Dagen idag, känns enkel att sammanfatta. Så vi tar det på en gång =)

... Hmm. Okej, jag TRODDE att det skulle vara enkelt. Men att minnas hur dagen började, var tydligen inte det enklaste!

.. Jag minns jag hade svårt att somna igår natt. Låg och kände mig missnöjd, och lite smått sådär bubblande frustrerad. Vred och vände på mig. Funderade. Grubblade.. Mycket över livet och mig själv. Skrev lite dagbok... Och tycks sedan ha somnat till slut.

Vaknade, trött som självaste f*n, vid nio imorse. Klev upp och åt frukost. Tillsammans med mamma och pappa. Helgfrukost denna gången. Vaniljyoghurt med banan och kakao i.

... Tog hand om allas disk. Och gick sedan upp och la mig igen. Japp, det har kommit att bli svårt att undvika. Trots att jag VET att det är vad mina sömnproblem om nätterna, beror på! Men det är bara det att det har blivit en sådan VANA att lägga mig och sova eller vila en gång till. Att när jag inte gör det på morgonen, känner jag ett STORT behov av att göra det på eftermiddagen. På grund av tröttheten!

.. När jag bodde med Xsambon, brukade jag ju dock justera det där allteftersom det hände. 35 timmar vaken tid, för att ställa dygnet tillrätta igen. Och så svårt att sova. Och dygnet blir felvänt. Är lika med - 35timmar vaken igen.

.. Men det orkar jag inte med nu.

Låg iallafall och halvsov. Vilade. Fram tills klockan elva. Då 17åringen kom och knackade på min dörr. Då var det lunch.

På med kläderna. Och en helgmacka till lunch. Det vill säga. En macka som INTE är Rågkuse =D

Jag hade ju räknat med att få vara ensam hemma idag. Då det bara var mamma, pappa och jag hemma. Och mamma och pappa, skulle köra en timme bort och köpa några flyttkartonger... Om jag inte minns fel..

Men så kom 17åringen hem från sin kille... och jag fylldes av en känsla som jag helst skulle slippa. En känsla av social press. En "rädsla" att behöva umgås. Att hon ska vilja prata eller ha hjälp med någonting..

... Och under lunchen kom det. Hon ville ha hjälp med läxorna. I hennes fall, handlar det nog i och för sig, mest om att hon vill ha sällskap. Hon är en person med uppmärksamhetbehov, min syster. Och visst. I vissa fall, kan jag umgås med något syskon eller så, även när jag inte orkar. Bara för att inte tappa deras tillit och kärlek.. Men just idag, var inte en sådan dag. Jag tror att hela livet är för åt h*vete för det just nu.

Flyktkänslan kom. Och jag kände mig redan pressad och missförstådd. Förvirrad av allt prat. Kluven över vem jag är...

Ja. Så jag satt en stund vid datorn. Kollade det vanliga. Och bloggade lite grann. Gjorde iordning inlägget och la över till denna bloggen... Och kom på att mobilen måste laddas innan jag kan ta med den ut på promenad..

Instänga upprörda. Tunga och gråa känslor.. Gick ner en stund på nedervåningen, och satte mig i min ensamhet i vardagsrumssoffan. Skrev lite dagbok. Och gick sedan otåligt, upp hit och kollade mobilen. Var den färdigladdad?

.. Nej. Inte ens hälften. Så. Jag rev fram alla vinterkläder ur kartongen med "Värme" på. Kollade igenom dem, och tog fram de kläder som jag behöver och snart kommer att behöva. Sedan klädde jag på mig lurvfleece-jackan och en mössa. Mest för att jag var orolig att mitt hår skulle se skitigt ut..

Och så gick jag ut utan mobilen. Det vill säga. Utan musik i öronen. "Jaja. Det får gå bra ändå", tänkte jag.

Där gick jag på vägkanten. Sjöng sång efter sång. Och försökte komma fram till en låt som jag både KUNDE OCH trivdes med.

Sjöng faktisk på de flesta låtar som jag brukar sjunga med till på youtube.

