Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Kunskap

Av D - 19 december 2016 23:03

Ångesten och oron idag, har varit näst intill outhärdig...

Sådär så att man bara vill öppna ventilen som hindrar själen från att ta sig ut, och lyssna till dess rop efter frihet...

Ja, det känns som om den bankar och slår därinne... -Och jag orkar snart inte hålla den kvar längre...


... Det är fåtöljen.. Det är kanalpaketet... -Det är oron som kommer med att inte kunna ha kontroll över allt och alla... Som kommer i att inte få kontakt med de människor som jag som mest behöver ha kontakt med... Och som, när jag väl får kontakt, inte kommunicerar på "rätt sätt"...

Och det är att svälta och att hetsäta... Det är tröttheten och utmattningen.. -Hungern som kommer med svälten...

... Och det är att... inte ha något liv. Inte vara lycklig... -Och att känna att man inte kan ta sig dit man vill.. "Hur mycket man än kämpar, drar och sliter...

-Och det är att känna att man inte alls kämpar... Att man kanske varken vill eller känner för att kämpa åt rätt håll och ta tillvara på all sin styrka och potential...

Det är att... känna sig svag... Fastän man är stark...


...


Idag har jag...

Mitt i natten igår, började jag, bland alla andra bekymmer(med fåtöljen, pengarna tillbaka, osv), oroa mig över kanalpaketet igen...

Jag litar inte till två procent på det företaget som jag köper tjänsten av..! -Kontakten sinsemellan funkar inte. Och eftersom att jag då skriver så många mail med olika och ibland återkommande frågor.. -Känner jag bara att så mycket kan gå fel hela tiden... -Jag menar. De svarar i omgångar. Olika långt emellan svarstiderna... Och det är ju(förståeligt) olika människor som svarar varje gång!


... Jag skrev en lapp med punkter på de saker som oroar mig just nu... -En av många lappar och listor som jag har pågång för samma problem, just nu...

Och så gick jag(så småningom) och la mig...


... Idag. Enda sedan jag vaknade, har just det bekymret legat som en tung och smärtsam massa över min själ. Som har fått den att banka och slå. Att verkligen försöka brotta sig ut därinne! -Och jag har bara haft lust att släppa ut den...

Jag har gråtit i omgångar... Och jag har bara känt att jag verkligen inte orkar med detta längre nu. Jag är färdig. Och jag känner ingen... -Det finns ingenting som jag tror på just nu, som är värt allt det här... Inte när känslan av att det aldrig kommer att ta slut, livas inombords..!


Jag vill bara att det tar slut nu.

Jag orkar inte vara vuxen. Med all oro och ångest. All osäkerhet och stress...

Jag orkar inte vara vuxen när det känns så tungt. Och när varenda liten sak som betyder lycka för mig, är för tung och gör mig för stressad, för att vågas eller orkas med...


Jag mår dåligt. Och en sådan dag som jag har haft idag, är de dagar som avskräcker mig som mest...

Och att jag nu tycks ha förlorat den lilla självkänsla och det lilla självförtroende som jag förut ändå hade.. -Det gör bara att hoppet fösvinner ännu mer... Och uppgivenheten den bara växer... Bygger bo i min själ...


Det är säkert bara ännu en tung och orolig period i mitt liv. Och kanske lägger det sig snart igen...

Men jag ser det inte... Och anledningen(en av dem) är min rädsla att släppa alla mina bekymmer... -Jag behöver kontroll över dem. Och då kan jag inte bara släppa dem fria...

Jag måste hålla hårt... Krampa fast ordentligt... -För att vem vet vad som händer, om jag inte tänker på dem tills de inte längre finns?!


...


Jag har bara suttit och legat vid tv:n idag...

Jag har sett på tv. Men på grund av ångesten, oron och stressen inombords, knappt haft något ljud på alls...


Dock så skrev jag ytterligare ett mail till Kanalpaketet.

Jag blir så orolig när de inte svarar efter över en veckas tid..! Och att betala 700 spänn eller mer! -För att titta på tre till fyra kanaler..(!). -Nej, det vill jag inte göra. Inte ens för en månad!


... De svarade. Men på det mail som var över en vecka gammalt.

De skulle fixa så att jag blev nedbytt tills min fria tid var över.

... Först blev jag lättad... Men så kom jag på mitt mail som jag skrev idag..! Där jag hade skrivit ett datum som jag ville ha det bytt..! Och jag fick ångest. Blev orolig...


Jag menar. Nu har en gubbe sagt att de ska fixa så att jag byts ner när mina fria månader tar slut. Och en annan läser om några dagar, att jag vill bli nerbytt en viss dag..!

... Men ja. Jag svarade på svaret jag fick från dem idag. Och skrev att jag hade precis mailat dem från deras hemsida. Och att de skulle ignorera det mailet...


Så att. Kanske löser det sig.

Men eftersom att jag verkligen inte litar på dem, blir jag orolig gång, på gång, på gång. Och jag får ångest...

Att inte ha kontroll är det värsta jag vet... Och jag kan omöjligt ha kontroll över någon okänd som sitter framför en skärm på, för mig okänd plats!

Och nu har jag autogiro hos dem. Så att om de inte fixar detta åt mig, kommer onödigt mycket pengar dras från mitt konto automatiskt! -Dessa blir det jobbigt att argumentera tillbaka! .. -Även fast de har lovat att byta ner mig i rätt tid...


...


Och så är det fåtöljen. Att skicka tillbaka den under de helgdagar som nu pågår. Och att om det nu inte kommer att gå, ändå få tillbaka pengarna för den... -Tänk om den blir för sen för att kunna returneras?!

Jag vet ju inte hur det där funkar. Vilka regler som gäller vid returer... Hur lång tid man har på sig... Och så vidare... -Och jag kan ju kolla upp det... Men jag har bara... ingen energi...

Mer fakta, betyder mer i huvudet. Mer att bära inom sig... -Och just nu, orkar jag bara inte... Det är redan för mycket...


... Jag kollade packtejp på nätet... Tänkte om det fanns någon bra sida att köpa ifrån...

Men då jag upptäckte att det finns "dåliga tejper", och det var väldigt dyrt med frakten.. -Konstaterade jag att jag helt enkelt får försöka pallra mig in till stan någon dag...

Men då jag inte har något aktuellt månadkort till bussen just nu, vill jag inte resa för mycket... Och orken att resa varje dag, är för liten för att jag ska vilja fylla på busskortet...


...


Jag var till affären en vända.

Jag var hungrig. Slut i både kropp och sinne...

Och även fast jag just nu tycks ha tagit mig ur mina ätarcravings, har ångesten och stressen inombords varit för tung idag, för att jag skulle vilja avstå ätandet längre...


Så att idag har det blivit lite naturgodis och en kopp naturell yoghurt...


...


24åringen ringde... Men jag svarade inte...

Jag satt hopkrupen i soffan, med en kudde för ansiktet, som jag torkade tårar med... -Så att. Även om jag ibland kan tänkas svara i telefonen, var inte detta en sådan gång.


Hon skrev dock lite senare, och undrade om jag ville vara med på mammas present... -En lättnad.

Tack, 24åringen! Nu slipper jag tänka på den bördan något mer...


...


... Annars har jag bara känt att jag måste hinna orka duscha under morgondagen. Alternativt, tidigt på onsdag innan mamma och pappa kommer och hämtar mig!

... -Samtidigt som jag känner ett visst behov av att åka in till stan imorgon. Köpa packtejp, så att returneringen av fåtöljen ska kunna ske så fort som möjligt...

Och... Ja, jag är hungrig. Svag... Och även om jag känner ett visst motstånd, med tanke på onsdagens julbord.. -Känner jag att jag kanske vill köpa någonting... Men eftersom att det blir svårt att köpa lite och äta normalt, och jag kanske hamnar i ett hetsigt ätande istället.. -Vet jag inte hur smart det är...


Det känns som en sådan smal balansgång, det där..

Jag vill svälta, men ändå äta lite grann... Jag vill hetsäta, men samtidigt svälta och äta normalt...

Och det känns inte som om jag kan få mina känslor stabila, hur jag än beter mig...


Jag vill inte bli överviktig...

Det spelar mig dock ingen roll ifall jag är mager in till döden, eller ifall jag är normalviktig...

ANNONS
Av D - 18 december 2016 23:30

Idag. Trött i kropp och själ. Helt slut...


...


Jag hade svårt att somna inatt. Då jag hade för mycket i huvudet.

Klev upp mitt i natten, för att kolla följesedeln till min fåtölj... -Jag kom nämligen på att det kanske inte ens var min egen följesedel som jag hade läst på... -Då det hade stått ett meddelande skrivet i bläck, om att fåtöljen inte motsvarade "våra förväntningar"... "Den var för mörk"...

Jag kom på att det kanske var den förra kundens... -Och i så fall hade de inte ens öppnat kartongen när den blivit tillbakaskickad, innan de skickade den vidare till mig..!


... Jag kollade ordernumret.. -Fel! ... Kollade kundnumret.. -Fel! ... Kollade beställningsdatumet... -Ja, det var fel!

... Och först då, insåg jag att "referens" betydde "jag" och inte någon på företaget... -Hade jag vetat det, hade jag ju även reagerat på att namnet var fel.


Jag började skriva ett eget meddelande på den förre kundens följesedel. Skrev ner allt som jag hade reagerat på med det här köpet... -Och sedan la jag mig för att försöka sova igen...

Men jag kunde bara inte koppla bort! -Började fundera på hur jag skulle föra fram mitt meddelande "om de inte ens öppnar kartongerna innan de skickar dem vidare till nästa kund!"... -Jag kunde ju inte lägga det i kartongen. För att då kan hända att nästa kund får meddelandet. Och jag vill ju att företaget läser det...


Visst. Man kan skriva sina omdömen på deras webbsida. Men det känns som om det mer är för att kunderna ska kunna läsa vad andra tycker om företaget...

-Nej. Jag ville att de skulle läsa meddelandet om just den leveransen, och koppla ihop det direkt.


... Jag funderade på att lägga meddelandet i en plastficka som jag sedan tejpar fast på kartongen...

Så att de garanterat rycker bort det... -Kunden får det inte... Och chansen kanske(kanske) finns, att de öppnar det.


Men så kom jag på att det kanske var bättre att utesluta den förre kundens följesedel och istället skriva det på ett litet anteckningsblad...


...


Till slut, så somnade jag iallafall... Och sov oroligt hela natten... Tills jag vaknade på morgonen... -Vaknade igen, igen... och igen...


När klockan blev elva, klev jag upp... Ja, jag tror att det var ungefär då...

Började direkt fundera över detta brevet. Meddelandet..

Det kändes(känns) så vanskligt på något sätt, att skicka med ett såpass utförligt meddelande med feedback i paketet... -Jag menar. Hur kommer de att reagera? -Kommer de att ha några motsättningar? ... -Och riskerar det mina pengar tillbaka?


Jag menar. Det bör ju inte göra det.

Jag har ju rätt till min åsikt. Och rätt att ångra mig... -Allra helst när de har sagt det!

... Förutom det, vet jag inte hur det där funkar...


...


Jag skrev iallafall ihop ett brev. Två gånger... Men om man räknar med den gången jag skrev det på datorn(för att få lite andrum och ångermöjligheter i det jag skriver), -tre gånger...

Och la det sedan i en plastficka... -Också två gånger...


... Efter det...

Tv:n var på... -Datorn likaså...

Så att jag minns inte om jag satt där en stund först.. -Jo, det tror jag.

Och sedan gick jag iväg till affären...


Jag var sugen på både pizza och smågodis...

Och eftersom att jag hade tänkt köpa lösgodis redan sedan igår, och blev plötsligt sugen på pizza idag.. -Bestämde jag mig för att köra på båda. -Men då skulle det vara allt jag äter idag...


...


Jag åt min pizza(fryspizza)...

Eller ja. Jag väntade ett tag. Såg på tv, och väntade så länge jag kunde stå ut med hungern... -Så nära klockan två det bara gick...

Men vid halv ett gav jag upp... -Nu blev det pizza!


... Några timmar senare. -Godis.


... Annars har jag bara känt mig helt slut idag. Hungrig fastän jag ätit... -En dov huvudvärk...

Och jag har oroat mig både för fåtöljen som ska tillbaka. För meddelandet, och för att få pengarna tillbaka.. -Och för kommande sociala sammanhang med familjen. Träffar med syskon och föräldrar. Presenter som ska eller förväntas köpas hit och dit... -Och att veta att det kommer att fortsätta.. År efter år efter år.. -Tills livet tar slut... -Och jag vill bara vila...


... Ja. När jag tänker på det, önskar jag bara att allt tog slut...

När jag tänker på det, blir jag bara så avskräckt från livet... Från att det händer saker...

-Som jag hörde mig själv säga tidigare idag "Ja, om det bara inte krävde så mycket energi att vara lycklig"... -För att det gör det! Det kräver så mycket styrka. Så mycket mod... Och så himla mycket energi, för att orka sig ut i livet... Ut till andras förväntningar... Andras känslor och tankar... -Så mycket mod, för att göra de saker som kräver kunskap, skicklighet, erfarenhet eller den rätta känslan.. -för att fungera...


...


... Jag har funderat praktikplats... -Bara försökt föreställa mig...

Och så har jag känt mig stressad inför julbordet den 21:a... -Övernattningen...

.. Det faktum att jag behöver duscha imorgon...


Och min ända har varit nästan konstant placerad i soffan..

Varav den nätta huvudvärken och den tyngre tyngden över själen...

... Varav tankarna på praktikplats.

ANNONS
Av D - 16 december 2016 23:47

... Egentligen orkar jag inte blogga idag.

Men eftersom att jag inte trivs med att hoppa över en dag helt plötsligt(värsta kaoset!), ska jag se till att åtminstone skriva lite om dagen...


...


Trots gårkvällenes beslut och knappa lättnad över att nu skicka tillbaka fåtöljen istället, har jag ändå haft en del ångest och osäkra känslor inombords, vad gäller det...

