Jag har blivit sviken...

Jag tror att jag har blivit sviken iallafall.. Om hon inte kommer väldigt sent...

Och nu vet jag inte hur jag ska orka med...

… Hela kvällen igår, under vårat möte, sa hon att hon skulle komma in till mig igen idag... Precis som om jag inte skulle förstå det, första och andra gången. Eller som om jag kanske var väldigt glömsk...

… Men idag kom hon inte. Har hon inte kommit...

Och jag behövde verkligen få ta upp med henne, min längtan efter vårdplanering. Då jag har väldigt svårt för att orka med det här, när livet hemma är mer nära döden än någonsin. Vill ju bara veta om den kommer att förbli oundviklig... Inte för att jag vet hur jag ska hantera det, om det visar sig att så vara fallet...

Men jag orkar inte sitta fast här och inte veta om det finns något hopp. Inte veta hur eller om det ska lösa sig...

Sitta fast hör utan att egentligen behöva det. Bara rädd för att åka hem och möta samma verklighet igen...

Orkar inte sitta fast här i ensamheten, när jag vet att jag kan må bättre, om bara situationen var annorlunda. Om jag bara fullt ut, hade kunnat tillåta...

Personalen knackar på dörren och kommer in vid 07.50 Säger god morgon, och presenterar mina kontaktpersoner... Frågar sedan om jag vill ha något speciellt till frukosten "sedan". "Te eller något?"...

Varpå jag säger nej. Och hon lämnar rummet...

… Och vad händer sedan?

… Ingenting.

Jag ligger kvar i sängen...

Lunchen går förbi. Men ingen personal som kommer ihåg mig. Att jag inte tar initiativet till att gå och äta. Utan behöver ha in maten... Att jag inte vågar säga till om de glömmer...

Vid sådär 11.40, kommer sköterskan in och frågar om någon redan har hämtat brickan... "Det är ingen som lämnat den",svarar jag då. Och så får jag min lunch.

… Blir sedan berömd både för att ha satt mig upp. Och för att ha ätit "en hel potatis".

…

Men min djupaste känsla just nu, är ensamhet. Ensamhet och en fråga om mening... "Har jag någon anledning att vara här?".

Så jag hoppas inte läkaren sviker Idag. Att hon faktiskt kommer och pratar med Mig. Vill ta upp vårdplanering och huruvida det finns möjlighet till ett bra stöd som passar mig, på hemmaplan...

… Om inte... så vet jag inte vad jag gör. Kan ju inte bo helt utan ansvar i sjuttio år. Och inte heller vågar jag mig hem till min vardag...

Jag känner mig så ensam. Jag behöver någon att prata med. Någon menad att prata med mig...

För att det spelar ingen roll att stället är fullt med personal. Och att någon kanske gör ett nätt försök till konversation... Jag känner mig inte trygg. Jag behöver mer tid med en och samma person...

Jag längtar mig bara bort...

För att... Trots att jag kanske kan börja äta ordentligt här, så är det inte mer än så... Och jag behöver mer...

Jag längtar hem. Men inte till den otrygghet som där är...

Jag vill hem till någonting tryggt. Till någon att prata med och leva mitt liv tillsammans med...

Jag behöver veta om det går... att må bra... Eller ifall svälten är ett faktum... Det inombordsliga kriget. Frustrationen och hjälplösheten... Att inte kunna hitta rätt... Orka leva... Eller se någon mening...

… Jag behöver stöd. Men att sitta fast här och ännu inte få veta om det är möjligt... Att känna minuterarna gå som timmar... Och ensamheten dåna i kroppen...

… Nej, jag vill åka hem... Jag är inte redo... Och det känns inte möjligt... Men egentligen... önskar jag bara att jag vågade åka hem nu...

… Behöver prata med någon... Någon som jag ge mig hopp och trygghet...

Det känns tungt...

Det är väl mest det att jag känner mig ensam.. På en helt annan nivå, nu när det finns folk tillgängliga men jag inte lyckas utnyttja det...

… Och så känner jag mig vilsen i situationen. Då jag nu testar någonting nytt. Någonting som jag inte tror på.

Jag känner mig så förvirrad. Vill ju dö... Fastän ändå inte... Mår ju både bra och dåligt på samma gång... Och vet inte riktigt vilket av det jag vill...

Och så känns det som om, vad som än händer nu, kommer känslan av att behöva dö när jag kommer hem, bli alldeles för intensiv för att orka hanteras...

... Jag vet inte hur jag ska hantera mig själv...

Kommer jag någonsin klara mig själv..? … Kommer jag någonsin lyckas ta emot hjälp? … Kommer livet alltid att vara såhär?

