Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 19 juni 2016

Det där sociala..

Av D - 19 juni 2016 19:31

...


Skuldkänslor. Dåligt samvete. Ångest...

Svaghet. Trötthet... Oro...

... Bekvämlighet...

Svart...


...


Den här veckan. Idag. Nu...


I skrivandets stund, väger hjärtat tungt. Huvudet likaså... Som om hjärnan försöker tränga sig igenom huden... Hjärtat pressa sig ner i golvet...

Jag vill explodera. Lätta på trycket...


Jag är trött. Kroppsligt. Utmattad, psykiskt...

Och helgens sociala interaktion... Den är lika oönskad nu efteråt, som jag trodde att den skulle bli, innan...


Alltså, jag uppskattar min syster. Älskar min syster... Vill varken svika eller såra henne... Jag vill vara till lags. Får lätt skuldkänslor...


Men jag känner mig väldigt pressad... Och min egentliga vilja... Det egentliga behov jag känner, är att bara bli lämnad ifred. Inte behöva prata... Inte behöva skratta eller le... Vill inte behöva känna att jag vill vara till lags. Ställa upp...

Och aldrig igen vill jag ställa upp på någonting. Ge vika för mitt egen ångest... för att pleasa någon annan...


...


Men jag börjar från början.


... Den här veckan har i största del bestått i ångest och oro över pappas kommande 50årsfest som vi ska ordna till honom som en överraskning...

Jag har känt att den kommer att bli stor. Alldeles för stor. Att kraven och de "gömda" förväntningarna som denna sätter på mig, kommer att vara för tunga för att hantera... Att, att behöva vara social. Se folk. Prata med folk... Att bara finnas där och le... -Att det kommer att kännas för stressigt och rörigt för att orkas med...

Att hjälpa till med fixet före. Städet efter... Att veta vad som förväntas av mig, när... Och att hela tiden känna att man gör fel. Tittar åt fel håll... Eller till och med, är i vägen... Bara genom att "vara där"...

... Att festen kanske inte alls blev så bra som de mer exalterade familjemedlemmarna önskade den att bli... Och att det kanske kunde bero på mig... På vad jag gjorde.. eller aldrig gjorde...


... Och vikten. Hälsan... Den psykiska orken...

"Vart kommer jag att befinna mig om två veckor, rent fysiskt?"..

Jag går ner i vikt. Fortfarande i samma takt som innan... Och frågan ifall jag ens kommer att orka mig utanför hemmet. Bort till bussen...


... -Det är ingen självklarhet, nu när jag orkar röra mig mindre och mindre. Ligger i soffan mer och mer...

Nu när jag börjar bäva mig inför att ta den där femminuterspromenaden hem från bussen, redan tio minuter innan bussen stannar... "För att jag är såå trött... Såå orkeslös"...

Nu när jag ibland bara blir sittandes i en och en halv timme. Väntandes på bussen... För att jag, när jag kliver av, inte orkar flytta mig från busstationen... Väntar bara på nästa tillbaka hem...


... Jag har oroat mig en del över vart jag är påväg. Inte så mycket för min egen skull... Men för mina föräldrars. Mina syskons skull... För att svika dem. Oroa dem...

Jag har känt ett behov utav att prata med någon om det. Bara dela det med någon annan... Att höra någon säga "Det är ingen fara. Du kommer att klara dig"...


Jag vet att inte så är fallet. Att det här beteendet inte alls är något som man "klarar sig" med...

Men jag vill höra det ändå.

Jag vill inte ändra på någonting. Inte ramla ner i samma grop av krig igen. Med alla dessa huggande pirayor som jag inte kan ta mig ifrån. Inte nu när jag har tagit mig upp. Lagt mig tryggt på plats... i ett skadligt, men ack så bekvämt läge...


... Men jag vill dela det med någon. Jag vill känna trygghet på alla plan. På det fysiska planet... Slippa "rädslan" för framtida hjärnskador... Slippa hoppas på att döden kommer före alla slags bestående men...

Och jag vill vara säker på att jag aldrig behöver svika dem som står mig närmast... De människor som jag dock knappt träffar... Men som jag när jag väl träffar dem, känner mig väldigt trygg med... Att jag aldrig tvingas svika och såra... -Göra livet svårt för de människor som behöver mig i livet för att må bra i själen...


... Och jag vill vara där... för pappa på hans enda femtioårsfest... Femtioårsdag...

Och för allt i världen, inte tynga dem genom att säga att ätstörningen har eskalerat... Oroa dem när de ska njuta som mest...


...


Annars har jag promenerat lite grann denna vecka. Inte lika mycket som tidigare. Då kroppen har blivit så trött... Men lite grann...

Jag har fortsatt äta tre gånger om dagen, efter schema. Men beslutsångesten vad gäller "vad", "när" och "varför", har varit lite större. Tyngre... Och jag har bara känt för att strunta i att äta vissa gånger. Eftersom att jag inte kan komma fram till "något självklart val"...


...


Och så hörde 27åringen av sig.

Hon messade mig en gång. Messade mig igen... Och en gång till...

Hon ville träffas. Gärna sova här...


Men eftersom att jag har ett sådant komplicerat förhållande till mat just nu. Och en sådan stökig och smutsig lägenhet. En brist på ork.. Och ingen ro till social kontakt.. -Kändes det som att en övernattning inte var optimal...