Jag menar. Inte så mycket kanske, att den försvinner... -Det är klart. Den var ju snygg, och för korta stunder, bekväm att sitta i... -Utan mest för att jag känner en himla press till att ersätta den med en annan "nu, nu, nu!"...


Jag menar. Jag känner mig spänd. Jag söker ständigt bland bilder och webbshops, efter "den rätta fåtöljen"... -Och jag har svårt att komma fram till vad det är för en slags fåtölj jag söker. Vilken färg jag är ute efter.. Vilket material den ska vara i... Och på vilket sätt den ska stå på... -Hänga, stå... -Hur stor den kan vara...


Och vad jag än söker efter. Hur mycket jag än tittar... Hur många alternativ jag än går igenom...

-Jag tänker fortfarande för mycket för att kunna få fram några äkta känslor som jag litar på... -Den där klara känslan av att "den där är bara såå rätt!"...

... Nej. Ingen självklarhet här...


...


Jag tror att jag vaknade ganska många gånger inatt... Eller rättare sagt, imorse innan jag klev upp...

Men när klockan blev halv tolv, klev jag upp och satte mig framför tv:n för att se på HemTillGården...


Jag hade inte tänkt åka in till stan idag. Men ville gärna göra det...

Grejen var bara att jag inte hade ron till att åka hemifrån förrän mitt beslut om aktivitet genom kommunen, hade kommit... Och jag hoppades starkt på att jag skulle slippa vänta tills efter helgen! -"Hur många dagar kan det ta för ett brev att fraktas tjugo minuter?!"...


... När jag nästan hade gett upp om att det skulle komma idag, kom det iallafall.

Jag blev beviljad aktivitet...

Och jag skulle vilja säga att det känns bra. Underbart.. -"Det var ju det här jag hoppades på!"..


Men förutom att det används flera år gammal information som inte är i närheten av min situation längre.. -Känner jag väl lite grann att det faktum att jag har den hårdaste tiden framför mig, när det gäller att ta mig ut.. -Sänker mig lite grann i den glädje och lättnad som jag annars hade känt...

Nu har jag åter möjligheten att ta mig ut någonstans och slippa hemmavardagen för några timmar... -Men att sedan klara av att ta mig ut... -Det är en annan kamp!


...


Jag ville iallafall åka in till stan idag.

Mycket för att det skulle bli långt att sitta hemma hela dagen och bara glo... -Men också för att jag funderade på att tillåta mig själv att köpa något gott idag...


Ja, jag hade ångest.

Ångest för att jag inte ville tillåta mig själv. Samtidigt som jag verkligen kände cravings för det..!


Jag jiddrade och jiddrade. Fram och tillbaka...

Och sedan, när stressen kom ikapp för att bussen snart skulle gå.. -Bestämde jag mig för att åka iväg till stan ändå, och sedan bestämma mig för ifall jag skulle tillåta eller inte...


Grejen var ju... -Är ju, att ifall jag köper godsaker(eller färdigmat), vill jag inte bara äta lite... Utan jag vill både köpa.. och äta(!) jättemycket!!

Så att därför blev det ett stort krig inom mig... "Jag vill bli av med min propparmage... -Inte göra den större!"...

För att det är ju ett faktum... -Äter man mer än vad man gör av med... -Då går man upp i vikt..!


...


Väl i stan, gick jag in på en butik. Inte den jag tänkte. Utan en nämre...

Kollade om de hade extrapris på det som jag hade tänkt köpa "för att, bara då kan jag tillåta mig själv"...

-Men det hade de inte...


Så att.

Trots gnagande begär inombords, ständigt rullandes i tankarna.. -Möjligheten som finns, men som jag väljer att strypa.. -Gick jag tillbaka till busstationen och väntade på bussen, de tjugo minuter som var kvar...


... När jag väl klev av bussen sedan, gick jag ändå in på affären här i byn och köpte ett kakpaket och en liten påse naturgodis...

-Ja, jag klarade det ett tag. Med sedan stack jag nålen i ballongen...


...


När jag kom hem, räknade jag ut kalorierna. Kom upp med en ny plan för hur jag skulle undvika att hetsäta så att jag går upp i vikt... -Och såg till att jag istället skulle ha chansen att gå ner i vikt...

Och sedan satte jag mig vid tv:n och åt...

Den ena tuggan efter den andra, stoppade jag in i munnen i all världens fart... -Tills det inte fanns något kvar...


... Jag har nervöst och intensivt, kollat olika fåtöljer på nätet...

Intensivt och utan att kunna släppa det ur tanken..

-Oroligt och ångesttungt, sökt efter "den rätta perfekta"...


Jag har även svarat på 28åringens mess som hon skickade igår...

Hon frågade än en gång, ifall jag hade lust att träffa henne i stan imorgon...

Jag menar. Visst. Det händer så mycket just nu och jag känner mig alldeles utmattad och dränerad... -Och även om det kan vara skönt att komma ifrån lite och träffa folk.. -Så är hon så krävande i sig, att jag inte vet om jag kommer att kunna bära ångesten och frustationen, som det ser ut just nu...


Men eftersom att jag inte vill avvisa henne och sedan råka stöta in i henne i stan imorgon(om jag får för mig att åka dit en stund), så sa jag bara att jag inte kunde svara på det...

Så att... Möter jag henne imorgon, kan vi ju passa på att umgås. -Och känner jag att jag behöver vara hemma, så kan jag ju vara det... -Inget bestämt!


...


Jag har sett på film.

Och nu ska jag gå och lägga mig.


Hoppas på att det där j*vla fåtöljdilemmat snart kan lägga sig!

Dumma minne. Dumma reklamannonser. Dumma känsla av bakslag... Och dumma(dumma) envishet...


Det gör mig så nervös och tung...

-Såhär ska det väl inte behöva kännas... att leva ett såpass ändå kravlöst liv..?

... Om det känns såhär nu..(!).. -Hur känns det inte då, när jag väl får mer ansvar i samhället och för andra än mig själv?!

Av D - 12 december 2016 22:58

... Jag pillar sönder mig i ansiktet... Och jag fortsätter att pilla...

Jag äter fastän jag är varken hungrig eller sugen... Och jag fortsätter att äta...

Ångesten och stressen.. -Osäkerheten, kommer som svallande attacker lite då och då...


... Men samtidigt så mår jag lite bättre nu...

Lite bättre än vad jag gjorde igår.. Dagen innan det... och dagarna innan det...

... Vem kunde tro att fåtöljen som nästan tagit livet av mig(överdrivet), nu skulle stå på sin rätta plats i vardagsrummet.. och vara älskad?! -Med bara den vanliga "det här är nytt, osäkert och jobbigt-ångesten" kvar.?!


...


Ja-a...


Inatt kunde jag knappt sova alls...

Jag gick och la mig med noll hopp om att få somna in i lugn och ro...

Satte på musik på mobilen. YouTube... -Och la mig för att vila...


Klockan kvart i fyra på morgonen, utan att ha fått en blund, bestämde jag mig för att kliva upp igen...

Egentligen hade jag inte någon som helst ork.. Men jag orkade inte heller ligga kvar och bara vrida och vända på mig. Med alla dessa gnagande tankar i huvudet...


