Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Kunskap

Av D - 30 augusti 2016 22:15

... Jag planerar helsvält...


Med en fullproppad mage. Med bra mycket mer mat än vad som egentligen borde få plats därinne. Och med tre lappar med röd text på, på min köksdörr.. -Planerar jag nu helsvält. På hemmaplan...


...


... Allt har bara gått väldigt fort utförs under den här sommaren...

Någonting som började med en ändå rätt så lagom fungerande svält. Där jag gick ner i vikt. Fort och stadigt. Men där jag ändå åt regelbundet tre gånger om dagen...

-Har nu väldigt fort och drastiskt, vänt mot någonting helt ohanterbart. Någonting som jag inte kan... hantera. Helt enkelt...


Jag kan inte längre lita på mig själv. Och jag sviker gång på gång...

Som om jag inte respekterar mig själv och mina egna värderingar...

Som om jag vill åt två håll samtidigt. Och att jag motvilligt har valt den ena av dessa två sidor... Och att jag, fastän jag egentligen vill åt det andra hållet, inte vill acceptera det...

... Vilket resluterar i att jag sviker, sviker... och sviker..!


...  Jag tappar tilliten till mig själv...

Tappar tron på att jag någonsin igen, ska kunna hantera min vardag. Kunna äta på ett kontrollerat sätt...


... Och därför...

Därför pryder nu dessa lappar, min köksdörr. I hopp om att dessa ska hålla mig därifrån...

Allt för att slippa proppa igen. Slippa äta... Och slippa få ont... i kropp,  knopp och själ...


...


Jag vill inte helsvälta. Inte egentligen...

Jag är bara desperat. Känner mig svag...


Och av ren frustration... Och för att vara så bestämd mot mig själv som möjligt...

För att återta kontrollen... och vara säker på att inte ramla dit igen..

- Måste jag nu... -Känner jag mig tvungen att helsvälta...


Men det är egentligen något av det dummaste...

För att... för det första..

Vill jag gå ner i vikt, går jag ner mycket långsammare genom helsvält. Då ämnesomsättningen saktar ner...

Och för det andra, kommer hjärnan att börja rabbla mat. Tänka mat... Fokusera på... mat... Hela, hela tiden!

... Det gör den när den inte får näring... Den talar om att den behöver näring "nu, nu, nu!" för att överleva...


... Och...

Jag går mot döden...

Utan att gå ner i vikt lika snabbt som jag gör vid halvsvält, går jag mot döden. Lider mer än nödvändigt... Mer än till och med självskadeglada jag, känner att jag vill göra..!


...


Jag försöker lugna mig själv med att jag iallafall ska äta. -Får äta när jag är hemifrån...

Men jag vet samtidigt att det inte kommer att räcka...

Jag kommer att bli för svag av tiden som jag är hemma, för att kunna kompensera det med de få gånger som jag är borta och träffar folk...


... Jag behöver en praktik...

Men jag vet att inte heller det, kommer att fungera...

Jag kommer ändå att behöva helsvälta på hemmaplan.

För att. Äter jag någonting alls härhemma, kommer jag att börja proppa. Vare sig jag är borta under dagarna eller inte!


...


Ja, jag sitter fast. Och saker har bara gått snabbt utförs...


Men ska jag välja på att helsvälta, eller att hetsäta varje dag... och känna mig tvungen att stryketräna varannan halvtimme... Och ändå oroa mig för viktuppgång..(!)...

... Då väljer jag helsvälten!


... Men fanns det en väg...


... Detta kommer ju inte att fungera. Det vet jag...

Helsvälten kommer inte att hålla...


Men fanns det en väg...

Någonting som kunde rädda mig ur det här. Befria mig...

Något som kunde få mig att släppa taget och ge mig själv ett liv som... är värt det...


...


... Men det finns det inte...

Jag har gett upp...

Och jag vet inte hur jag ska orka... Varför jag ska orka!


Och nu...

Nu oroar jag mig mest för att inte lyckas lyda mig själv... och helsvälta...

Jag är rädd att svika. Att inte respektera mig själv och mina värderingar... igen...


...


Jag ska fortfarande till min syster imorgon...

Men nu, efter att ha hetsätit... -Har jag ingen större lust... egentligen...

ANNONS
Av D - 24 juli 2016 15:38

Förändringar är skitjobbiga. Förändringar är skitjobbiga. Förändringar är skitjobbiga...

Och förändringar är såå mycket jobbigare när man inte har någon energi. När lungorna gör sig ständigt påminda... Och när man är påväg mot någonting som man borde vända ifrån "nu, nu, nu!"...


...


Jag är orolig. Osäker. Nervös...

Och jag befarar att varje handling jag utför... Varje beslut jag tar, är "fel, fel, fel!" åt ett håll eller det andra...

Att jag ska försämra saker för mig själv eller andra, när allt jag egentligen vill, är att allt blir så bra som möjligt... Så rätt som det bara kan bli!


... Jag står mitt på vägen... Vill inte gå. Inte framåt. Inte bakåt. Jag vågar inte titta åt höger eller vänster...

Jag vill bara stå stilla. Sluta gå. Stanna "stopp!"... För att då kan inget skada mig. Saker kan inte bli sämre. Inget händer... Allt står bara stilla...


Jag orkar inte röra på mig. Inte ett steg till... Det vill jag inte...

Jag vill vila. Blunda. Sova...

Jag vill ha en lång paus. För att sedan kunna, i lugn och ro, ta ett beslut om ifall jag alls vill eller orkar fortsätta gå...


...


Ja, jag tycker inte om förändringar. Tycker inte om att frångå. -Byta ut någonting som redan fungerar. Som jag har vant mig vid och känner mig trygg med...

Jag tycker inte om den resan. Att gunga fram och tillbaka, medans jag försöker komma fram till ifall det nya är bra eller dåligt. Bättre eller sämre...

Jag tycker inte om osäkerheten över de oklarheter som alltid promt ska finnas... Bristen på tydlig information... Svårigheten att få svar på tal. På funderingar och stora "livsviktiga!" frågetecken...

... Tycker inte om ångesten och nervositeten som det innebär innan man vet med säkerhet att saker fungerar som de ska... Och att jag vet hur dessa fungerar! Förstår vad andra tänker. Vad som är sagt och inte sagt...

Tycker inte om tiden emellan "nytt och obehagligt" och... -Ja, vad ska man kalla det? "Välbekant, hemma och tryggt...


... Och den här tiden. Den som jag upplever nu...

Jag orkar bara inte tänka på det. Samtidigt som jag inte kan släppa det. Inte förräns allt är som det ska. Förrän alla frågeteckan är noga utsuddade. Allt fungerar... Och jag förstår vad som händer och inte händer...

Inte förrän allt känns tryggt och "hemma"...


...


Ja, jag pratar om mitt nya abonnemang. Min syster, som jobbar på företaget i fråga, ordnade ett avtal till mig. Ett bra sådant...

Men problemet är att jag inte förstår vad som gäller. Hur avtalet egentligen ser ut..

Då andra människor, inte så ofta tycks se någon anledning till att ge utförlig information... Inte på det sätt som jag själv känner att jag behöver göra, både när det gäller till mig själv eller andra...

Jag skriver hellre för mycket än för lite. Och när det gäller för egen räkning, står det oftast på minst tre olika sätt, och på lika många ställen..!


... Det är ju klart.

Jag har ju en syster som fixade avtalet till mig. Gjorde beställningen åt mig. Och det är ju också mycket därför som jag känner mig så orolig. Osäker... -För att jag vet inte vad som blev gjort. Sagt...


Och då kan man ju tycka att jag kan kontakta henne...

Och det har jag gjort. Jag har haft kontakt med henne. Och vi kom överens om hur jag ville ha det. Vad hon skulle ordna...

Men när jag sedan messar för att dubbelkolla, på grund av min osäkerhet... och hon inte svarar... på flera dagar(!)...

... Ja, då...


... Eftersom att ångesten och osäkerheten jag känner, är återkommande. Och kommer som en varm, svettande våg över mig när jag minst anar det... -Gör mig himla nervös, kunde jag inte hålla mig borta ifrån att maila kundtjänst och fråga.. också. -Hur mitt avtal egentligen ser ut...


... De svarar inte på mailen.

Idag ringer(ringer!) de... De ringer igen... Men båda gångerna blockeras samtalet av något program i min mobil...

Och även om jag skäller på dem inom mig själv och säger att de borde "maila..!".. -Så vill jag samtidigt inte så gärna ha svar alls...


... För att...

Jag tror att vilken handling jag än gör, ska förvärra. -Försämra saker för mig eller någon annan...

Att avtalet ska vara något fel på, och att det skulle innebära ett sämre avtal efter mitt mail...  Att min syster ska förlora på det "för att jag inte vänder mig till henne som person istället"... Vad vet jag om ifall hon får några förmåner av att "värva kunder" eller något..?


...


Och samtidigt som allt detta...


Jag har min fysiska hälsa att tänka på, också...

Jag mår alltsämre. Blir allt svagare... Och mina lungor...


... Förut blev det tyngre framåt kvällarna... Men nu har jag hela tiden känslan av att lungorna inte riktigt orkar med... Jag menar. Jag får inte andnöd eller jobbigt att andas... Men... de ömmar, på något sätt...


Och jag orkar ingenting längre. Jag tar mig aldrig utanför dörren.. om jag inte känner att jag måste...


...


Och att jag då fick mess från en butik i stan, om att mitt paket hade kommit..!

Jag har aldrig fått något paket dit förut. Och det kändes väldigt tungt att behöva, för det första "betala nästan 100 spänn för att ta sig in och hämta ett paket!"... Och för det andra, orka ens ta sig dessa meterar fram till affären, från busshållsplatsen!


... Nej, jag såg inte fram emot det.

Men paketet behövde hämtas. Så i fredags tog jag mig i kragen, och hoppades att jag skulle överleva att både ta mig dit och hemåt igen...


... Det gick bra. Jag var piggare idag(då). Ynka mer att äta innan jag åkte... och jag blev förvånad över hur mycket jag orkade. Till skillnad från tidigare dagar hemma, när jag fick hålla mig för bröstet och gå dubbelvikt, för att orka ställa mig ur soffan alls..!


...


Paketet var tungt...

Nej, nu ljuger jag. Det var inte tungt. Det var jättelätt. Innehöll ju bara en katalog, lite sladdar, en fjärrkontroll och en liten digitalbox(antar jag att det heter)...

Men alla företag envisas ju alltid med att lägga ett litet(litet) paket i en stor(överdrivet stor) kartong... -Som gör att man knappt kan bära den ändå..!


... Så, där gick jag. Med ett stort paket, som bara blev tyngre och tyngre. Svårt att hålla. Fingrar som fick krampa fast i kartongen, för att den inte skulle glida mig ur händerna...


Rakt igenom stan. På långa gator som aldrig tycktes ta slut, gick jag. För att envist och beslutsamt ta mig till en annan affär för att köpa lunch...


Jag hade kunnat ta bussen hem. Ätit när jag kom hem...

Jag hade kunnat äta lite tidigare, och då köpa någonting på butiken där jag hämtade ut paketet...


... Men nej.

Jag visste vart jag ville. Jag visste vad jag ville ha... Och hur jobbigt det än var, skulle jag, med paketet i famnen, ta mig in på affären.. -Köpa min lunch... och ta mig till busstationen. "Enda fram!"...

Men jag ångrade stort att jag inte tog med mig mitt chassi att knyta fast paketet på... "Jag visste ju att de alltid överdriver kartongstorlekarna"... Sakerna "skvalpar" ju omkring därinne... "Alltid..!"...


... Men jag tog mig hem. Med paketet. Med lunchen.

Åt...


...


Annars denna vecka...


Nytt kanalpaket(då de markbundna kanalerna(som jag trivdes med såå) kommer att försvinna härifrån), blev fixat. Som sagt.


Jag har lagat mat någon gång, också. Fyllt på lite i frysen...

Jag har kämpat med att orka diska, åtminstone lite grann. "Någon dag, då och då"...


Och jag har vankat mellan sängen och soffan. Känt att det har varit alldeles(alldeles) för långt mellan måltiderna... Och att jag har "fått" alldeles(alldeles) för små och meningslösa måltider...


Jag har varit...

.. Känt mig desperat till stöd. Till att få prata med någon om det hela... Utan att för den sakens skull, ofrivilligt klistra fast mig själv vid att göra en förändring...


För att jag vill inte ha någon förändring. Jag är inte beredd att försvåra saker för mig själv igen. Att "ropa på dödslängtan" nu när jag äntligen efter så många år, inte känner av den hjälplösheten. Det kriget inombords, som så länge gjorde livet omöjligt att orka levas...


Jag vill inte göra någon förändring ifrån det som fungerar. Från min trygghet... "Även om jag går med fasta steg mot någonting som jag inte vill möta!".. Även om jag börjar tröttna på vad jag håller på med... Tröttna på "smärtan" i bröstkorgen... På oron och rädslan om nätterna...


... Men jag vill bara prata med någon...

Och någonstans(någonstans) önskar jag nog ändå att allt bara kunde vara över. Att detta inte var så mycket av en trygghet för mig, "-att jag väljer det, fastän det tar död på mig..!"...


... Jag önskar nog...

... Att jag både kunde fortsätta, och(!) överleva och må bra...


...


Jag önskar att jag kunde sova så mycket mer och längre än vad jag gör...

Jag tycker inte om att vakna... Tycker inte... om någonting i min vardag, just nu...


... På lördag(tror jag att det är) firar 24åringen, 25årsdag... Och jag kan inte svika... Jag vet inte hur jag ska orka mig dit... Men jag kan inte svika...


...


Nu ska jag se om jag för första gången idag, kan lägga mig på soffan och koppla av...

Ångest, ångest, ångest. Osäkerhet och oro...


"Låt livet ha sin gång. Koppla av... Allt ordnar sig tillrätta, till slut"...

Jag önskar bara att jag kunde lita till ordspråket "Hälften av det man oroar sig för, händer aldrig. Och resten händer ändå"...


... God natt med er <3


 

ANNONS
Av D - 26 juni 2016 15:36

... Jag har slut på ork.

Nu orkar jag inte mer. Varken fysiskt, psykiskt eller emotionellt...

Jag är helt utpumpad. Slut... Kvävd... Och hela den här veckan har bestått i studsande tvivel...


...


Jag har varit hemma hela veckan... Tror att jag åkte in till stan en gång i tisdags. För att som vanligt, ta en kort promenad... Eller vad jag nu gjorde... Kanske satt jag bara ut tiden också... Jag minns inte riktigt...


... Men i tisdags gick mitt busskort ut. Och jag bestämde mig för att ta en paus. En semester ifrån dessa tvång att åka iväg för att "utnyttja mitt busskort"...

Det blir ju nästan aldrig av, att jag bara tillåter mig själv att stanna hemma. Eftersom att jag alltid finner någon anledning till att ladda om busskortet igen... Att jag är uttråkad. Rastlös... Otålig... Eller att jag har något ärende i stan...


... Men jag kände att jag behövde en semester. Och har nu inte fyllt på mitt busskort igen. Vilket jag däremot måste göra nu till veckan... Då ju pappa fyller år. Överraskningsfesten ska äga rum... Och så måste jag handla inför den...


...


Att det ska kännas som en semester, att slippa åka in till stan för en kort promenad och sedan ta nästa buss hem igen... Det säger ju rätt så mycket om hur lite energi jag har just nu...


Och förutom brist på energi, är jag också väldigt stressad... Stressad inför pappas fest. Inför all press och osäkerhet jag känner inför den..

Att inte kunna äta. Att äta för mycket... Att inte veta hur mycket jag ska äta...

Att inte veta hur jag kommer att känna efteråt... Hur jag kommer att må...

... Och att orka vara social. Hjälpa till... Att veta utan att någon säger till en, vart jag behövs och när...


...


Jag har tvivlat en hel del på vad jag gör. På vart min kropp är påväg...

Jag har varit orolig för att snart tappa kontrollen över mig själv. Att få plötsliga krampanfall... som senare kan leda till hjärnskador... "-Och då verkligen mista all kontroll!"...


Jag har funnit mig själv i att drömma. Att önska...

Att nästan... hoppas...

Samtidigt som jag, hur mycket jag än försöker, inte kan se mig själv i en annan situation än vad jag är i nu... I ett annat liv... Med en annan känsla inombords... och ett annat sätt att hantera allt på...


Jag kan inte se...

Det finns inte i min världsbild, att jag skulle kunna bli lycklig... Komma längre i livet, med mig själv, än vart jag är nu...

Att jag någonsin skulle kunna vända håll och sluta skada mig själv på det här sättet...


... "Och ju längre jag fortsätter på den väg jag nu vandrar... Desto närmare döden tar jag mig"...

Så är det. Det är sanningen...

För att. På det sättet som jag äter nu, förlorar jag alltid mer näring än vad jag drar i mig... Vare sig jag ligger raklång på soffan och blundar hela dagarna.. -Eller promenerar, tvättar, städar och lagar mat..!


-Jag kommer att gå ner i vikt... Och fortsätta med det!

"Och när kroppen inte längre hittar någonting att ta av... -Vart kommer den då att börja gnaga efter energi?"...


... Jag har legat där i sängen om natten. Stirrat rakt ut... Och bara...

Jag har sökt efter det rätta stället att lägga mina olika kroppsdelar på... Utan att dessa ska röra vid varandra. Då bara känslan av mina hårda kotor och djupa dalar i kroppen, gör mig orolig...


... Japp. Orolig...

Och ändå. Fastän jag ligger där och tänker på min familj. På att det inte gör någonting för mig om jag dör. "Bara jag slipper rädsla, panik och smärta".. Men att min familj finns. Och jag vill inte lämna dem...

Trots att jag vet att livet kan ge mer...


-Så kan jag inte vända håll... Jag vågar inte... För att jag kan inte se...

Jag kan inte tro. Inte någonstans. -Att det kan bli bättre. Att jag kan må bra. Skratta och le i daglig bacis...

Jag kan inte se mig själv lycklig. Med kärlek i vardagen...

Se mig själv utan ångest. Utan stress... Och utan all denna osäkerhet... Och de alltför höga, ibland orealistiska kraven...


... Och...

Jag kan inte se hur jag någonsin skulle kunna leva utan den trygghet som jag finner i att skada mig själv... Att krama om min själ allthårdare för varje dag, med min kontroll som medel...

... Inte... Inte när det funkar så bra... När det jag med stor sannolikhet möter om jag vänder håll, inte funkar i närheten av lika bra. Ger mig i närheten av lika mycket tillbaka...


... Men trots det, har jag funderat.

Jag har några gånger, under veckans gång, funderat...

... Ja. På att vända håll... helt enkelt...


...


Jag har varit orolig för att inte orka mig iväg till festen...

Orolig för att inte orka mig iväg till affären(för att handla till festen)...

Jag har varit orolig för att jag av någon anledning, ska behöva åka flera gånger till affären... Och inte orka det...


Jag har ältat det faktum att... Hur jag än äter på den där festen, kommer ångesten, illamåendet och viktuppgången att vara ett faktum...

Och när den dagen väl har passerat, kommer oundvikligen flera sådana dagar till... Med tiden...


... Jag har känt mig pressad och stressad. Då jag har mat i frysen, som behöver tillagas.

Stressad och pressad. Ångesttung. Då jag nästan inte har några matlådor kvar att äta av... Och att jag egentligen inte orkar laga mat...


Jag har haft ångest och känt mig nere, för att jag ju egentligen älskar att laga mat. "Och nu orkar jag varken handla mat eller laga mat"...

Och jag har känt mig nästintill explosionsfärdig. Då stöket i min lägenhet. De dammiga, håriga, grusiga, sandiga... Kladdiga, skitiga.. golven.. -De smutsiga bänkytorna och borden...

All disk som jag inte orkar ta hand om... Tvätten som behöver tvättas... Det kladdiga handfatet i badrummet...


... Ja, och jag orkar ingenting. Helt enkelt...

Jag önskar bara att allting kunde försvinna. Gå upp i rök...


-Trots det, fortsätter jag planera måltider. För att det måste göras. "Mat ligger och blir dålig. Gammal"...

Och trots min brist på ork. Min totala brist på framtidstro... Eller ens någon framtid(!)... -Kan jag fortfarande på något sätt se... vad livet hade kunnat innebära. Innehålla... Vara...


... Och ibland.. -Även om jag oftast är för stressad för att kunna njuta av någonting alls... -Känner jag mig fortfarande rätt så lätt inombords. Glad.. Trots att jag bara sitter hemma. Ensam, hela dagarna...

... Och likt som när jag nästan gräver ner mig under golvet när jag känner att jag stressar ner varenda tugga "utan att smaka"... -Blir jag sådär, nästan flygande glad när jag känner att jag riktigt njöt.. och att det "inte hade kunnat vara bättre"...


...


Veckan har varit tråkig. Lång... Och jag har knappt gått utanför dörren...

Den har handlat mycket om att ladda hjärnan för att ta steget mot att laga ny mat...


... Och idag gjorde jag det...

Men matlagning innebär stress... Det innebär ångest och stök...

Och det innebär en jag som har armar och ben både högt och lågt.. Medans hjärnan håller på att dela sig i miljoner små kläggiga bitar. Samtidigt som hjärtat försöker slå sig ut genom bröstet...


Och det innebär en eftervarande stress och ångest. En tung och rörig känsla inombords, som får mig att inte kunna koppla av för någonting sedan...

Inte förrän allt har landat inom mig. Alla intryck.

Inte förrän maten har lagts undan. Alla rester som inte blev tillagade, undanskyfflade någonstans...

Inte förrän all disk och skräp. Allt kladd har tagits omhand...


... Och viktigast av allt...

Inte förrän jag har lyckats acceptera "hur, vad och varför"...

Hur reslutatet blev. Vad som ledde mig till reslutatet...

Förrän jag har lyckats komma fram till vad det egentligen var för resutat jag ville ha... Och om det som blev, blev bra eller dåligt...


Ja-a...

Inte förrän jag har landat ordentligt och lämnat dagens matlagning bakom mig...


...


Därför blev det, efter veckans stress och press. Ångest inför att laga mat alls. -Också stress, press och ångest av att ha lagat maten...

Vilket ledde till någonting som ger mycket ångest och misslyckandekänslor... -Ett stressätande utan att smaka, till nästa måltid.. "För att det är omöjligt att äta långsamt och njuta, när man känner såhär inombords"... Det går inte...


Skriva, skriva, skriva...

Och ingen som helst ro till att varken se på tv, lyssna på musik, promenera... -Eller ta hand om köket... som jag egentligen borde göra!


Ingen ro till någonting...

Och jag vill bara bort. Ha ett avslut...

Det här livet duger inte... Och nästa vecka... -Stress... Resten av livet... -Meningslöst.. -Stress... -"Hur länge har jag egentligen kvar?"...


... Men jag kan inte vända håll... Jag vet inte hur...

Och det är det värsta...


...


Okej. Något mer om den här veckan?


... Nej jag tror inte det...

Så god natt med er <3


 

Av D - 29 maj 2016 20:41

... Veckan som varit, i en kort sammanfattning...


"Att inte känna mig tillräckligt svag, har gjort mig orolig...

Så nu har jag kämpat mig till svagheten och smärtan igen"...


...


Och nu. Till den långa versionen.


... Den här veckan har bestått i långa promenader. I kroppslig styrka. En ständig oro...

Och i en stressad hjärnkamp för att orka få saker att gå ihop...


...


Jag tror att...

Om jag nu börjar i en ände av det hela...

Om jag börjar med vikten. Med trötthet... Och min "oroande pigghet"...


... Jag tror att det hade att göra med min kvinnlighet...

Att det var den, den här veckan, som låg bakom källan till oro...


... Det är vad jag har intalat mig själv iallafall...


...


... Efter att jag skrev det senaste inlägget, om min viktnedgång..

Ja, förra söndagen..

-Så hade jag i måndags, gått upp fyra hekto igen(!)...


Jag konstaterade att det inte kunde bero på hur mycket jag hade ätit "eftersom att jag behöver överäta ganska så rejält, för att komma upp så mycket över en natt"...

Utan att det snarare måste ha berott på den kvinnliga cykeln...


Det vill säga. Att...


Ja, egentligen vet jag inte...

Men jag vet att menstruationen har hoppat över två gånger nu... Så att den är inte längre "bara sen"...

-Och att den skulle ha kommit just i början av denna veckan...


... Men till saken...


Fastän att jag visste att det inte berodde på "mitt allför knappa kaloriintag", att jag hade gått upp i vikt över en natt, blev jag stressad. Jag blev orolig och ångesttung...

Och jag konstaterade bara att "jag behöver promenera"...


Jag behövde en promenad.

.. Nästa dag... behövde jag en promenad...

Och dagen efter det... Ja, en promenad.


... Men jag var ju inte trött...

Inte sådär lidande trött och hungrig som jag tidigare vecka, hade varit...


Nej, jag var pigg... Kände inte av svälten alls. "Fastän jag åt som jag brukade"...


Och det här gjorde mig ju inte lugnare, precis...

... Nej, att jag var pigg. Opåverkad...

Det gjorde bara oron större...


... Men jag fortsatte promenera...

Och till slutet av veckan. De senaste dagarna, har jag åter varit trött. Slut... Och hungrig...

Och med det, kom tryggheten. Kontrollkänslan...


Och trots en del smärta, kände jag mig tillfreds igen...


...


Förutom det, har jag gått på fik i veckan. Ensam.

Jag åt chokladtårta och drack Latte.


Och grejen är att jag har växt så mycket det senaste.

Förr hade jag aldrig vågat mig in på något fik. Förr hade jag aldrig vågat sitta ute bland folk och äta, heller...


Men jag har övat... Och att sitta ute(typ på busstation eller parkbänk), känns inte alls längre. Knappt iallafall...

Och att sitta på fik. Ensam...

... Nej, det gick bra. Det kändes okej...


Och fastän jag var lite spänd, kunde jag äta långsamt. Och verkligen ta mig tid att åtminstone "försöka njuta" av det...


...


Jag kämpar på med mina måltider...

... Och även om det stundvis känns som ett fängelse, känner jag mig mestadels tillfreds med hur jag hanterar det hela och mig själv...

Trots smärta... Lite oro och ångest... -Känner jag fortfarande att det här är rätt väg för mig...


Det är ju den enda vägen. Eftersom att det här är den väg på flera, flera år, som har avslutat det tidigare ständigt pågående kriget inombords...

Kriget som fick mig att ropa efter döden. Ropa efter vila...


... Och fortfarande(kanske alltid) skulle jag för ingenting i världen, riskera att gå ner mig i den gropen igen..!


... Detta fungerar...

Detta är "the one and only way"...


...


När jag ser framåt... Tittar framför mig...

Jag kan inte se särskilt långt...


Enligt mig, har jag ju ingenting därframme att se...

Jag har inga planer. Inga drömmar... Och jag blundar för allt vad livet har att ge... Allt som det hade kunnat ge...


Och som det ser ut nu, kan jag inte ens känna mig säker på att jag finns till så länge till...

Eftersom att jag inte har några planer på att vända håll i detta trassel...

Ingen vilja till att förändra...


... Jag vet inte vart det kommer att sluta...

Antagligen inte med döden...

Det blir nog alldeles för smärtsamt för det... Och min familj är inte värd det, heller...


... Men fastän med det i tankarna, är det dit jag går...

Och det är det jag kan se.

... "Någon annan framtid finns inte"... Inte just nu...


