Okej. Jag tror att jag borde blogga nu. Innan jag blir för trött för att stanna uppe.

Idag har varit en bra dag. Jag har vaknat upp för 54:e gången. Typ. Och jag känner att jag nu är påväg åt rätt håll. Jag har en plan som denna gången är BRA för mig, vad gäller ätandet. Och jag har inte någon alltför stor motvilja inombords. Lite sådär halvt, såklart. Men så är det ju alltid när man vill åt två håll samtidigt. Men annars känns det helt okej, faktiskt. Att tvärvända hastigt. Byta håll mot någonting som GER mig en framtid, istället för att ta den ifrån mig ;)

Ja. Dagen idag.

Imorse som så många dagar tidigare, drog jag ut på tiden innan jag klev upp ur sängen. Klockan... Ja, cirka halv tio, klev jag upp. Tog med mig min vitamintablett(som jag glömt de senaste dagarna) ner på nedervåningen. Ifall jag skulle tillåta mig själv att äta frukost eller inte, var jag inte helt säker på. Men efter en del grubblande. Ja, rätt så förståndigt grubblande, om huruvida jag faktiskt borde äta åtminstone något LITET innan jag tog en cykeltur på dryga tjugo kilometer, bestämde jag mig för att dra i mig runt 100kcal iallafall. Så har jag LITE energi att cykla på.

Men så sprack den planen rätt så snabbt. Smöret var slut hemma, och jag fick ta mig en rejäl funderare på ett alternativ. Och just när jag tänkte missnöjt, strunta i frukosten, beslutade jag mig för att ta en knäckemacka med lite brieost på. Kom upp i 65kcal, och cyklade rätt så nöjt, till stan.

Cykelturen var jobbigare än i förrigår. Jag hade fortfarande ont i ändan efter förra cykelturen på sadeln. Och början av cykelturen var rena pinan. Jag cyklade nästan hela ditvägen i lättare motvind. Tog i för kung och fosterland, och min dåliga uthållighet, fick mig att kliva av cykeln i de längsta uppförsbackarna. I nedförsbackarna, fick jag vissa gånger, även där, trampa på för att öka farten. Ja, det blåste såpass iallafall. Och hemvägen var inget annat.

Jag både väger för lite och har blivit av med minsta lilla muskel i kroppen, på detta svältande självskadebeteende som nu har pågått allför länge. Och nu när jag idag upptäckte att mina lår ser ut som spaghetti, insåg jag också hur jag egentligen vill se ut.

Ja, jag såg en kvinna. Med pösiga jeansbyxor och lagom mullig... Ja, sådär gulligt mullig kropp. Inte tjock. Men bara perfekt. Ja, då mindes jag hur jag alltid velat se ut. Som min gamla klasskamrat. Jag ville alltid ha en lite småmullig mage, och se sådär lite kort och knubbig ut, när jag var liten... Och mitt mål ska bli att se normal ut. Det gör ingenting om jag blir lite mullig. Bara jag inte blir ohälsosamt fet.

Så. Jag satt där på stenen. Drack min ramlösa med citrussmak. Det enda jag kunde tillåta mig själv. Och funderade. "Hur ville jag ha det?". Försökte intala mig själv att jag ville gå upp i vikt och bli normal. För att det började bli läskigt att se mig själv försvinna. Jag har ju aldrig velat bli smal, egentligen. Och den senaste tiden, har egentligen allt handlat om rädslan att tappa kontrollen och bli fet utan att hinna förhindra det. Varav jag har avstått från att äta...

Jag kom på att badrummet på övervåningen skulle städas innan mormor kommer imorgon. En tjattant som alltid går husesyn när hon hälsar på. Så jag bestämde mig för att cykla hem igen.

Väl hemma, hade jag bestämt mig för... Eller så satt jag vid datorn och bestämde mig för det. Minns inte hur det tedde sig. Hur jag kom fram till att börja äta. Men det gjorde jag iallafall. Jag skulle äta 2000 kcal om dagen. För att gå upp ungefär 0.5kilo i veckan... och det skulle börja NU.

Gick ner på nedrvåningen igen, och åt lunch. En smörgås med philladelfia(stavning), ett kokt ägg och en kopp varm kakaomjölk med lite grädde i. På det tog jag en gräddtårtbit som 22åringen, 20åringen och 22åringens kille hade varit över med, när de firade pappa i förmiddags. Och efter det, passade jag på att äta upp resten av mitt egenköpta naturgodis som jag ville bli av med för att nu börja om från början. Det vill säga. Endast äta sötsaker och andra onyttigheter när jag blir bjuden på det. Vid högtider och familjesammankomster. Ja, när tillfället känns speciellt, helt enkelt =)

Till kvällen, har jag suttit vid tv:n tillsammans med mamma. Jag har ätit pannkaka och fått i mig lagom med kalorier, utan större ånger eller tvivel. Och jag har planerat min kost, i ett word dokument. Ja, och så har jag läst lite bloggar. Kollat blocket. Varit inne på mina kölistor för lägenhet...

Ja. Och jag dammsög nedervåningen i eftermiddags. Mamma undrade om inte jag kunde göra det tills mormor kommer. Och det var ju klart att jag kunde :) Så badrummet på övervåningen, blir morgondagens uppgift ;)

Så. Då säger jag god natt. Får se ifall jag behöver gå på mötet på ätstörningsenheten på tisdag. Kanske ordnar sig detta ändå =) God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...