Jag svarade till slut att vi kunde träffas i stan och gå på en långfika "Jag bjuder, såklart :D". Promenera omkring lite.. "Och sedan ta en passande buss hem"...

Det tyckte hon att passade bra...


Jag spenderade den kommande tiden på att fundera över det hela. Hur jag skulle lägga upp ätandet...

Och förlikade mig vid tanken... Tanken att det då inte skulle bli att äta efter schemat just den dagen. Igår alltså.


...


Jag vaknar alltid väldigt tidigt nuför tiden. Mycket tidigare än vad jag önskar...

Och även igår var en sådan dag...


Jag vaknade vid sex på morgonen. Klev då upp och tog ett bad. En dusch. "Då kan jag sitta utan keps på fiket"...


... Vi möttes sedan på bussen...


...


Okej. Väl där.

Syrran klippte sig hos frisören... Sedan gick vi(jag, med tunga steg) runt i butikerna en stund...

För att sedan äntligen(enligt mig) gå på fik. Åt chokladtårta och drack kaffe...


... Jag vet inte hur mycket jag vill prata om. Berätta om hur jag kände för min syster den dagen(eller idag)...

Men det kanske kommer upp en del...


... Vi gick iallafall vidare sedan. Då...


...


Äsch, jag orkar inte.

Har ingen direkt energi till att berätta vad vi gjorde, in i detalj...


Det blev iallafall en hel del promenerande. Middag som jag mådde väldigt dåligt över.

En mix av beslutsångest, prestationsångest... Dåligt samvete... Osäkerhet... Och en smått irritation för att syster förväntar sig saker och "tigger" av mig hela tiden... Antagligen för att jag är för snäll och hatar att säga nej... Men hon vet ju samtidigt att jag erbjuder när jag känner för det. Och det borde vara en självklarhet att när jag har erbjudit vissa saker under dagen, och hon har antytt flera gånger vad hon vill ha(utöver det), och jag inte har gett något gensvar... -Att jag inte har något lust att köpa "det, det eller det" till henne... Allra helst inte när jag redan står för precis allt vi gör och köper när vi träffas..


... Men nog om det.

Vi gick iallafall på bio. Spontant...

Och sedan så övertalade hon mig att få komma hem och sova hos mig ändå...


Jag var orolig. Hade ångest... Och jag var inte särskilt övertygad om att jag skulle kunna få någonting alls att fungera "med besök hemma"...

Jag kunde inte se hur jag skulle kunna äta. Hur hon skulle kunna äta...

Och egentligen ville jag bara hem och vila. Slipa på mitt matschema... Och sedan fortsätta bäva mig inför nästa sociala sammanhang... "pappas femtioårsfest!"...


... Men jag kunde inte säga nej hur många gånger som helst... Inte för att mina nej var raka nej. För att då hade hon ju åkt hem...

Men jag tycker inte om att känna mig elak genom att avvisa någon som inte förstår... ens när jag har berättat för henne utan och innan, vilka problemen är och hur jag känner...


...


Väl hemma hos mig, har hon hållit på och petat på mig... Vilket berodde på oro för min vikt och hälsa. Vilket jag kan förstå...

Jag har haft ångest. Tyckt att det har varit obehagligt... Och känt mig både dum och onödig...


Jag har haft skuldkänslor jämt emot henne. Då hon inte har fått någon vidare mat. Någonting att äta... Känt mig överkörd av henne. Då hon har "tiggt" efter saker.. Och förväntat sig dessa... Trots att jag själv inte kände möjlighet av själv njuta av samma sak(hon fick ju såklart äta. Jag syftar mer på "vad")...


... Och efter en hel del vinkar ifrån hennes sida... Kände jag ju till slut att vi såklart behöver äta något...

... Samtidigt som stressen i att ha besök och känna hennes förväntningar på mig, gjorde att besluts-och prestationsångesten blev för stor för att vilja alls...

Det gick inte att äta.


... Så att...

Idag fick hon åka hem, abdrupt(heter det så?)... Be sin sambo att komma och hämta henne...

Min hjärna behöver vila. Mitt hjärta behövde lätta... Och jag... Jag behövde vara ifred för att lugna ner mig ordentligt och få tid att koncentrera mig i ätandet. Landa igen...


...


Och nu. Ja, nu har jag ätit.


Jag har fortfarande ångest. Känner mig tung... Och att ha ätit alls, känna bara... förjävligt, rätt ut sagt..!

Vad jag har ätit. Att jag har ätit... Och att jag inte har ätit mer...

Att behöva fortsätta äta. Att fortsätta svika. Att sitta fast...

... Ja, att livet ser ut som det gör...


... Hur jag känner i kroppen. Tyngden på min hjärna... Sanden i mitt hjärta..

Röran. Stöket... Inombords och i lägenheten...

Hur allt hade kunnat se ut. Hur helgen blev... Vad jag gjorde och inte gjorde... Det jag sa... Det hon vet..


Ja, allt känns fel. Tungt. Svart.

Just nu...


Men det beror ju mycket på det jag gör mot mig själv. På svälten...

Likt väl som svälten beror på hur livet ser ut. Hur jag hanterar det. Mig själv...


...


... Jag är inte nöjd. Tillfreds...

Och jag vill bara gå och lägga mig nu. Vila. Sova...

Må bättre imorgon när jag vaknar.


God natt med er <3


 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards