Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg den 30 december 2015

Av D - 30 december 2015 23:36

 

ANNONS
Av D - 30 december 2015 19:57

... Det är ju klart att jag ska fortsätta äta, liksom... Eller?

 

... Sedan jag kom hem, har jag bara ätit. Ätit, ätit och ätit...

Utan hunger, har jag bara proppat. Sak efter sak. Godis efter godis...

Och nu har jag en fiskgratäng(fryst) påväg in i ugnen...

 

... Jag kan inte sluta...

Jag har tråkigt. Känner mig lite smått ängslig och svävande...

Och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. Min tid...

 

... Och i skrivandets stund, längtar jag efter att sluta äta...

Min själ ropar efter stöd "nuuu!"...

 

... Och i desperationens stund, har jag lust att messa 27åringen. Fråga om hon vill komma i helgen... Bara för att få tänka på annat, fram tills livet ska ordna upp sig "och bli värt någonting"...

... Men jag vågar inte riktigt. Då jag inte vet om jag är redo. "Är min själ. Mitt sinne, redo för den sociala pressen igen?"... "Är min vardag. Mitt liv.. Min lägenhet redo för besök under en hel helg ännu?"...

 

...

 

Det var inte för tidigt att skriva ut mig själv. Inte alls. Snarare "väldigt på tiden". Då jag mådde väldigt dåligt av att vara inlåst bland alla krävande människor... Utan egen kontroll...

Men samtidigt vet jag inte vart jag är, just nu. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera mig själv och vardagen... Eller min tid...

 

...

 

Jag känner mig mer än desperat till att få det där stödet i vardagen nu... Vilket i och för sig är något positivt. Kanske har jag nu ändå mognat på något sätt, under min kortare period på avdelningen. Kanske har jag ändå insett någonting.

.. Förutom att jag vägrar bli inlagd igen...

 

Men samtidigt som det är positivt att jag nu känner mig strävande efter hjälpen på hemmaplan, så är det jobbigt. För att sådana känslor kommer alltid på fel tidpunkt. Under helgdagar eller semestrar. Då det inte är möjligt, eller iallafall väldigt svårt att få igång det direkt... Och jag vet ju inte ens egentligen om eller när någon vårdplanering kan ske. Inte heller hur!.. Eller vart...

... Och när den sker. Kommer jag att kunna tillåta något alternativ alls? Kommer jag fortfarande att känna av behovet när det väl är dags?

 

...

 

Dagen idag.

Sedan jag kom hem, har jag som sagt ätit. Ätit, ätit och ätit.

Var även iväg en snabbis till affären. Då jag ville köpa grädde till mitt te och kaffe...

 

Jag har sett på film. Skrivit lite grann...

Och så har jag suttit vid datorn och desperat försökt få tiden att gå...

 

Funderat på det här med ekonomin. "Måste lösa detta nu... Men hur?"...

Ja, jag blir ju inkomstlös efter januari... Och har ännu inte orkat ta tag i det...

 

Jag har funderat över morgondagen. "Ska jag åka till mina föräldrar eller inte? Kanske bara över dagen. Så att jag får sova hemma(?).."...

 

... Och jag har haft tråkigt, tråkigt, tråkigt...

Men jag ska inte gnälla... Det var bra mycket jobbigare på avdelningen!

 

...

 

Jobbigt att inte veta om eller när allt ska lösa sig... Om eller när jag ska ta emot något stöd eller hjälp... Och på vilket sätt det i sådana fall skulle ske...

Att inte veta om jag kommer att falla ner igen... Om jag redan är påväg... Eller hur många gånger till, det kommer att ske...

... Och ifall det kommer att sluta med att jag lämnar allt... Hur lång kampen i sådana fall kommer att bli innan jag tar steget... Och hur många gånger jag kommer att behöva kämpa... Kämpa mot mig själv och livet... Kämpa för mig själv och livet...

 

... Och "Hur länge kommer jag denna gången att få känna att jag vill ha stödet? .. Hjälpen?"...

"Hur länge kommer jag nu att få känna att jag vill någonting med livet? Att jag i och över huvud taget har lust att vara social igen?"...

Ännu tror jag inte på livet. Litar jag inte på vardagen, när jag tänker efter... "Men kommer jag ändå att klara det här? Finns det ändå någonting för mig?"... "Och kommer jag någonsin att släppa på min envishet och bjuda in det värdiga livet intill själen? In i vardagen? ... Lita på andra? ... På mig själv?"...

 

...

 

Ja, jag har så många frågor. Så många funderingar. Som egentligen kan buntas ihop till några få stora...

 

Funderar på att maila kuratorn. Nu när jag har blivit utskriven. Men vet inte hur jag ska börja. Vad jag ska skriva...

 

Sköterskan nämnde även en psykolog som egentligen hade planerat att träffa mig innan jag åkte hem... Som hon tyckte att jag skulle ge en chans. Men där har jag ingen aning om hur kontakten skulle "startas upp", eller vad man nu ska säga... Om det skulle vara någonting som de fixar... Eller vad...

