Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Kunskap

Av D - 9 mars 2016 21:11

Idag blev det inget kvällsmål.. Eller middag, om man så vill...

Kanske är matlusten på noll för att jag åt mer brunch än vad jag brukar göra. Då jag valde en fryst färdigrätt som första mål för dagen. Och mina egna matlådor som jag brukar göra, är ungefär hälften så stora...

 

Eller så är det någonting annat som spelar på min matlust just nu...

... Dagens dödliga dilemma, kanske...

 

...

 

Kvällen och den större delen av eftermiddagen har bestått i ångest. Tyngd och ångest...

Ett huvud som känns tjockare än tjockast. Och trögre än trögast...

Frågor utan svar... Och en önskan att bara slippa...

 

... Idag har det varit matbutikspriser som har varit nervosositeten och ångesten självt...

Jag menar. Jag överlever ju. Jag klarar mig ju på det sättet och med de priser som jag handlar för nu...

Men det är samtidigt frustrerande(allra helst nu när jag inte har någon inkomst alls) att inte veta hur vilka butiker ligger i priser, i jämförelse till varandra... Bara på ett ungefär...

Jag menar. Kan jag få det lite billigare, så är ju inte det fel...

 

Jag försökte kolla upp lite grann, vart priserna låg... Men hittade ingen information. Och även om jag sparar mina kvitton för att kunna jämföra själv... så tror jag inte att jag någonsin kommer att orka det...

Och att komma ihåg jämförelsepriserna från en butik till en annan när man står i en av butikerna... Nej, det gör man(jag) inte heller...

 

... Men om det då hade stannat där, i tankemöda...

Nej, då kom jag på att jag ju borde bli kundmedlem på fler butiker än bara Willys... För att jag tjänar ju alltid mer på att ha ett kort än att inte ha något alls. Även om jag inte förstår mig på alla dessa komplicerade medlemskap med poängsättningar hit och dit...

Även om jag inte skulle utnyttja det för att det känns för krångligt...

Men att dra kortet i kassan... Det ger ju alltid något...

 

... Men så. Alla dessa erbjudanden och rabatter...

Det är redan nu, som kund på enbart Willys, jobbigt att få en massa erbjudanden på sådant som jag sedan får beslutsångest för. Och jag vågar mig inte ens på deras övriga erbjudanden(som inte är kunderbjudanden), då det blir för många saker att hålla koll på... Och röran i huvudet, blir för stor...

Och att då dra på mig ännu fler erbjudanden... Det känns inte särskilt lockande...

 

... Men det riktiga problemet ligger i att det känns så krångligt...

Jag blev medlem på Willys, just för att det kännes så "inte krångligt". Man kunde koppla det hela till sitt egna kontokort. Så att jag slipper dra ett extrakort när jag betalar... Och sedan ser jag enkelt mina ungefär 15 erbjudanden på webbsidan...

Så mycket mer är det liksom inte...

 

Och även om jag tror att jag säkert kan hantera de andra butikerna på samma sätt. Bortsett ifrån det där med att dra kortet... Så känns det väldigt ovisst och krångligt. Rörigt...

Antagligen bara tills jag har satsat. Försökt.. Och kommit in i det...

 

... Men det gjorde mig bara så trött. Så tung... Bara att tänka på det. Fundera..

Att läsa på och överväga...

Att inte förstå...

 

Så att jag orkar inte. Inte just nu...

Det får helt enkelt bli lite dyrare ett tag till...

För att accepterar jag inte det, måste jag sluta handla... Och jag vill inte börja leva på ingenting. Inte igen. Inte just nu.

 

... Det var till och med så, att jag ville börja leva på bara te och kaffe, idag...

Mest på grund av den avsaknade matlusten, skulle jag tro...

Men ätandet har blivit viktigt för mig. Så jag bestämde mig för att hålla alternativen öppna... "Vill jag någon gång bara ta en kopp te istället.. så gör jag det... Men ätandet är alltid välkommet till nästa måltid"...

 

...

 

Vidare.

 

Dagen idag.

Jag gick aldrig och la mig igår efter att jag hade skrivit inlägget...

Jag satte mig framför tv:n. Låg och såg på... vad det nu var jag såg på...

 

Jag minns inte riktigt.

Men jag klev iallafall upp till HemTillGården...

Fick ett mess av mamma, som jag inte har orkat svara på ännu. Om när syskonen tänkte komma till föräldrarna på påsk. Då vi är ditbjudna... Och hon undrade när jag tänkte komma...

Har inte orkat fundera på det ännu...

 

... Jag såg på HemTillGården, och beslutade mig för hur jag skulle tillaga min färdigrätt.. I mikron eller i ugnen...

Beslutsångest. Springandes fram och tillbaka till ugnen för att stänga av den igen.. Sätta på den igen... Och så vidare...

 

Men jag beslutade mig till slut för att ta det i ugnen. Då jag ju kunde ta den senare bussen in till stan, om

jag inte hann äta klart innan jag måste gå...

För att stressa, det ville jag inte..!

 

... Jag hann dock äta klart...

Och när jag kollade på klockan och fick se att det var en kvart kvar tills bussen gick, skyndade jag mig bara iväg och åkte med den första bussen istället...

Jag kände inte att jag skulle orka vänta hemma i en timme, innan jag kunde ta nästa buss...

 

Att vara hemma hela dagar, går bra...

Men att veta att jag har någonting därframme, som ska ske. Då vill jag att det sker nu, nu, nu... Vad det än gäller...

 

...

 

Jag tog mig bara en promenad. Klev av lite tidigare än busstationen, och promenerade resten av biten. Tog en liten extra runda. Då det var ungefär tjugo minuter kvar tills bussen skulle gå. Och jag ville gå av mig den där, för mig, dubbla portionen frukost/lunch...

 

Därför klev jag även av lite tidigare på vägen hem sedan. Och promenerade en extra sträcka hem till dörren, än vad bara ifrån busshållplatsen...

 

...

 

När jag kom hem sedan, väntade jag på hungern. Och gjorde efter det, iordning en kopp potatissoppa. VarmaKoppen, tror jag att det var... Och fyllde sedan på(magen) med kanske en deciliter apelsinjuice.

 

... Märkte att juicen hade börjat smaka lite avvikande. Vilket fick mig att känna att jag nog borde dricka upp den idag...

Men sedan jag åt den där soppan, har jag inte velat ha någonting mer i mig. Ingenting. Varken dryck eller ätbart...

 

Jag har suttit här och bara hoppats på att hungern ska komma...

Men jag drack en kopp te, någon timme innan kvällsmålet/middagen skulle vara... Och har nu struntat i kvällsmålet för idag...

