... God natt med er <3

... Nej, jag kanske ska skriva ett LITET inlägg om dagen iallafall.. Ävenom jag känner att varje dag är den andra lik... och att jag har tröttnat på att rabbla samma visa... samma vardag, kväll efter kväll... efter kväll...

Det finns liksom ingenting att skriva. Och de senaste dagarna har varit så LÅNGTRÅKIGA.. Innehållit så mycket ÅNGEST och oro, att jag bara har bett till högre makter om att få sova... Önskat mig sömntabletter, då mina dagar är tre timmar långa... Sedan börjar natten igen..

Saker går segt. Saker är ovissa... Vet ingenting. Händer ingenting.. VILL allting... Men kommer ingenstans... Kan, men orkar inte...Kan inte... Men önskar jag kunde...

Viljan tryter...

... Ja, jag vet inte... Allt känns så komplicerat. Och faktum är att det inte är LIVET i sig, som jag har tappat tilliten till.. Nej, jag tror på livet.. Jag tror på och SER alla goda ting bakom det tunga, som livet kan erbjuda mig... Men jag litar inte på mig själv...

Jag har ALDRIG riktigt litat på mig själv.. ALLTID haft dåligt självförtroende... Vilket såklart inte blev BÄTTRE av att även de flesta ANDRA såg ner på mig!

... Men nu de senaste dagarna... Eller låt oss till och med säga, ÅREN! ... Har allt bara blivit så mycket blekare.. Om möjligt så har självförtroendet fått sig en REJÄL smäll av allt som hänt och INTE hänt sedan jag flyttade hemifrån för första gången!

... När jag först flyttade, var allt fortfarande möjligt. Trots allt jobbigt som hänt under skolåren.. ALLT var möjligt! Och jag skulle jobba. Jag skulle ha egna husdjur... Ja, flera stycken! Många barn... Och jag skulle bo tillsammans med min mörka, snygga kille, i ett litet sött hus ute på landet...

Och det var inga planer som FÖRSVANN sedan när jag hamnade med min mörka snygga kille i en liten etta med kokvrå och fransk balkong i H*vetets stad.. Nej, inte på säkert två år! Två ÅR av helvete! ...

Nej, jag FORTSATTE planera.. FORTSATTE drömma och blicka framåt... Även EFTER att jag hade slutat kämpa.. Gett upp...

... Men nu... Nej, jag kan önska... Och jag önskar ganska mycket... Men jag TROR inte... Jag kan inte och VÅGAR inte se framåt... Framtiden FINNS liksom inte.. Då jag varje gång jag FÖRSÖKER föreställa mig framtiden och det goda livet, kommer på alla hinder på vägen.. Det jag aldrig lyckas åstadkomma... Det faktum att livet... men mest jag SJÄLV, sätter krokben för mig innan jag ens hunnit ta det första steget!

... Det möjliga är omöjligt...

Och som bilden nedan säger... "Jag skulle kunna dansa på bordet. Men jag ligger i sängen" ... Och DET är det jobbigaste! ... De omöjliga möjligheterna.

... Men dagen idag... Och igår.

Jag orkar ju inte tänka EFTER vad som hände igår och rabbla hela DEN dagen.. Men kan ju berätta ungefär.

... Jag har börjat ligga i sängen och kolla på serier på mobilen istället... Jag har såklart enligt rutin, varit och handlat min mat för dagen... Vilket är bra i SIG. Då det är den i princip enda händelsen UTANFÖR lägenheten, på hela DAGEN.

Dock så tycker jag att det är jobbigt att jag åker så TIDIGT hemifrån. Då jag blir så tidigt HEMMA igen då.. Men vaknar man vi sju och inte kan somna om... Ja, då blir det bara uppstressande att stanna hemma... Och man bryr sig inte riktigt OM hur stressad man kommer att bli.. Hur DÅLIGT man kommer att må av RESTEN av dagen sedan om man är hemma igen redan vid ELVA!

Annars.

Jobbcoach ringde mig igår... Ja, jag BLEV lite förvånad! ... Trodde att vi brukade köra på sms och mail... Men tydligen inte den här gången.

Ja, jag svarade. Men kände mig inte särskilt trygg.. Och hade tyckt att ett mail hade fungerat lika bra..

Men nu ser det iallafall ut som så, att hon och jag, tillsammans, ska ut på praktik på måndag och tisdag nästa vecka...

Ja, det var väl det!

... Efter det, började jag må väldigt dåligt. Satte mig inne på toalettlocket och bara... visste inte vart jag skulle ta vägen...

... Jag är bara rädd att det ska bli som det BRUKAR bli! Jag ställer mig och stirrar. Paralyserad och vågar inte göra någonting. Och sedan, då jag vill därifrån men inte vill åka med i bilen, så GÅR jag därifrån... Uppgiven och dann... Och visst. Det är väl inga större problem... om jag hade kunnat vägen! Och haft en ANING om hur LÅNGT det är!

... Gick och la mig till slut... Svårt att somna...

Och vaknade sedan vid sju imorse... Eller tidigare... Minns inte riktigt. Då jag vaknar så MÅNGA gånger under morgonen.

... Klev iallafall upp vid halv nio. Och gick iväg till bussen. Fullt villigt. Och halvt motvilligt... Ville ju åka mitt på DAGEN idag. Så att jag kan komma HEM senare..

Iväg. Handlade det jag skulle äta... En lång och tröttsam promenad dit och tillbaka till busstationen... En promenad under funderingen ifall jag skulle dra ut på tiden och ta nästa buss... Eller om jag skulle raska på och ta den som kommer snart... VILLE ta nästa.. Men mina ben ville raska på... Ja, jag var för stressad för att sakta ner... Vilket resluterade i första bussen.

... Väl hemma... Dator. Sängen... Dator. Sängen... Serier i sängen...

... Och så ett mess från mamma, som undrade hur det var och sådär... 

Själv har jag rivit upp mina sår, gång på gång på gång... Oroat mig och ältat en det ena, en det andra... Och det är bara så mycket som hänger i luften just nu... Så mycket ovisshet... Och så mycket OGJORT som borde göras men inte orkas med...

Min dag är slut efter bussresan, affären och ätandet... Mitt dygn är tre timmar långt... Och... jag vet inte...

God natt med er <3

... Det är helt SJUKT, hur stort VAL jag har VARJE dag...

Men hur FEL jag väljer att välja... Och med den insikten, FORTSÄTTER jag göra samma val!