... Det är fikan med 23åringen imorgon. Det är "dagens mat" och "nya dagens mat"...

Och jag vet inte hur jag ska hantera allt.

Livet är bara så TRÅKIGT. Och frustrationen över hur allt ser ut, gör bara att man vill få ett mer händelserikt och BETYDELSEFULLT liv. Samtidigt som en liten fika med en nära person, är alldeles för mycket att orka med och se fram emot...

... Men ja-a... Just nu ligger nog mycket i... I skrivandets stund, alltså.. Ligger nog mycket i att jag har tråkigt. Jag har väldigt tråkigt. Och DET i kombination med att jag är TRÖTT på att äta som jag gör.. EN gång om DAGEN, liksom... Och samtidigt inte känner att jag orkar hantera att börja äta annorlunda... Ja... Det är jobbigt...

Jag menar. Jag HAR viljan nu. Jag ser FRAM emot att börja köpa hem en massa grönsaker, baljväxter, rotfrukter, frukt, nötter, svamp och bär... Ja, men allt det här JÄTTEGODA. Istället för det jag proppar i mig NU, i för liten mängd, en gång varje dag..

... Men grejen är den. Jag kan göra uträkningar på uträkningar. Vad gäller både ätandet och ekonomin. Räkna ut hur MYCKET jag behöver köpa.. Hur mycket jag har råd att SPENDERA... per dag. Per vecka... I procent... Och medelvärden över diverse saker..

Ja, räkna. Det gör jag. Det är intressant och... Ja, det underhåller mig... Jag känner mig tryggare. Och jag får helt plötsligt någonting att greppa tag i... Ett mindre rum att förhålla mig till...

Men så fort det kommer till att ta det ett steg längre. Det vill säga, göra verklighet av det hela... GÖRA den där förändringen som jag så noga räknat på...

Ja, då känns inte allt lika klart längre. "Det finns saker som det inte GÅR att räkna på"... Och dessa går att beskriva med ETT ord... Otrygghet.

... Jag vågar inte ta steget till förändring. Till att handla det som nu ska bli "nya dagens mat"... För att jag vet inte hur det ska gå till... Att försöka planera för VAD jag ska köpa.. HUR jag ska tillaga maten... Och vilka ingredienser jag vill ha vid vilket shoppingtillfälle... Ja, det är svårt. Jag orkar inte ängna mina tankar åt det... Då det finns för mycket att välja mellan. För många alternativ till råvaror och ingredienser... Möjligheterna är OÄNDLIGA...

... Och.. Ja-a... Det hela blir plötsligt väldigt stort... "Men det är ju bara mat..."

Så. Jag ska iallafall ta och rabbla dagen idag, också.

... Jag tror att jag vaknade vid åtta i morse... Men jag låg kvar ett BRA tag... Minns inte riktigt. Men klev nog upp strax innan jag bestämde mig för att gå till bussen. Idag skulle jag gå till trafikplatsen, tänkte jag... Den som ligger ungenfär 45minuters långsam promenad härifrån...

... Så jag började gå..

Min plan var att jag skulle ta en tidigare buss.. Den buss som innebar att jag hade ungefär femtio minuter på mig att promenera till affären, köpa dagens mat, och sedan ta mig tillbaka till busstationen innan bussen tillbaka, gick.

Efter gårdagens relativt BRA och avslappnade ätande, kunde jag idag gå rätt så raskt till trafikplatsen. Utan att känna mig mer sliten och utmattad, än till lite håll i magen... Och jag var där på ungefär en halvtimme... Satt och väntade i ungefär tjugo minuter. Och klev sedan på bussen...

23åringen messar mig när jag precis stigit på. Säger att hon sitter där bak.

... Varpå jag bara messar tillbaka "Jaha :P" .. Och stannar kvar på den plats jag satt mig på...

När vi kom IN till stan, klev vi båda av bussen... Och jag avfärdade syrran, med några få ord som typ sa... "jag har bråttom"...

... På sätt och vis, HADE jag ju bråttom. Men inte till någon annan anledning än att jag inte ville umgås. Inte idag. Jag ville följa min plan, och hinna med nästa buss hem igen...

Jag fick ångest så fort jag insåg att jag satt på samma buss som min syster och därför riskerade att umgås eller att avfärda henne och på något sätt verka otrevlig...

Jag VILLE inte umgås. VILLE inte prata... Och önskade bara att jag hade haft en bra ursäkt.. En SANN sådan.

... Men jag ljög. En vit liten lögn. Som jag sedan kände att var väldigt vek... Vilken gjorde mig nervös och gav mig dåligt samvete, enda tills jag satt i trygghet påväg tillbaka hem till mig..

... Men vi ska träffas imorgon. Innan 14åringens och de övriga musikklassernas musikföreställning, ska vi träffas och ta en fika. Hon har mycket att berätta. Och trots att jag tycker att det känns jobbigt, även med DENNA sociala situation. Trots att den är planerad. Så är jag lite nyfiken på allt vad hon har att berätta. Det blir säkert trevligt med en fika. Och tiden går nog fortare och situationen mindre spänd, än vad jag föreställer mig...

Men hela grejen, är jobbig i sig...

Jag gick iallafall min promenad till affären. Skyndade mig på. Mest för att jag var stressad för vad jag "gjorde mot 23åringen" .. Och ville hinna med nästa buss hem. Komma i trygghet.

... Vilket resulterade i att jag var tillbaka på stationen ca trettio minuter INNAN bussen skulle gå! ... Och det gjorde ju inte min själ lugnare! Min vita lögn kunde ju komma till att spricka vilken minut som helst!

Men jag kom på bussen. Åkte hem...

Och väl hemma, åt jag lite grann, med en kopp kaffe, framför datorn. Rutin. Det kändes skönt. Jag SKA bryta denna rutinen. För att försöka skaffa mig en hälsosammare. Men jag kan ju inte sticka under stolen med att jag faktiskt TRIVS med den tryggheten som det här "jobbiga" ätandet ändå GER mig...

Det blev att kolla lite på datorn. Skriva in siffror i budgeten... Ja... Jag minns inte riktigt.

Sedan flyttade jag omkring soffan i vardagsrummet. Då jag störde mig på hur den stod...

Och fann till slut ett ställe där jag trivs med att se den.

... Lite tv. Vattning av växterna... Och springandes fram och tillbaka i lägenheten...

Och när jag började må lite FÖR dåligt, la jag mig på sängen... För att sedan bestämma mig för att blogga mitt kvällsinlägg direkt istället...

Dagen är såå lång.

... God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...