Jag låg framför tv:n och försökte koppla av, fram till klockan kvart över fem... Och sedan gick jag och la mig igen...


...


Jag lyckades somna till slut, men sov väldigt oroligt och lätt... -Sådär så att man är halvt vaken...

-Och vaknade sedan...

Ja, det är luddigt, det där. Eftersom att jag var halvvaken hela natten. Men den var väl runt halv nio när jag kollade klockan första gången...


... Igår hade jag bestämt mig för att verkligen börja ta tag i min vardag. I hushållssysslorna och i ätandet...

Jag hade gjort upp ett enkelt schema med "hur många gånger per vecka, månad" och så vidare...

Och för att få det att verkligen fungera, ville jag komma upp med ett belöningssystem. Så att jag får motivation till att verkligen... vilja...


Och det är där det tryter.

Det är svårt att komma upp med en bra motivation. En bra belöning för mina ansträngningar och framgångar.. -När det inte finns någonting här i livet, som jag vill ha och ser fram emot. Det finns ingenting kul eller för mig kärt, som jag inte samtidigt mår dåligt av att ägna mig åt...


... -Så att, det sprack.


Idag när jag hade fått svar om fåtöljen när jag vaknade, sprack det. Lika direkt och hastigt som jag fick för mig att satsa från första början... Lika starkt som jag för några timmar, kände att jag skulle satsa stark.. -Förvann den motivationen på grund av hur sjukt jobbigt allt är just nu.. Och hur stort behovet av att äta upp och svälja ångesten, är...

-Och utan någon passande belöning. Motivation.. -Orkade jag helt enkelt inte vilja det längre. -Inte just nu...


... Så att jag tog fram alla godsaker igen. Började vräka och äta. Där jag satt vid tv:n...


Jag svarade på fåtöljnissans mail. Där hon hade skrivit att jag antingen kunde skicka tillbaka den och få en ny, eller behålla den och få 30% rabatt på den...

... Just då, var jag inte intresserad av att behålla den. Och blev stressad för att jag inte visste om det ens var något alternativ längre, att få pengarna tillbaka och skicka iväg fåtöljen...


...


Till lunchtid, kom posten. Då fick jag beslutet om aktivitetersättning från försäkringskassan.. -Som jag hade bett om, då MinKontaktPåKommunen hade frågat om det för att kunna slutföra min ansökan om aktivitet via dem...


... Så att...

När klockan blev runt två.. -Eftersom att den tidigare bussen precis hade åkt.. -Gick jag iväg till bussen...

Skulle lämna av beslutet till kommunen. Så att hon så snabbt som möjligt, kunde skriva klart beslutet om aktivitet...


Jag funderade lite, på vägen dit.. -Om hur jag skulle lämna in det. Om de skulle ha något brevinkast.. Brevlåda.. -Eller om jag skulle vara tvungen att lämna det i luckan...


-Det fanns en brevlåda. Inomhus. Men ändå lättillgänglig...

Jag lämnade brevet.. och gick sedan direkt till busstationen, för att ta första bästa buss hem igen...


... På vägen dit, messade 19åringen. Frågade hur det var...

Jag svarade henne inte med detsamma... Men när jag väl kom till busstationen, kände jag mig ändå tvungen att åtminstone svara kort...


... När jag sitter där och väntar i kylan, kommer 16åringen till busstationen. Han var påväg hem från skolan...

Så att. Trots att jag tycker att det är jobbigt att vara social vissa gånger, hade jag nu sällskap i de tjugo minuter som jag skulle vänta...

-Det var inte så jobbigt. Och även om det var svårt ibland, att veta vad man ska säga, kändes det rätt så naturligt och avslappnat...

Det var helt okej. Och faktiskt positivt.


...


Väl hemma...

Jag minns inte riktigt. Men jag satte mig nog vid tv:n och åt mer godsaker...

Proppade utan lust eller egentligt fysiskt behov...


... Och sedan. Någonstans där i timmarna, fick jag för mig att jag åtminstone måste klara av att få ihop den där fåtöljen "för att veta vad det är jag gör mig av med och går miste om"...

Att få det där mailet imorse, fick mig ju att åter börja tänka... -Om jag nu någonsin hade slutat! ... -Och jag mådde rätt så dåligt av det..

-Jag behövde veta vad jag hade framför mig...


... Så att. Jag tog halvt motvilligt, fram den där fåtöljen ur kartongen... för sjuttioelfte gången sedan jag fick hem den..! ... Och så började jag för tredje eller fjärde gången, försöka få ihop den så att jag får se hur den ser ut!


... Det tog tid. Det var tungt. Hårt... Och jag blev väldigt frustrerad.. -Bröt två naglar under byggandets och stretchandets gång...

Men till slut fick jag äntligen ihop den! ... Inte på det sätt som jag hade velat... -Den kändes instabil och enkel... Och jag kände bara att jag ville rätta till den hela tiden... -Känna på den om den var ranglig.. -varje gång efter att jag hade suttit i den...


Men den satt ihop. Den såg ut som en fåtölj/stol...

Och jag fick äntligen svar på mina frågetecken... -Skulle den vara bekväm att sitta i? Och hur skulle den se ut på plats?


... Jag menar. Jag hade ju bestämt mig för att skicka fåtöljen tillbaka. Eftersom att den gjorde mig så illa...

Och ångesten och osäkerheten lever ju fortfarande kvar. Trots att jag har fallit pladask in i förälskelse med den där stolen..! -Den är skön att sitta i. Den har precis rätt nyans, färg och storlek för mitt varagsrum..! -Och min dagliga ångest och osäkerhet i att ha bestämt att göra mig av med den.. -Saknaden som jag kände inombords...

-Den måste ju bara ha betytt att jag skulle ha den kvar! Att den hör hemma här...


Jag menar. Jag känner en viss ångest. Ångest över hur bra den där fåtöljen egentligen kommer att hålla ihop... Ångest över att den är trasig i skinnet... Ångest över hur den står i lägenheten... Ångest över hur mycket jag kommer att vilja sitta i den...

-Men. Att behålla den, känns nu självklart. Den hör hemma här. Jag sitter bra i den... Dess utseende är mer än perfekt..! ... Och att inte behålla någonting som jag har blivit så förälskad i.. -och kanske chansa på en annan(!)... -Det känns bara idiotiskt!


... Nej, nu har jag bara "detta är nytt och ovant-ångesten" kvar... -Och den får jag ju leva med de första dagarna eller veckorna, oavsett! ... -I det faktumet spelar det ingen roll vad det är jag tillför till liv, hem och vardag..!

Men jag hoppas att nyheten lägger sig snart... -Den där stolen har tagit alldeles för mycket av min energi nu...


...


Nu väntar jag bara på beslutet från kommunen(och svaret från kanalpaketet, svaret från fåtöljen..).. -Hoppas på att inte få den väg som jag har det minsta lilla hopp om, blockerad för mig...


Och så har jag 23åringens 24årsfirande på torsdag... -Så att jag ska väl försöka orka slå in hennes present, och duscha innan dess!

... Och sedan. Någon dag i veckan, bör jag även köpa present till mamma...


