Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg den 29 december 2015

Av D - 29 december 2015 11:37

... Nu är jag hemma. Sitter äntligen vi min stationära dator, istället  för mobilen...

Så nu kan jag blogga ett lite längre inlägg om tiden som varit. Eller allra helst de senaste dagarna sedan min julpermission.


...


... Egentligen hade jag tänkt gå och handla grädde. Så att jag kan få mig en kopp kaffe idag. Med grädde i. Men faktum är, att jag har varken lust eller ro till det. Att lämna lägenheten nu...

Så jag ska snart sätta mig framför tv:n. Kanske ta en chokladbit ur min adventskalender.. Eller vad dessa nu kallas...

För att. Klockan halv sex idag, kommer mamma och pappa och hämtar mig igen. Då jag ska vara tillbaka på sjukhuset klockan sex, för ny bedömning. Antagligen om permis över nyår. Men jag vet inte...

Kan även vara för att LPT:n löper ut imorgon. Då det har gått fyra veckor sedan jag blev inlagd.


...


Tiden på sjukhuset, har varit både långdragen. Tråkig... Ensam... Mörk, dyster.. och väldigt frustrerande och dramatisk stundvis...


Det har dragits och slitits. Tjafsats och skrikits...

Det har bältats(endast en gång).. Tvångsmedicinerats. Det har hotats och hänt...

Jag har svälts och jag har ätit...

Blivit bortglömd... För att sedan förväntats läsa tankar...


...


Ja men jag ska inte berätta så mycket mer om tiden som var...

Utan nu hoppar jag till dagarna efter min julpermission...


... Jag fick som sagt komma hem över jul, om jag lät mina föräldrar skjutsa mig både dit och hem. Och om jag stannade hos dem hela tiden. Och så skulle jag vara tillbaka vid sju på kvällen, den 26:e. Alltså tre dagar senare...


När jag kom tillbaka, gick jag i princip direkt och la mig på sängen. Kände mig dyster och ensam.  Osäker på den miljö som jag nu hade åter hamnat i.. efter en julhelg av ångest för tillbakagången, i förväg...


...


Efter ett tag, kommer de in med min medicin. Den medicin som jag inte längre skulle ta. Då den skulle bytas ut. Zyprexan skulle bytas mot antideppressiva. Vilka jag i och för sig inte heller kände att jag var redo att ta...


Jag sa nej. Nej, nej och nej...

De ringde då jourläkaren som den här gången bara tillät mig att inte ta den. ".. Då den ändå skulle bytas ut"...

Skönt tyckte jag, och gick strax därefter tillbaka in på rummeet, efter att ha "gömt mig" vid tv:n...


Men vi behövde kolla vikten...

Jag hade bestämt mig för att inte göra det något mer. Då jag visste hur jag skulle reagera på det. Efter julhelgens ständigt hektiska ätande...


Men jag ställde mig på vågen. Kunde "såklart" inte låta bli att titta på siffrorna. Då jag har ett stort kontrollbehov. Och "vet de, så måste jag veta"...

Och.. tankarna började snurra. Jag fick störtångest och kände att jag hade svikit mig själv. Började räkna och räkna...


Jag var ju inte överviktig. Inte ens normalviktig ännu...

Men ätstörningshjärnan var där. Närvarande och igång...

Så att. Nu kunde jag inte längta mer efter att få komma hem. "Så att jag slipper det här"...


...


... Somnade till slut. Och vaknade sedan vid frukosttid...

Men "idag"(i förrigår) blev  jag bortglömd.

Ingen som väckte mig till frukosten. Ingen som kom in med någon bricka...


.. Jag låg kvar i sängen... Ingen som sa till när det var lunch. Ingen som kom in med någon bricka...


... Vid strax efter lunchtid, går jag ut på avdelningen...

Ingen som säger hej. Ingen som kommer fram och presenterar sig som min kontaktperson...


...


Jag går in på rummet igen. Eftersom att tv:n var urdragen i kontakterna... Och då vågar jag inte röra någonting...

