Om jag sätter en svart bindel för ögonen... Kan ni se mig då?

...

Jag känner mig så pressad. Så otillräcklig...

Och jag vill bara att allt saktar ner lite...

Jag vill bli osynlig för ett tag.

Krypa ihop. Gömma mig i en svart liten låda.

I mörkret vill jag sitta.

Och varje gång som jag sitter i den där lilla lådan, finns jag inte...

Ingen vet längre av mig. Ingen saknar mig eller förväntar sig något av mig...

Varje gång som jag sitter i den där lådan, är jag bara min egen...

Ingen otillräcklighet. Inget dåligt samvete... Ingen stress eller press...

När jag sitter där, blir alla automatiskt medvetna om att jag inte är mottaglig för social kontakt. Att jag inte är redo att ta några sociala beslut...

Och tiden utanför... Den står stilla...

Ingen känner sig sårad eller bortstött när jag sitter därinne...

Ingen oroar sig för mig eller undrar en massa...

... Jag kan bara vara...

Och där vill jag vara...

...

Jag orkar inte riktigt just nu...

Jag vill inte ha någon eller något i livet, som betyder någonting...

Ingenting kul att vilja göra men inte orka... Att ha lust att göra men inte vilja...

Inga sociala band att upprätthålla...

Ingenting som jag kan missa... Som jag kan ångra att jag gjorde eller inte gjorde...

Jag vill inte ha några sysslor att utföra men inte göra...

Vill inte se kaoset växa runt omkring mig för att jag inte orkar hålla igång...

Och jag vill inte känna att jag går åt fel håll, åt vilket håll jag än går åt...

Vill inte heller känna mig stressad över hur jag lever. Hur jag borde leva eller kanske någonstans önskar att jag levde...

Och jag vill inte känna att jag slänger bort mitt liv på att skada mig själv och hindra mig själv ifrån att verkligen... leva. När jag samtidigt vill åt även det andra hållet...

... Vill inte känna att det är svårt, omständigt eller nervöst att lämna vardagen för en stund. Stiga ur min trygghetszon...

Vill inte. Vill inte... Vill inte...

Känner mig så pressad. Otillräcklig...

...

Egentligen ska jag tvätta idag. Tror jag...

Men just nu känns det som att det inte kommer att bli av...

Det är inte bara det att det känns omständigt och rörigt att få det hela att hända...

Utan också rent orkmässigt...

Jag orkar inte...

Orkar inte springa upp och ner mellan de två husen...

Får inte ro till att ge tre timmar av min tid till att joxa med någonting som jag inte sedan kan avbryta mitti...

Och så har jag disken. Behöver städa...

Jag har 25åringen som vill ha svar på när vi kan ses och vad vi ska göra när vi ses...

Men jag vet inte(!)...

Vi är så olika, hon och jag.

Hon gillar kläder, smink, smycken... Spa och skönhet...

Jag tycker att allt sådan är väldigt obehagligt...

Smink känns...

Det är jag bara inte intresserad av...

Spabehandlingar, frisering eller att få naglarna gjorda...

Beröring är väldigt obehagligt. Och jag skulle bara längta bort...

Att någon skulle hålla på med mitt hår... Nej, jag klipper det bara rakt av...

Hon föreslog att vi annars kunde äta middag på stan och sedan åka hem till mig för en heldag med nagelmålning och liknande...

Sådär tonårsfilm, typ(känns det som)...

Men jag har ingen lust till att släppa in henne i lägenheten, när den är såhär... äcklig...

Har ingen lust att ta hem någon till min vardag, när den är såhär kaos. När jag fungerar som jag gör...

.. Och jag orkar inte städa, diska, tvätta...

... Har inte heller hjärta att säga nej...

Att avvisa henne...

...

Jag vill köpa mig en svart liten låda.

Sätta mig i den. Krypa ihop.. Och ignorera omvärlden...

Inte finnas, för en stund...

... Bara vara...

Komma ut först när jag är redo...

Bli socialt tillgänglig när jag känner för det...

Och ingen...

Ingen undrar vart jag är. Frågar sig vad som händer...

Ingen oroar sig för hur jag mår...

...

Jag måste svara på systers mess...

Men tvätten... Den blir nog inte av...

Har inga rena kläder...

Men jag får boka om...

... Har ingen energi...

...

... Imorgon ska jag messa JobbCoach, om hon inte har svarat på mitt mail då...

Inte för att jag vet om en aktivitet kan rädda upp vardagen nu. När jag tyngs som mest av de sociala kraven..!

... Och på talan om de sociala kraven.

Kryssningen.

I jul planerar mamma och pappa. Antagligen 16åringen, och de som vill.. -Att åka iväg på en kryssning under ett dygn(eller vad det nu är)...

Och alla skulle höra av sig om ifall de ville med, senast den 30/8! Och jag har inte svarat!

Jag har bara så svårt att säga ja eller nej. Då jag känner att det vore kul med en kryssning...

Men att jag är rädd att känna som jag gjorde förra gången som vi åkte på kryssning tillsammans..!

Jag kände mig ivägen. Utstött. Oönskad...

Och jag kunde inte alls njuta av någonting!

Jag hade mina två...

Två av mina syskon, att gå omkring med. Umgås med...

Men jag kände inte att jag var önskad där. Att jag platsade vid deras sida...

Jag var liksom det tredje hjulet på den tvåhjulade cykeln.

Och jag hade väldigt ont i hjärtat(emotionellt)...

... Men det som jag mår sämst av, är... ju såklart att svika om jag säger nej...

Men framför allt, att inte ens ha svarat ännu!

...

Idag har jag iallafall inte proppat ännu...

Men lusten finns! Då jag känner som jag gör. Mår dåligt socialt... Känner mig pressad... Uppgiven...

Ska låta bli. För att jag vill inte tappa kontrollen sådär, en gång till!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...