-Men av att bara tänka på allt, blir det för mycket!

En dag i taget... -Blir allt en enda gröt, så får det så vara..! Jag orkar inte kräva av mig själv, någonting som jag inte orkar uppnå, just nu...

Av D - 10 december 2016 00:17

... Jag har verligen haft en urusel dag idag. Har det fortfarande...

-Och det börjar kännas som om det här är min nya vardag...


... Jag menar. Jag har ju så länge jag kan minnas, mått rätt så dåligt i vardagen... -Men som jag känner nu, orkar jag verkligen inte känna!


...


Idag...

Jag stannade ju hemma hela dagen idag. Eftersom att min leverans av taklampan "kunde" ske idag. Jag visste ju inte säkert. För att jag inte får någon info... -Men den "kunde" ju komma.


... Under dagen, har jag sett på tv...

Jag har fortsatt oroat mig över kanalpaketet. Att jag inte får kontakt med de jag har tjänsten hos...

-Fortsatt oroat mig över taklampan som jag inte hört någonting ifrån...

Och hela dagen, har jag känt för att proppa. Men inte kunnat gå och handla...


... Jag fick svar ifrån MinKontaktPåKommunen..

-Jag mailade henne igår och frågade om hon skulle hinna klart med beslutet om aktivitet, innan jul...

-Hon ville ha bedömningen om aktivitetsersättning från försäkringskassan... "För att kunna slutföra beslutet", svarade hon...


... Jag öppnade även kartongen med min fåtölj i, som pappa och jag hämtade ut hos postombudet igår...

-Vilken visade sig vara trasig!

... Jag blev så förtvivlad! -Ingenting tycks gå min väg, nuför tiden..! -Jag är jättestressad. Har jättemycket att tänka på, och tycker att det händer alldeles för mycket på en gång..! -Och så händer detta!


.. Hela kvällen igår, inpå natten.. -Satt jag och letade present till mamma.. -Kunde inte slappna av...

Taklampan som aldrig ville komma. -Som jag inte visste någonting om...

Alla sociala sammankomster och förväntningarna i det...

Oron i att inte kunna få kontakt med de man köper tjänster och varor ifrån...

... Ätandet... Vardagssysslorna... -Och alla förändringar i hemmet!


... Och så, när jag väl får hem ett av de paket jag väntar.. -Så att en sak kan strykas från den meterlånga listan med oro och bekymmer. Med "Att göra.. Att fixa".. -Så är det ändå inte rätt!


Fåtöljen var i fel färg...

Den var trasig i lädret... Sådär så att det övre skiktet låg som flärpar ovanpå, på ett par ställen... -Och att montera ihop den..?!

-Nej, ingenting kändes rätt..!


... Jag skrev direkt in och anmälde att den var trasig och att jag inte ville betala 4000 spänn för någonting som redan håller på att fallera...

... Börjar sedan tvivla... -Den är i fin färg.. "Jag tycker om den"...


... Jag kunde inte slappna av...

Jag tog fram fåtöljen.. -Packade ner den igen...

Drog fram den igen...

-Funderade och stirrade. -Drog fingrarna över flärparna där skinnet var trasigt...

-La undan den... Drog fram den, och stirrade igen...


Jag kan fortfarande inte koppla av...

Men jag har bestämt mig för att, någonting som gör mig så ont, ska inte få vara kvar...

-Jag menar. Returnerar jag varan och tar pengarna tillbaka, kan jag ju köpa en ny fåtölj.. -Likadan eller helt annorlunda, precis när jag känner för det sedan...


Jag måste bara försöka släppa den och gå vidare...

-Funkar inte denna, finns det säkert en annan som skulle passa precis lika bra i mitt vardagsrum, om sådär ett år eller så!

-För att det som smärtar mig mest, är väl att denna fåtöljen hade legat bland bokmärken på datorn i över ett halvår innan den kändes helt perfekt och självklar till mitt vardagsrum..! -Och att den nu inte känns bra längre, gör mig lite förtvivlad.. "Vad känner jag egentligen? Vad kommer jag att ångra och inte?"...


Men jag känner ändå att jag behöver släppa den...

Den är för tung för själ och sinne att bära... -Det är inte värt det...


...


Lampan kom också idag...

Jag mailade fraktbolaget, som sa att de inte föraviserar... -Men att den skulle levereras idag...

... De ringde en halvtimme innan de kom... -Och så var lampan här.

Hade det inte varit för fåtöljen, hade jag kunnat dra en lättnadens suck idag. Eftersom att jag då inte längre väntar några paket... -Men nu har jag istället fåtöljbekymret och den returen att oroa mig över! -Som hänger som tunga svarta moln över både sinne och själ...


... Lampan blev också lite av en tyngd över bröstet.. Täthet i skallen.. -Att varva fåtöljbekymret med...

Den var hel och så... Men frågetecknet om det skulle gå att sätta den högt upp i taket, utan att sladdar och vajrar ska synligt visa sig som en hoprullad massa däruppe.. -Kvarstod... -Och jag vågar mig inte på att kolla upp det...

-Och inte heller kunde jag hitta info om hur starka lampor den klarar av..

-Och någon stickkontakt fanns inte med. Utan det var en massa små, små färgade sladdar som skulle kopplas in på något sätt.. -Vilket jag inte alls förstår mig på!


Pappa ska ju hjälpa mig med det där...

Men att "attackeras" av någonting som jag inte förstår mig på och som jag inte kan luska ut... -Eller att något är på ett sätt som det inte skulle vara.. Eller som jag inte visste att det skulle vara på... -Det etsar sig bara fast i huvudet och gör mig stirrig och fixerad!


... Jag la taklampan i köket och stängde dörren...

Fåtöljen är nerpackad i kartongen. -Och hade jag haft packtejp(eller vad det nu heter) hemma, hade jag tejpat igen den och ställt den så nära ytterdörren det bara går..!

"Bort med problemen! Bort!"...


...


Annars har jag varit till affären nu till kvällen, och handlat en massa godis och kakor som jag egentligen inte ens ville ha.. Som jag inte var sugen på... -Bara för att jag behövde tugga. Vräka. Proppa... -Det var ett stress-och ångestrelaterat måste!


Jag har proppat. Ätit massor. Och jag har druckit likör...

-Medans jag varvat mitt tv:tittande, med skrivande och att nervöst springa och riva upp kartongen med fåtölj i...


... Jag borde köpa present till mamma... -Men det får bestämt vänta!

Dagen idag, har dragit musten ur mig... -Och för att inte skilja sig från igår, också lite tårar..!


... Hade jag kunnat, hade jag dragit i strömbrytaren. Nödbromsen.. -Och somnat in nu...

Det här är alldeles för tungt att bära, för att vilja ge mig in i fler dagar...

-Det är för mycket som kan gå fel... -För många beslut att fatta... -Och för lite ork till allt som behöver göras... -Till allt som förväntas av en... -Till allt som man önskar att man klarade av och orkade med...


... "Hellre inte finnas.. Inte uppleva.. -Än att finnas men ändå inte uppnå.. -Ändå svika och vara otillräcklig.."...


...