... Och jag tror nog att jag har pumpat livet på all den energi det en gång bar på...


...


Jag är fortfarande nöjd när jag går ner i vikt.

Kanske för att det är någonting att kämpa för, som ger ett tydligt resultat.

Ett projekt som går med framgång...


För att... Vikten i sig, är egentligen inte viktig...

Jag är rädd för vikten...


... Det är obehagligt att gå ut. Och vad jag har på mig, måste övervägas ordentligt. "Så att det inte ser konstigt ut"...

Jag tycker inte om mina kotiga axlar...

Och mina spinkiga ben är det som stör mig mest när jag lämnar hemmet...

... Och ju mer jag går ner, desto sämre mår min kropp... Och antagligen likaså min hjärna!


... Eftersom att jag gick upp fyra hekto i början av veckan, har jag nu "bara" förlorat två hekto sedan jag skrev sist...

Men två hekto är i och för sig ganska mycket, när man redan gick med en undervikt på 6.5 kilo... Ja, om jag nu ska gå på vad jag minst ska väga...


...


Ja, jag är inte snäll mot mig själv...

Men då "risken att jag har varit för snäll mot mig själv.. Eller inte tillräckligt elak", gör mig orolig, missnöjd... och ger mig ångest.. -Så måste jag ju konstatera att, "att vara snäll mot mig själv, inte är något som jag är intresserad av"...


...


Ja, vad har jag gjort i veckan?


... Jag har lagat en del mat...

Och med "laga mat", menar jag på halvfabrikat. Fyllt på frysen, med matlådor...


Jag har känt mig stressad och pressad. Rörig i huvudet...

Och det har bara blivit för mycket stök i köket... För många bilder i mitt huvud, efter all matlagning. Efter allt skräp. All kladd och stök...

För många nya intryck och tankar...


För mycket nya uträkningar. Planeranden...

Prioriteringar...


...


Och jag har haft väldigt svårt att sova...

Denna veckan har verkligen inte varit sömnens vecka...


Jag sover ytterst lite. När jag väl sover, sover jag oroligt. Nästan vaket...

Och jag vaknar alldeles för tidigt på morgonen... Vilket gör att jag måste vänta extra länge på frukosten...

... Det har lett till att alla måltiderna har flyttats ungefär en halvtimme tidigare. Sakta men säkert...


...


... Jag beställde hem lite nya kläder till slut...

Men de har inte kommit än...

Och då jag inte vet vilken storlek jag har... Och egentligen inte har någon storlek just nu(!).. -Får jag se om de alls passar, när de väl bestämmer sig för att komma...


...


Egentligen har jag ingen lust att diska.

-Någonting annat som jag har fått mindre ork till, på sistone...


Men jag försöker varje dag, ta tag i det innan jag lägger mig...

.. Och så ska jag göra, även idag...


Det känns viktigt att jag inte tappar kontrollen över de få saker som jag nu ändå äntligen har lyckats få att fungera.


...


Jag har inte duschat ännu, heller...

Och det kommer inte att bli idag...

Får ta det någon dag längre fram...


...


... Så nu säger jag god natt...

God natt med er <3


 

Av D - 15 maj 2016 19:06

... Egentligen borde jag städa köket...

Egentligen borde jag torka golvet...

Egentligen borde jag diska äcklet...

... Slänga dessa bakteriebomber...


... Ja, egentligen vill jag bara få ordning i kaoset...


...


Det bara hände.

Bortom min kontroll, bara hände det...


Och likt som när brandlarmet gick, bubblade känslor av panik och frustration. Av stress och uppgivenhet.. -Upp inom mig...

Orsakade ett smärre kaos inombords...


... Tjatandes, gnällandes...

Tog jag upp mobilen under tvång... Och ringde...

Jag ringde det där oundvikliga samtalet...


"Vad kunde jag annars göra?"...

Jag var handfallen. Stressad... Lite smått uppgiven och panikslagen...

Det bara rann och rann och rann... Och jag kunde inte kontrollera det...


Det spelar ingen roll hur mycket jag kontrollerar mig själv och min egen vardag...

Sådant här kan jag inte kontrollera...

Jag kan inte styra andras handlingar...


...


Jag trodde inte imorse när jag klev upp, att jag skulle känna såhär när jag skriver mitt enda inlägg för veckan...

När jag äntligen ska göra uppdateringen som jag har väntat på...

Ja. Väntat på, på grund av att jag vill ha ordning. Reda... Jag vill ha färdigstampade fotspår att vandra i...


... Så att därför har jag, trots lust till att skriva flera gånger under veckan, låtit mig dröja tills idag...

Idag söndag. Den dag som möjligtvis ska komma att bli min bloggdag. Min dag för uppdatering...


...


Sedan jag skrev sist...


... I söndags natt...


Ja, aldrig mer ska jag chocka min kropp genom att äta normalt efter att ha levt på en kost som bara är hälften så bra som den borde vara, i flera, flera dagar... Kanske veckor...

Ja, säkert mer än det...


... För att i söndags natt...

Jag hade nästan somnat till... Och så rycker jag till i hela kroppen... Blir illamående. Inombordsligt kroppsligt upprörd...

Som en stormvind...


Jag var tvungen att kliva upp... Gå in i badrummet...

Och så minns jag inte så mycket mer...


Tror att jag fick i mig några munnar vatten, rakt ur handfatet i handen...

... Och efter det, blev jag uppe i några timmar... Innan jag gjorde ett nytt försök till sömn...


... Tror att jag gick och la mig vid femtiden på morgonen sedan...

Och med en enda tanke i huvudet... "Nu får jag välja. Äta ordentligt. eller äta som jag gör nu... På det sätt som känns tryggt..." ...

Jag kan inte chocka kroppen på det sättet igen...


...


Den här veckan har bestått mycket i... -Förutom att planera veckans måltider...

Planera... Räkna och dokumentera...

Väga mig varje morgon...


-Att kolla kläder på nätet...


... Ja, ett nytt intresse som återkommer ibland. Att gå igenom alla dessa tiotals efter tiotals sidor med kläder. För att kanske någon gång känna att jag har gjort en sådan fulländad genomgång av utbudet, att jag kan lägga en beställning...

... Vilket antagligen aldrig kommer att ske..!


... Jag har kollat mycket lampor. Inredning till lägenheten...

Blivit tjock i skallen... Rörig i sinnet...

Och inte heller detta kan jag räkna med att fullborda inom kort... Att lägga en beställning...


... Jag har varit ute i stan. Promenerat...

Eller beroende på dagsform. Fysisk som psykisk, bara åkt in för bussresans skull... För att få tiden att gå...

Och då bara suttit ut tiden, på busstation. Tills bussen hem skulle gå...


Och så, en näst intill obligatorisk kvällspromenad i den friska luften. Mörka atmosfären...


...


Jag har tackat nej till den tilltänkta kontaktpersonen som de hade hittat till mig. Då det aldrig kändes bra. Mer osäkert och stressigt... Någonting där framme som försökte hugga efter mig... Någonting som jag inte vill gå fram till...


Och jag kände bara att eftersom att det känns så osäkert. Så ovisst...

Och jag varken vågar eller egentligen vill göra någon förändring i liv och vardag...


... Ja, jag bestämde mig bara...

Jag har dragit tillbaka så många insatser, så många gånger nu,.. -Att jag inte längre känner av att jag förstör för mig själv. Knyter fler och hårdare knutar i mitt liv hela tiden...

Att jag stryper mig själv långsamt...


...


Om man tänker på ätandet då...


Jag planerar.

Planerar noggrannt... Noggrannt.

Dag för dag...


Både vad gäller BästFöreDatum... Och vad gäller kalorier... Och exakta vikter...


Fast "exakt" och "exakt"...

Jag kör ju på medelvärden... annars skulle mitt huvud explodera... Och mitt hjärta lägga på sig tjugo kilo i extravikt!


... Och det tillagade målet är helt oräknat... Ja, i den mån jag kan tillåta mig själv...

Jag försöker väl ha det så, iallafall. Då jag känner att det blir för mycket att hålla på och räkna på varenda råvara jag använder. När jag redan räknar på båda småmålen...


... Jag gör fortfarande mina inköp på erbjudanden. Nästan bara det...

Och även om det ger mycket stress och ångest i form av besluts-och prestationsångest, fortsätter jag köpa hem nya saker. Varierande saker...

Och ger mig själv ett sjuhelsikes till jobb i hjärngympa, gång på gång på gång...


Men jag är van.

Och nu när jag ändå känner att jag är vän med mig själv till den grad att mitt minst femåriga krig äntligen har avstannat lite.. och jag känner mig trygg med hur jag äter. Nöjd med vad...


... Ja, accepterandet av min egen situation, som jag äntligen har lyckats uppnå, betyder mer för mig än att jobba för ett liv som är värt att levas...

Mer än att sträva efter trivsel och lycka...

Ja, det betyder mer för mig än chansen att livet kan bli mer än bara en "nära på ensam överlevnad"...


... Och att jag fortfarande svälter. Bara att jag har accepterat det... och frivilligt sitter i den djupa svarta.. smutsiga gropen... -Så att jag därför inte längre kallar det "svält"...


... Ja, vikten gör mig väl lite orolig... Iallafall med tanke på att jag nu känner att jag har "hittat rätt"... Inre frid... Och att jag därför inte varken vågar eller är särskilt intresserad av en förändring...