 

Hoppas väl på att jag ska vilja ha det där glaset med juice innan jag lägger mig. Då jag ju har mjölk som "möjlighet" egentligen, då... Men juice fungerar nog lika bra...

 

Men trots allt...

Känner jag inte att jag vill ha det, får jag slänga den imorgon istället.. Om den skulle vara dålig då.

... För att det är svårt att avgöra ifall det är brist på matlust eller brist på hunger... Och jag vill inte äta om jag inte är hungrig... Även om jag vet med mig att jag nog inte borde vara mätt efter dagens rätt så knappa näringsintag...

 

... Ja, det är svårt, detta...

Och besluts-och prestationsångesten som jag krockar med hela tiden...

 

... Ett samboskap vore guld värt...

Nu när jag orkar, och inte ger upp hela tiden...

Det sänker mig... Tynger mig att inse att... "Jag ska ta mig igenom detta, dag efter dag efter dag, i jag vet inte hur många år framåt!" ... Jag behöver en andra hälft att hantera det hela tillsammans med...

Jag vill inte orka det här..! Vill inte klara det här.. Inte ensam...

 

...

 

Annars.

Det har blivit tv...

 

Som sagt, ångest över dagens dödliga bekymmer...

 

... Och innan jag lägger mig, ska jag diska. Så att jag inte vaknar upp en dag och chockas av en explosion på diskbänken! ... Än sålänge har jag klarat av att hålla efter det :)

 

...

 

God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 6 mars 2016 18:47

... De senaste dagarna har jag levt på ytterst lite näring. Jag har inte svält mig själv. Men jag har ätit kanske en frukt per måltid, tre gånger om dagen...

Vilket jag tror att är anledningen till att jag har haft förstoppning hela helgen... På grund av att magen saktar ner. Slutar jobba...

Eller något(?).

 

...

 

Jag minns inte riktigt vad jag har gjort sedan jag skrev sist... Men då jag inte gör så mycket om dagarna.. Typ inte lever... Så tror jag inte att ni missar så mycket...

 

Jag ska ha möte med MinKontaktPåKommunen och Jobbcoch på fredag. Då vi ska prata om att eventuellt skriva in mig på FiA igen. Så att jag kan komma ut på aktivitet...

MinKontaktPåKommunen ville bara att vi skulle träffas och prata tillsammans först. Så att hon sedan kan skriva ett beslut, när vi vet lite vad jag vill... (Så att det inte blir som med boendestödet. Att beslutet aldrig blir utnyttjat.. Vet dock inte hur ett möte skulle förhindra det)..

 

.. Vilket jag inte vet!

Det enda jag vet, är ju att jag vill komma bort ifrån ätandet. Jag vill komma bort ifrån alla funderingar kring det. Från all ångest och oro... Från att känna mig så spänd och rädd hela tiden, i den sak i livet, som man aldrig kan klara sig utan... Maten!

 

... Vad jag vill göra, vet jag dock inte...

Inte heller hur jag ska någonsin ta mig ut på en aktivitet. Jag har ju försökt gång på gång... Men jag kommer inte igång...

"Vill jag inte? Vågar jag inte? ... Är det bara inte meningen?"...

 

Tror att jag har svårt att få...

Eller tro på att att jag kan få livet och vardagen att gå ihop ifall jag ska både jobba, äta och leva...

Jag vet ju att det är möjligt. Folk gör det... Och mer därtill!

... Men just nu, förstår jag det bara inte...

... Kan ju inte ens kombinera livet med ett fungerande ätande! .. Blir ju bara isolerad till hemmet..!

 

... Vi ska träffas och prata om det, på fredag, iallafall...

Så får vi se...

Jag tänker ju inte sitta fast i hemmet och varken skaffa mig ett liv med intressen eller betydelsefull aktivitet... i hela mitt liv! En vändning måste ju ske!!

 

...

 

I tisdags bjöd jag hem 27åringen att sova här över helgen... Alltså denna helgen...

Har ju funderat på att göra det... och haft lust till det, i flera veckor nu. Men aldrig vågat ta steget. Då mitt psyke och hjärta studsar vilt mellan väggarna hela tiden... Och jag aldrig vågade lita på att just till helgen, skulle jag vara tillräckligt pigg och glad...

Och att ställa in när min syster fått förhoppningar och ställt in sig på en systerhelg... Nej, det är inget alternativ.. "Då mår jag hellre dåligt under en hel helg, av pressen"... Och det vill jag ju inte...

 

... Men i tisdags tog jag trots allt steget...

Ville inte heller sitta hemma ensam på min födelsedag...

Den födelsedag som jag i och för sig glömde bort att jag hade, hela veckan. Och flera gånger varje dag!

 

Den födelsedag som egentligen inte betyder någonting för mig...

Och som jag dessutom hade bestämt mig för att jag inte ville uppleva... Inte ville leva tillräckligt länge, för att behöva se...

 

... Ja. 26 år gammal, utan något liv att "vilja leva"... Utan ett liv värt att levas och inte bara överlevas...

... Det ville jag inte bli...

 

...

 

Men än är jag inte död... Och jag accepterar..!

 

I fredags duschade jag. Jag snabb-och slarvstädade lite grann. Dammade av golvet... Diskade den sista disken...

Och satte mig sedan vid tv:n och väntade på att 27åringen skulle messa och säga att hon var påväg...

 

... Och så messade hon...

Bad mig gå och handla någonting gott till kvällen... Och sa att hon nog skulle hinna hit till åtta iallafall...

 

...

 

Under helgen, har vi sett på film. Sett på film... Och sett på film...

Eller ja. När det gäller 27åringen och mig, ser vi kanske sammanlagt tio minuter av en långfilm. Och uppfattar nog ännu mindre...

 

Vi sitter mest och pratar...

.. Med filmen rullandes...

 

...

 

På dagen någon gång, innan 27åringen hade kommit, när jag fortfarande låg i sängen, ringde 19åringen...

Jag visste ju att hon ville säga grattis... "Men jag pratar inte i telefon"...

 

... Jag svarade inte...

 

... Lite senare, till kvällen, ringde hon igen. Och jag kände mig tvungen att svara. Samvetet, ni vet...

"Ringer hon för att gratta, så är jag skyldig att visa samma kärlek tillbaka"...

 

... Som tur var, blev samtalet kort. Och jag kunde återgå till att sitta och vänta på 27åringens ankomst...

 

... När vi sitter där i soffan och ser på tv, ringer 24åringen. Också för att gratta...

Säger till 27åringen att jag inte tänker svara. "Det får vara"...

Men ångrar mig och svarar ändå... Samvetet, ni vet...

 

Jag tar mig igenom samtalet, utan några problem.

Pratar en stund. Om än stressad. Då jag kände att jag slets mellan två sociala interaktioner. 27åringen som satt och väntade i soffan. Tittade på mig... Gjorde mig stressad...

Och 24åringen som pratade på om än det ena än det andra, på andra sidan luren...

 

...

 

Vi har även tagit några promenader tillsammans. På 27åringens initiativ...

Själv har tidigare "två och en halvtimmes-jag", blivit väldigt uttröttad vad gäller promenerandet...

Jag blir fysiskt trött... Och rent psykiskt, vill jag bara dega i soffan...

Men ingenting jag sa till henne. Jag som alltid vill behaga. Inte svika...

 

Jag är dock lite mindre sådan nu... Det var värre när jag var liten... Då sa jag aldrig vad jag tyckte och tänkte. Hur jag kände eller mådde...

Om jag så skulle stupa, av fysisk eller psykisk smärta!

 

...

 

Vi har ätit...

Jag var väldigt orolig över just den saken, när jag väl hade kontaktat 27åringen och bjudit henne över...

Jag levde ju på i princip två frukter, en liten matlåda och lite mjölk om dagen...

Ingenting direkt riktigt och mättande... "Och nu skulle jag behöva köpa hem mat!". Laga mat... "Mat som kanske sedan bara ligger och blir gammal. Gör mig uppstressad... Ger mig ångest... Mat som kommer att göra kaoset i tillvaron, ännu mer utav en tornado!"...

 

... Men det blev aldrig sådär superbekymmerladdat...

Visst kände jag mig osäker. Hade lite ångest... Och kände att jag behövde tänka efter, en två och trettio gånger... innan jag köpte någonting i affären... Att jag sedan handlade det jag handlade, med väldig försiktighet...

 

Och jag var hård. I helgen var jag hård...

I vanliga fall, brukar mina matbekymmer och de faktum att jag riskerar hetsäta med svälten som följd, göra att 27åringen får ta med sig resten av det jag har köpt till helgen, hem till sig...

Jag brukar även köpa till henne vad hon äter men inte jag... som hon sedan får med sig hem när hon åker...

 

Men nu när jag inte har någon inkomst, fick jag lov att hålla fast vid att bara köpa sådant som jag sedan kan tänka mig att ha kvar här och själv med tiden, äta upp...

... Kunde dock inte hålla mig borta från att ge henne kvittot från flaskorna jag pantade. Så att hon kunde köpa oboypulver till helgen... Som hon sedan kunde ta med sig härifrån...

Oboy dricker jag inte. Är bortskämd med riktig kakao ;)

 

...

 

När hon lämnade mig idag eftermiddag... Efter att vi hade spelat Yatzy flera gånger i rad. Och jag fått.. Heter det Strike eller Yatzy? ... fyra gånger i rad(jättekul :D)...

Så fick jag ångest...

 

Så fort som jag stängde dörren bakom mig, sköljde en kall och ängslig känsla över hela mig. Som en kylig, pirrande våg, i negativ klang...

 

... Vardagen var tillbaka. Och alla beslut... Alla misstag som kunde begås, låg nu på mig igen...

Livet var tillbaka... Och allt jag ville uppnå. Allt jag behövde göra... Att komma någonstans... Göra livet värdigt... Att göra rätt för mig...

Att ens ha någon mening att leva!

Allt låg nu på mig... Igen.

... "Pausen är över"...

 

... Och allra helst ätandet..!

Att återigen hantera den verkligheten...

Att än en gång, sjunka in i det tillståndet...

 

... Ångest.

Direkt. I ett andetag...

 

...

 

Jag började proppa, rätt så per omgående... Och nu har jag ont i magen...

 

Ska det vara såhär. Att det faktum att rutinerna försvinner. Att jag släpper på kontrollen under en helg, ska göra att jag börjar proppa när jag väl blir ensam... Ja, då vågar jag inte bjuda hem någon under flera dagar, längre...

 

... För att grejen är ju att jag sedan då, när den sak om gjorde att runtinerna hade släppts på, försvinner, och det fortfarande inte finns någon regel på hur jag ska äta resten av dagen...

Ja, då äter jag hur jag vill...

Vilket gör att jag vill äta hela tiden...

 

Jag blir stressad av att inte ha någonting att förhålla mig till...

Och samtidigt som jag sitter och längtar efter morgondagen "tills jag kan börja äta efter rutiner igen", kan jag inte förmå mig att börja äta på så sätt direkt!

... "Jag måste vänta till en ny dags början. Börja om igen. Börja om på nytt"...

"Inte sådär mitt i en dag... Det finns ingen styrka i det. I den viljan"...

 

... Så nu hoppas jag att morgondagens vilja till att äta vid speciella tider och lagom mycket, är tillräckligt stark för att inte börja proppa... För att proppar jag igen, svälter jag snart..! "Jag behöver kontroll!"...

... Jag vill äta hellre för lite än för mycket...

 

... Och eftersom att jag, när jag känner efter för mycket, tror mig vara mätt snabbare...

 

.. Ja, det lär fortsätta som innan helgen... Om jag orkar fortsätta gå med den osäkerheten, röran och spänningen i knopp och själ.. mycket längre, det vill säga...

 

...

 

Nu ska jag lägga mig vid tv:n och njuta av att ha bestämt mig för att dagens ätande är över, ett tag. Sedan ska jag väl gå och lägga mig.. när tiden är inne...

 

... God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 20 februari 2016 19:17

… Idag är en dag då jag inte vet riktigt vad jag ska skriva. Då jag inte känner att jag riktigt orkar forma meningar på ”papper”…
Jag finner liksom inte riktigt ord i djungeln… ”Det är någonting jag behöver ”prata av mig om”, men jag vet inte vad”…

 

 

Jag har gjort dessa ugnspannkakor idag. Två stycken små…

 

Jag hade ju jätteproblem med att komma fram till ifall jag skulle göra två små av en sats… Ifall jag skulle göra en stor av en sats… Ifall jag skulle göra två satser. Två stora… Fyra små…

 

Hade svårt att komma fram till vilken form jag skulle använda. Då tillagningstiden i ugnen, blir längre eller kortare, beroende på pannkakans tjocklek… ”Och om den behövde vara inne längre… Behövde jag sänka graden då?”…

 

… Sedan hade jag svårt för att bestämma mig för ifall jag skulle ha broccoli i den ena pannkakan(om jag nu gjorde två)…

Ifall jag skulle ha det idag… Eller ifall jag skulle göra endast en sats pannkakor idag, och sedan använda de resterande tre äggen till en ny sats, imorgon… Och då ha broccoli i den…

 

”Och om jag inte använde de övriga tre äggen till en till pannkaka… Vad vill jag använda dem till istället? … Hur ska jag äta dem då?”…

 

 

… Men faktumet var i alla fall…
”Kommer jag inte att göra en till ugnspannkaka sedan, vill jag ha broccoli i en idag”…

 

… Så det slutade med att jag tog fram tre stycken små buketter broccoli till den sats pannkaka jag bestämde mig för att göra. Delade den satsen på mina två lite mindre ugnsformar. Och hade söndermixad broccoli i den ena…

 

… Jag saltade lite extra i satsen med broccoli. Eftersom att det verkade rimligt att även broccolin ville sno åt sig lite av saltet…

Kryddade den med någon ört, tror jag. Vet inte vad det var. För att jag luktade bara på kryddburkarna i skåpet, och valde den som passade..