Men fastnade sedan på en låt som vi sjöng när vi gick på barnkören. Jag och mina syskon. Det var på ett läger som vi fick lära oss den. "Jag är en sommarens trollslända, jag". Höga toner som man håller ut på. Iallafall som jag minns det.

Jag gick långsamt, långsamt. Och med nästan ingen energi. Blev trött och hungrig. Och när jag slutade sjunga, satte funderingarna igång, som utskjutna ut en kanon.

.. Men väl hemma, var mamma och pappa hemma igen, och jag satte mig återigen vid datorn. Pustade ut.

Lite middag. Diska efter middagen. Datorn en stund till. Mest sitta och stirra på min egen blogg. Läste igenom mina gamla "från min andra blogg"-inlägg.

Spelade lite BubbleShooter och så vidare.

Sedan blev det tv för min del. Och efter det, fika och film, tillsammans med mamma och pappa.

Filmen började krångla efter kanske tio minuter. Ljudet försvann. Och vi blev alla, väldigt missnöjda. Började prata frågandes med varandra. Pappa började trixa med... Ja, vad det nu var för någonting som filmen spelades upp på... Och då börjar filmen spola framåt istället! Det gick inte att playa filmen :O

... Han försökte och försökte och försökte. Men så fort som man startade den från samma ställe som den började krångla, så spolade den i ultraspeed framåt igen(!)..

.. Så. Vi fick se den ifrån början. Vilket gjorde 14åringen nöjd. För att då kunde även han, hoppa in och se den med oss ;)

Filmen hette(heter) "Dangerous minds"... Och detta, ÄNNU en superduperbra film! Jag ÄLSKAR den! Den är såå känslosam. Lär... Ja, den har någonting att ge :) Och HELT OTROLIG! Jag ÄLSKAR det faktum att med rätt tillvägagångssätt och en hel del kärlek och respekt, kan man nå fram till PRECIS vilka slags människor som helst! UNDERBART!

Med det, säger jag god natt.

God natt med er <3

Från min tredje blogg..

... Idag är det en helt annan anledning till den knappa uppgivenheten... Om den nu ens finns(?)...

Efter ännu en natt, önskandes efter en tablett som kan få mig att sova. Vaknade jag imorse klockan runt nio. Klev då upp och åt frukost. För att sedan gå och lägga mig igen. Minns inte hurpass sovande jag var där efter frukosten. Men antagligen inte så värst. För att, utanför mitt rum, fanns två högljudda...

Ja. Tv:n var igång på hög volym. Och 17åringen och henns kille, själva, var inte heller så särskilt tysta..

Men när jag hörde lunchen skramla på nedervåningen, klev jag upp och klädde på mig.

.. Och ner för lunch.

Efter lunchen blev det vattna växterna, och dator, för min del. BubbleShooter. På BubbleShooter. På Bubbleshooter. Kolla det vanliga. Såsom bloggar. Mailen... Ja. Det kanske inte VAR mer än så.

.. "Flydde" från allt som skedde utanför min  dörr. Höll mig undan, och stirrade bara rakt in i skärmen. Dörren var till en början, öppen. Men då jag hörde 17åringen säga till sin kille, att de skulle börja städa allrummet nu, sprang jag dessa tre meter till min dörr, med smygande steg, och stängde försiktigt dörren.

17åringen verkade ha en dålig dag eller något. Han skäldde på den där stackars killen. Så fort som det hände något... OCH när det INTE hände något! Varpå killen svarade stöttande och lugnt. Varpå hon tog en kort paus i sin irriterade och skrikiga ton... För att, så fort det hände någonting, ropa på honom igen, med frustrerade och stressad röst..

Härinne sitter jag. Stressad och orolig, på grund av energin utanför min dörr. Velandes att sätta musik i örat. Men trött på att alltid fly dessa jobbiga lägen..

Men när dessa två, sedan tog bussen in till stan, lämnade jag mitt rum för en stund...

Dock minns jag inte vad jag GJORDE. Känns nämligen som om jag har suttit vid datorn hela dagen idag. Så kanske återvände jag till rummet, rätt så omgående(?)...

