Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 29 maj 2016

Jag vet, jag är elak...

Av D - 29 maj 2016 20:41

... Veckan som varit, i en kort sammanfattning...


"Att inte känna mig tillräckligt svag, har gjort mig orolig...

Så nu har jag kämpat mig till svagheten och smärtan igen"...


...


Och nu. Till den långa versionen.


... Den här veckan har bestått i långa promenader. I kroppslig styrka. En ständig oro...

Och i en stressad hjärnkamp för att orka få saker att gå ihop...


...


Jag tror att...

Om jag nu börjar i en ände av det hela...

Om jag börjar med vikten. Med trötthet... Och min "oroande pigghet"...


... Jag tror att det hade att göra med min kvinnlighet...

Att det var den, den här veckan, som låg bakom källan till oro...


... Det är vad jag har intalat mig själv iallafall...


...


... Efter att jag skrev det senaste inlägget, om min viktnedgång..

Ja, förra söndagen..

-Så hade jag i måndags, gått upp fyra hekto igen(!)...


Jag konstaterade att det inte kunde bero på hur mycket jag hade ätit "eftersom att jag behöver överäta ganska så rejält, för att komma upp så mycket över en natt"...

Utan att det snarare måste ha berott på den kvinnliga cykeln...


Det vill säga. Att...


Ja, egentligen vet jag inte...

Men jag vet att menstruationen har hoppat över två gånger nu... Så att den är inte längre "bara sen"...

-Och att den skulle ha kommit just i början av denna veckan...


... Men till saken...


Fastän att jag visste att det inte berodde på "mitt allför knappa kaloriintag", att jag hade gått upp i vikt över en natt, blev jag stressad. Jag blev orolig och ångesttung...

Och jag konstaterade bara att "jag behöver promenera"...


Jag behövde en promenad.

.. Nästa dag... behövde jag en promenad...

Och dagen efter det... Ja, en promenad.


... Men jag var ju inte trött...

Inte sådär lidande trött och hungrig som jag tidigare vecka, hade varit...


Nej, jag var pigg... Kände inte av svälten alls. "Fastän jag åt som jag brukade"...


Och det här gjorde mig ju inte lugnare, precis...

... Nej, att jag var pigg. Opåverkad...

Det gjorde bara oron större...


... Men jag fortsatte promenera...

Och till slutet av veckan. De senaste dagarna, har jag åter varit trött. Slut... Och hungrig...

Och med det, kom tryggheten. Kontrollkänslan...


Och trots en del smärta, kände jag mig tillfreds igen...


...


Förutom det, har jag gått på fik i veckan. Ensam.

Jag åt chokladtårta och drack Latte.


Och grejen är att jag har växt så mycket det senaste.

Förr hade jag aldrig vågat mig in på något fik. Förr hade jag aldrig vågat sitta ute bland folk och äta, heller...


Men jag har övat... Och att sitta ute(typ på busstation eller parkbänk), känns inte alls längre. Knappt iallafall...

Och att sitta på fik. Ensam...

... Nej, det gick bra. Det kändes okej...


Och fastän jag var lite spänd, kunde jag äta långsamt. Och verkligen ta mig tid att åtminstone "försöka njuta" av det...


...


Jag kämpar på med mina måltider...

... Och även om det stundvis känns som ett fängelse, känner jag mig mestadels tillfreds med hur jag hanterar det hela och mig själv...

Trots smärta... Lite oro och ångest... -Känner jag fortfarande att det här är rätt väg för mig...


Det är ju den enda vägen. Eftersom att det här är den väg på flera, flera år, som har avslutat det tidigare ständigt pågående kriget inombords...

Kriget som fick mig att ropa efter döden. Ropa efter vila...


... Och fortfarande(kanske alltid) skulle jag för ingenting i världen, riskera att gå ner mig i den gropen igen..!


... Detta fungerar...

Detta är "the one and only way"...


...


