... Jag tänker såpass mycket på att jag måste njuta av maten, att jag blockerar själva förmågan att njuta...

Jag blir bara stressad... Och att äta, känns med ens... meningslöst...

...

Sedan jag skrev sist...

Nu de senaste dagarna har jag känt av min kropp...

Jag har börjat känna mig trött och hängig. Och att inta liggläge i soffan, istället för att sitta.. -Har på det senaste, blivit av allt oftare...

När jag åker in till stan "för att få tiden att gå"... För att komma ut. Iväg... Eller bara för att få åka lite lugnande buss...

-Har jag sedan suttit och nästan halvsovit där i bussbåset, i väntan på bussen hem...

... Jag promenerar fortfarande. Det gör jag. Det måste jag. Iallafall ibland...

Jag menar. Vissa promenader blir längre än andra. Men har jag mer än en kvart att vänta på bussen hem när jag har handlat, och det enda som finns på plats, är en pinne med en tavla på...

... Ja, då går jag hellre den biten, så långt jag hinner tills min buss ska gå...

Ibland blir det en timme... Ibland kanske en kvart...

Men summan av det hela... Min kropp har inte lika mycket energi att göra av med längre...

... Men jag blir nöjd...

Samtidigt som jag börjar lida alltmer av vad jag utsätter min kropp för. Och att jag vet att jag borde antingen äta mer eller röra mig mindre, känner jag mig mer trygg med att gå ner i vikt och röra mig för mycket, än att äta mer innan lång promenad... "och riskera att gå upp"...

...

Jo, jag oroar mig. Det gör jag... Jag oroar mig en del...

Jag har de senaste dagarna, känt att...

... Jag väger mig ju varje morgon. Håller lika mycket koll på det, som på vad jag äter, när jag äter det... och hur mycket...

... Och nu när jag har kunnat konstatera att sättet som jag svälter på, verkligen fungerar. Att jag går stadigt ner i vikt. Och fortsätter gå ner... Samtidigt som jag kan äta mat tre gånger om dagen.. och även variera min kost efter eget tycke...

... Ja, jag blir väl orolig eftersom att jag inte lider tillräckligt mycket för att vända håll...

Det är liksom inte tillräckligt smärtsamt för att jag ska sluta svälta...

Och då jag har funnit trygghet och stabilitet... Då jag tycks ha funnit den jag är. Mitt sätt att hantera mig själv och min vardag på.. Utan mitt femåriga krig inombords...

... Och då jag är rädd för att vända håll... För att försöka någonting annat...

Rädd för att ta ett steg ut ur vad jag nu har skapat.. "Då jag har för mycket att riskera"...

Och då jag är(tycks vara) helt ointresserad av vad livet har att erbjuda utanför min bubbla av.. Ja, vad det nu är för spel jag spelar med mig själv...

...

... Och jag går ner i vikt...

Jag väger nu mindre än vad jag gjorde när jag första gången.. utsattes för sondmatning...

Efter den gången då jag för första gången helsvälte mig själv. Levde på en smörgås.. på två veckor..!

Ja, första gången på sjukhuset...

Det var ju det som gjorde det, den gången...

Jag menar. Jag hade aldrig tidigare testat att helsvälta...

Men att bli tvångsinlagd var någonting väldigt traumatiskt. Och jag kunde inte hantera bristen på kontroll... Och att det var så många andra som trängde sig på mig hela tiden, och som sa till mig hur jag tänkte och kände... Hur jag skulle tänka på känna...

... Så att... jag helsvälte.

... Nu väger jag iallafall... mindre än då.

Jag minns inte riktigt vad jag vägde då. Men kanske ett hekto mer...

Men visst. Oro.

Men än sålänge känner jag mig ändå rätt så lugn... Då jag inte helsvälter.

Jag äter. Och jag lever.

Inga stötar i magen, som då. Inget sus i öronen.. som då... Och min mage fungerar som den ska. Förutom att det inte sker fullt lika ofta...

Och så har vi menstruationen, såklart.

Aldrig tidigare, vad jag minns.. -Har den tagit en paus...

Det har den gjort nu.

... Antingen har den hoppat över en omgång... Eller bara blivit väldigt sen...

... Men det som oroar mig, är egentligen inte så mycket...

Eller jo, det är det...

Jag är orolig för mina sinnen. För skador på hjärnan...

Jag är orolig för att inte märka när saker ska vara för sent. Att inte...

... Ja. Men det som skrämmer mig som mest, är väl hur lite kontakt jag har med omvärlden. Med min familj...

Avsaknaden av vänner... Som jag i och för sig har valt själv... Likt som att ha så lite kontakt med min familj, som jag har...

... För att...

Jag skulle lätt kunna ligga... sjuk eller livlös i min lägenhet i minst två veckor... utan att någon skulle undra...

... Och det känns ju hemskt att skriva...

Men det är ju så det är...

Och hur hemskt det än låter, är det sådana saker som har börjat röra sig i den lilla lediga plats som finns kvar i mitt huvud, just nu...