.. Mår skitdåligt för att jag verkar osynlig. Och personalen inte beter sig som de brukar göra...

Jag grubblar ner mig i att..

Inte att jag inte fick någon mat. För att, äta ville jag ju ändå inte göra. Utan det faktum att jag själv kan skada mig själv genom att inte äta, på hemmaplan. "Det behöver jag ju inte deras hjälp med"...


...


... Frusterad till den grad att jag efter timmar i sängen, messar mamma... Skriver ut min frustration. Vilket gjorde att hon ringde avdelningen och undrade vad som hände...

... Och gissa vad..!

... De skyllde på mig!


... Tydligen hade de varit inne och erbjudit mig mat, men jag tackade nej!

... Gud vad irriterad jag blev! Jag hade inte sett skymten av personalen på hela dagen! Inte ens fått ett hej..!

Och så säger de så!


...


Några minuter senare, kommer personalen in på mitt rum. Den personal som inte ens hade märkt att jag inte hade ätit, om inte min mamma hade ringt... Och så säger hon "Du har inte ätit någonting idag. Varför inte"... Lät väldigt otrevlig och irriterad.

..."Skylla på mig.?!"..


Jag var irriterad. Om något!

Och inte hade jag lust att prata med henne. Försvara mig. Utan jag vänder mig bara i sängen. Och svarar på det mess som mamma hade skickat tillbaka...


...


Några minuter senare, kommer sköterskan tillbaka. Hon hade pratat med en läkare, som hade sagt att det blir injektion om jag inte äter nästa mål...


... Ja, för det var ju det, också.

När sköterskan var inne första gången. Efter att mamma hade ringt, så fick jag höra att jag ju hade eget ansvar att gå ut på avdelningen vid rätt tider, och äta min mat...


... Men att man inte längre, helt plötsligt, blir väckt till frukosten. Att de helt plötsligt, efter närmare fyra veckor, inte kommer in med brickan på rummet...

Ja, det bara skrek ju falskhet om det!


Antingen så förväntar de sig att jag ska kunna läsa tankar... Eller så vågar de bara inte erkänna sin miss... Och skyller på mig istället...

... Och hade jag skullat ha eget ansvar i ätandet... Ja, varför ligger jag då inne för ätstörning? ... Då kan jag lika gärna ta det ansvaret hemma...


...


Hon kom iallafall tillbaka in på rummet. Och hotade med tvångsmedicinering, om jag inte gick ut på avdelningen vid halv fem, och åt min mat...


... Klockan strax innan halv fem, kommer hon in igen(med en bricka). Fjäskar och försöker få mig att prata med henne. Skojar lite lätt...

Blev helt plötsligt jättetrevlig... och förväntade sig att jag skulle godta det, utan ett erkännande om sin faktiska miss...


.. Vilket slutade i att jag lämnade sängen och gick in på toaletten, för att slippa hennes långvariga försök...

Jag var frustrerad. Kände mig sårad... Och ja. Jag var helt enkelt stött... Tilliten till dem, nu än mindre än tidigare...


...


Dagen var förstörd. Kvällen blev värre...

Jag kunde inte äta. Ville inte äta...

Och dagen slutade i storbråk.


... Fick inte sitta vart jag ville. Tjatande personal. Personal som försökte prata med mig. Som stundvis slet i mig... Men som, genom att försöka fjäska för länge, bara gjorde mig mer och mer hjälplös... Fick mig  att må bara sämre och sämre...


Det blev tvångsmedicinering, och en jag som inte fick lämna rummet "fastän det var det enda ställe som jag inte klarade av att vara på längre... "Efter att de hade förstört allt. Gjort allt mycket värre"...


Det blev skrik och tjafs. Och ett jag som bankade och slog i rumsdörren. Då de bokstavligt talat hade låst in mig på rummet. De låste utifrån. Och själv satt jag där på golvet, och ropade. Skrek och bankade. Helt förjäves...

Jag var fast. Inlåst ensam på det stället som fick mig att känna mig upplösande frustrerad, hjälplös och uppgiven...

