... Det här blir nog mitt sista inlägg på den här bloggen...

Blir bara frustrerad på att skriva om det...

... Om livet lättar, kanske jag kommer tillbaka någon gång...

Men nu måste jag bara... isolera mig, känns det som.

Se till att antingen kämpa hårt... med alla mina krafter... Eller ge upp helt, och inte gnälla om det... Ja, inte till andra iallafall...

... Jag känner mig muntrare, för tillfället...

... Men jag saknar... Vill ha mening. Men det är för svårt...

En hund vore guld värt. Om jag hade litat på min egen förmåga att orka pressen... och det liv som då växer...

... Jag har iallafall städat lite idag... Ätit en del...

Men det jag  planerar är väl inte lika bra... Bara desperat drastiskt...

... Den jag är, gör det svåra ännu svårare. Och jag vet inte hur jag ska hantera det...

... Nu ska jag ta en dusch. Och sedan blir det avkoppling tills bussen ska gå, vid... om det var halv två eller något sådant.

...

Vet inte när jag kommer att blogga nästa gång. Blir det innan jag kommer hem igen, så blir det ju något kortare, via mobilen...

... Jag får fundera på det lite.

Men eftersom att det jag upplever nu, känns ohanterbart, borde ju iallafall föräldrarnas stabila hem, locka lite mer...

Och förhoppningsvis behöver det inte bli långvarigt.

Alternativet är ju, tillbaka till avdelningen. Och visst kunde det hjälpa, om jag denna gången gör som de säger. Men då kan jag få samma hjälp på hemmaplan sedan... Om jag gör som de föreslår :)

... Och hos mina föräldrar, har jag ju ett hem och kärlek.

...

Men vi får se vad jag bestämmer mig för. Stanna hemma och hålla ut. Eller ta en liten packning och dra mig iväg till föräldrarna i några dagar...

Men då får det allt bli "några dagar" också.

... Jag hoppas verkligen inte att jag behöver vänta alltför länge :/

... Jag känner att jag tappar greppet... Jag är bara rädd. Men jag känner att jag redan har tappat det...

Litar inte till fem procent på att jag ska orka... På att jag kan klara det...

Men jag måste.

Måste bara hålla ut. Stå ut tills en förändring kan ske. Sker och har skett...

... Jag tänker inte bli inlagd igen...

Så att jag hoppas att mitt behov av att leva på endast kaffe med grädde i, denna gång blir kortvarig...

.. Hoppas på att någon form av stöd kan komma an så snart som möjligt...

Men tills dess, måste jag försöka... Jag får ju skylla mig själv när jag inte orkar vänta in vårdplaneringen "på det frustrerande, kala.. men ändå trygga stället. Vardagen där livet inte finns"...