 

… Och sedan var det in i ugnen.

 

 

Jag hade nu kvar dilemmat med tiden…
Den pannkakan med broccoli i, var ju lite tjockare än den andra…
”Men det kanske i och för sig den andra pannkakan också är, i jämförelse med vilken form de använt i receptet”…

 

… Jag tog fem minuter extra på båda formarna(så ingen extratid på broccolin), än vad som stod…
Och det blev bra.

 

 

Broccolipannkakan var helt klart min favorit. Supergod!
… Den var dock lite mer ömtålig än den vanliga. Men tillräckligt stabil för att kunna ätas med händerna, och då hålla ihop i en bit…
Så helt okej…

 

 

Efter det, kom bara alla dessa ältande tankar. Denna störande oro i själen, fram…
Jag minns inte riktigt vad det var. Men jag hade helt enkelt en ängslan inombords. Precis som alltid när jag… gör eller har gjort någonting…

 

 

Idag har jag inte…
Min ätstörningshjärna har gjort sig påmind idag…
Jag känner att jag äter för mycket. Fastän det som är ”för mycket”, egentligen bara är viljan att äta när jag är hungrig…

 

… Jag slutar äta när jag blir mätt. Och det fungerar bra. Inget proppande…
Men ätstörningshjärnan vill gärna se mig hungrig. För att…

 

… Jag vet inte…
Någon del av mig, kanske vill svälta…
Eller i alla fall inte vill äta tillräckligt…

 

… Jag vet inte.
Lagom är för mycket i alla fall…
.. För lite är just nu, också för mycket…

 

 

Jag har i alla fall diskat idag…
Helt klar med det! Så det är ju skönt…

 

 

Ja, jag kan laga mat. Om det inte blir för ofta. Om jag får dagar och åter dagar, på mig att fundera och mentalt förbereda mig först…
… Och sedan är beredd… Redo för all ångest, ängslan… Alla snurrande, gnagande tankar som blir efteråt…

 

… Jag kan diska, om jag är i en period då jag inte bryr mig för mycket om annat…
Som nu, när jag inte bryr mig om hur jag äter eller vad, för mycket…
Jag menar. Jag bryr mig ju fortfarande. Får ångest. Känner för att svälta, och så vidare…
Men jag bryr mig tillräckligt lite för att åtminstone orka någon av vardagens alla sysslor. ”Inga krav”, liksom…

 

 

Annars har jag bara sett på tv idag. Sedan jag klev upp, vid tolv imorse…

 

 

Hmm…
Jag har funderat lite grann, under inläggets gång…

… Jag skrev detta nu i textsamlingen på datorn…
Men jag vet med mig att det platsar lika bra som kvällsinlägg på bloggen… Så att jag vet inte…
”Kanske borde jag bara kopiera texten och klistra in den som ett vanligt kvällsinlägg?”…

 

 

Vilket fall…
God natt med er <3

Av D - 16 februari 2016 23:38

... Det är en stor utmaning, att inte bry sig... Tror inte ens att det är möjligt. Inte för någon...

Hamnar man i en djup depression, kanske man slutar bry sig...

Fast det borde ju vara "att man bryr sig" som gör att man mår så dåligt, även då?

 

...

 

Ja, jag försöker iallafall...

Jag önskar att det var enklare att bara släppa allt...

 

Men jag bryr mig om det ena. Jag bryr mig om det andra. Oroar mig och blir osäker... Får ångest för att jag gör "fel, fel, fel"...

Ser "livsavgörande dilemman" överallt...

 

... Och jag vill svälta för att besluten blir för många. Huvudet för rörigt. Och felen staplade på hög, när jag äter...

"För att jag inte kan avgöra "rätt och fel"...

 

...

 

Det känns kaos i mitt huvud...

Och jag har svårt att avgöra en sådan enkel sak, som när jag är hungrig eller inte... Känner av ett vagt illamående halva dagarna...

 

Och jag känner mig så utmattad av dagen, att jag bara vill lägga ner allt "för att kunna få koppla av".

Sluta bry mig "för att få ett avslut på det hela"...

 

...

 

Min själ skriker efter "allt det där som jag hade kunnat få"... Efter de saker jag saknar. De möjligheter jag berövar mig själv...

En ångest över att jag blir äldre. Att tiden går framåt, "utan att jag följer efter"...

 

... Jag saknar motvilligt kärlek och lycka... Upplevelser och glädje... Jag saknar mening i livet...

Och att den enda möjligheten jag ser, till att orka leva, är att intala mig själv att inte bry mig om någonting, gör att...

 

... Ja, jag blir nog uppgiven... Det känns liksom inte värt det. Och jag vill bara gömma mig i ett hörn "för att jag inte kan sluta bry mig.. För att jag gör såhär mot mig själv"...

 

... Jag ser inga möjligheter...

Eftersom att det borde vara så enkelt... att åtminstone ta ett första steg mot någonting av allt det man vill ha och göra... Uppleva i livet och vardagen...

... "Men jag strävar inte ens efter det"...

 

...

 

Och just nu är jag bara så uppslukad av det här jättestora matproblemet och allt därkring, att jag inte ens orkar mig utanför dörren!

 

...

 

Jag är hungrig... Jag tror att jag är hungrig. Men då inte hungern visar sig på samma sätt som den gör när jag äter regelbundet och någorlunda varierat och hälsosamt, så kan jag aldrig vara säker...

Jag känner mig bara illamående hela tiden... Oftast till kvällarna. Men även dagtid...

Inte illamående så att jag måste spy... Men ett dovt illamående i bakgrunden...

 

Och just nu, har jag bara mat som går att värma i mikron, hemma...

Bara mat som ger ordentlig mättnad. Riktig mat...

Ingenting som jag vågar äta när jag inte är säker på hunger eller inte...

 

... Vill ha något enkelt i så fall...

Men som det ser ut nu, när jag har svårt för att ens vilja äta. När jag fortfarande äter, men gärna skulle sluta...

Ja, då vet jag inte om jag heller ska tillåta mig själv att köpa hem något mer. Något enklare...

 

För att jag satte upp en regel för mig själv igår, när jag hade det som rörigast. Tyngst...

... Att jag inte fick fortsätta handla vad jag hade lust med, när jag har lust med det, om jag inte äter mig ordentligt mätt varje dag. "Då jag med största sannolikhet kommer att proppa på det då"... På grund av att kroppen får för lite näring, och hjärnan då skriker efter att få proppa.

 

... "Jag måste bestämma mig för svält, halv svält... Eller att äta ordentligt".. Helt enkelt.

Och sedan hålla mig till det.

 

...

 

Igår skickade jag äntligen in ansökningarna om aktivitetsersättning och bostadstillägg, till försäkringskassan. Det var på tiden!

Då jag kom på att de pengar jag har på kontot, nog inte kommer att räcka så länge till...

 

... Så jag tvingade mig iväg. Trots ångest och svårigheter att ta steget "Då jag inte visste om jag skulle passa på att handla också, eller inte"...

 

...

 

Idag tillagade jag köttfärsen. Stekte egna hamburgare och gjorde köttfärssås...

Men köttfärssåsen blev konstig... och köttfärsen kan ha varit dålig... "Märks väl om jag blir sjuk"...

Den såg nämligen lite konstig ut...

 

... Brandlarmet gick igång. Och då det var första gången det hände, fick jag smått panik...

Som tur var tystnade den av sig själv, efter ett tag...

Men jag förstod inte alls hur jag skulle hantera det.

 

... Får nog kolla upp om det är något speciellt man ska göra... För att, oförberedd hade inte den rätta känslan!

 

...

 

Imorgon ska jag handla mjölk och grädde. Åtminstone det, är ett säkert kort. Då det är någonting som jag kommer att ha hemma även om jag börjar svälta. Halvsvälta...

 

... Men då jag ältar och inte kan komma fram till vilken affär jag ska gå till... Och då jag inte just nu, vet ifall jag ska tillåta mig själv att "handla vad jag känner för "för stunden", så känns det rätt så tungt, bara det. Att ta sig iväg för att handla mjölk och grädde...

 

... Men dessa är snart slut. Ja, grädden är helt slut...

Så det ska väl göras.

 

...

 

Så. Sammanfattning.

 

... Jag fortsätter gå. Fortsätter äta. Fortsätter öppna ögonen varje morgon...

 

Jag fortsätter försöka intala mig själv att jag inte ska bry mig...

... Samtidigt som saknaden... Missnöjet... Ångesten för vad jag gör mot mig själv. För vad jag missar.. -Den inkräktar på min själ.. stup i ett...

 

... Jag äter oregelbundet... Dricker oftast ingenting till det jag äter. Utan har drycken som egen måltid...

Jag har ingen aning om hur många gånger jag äter per dag.. Eller hur många timmar det blir mellan målen. Då detta är olika från dag till dag. Och jag sällan kollar klockan...

 

... Och allt detta, får min hjärna att bilda en tornado av tankar. Hjärtat att tyngas till botten av bly...

... "Tillvaron är kaotisk"...

 

...

 

"Vill sätta mig i hörnet på golvet i ett mörkt rum. Lägga armarna runt mina uppdragna ben, och luta pannan mot knäna...

Gunga. Ignorera... Glömma.."...

 

... Det här känns som en mardröm som jag bara vill vakna upp ifrån...

"När ska mitt hjärta tömmas på allt överflödigt tryck?... När ska hjärnan få explodera?"...

... "När ska verkligheten öppna sig för mig?"...

 

... Jag är trött nu...

Jag vill inte leva... Inte egentligen...

... För att... "Vad är det värt?"...

 

...

 

... Ja. Jag har nog inte så mycket mer.

Så. God natt med er <3

 

 

Av D - 9 februari 2016 00:08

... Kom på att jag inte har bloggat idag. Men som det ser ut nu, bloggar jag ju knappast regelbundet. Så what ever...

 

Får se om det blir någonting av detta inlägg. Då jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig utåt, för tillfället. Att skriva till mig själv, tycks fortfarande fungera...

 

.. Men annars så raderar jag bara detta inlägg.

 

...

 

Jag minns inte så väl, gårnatten...

Men jag tror att jag för en gångs skull, somnade nästan med ens jag lagt mig. Även om det var rätt så sent...

 

Vaknade...

Ja, jag vaknade nog ganska många gånger under både morgonen och natten...

 

...

 

Jag klev iallafall upp vid halv tolv. Åt ingenting. Utan satte mig bara och såg på HemTillGården...

Jag äter ju inte längre någonting, om jag inte känner av en tydlig hunger...

Det känns rörigt att göra på det sättet. Men allt för att minska ångesten...

 

...

 

När klockan blev ett, struntade jag i att jag hade "diskningsdag" idag. Och gick istället iväg till bussen...

Jag ältade fram och tillbaka... "Handla eller inte handla när jag kommer till stan"...

Men det stannade på "inte handla"...

 

...

 

Jag har haft lite mailkontakt med MinKontaktPåKommunen. Då jag ju ville säga upp boendestödet...

Hon var väl inte riktigt på samma sida som jag. Vilket jag kan förstå. Men jag agerar ju åt det håll som jag tror att ska bli minst smärtsamt.

 

... Och som det är nu(när jag inte bryr mig), känner jag ändå att jag kan fortsätta leva... Att jag kan acceptera mig själv...

 

... Och jag har precis lyckats övertyga mig själv, och landa i att jag inte ska ha några krav och förväntningar på mig själv och livet... Vilket gjorde att..

...Ja, men jag blev stressad av hennes svar då. För att jag vill helst slippa tänka om. Fundera... Nu när jag äntligen har lyckats acceptera saker som de är, efter en lång tid av en desperation till att fly, på grund av att jag inte kunnat finna ro i mig själv och livet... En tid med ständiga krig med mig själv...

Jag krigar fortfarande. Men inte alls lika ofta, lika intensivt, eller om lika många saker hela tiden...

 

...

 

Jag sa iallafall upp boendestödet. Lämnade stressen och ångesten bakom mig, och lät allt lägga sig tillrätta inom mig igen...

Dock med en viss ängslan inombords...

 

...

 

När jag kom till stan, satt jag bara kvar på busstationen. Väntade på nästa buss hem...

Och åkte hem...

 

...

 

Väl hemma. Då började kvällens krig.

Jag åt lite grann(kriget handlade inte om denna måltid, dock)... En matlåda från maten jag lagade igår. Den matlåda som jag hade sparat min mage till, och sett till att jag skulle vara tillräckligt hungrig för...

 

... Satt vid datorn. Krigade med mig själv. Skrev...

 

...

 

Vet inte om jag vill ta upp vad kriget handlade om. Men det var matrelaterat.. och berodde på en vilja som gick åt motsatta håll... En regel jag hade satt upp... men som ändå idag kändes helt fel... Men som jag fastän det, ville hålla mig till...

