… Nej, jag vill inte dö... Då hade jag inte blivit rädd när jag i mitt huvud, desperat ber om dödshjälp hos läkare... Ja, när jag föreställer mig att det är lagligt...

Nej, jag orkar bara inte leva...

Jag är rädd att, när döden själv knackar på min dörr. När det är dags, ska jag dö under ånger. Jag ska känna mig dum och onödig...

.. Att livet fortfarande ska vara lika meningslöst. Jag ska fortfarande inte ha upplevt eller uppnått någonting. Jag svälter mig själv, till och från...

… Och ja-a...

Det känns som om jag hellre avslutar allt själv, i förtid. Erkänner mig besegrad. Än att dö med samma känsla som jag har nu(eller ännu tyngre), sådär sjuttio år senare.

… Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Tror inte att det är möjligt...

Och nu längtar jag hem...

Jag skrev ett långt inlägg, för att jag mår dåligt... Och mobilen sviker mig... Den SUGER att blogga med!!

… Men faktumet iallafall.

Jag kommer aldrig kunna ta emot stöd. Då behovet inte finns.

Kommer aldrig att orka med livet på egen hand. Då jag skulle lösas upp till trilljoner små organismer, om jag försökte...

Och den enda plats där jag någonsin kommer att fungera, är hos mina föräldrar...

Och detta får mig bara att desperat, sukta efter ett avslut. Den enda platsen för frihet...

...

Ja-a...

Jag känner mig uppgiven...

Men jag är stark. Jag mår bra... Och jag klarar mig själv...

Egentligen...

...

Men ändå sitter jag fast i den här gropen. Ofrivilligt nedtvingad av mig själv... Och jag varken kan, vill eller vågar ta mig upp...

Hur länge ska jag leva såhär? Vad är det värt? … Och om det inte finns något avslut i detta livet.. Borde jag ens göra det? Leva menar jag..?

För min familjs skul.. Ja...

Men om jag ser till mig själv.. Vad är snällast?