Eller ens varför...

 

Men i skrivandets stund, är jag nog tillräckligt desperat till förändring, att jag är beredd på det mesta...

 

...

 

Nu ska jag snart fortsätta proppa. Det blir färdigköpt fiskgratäng. Gott.

Men dock inte så bra för kroppen. Nu när jag redan är fullproppad...

"Hur ska jag klara det här?"... "Kommer jag någonsin att besegra den här utmaningen?"...

 

God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 30 december 2015 16:46

 

... Jag börjar redan känna igen mig själv.. Min vardag... Mitt liv...

Av D - 30 december 2015 12:38

... Jag är hemma! Hemma och utskriven. Det var på tiden!


Eller ja.

Egentligen har jag väl blandade känslor om det här. Även om det var jag som såg till att driva allt till utskrivning...

Jag menar...


... Nu attackerar ju livet mig med en ilfart!

För att. Faktum är att jag har levt i en annan värld i fyra veckor nu. En annan verklighet. Bortom livet i sig.

Jag har levt på sidan om... Upplöst från livet...

Har faktiskt inte ens tänkt på att jag har ett liv utanför den situation som jag befann mig i... Jag har velat "hem, hem, hem", sedan jag kom dit, för på dagen 4 veckor sedan... Men jag har nog inte insett vad "hem" är...


...


Mina sista dagar på sjukhuset då. På avdelningen.


... Igår åkte jag som sagt tillbaka till sjukhuset.

Var hemma hela dagen. Och blev sedan hämtad av mina föräldrar, för "en ny bedömning"...


Men...

Den nya bedömningen blev aldrig av. När vi kom dit, mamma och jag..

Ja, hon följde med upp. För att...

Ja, jag tror att avdelningen ville det... Men för min del, var det mest för att jag inte skulle ha hittat upp själv.


.. Men när vi kom upp, nämde de iallafall inte ens den där "bedömningen" som vi hade fått sagt till oss att skulle göras...

Utan istället gör sköterskan som öppnade dörren, någonting som gav mig både ångest och gjorde mig frustrerad och irriterad... Nästan lite arg, bakom den änslan och oro jag kände...


... Han, trots att jag har sagt nej varenda gång som de har frågat... Och det har varit en del!.. Frågade, när  mamma var närvarande... Till mamma(!), ifall vi kunde ha ett möte tillsammans, jag, mamma, pappa och läkaren "imorgon"...

... Och när jag sa att jag inte ville blanda in mina föräldrar mer i det här... Utan bara själv kunna prata med dem och berätta när jag känner för det...

Ja, då gav han inte upp, heller!


Han fortsatte prata om min "behandling" med mamma... Började diskutera mediciner. Diskuterade hur de hade tänkt sig... Försökte pressa min mamma till att övertala mig..! Att bestämma över mitt huvud... Fastän hon fortsatte säga att hon inte kunde bestämma över mig och inte ville svika mitt förtroende "nu när hon äntligen har börjat prata med oss"...


...


Jag kände mig så dum när mamma satt och inte visste vad hon skulle göra.

Kände mig dum för att mamma nu var indragen i hur jag "hanterar hela vårdsituationen"...

Och jag kände att den där sköterskan, nu hade förstört relationen mellan mig och min mamma och pappa...

"Och de har inte ens rätt att diskutera mig med någon.. ifall jag inte ger mitt medgivande!"..


...


Jag satt ute på avdelningen i ungefär en timme. Stirrade ut genom fönstret. Stilla, stilla. Eller ja. Jag skakade ju på benet fram och tillbaka hela tiden. Som jag alltid gör när jag känner mig obekväm...


.. Men grejen var att jag hade fått nytt rum. Och det kändes inte tryggt... Ville helst bara hem igen...

Besviken för att jag inte fick någon bedömning om permission över nyår...

Frustrerad och tyngd av hur dumma personalen kan vara... "Nej, har jag sagt varje gång som de har frågat om mina föräldrar"...

Jag har liksom bara accepterat att de har behövt hämta och lämna mig varje gång. Accepterat att jag har behövt bo hos dem... Men inget mer!


...


Efter en timme, tar jag ändå mina grejer och går in på rummet. Det nya rummet...

Klär av mig ytterkläderna.. Och bäddar ner mig med kläderna på, i sängen...


Jag hade ju bara sovit i tre timmar, natten före. Så strax därefter, klär jag av mig kläderna...

Ligger och drar in doften av... pepparkaka.. Hmm.

Ja, det var något bröd med ost på, som jag hade fått in på rummet...


Men faktum är, att hela dagen igår... Dumt, jag vet.. Hade jag hållit mig till svälten... Så jag var inte hungrig på denna smörgås... Utan doften var gott nog att somna till...


Jag sov dock inget bra.

Vaknade vid tolv på natten, första gången...

