Jag är 100% säker på att läkaren inte alls nämnde läkemedel som ett krav för hemgång. "Antingen det eller injektion".. Nej, det gjorde hon inte.

Hon nämnde ätandet. Att det skulle fungera... Och att jag måste samarbeta till blodtryck, puls och vikt...

Men nu fick jag lov att "lägga mig". Ta denna tablett fastän jag mår bra... MYCKET ångest i det!

Jag mår ju bra som det är. Är ju här för att jag inte äter... Varför räcker det då inte med att jag kämpar för att börja äta?

Inte har jag varken duschat eller borstat tänderna, sedan jag kom i onsdags förra veckan...

Har iallafall sluppit... Undvikit tvångsåtgärder idag... Men hur länge ska jag orka ge vika för mina egna egentliga känslor?

Längtar ut.

Frisk luft. Promenad i frihet...

Men OM jag nu mot förmodan skulle kunna få tillåtelse till utevistelse...

Skulle jag ha styrkan att ta mig in igen?

Lider verkligen av det här..!

Igår eftermiddag drack jag min första näringsdryck. Ytterligare en halv, på kvällen.. Eftersom att det tycks vara det enda sättet för mig att komma härifrån på. Och då stötarna i magen, hade börjat...

Under natten hade jag sedan magvärk och kände mig illamående. Ont kring bröstet och bubblor i magen...

Dålig smak i munnen, till råga på allt...

Jag ville spy...

Men då det är det värsta jag vet, undvek jag det...

Doch så visste jag inte om jag skulle våga äta igen...

Idag. Dagen efter den första näringen på en och en halv vecka, kommer läkarna in på rummet och hotar med sond och tvångsmedicinering..!

Är det verkligen rätt läge för det?

Och att ge mig ångest, och sedan, tio minuter senare, komma in med En stor tallrik med lunch och en salladsskål!?

Är det särskilt smart?

… Nu vet jag inte vad som händer. Men jag har inte ätit nåhonting ännu...

Oroar mig för mina växter... Och allt jag vill, är att ta mig hem till dem!

Julen närmar sig. Snart är det bråttom... Och jag sitter fast här!

Jag vill dö för att svälten gör så ont. Dö för den torra smaken i min mun..

Jag vill dö för att jag sitter fast härinne och inte kommer ut. För att den enda platsen där jag kan förändra. Där allt kan vända, är en plats som jag inte kan nå...

Jag skulle kunna dö för lite frisk luft. För en lugn och härlig promenad...

Dö för att återfå den lilla kontroll jag en gång hade...

Jag sitter fast. Och jag vill bara ut...

Jag hade krossat en ruta, om jag hade vågat...

Hoppat ut på gott eller ont, för att få känna mig fri...

Jag är trött på det här nu! Och svälten smärtar såå.

Jag vill äta... Jag önskar jag kunde äta...

Vill hem. Ut... Nu.

Jag känner mig ensam.

Kroppen känns svag. Bröstkorgen öm och ansträngd...

Jag har en ständig smak av svält, i munnen...

Och personalen och jag kunde inte tänka mer olika. Se saken till ett mer motstridigt sätt...

För mig, är en hemgång, det enda sättet till en avslutad svält. Det enda sättet att ta tag i de problem som där finns...

För dem, en omöjlighet. Då de inte kan släppa någon som ännu inte äter...

Jag är desperat. Att börja äta här, känns som en omöjlighet...

Och jag önskar bara att jag fick komma hem... Så att jag kan kämpa för att få till rutinerna... Börja äta.

Flera fysiska kamper. Lyft och släp hit och dit. Skrik och panik...

En känsla av att inte bli förstådd...

Två tvångsmedicineringar och en bältesläggning...

Jag är färdig här nu...

Jag är trött...

"Varför kan ingen förstå? Varför kan de inte bara ge mig en chans? … Det dör jag inte av"...

Man har ju ingen privat plats någonstans. Sitter man på toan ett par sekunder för länge, låser de upp och kommer in.

Inte förstår de vad man säger heller "klart att deras sätt är det enda rätta. Det är ju inte jag som lever med skiten eller så".

Jag får inte frisk luft om jag vill. De vill prata med nästan stumma och helt ointresserade mig, hela tiden.

Och de har redan ryckt och slitit i mig tillräckligt...

Varför kan de inte godta att jag nu vill ha hjälp på hemmaplan istället, då det är där problemen finns?

... Jag orkar inte skriva något kvällsinlägg idag... Då allt, bokstavligt talat är ett helvete.

Ett helvete byggt på rädsla. På oro... Och egentligen inte så mycket ångest. Inte för tillfället...

Bara ovisshet... och omöjlighet... Förvirring.. Uppgivenhet...

... Men jag har mailat MinKontaktPåKommunen. Egentligen rätt så mycket, de senaste dagarna...

Men idag har jag gett mig på ett försök till hjälp... Tror jag iallafall...

Men jag vet varken hur eller om det ska fungera... Ovisshet.

... Inte heller vem eller vart...

Jag vet bara att jag inte äter någonting. En skvätt grädde om dagen, bara...

Och att det inte känns tryggt...

... Att smärtan gör att jag vill dö...

Rädslan gör att det känns resonligt...

... Och att jag inte vågar vänta tills jag hunnit få boendestöd(så att jag kan få lite välbehövliga rutiner)

En del av ett av dagens inlägg i min textsamling. Nyss skrivet..