Jag vet att jag har gjort framsteg... Men kommer det att gå hela vägen?

… Just nu, vågar jag ju inte ens vara hemma. Då det tycks vara det egna livet som inte går att hantera...

… Nu vill jag bara ha en vårdplanering och åka hem... Men kan man få såpass ständig hjälp på hemmaplan, att man vågar anamma vardagen igen? … Och kommer båda mina hjärnor att kunna tillåta det?

Idag fick jag valet, efter att ha pratat med läkaren, att antingen skriva ut mig eller ta emot hjälpen.

Och jag förstår dem. Vill jag inte ha drras hjälp, så kan de inte hjälpa. Och jag ligger ju inne frivilligt nu.

Igår var ju min envisa plan, att övertala mig själv att samarbeta. Det gick ju sådär.

Och imorse vaknade jag med en känsla av att det skulle bli helt omöjligt. Då jag ju mår bra(eller bättre iallafall) överallt där jag inte behöver ta ansvar för mitt liv.. Om jag inte är inne i rn shity period, det vill säga.

… Och det kändes bara som att jag inte visste hur jag skulle ta emot hjälp, när jag går omkring med två hjärnor. En som säger att jag mår bra och inte behöver hjälp. Och en som bara vill att jag dör. Försvinner. För att saker aldrig kan bli bättre...

… Men trots att jag inte ser npgon väg till hjälp, bestämde jag mig för att stanna här och samarbeta. Det vill säga, äta. Det borde jag väl iallafall klara. Även om det så skulle innebära att svälten startar om när jag väl skrivs ut...

… Det, för att jag inte är redo att komma hem och vilja dö... Eller känna att jag behöver dö, igen. För att jag inte vet hur jag ska hantera mig själv eller livet... Det kommer jag ju aldrig att bli. Så jag fruktar för framtida utskrivning. För att den är ju oundviklig. Jag kan ju inte leva utan ansvar i resten av mitt liv...

Önskar bara att jag kunde berätta allt för någon. Lätta mitt hjärta... Men det krävs rätt person. Annars knyter det sig i munnen...

… Har ätit lite grann nu iallafall.

Jag känner att det är mitt strå till stacken. Nu när jag ligger inne frivilligt. Åtminstone äta.

Ja, samarbetet går ju sådär...

Jag vill helt enkelt inte ha i mig den där näringsdrycken. Det är ett stort steg för mig att lyckas säga ja och inte nej... Att lyckas övertala mig själv om att det är värt att samarbeta mot någonting som jag egentligen inte ens litar på eller kan se...

Jag lyckades lägga in mig själv frivillugt, för första gången i mitt liv.

Men att nu lyckas ta ens en klunk av någonting som jag vill spotta ut innan jag ens har fått det i munnen... Någonting som ger mig känslan av att vilja växa i magen...

… Nej, det tar tid till 100% samarbete. Och jag är inte redo.

Vad glad man blir när man ligger nerbäddad i sängen och bara ältar och ältar och ältar... Känner sig desperat till att komma ifrån "för att man inte orkar vara kvar".. Men samtidigt tvivlar för starkt på livet, för att tro sig klara det...

… När man bara ligger och skriker inombords. Tjatar på situationen, att jag behöver komma till den andra avdelningen...

… Och så kommer de in. Jag ska flytta klockan fem :D Äntligen!

Vet inte om det gör saken bättre. Eller enklare.

Men lyckas jag samarbeta, så gör det med största sannolikhet det. Och jag har kommit långt på den fronten. Nu när rädslan för att behöva dö, skjuter på.

Jag funderar hela tiden på att skriva ut mig själv. Försöker i mitt eget huvud, föreställa mig ifall jag skulle klara det bättre hemma den här gången... Avgöra ifall jag om jag åker hem nu, skulle vilja klara det.. Eller fortsätta skada mig själv...

… Men just nu, passar varken här eller hemma...

Åker jag hem nu, utan en plan.. Så måste jag dö om det inte fungerar... Och jag är inte redo att dö... Jag orkar inte leva.. Tror inte på framtiden. På livet... Men jag vill inte dö...

Livet på avdelningen, är tungt..

Jag känner mig obekväm och ensam... Avdelningen är för stor... Och än sålänge har jag inte ätit något... Doch inte heller börjat "neja" samarbetet till vården ännu.

Ytterkläderna har jag fortfarande på mig. Sov med dessa inatt...

…

Jag är på fel avdelnibg. Den jag ska vara på, är full...

Ligger på psykosenheten nu...

… Det är det som förstör lite... Känner ett motstånd till att ta tag i saker.. innan jag har flyttat rätt...