Och sedan, varje gång som de öppnade dörren. Vilket är varannan timme, hela natten...

.. Vilket jag inte heller förstår. Jag ligger inne för ätstörning... och de väcker mig hela natten.

På andra sjukhus,  har de justerat det där efter patient. Efter tillsynsbehov. Om man kan kalla det så...


...


Vaknade iallafall för sista gången, vi sex på morgonen...

Och vid åtta någon gång, kommer en otrevlig tant.. Sköterska, tror jag.. in på mitt rum. Vill ta vikt, och att jag äter frukost. Inga konstigheter. Men det var något med hennes tonfall... Och kanske även rösten...

Men det som gjorde mig irriterad, var hur fort hon gick från relativt trevlig och glad, till nästan.. skrikande...


... Som om jag skulle bli lättare att få att vilja någonting alls, genom att bli rent utav otrevlig...


Hon sa någonting som fick mig att börja fundera, dock... "Du ligger inne på LPT, och läkaren har fått tingsrättens medgivande till det"...

Jag började rabbla samma mening i mitt huvud, gång på gång på gång. I väntan på att någon skulle åter komma in på mitt rum... Och jag bara hoppades på att det skulle vara någon annan än hon! "Någon som det gick att prata med!"...


"Borde inte mitt LPT gå ut idag?"... "Mitt LPT skulle väl gå ut idag?"... Det var meningarna jag rabblade. Ingen annan tanke fanns i mitt huvud. Mer än osäkerheten på ifall de nu hade haft dessa förhandlingar med tingsrätten(då det är idag, efter fyra veckor, som LPT ska löpa ut) utan mig... Och tanken gjorde mig frustrerad.. "Jag måste ju få en chans"...


...


Hon kommer in på mitt rum ett par gånger till. Fortfarande glad och försök till trevlig när hon kommer in. För att sedan slå om i högljudd enmannadiskussion... Ja, jag fick ingen chans att sticka in med något ord. Hon bara malde på...


... När jag frågar om LPT:t, säger hon bara att sålänge som jag inte samarbetar till mediciner.. och ja, allt annat, så kommer inte LPT:t att försvinna...

Och jag visste inte vad jag skulle tro. "Fyra veckor. Sedan ska det löpa ut, om inte läkaren ansöker på nytt... Och då ska jag få ett offentligt biträde.."...

Jag har varit med förr... En dröse gånger, har jag suttit i dessa förhandlingar och lidit. Blivit dömd hit och dit... "Men ärligt talat. Hellre det, än att bli dömd utan en chans till försvar!"...


...


Sköterskan rusar ut ur rummet för tredje eller fjärde gången. Med orden "Ja, då går det inte att övertala dig. Får se hur länge det blir den här gången då"... Efter att jag har svarat på tidigare mening ".. Eller är det bara du som har rätt?", "Ja, jag har rätt"...


... När hon kommer tillbaka in i rummet igen, har hon två läkare med sig...

De säger att eftersom att jag inte vill göra någonting på avdelningen..

.. Att de kan få i mig mediciner där, men att jag ändå kommer att sluta med dem hemma...

.. Och då jag inte är farligt underviktig...

.. Ja, så kan de lika gärna skriva ut mig. Ta bort LPT:t...


...


Och tjugo minuter senare, har jag samlat ihop alla mina saker. Blivit utsläppt av den där "otrevliga sköterskan som det inte går att prata med" som nu var trevlig och glad igen(???)... Hur svänger man på det sättet?!.. Och ringt min mamma för att berätta nyheten...


Jag gick och handlade något frukost/lunchaktigt att äta. Och så tog jag första bästa buss hem...


...


Jag är inte säker på hur dessa dagar nu ska gå. Då jag har insett livet igen. Att jag bara har befunnit mig på andra sidan av det. I en parralell(stavning) verklighet i fyra veckor nu. Pendlat mellan tryggheten hos min föräldrar och frustrationen som inlåst...


.. Jag har ingen plan för hur jag ska våga börja äta igen. Ta fram vad jag har i frysen. Börja laga mat... Hur jag ska orka handla.. Städa...

Och nu, ifall jag ska orka fira nyår hos mina föräldrar eller svika... Hur jag ska orka börja träffa 27åringen igen...


... Därför känns det ändå som om jag helt klart ska ge stöd i hemmet... och kanske till och med vården på hemmaplan, en chans... (Vårdplanering väntas, tror jag. Om jag inte missuppfattat).

.. Gör jag inte det, så vet jag inte hur jag ska klara det. Behöver iallafall en start. En knuff... För att inlagd vill jag inte bli igen. Nu får det räcka.


...


Jag ska äta upp min adventskalender som jag fick av 27åringen, och se på tv en stund nu...

Sedan behöver lägenheten städas, om jag ska orka trivas. Så får jag ta det därifrån...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8 9
10
11 12
13
14 15 16
17
18 19
20
21
22
23 24 25
26
27
28 29 30 31
<<< December 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se