... En regel om att jag inte skulle bry mig... Men en samtidigt vilja att visst bry mig. För att jag har ett förnuft som lägger sig i hela tiden...

 

...

 

Men till slut, efter att ha skrivit några gånger. Gått fram och tillbaka i lägenheten.. och inte kunnat släppa denna gnagande vilja, tog jag ändå det mindre hälsosamma beslutet...

... För att sedan efter det, gå och bada. Duscha...

... Och efter det, känna mig mycket lugnare...

 

...

 

Jag har sett på tv...

Kollat husdjur på blocket. Funderat på att trots allt, skaffa hund...

Och nu på natten, har jag ätit knäckesmörgåsar med smör och ost. Druckit varm kakao, gjord på mjölk och grädde.

... Jag var tydligen riktigt hungrig, nu på natten. För att jag åt säkert fyra knäckemackor..!

 

...

 

Ja, jag försökte skriva in siffror i budgeten idag, också. För första gången på flera veckor...

Men jag ger upp. Det gick inte så bra...

Jag kan bara inte förstå alla dessa siffror som står i mina kontoutdrag. Och när jag bara använder mig av kvittona från affären, hamnar saldot på kontot, ändå fel i mina uträkningar...

 

Så screw budgeten. Tycker bara att det är intressant att hålla koll på hur mycket jag gör av med på vilket område...

Men men...

 

...

 

Jag har som sagt var, inte diskat idag...

Diskbänken ser ut som efter en explosion...

 

... Och imorgon ska jag till mina föräldrar. Så explosionen får ligga och pyra ett tag till...

Så blir det diskning när jag kommer hem. Om jag inte ska eller har handlat den dagen... Då får det bli diskning nästa...

 

Och efter det...

.. Den där köttfärsen måste tillagas...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 4 februari 2016 21:06

... Jag mår illa...

Känner mig trött.

Helt slut...

 

...

 

Jag vet inte om det beror på hur jag äter... Eller inte äter...

Eller om det beror på att RödaVeckan ska sätta in när som helst nu...

 

... Men faktum är...

Jag äter. Det gör jag.

Men jag äter inte regelbundet. Och jag äter bara när jag känner hunger... Tror mig bli mätt. Och slutar äta, då efter väldigt lite näring. Och så, innan jag vet ordet av, är jag hungrig igen. Och börjar om...

 

... Jag äter...

Ja, jag har dragit i mig grönsaker. Grönsaksjuice och sådant...

Men ingen ordentlig mat.

Soppa...  igår, tror jag...

 

... Och så en del godis...

 

...

 

Men jag vet inte.

 

Det kan vara att jag äter för dåligt. För lite. För ofta...

... Ja, magen behöver ju vila, också...

 

... Det kan bero på hur jag...

Ja, hur jag känner för vardagen... Tillvaron, just nu...

Stressen. Oron, osäkerheten... Och att känna mig såhär himla vilsen, och uppgiven i dagen...

 

...

 

Men det här har jag ju redan tagit upp en gång idag.

 

Så jag ska beskriva min dag. Och sedan blir det HundraProcentBonde, vid tiotiden.

Tycker att det är ett mysigt program. Och så tycker jag ju om det danska språket :)

Går på Svt24.

 

...

 

Jag klev upp när klockan ringde, vid halv tolv. Såg på HemTillGården...

 

... Nej, nu ljuger jag...

Jag vaknade tidigare idag.

Kände mig hungrig. Så jag klev upp och åt yoghurt med Granola, och såg på vad som var kvar från MalouEfterTio... I väntan på HemTillGården...

 

...

 

Sedan har jag diskat.

Diskat... Och diskat.

 

Jag är väldigt bestämd nu, till att göra iordning inför helgens matlagning. För att gör jag inte det, lagar jag garanterat inte mat. Det känns ju tungt som det är! .. Utan all disk.

 

...

 

Jag har ätit flera gånger. Ibland bara druckit någonting...

Och minsta lilla näring, får mig att känna mig illamående. Vilket jag konstaterar som mättnad...

Men det kan även vara att kroppen inte gillar sortens näring den får...

 

...

 

Jag har skrivit lite grann...

Känt mig... tung...

Och tvingat mig själv att fundera lite grann över det här med Boendestöd.

 

Jo visst. Jag kan ha kvar insatsen och bara säga att hon inte behöver komma, de dagar som känslorna eller tankarna går emot...

... "Men insatsen kostar mig 530 kronor i månaden. Vilket känns som onödiga pengar... om min inställning till stödet, är att jag vill avboka våra möten... Och bara inte vågar avsäga mig insatsen "för att jag kanske behöver stödet"...

 

...

 

... Jag känner mig svävande tung idag...

Antagligen på grund av en tillvaro, helt fri från rutiner.

Jag menar. Min vardag innehåller ju egentligen ingenting. Och de enda rutiner jag brydde mig om, var när jag äter och vad...

Dessa är borta nu. Då det ju blev för jobbigt och jag inte orkar hantera några matrelaterade krav eller förväntningar alls...

 

... Också uppgiven. Vilsen.

Då jag inte finner vägen. Inte ens vet om den finns att finna...

Och jag inte känner att det finns någon vits att söka längre...

 

...

 

... Men trots det...

Jag söker och söker och söker...

Det är en naturlig bedrift, att vilja söka sig hem. Till tryggheten...

Tydligen.

 

... Dock så är det svårt att blicka framåt, nu. Då mitt hjärta skrumpnar varje gång som jag tänker på det...

Jag ser liksom inget positivt mål i det här... Jag kan inte se någon annan utväg ur all smärta, än att till slut åter eliminera all mat ur hemmet...

 

... Och ja. Vilka möjligheter har jag då kvar?

... Svälten.

Vilket leder till samma dödläge som jag nått så många gånger förut...

 

...

 

... Det är liksom där det slutar. Längre än så, kommer jag inte. Utan att dö...

Och den enda vägen, om jag ska fortsätta gå, är tillbaka in i matchen...

 

... Evighetsnurr...

Men jag vill inte heller stanna i svälten...

... "Den överlever jag inte"...

 

... Och det värsta i så fall, är sveket mot min familj...

 

...

 

Nu ska jag se på tv.

Kanske äta något mer...

 

Men jag är egentligen varken hungrig eller särskilt sugen... Känner mig väl mest tvungen... av ingen anledning alls egentligen... Bara för att det finns... Bara för att ha någonting att göra...

 

... God natt med er <3

 

Ja. Och en hel del Bejeweled har spelats också. På grund av hur jag har mått i kroppen, knoppen och själen...

 

 

Av D - 18 januari 2016 22:37

... Nej, jag måste släppa på mitt trygghetsbehov och gå vidare...