Ja-a. Vid tvåtiden någon gång, åkte vi iallafall iväg till köpcentret. Pappa, mamma, 14åringen och jag...

14åringen behövde nya skor... och de reade ut en massa skor just idag, på en av sportbutikerna här i närheten.

Vi gick omkring lite grann. Jag, helt ointresserad av att varken titta på kläder eller skor. Kände mig nästan lite flygande. Där jag stod och inte visste vart jag skulle titta. Vart jag skulle stå. Eller hur jag skulle bete mig.

Bara för att inte komma på mig själv med att stå och stirra på någon i butiken... Bara för att det inte skulle se konstigt ut. Där jag står och stirrar rakt ut. På ett ställe där man egentligen ska handla... Eller iallafall TITTA(!)... Så gick jag lite efter mamma och 14åringen. Tog en promenad bland alla saker...

Ja-a... Allt var huller om buller. Ingen ordning på NÅGONTING. Så att titta själv. Eller att hjälpa 14åringen att leta... Nej. Så blev det inte.

... Sedan mötte vi(de) en gammal granne, som mamma och pappa stannade och pratade med. Mitt bland allt folk i butiken. Det kändes inte obekvämt i och över huvud taget. Och jag kunde till och med säga vad jag hade lust att säga, till 14åringen. NÄR jag hade lust att säga det. Men inte till denna näst intill främmande man, såklart.

Men jag kände mig lugn och någorlunda bekväm. Lite osäker. Då jag inte kunde förstå hur 14åringen kände idag, när vi umgicks på affären. Ibland får jag bara känslan av att vara ivägen... Men så var det nog inte. Han tyr sig ju ofta till mig när det är något :)

Väl hemma, dukade jag bordet. Sedan upp till datorn. Mådde bra... Eller inte(?). Ville må bra... Eller inte(?)... Livet är enkelt... Eller inte(?) ...

Ja, jag kunde inte förstå mig själv. Hur jag tänkte och varför. Jag kunde inte komma fram till vem jag är eller hur stark jag känner mig... Och jag fick än en gång erfara det där med att tänka spegelvänt...

Frågetecknet blev... Kommer jag att klara livet?

Förvirrad.

Men jag skrev av mig på min tredje blogg. Och la det, så gott som, bakom mig sedan.

Det blev middag... Lite mer dator. Ner till soffan, medans mamma och pappa körde in 14åringen till stan. För bio med sin kompis.

.. Satte mig vid tv:n och skrev lite dagbok.. Började titta på en film. Men kopplade sedan över till ettan, när mamma och pappa kom hem. För att då skulle vi ändå snart se på film.

Kaffe och glass. Till filmen "Divergent"... En JÄTTEBRA film! Enligt min smak. Jag ÄLSKADE den! Den hade spänning, äventyr. Den hade handling. Lite kärlek. Och här och där, lite humor. Skådespelarna hade karaktär... Ja, och jag kunde FÖRSTÅ den! Hänga med. BRA FILM.

Nu blir det iallafall sängen. God natt med er <3

Ja, det är knepigt... och gör mig förvirrad..

Ett citat från det inlägg jag precis skrev på min tredje blogg.

Vi hörs ikväll <3

Jaha. Dagen idag då, kanske.

... Ja, det lilla jag kan minnas =)

Igår natt, efter att ha försökt sova ett bra tag, satte jag hörluren i örat och började lyssna på låtar av Lisa Marklund och Lars Winnerbäck...

Vaknade imorse, rätt så tidigt. Men klev inte upp förrän runt niotiden.. Frukost tillsammans med mamma och pappa. Naturell lättyoghurt med bara russin, istället för nöt-och fröblandningen som jag BRUKAR ha. Vilken idag var slut..

Men det var gott. Nästan godare. Renare smak på yoghurten, liksom..

Efter frukosten, blev det sängen igen. Jag... minns inte riktigt. Det känns som om jag hade mycket i tankarna just då... Men mitt minne om dagen, är i det stora hela, grumligt..