... Det är ju klart... "Vart och när ska det sluta? På vilket sätt?" ...

"Kommer det att sluta?"...


Jag menar..

Hade jag inte riskerat min fysiska hälsa, är det här 120% rätt. Jag platsar som handen i hansken, vad gäller trygghet, just nu...


... "Men priset.."...


Och både att ta emot besök eller att åka på besök, blir svårare nu. "Då jag inte längre är beredd att varken chocka min kropp eller äta mer än vad jag gör"... Strikt motvillig till viktökning...


...


För övrigt...


Tillbaka till dagens problem...

Ett av...

... Ja, det största av dem, iallafall...


... Köket.

Hela dagen idag, har en flyttfirma rumsterat om på övervåningen.

Det har i flera dagar, varit buller och bang i lägenheten ovan...

Och jag har under frustration, nästan ryckt mig i håret och skrikit högt, för att ljudet varit så störigt...


Och idag har det förutom buller och bang, luktat starkt(och då menar jag starkt!) av rengöringsmedel i hela huset. Sådär så att jag har undrat om de står och häller den där sörjan bara rakt ner i avloppen... Spolar huset med den. In-och utvändigt..!


...


Och så skulle jag göra middag...

Eller ja. Vilket mål det nu blir.

Den mittersta måltiden iallfall...


Märker att grädden finns mindre kvar av, än vad jag hade räknat på...


... In i vardagsrummet igen...

Börja kolla alternativ. Någonting som kunde fylla upp den tomma platsen för kalorier...


Jag räknar lite grann... Skriver...


.. Och så är jag redo...


...


När jag kommer in i köket, spetsar jag mina  öron...

För att det låter konstigt...

Det sipprar någonstans. Jag hör hur det droppar...


... Först vågade jag inte öppna sopskåpet...

... Men när jag väl gjorde det...


... Jag blev frustrerad. Stressad... Lite smått panikslagen...

Och den första tanken som slog mig, var "Nej, nu måste jag ringa hyresvärden..!"...


Jag blev frustrerad eftersom att det var "grannarnas fel"... Och jag kunde inte kontrollera det...

Stressad för att en översvämning kunde helt klart bli ett faktum...

Osäker och uppgiven, för att jag inte hade någon aning om hur jag skulle hanetera det. Vad jag skulle göra...


.. Och jag ville bara springa därifrån...

Jag ville sluta äta... Och jag ville bara ge upp... Krypa ihop någonstans i ett litet hörn på golvet...


... Och jag lovar er...

Hur jag hanterade det idag, hade jag aldrig gjort om jag hade haft en sambo. Bott med någon...

Det hade blivit skrik och gap(från min sida). Fäktande med armarna...

Ett ansikte som bara blir rödare och rödare... Och en stackars sambo som inte vet vad jag vill... Vad hen gör för fel...


... För att jag blir stressad. Jag blir frustrerad...

Och finns det fler i rummet, som ska känna men inte känner.. Som ska reagera, men inte agerar...

Någon som helt enkelt inte tar lika hårt och allvarligt på saker och ting, som jag gör...

-Ja, då brakar helvetet löst..!


... Jag menar. Jag och Xsambon klarade inte ens av att baka tillsammans..! För att då brast min stressgräns..!


...


Men idag...

Jag började iallafall, med tårar i ögonen. En känsla av att hjärtat skulle lösas upp till ingenting... Och en ständigt tjatande mun, om att jag inte orkade. Och "vad gör de där uppe.. egentligen?!"... -Torka upp i skåpet...

Riva ut alla papperkassar med diverse sopor... Blöta och halvt förstörda...


Och så ringde jag motvilligt hyresvärdarna...


... Fortsatte sedan torka...

Torka, torka och torka...


Vatten på golvet. Vatten i skåpet...

Äckligt blöta trasor...

Hårda flagor av svart smuts... "Eller var det rost han sa?"...


...


Som om inte det vore nog...

Det räckte inte med att min måltid blev framskjuten med en timme. -För att de inte kunde komma direkt...

Framskjuten med ytterligare en timme, för att han var sen... och sedan skulle jobba för att fixa det också...

-Utan helt plötsligt börjar det översvämmas... Fort, fort, fort..! -I diskhoarna. Det bara forsar!


... Och min frustration jag låter gnaga inom mig, både vad gäller ätandet.. "och om jag ens orkar fortsätta".. och att det här ens hände, återgick i en, den här gången starkare panik... Ruschigare stress...

Det blev översvämning! "Och hur hanterar jag det?!"...


Jag hade ingen aning.. Och tårarna fyllde åter mina ögon... Munnen började babbla än fortare...


... Jag tar upp en kopp från diskbänken... Börjar håva över vatten i en mopphink., Gång, på gång, på gång...

... Inser att den där lilla tvådeciliterskoppen är onödigt liten... Och byter då upp mig mot en tillbringare...


Hela tiden är jag orolig att mina saker ska bli förstörda. Koppar äckliga. Tallrikar som jag inte längre vill äta från...

... Och dessa trasor... -"Soporna".


... Jag visste ju inte vad det var för någonting.

Skummet var ju en ren och skär överdosering av rengöringsmedel... "Men dessa svarta smutsflagor som simmade tjockt i vattnet och skönk sakta till botten, med en struktur likt strandens sjöbotten..?"...


... Det var rent utav... äckligt!

Och skiten var inte mitt! Det kom från ovan... Dessa störande städande...


...


När det blir översvämning, känner jag mig ju så illa tvungen att ringa hyresvärden igen... "Jag kan inte vänta i en timme!"

Han råder mig till någonting som jag aldrig skulle göra frivilligt "om jag inte var rädd för jordens undergång"... Vilket jag känslomässigt var idag...


"Det bästa du kan göra, är nog att gå upp till grannarna och be dem att inte spola så mycket vatten innan det är fixat"...


... *Suck*...


Motvilligt går jag upp för trappan, till den enda våningen över denna...

Knackar på den dörr som har en dröse städredskap utanför i porten...


"Är det ni som håller på och städar?"...


Och dessa människor...


Jag har inte svårt för invandrare, utlänningar... Eller folk som talar andra språk, i sig...

Men att prata...


Jag har både svårt att förstå brytningar och vissa dialekter... Och... Jag har svårt att prata så att andra förstår..!

Och jag vet inte om mitt budskap gick fram. Då de inte ens tycktes kunna koppla att det var "att de spolade vatten, som gjorde översvämning i min lägenhet"...


Men jag gick ner igen...

Fortsatte håva vatten och springa med fulla hinkar till badrummet, vartefter vattnet fyllde hoarna...

Och så lugnade det ner sig... Det verkade som om de hade förstått...


Skönt...

Men med hököga stannade jag i köket. Både för att kunna se när hyresvärden äntligen kom... Och för att vara redo att håva mer vatten...


...


När jag satt där i köket och ropade inombordsligt och lite smått frustrerat...

Hungrig och trött... Orolig... -Sa jag bara till mig själv "Vad hade hänt om jag inte hade varit hemma?"...


När hyresvärden väl kom... Sådär en timme försent. Närapå iallafall...


Han var jättetrevlig... Men allt jag egentligen kunde tänka på, var att jag måste hinna äta innan nästa måltid... Och att det annars skulle bli kaos i tillvaron...


Hyresnissen tyckte också att flyttfirman från ovan, hade skött det här på ett jättekonstigt sätt. Och att han inte kunde förstå hur de hade lyckats med det där jättelika stoppet... "Och sedan bara stack därifrån!"...

Hade jag vetat vad firman hette, hade han velat ringa dit, sa han... Och det förstår jag...


Idag hade han tydligen varit på fem andra fall av stopp i avloppet i köket...

Och han undrade om det var någon slags epidemi eller något. Alla på en gång.

Jättekonstigt, tyckte han... Jag håller med...


Men i det här fallet, var det grannarna från ovan... Eller ja. Deras hyrda flyttfirma, som hade kört ihop det ordentligt på något sätt!


...


Och ja. Jag borde städa. Jag borde försöka bli av med alla dessa rostflagor eller vad det var för något... Sjöbotten...

Och jag borde se till att inget äckel torkar in i disken som jag dricker ur och äter från...


Jag vill bli av med alla blöta pölar... Allt smuts...

Jag vill att papperskassarna torkar och flyttar in i skåpen igen...

Och jag vill på något sätt stöka undan alla disktrasor... Hiva undan den äckliga, blöta hinken...


Och jag vill flytta gårdagens tvätt från linorna i badkaret...

Ta en lång dusch...


... Jag känner mig inte bara äcklig för att hela lägenheten känns besudlad av smutsvatten och sjöbotten...

Utan också för att jag inte har duschat på länge... Och idag var "the day" för det, egentligen...


...


Det värsta med det hela. Förutom att jag behöver städa blött äckel... -Är att de kommer hit imorgon igen. Hyresvärdarna. -För att kolla orsaken till stoppet...


Jag vill inte. Orkar inte...

Och jag vill inte stå ut med ett till besök...


...


Jag åt alldeles nyss..

Men det är snart dags igen... Annars blir det kaos i tillvaron...


Ibland undrar jag bara... "Hur ska jag klara det här? Hur länge?"...

... Men det funkar. Jag kan hantera det...


... Efter flera, flera år av kamp, har jag funnit en viss inre frid. En acceptans... Och "jag kan hantera det"...


