... Det här är nog en av de värsta perioderna i mitt liv... -Säger jag, och inser alla helveten som jag tidigare har upplevt, känt och tagit mig igenom...

Så. Nej, det är det nog inte...

Men jag håller verkligen på och driver mig själv till vansinne...

Jag tänker för mycket... Slår mig själv för hårt(mentalt)... -Och det känns bara som om vad jag än gör, ska få helvetet att braka löst... -Att vad jag än gör, är ett självklart felval... Och att jag "borde vetat bättre"...

Jag är så orolig för precis  alla förändringar.. Precis alla prestationer.. -Att dessa ska få mig att känna "Varför gjorde jag så? Vad tänkte jag på?!"... -Att jag ska ångra det, på ett eller annat sätt... Och känna mig... dum. Idiotisk...

Och att känna såhär... -Det är såå utmattande... Och det får mig bara att vilja dö...

Jag vill somna in. Nu och föralltid, vila...

Jag är klar nu. Och jag orkar inte med pressen och prestationsångesten...

Jag orkar inte med beslutsångesten och osäkerheten... -Rädslan...

Och jag vill varken behöva tänka på mig själv och mina egna tankar och känslor.. -Eller någon annans tankar och känslor...

-Jag vill bort...

För att jag är rädd... Har ont... Och jag orkar inte mer...

...

Hela dagen idag, har jag haft ont i nacke och huvud...

Hela dagen idag, har jag burit på en själslig tyngd och ett tjockt huvud, utan dess like...

Jag har känt mig trött och ledsen... Misslyckad och uppgiven...

-Och den beslutsångest och prestationsångest.. -Den osäkerhet jag känner just nu.. -Den är bara alldeles för tung att bära och att orka hantera...

Jag känner mig så... avskräckt till de morgondagar som komma skall... -För att jag vill inte veta mer nu... Jag vill inte uppleva, tänka eller känna...

Jag vet inte om min huvudvärk och nackvärk beror på hur jag mår psykiskt och emotionell och att jag därför spänner mig.. -Eller om det är någonting... fysiskt, helt enkelt...

Men det känns tungt... -Jag har alltid varit så lyckligt lottad, med endast psykiska och emotionella smärtor... -Ytterst sällan dessa fysiska...

Men trots detta, föredrar jag nog att ha ont i kroppen, framför dessa tankar och känslor som leder till utmattning och ångest... -En ovilja till livet...

...

Jag klev upp vid halv tolv, tror jag...

Men jag vaknade första gången och klev upp för att dricka vatten, vid halv sju på morgonen, tror jag. Då jag fick mail ifrån MinKontaktPåKommunen...

Jag sover så oroligt, på grund av alla förändringar i hemmet, och stressen inför träffarna med familjen...

Det första jag tänkte på när jag vaknade, var fåtöljen i mitt vardagsrum... -Och den gav mig nervösa svettningar... Sådär direkt och plötsligt...

Det blir liksom som små attackerande tankar, som gör att man hajar till.. och blir orolig, med direkt koppling till ångest...

Jag klev iallafall upp. Drack lite vatten, i hopp om att det skulle göra att jag kunde somna om en stund igen...

Och sedan gick jag, stressad och tvångsmässigt fram till fåtöljen.. -Och i bara underkläderna, satte mig i den. Rörde mig lite grann.. -Vred och vände mig...

-Och sedan gick jag och la mig igen...

...

Men som sagt.

Klev upp vid halv tolv.

Satte på tv:n... Och har sedan i princip bara suttit där idag...

-Ja, framför tv:n alltså... -Inte i soffan. För att jag har varit såå stressad och splittrad, vad gäller den där fåtöljen, idag!

Jag har åter känt mig osäker på om den egentligen hör hemma här...

Åter känt mig osäker på om jag tycker om den egentligen. Om den passar in i resten av rummet...

Jag har, hur jag än har ställt den.. -Vart jag än har ställt den i förhållande till mattan och väggen.. -Känt att det inte känns riktigt rätt...

Och jag har känt efter...

Riktigt ordentligt, har jag känt efter...

Alldeles för mycket, har jag tänkt. Vilket har lett till att jag inte kunnat känna eller tänka någonting klart alls!

