak om jag faktiskt ville ta mig ur det...

För att då hade jag kunnat försöka hitta balansen, och sedan varit nöjd i att lyckas äta på ett icke smärtsamt sätt...


Men att må bra... Det är inte för mig "att må bra"...

Jag strävar åt det andra hållet. Och finner någon slags njutning. Tillfredställelse.. -I att må dåligt. I att... vara självdestruktiv.

Jag vinner någonting på det, som jag känner att jag aldrig kommer att kunna uppnå... "i livet"...


Ja, detta är inte livet...

Jag sitter i en liten kvav bubbla på sidan av...


...


Efter att ha hetsätit, tränar jag. Gör övningar. Går på promenader...


Det funkar väl. Och smärtan försvinner...

Men det får inte oron att försvinna...


För att.

Trots mitt nya krav på mig själv, att jag ska tvinga mig själv att gå upp i vikt och inte ner... -Vill jag ju ner. Det är ju dit jag vill...


Och efter ett hetsätande... Man går inte ner.


... Vilket medför att jag inte kan låta bli att se fram emot att misslyckas med mitt ätande även denna gång. Att jag, när maten jag har hemma är slut.. -Ska börja svälta igen. "För att jag inte orkar hantera inköp och matlagning. Planering... och beslut om vad, när, hur och varför"...

Vilket har hänt varje gång som jag har varit på det klara med och frivilligt kämpat för att få till ett bra ätande...


Jag ser bara fram emot att kunna svälta "av en fullgod anledning". Det vill säga. En anledning som inte har med viktnedgång att göra.


...


Och sålänge som jag känner såhär, kommer jag inte heller lyckas slita mig fri och springa iväg ifrån min aggressiva hjärna.


Men jag har iallafall tagit ifrån mig själv rätten att svälta, för ett tag.

Jag känner väl att rädslan för att börja proppa efter första tuggan, ger mig rätten att för tillfället svälta på hemmaplan.

Men att inte tillåta svält "för viktnedgångens skull", gör iallafall att problemet med kombinationen "ätstörning/ nära och kära", blir mindre påttagligt.

Jag kan liksom äta i kravlösa och stabila situationer. Det vill säga. När jag inte är hemma, och har tillgång till en "normal" mängd mat...

... Och så är ju bara "moroten" i det hela. Att jag får svälta på hemmaplan...


Klart det ska försöka undvikas. Jag "får ju inte svälta"...

Men just nu... Jag vet inte om det är möjligt att stoppa någonting i munnen, utan att sluta i fysiskt smärta...


...


På lördag ska jag iallafall på 15åringens 16årsfirande.

Vilket känns skönt att jag inte behövde svika... För att ångesten i det, var stor. Innan jag bestämde mig för att tvinga mig själv till lidande i viktuppgång istället för lidandet i viktnedgång.


Och i början av nästa vecka, ska jag åka hem till 27åringen. Gå ut med henne och hundarna. Prata ikapp lite...

Nu när jag kan äta, är det mindre tungt och kompilcerat...

det sättet, blir iallafall allt mycket enklare... nu när jag inte längre står under tvånget att svälta.


...


Disken överrumplar diskbänken.

Skräp, hår, kladd och damm på alla ytor...

Dammig, hårig, sandig tvätt på alla golv. Lite sådär lagom otrukturerat och utspritt...

Sopor som inte orkas gå ut med. Även de gånger som jag lämnar lägenheten för en promenad!

Nästan aldrig kläder på. Mer än ett linne. Och eventuellt ett par slitna, numer alldeles för stora leggins...


Jag står knappt upp alls under dagarna.

Förutom nu. När jag är i en hetsätarperiod.. För att nu gör jag någon styrkeövning varje gång som jag ställer mig upp..! Och har nästan blivit beroende av det!


...


Det var först när jag märkte att jag började bli "rädd" för att behöva se mina föräldrar eller syskon, som jag kände mig tvungen att vända håll... Mer för dem, än för mig...

Men jag vet inte hur. Och även om jag skulle lyckas... "Hur lever man? Hur hanterar man livet om jag inte kan leva det som nu -"Meningslöst, isolerat och smärtsamt"..?


Nej. Ätstörningen är min närmaste vän. Den som ger mig trygghet och värme. Stabilitet.

Det är ett missbruk. Och kan liknas vid vilken drog som helst...

Och jag är inte redo att bli drogfri... Inte än... Men "Kommer jag någonsin att bli?"...


...


 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se