Det är det jag inte vet hur jag ska handskas med, bara...

För att bristen på trygghetskänsla, är ju det som gör att jag inte vågar...

 

...

 

Ja, jag känner mig rädd. Osäker. Uppgiven.

Samtidigt som jag önskar någonstans, att allt bara kunde gå vidare nu.

Jag har stått stilla så länge, och det beror ju inte på någon annan än mig själv. Mina tankar och känslor. Hur jag fungerar...

 

Och hur mycket jag än har försökt peppa mig själv. Tjata mig själv framåt. Skriva diverse budskap på datorn. På små kort. I långa texter...

... Jag gör det helt enkelt bara inte. Jag tar mig inte vidare...

.. Lever mitt liv i texter... Ja, det kan man nog kalla det.

 

... Och det, för att jag inte vågar. För att livet känns för stort.. Och för att jag prioriterar fel...

Vilket gör att jag inte vill...

 

...

 

Jag har ett behov av trygghet. Och att som det känns för mig varje gång som jag ska ta ett steg någonstans, slänga mig utför ett stup, känns som en omöjlig utmaning att anta. För att det vågar jag inte. Ingen säkerhetslina i världen, är tillitsfull nog för att jag ska våga ta steget utför ett sådant högt fall...

 

... Och jag är trygg där jag är nu...

Jag vill inte bli ensam. Mer ensam än vad jag är. Göra livet större... Ta större ansvar...

... Och sedan, ändå riskera att dö olycklig och utan mening... Utan att "ha uppnått tillräckligt"...

 

...

 

Det känns som om jag ger mig ut på en resa på liv och död, helt ensam. Fastän jag vet att jag har min familj därborta i det andra hörnet... En familj som gärna stöttar och ger kärlek...

 

... Men jag känner mig ensam. Då jag har ett helt liv att upprätthålla. Att bygga upp eller bryta ner... Och det känns bara för stort för mig att orka handskas med... För många möjligheter. Omöjligheter. Val, hit och dit...

Och så kan det ändå sluta med missnöje... "för att det var alldeles för stort för att kunna lyckas"...

 

...

 

Och jag behöver.. kärlek, värme.. Trygghet...

Från någon stabil. Trygg.. och varm person...

 

... Och någon annan än mig själv att tänka på, vore ju bra...

Någon annan att ta hand om, så att jag glömmer bort mig själv för ett tag... Någon som är viktigare än jag... Som fyller min värld, istället för alla feliga tankar. Allt inombordsligt krig... Och allt som bara är "fel, fel, fel" med mitt liv och vad jag åstadkommer... Inte åstadkommer...

 

...

 

Igår när jag kom in till sjukhuset vid ettiden, hade jag fått byta rum...

Jag hade åter placerats i en sal med en annan patient. Och jag gjorde än en gång, vad jag alltid gör. Undvek att gå in i rummet och satte mig ute på avdelningen. Med alla ytterkläder på...

 

Och jag fick eget rum igen.

Jag klarar inte av att dela rum med andra människor. För mig kända, som okända. Jag är för osäker och försiktig för det. Vågar knappt varken andas eller röra på lemmarna... Vet inte vart jag ska titta. Eller hur jag ska hantera min mun. Mitt ansiktuttryck...

Och så i det här fallet, skulle jag även sitta spänt och oroa mig över att bli tilltalad, hela tiden...

 

...

 

Nej, men jag fick eget rum iallafall.

La mig direkt i sängen, under filten, och vilade.

Låg sedan kvar där tills imorse när det var dags för vårdplanering.

 

Jag åt ingenting igår.

Och på natten när jag skulle sova, hade jag ont i kroppen. Magen pulserade varje gång som jag la mig på den... Och huvudet gjorde ont...

Att sova kändes som en omöjlighet. Då min hjärna, oavbrutet rabblade en massa olika mat och godsaker hela tiden.

 

... Och då menar jag verkligen "rabbla". Det var inte en lugn stund. Och jag vet att det var för att näringsbristen hade gått så långt att hjärnan började desperat skicka ut signaler om att jag svälter och behöver äta för att överleva.

Det har jag lärt mig nu. Då hjärnan reagerar på samma sätt varje gång som jag svälter mig själv för länge.

 

...

 

Jag vaknade imorse vid kvart i åtta.

Fick in frukost på rummet, som jag åt.

Och sedan, klockan nio var det dags för vårdplanering... som varken gav mig till eller från. Inga tydliga känslor eller tankar om någonting.

Och när man inte vet vad man behöver hjälp med, eller egentligen förväntar sig någonting...

Ja, vad hade jag förväntat mig att känna, liksom?

 

...

 

Efter mötet, gick jag tillbaka in på rummet.

Pratade lite med kontaktpersonen...

Hade utskriviningsmöte med läkaren...

.. Och gick sedan till affären för att handla dagens "propparmat"...

 

... Jag handlade för mycket, som jag alltid gör när jag handlar propparmat.

För att egentligen ska ju den maten bara vara för en dag. Men det är ju svårt när det mesta bara finns i storpack. Och när jag dessutom nästan aldrig äter längre. Så när jag väl tar en proppardag, vill man ju ha det mesta... "vet ju inte när det blir nästa gång"...

 

...

 

Väntan på bussen, blev lång.

Jag åt lite grann. Frös.

Gick in i väntrummet och väntade.

Ut igen. Vänta i en halvtime till.

... Bussen blev sen. Så ytterligare tjugo minuter i kylan...

 

...

 

Väl hemma...

 

... Ja, jag har ätit... massor!

 

Jag har sett på TheBigBangTheory. Jag har bloggat en del...

Sett på tv... Skrivit i min textsamling...

 

... Nu på kvällen, skrev jag någonting som jag tyvärr inte vill dela med mig av. Men som jag hoppas ska kunna bli någon slags vändning... Tror dock inte det. Det känns så invecklat, att jag inte ens vet om jag kommer att komma ihåg det...

... Det handlar om att våga släppa på tryggheten, iallafall. Att på något sätt, våga hoppa... Eller "hissa mig ner för det där stupet". Ett steg i taget...

 

...

 

Jag har lust att proppa ännu mer nu. Och jag önskar bara att det var slut.

Har lust att äta upp det sista jag har.. Så att jag slipper äta imorgon också...

 

... Men jag mår redan dåligt av allt proppande. Jag kommer att få ångra om jag äter ännu mer... Både fysiskt.. och allra helst psykiskt!

 

...

 

Jaja. Vi får se hur det går med allt.

Men just nu sitter jag fast. Och har gjort så, alldeles för länge...

Trots att jag gör framsteg. Tar mig små steg i rätt riktning.. Sitter jag fast i gummiband. Och en liten avslappning för att hämta andan.. och jag studsar tillbaka igen!