...


God natt med er<3 Ni som orkade läsa ända hit.

 

Av D - 24 mars 2016 22:02

... Jag hade svårt att somna inatt...

Låg som vanligt och funderade. Kände hur det spände och irriterade i ögonen...

Jag satte på lugnande musik... Eller som ska vara lugnande... Men som inte lugnar mer än någonting annat... för mig...

 

... Men jag somnade till slut.

Utan att kliva upp emellan... Då jag var för trött för att lägga mig framför tv:n...

Somnade väl någon gång efter tre. Fyra, kanske...

 

...

 

Jag klev upp lite tidigare än vad klockan ringde. Då jag vaknade väldigt tidigt och kunde inte somna om...

Klev upp och kollade termometern i kylskåpet, det första jag gjorde...

Kylen var fortfarande för varm... Frysen fick duga...

Eller jag tror det... Men minns jag inte fel, har jag justerat den ett par gånger, idag också...

 

... Jag kollade på nästan hela MalouEfterTio idag. Eftersom att jag klev upp tidigare...

Och så när HemTillGården började, såg jag på det också... Som vanligt...

 

... Jag skrev upp på tavlan, hur jag skulle lägga upp min dag... Och när det äntligen blev dags för brunch, åt jag det...

 

Idag skulle jag äta lite rotfruktsgratäng, tänkte jag...

Uppskrivet alla dagens måltider, sedan igår...

 

... Och efter HemTillGården, drog jag på mig lite ytterkläder och gick på en promenad...

Det, för att jag kände att jag hade ätit för mycket...

Vädret var jättefint. Solen sken... Och jag kände inte att jag kunde kombinera dagens dusch, med en vända till stan...

 

... Så en promenad i byn, passade bra.

 

... 

 

När jag gick där på promenaden, kunde jag nästan(nästan) för första gången på länge, dagdrömma lite grann.. Istället för att tänka, fundera och planera, 60 sekunder av varje minut..!

 

... Efter ungefär, lite mindre än halva promenaden(som var på ca en timme), blev jag trött i kroppen... Kände av att musklerna hade blivit svagare, och att jag hade närmre till ansträngd andning...

Uppförsbackar.. Även de små. -Kändes verkligen tröga!

 

... Jag sänkte blicken till backen och sa till mig själv. "Orkar jag inte gå längre, så sätter jag mig här. Bara där jag står"... Men halva biten kvar. Och det var bara att fortsätta!

Det var ju inte fy skam på något sätt...

Det var riktigt skönt. Och hade jag skött min kropp lite snällare, hade en timmes promenad varit rena barnleken! Jag som brukade gå två och en halv timme, minst..! För några år sedan...

 

...

 

Väl hemma, blev det ett glas isvatten. Framför HalvÅttaHosMig...

Och så in i dushen...

 

Jag hade inte tänkt bada idag...

Men så när jag stod där och drog ut på duschandet, bestämde jag mig för att ändå tappa upp ett bad och sitta där en stund...

"Då får jag inte lika lång väntan till lunchen/middagen sedan"...

 

... När jag kom ut, var det snart dags för mat...

Jag skulle äta upp den sista gravade laxen. Och ha lite rostade nötter till det...

Sagt och gjort...

 

... Efter middagen, var jag fortfarande hungrig... Det minns jag. För att jag tillät inte mig själv att äta något mer(på grund av dagens motvilja att riskera gå upp i vikt(vill gå ner)... Och bestämde istället en tid då jag kunde få ta en kopp te om jag ville...

 

Väntade ut tiden...

Och tog mig min kopp med te...

Den andra koppen för dagen...

 

Och såg sedan på tv. Läste lite bloggar.. -Fram tills det var dags för middagen/kvällsmålet...

... Och då skulle jag äntligen få testa att göra en latte!

 

...

 

Ja, jag funderade under beslutsångest, den största delen av dagen idag, på ifall jag skulle tillåta mig själv att byta ut den smoothie som jag hade tänkt dricka, mot en latte och en bulle istället... Eller ifall då vindruvorna som jag för första gången hade tänkt testa i smoothie, då skulle vara dåliga när jag kom hem på lördag kväll...

 

.. Men jag stack in huvudet i kylskåpet. Tittade på druvorna, och kände att de nog skulle klara sig i några dagar...

Och så bestämde jag mig för att äta vad jag hade mest lust med. Bulle och latte. Trots att det inte är det nyttigaste... Men så får det vara. Det blir ju inte varje dag...

 

... Jag testade. Ja, det gjorde jag...

Och den blev riktigt god! Perfekt i smaken. Bara att jag skulle ha gjort kaffet starkare...

Och skummandet av mjölken, misslyckades jag med totalt!

 

...

 

... Jag blev för mätt... Eller åt för mycket... Och det störde mig...

För att det känns som om jag äter mer och mer för varje dag...

Och det skrämmer mig. Gör mig orolig och osäker...

 

Men så är det ju ätstörningshjärnan som talar, också...

Jag menar. Jag äter ju inte för mycket. Jag äter ju inte lagom...

Jag äter ju för lite... Och så fort som jag känner att jag närmar mig "tillräckligt" i myrsteg, blir jag orolig och får ångest... "Då jag vill ner.. inte upp"...

 

...

 

Efter att ha gjort den där latten. Druckit den och ätit en stor bulle till det... Kanske lite för hetsigt... -Satt jag under mättnad och läste på om hur man skummar mjölk...

Och nu vet jag hur jag ska göra nästa gång. Och(!).. hur det ska se ut!

 

... Ja, jag har ju inte druckit sådana hära "tillgjorda" kaffedrycker så många gånger förut. Så jag visste ju inte hur det skulle se ut...

... Men när jag kommer hem. Eller på söndag, har jag uppskrivet som en av måltiderna, att testa göra latte en gång till... Ja. Och så något till den, såklart.

 

Längtar.

 

... Tåls att säga vad jag tyckte blev så gott med latten som jag gjorde idag. Min första latte...

Jag hade i en sådan där rund platt mintpralin med chokladöverdrag, som brukar finnas bland lösviktsgodiset, i kaffet, innan jag hällde på mjölken...

Det smakade helt underbart! ... Dock hade jag velat ha mer kaffesmak.

Så. På söndag, starkare kaffe.

 

...

 

Nu har jag diskat för kvällen. Och jag hoppas på att kunna stänga av hjärnan en stund. Sluta fundera och planera. Sluta låta tankarna rulla som besatt... Och bara ta en paus från allt, enda fram tills på lördag kväll...

Hoppas, hoppa, hoppas..!

 

... Men imorgon blir det att äta brunch från Pressbyrån eller någon mataffär. Eftersom att jag ändå är på busstationen vid lunchtid. Och jag vill passa på att få lite omväxling, när jag ändå får chansen. Är ju aldrig annars borta vid någon måltid... Och det är extra gott att äta någonting snabbt ute, tycker jag :)

 

... Jag åker vid halv ett imorgon...

Stannar hos föräldrarna för påskfirande med dem och syskonen på lördag...

Och sedan tillbaka till vardagen igen...

Blir nog skönt med en paus...

 

... Känslan i mitt bröst just nu, är ängslan...

Det känns som om jag inte riktigt kan(vill) släppa allt vad min hjärna jobbar med på hemmaplan, just nu...

Jag är otålig...

"Men koppla av, kära D... Dagen är över. Och nu får du ha tålamod fram tills vardagen är tillbaka igen"...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 23 mars 2016 21:04

... Nej, nu får det bli ett inlägg...

Detta är ju rena konditionspasset, för både kropp och hjärna..!

 

...

 

Kvällen. Hela eftermiddagen... Ja, sedan jag kom hem... Och även innan jag åkte...

... Okej, det hade nog varit enklare att skriva "dagen.."...

 

Så jag gör det.

Dagen idag har bestått i att springa som besatt och öppna kylskåpet, bokstavligt talat "vart tionde minut"..!

Jag har försökt justera temperaturen i kyl och frys...
Frysen är omöjligt att få att landa precis där jag vill ha den... Det blir antingen för mycket åt det ena hållet eller för mycket åt det andra..! Och ändå vrider jag bara någon millimeter!

 

... Kylen har jag nu skaffat en termometer till...

Mer om den termometern senare...

... -Men det är jättesvårt ändå. För att jag har inte tålamodet att vänta tills vattenglaset som den står i, har antagit kylskåpets temperatur... Och inte heller att vänta på att kylskåpet, långsamt, långsamt ställer in sig rätt...

... Om nu detta sker långsamt(?)...

Jag vet inte. Men att vattnet tar megalång tid på sig att ändra temperatur..(!).. Det har jag konstaterat efter alla mina kylskåpsöppningar idag!

 

...

 

Men jag ska börja med att beskriva min dag. Så kommer mer bekymmer efter hand :P

 

... Inatt...

Ja, jag kan ju säga att jag har fått väldigt svårt att sova...

Jag går och lägger mig runt tolvtiden, kanske... Och vaknar sedan av mig själv, bra mycket tidigare än vad jag brukar vakna! ... Kan inte somna om...

 

Jag tycks vara pigg när jag vaknar. Hur lite eller mycket jag än har sovit.

Vilket säger mig att jag nog inte behöver sova mer än så...

