... Japp, vardagen är tillbaka...

Och jag tycker inte alls om att äta utan stopp. Att känna mig tvungen att äta upp allt vad där är... Och att hela tiden sitta och längta efter att det tar slut. Det jag äter på... Istället för att bara kunna lägga undan det och låta det vara...

... Men jag försöker ju inte längre. Har inte gjort på länge. Och för att vara ärlig, känns detta som några mellandagar, nu under permissionen. Så att jag har inte ens något önskemål om att det ska ordna sig nu på en dag. Ingen eftersträvan på att få ett liv som jag trivs med. Utan nu bara är jag... Och kanske märker jag att det till och med är så jag behöver leva..?

...

Busskortet är omladdat med en månad, för första gången på länge. Så jag ska försöka åka in en vända till stan för en promenad, varje dag, om det är möjligt... Och med "möjligt", menar jag "om jag orkar"...

...

Jag har ångest. Det har jag... Den liksom dånar i bröstet på mig... Tankar som jag inte riktigt orkar bry mig om att läsa, i mitt huvud...

Men det är nog mycket att jag nu går på en väg som jag aldrig tidigare gått på. På okänd mark. Och jag har ju egentligen ingen aning om vart jag är påväg eller när mitt liv kommer att drastisk avslutas. Självvalt... eller valt av livet det självt...

...

Jag ska fortsätta proppa tills allt är slut. Värma mitt kaffe på nytt, när illamåendet går över.. och det blir lite plats över i magen...

Och sedan ska jag njuta och pinas av svälten i några dagar...

.. Njuta av, förhoppningsvis lugnet i huvudet... Tills det är dags för ytterligare en natt på avdelningen igen...

... Och så får vi se vad som händer efter vårdplaneringen och hur jag reagerar på det...

Känns väldigt ovisst... Och känner jag mig själv rätt, leder det ingenstans...

Jag hade ju en plan denna gången jag var(är) inlagd. Att träna på att samarbeta. Att tänka och säga "ja" istället för "nej"... För att sedan lyckas ta emot stödet även på hemmaplan...

Men nej. Jag lyckades inte alls. Trodde någon gång där i mitten av vistelsen, att jag gjorde framsteg. Men sedan gick det bara utförs...

Så. Det känns inte särskilt hoppfullt.

Men trots det, är fortfarande humöret och modet härhemma, bra.

Så jag tar allt som det kommer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...