Nu blir det att proppa och dricka lite till...

Sedan får vi se hur länge jag orkar...

-Mitt hjärtat värker..! -... Och gud vad mycket det väger!

Av D - 2 december 2016 22:40

... Nu har jag skapat mig världens röra i köket.

Under några dagar, har disken och skräpet hopat sig på alla tillgängliga ytor, -Torra orangea pölar av kladd och fett, har lagt sig som ojämna ringar på bord och riskbänk...


Och nu har jag stängt dörren in dit. Så att jag kan koppla bort det för en stund. Det stora stöket som skapar stress i mitt sinne. Tyngd i min själ...

Där måste röjas, diskas och torkas. -Innan jag kan göra någonting mer därinne igen..!


...


Igår var jag på möte med JobbChoach och MinKontaktPåKommunen...

Vi skulle, på min begäran, äntligen prata om aktivitet. Och jag skulle få ansöka om aktivitet genom kommunen.. igen. För typ tredje gången eller så.. tror jag...


Men det här är första gången som jag känner att jag står själv på den ena sidan av linjen... Och de på den andra.

Jag förstår vad de säger och hur de tänker... Men samtidigt så vill jag ju bara gå den väg som jag tror mest på. Som känns som mest möjlig... Och som jag tror att kan ta mig dit jag vill, så snabbt och smärtfritt som möjligt...


... Men de håller inte riktigt med mig om vilken väg som är bäst... Och jag kan ju förstå varför. Helt och fullständigt..!

Men det gör ju inte att deras väg känns mer möjlig och rätt för mig!


... Okej, jag ska sluta tala i gåtor.

Deras synvinkel är iallafall att jag inte ska ansöka om en aktivitet igen, förrän jag har fått hjälp från vården. Förrän jag mår såpass bra att jag slipper misslyckas gång på gång. De är oroliga för vad som händer med mig när jag inte lyckas. Och hur dåligt jag mår av det... -Och de är helt övertygade om att jag behöver professionell hjälp innan jag försöker mig ut igen...

Men jag, å andra sidan. Jag känner att jag har haft kontakt med vården såpass många gånger, att jag redan vet att jag snarare går åt fel håll och backar, än börjar må bättre av det.

Och att jag aldrig tidigare har lyckats samarbeta med dem... -Det sinkar mig bara i min kamp...


Jag vet ju inte hur jag mår och vad jag behöver. Jag vet inte hur bra eller dåligt mitt liv är. Vad som fungerar och inte fungerar...

Och att jag ena sekunden, i ena tanken.. -Känner att jag är stark och frisk. Pigg och glad... -För att i nästa, känna att jag rasar samman och varken orkar eller klarar någonting... -Det gör det omöjligt för mig att lyckas ta emot hjälp!


Men däremot, så är det fortfarande möjligt för mig att gång på gång på gång, försöka ta mig över det hinder jag upplever i att ta mig ut på aktivitet. Rädslan, ångesten... och den ständiga känslan av att behöva backa. Springa därifrån.. -Som uppstår.

Jag känner fortfarande att jag har en chans till att känna mening i livet, och kanske bli lycklig... -Lämna ätstörningen lite i bakgrunden och få fokusera rätt för en stund.. -Om jag bara lyckas komma ut i åtminstone några timmar om dagen... (Och i mitt sinne, gärna 15 timmar om dynget! Mest för att kunna fly helt..!)..


... Men det känns ju inte så möjligt, -när de, för det första, redan när jag kommer till mötet, börjar övertala mig om att jag kommer att misslyckas. Och att jag kommer att må sjukt dåligt(inte orden de använde, såklart) av det... -Innan jag ens har fått en till chans!

Visst för att det har gått åt skogen varje gång tidigare. Men vad som händer om jag inte får min ansökan beviljad på grund av deras oro, är ju att de stänger den enda möjligt öppna väg jag kan se..! -Och skulle jag må mindre dåligt av att inte ens få chansen till att lyckas?!


... Och det gjorde det ju inte bättre heller, att jag blir som en stängd bok med hänglås på, varje gång som jag sitter i ett möte. På grund av att jag känner mig pressad mot väggen. Ihopknycklad till ett hårt lerknycke... -Och får känslan av att bara vilja springa iväg..!

... Jag kunde inte svara på mycket. Kunde inte tänka klart... Och även om jag oftast inte har svar på mina egna frågor.. På hur jag ska ta mig dit jag vill(eftersom att jag inte vet vart jag är).. -Så blev det ännu svårare när jag satt där med krökt rygg och blicken fast i golvet, på mötet igår!


...


Jaja. Nog om det.

Jag får ändå känslan av att hon kommer att avslå ansökan...


På torsdag nästa vecka, ska jag på möte med min handläggare på försäkringskassan. Det första mötet.. Eller andra.. -Som jag har haft på över tre år..! Säkert fyra!

Jag ser faktiskt fram emot det, lite grann...


... Jag menar. Jag vill ju ha krav på mig. Jag känner att jag behöver krav på mig.

Och jag har ju svårt att förstå hur jag kan få gå med aktivitetsersättning i flera år, utan att någon försöker skjuta mig rätt. Ställer de krav som gör att jag tids nog kan ta mig ut i arbetslivet!


Jag saknar det.

Jag borde kunna sätta dessa krav på mig själv. Sätta upp mål och ultimatum..

Men jag orkar inte. Jag klarar det inte. Och på grund av rädsla, uppgivenhet och förvirring.. -Gör jag det inte. Jag backar bara.


Men kraven behövs. För att mitt liv står stilla.

Och hellre ett pressat liv i ångest och otrygghet... -Än ett tryggt liv utan krav, där det inte händer någonting!

Hellre ett liv med ultimatum för inkomst... Ett liv där jag håller på att tyna bort på grund av brist på inkomst... -Än ett enkelt liv där jag tar utan att ge.. och dör lika meningslös som jag redan känner mig..!


... Ja, jag vill ha krav. Och jag hoppas att hon kommer med något annat till mig på torsdag, än "vården". För att jag är trött på att få det i ansiktet varje gång som jag vill ha hjälp framåt! Jag vill gå en väg som jag tror på och kan se...


...


Förövrigt.


Det händer mycket just nu, känner jag.

Mycket med syskon och föräldrar. Många sammankomster och umgängen...


Och mycket som förändras. I hemmet.

Saker som jag köper. Paket som ska anlända...


Jag lagar mat... Enkla saker. Men ändå.. -Koka några grönsaker. Pasta... Göra en kaka i mikron...

Det har inte varit så mycket matlagning. Knappt någon alls. Eftersom att jag har levt och lever på godis just nu...

Jag har svårt att ta mig ur det. Eftersom att jag inte orkar med matinköp, planering, matlagning. Jag orkar inte med att förvara maten. Att diska efter matlagning...

Och bara all tankekraft och ångest. Nervositet.. -Som hela den här proceduren innebär...

-Nej. Godis. Kakor... Choklad. -Det är min energikälla, för tillfället!


... Men igår kokade jag grönsaker och gjorde soppa av dessa. Bara två portioner. Som egentligen blev två halva portioner... (min hjärna vill egentligen svälta, just nu)...