Så. Jag gör så gott jag kan :)

Jag har suttit en del vid datorn...

...

... Oj. Oj. Vad jobbigt detta blev. Dagen är typ som bortblåst och jag har ingen kraft att tänka efter.

Men jag ska rabbla några korta "fakta" iallafall.

Jag har kollat allt det vanliga på datorn. Förflyttat mig mellan sängen och datorn. Sett på parlamentet i TIMMAR, på grund av att det nu har blivit som en slags flykt från verkligheten för mig. Det har fått samma verkan... Ja, jag vet inte..

Men den mesta delen av dagen idag, har bestått av att jag har känt mig lite smått uppgiven och hjälplös. Handfallen. Jag har vetat vad jag VILL, men inte haft en ANING om hur jag ska TA mig dit. Jag har tagit formen av ett frågetecken. Frustrerad över att folk tycks ta mig för en tankeläsare, vart jag än vänder mig..

Undrat ifall det var dags att höra av sig igen. Eller om det är att tjata alldeles för tidigt... "Har de inte TID?" ... "Upptagna?"... "Är mina frågor dumma?" ... "Onödiga?" .. "Betydelselösa" ... "Gör min aktivitetsersättning att de med gott samvete, faktiskt bara kan skyffla mig åt sidan tills vidare?" ... "Eller ÄR det helt enkelt bara mitt sätt att hantera det hela, som gör att de drar sig undan?" . "Det KAN ju faktiskt också vara så, att de håller på?" ..

Men frågan är.. Hur ska jag veta, när de inte berättar? Förklarar? Eller ens har tid/lust att skriva ett ord?

... Efter mycket om och men, slank det iallafall iväg ett litet mail till min kontakt på försäkringskassan. Där jag tog upp just det här. Och "önskade" att bli informerad om vad som händer, lite då och då... Dock var klockan fyra. Så det får jag ju inte svar på förrän efter helgen..

Däremot fick jag svar av kommunen idag. Klockan halv fem, hade jag fått post i inkorgen. Hon skrev att, med tanke på våra tidigare samtal, trodde hon att det var till dem jag skulle vända mig. När det gäller stöd och hjälp.

Fram tills klockan halv sex, mailade vi fram och tillbaka. Hon var som tidigare känt, VÄLDIGT trevlig och omhändertagande. Stöttande, och tycktes vilja hjälpa mig komma tillrätta.. Olik många andra, som är VÄLDIGT korta i kontakten.

Henne tycker jag om. Dock verkade hon ha någon slags chefsposition nu. Så jag får träffa en annan handläggare. Men men. Kanske har jag tur med även henne =)

Annars. Jag känner mig lite osäker. Vet inte riktigt vad det är jag vill eller förväntar mig av detta möte. Vad det är jag behöver... Vad det är jag ska dit för.. Inte egentligen. Men det är någon desperat slags känsla jag har... Så det blir väl att gå dit, för lite info.. Och kanske komma fram till om jag egentligen BEHÖVER något från dem... Eller om det bara är att gå därifrån, lika "tomhänt" som jag kom dit, sedan.

Annars har jag tagit en promenad idag. En tom promenad, med en del tankar..

Jag har spelat lite BubbleShooter(kanske)...

.. Och jag har kollat upp Friskis&Svettis. För att kunna meddela försäkringskassan, vilken aktivitet som skulle passa.. Och det blir bra det :)

.. Mamma och jag, har pratat en del. Och jag har känt mig förstådd, liksom borttappad och mäkta missförstådd. Desperat och missnöjd... Men samtidigt skitit i vilket.. Ibland är det bara bättre att försöka SLÄPPA begäret av att känna sig förstådd.. Iallafall för ett tag. Då det har kommit till den punkten då man bara vill gömma sig, alltför många gånger..

Drog iväg några mess till Xsambon.. Och har skrivit lite dagbok, några gånger..

Tv nu till kvällen. Lite fika och godis.. Längtan till veckan.

Och nu blir det sängen. God natt med er <3

Borde jag skriva om dagen som varit, nu?

Vet inte ens om jag kan. Dagen har varit för händelselös och lugn..

Men ska försöka ;P

Eftersom att jag har gett min sömn en sådan konstig rytm, med sen insomning och sova efter frukost.. så hade jag ju även igår natt, svårt att somna. Så. Jag tittade på några fler avsnitt av Parlamentet. Alltid lika kul. Och jag ÄLSKAR att ligga och småfnittra tills jag får ont i både magen och kinder, om nätterna =D MYCKET härligare än att ligga och vrida och vända sig, med en överarbetande hjärna och ångest ;D

Vaknade iallafall imorse. Klockan halv åtta.. Men inte klev jag upp och åt frukost. För att just nu, hade jag fått för mig att jag inte borde äta så tidigt. Då det blir så långt mellan frukost och lunch... Och mellanmål kunde jag ju inte fylla upp med!

.. Så. Jag låg kvar. Klockan nio vaknade jag igen. Klev då upp för att äta frukost.

... Och klev sedan som vanligt i säng igen. Med en GNUTTA klump i magen. Ångest i bröstet... för någonting som mamma hade råkat insinuera(om det nu är ett ord)... Vad det var, har jag dock förträngt.

Låg och vilade.. och messade lite grann med personligt ombud. Någonting som varken gjorde till eller från, egentligen. Men vad gör väl det? ...

Klev upp klockan tolv. Då jag hörde att mamma och pappa, höll på med lunch därnere. Alltså kaffe på G :D

Åt min restrerande pyttipanna med stekt ägg, från gårdagens middag. Och drack kaffe till en pepparkaka..

Japp. Känslan av att... Eller rättare sagt RÄDSLAN för att äta för mycket... Att äta när jag inte är hungrig. Tycks ha försvunnit nu. Och på sätt och vis, känns detta bra. Då mitt kontrollbehov har lämnat mig lite grann... Nu när jag inte orkar bry mig. Hälsosamt eller skadligt. Illamående eller känslomässigt fri... Jag har helt enkelt släppt på precis ALLA krav, vad gäller maten! Och äter för mycket och onyttigt. Utan att knappt ge det en TANKE.

... Ja. Så DÄRFÖR tror jag att jag nu är mer redo att börja äta regelbundet och hälsosamt igen. Nu när jag inte längre behöver gå till överdrift. Jag kan äta frukost, lunch och middag... Möjligtvis ett mellamål eller två... Varje dag. Utan att för den sakens skull, inte kunna tillåta mig själv någon bulle eller kaka ;D Och inte heller vara besatt av att endast äta tills jag blir PRECIS mätt.

... KANSKE kan jag till och med börja variera frukosten(?).

Efter lunchen, satt jag här vid datorn. Hade lite funderingar, fram och tillbaka. Om hur jag skulle ta mig vidare. Vad eller vem som kunde hjälpa mig att få iordning... Eller rättare sagt. Komma IGÅNG med livet. Det vuxna livet. Så att jag lyckas LEVA det!

... Gav upp en smula, om både praktikplats, gym, och ett vuxet, självständigt liv... Men mailade sedan ändå, kommunen. Där jag frågade vem jag skulle prata med om vad det finns för olika stöd och hjälp. Och vem som kan hjälpa mig att komma fram till vad jag behöver och vad jag har rätt till...

Jag har spelat lite BubbleShooter. Och även lite Bejeweled, idag..

Och så har jag sett på flera, flera avsnitt av Parlamentet, på datorn..

Jag har tagit en dusch. Passade på när mamma lämnade huset... Alltid bekvämare att duscha när jag blir ensam hemma. Får en sådan ENERGI då!

Mamma och jag har pratat lite. Kändes för en gångs skull som om hon förstod mig lite grann. Iallafall för en stund.

... Annars. Vad har jag mer gjort?

.. Ätit en massa! Jag har sett på tv tillsammans med mamma.. och delvis 14åringen..

Ja-a... Har jag inte glömt någonting nu. Så var det nog det.

Så jag säger väl, med en känsla av glömska i bakhuvudet, god natt. God natt med er <3

Just det, ja. Glömde nästan! Jag tog en skitläskig promenad ner till soptunnorna precis. Det var KOLSVART ute. Och träden var det enda som kunde ge mig en HINT om vart vägen var! Jag blev nästan lite vinglig. Där jag kollade upp mot träden och var rädd att ramla eller gå in i någonting =P K-O-L-S-V-A-R-T ! ! !

Jag vet inte hur många tankeläsare som de träffar på i sina arbeten.. Men jag VET att jag inte är en av dem...

... Men mitt eget sätt att "ta mig framåt", är ju inte heller det bästa...

... Allt detta, kombinerat med att jag varken vågar, kan.. eller vet hur, vad, vart eller varför.. jag ska ta emot hjälp...

... Det blir som att köra in i samma tegelvägg, gång på gång. Utan att fatta hur man svänger bilen...

Men vi hörs ikväll <3

... Kanske slänger jag iväg ett mail till kommunenen ändå.. Känns bara onödigt när jag varje gång hittills, inte lyckats fullfölja någonting. På grund av rädsla och osäkerhet..

Jag ska skriva "några rader", nu i uppgivenhetens stund...

Jag börjar som vanligt, från morgonen(eller natten) och jobbar mig framåt... Uppåt.

Jag hade i vanlig ordning, svårt att somna igår natt. Men inte så konstigt. Med tanke på de två timmarna som jag sov igår eftermiddag.

Istället för att ens ge sömnen någon vidare chans, började jag efter ett någon gång, titta på "Parlamentet" på youtube, via mobilen.

Såg flera avsnitt. Tills jag bara kände att både nacke och bakhuvud hade en sådan sjujädrans spänningsverk(!), och jag ville inte vara med längre...

Somnade till sist, och vaknade sedan vid halvåttatiden. Blev skrämd av 14åringen som satt och "kröp" nere i hallen, med mobilspelet i högsta hugg. Redo att gå till skolan..

Åt frukost, och gick sedan upp och la mig igen..

Drömde även denna gången, JÄTTEkonstigt. Det har varit mycket gamla klasskamrater, nu på senaste. Inatt var det samma två klasskamrater som i tidigare dröm. Alltså två tjejer som jag umgicks med i perioder, som vänner. Och i andra, kände mig både bortstött och självvalt ovillig att umgås.

Men inatt var de såå elaka. En av kompisarna drygade och var väldigt otrevlig. Och den andra kompisen hatade mig bakom min rygg... För anledningar som jag inte minns...

Vi satt iallafall på ett tåg. På skolresa. Det minns jag!

Klev iallafall upp vid.. Ja, strax efter elva. Efter att ha legat nerbäddad och väntat på att försäkringskassan skulle ringa. Men det gjorde hon dock inte..

Packade ner min lunch, och gick iväg till bussen.

Idag, mindre trafik, och lugnare i det stora hela.

När jag kom på bussen, fick jag åka gratis. Trots att det bara verkade som om chauffören LJÖG om att kortläsaren var trasig(???)! Men inte mig emot ;)

Väl i stan, hade jag två timmar att slå ihjäl, innan mötet skulle börja. Satte mig en stund vid forsen, och bara glodde. Men behövde sedan röra på mig. Så tog en lång och härlig promenad. För att sedan gå in på affären, för en liten mellis. Efter lite beslutsångest, fick det bli en drickkvarg igen.

Vidare till arbetsförmedlingen, för mitt möte med min handläggare. Där vi skulle göra en kartläggning inför praktik. Vad jag klarar av. Och vad jag vill..

Kommer dit. Nervös och osäker. Det var dovt ljus. Trångt och mycket folk. Någon som pratade överallt. Folk som gick ut. Folk som kom in. Frågor som ställdes åt alla håll och kanter. Och blickar som brände hål i min både kropp och själ...

Ja, det kändes väldigt obehehagligt. Jag var stressad. Osäker. Jag kände mig inträngd och väldigt obekväm. Hade det inte sett konstigt ut, hade jag bara flytt in i ett hörn och tryckt in mig så nära jag bara kunde komma.