...

Men jag lever.

Jag är relativt pigg...

Jag har fortfarande tillräckligt med energi för att räkna och dokumentera minsta lilla steg, om så är fallet...

Jag förbereder fortfarande måltiderna dagen innan...

Jag åker fortfarande in och handlar. Trots brist på fysisk energi..!

... Och jag kollar fortfarande lite inredningartiklar, kläder och saker som jag behöver, när energi finns... Fastän jag aldrig orkar klicka hem något... För att "beslut orkar jag inte ta"...

... Jag diskar fortfarande varje natt innan jag går och lägger mig. Fastän det ibland bara blir halvklart...

Är det väldigt mycket disk, kan hälften bli kvar tills natten efter. Även om det gör mig stressad att se den där när jag vaknar på dagen... "Men jag kan inte göra mer än vad jag orkar", brukar jag säga till mig själv då...

...

Hyresnissarna kom hit igen, iallafall... Kollade rören i köket. Och såg om de kunde hitta orsaken till problemet...

Ja, det var ju översvämning här förra söndagen...

... De kom ett par dagar senare. Kollade. Och konstaterade att det inte längre var något problem.. och gick igen.

Skönt att det gick fort.

... Jag skulle ju ha duschat den dagen, egentligen...

Men eftersom att stressen satte in, blev det aldrig av...

Inte heller nästa dag blev det av...

Eller nästa.. Nästa.. eller nästa...

... Nej, först idag blev det av...

Idag tog jag min första dusch på flera veckor..!

Vet inte ens när jag duschade sist!

... Men det krävs helt enkelt energi. Det krävs ett visst inre lugn... En plats i min hjärna. En break från det pågående dagliga marantonet i mitt huvud... En...

... Ja-a...

Och idag var det den dagen.

Helt enkelt.

... Så jag kan ju inte bara skylla på GrannarnaFrånOvan... på just den fronten, iallafall.. Att duschen uteblev...

Och kanske hade den inte blivit av ändå.

...

Men som jag började det här inlägget med...

.. Sedan jag började äta på det här sättet och då har en väldigt stram "ätarbudget" till varje måltid...

Och sedan jag började... Fann ett sätt att kunna äta varierat...

-Så har det även blivit väldigt viktigt för mig att verkligen tänka på att njuta av maten. Av det jag äter...

För att jag vet hur stressad jag är. Att jag knappt smakar på det jag äter... Och att min stress och ångest när jag testar någonting nytt... Eller när jag har testat någonting nytt...

När någonting jag gör, inte blir helt bra...

... Ja, men vad som helst egentligen, som gör att hjärnan gör uppror.. -Gör att jag bara slänger i mig maten för att jag vill att det tar slut "nu, nu, nu!".. "Gärna igår!"...

Och det blir ingen njutning.

Helt meningslöst... För mig, som älskar mat. Älskar att äta.

"Jag borde bara njuta av det lilla jag trots allt tillåter mig själv"...

... Men att jag tänker så mycket på det, gör samtidigt att jag spänner mig för det. Och att jag då inte kan njuta därför istället...

Och jag blir lika missnöjd varje gång. När jag har ätit en måltid. Känt att den var god... Men att ändå någonting inom mig, gjorde uppror under tiden...

En underliggande(är det rätt ord?) stress... Ångest eller oro...

En missnöjd känsla för någonting jag har "misslyckats med"... Eller att det helt enkelt inte smakar såpass gott som jag ville att det skulle göra... Att jag inte.. kan njuta...

Jag kan liksom inte riktigt slappna av när jag äter...

Och jag tror att det beror på att det är allt som jag vill göra. Allt som betyder någonting för mig, i dagsläget.. Förutom vikten...

... Och att stressen runtomkring...

Stressen i inköp. Stressen i BästFöreDatum...

Beslutsångesten...

Stressen och pressen i att räkna på allt... Att dokumentera...

... Hela alltet är helt enkelt en för stor grej...

Men fortfarande ett intresse.. Och ett behov som blir tillfredställt... Jag trivs med det. Med vad jag gör.

Och jag är beroende av att dokumentera och utvärdera... Beroende på hobbynivå... Det vill säga.. Jag tycker att det är kul. Intressant...

...

Ja-a...

Vad har mer hänt sedan sist?

... Jag har funderat väldigt mycket hund. Iallafall i början av veckan...

Funderade på att bli hundvakt...

Men det var ju innan min kropp skyndade på att bli så mycket tröttare...

Den tanken är inte ens att överväga just nu..!

Inte intressant på något sätt...

...

Mer..?

Jag tror inte det...

I så fall, är det något som jag har glömt.

.. Så jag säger god natt, där.

God natt med er <3

Just det, ja.

Jag har testat att göra egna müslibars... Vilket misslyckades totalt. Dessa fick åka in i ugnen igen och bli Granola.

Och så testade jag torka dadlar i ugnen. Funkade nog ganska bra. Men jag vet inte hur torra dessa ska vara... Är väl en smaksak... 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...