Jag förstår mig inte!

Jag förstår inte vad jag vill, tänker och känner...

Och jag kan bara inte släppa det faktum att det nu står en ny fåtölj där, och att det är så den ser ut.. Så den beter sig.. Så som den är kontsruerad... Och att det är där jag har valt att ställa den...

Jag kan inte heller acceptera att skicka tillbaka den och vänta på att råka "springa in i" en helt annan fåtölj vid senare tillfälle..!

... Så vad gör man?

Det som stör mig lite smått.. -Som gnager inom mig.. -Är att stolen känns ranglig... Att rören som konstruerar ramen, glider isär lite grann.. Och att jag dörför är orolig för att den ska falla ihop(vilket med största sannolikhet inte kan hända, -så svårt som jag hade att få ihop den alls!)... -Samtidigt som jag ser det som en bra grej, då den står bra utan att rangla, även när enbart ett ben står på en tjock matta... -Eftersom att den justerar sig själv..!

Men jag känner ändå att den håller på att ramla varje gång som jag ställer mig upp...

-Och min fixerade oro för att den ska gå isär, gör att jag "trycker ihop" ramen hela tiden...

Och min ångest över att den kan vara ranglig, gör även det, att jag trycker ihop den varje gång som jag har suttit i den.. -Och känner på den...

... Jag vet liksom inte om jag kommer att orka med den ångesten och osäkerheten...

Även om jag alltid reagerar på samma sätt vid nya saker i hemmet.. -Att jag fixerar. Springer omkring, och stirrar mig blå på det nya...

Men jag vet inte om jag orkar fortsätta den här resan, när jag inte kan få det att se rätt ut där den står...

Men samtidigt, att skicka tillbaka den och ta ett kliv tillbaka från det som jag hade tänkt mig ifrån början... -Att börja gå bakåt istället för framåt... -Det känns allt annat än bra!

... -Jag kommer att få seperationsångest...

... Kanske vänjer jag mig...

Kanske kan jag få en paus i tankarna snart. Sluta se den som en misstänkt ovälkommen främling i mitt hem...

-Kanske lägger sig allt till ro.. -Tillrätta snart...

Men jag vet inte...

Och jag orkar inte vara, längre...

Jag vill blunda. Glömma... Försvinna...

Jag vill känna mig trygg och stark...

Självsäker och framåt...

Jag vill bara känna att det stämmer... -Att jag är... rätt... -Självklar...

...

Annars.

Förutom tv:tittadet, har jag... ätit...

Ägg, har jag ätit... Tre stycken...

Och sedan gjorde jag en liten pannkaksliknande sak i ugnen. -En liten i dessertstorlek, bara. -Som jag åt precis innan jag började blogga...

Ja, idag har jag inte tillåtit mig själv att proppa...

Jag mår inte bra av det. Och någonstans behöver jag känna kontroll och framgång...

-Så. Hur hårt det än känns i detta kaoset, behöver jag ta stark kontroll över ätandet igen... -Kanske till och med svälta..! -Jag orkar inte mer...

... Jag har även känt ångest inför torsdagen. Då jag ska till 23åringen och fira henne.. -Eftersom att jag inte orkar lämna vardagen och hemmet, sålänge som allt känns så fel, ouppklarat och tungt härhemma...

Och så vet jag inte om jag kommer att orka duscha imorgon, eller slå in hennes present... -Den present som jag inte ens vet om "duger"... Eller om den är "helt obegripligt korkad"...

Ja, jag slår ner mig själv. Helt klart! ...

Men jag känner mig bara så misslyckad och värdelös...

Och egentligen... -Egentligen orkar jag inte åka dit... -Jag vill... vila...

...

... Känslan just nu...

*Jag vill springa härifrån. Så fort jag bara kan, springa tills jag inte orkar längre...

Jag vill sedan sätta mig på en mörk och liten, undanskymd plats.. -Dit inga människor går...

-Och sedan vill jag bara sitta där och gråta. Sjunga, och glömma bort.. att livet finns...*

Jag är utmattad, och avskräckt till att leva...

Och jag vill bara döva min smärta... Tappa medvetandet.. -På något sätt..!