 

...

 

God natt med er <3

Nu blir det nog mer proppande. Och lite tv... Innan jag ska sova.

 

 

Av D - 29 november 2015 20:42

...

 

Nej, det blir ingen HelleniusHörna för mig...

Jag orkar helt enkelt inte. Behöver skriva...

Annars tycker jag om DavidHellenius väldigt mycket. Han är härlig...

 

...

 

.. Mitt bröst...

Hjärtat känns tungt att bära. Sådär ansträngt...

Nästan så att andningen blir svår... Fast ändå inte...

 

... Svimningskänslan rusar över mig i några sekunder, när jag ställer mig upp... Magen spänner...

... Och benen, de darrar lite lätt...

 

...

 

Det är jag som gör detta. Det är jag...

... Och fastän jag känner hela tiden. "Att svälta, det är inte vad jag vill"... Så är det där jag hamnar... Och jag accepterar det bara...

 

... För att. Då är den större delen av mig nöjd... Den större delen, trygg...

... Ja-a... Och den större delen vardagliga bekymmer och besvär, ur vägen...

Hela grejen med planering.. Vardagssysslor.. Såsom handling, matlagning och diskning...

 

...

 

Men jag är orolig...

Varje gång jag kommer in i en period av svält. Full svält, eller bara ytterst lite näring...

... Varje gång så har jag i åtanke... En gnagande vetskap...

Ett förnuft...

 

"Jag riskerar kraftigt håravfall".. Vilket är ett faktum..

"Jag riskerar att trötta ut min kropp till den grad att den inte längre orkar återhämta sig..."

"Och jag riskerar att dra på mig olika hjärnskador".

.. "Synen, hörseln... Talet, kan påverkas likaså"...

 

... Ja.. Om det går såpass långt...

 

...

 

Än sålänge har jag ju sluppit allt det där...

Jag har haft smärtsamma perioder...

Perioder då jag har fått kraftiga stötar i magen... Bara en period, dock...

Perioder då jag har blivit illamående. Hållit på att svimma...

Behövt sitta på golvet och vänta ut det värsta. Dricka någonting. Bara för att ha en chans att ställa mig upp igen...

 

... Och mitt hår... Ja, det är väldigt, väldigt uttunnat... Och har alltid.. Trots rädslan för hjärnskador, varit den största anledningen till min samtidiga ovilja till att svälta igen...

 

...

 

Men trots det...

Jag gör det igen... Igen, igen och igen...

 

Av olika anleningar varje gång, utsätter jag mig själv för det...

För att. Det är hårt. Tungt, att inte göra det...

 

... Och alla problem och bekymmer som ligger på sidan om. Runt omkring svälten och hetsen, gör att jag många gånger inte ser något annat alternativ än att svälta...

 

...

 

Idag har det, likt igår, bara blivit en kopp kaffe med grädde i, på hela dagen...

Jag har funderat mycket, och ältat under ångest, vad jag ska göra med den mat som ligger och blir dålig...

 

... Skar upp vattenmelonen. La in den i frysen...

Skrev datum på alla tetror... La i frysen...

Och hade sedan den där runt ett kilo tunga osten, att älta...

 

... Den störde mig länge. Där jag satt i soffan och sökte på insidan av mitt huvud, efter en lösning på dilemmat...

 

Jag skrev upp på VitaTavlan, "Osten"...

Och så ältade jag ett par timmar till... Utan framgång. Och sköt bekymret till en annan dag...

 

Ost blir inte så bra att hyvla, efter att ha varit fryst...

Och det kändes inte heller bra att tärna eller riva ett helt kilo ost. När jag inte vet när perioden kommer att vara över... Ifall den kommer att hinna bli dålig eller inte...

 

...

 

Idag vaknade jag flera gånger, innan jag klev upp...

Märkte starkt av, att jag nu sover för mycket. Då jag nästan kände att jag tvingade mig själv till att somna om...

 

Klev upp vid halv två... Tror jag... Men jag är inte säker...

 

Började skära frukt...

Lägga saker i frysen...

Och satte mig sedan framför tv:n och ältade ost...

 

Sedan.. När jag kände mig tillräckligt lugn i sinnet, gjorde jag mig en kopp kaffe med grädde i... Och drog i mig, vad jag visste var den enda näriungen för dagen...

 

...

 

Jag har suttit vid tv:n hela dagen...

Gått in i badrummet, då och då...

... Frågat mig själv vad jag håller på med...

Och oroat mig lite grann för min fysiska och... "blir det "neurologiska?" hälsa...

 

...

 

Såg på JävulenBärPrada, som gick på tv...

Och såg en glimt av ljus, i att börja sminka mig och köpa snygga kläder...

Kände att "Jag är inte modeintresserad. Tycker inte om när människor tittar på mig.. Oavsett anledning till det... Och jag har aldrig varit särskilt intresserad av mitt utseende... Men jag tror mig ändå kunna bli gladare av att veta att jag ser bra ut. Och att jag trivs med hur jag ser ut.. Bara för mig själv... Och såkart utåt sett, till viss grad.. Vem gör väl inte det?"...

 

...

 

Jag har diskat den lilla disk som jag har använt idag. Det vill säga. Kopp och tesked...

Och även diskat ett par matlådor, när jag ändå höll på...

 

Jag har känt att jag behöver duscha.. Stanken. Fettet i håret. Det torra ansiktet...

Ja, jag säger inte mer än så...

 

... Men jag har inte orkat...

Inte heller riktigt vågat...

Då jag är rädd för att värmen i vattnet, ska ge mig svårt att fortsätta stå upp. Andas ordentligt...

Ge mig panik...

 

...

 

Jag har tänkt på mina föräldrar, som redan är lite oroliga...

Vad jag gör mot dem, indirekt. Varje gång som jag utsätter mig själv för det här...

 

... Och jag har ett antal gånger, tänkt tanken "Ska jag göra såhär mot mig själv. Mot mina nära.. Så kan jag lika gärna aktivt ta livet av mig istället... Det besparar mig en hel del oro, panik och smärta... Det besparar mina föräldrar oron.." ...

 

... Nej. Fel sagt av mig. Dumt. Och onödigt...

Mina föräldrar mår nog mycket(mycket) bättre av att jag mår dåligt och är vid liv. Än av att jag förvinner för gott... På grund av hur jag hade det...

 

...

 

Jag vet inte när jag hittar tillbaka...

"Hur ska jag veta "om"?"

... Det blir hårdare och hårdare för varje gång... Men än sålänge har det alltid vänt... "innan det har blivit för sent"...

 

... "Men till vilken mening?.. När jag ändå inte ger mig själv en chans?"...

 

...

 

God natt med er <3

Jag ska sätta mig vid tv:n igen...

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se