Och idag fick jag för mig att testa göra "kött"bullar av kikärtor.

Utan recept, körde jag ihop en smet. Glömde kryddor och salt... -Och försökte få till dem...


Tre olika sätt, blev köttbullarna tillagade på. Och inombords och ut i hela kroppen, var jag stressad och på helspänn...

Men jag smakade två av dem. Bullarna blev i två olika utföranden och strukturer.. Så att jag smakade en av varje sort... -Och trots olika strukturer och kryddningar, smakade båda underbart!


... Nöjd.

Men nu är jag dock uppstressad och speedad inombords. Då jag har förvarat dessa... -Och förvaring... Det gör att jag inte kan slappna av! ... Inte förrän stressen och "nyheten" har lagt sig!


...


Idag har jag varit hemma. Är nämligen inne i RödaVeckan nu. Och hade ingen ork eller ro till att lämna hemmet idag. Eftersom att jag ofta blöder väldigt rikligt.. Och toalettbesök varannan timme, blir ju svåra...


Jag har suttit vid tv:n...

Suttit vid tv:n... Suttit vid tv:n, tv:n, tv:n...


Och så har jag gjort de där kikärtsbullarna...

Och ätit lite grann...

Ätit egentligen mer än vad jag känner att jag borde. Men ändå inte för mycket...


... Och så har jag känt mig tung på grund av paketen jag väntar... Paketen som bara blir fler för att jag inte kan sluta beställa... -Fastän jag redan känner mig överväldigad av allt som händer! Allt jag får att hända.. -Alla förändringar jag gör...


Och så har jag såklart funderat lite grann över den där aktiviteten som jag hoppas att jag blir beviljad... "Kanske funkar det den här gången"... -Då vore det ju dumt om jag inte ens fick chansen...

Av D - 1 november 2016 09:03

... Imorgon åker jag hem...

Ja, det är skönt... Men samtidigt lite läskigt "Hur ska jag klara det här?"...


...


Min syster messade mig härom dagen, och erbjöd sig att komma och hämta mig.. "Istället för att åka hem om några veckor, med mamma och pappa"...

Och jag kunde inte motstå!


Det kändes underbart skönt att snart få komma ifrån det här stället. Att få med mig alla mina(framletade) saker härifrån.. Och aldrig komma hit igen(!)...

Och jag ser fortfarande fram emot det. Såhär en vecka senare... Men jag oroar mig ständigt...


Jag menar. Det känns som om jag alltid träffar in precis fel tidpunkter...

Att resa i över fyra timmar, kanske med stopp... Och att samtidigt menstruera... Såpass rikligt som jag brukar göra de första dagarna(!)... Nej, det skulle inte sitta bra!


Men än sålänge har den inte börjat. Inte kommit...

Den är, även denna månad, senare än vad jag förväntade mig... Och jag vet inte om det beror på hur jag behandlar min kropp fram och tillbaka. Eller ifall det har någon helt naturlig och menad anledning... Men min cykel tycks bli längre. Och dagarna mellan blödningarna, känns att bli fler...


...


Nog om det.


Syster kommer iallafall imorgon. Och jag hoppas på en blödarfri och problemfri dag. En dag som inte alls känns spänd eller obehaglig på grund av social press och osäkerhet...

En rolig dag. Där vi kompletterar varandra utmärkt...

Och sedan när jag kommer hem, ska jag må bra. Inte svika mig själv... Och inte fortsätta i samma meningslösa sits som jag tidigare borrade mig in i...


Ja, jag tror inte på det där...

Jag tror fullt och fulltständigt på att 23åringen och jag kan få förvånansvärt kul och tryggt tillsammans. Och att tiden inte alls kommer att krypa fram...


Men resten tror jag inte på...

Att jag kommer att känna meningsfullhet och trygghet i livet. Att jag kommer att kunna bli lycklig. Känna närhet och kärlek i vardagen...

Att jag kommer att känna kontroll och styrka, både praktiskt och psykiskt...

Eller att jag kommer att oförhindrat, orka umgås med de nära jag ändå har...

... Ja-a... Att jag ska kunna ta mig vidare. Framåt.


... Ja, och det största såklart!

... Ätstörningen. Jag ramlar dit när jag kommer hem. För att jag tillåter det. För att jag vill. Har behov utav det...

Och det handlar inte längre om svält. Det handlar om att äta...

Som jag önskar att det handlade om svält! Jag var mindre rädd då. Kände mig mindre sviken...


Men jag ska ha kontroll. Stor kontroll.

Annars måste jag tvinga ut mig själv ur ätandet "För att kunna överleva!"...

Men svälta..? Nej. Inte om jag kan hitta en fungerande och trygg.. -Stabil matstruktur... Utan att behöva jobba med psyket alldeles för intensivt!


...


Förutom det...

Jag promenerar en del, nuför tiden.

Jag går på ett par promenader om dagen. Vilket jag känner att hjälper mig en del när det gäller att inte tänka på mat hela tiden.

Jag känner inte samma sug.

Och att jag är trött efter svettiga och andfådda promenader, gör att jag slappnar av mer...


... Fastän jag inte känner motivation.

Jag menar. Vikten borde ju vara motivation nog. Att jag känner att jag lägger på mig hela tiden. Blir större... Och snabbt glider ifrån tillfredställelsen med min egen kropp...


För att jag har aldrig hatat min kropp. Jag har aldrig känt att jag väger för mycket, till kroppen sett. Utan bara i sinnet(att jag vill gå ner i vikt)!

... Men nu de senaste veckorna.. Efter den här nya upplevelsen med att hetsäta rejält(!).. -Har jag börjat förakta min egen kropp, med ångest, oro och osäkerhet...


Och man tycker ju att det ska vara motivation nog, att göra det som hjälper mig ifrån hetsätandet..!

Och det har det väl varit. Jag har varit ute i stort sätt varje dag. Och även om jag själv fortfarande känner mig osäker på mängden jag äter, så hetsäter jag iallafall inte... Jag kanske fortfarande äter för mycket(eller inte?).. Men jag kommer inte att flyga iväg i vikt, utan att hinna stoppa det!


... Men det där med motivationen är iallafall svårt.

Jag känner sällan för att gå ut. För att det snarare känns jobbigt än givande...

Promenader känns meningslösa och tråkiga. Och mitt hetsiga stegande, gör att jag inte hinner njuta av naturen. Utan jag känner mig bara för stressad för att tänka och ta in omgivningen alls...


... Vilket gör att, att fortsätta med det här på hemmaplan sedan, känns...

-Ja, det kommer inte att hända.


...


Jag har möte, först den 1:a december.. -Med JobbCoach och MinKontaktPåKommunen...

Vi ska prata om aktivitet. Att jag vill börja praktisera...

Så hoppas jag att jag verkligen kommer ut den här gången!


Förhoppningen är väl att jag inte ska tänka för mycket på att äta, hela tiden! Men när  jag kommer hem på kvälen(och under helgerna!)... Jag vet inte om det hjälper!


... Kommer jag inte ut på praktik, får jag väl försöka ta mig till ett gym. Börja gymma. Simma...