Även om jag tycker att jag borde vara tröttare, med tanke på hur lite jag äter, och hur snabbt, länge och intensivt min hjärna jobbar 15timmar om dygnet...

 

Men det kanske beror på vad jag äter...

Jag menar. Jag äter ju mycket nötter, fröer, bär och frukt... Och det kanske gör mig pigg :)

 

... Vilket fall, känner jag nästan att det är lite jobbigt att vakna tidigare...

Jag ha ingenting att göra förrän HemTillGården börjar... Och äta "får" jag inte göra förrän tidigast kvart i tolv...

 

...

 

Inatt hade jag iallafall väldigt svårt att somna...

Jag tänkte och tänkte... och tänkte. Ältade och fixerade. Funderade...

Funderade, funderade.. funderade...

 

... Så. Efter att musik inte fungerade, bestämde jag mig till slut för att kliva upp igen ändå. Fastän jag egentligen var för trött...

Såg på lite tv... Och klev sedan i säng igen, vid halv fyra...

Lyckades somna.

 

... Sedan vaknade jag vid halv nio, tror jag att den var...

Låg kvar och drog mig. Önskade att jag kunde somna om...

 

...

 

... Strax innan klockan skulle ringa för HemTillGården, klev jag upp och tog fram hallon och jordgubbar ur frysen...

Hoppades på att dessa skulle hinna tina lite, innan jag skulle göra smoothie av dem ungefär 20minuter senare...

 

... Såg på första delen av HemTillGården.. Och gick i pausen, för att stressa ihop den där smoothien...

Jag valde att göra den på mjölk, grädde, lite nötter och fröer... Och så lite gryn ur blandgrynpåsen...

Jag hade även lite citronjuice i den...

 

... Den blev god. Som jag tycker att hallon-och jordgubbssmoothie alltid blir...

Men då bären fortfarande var frysta, var det svårt att mixa den till annat än glass...

... Så i med lite vatten. Lite till...

Och sedan var den drickbar...

 

... Efter den smoothien, började jag fixera vid ifall det var onödigt med nötter i den, när dessa aldrig tycks komma fram i smaken ändå(jag tar nog för lite)... Och "Köper jag nötter bara för att de är nyttiga? .. Eller för att det är gott?"...

 

Nervöst ältande.. ett tag. I sällskap av ältandet över hur mätt jag blev... Om jag kanske blev för mätt "för den knappa kosten jag tillåter mig själv att äta just nu"...

 

...

 

När klockan blev strax innan ett, gick jag iväg till bussen...

Den här gången skulle jag bara åka iväg för att åka iväg. Alltså. Ingen handling.

Men. Jag funderade hela tiden "påskpresent". Att ha någonting litet med mig till föräldrarna på fredag...

Men jag orkade inte... Det kändes bara ångesttungt att fundera på det. Pressen i att köpa någonting som de faktiskt vill ha och inte redan har. Att hitta någonting som varken är för stort eller för litet...

Och att inte göra ett onödigt köp för pengar som jag egentligen inte har...

 

... Men en samtidig ångest i att komma helt tomhänt...

Men samtidigt... Hade det inte känts så bökigt och uppstressande att köpa någon blomma, hade det känts optimalt...

Men nej... Det fick vara.

 

... Dock så kom jag på, på vägen.. att jag ju kunde kolla efter en termometer när jag ändå åkte in...

... Så jag klev av lite närmare busstationen än vad jag hade tänkt. Promenerade till ClasOlssons, och kollade efter en bra termometer...

 

Jag hittade en termometer.. Och tog även, under ångest och lite press, några andra köksartiklar som jag behövde... Eller iallafall vill ha...

Ångest, för att jag ju inte har någon som helst inkomst just nu.. Och ju mer saker jag köper utöver mat, desto tidigare kommer jag att behöva gå till soc...

 

Men egentligen är ju inte så fallet... Då jag ändå måste gå till soc i slutet av april... Eftersom att mina pengar enbart räcker till räkningarna den här månaden... och inte nästa...

 

...

 

Efter att ha varit på ClasOlssons, gick jag iväg till busstationen, i rätt så rask takt. Då bussen hem, snart skulle gå...

Den tidigaste bussen...

Hade jag velat vara lite längre i stan, hade jag inte skullat gå så bråttom till ClasOlssons...

 

...

 

Väl hemma...

Jag packade upp det jag hade köpt. Placerade allt på diskbänken, för diskning ikväll...

Och så öppnade jag upp termometern som jag hade köpt...

Och ja. Det måste ju vara jag, för att alltid misslyckas med mina köp!

 

... Den här termometern visade sig att inte vara vattentät! Och det enda jag behövde termometern till, var att ställa i ett glas med vatten, i kylskåpet!

 

... Efter att jag försökt komma på lite lösningar till hur jag kunde använda den istället, och ha skrivit av mig i min textsamling, kom jag på att lägga en plastpåse i vattnet. Så kunde termometern stå i plastpåsen, med vattnet runt sig...

 

... Och sedan dess, har jag bara nervöst och rent utav besatt, sprungit fram till den där kylen och vridit på vredena, vart tionde minut..! ... Kanske ännu oftare!!

 

... Jag har inte riktigt förstått mig på hur det hela fungerar... Med kylen. Hur snabbt graderna ska sjunka i kylen... Respektive i vattnet...

Och därför har jag blivit orolig och nervös, både för ifall den fortfarande är för varmt inställd... Och för att jag har för bråttom, och att jag därför kommer att vakna till en chock imorgon när jag kollar kylskåpet och märker att det är väldigt kallt därinne!

 

... Och då tänker jag ju mycket på ekonomin, såklart. Att det är kallare än vad det behövs i kylskåpet.. Det är ju bara att sänka lite grann igen om man vill, i så fall...

... Men jag vet inte hur mycket ström ett kylskåp drar, i jämförelse med hur mycket jag vrider på dessa vreden...

 

... Men iallafall...

Med ens jag började förstå mig på det hela. Och blev på det klara med att vattnet faktisk, sakta men säkert, blev kallare hela tiden, bestämde jag mig för att förbjuda mig själv att springa mer till det där kylskåpet! Eftersom att det stressar upp mig och verkligen spelar på hjärnans fixering...

 

... Men det gick ju inte så bra...

Jag menar. Varje gång som jag skulle ha någonting ur kylskåpet... Vilket borde bli en gång... Med tanke på att det bara var kvällsmålet kvar...

 

... Så ja. Det måste ha varit även när jag inte skulle ha något...

-Då kollade jag iallafall dessa termometrar... Jag vred på frysens vrede, minst 20 gånger under kvällens gång... Och beslutade mig sedan för, att nu får det vara nog. Nu får det duga.

... Och kylens termometer ska jag kolla imorgon när jag vaknar...

Är det för kallt, så sänker jag lite och håller ut till nästa morgon... Och är det för varmt.. Samma sak.

 

...

 

Kvällmålet/middagen bestod i resten av cappucinon(stavningen ser fel ut) ifrån igår... Och så fem vindruvor. Ungefär lika många naturella rostade nötter... Och någon enstaka naturgodis ur NaturGodisPåsen...

... Ja, jag har ett tag känt mig orolig för dessa naturgodisar. Då det ju är nötter i dem... Och fettet i nötter, kan ju precis som allt annat fett, härskna...

 

... Så det var ju mer utav oro, som jag åt naturgodis idag...

Egentligen hade jag nog velat ha någonting annat...

Men godiset var okej. Smakade inte konstigt på något sätt...

Så de kan stå ett tag till ;)

 

... Efter att ha ätit, var jag dock inte helt mätt...

Men kände ändå att, eftersom att jag kände mig mätt medans jag åt, ville jag inte äta mer...

... Ätstörningshjärnan som talade...

 

...

 

Förövrigt har det blivit tv idag...

Tv och lite dator. Läst bloggar. Kollat upp vad latte är för något. Och då ramlat in på lite recept på olika lattes och andra kaffedrinkar...

 

Men trots att det är såå enkelt att ramla dit och bli som besatt av att kolla recept.. Av att lära sig mer... Av att söka tills man förstår... Och av att rent utav, fixera hjärnan till den grad att man inte kan tänka på annat, så känner jag mig fortfarande rätt så avslappnad vad gäller just kaffedrinkar och sådant...

Jag sparade de intressanta recepten... Och släppte det sedan...

 

...

 

Jag tror att det kan ha varit allt...

 

Imorgon blir det en heldag hemma...

Just för att jag ska duscha då...

Och visst borde jag ju kunna duscha, trots tre timmar hemifrån... Men det är väl just orken. Att orka både duscha och åka hemifrån... Och att inte bli stressad för att jag ska pressa in en dusch i mitt annars.. tomma schema :P

 

...

 

God att med er <3

 

 

Av D - 22 mars 2016 22:28

... Jag tänkte att jag ska börja skriva mina vanliga kvällsinlägg igen. Alltså de som beskriver min dag uppifrån och ner...

 

Det har varit lite mycket den senaste tiden. Då jag inte längre tycks vända mig till svälten när det blir för mycket. Ja, inte helsvält eller halvsvält, iallafall...

 

Bloggen har äntligen blivit mindre viktig för mig. Vilket har gjort att den energi som jag egentligen inte har över efter att ha förbrukat alldeles för mycket på en massa oro och ångest(som jag nu istället för att ge upp med och vänder mig till svälten, tar tag i och låter hjärnan jobba i 180 och lite till över)... Den har jag nu inte längre krävt av mig själv, att lägga på bloggandet...

