... Jag planerar helsvält...

Med en fullproppad mage. Med bra mycket mer mat än vad som egentligen borde få plats därinne. Och med tre lappar med röd text på, på min köksdörr.. -Planerar jag nu helsvält. På hemmaplan...

...

... Allt har bara gått väldigt fort utförs under den här sommaren...

Någonting som började med en ändå rätt så lagom fungerande svält. Där jag gick ner i vikt. Fort och stadigt. Men där jag ändå åt regelbundet tre gånger om dagen...

-Har nu väldigt fort och drastiskt, vänt mot någonting helt ohanterbart. Någonting som jag inte kan... hantera. Helt enkelt...

Jag kan inte längre lita på mig själv. Och jag sviker gång på gång...

Som om jag inte respekterar mig själv och mina egna värderingar...

Som om jag vill åt två håll samtidigt. Och att jag motvilligt har valt den ena av dessa två sidor... Och att jag, fastän jag egentligen vill åt det andra hållet, inte vill acceptera det...

... Vilket resluterar i att jag sviker, sviker... och sviker..!

...  Jag tappar tilliten till mig själv...

Tappar tron på att jag någonsin igen, ska kunna hantera min vardag. Kunna äta på ett kontrollerat sätt...

... Och därför...

Därför pryder nu dessa lappar, min köksdörr. I hopp om att dessa ska hålla mig därifrån...

Allt för att slippa proppa igen. Slippa äta... Och slippa få ont... i kropp,  knopp och själ...

...

Jag vill inte helsvälta. Inte egentligen...

Jag är bara desperat. Känner mig svag...

Och av ren frustration... Och för att vara så bestämd mot mig själv som möjligt...

För att återta kontrollen... och vara säker på att inte ramla dit igen..

- Måste jag nu... -Känner jag mig tvungen att helsvälta...

Men det är egentligen något av det dummaste...

För att... för det första..

Vill jag gå ner i vikt, går jag ner mycket långsammare genom helsvält. Då ämnesomsättningen saktar ner...

Och för det andra, kommer hjärnan att börja rabbla mat. Tänka mat... Fokusera på... mat... Hela, hela tiden!

... Det gör den när den inte får näring... Den talar om att den behöver näring "nu, nu, nu!" för att överleva...

... Och...

Jag går mot döden...

Utan att gå ner i vikt lika snabbt som jag gör vid halvsvält, går jag mot döden. Lider mer än nödvändigt... Mer än till och med självskadeglada jag, känner att jag vill göra..!

...

Jag försöker lugna mig själv med att jag iallafall ska äta. -Får äta när jag är hemifrån...

Men jag vet samtidigt att det inte kommer att räcka...

Jag kommer att bli för svag av tiden som jag är hemma, för att kunna kompensera det med de få gånger som jag är borta och träffar folk...

... Jag behöver en praktik...

Men jag vet att inte heller det, kommer att fungera...

Jag kommer ändå att behöva helsvälta på hemmaplan.

För att. Äter jag någonting alls härhemma, kommer jag att börja proppa. Vare sig jag är borta under dagarna eller inte!

...

Ja, jag sitter fast. Och saker har bara gått snabbt utförs...

Men ska jag välja på att helsvälta, eller att hetsäta varje dag... och känna mig tvungen att stryketräna varannan halvtimme... Och ändå oroa mig för viktuppgång..(!)...

... Då väljer jag helsvälten!

... Men fanns det en väg...

... Detta kommer ju inte att fungera. Det vet jag...

Helsvälten kommer inte att hålla...

Men fanns det en väg...

Någonting som kunde rädda mig ur det här. Befria mig...

Något som kunde få mig att släppa taget och ge mig själv ett liv som... är värt det...

...

... Men det finns det inte...

Jag har gett upp...

Och jag vet inte hur jag ska orka... Varför jag ska orka!

Och nu...

Nu oroar jag mig mest för att inte lyckas lyda mig själv... och helsvälta...

Jag är rädd att svika. Att inte respektera mig själv och mina värderingar... igen...

...

Jag ska fortfarande till min syster imorgon...

Men nu, efter att ha hetsätit... -Har jag ingen större lust... egentligen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...