Någonting måste jag göra! För att få ett liv... För att börja leva i meningsfullhet.. "Innan det är försent..."...


...


Jag borde städa lite härhemma(hos Xsambon) innan 23åringen kommer...

Lite grann, iallafall...


... Men annars har jag bara inne-i-soffan-planer idag.

Ingen lust med promenader. Bara ta det lugnt, den sista dagen här i H*vetets Stad.

Av D - 12 oktober 2016 23:37

... Jag försöker verkligen. Det känns som om jag försöker...

Och det är nog det som är problemet. Jag försöker för mycket. Känner mig kontrollös(om man nu kan säga så)... Misslyckad... Och så försöker jag ännu hårdare...

Och när jag inte längre orkar hålla fast, vill jag ge upp helt. Hatsäta. Släppa allt... Ja, halvhjärtat. För att i sinnet, känner jag fortfarande att jag vill kämpa vidare.

.. Envis.


...


För några dagar sedan. Ett par, eller så.. -Bestämde jag mig för att börja äta fem måltider om dagen. Och då lika mycket till varje måltid. Ungefär... Tills jag känner mig lagom mätt, helt enkelt...

Men problemet har varit att jag aldrig kände mig helt mätt. Knappt mätt alls, faktiskt... Men grejen att jag skulle äta såpass många mål om dagen, gjorde att jag inte heller vågade äta en större mängd än vad jag gjorde...


.. Och jag vet inte vad det är med mig...

Jag blir hungrig jättefort. Nästan konstant... Och även de gånger som jag äter mer än vad min kropp(innan hetsätandets tider) skulle klara av, blir jag hungrig igen, väldigt, väldigt fort...


... Jag vet inte om det beror på att min magsäck har förstorats så mycket utav mitt hetsätande... Mitt ständiga hetsätande... Eller om min kropp faktiskt gör av med såpass mycket energi, att näringen inte riktigt räcker till...

"Eller beror det på "vad" jag äter?"..


...


Så...

Jag känner mig uppgiven...

Det känns liksom inte som om jag någonsin ska få släppa taget om kontrollen. Bli av med känslan av osäkerhet och oro... Rädsla...

Det känns som om, åt vilket håll jag än vänder mig. Vart jag än går.. -Kommer jag att behöva hålla stenhårt och krampaktigt om mitt ätande. Om vad jag gör med min kropp... Kontrollera och styra det, in i minsta detalj. Så att jag inte blir överviktig. Tjock... Så att jag inte tillåter hetsätande... "Iallafall inte i för många dagar i streck"...


... Jag känner ingen kontroll. Det gör jag inte...

Och även om jag vet att det går att leva och klara sig bra, utan att ha stenkontroll över vad, när och hur mycket man äter.. -Litar jag inte på att jag någonsin kommer att klara av det. Inte igen...

Jag klarade det som liten. Tänkte inte alls på det. Åt så mycket jag var hungrig på. Hade inga hetsätartendenser...


Så att det gick ju. Det går ju...

Men jag litar inte på att jag kan finna den stabiliteten igen...

Jag har inte mina syskon. Inte mina föräldrar. Ingen och inget som tar mitt fokus ifrån alla bekymmer och problem...

... Och ja. Inget liv som betyder tillräckligt mycket för mig, för att jag ska sluta bry mig så mycket...


...


Idag har jag ätit en mål extra, nu på kvällen... Och det känns inte bra...

Jag menar...


Igår gick jag och la mig hungrig... För att jag redan hade ätit alla mina måltider...

Men idag orkade jag inte det. Så jag vek för hungern. Åt mer än vad jag hade tänkt. Och mer därtill...

... Men jag känner mig ändå inte mätt..!


... Är det fru Propp?

Min hetsätarmage..? Är det den som gör att jag inte kan känna mättnad. Att den, om den ens kommer, försvinner på bara ett par minuter..?


...


... Jag har fått en mage. På grund av mitt stora näringsintag. Och jag kan inte låta bli att oroa mig för att jag, trots nästan konstant hunger, ska bli överviktig till slut...

Att oroa mig för att jag, trots en powerwalk på en timme nästan varje dag, ska gå upp i vikt för att jag äter mer än vad jag borde. Mer än vad jag gör av med...

Och jag kan inte sluta gräva ner mig i det faktum som jag ser framför mig, om att när jag kommer hem igen, kommer jag garanterat att ramla ner i en hektisk hetsätarreva igen..(!).


... Och jag orkar inte mer!

Jag orkar egentligen inte promenera. Orkar inte röra på mig...

Jag orkar inte tänka på ätandet. Orkar inte vara hungrig. Orkar inte äta för mycket. Tappa kontrollen...

Orkar inte heller undra ifall jag äter för lite...


Jag vill bara att allt flyter på...

Men att släppa på kontrollen och låta allting ta sin egen väg. Rinna fritt...

Det vågar jag inte. För att det kommer att sluta någonstans där jag inte vill vara...


... Jag vill jobba med något fysiskt tungt...

Men inte heller det, skulle stilla min oro. Ge mig trygghet i ätandet och svar på alla frågetecken...

Det skulle inte ge mig en pil att följa. Eller fotsteg att gå i...

Jag skulle nog bara känna mig ännu hungrigare och få ännu större problem att hålla mig mätt..!


...


Jag planerar iallafall att försöka få Xsambon att hjälpa mig samla ihop alla mina saker, i helgen. Så att jag sedan kan åka härifrån.

Jag menar. Nu när ätandet börjar bli jobbigt och otryggt på ett djupare plan, även här... Och när det ända som skiljer mig från hemma, är att jag inte hetsäter.. -Så spelar det egentligen inte så stor roll om jag åker hem och möter ätstörningens mörkare sidor igen...


Hur mycket jag än trivs med att vara sambo, mår jag inte bra i relationen med Xsambon. Vi fungerar helt enkelt inte längre. Fastän jag älskar hur vi kan larva oss tillsammans!


Och jag behöver hem och ge mig själv en chans till att skapa mig någonting. Uppnå någonting...

Jag behöver ta tag i min egen vardag igen...


... Jag vet inte hur jag ska klara det hemma...

Hur jag ska orka på något sätt, hålla igång fysiskt... Och hur jag samtidigt ska orka strukturera upp ätandet. Komma fram till en mängd och antal måltider... Och hur jag ska, om jag bestämmer mig för det, klara av att köpa hem och äta "riktigt mat"... och få reda i kaoset...


... Vet inte hur jag ska, samtidigt som det, orka sköta alla hushållssysslor... och på sidan om, försöka upprätthålla umgänget med min närmaste familj..!

... Men "äta kontra fysisk aktivitet"... Det är nog trots allt min största utmaning.


... Men jag är ju 26... Livet är väl snart över...

You Wish!


... Jag hoppas på att mamma och pappa kan komma med släpet och hämta mina grejer. För att då slipper jag ångesten, oron och stressen med att åka så långt kommunalt...

Jag menar. Sj. Jag litar inte på dem.

Och alla dessa byten... Faller en, faller alla..! Det vill säga. En försening eller inställd resa... Och jag kan få problem med nästa tåg!


...


God natt med er <3

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se