 

Men nu är jag(kanske) igång igen!

Vi gör ett försök.

 

...

 

Jag tänker inte gå igenom hur dagarna har sett ut sedan det senaste kvällsinlägget...

Tänker inte ens försöka. Då mitt huvud nu dagarna i ända, är överfullt och pressat av vardagen den själv...

 

Utan jag börjar istället att beskriva dagen idag, från morgon till kväll...

 

...

 

Jag sover rätt så lite nuför tiden...

Lägger mig vid varierande tider... Och vaknar sedan av mig själv varje morgon... Ja, runt 10 eller så... Lite tidigare kanske...

 

... Idag var det ingen HemTillGården... En massa nyheter istället...

 

... Jag åt min frukost/lunch... En banansmoothie...

Och sedan när klockan blev halv ett... Tjugo i ett var den nog... Då gick jag iväg till bussen...

 

Vad jag gjorde vid datorn innan jag gick. Det minns jag inte riktigt...

Men bland annat, förde in lite siffror från några kvitton, i min nya budget...

 

...

 

Idag skulle jag handla potatisgratäng och lax, som var på erbjudande på Willys denna vecka...

Jag hade sådan himla ångest. Beslutsångest igår, över ifall jag verkligen skulle köpa hem mer mat nu "när jag redan har så mycket mat"... Nästan hela frysen full...

 

Men jag hade ost hemma, som igår hade visat mögeltendenser... Vilket gjorde att jag ville köpa den där, enligt mig, jättegoda potatisgratängen innan jag tvingade i mig de där sista ostbitarna. Så att jag kunde använda osten till den...

Jag menar. Det var min sista ost. Och ost går inte åt härhemma. Eftersom att jag typ inte äter något bröd... Så någon ny ost till gratängen. Det ville jag inte köpa...

 

... Beslutsångest. Beslutsångest. Beslutsångest... Och nervöst ältande...

 

...

 

Jag har fått så smärtsamma sår i pannan igen. Som jag hade när jag bodde i H*vetets stad... Tror att det beror på hur stressad jag är...

Och att de blir stora och smärtsamma. Det beror ju bara på att jag, allra helst när jag tänker och ältar för intensivt. Fixerar. -Inte kan låta dem vara...

Jag bara pillar och pillar och pillar...

 

...

 

Tillbaka till saken.

 

Jag åkte iallafall iväg till stan.

Bestämde mig för att jag trots allt, verkligen ville ha den där gratängen...

"Är den 17kronor billigare, vill jag passa på"...

 

... Jag tog en relativt lugn promenad till affären...

Nu, inte alls lika stressad, och orolig för beslutsångest i affären, som jag var igår kväll...

 

Jag köpte till och med, med mig lite annat som var på kampanj...

Lite godis och sådant...

 

Ja, jag köper mycket godis. Nästan varje gång som jag handlar...

Jag köper rätt så mycket färdigmat, också...

... Men om jag håller mig till att skriva om godisköpandet, nu då...

 

Jag köper en hel del. Mest för att det ser så gott ut när jag står där i affären. Men också för att jag kan. För att jag får köpa vad jag vill och känner för...

Och den klara anledningen... Det är så vackert i skafferiet!

 

Jag älskar att gå och öppna skafferidörren och titta på allt godis. Älskar det. Bara sticka in huvudet och kolla på alla fina färger. Alla förpackningar...

 

Jag äter det typ inte. Bara kollar på det.

För att godiset får inte plats i min kost... Jag har så mycket annat som behöver gå åt här hemma. Som jag prioriterar och vill eller behöver få i mig. Bli av med...

En massa annat gott... Eller som har bråttom att gå över gränsen till oätligt...

 

... Och godiset.

Ja, det få vackert stå och mätta mina ögon istället...

Lite oro över att när jag väl bestämmer mig för att prioritera en bit godis framför allt det andra, ska den godisen inte vara så rolig att äta längre...

Men. Den dagen, den sorgen.

 

... Min kost är ju så knapp, också.

Börjar jag någon gång släppa på ätstörningshjärnan igen, får jag säkert i mig några bitar av det härligt doftande godiset, i veckan, också...

 

...

 

Efter att ha handlat, gick jag tillbaka till busstationen... Väntade på bussen... Och tillät till och med mig själv att ta klockan-15-bussen hem. Den bussen som brukar vara full med ungdomar...

Vet inte riktigt när påsklovet börjar(?)... Men idag var ändå inte helt fullt... Rätt så mycket skolelever fylldes på under resans gång. Men min tygkasse med varor, förblev min säteskompis under hela resan.

Nöjd.

 

Med musik i mina öron, gick resan bra.

 

...

 

Väl hemma...

Då var det till att plocka undan varorna...

Eller jag var väldigt hungrig, efter att ha bara ätit en smoothie och sedan promenerat ca fyrtio minuter, på hela dagen...

 

Så jag gjorde iordning laxen som jag hade köpt. Och tog sedan några ostrullar med lite gravad lax, till middag...

 

Ja, osten som jag skulle ha haft till gratängen, visade sig inte behövas till gratängen. Då den aldrig hade räckt för att täcka hela...

Så jag köpte en liten påse riven ost istället. Som jag sedan kan lägga undan resten i frysen, av...

... Vilkens påse visade sig vara ett hål i, när jag kom hem... Typiskt.

 

...

 

Efter det, har det blivit tv...

Jag har ätit en gång till...

Denna gången, ett äpple som jag mixade med lite vatten och kanel... Blir en helt fantastisk äppelmos! Men jag drack den som smoothie...

Och så en kopp cappucino...

 

Ja, grejen är den att jag köpte cappucinopulver typ när jag precis hade flyttat in hit. Men då den bara smakade sött och typ inget kaffe, föll den mig aldrig i smaken...

Men då jag vill att den går åt, tänkte jag att jag skulle testa idag. Så jag tillsatte bara en tesked snabbkaffepulver också...

 

Jag drack min äppeljuice...

Och några klunkar av cappucinon...

Sedan var jag mätt...

 

Blir mätt fort...

Kanske är därför jag har huvudvärk nu...

Men det är nog mycket min ätstörningshjärna som gör att jag äter för lite, också...

 

...

 

Nu till kvällen, och egentligen hela tiden. 24 timmar om dygnet. -Har jag ältat och nervöst vankat fram och tillbaka här i lägenheten...

Sökt kunskap... Och oroligt försökt komma fram till lösningar och beslut...

 

That´s my life.

 

... Ikväll handlade det om laxen. Förvaringen av den...

Ska absolut försöka äta upp den inom de två närmaste dagarna. Så att jag inte blir sjuk!

... Men det jag sökte efter, var hur den skulle förvaras. Inte bara vart eller hur länge. Utan, hur.

"Tät försluten?" ... "Lite luftigt?" ... "I påse?"...

Men jag hittade ingen info om det...

 

Min ligger iallafall i en tätförslutande påse...

Får se hur det går...

 

...

 

Och så kollade jag(äntligen) i instruktionsboken för kyl och frys...

Har ju inte kollat vilken temperatur som dessa är inställda på. Då mamma bara gjorde det lite snabbt när jag flyttade in, och sade "Sådär. Du får justera det där själv sedan"...

Vilket jag aldrig gjorde...

 

Jag har ingen termometer hemma. Så att jag har ingen aning om kylen...

Ska köpa en sådan...

Men frysen var iallafall inställd på för hög grad... Sänkte den lite. Men ska kolla temperaturen igen innan jag lägger mig. Och se om den ska sänkas mer...

 

... Nötterna fick även flytta in i kylen idag... Då jag har läst i många dagar nu, om vart vad ska förvaras. Och nötter och fröer stod som "helst i kylen"...

Men jag har inte velat ha dem där.. Då jag är van vid att ha dessa i skafferiet bland godiset...

 

Men så beslöt jag mig idag, för att dessa skulle få flytta. "De är ju ändå närmare familjen "frukt och grönt" än godis"...

... Och pastan och riset flyttade ovilligt in i skafferiet istället för skåpet över kylen, där de tidigare har legat. Då det är kallare i skafferiet...

 

...

 

Ja, jag håller på och tvångsmässigt, dag in och dag ut, lär mig mer om alla dessa matvaror. Om hur de ska förvaras och hur länge...

.. Och att inte kunna för en dag, släppa på fixeringen, gör att jag blir alldeles trött i skallen...

Oooh, denna oro..!

 

... Kollar iallafall mindre recept nu..

Eller ja. Idag. De senaste dagarna har det ju varit väldigt intensivt...

 

...

 

Idag hörde jag av mig till mamma, för att meddela när jag tänkte komma till dem på lördag...

Men bestämde mig sedan för att fråga vad de skulle göra på fredag. Då jag hade lust att spendera lite tid med dem ensam, på en filmkväll. Det kändes så länge sedan sist. Och jag kan behöva en paus ifrån vardagen, och kanske få prata lite med mamma.

Det har ju aldrig blivit av de senaste gångerna vi har träffats. Vore skönt att få dela lite bekymmer med någon...

 

...

 

Ja, det kanske var det...

Och kanske är det tillräckligt lugnt inombord nu, för att jag ska kunna ta tag i disken...

 

God natt med er <3

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se