Jag önskade så VÄL, att det hade funnits en liten röd knapp som jag hade kunnat trycka på för att bli osynlig. Och sedan, när min handläggare kommer, trycker jag mig synlig igen...

Men men. En halvtimme gick. En kvart senare än vår bokade tid. Jag hade väntat i osäkerhet. Inte vetat om hon skulle komma. Om det skulle bli av. Jag hade känt mig övervakad och "på fel ställe"... Och jag fick bara nog. Ställde mig upp och gick.

Frustrerad, sviken och med ögonen närapå exploderande av tårar. Hon hade inte hört av sig. Hon hade inte visat sig. Och bristen på kommunikation, gjorde mig... Ja-a. Bara irriterad. Säger hon 14.00 Så KOMMER jag 14.00

Henne ville jag iallafall aldrig träffa. Jag har ingen ork över till att gång på gång, försöka med folk som inte kan kommunicera och hålla kontakten. Jag är såå beroende av dem. Men det är inte värt det, när man får kämpa som F*N, men alltid märker samma sak... Rena kampen för att ens få dem att öppna MUNNEN!

Jag var lite upprörd. Uppgiven... Och hade ingen som helst lust att åka hem efter detta. Skrev några rader till personligt ombud. Och satte mig sedan i hamnen en stund. Lugnade ner mig. Och började fundera på alternativet "kommunen" istället. Jag orkar inte med arbetsförmedlingen längre. Och det hjälper ju inte att jag är LIVRÄDD för detta steget med en praktik, HELLER! ... Men KANSKE om jag ger en aktivitet/praktik via kommunen, en sista chans(?)... Förra gången hoppade jag ju av det, och "anslöt mig till" arbetsförmedlingen istället. För att inte heller min jobbcoach på KOMMUNEN, var villig att kommunicera med mig. Svara på frågor eller förklara hur hon tänker...

Men där fick jag iallafall möten. Och nu är jag ju starkare än då. Så kanske har jag mer tålamod med tiden som det tar(?) ...

Efter ett tag, bestämde jag mig för att börja gå hem. Jag hade nämligen ingen lust att åka buss.. Och det tar ju bara tre timmar att gå...

Men jag var helt slut i kroppen. Kände mig tom på näring. Trots att jag hade ätit hur mycket som helst under dagen!

.. Så. Jag bestämde mig för att gå till busstationen och kolla läget... Men. För mycket folk.. Och jag orkade inte stanna.

Promenaden hemåt, började. In på affären och köpa en MASSA onyttigheter. "För att nu bryr jag mig VERKLIGEN inte längre!!!"... Och sedan bara PROPPA. PROPPE. PROPPA.

Tog dock bussen från nästa lilla samhälle, ungefär en timmes promenad från köpcentret.

Väl hemma, hade jag insett en sak. Jag är helt enkelt inte stark nog att klara detta själv. Jag måste bara inse det. Annars är mitt liv snart förbi. Utan att jag har hunnit leva det...

Men vem ska hjälpa mig? Vem kan få mig att gå åt rätt håll? Hjälpa mig bli stark, och jaga bort min fastklamrade rädsla? Vem kan vända detta envisa nylle åt hjälpens håll, istället för bort från den? ... Hur ska jag våga? ...

En del ångest. Uppgivenhet. Depp. Intagande av soffan(om man nu kan säga så). För att sedan, istället för mat, gå upp hit för att proppa i mig resten av godiset som jag köpt. Illamående. Både fysiskt och psykiskt. Ett tvång att äta...

För att sedan gå ner på nedervåningen, för så mycket mat som fick plats. Ofrivilligt. Men har man en mamma. Så har man.

Ja-a... Sedan har det blivit lite tv, tillsammans med mamma och 14åringen... Och för min del, en del funderingar på hur jag ska ta mig vidare, och med hjälp av vem... Har nu officiellt gett upp om hoppet att klara detta själv. Att bli en starkare människa..

Jag är den jag är. Och det är den jag är, jag måste utveckla till det bättre... Men hur? ...

Med det säger jag god natt.

God natt med er <3