När jag ser framåt... Tittar framför mig...

Jag kan inte se särskilt långt...


Enligt mig, har jag ju ingenting därframme att se...

Jag har inga planer. Inga drömmar... Och jag blundar för allt vad livet har att ge... Allt som det hade kunnat ge...


Och som det ser ut nu, kan jag inte ens känna mig säker på att jag finns till så länge till...

Eftersom att jag inte har några planer på att vända håll i detta trassel...

Ingen vilja till att förändra...


... Jag vet inte vart det kommer att sluta...

Antagligen inte med döden...

Det blir nog alldeles för smärtsamt för det... Och min familj är inte värd det, heller...


... Men fastän med det i tankarna, är det dit jag går...

Och det är det jag kan se.

... "Någon annan framtid finns inte"... Inte just nu...


... Och jag tror nog att jag har pumpat livet på all den energi det en gång bar på...


...


Jag är fortfarande nöjd när jag går ner i vikt.

Kanske för att det är någonting att kämpa för, som ger ett tydligt resultat.

Ett projekt som går med framgång...


För att... Vikten i sig, är egentligen inte viktig...

Jag är rädd för vikten...


... Det är obehagligt att gå ut. Och vad jag har på mig, måste övervägas ordentligt. "Så att det inte ser konstigt ut"...

Jag tycker inte om mina kotiga axlar...

Och mina spinkiga ben är det som stör mig mest när jag lämnar hemmet...

... Och ju mer jag går ner, desto sämre mår min kropp... Och antagligen likaså min hjärna!


... Eftersom att jag gick upp fyra hekto i början av veckan, har jag nu "bara" förlorat två hekto sedan jag skrev sist...

Men två hekto är i och för sig ganska mycket, när man redan gick med en undervikt på 6.5 kilo... Ja, om jag nu ska gå på vad jag minst ska väga...


...


Ja, jag är inte snäll mot mig själv...

Men då "risken att jag har varit för snäll mot mig själv.. Eller inte tillräckligt elak", gör mig orolig, missnöjd... och ger mig ångest.. -Så måste jag ju konstatera att, "att vara snäll mot mig själv, inte är något som jag är intresserad av"...


...


Ja, vad har jag gjort i veckan?


... Jag har lagat en del mat...

Och med "laga mat", menar jag på halvfabrikat. Fyllt på frysen, med matlådor...


Jag har känt mig stressad och pressad. Rörig i huvudet...

Och det har bara blivit för mycket stök i köket... För många bilder i mitt huvud, efter all matlagning. Efter allt skräp. All kladd och stök...

För många nya intryck och tankar...


För mycket nya uträkningar. Planeranden...

Prioriteringar...


...


Och jag har haft väldigt svårt att sova...

Denna veckan har verkligen inte varit sömnens vecka...


Jag sover ytterst lite. När jag väl sover, sover jag oroligt. Nästan vaket...

Och jag vaknar alldeles för tidigt på morgonen... Vilket gör att jag måste vänta extra länge på frukosten...

... Det har lett till att alla måltiderna har flyttats ungefär en halvtimme tidigare. Sakta men säkert...


...


... Jag beställde hem lite nya kläder till slut...

Men de har inte kommit än...

Och då jag inte vet vilken storlek jag har... Och egentligen inte har någon storlek just nu(!).. -Får jag se om de alls passar, när de väl bestämmer sig för att komma...


...


Egentligen har jag ingen lust att diska.

-Någonting annat som jag har fått mindre ork till, på sistone...


Men jag försöker varje dag, ta tag i det innan jag lägger mig...

.. Och så ska jag göra, även idag...


Det känns viktigt att jag inte tappar kontrollen över de få saker som jag nu ändå äntligen har lyckats få att fungera.


...


Jag har inte duschat ännu, heller...

Och det kommer inte att bli idag...

Får ta det någon dag längre fram...


...


... Så nu säger jag god natt...

God natt med er <3


 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se