Frustrerad för att personalen stod utanför dörren och pratade, medans jag löstes upp till en frätande, bubblande syra på golvet...


...


... Till slut, slutade dramat... Jag hade fått komma ut ur rummet. Men knuffades. Blev dragen till ett visst ställe på avdelningen.

Där satte jag mig uppgivet på golvet. Och blev bara tröttare och tröttare av medicinen...


...


Jourläkaren kom och pratade med mig. Då det skulle bestämmas om jag skulle flytta till "högriskavdelningen" igen. Den avdelning som jag bara hade varit på första natten som inlagd...


Men jag fick stanna kvar.

Skönt. För att ständig tillsyn är ingen hit..


...


Dagen idag, var långtråkig. Jag kände mig ensam...

Men spenderade hela dagen i  sängen. Förutom fem tråkiga minuterar på avdelningen. Där tv:n fortfarande var urdragen...


...


Eftersom att jag tjatade hela dagen igår, om att jag behövde hem. Att jag mådde dålig där och hade stort behov av att komma hem, såg jag såklart ingen mening i att åter idag, prata för döva, oförstående öron.. ".. som bara svarar samma sak, hela, hela tiden"...


... Men efter middagen, som jag åt "alldeles för mycket av", fick jag ångest. Stark ångest. Sådär så att jag låg och gungade fram och tillbaka i sängen, och rabblade samma menig, om och om igen... "Jag behöver prata med en läkare som skriver ut mig.. Jag behöver prata med någon som skriver ut mig... Jag behöver verkligen bli utskriven nu"...


... Väntade spänt och oroligt, på att min kontaktperson skulle komma in igen "och hämta min bricka"... Så att jag kunde säga det till henne... För att nu var jag desperat!


...


Hon kommer in... Och jag säger min mening. Vilket hon snappar upp direkt. Och säger att hon ska prata med sköterskan och sedan ringa jourläkaren "För att jag kanske kan få åka hem på permission"...


Vi pratar lite. Och jag säger att jag inte vill tynga mina föräldrar igen. Att jag vill hem, och känner mig ivägen hos dem. Som en inkräktare på mammas och pappas privatliv... "Jag hade ju redan varit där i flera dagar"...


... Men min kontaktperson vågade inte lova att jag skulle få tillåtelse att åka hem till mig. Utan då måste jag acceptera att vara hos mina föräldrar...

Och när jag frågar om hon inte bara kan fråga om jag får bli utskriven istället, så säger hon bara att "Jo, det kan jag. Men jag vet redan svaret"...

... Ingen mening, alltså...


...


Jag fick ett ja. Jag skulle sova hos mina föräldrar, men kunde sedan åka hem till mig under dagen...

Vilket i och för sig låter konstigt i mina öron. Då ätstörningen inte påverkar natten, utan bara hela dagarna... Vilken jag fick vara hemma på!


...


Jag var ju inte helt nöjd. Då jag kände mig skyldig mina föräldrar, som hela tiden måste hämta mig på sjukhuset. Ha mig hemma hos sig, och sedan lämna mig tillbaka på avdelningen igen...

.. För personalen tycks det vara en självklarhet... Men för mig, en stor skuldbelagd börda att bära...


... "Hade du sagt till tidigare, så hade det nog varit enklare", säger hon då?!

... "Men ni vet ju att allt jag önskar hela tiden, är att åka hem. Hur mycket tankeläsare måste jag vara?!... Jag menar. Hur skulle jag veta att idag var en dag då jag skulle kunna få permission?


...


Jag skulle iallafall komma tillbaka idag kväll, för en ny bedömning... Antar att det gäller permission över nyår... Men det vet jag inte. Märks väl...


...


Nu får det nog räcka för idag...


Ska sätta in lite pengar på mammas konto.. Som tack, tänkte jag...

Och sedan ska jag försöka koppla av framför tv:n en stund...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8 9
10
11 12
13
14 15 16
17
18 19
20
21
22
23 24 25
26
27
28 29 30 31
<<< December 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards