Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 1 augusti 2016

När det vänder...

Av D - 1 augusti 2016 00:23

... Den här veckan...


Jag har känt mig svag. Vek... Som om den starka vilja... och den trygghet som jag hade byggt upp... och äntligen lyckats åstadkomma...

Att den form som jag så bekvämt och passligt, hade lagt mig tillrätta i...

Att den bara helt plötsligt löstes upp till ingenting...


Jag har bara tappat det. Släppt på det...

Och det inger en otrygg känsla i själen. Tilliten till mig själv, tynade bort...

Och jag hoppas... Jag kan bara hoppas... att jag finner den igen...


Men att jag just har tappat min envishet...

Att jag har släppt taget kring mig själv ett tag, och bara "tillåtit" en massa som jag känner att jag egentligen inte borde. Inte får...

Det har gjort att mina lungor har fått en paus. Jag är starkare, rent fysiskt...


Och att jag har kunnat intala mig själv att "jag bara förlänger min väg mot döden". Att jag "försenar den"...

Det har iallafall gjort att det hela har känts lite mer okej och hanterbart, än vad det hade gjort om jag aldrig ens hade varit stark förut...


Jag menar. Detta har ju inte hänt på länge. Jag har inte frångått mina regler och matschemat, på flera månader. Inte sedan jag började med det... i typ februari.. Eller när det nu var...

Detta var liksom första gången... Vilket får mig att känna att jag ändå kan ge mig själv chansen att "svika". Att "avvika"... Utan att jag för den sakens skull, ska behöva börja "helsvälta"... Eller känna att jag vill dö "nu, nu, nu!"...

För att "När jag väl börjar svälta igen, har dessa dagar av svaghet och svek, bara varit en förlängning av den väg mot döden, som jag så egentligen ovilligt vandrar på"...


...


Ja, jag vet inte hur det började eller varför...


Men i början av veckan, var jag väldigt svag. Med lungor som började lägga av. Ett hjärta som likaså började göra sig påmint...

Jag var trött och sliten. Bävade inför minsta lilla promenad... Och jag hade börjat räkna mina dagar...

Att se till kommande "sociala dagar", kändes tungt och ångestladdat.. "Då jag inte visste om jag skulle klara mig utanför dörren"...


... Men så i... tisdags, tror jag. Eller om det var i måndags. Då messade Bästisen... Ja, min barndomskompis.

Vi hade inte hörts på flera, flera månader.

Hon hade nog gett upp med att kontakta mig. Då jag...


Ja, som jag egentligen alltid har varit, är jag rätt så ointresserad av att upprätthålla kontakter. "Kontaktar ingen mig, blir det ingen kontakt".. Helt enkelt.

Det är egentligen bara Xsambon som jag har varit intresserad av att ha kontakt med, och inte bara känner mig pressad av när han hör av sig... Men han är ju också den enda som jag själv har gett upp om. Då han inte är intresserad längre...


Men Bästisen hörde iallafall av sig igen. Sa att hon var "hemma" nu. Och att vi kunde ses om jag ville "Ingen press"...


Jag tog mig en lång promenad...

Jag minns inte anledningarna. Men jag hade redan ångest innan hon hörde av sig. Antagligen hade det med svälten och döden att göra... Men jag minns inte...


Hennes mess gjorde mig dock stressad och pressad.

Så. En timmes promenad senare. Och jag bestämde mig för att jag trots allt ville passa på att träffa henne. Då...

Ja, jag har cravings för lite social kontakt just nu!


... Jag kände att det skulle bli väldigt mycket social kontakt det närmaste. Att det redan hade varit väldigt mycket...


Och att jag skulle behöva frångå kostschemat. De regler och den trygghet som jag så länge hade kämpat för att vänja in...

Det kändes inte helt okej.

Men jag ville. Och ville jag, så skulle jag... "Och jag förlänger ju trots allt bara dagarna mot döden" ... Och "Dagarna emellan de sociala sammankomsterna, är ju trots allt bra många fler än dagarna som jag träffar folk... Så att, jag hinner svälta"...


...


Jag åkte med Bästisen och hennes mamma, in till stan. Vi gick i lite affärer. Satt på fik... Och blev sedan hemskjutsade till mig...

Vi såg på tv. Pratade. Och sedan stannade Bästisen över natten. Sov på min soffa...


Vi åt frukost... Ja, vid tvåtiden. För att Bästisen sov enda in på eftermiddagen...

Själv vaknade jag som vanligt vid åtta. Kan inte vakna senare än så! Inte längre...


... Ja-a...

Och när hon sedan hade åkt vidare. Hem.

Då kände jag badly att jag hade ätit alldeles för mycket. Och som vanligt när jag har frångått matschemat och släppt på mina regler för ett tag, så hade jag tappat min styrka. Tappat greppet om min vilja... Och jag satte upp en massa frågetecken om vad som var "tillåtet och inte"... Hur jag skulle fortsätta dagen... När jag skulle börja äta efter schemat igen...


Och som vanligt efter att ha ätit en massa onyttigheter, krävde min hjärna "mer, mer, mer!" onyttigheter...

Och som vanligt när jag är stressad och bara vill äta för ätandets skull, ville jag stressäta. Slänga i mig det, utan att smaka. Utan att vara hungrig...


... Och så har de senaste dagarna sett ut...

Jag har tillåtit mig själv att proppa på godis varje dag, det senaste... Varje dag.

Kommit på ursäkt efter ursäkt. Skjutit fram svälten... Och med tiden, börjat tvivla på mig själv. Känna mig psykiskt svag... Och riktigt längtat efter att bli av med det där godiset "så att jag kan påbörja min nya plan, utan restriktoner"...


...


Igår var det dags för 24åringens 25årsfirande...

Ännu mer ätande. Och precis som de senaste dagarna, åt jag så att det gjorde ont i magen. Så att den putade ut som en ballong...

Bara åt för att jag visste att det var sista gången... "Jag ska ju börja svälta igen"...

Det var sista gången som jag skulle få njuta av att slänga i mig godis. Sista gången jag skulle få äta utan hinder. Utan regler och tajta ramar...


Och även idag, har varit samma sak. Även om jag egentligen skulle börja svälta redan idag...

Men fram åkte godiset, med argumentet "Imorgon är det Måndag. Det är ny månad... Och det passar bara så mycket bättre att börja om då, än på en söndag"...

... Ja. Jag gav mig själv en sista dag av svaghet. En sista dag av tillåtelse... En sista chans att äta.. och njuta... Ett sista tillfälle att "ursäkta en förbjuden handling"...


...


Och imorgon...


Ja, jag hoppas på att lyckas lägga mig på plats i den där bekväma och trygga formen igen...

Jag hoppas att jag kan finna styrkan igen. Så att jag slipper falla ner i den grop som jag satt fast i så länge och som jag inte kunde hantera att vara i...

Jag skulle inte orka med ångesten och oron. Krigen i huvudet, som stormade ständigt...

Jag skulle inte orka med att känna att jag gör fel, åt vilket håll jag än går. Vad jag än gör...

Och jag skulle verkligen inte stå ut med eller kunna hantera att vilja dö samtidigt som jag behöver finnas kvar för andra..! Inte igen...


... Så att...

Även om det tar mig mot döden... Även om jag var orolig för min hälsa. För mitt liv... Och även om det var superjobbigt att inte orka knappt stå upp... Att inte vara säker på att orka sig utanför dörren.. -Så önskar jag och hoppas att imorgon är dagen då jag lyckas återgå till styrkan och tryggheten igen...


"Jag har redan förlängt mitt liv med säkert ett par veckor, på bara en vecka"...

Positivt eller negativt?


...


God natt med er <3


Jag kom på vad det var som jag mådde så dåligt för i början av veckan. Inte så mycket svälten och döden...

Nej, det var tv:n. Alla de nya kanalerna som jag nu helt plötsligt hade tillgång till... Att inte explodera av alla nya valmöjligheter. Att orka ens hantera att dessa nu finns...

Och... Att lyckas komma underfund med hur allt fungerar... och varför inte allt fungerar, som borde fungera!


 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards