... Jag vill bara att någon hjälper mig... Räddar mig ifrån mig själv.. Men samtidigt som jag SÄGER det, vet jag också att jag aldrig kommer att kunna ta emot hjälp. Någonsin... Och det sänker mig..

Nu sitter jag här. Fryser. Och känner mig svag. Både fysiskt och psykiskt.

Jag önskar mig bort. Önskar bort min vardag. Mitt liv... Och mitt eget beteende.

... Jag känner mig uppgiven. Då jag lever ett liv som inte fungerar. Som inte är hållbart... Och som jag EGENTLIGEN inte trivs med! ...

Och att jag inte BRYR mig mer än vad jag GÖR, får mig att undra om jag NÅGONSIN kommer att ta mig vidare... Mot någonting som jag faktiskt TRIVS med! ...

Jag skadar mig själv.. Av fel anledning... För att sedan göra det av en LITE mindre av fel anledning.. Och sedan gå tillbaka till att ÅTERIGEN göra det av FEL anledning! En ej accepterbar sådan... Inte för att det NÅGONSIN är accepterbart att skada sig! Men...

... Men grejen ÄR trots allt, med denna texten, att jag är trött på det här nu... Och jag VILL ha en rätsida på det hela. Jag VILL ta mig ur det... Och jag VILL kunna "figurera ut" hur man gör.. Hur man hanterar livet... Hur man LEVER. Jag vill finna balansen mellan att ha kul, uppleva kärlek och gemenskap, göra rätt för mig... Att utföra vardagens sysslor... Och att ta hand om mig själv! ...

... Men att inte veta om det någonsin kommer att ske.. Samtidigt som jag inte har några som helst planer på att lämna livet... Ja. Att behöva riskera att sitta fast i det HÄR resten av livet(!)... Ja, det... typ SKRÄMMER mig!

... Vill slå mig själv i huvudet, så att jag vaknar...

Men. Dagen idag.

Jag vaknade vid halv ett idag.. Klev väl upp någon gång därefter... Och började direkt diska.. Då diskbänken i FLERA dagar nu, har varit MER än full! ... Jag orkade dock inte diska så mycket. Utan ordnade bara en "struktuerad smutsdisk" i diskhoarna..

Och sedan så började jag.. minns inte NÄR under dagen. Men plocka iordning lite grann i lägenheten. Slänga skräp. Och bädda sängen för första gången på flera veckor...

Och så har det blivit en kort promenad i det fina vädret, till affären. För att köpa dagens "mat"...

Hem igen. Dator. Serier på webben. Läsa bloggar. Kolla blocket husdjur.. Och mailen, såklart.

... Jag har även gjort en del sådana dära bilder med texter på, som jag brukar göra. Lite planeringar. Och påminnelser. Typ.

Och jag har sorterat upp bland mina bilder på datorn.. Eller börjat iallafall...

Och så har jag funderat på att starta upp ett e-sparkonto...

.. Ja, just det ja. Nu när jag kommer ihåg.

23åringen messade mig imorse. Då jag hade sagt att jag antagligen inte tänkte komma på dagens påskfirande med familjen.. Så hon undrade om jag tänkte komma eller inte..

Men grejen är den, att redan på mitt födelsedagsfirande, när syskonen började planera för ett påskfirande, och jag hörde att de tänkte att vi kunde ta med oss någonting att äta, allihopa. Så att mamma slipper göra allt. Och det är ju klart. Så ska det ju vara. Vi är ju vuxna nu..

Men redan DÅ, kände jag bara att jag inte orkade. Jag är osäker på att laga mat.. Allra helst när det ska bjudas på! ... Och jag ville inte ha det kravet på mig. Att laga mat till en viss dag. Och sedan ta med..

Och sedan, när 22åringen för någon vecka sedan, frågade om JAG kunde göra Janssons Frestelse i så fall, så kände jag bara ÄNNU mer att "Nej, jag klarar det inte" ... Vilket gjorde att firandet blev ÄNNU mer utav "inget alternativ"! ... Visst. Jag hade säkert inte behövt, om jag inte trodde mig klara av det.. Men rätt ska ju vara rätt.. Jag kommer helt enkelt inte om jag inte gör rätt för mig.

Men så idag, när 23åringen sa att hon hade en present till mig. Vilket hon såklart har till alla andra också.. Så kände jag mig bara taskig som inte kommer/kom.. Jag känner mig inte värd någon present, när jag inte kommer på grund av att jag skulle behövt laga mat.. Hur mycket visar jag att de betyder för mig DÅ?

.. Men ja..

Vad har jag MER gjort idag?

Jag har kollat igenom lite spel, verktyg och appar på... Ja, på vad för "butik" det nu är som jag har på datorn.. Crome? ...

Och så har jag druckit ett par koppar kaffe.

... Har jag inte glömt något, så var nog det, det.. Nu ska jag se på "Ack Värmland". Den har nog kommit ut på webben nu.

God natt med er <3

... Jag sitter här och FÖRSÖKER få mig själv att skriva det här inlägget.. Men mina kalla fingrar.. smått darrande kropp... och min tankspridda hjärna... Gör det hela lite segare...

... Och inte gör det saken BÄTTRE heller, att jag har lust att gå och lägga mig, men inte VILL för att jag inte vet hur jag ska hantera morgondagen... Eller RESTEN av livet!

... Men jag tar dagen ifrån början.. Ja, de saker som jag kan MINNAS iallafall...

... Jag klev upp imorse när klockan ringde.. Jag jag bestämde mig igår natt, för att jag skulle kliva upp och åka in till stan med den tidiga bussen idag. Så att jag sedan kunde ta en lika tom buss hem igen..

Klev upp. Pigg och utvilad. Trots mina svårigheter att sova nuför tiden.. Men BEHÖVER nog inte mer sömn än så. Som livet ser ut just nu ;)

... Iväg till bussen direkt.. Och sedan väl i stan, promenerade jag till affären och köpte någonting för dagen, att äta...

Inte särskilt ekonomiskt hållbart med dessa småhandlingar "för dagen"... Men det får vara så sålänge..

... Och sedan gick jag direkt tillbaka till busstation och väntade på bussen tillbaka hem.

.. Och väl hemma... Ja, jag satte mig vid datorn direkt. Gjorde mig en kopp te. Och såg på lite stand-up på datorn..

Och när klockan blev tolv, åt jag mitt första "mål" "mat"...

... Mer serier. Kolla blocket. Läsa bloggar. Och skriva mail till min kontakt på kommunen.. Bara höra efter ifall hon hade skickat beslutet.. Då jag inte VET hur lång tid det brukar ta för posten att levereras.. Men det kändes som om den borde varit här..

... Dock så inte. Fick svaret efter några sekunder. Och hon trodde att jag kunde vänta det imorgon eller på torsdag.

Mer serier. Mer att äta.. Uttråkning. Uttråkning... Uttråkning.. Säkert en del funderingar... Men ingenting som jag minns just NU...

... En kopp kaffe.. Och efter att ha proppat lite fööör mycket.. Och efter att ha gjort några sådana dära "känslo/tankekkort" som jag brukar göra.. Negativa som positiva...

Ja, då kollade jag ut genom fönstret.. Jag såg solen skina. Och asfalten hade nästan torkat helt..

... "Japp. Nu blev det en promenad"...

Jag drog på mig ytterkläderna. Bestämde mig för att utmana soprummet en gång till.. Se om det hade något bråk att komma med även IDAG..

Men jag slapp det.. För att. Samtidigt som jag skulle slänga sopor, skulle så även några från grannhuset. Så jag behövde varken öppna eller stänga dörren. Och de enda sopor jag hade med mig, var restavfall.. Då jag lite STRUNTAR i sopsorteringen just nu.. Orka bry sig när ingenting stämmer...

Tänkte att jag skulle gå den där halvtimmespromenaden.. Jag menar "Det finns ju inga andra bra promenadstråk här..."

Men vädret var såå härligt. Och jag mådde verkligen BRA av... Ja, den här promenaden.. Solen som sken. Lyste upp den vackra naturen.. Luften kändes frisk.. Och fåglarna sjöng..

.. Men det bästa av allt, var känslan av att befinna sig i verkligheten.. Av att SE livet. PÅMINNAS..

... Hela dagarna, lever jag som i en bubbla.. En bubbla av ångest.. En dov bubbla, där självskadebeteende och missnöje är de ledande känslorna.. Ja, jag känner ytterst sällan av den verklighet som jag för en stund, levde i idag.. Där jag kommer på. Inser. "Vad håller jag på med?" ... Då jag helt plötsligt vill allting på ett helt annat sätt.. Den känsla som får mig att tänka att allt är möjligt. Att mitt liv finns bakom "det där hörnet"...

... "Jag inser helt plötsligt vad LIVET innebär.. Och känsan inombords. Den FRIA känslan... Känslan som jag bara får "ibland"... Ja, den gör att jag ALDRIG mer vill lämna platsen som jag befinner mig på.. Aktiviteten som jag nu utför.. "Vill ALDRIG mer känna någonting annat än det här!"  ... Nu ser jag klart.. Och livet som jag lever, är inte livet som jag vill ha... Jag vill inte återvända...

Så. Jag bestämde mig för att börja gå mot stan.. Det började med att jag skulle gå till trafikplatsen här i närheten. Då jag länge undrat hur lång tid det tar. Och jag lika länge funderat på att testa..

Så det gör jag..

... När jag kommer fram, vill jag fortfarande inte vända hem... "Inte RIKTIGT än" ... "Jag går en bit till, så får vi se vart jag hamnar" ...

.. Fortsatte gå. Fortsatte gå... Fortsatte gå..

... Jag började efter en stund, fundera på ifall jag borde vända hem. Då jag ska orka gå TILLBAKA också! Och ju längre jag går, desto längre(och mörkare) hemväg.. "Men jag kunde ju alltid kliva på bussen. Vid tillfälle" ..

Så jag fortsatte gå... Fick helt plötsligt för mig, då jag insåg att jag verkligen inte hade lust att komma hem igen. Till mitt liv. Till den verklighet som är min vardag. Jag ville vara kvar i DENNA verklighet. Med klart sinne. Och lättnad i själen... Ja. Jag fick för mig att jag skulle testa gå till stan. Ja, lite VÄL kanske. Då det tar ca 35minuter med buss..

Men jag ville försöka. "Kunde ju alltid hoppa på bussen. Om jag ångrar mig och inte orkar gå hem sedan"...

... Kollade dock bussarna efter ett tag. Och insåg att det inte går några fler denna vägen idag..

Men jag fortsatte gå ändå. Jag VILLE verkligen åt DET hållet och inte det andra! ... Var nog mycket nyfikenhet också. "Hur lång tid skulle det ta?" ...

... Jag räknade hela tiden på tiden. Försökte genom de antal mil som stod på skyltarna, räkna fram hur lång tid det skulle ta att gå... Men jag och tidsberäkning alltså..

... Jag funderade många gånger på att gå hem igen. När mörkret började lägga sig. Höfterna började domna... Och kilometerarna tickade förbi ALLDELES för långsamt.. "Skulle jag hinna med den sista bussen hem från stan sedan? Vart skulle jag ANNARS sova? ... För att. Hem skulle jag INTE orka gå, efter över tre- fyra timmars promenad!" ...

Jag visste MED mig, att OM jag nu skulle testa GÅ till stan, så borde jag åtminstone BÖRJA gå på DAGEN! Och inte klockan sex på KVÄLLEN!

... Så till slut vände jag trots allt om.. Jag menar. HEM skulle jag ju ÄNDÅ ha åkt(eller gått) tids nog..

... Hemvägen saktade jag ner mig själv REJÄLT igen. Efter att ha raskat upp farten för att hinna in till stan tills sista bussen hem skulle gå..

Men det blev snabbt kallare och mörkare, där jag gick på kanten av vägen, med väskan i handen och dagdrömmarna i huvudet..

Så. Med tiden, ökade jag omedvetet farten igen.. Höfterna gjorde nu väldigt ont. Och vägen kunde inte lägga sig bakom mig fort nog.. Nej, det kändes som om jag ALDRIG kom fram! ... Som om jag gick i luften.. Vägen FLYTTADE liksom inte på sig.

... Men jag ångrade inte att jag gick ut. För att promenaden(iallafall det mesta av den), gav mig så mycket.

Underbara känslor. En stunds frihet. Och en, för en gångs skull, öppen själ..

Ja, jag levde i verkligheten...

... Ja, ja kom hem till slut iallafall. Tog mig en varm kopp te.. Och satte mig vid datorn och såg på lite serier på webben en stund. Kollade igenom bloggarna en gång till... Om inte det var före...

... Och nu känner jag mig inombordsligt förvirrad och tankespridd...

Fick ju känslan av att vilja lämna allt som har med mitt nuvarande liv att göra. Och börja om på nytt.. För att livet har så mycket MER att ge mig, som jag inte tycks hitta eller kunna SE, som jag lever nu..

Men jag vet inte.. Ser inte fram emot någon morgondag, som det ser ut nu, iallafall...

... Men god natt mer er <3

Ja. Jag promenerade iallafall i drygt tre timmar. Var hemma strax  efter nio.. Och jag hade 17kilometer kvar in till stan när jag vände om.. Eller femtom kanske det hann bli..

... Diskbänken fylls med disk och blir äcklig. Kalkig och dann. Snabbare än jag hinner reagera.. Saker brakar och går sönder mitt framför mina ögon.. Någonting jag själv klantar till... Eller någonting som bara bestämmer sig för att jävlas lite extra...

Ätandet känns bara jobbigare och jobbigare.. Och jag befinner mig på en linje i livet, där jag inte riktigt vet vart jag befinner mig.. Vilket håll leder till vilken sida? .. Ja, men typ så.

... Jag vill fly. Gömma mig. När jag gör det ena...

Jag vill fly åt andra hållet när jag gör det andra...

Aldrig riktigt nöjd. Men ändå bekväm och trygg i hela situationen...

"Är det såhär jag vill ha det?" ...

Ja, jag vet inte...

Jag vet bara att jag sitter fast.. Att när jag ser till livet, ser jag en kamp för det ena... En kamp för det andra... En kamp mot det tredje... Ett krig mot mig själv.. Och uppenbarligen livet i sig...

... Jag kan fortfarande se mina två gubbar..

Döden är mörk och narig... Sådär lite skakig. Och nästan kall... Livet är vit och lite mer "fyllig" ... Vänlig i uttrycket. Och stark...

... Men döden. Ja, den erbjuder värme och trygghet. Lättnad och frihet... Den erbjuder en fridfull tillvaro...

Jag är inte SÄKER på att jag kan lita på den. Då jag aldrig tidigare sett. Aldrig tidigare TRÄFFAT döden..

Men jag VET vad livet innebär.. Jag VET vad HAN erbjuder.. En kamp för vad man tror på.. Ett långt krig för att så småningom nå fram till sitt mål. Där man mår bra. Och känner någon slags värde..

Och visst är det värt det... Men inte heller HÄR, kan jag med säkerhet veta att det finns solljus i slutet av denna långa, krokiga tunnel med höga hinder i...

... Jag vet inte varför jag tänker på det här nu... Men det ploppade upp i mitt huvud... Kanske i samband med tanken ".. Det här är inte kul. Jag sitter fängslad av min egen hjärna" ... Eller vad det nu var jag "ertappade" mig själv med att tänka...

... För att faktum är.. Nu är jag trött.. Jag KOMMER att ta mig någonstans i livet.. Jag KOMMER att få ett liv som jag... Ja, iallafall trivs BÄTTRE med än det här! .. Jag tar mig kanske inte enda fram.. Dit där mina drömmar slutar.. Men jag KOMMER att nå ett liv som betyder mer än det HÄR.

.. Men nu är jag trött.. Och min pigga kamp, som halvt frivilligt, halvt motvilligt, så friskt skjutsar mig framåt i livet, börjar kännas tyngre att bära än livets utmaningar självt..

... Det jag menar är att det hade varit enklare att ge upp.. Att inte orka... Inte VILJA.

... Kampen om ÄTANDET, kan jag ärligt säga att är det jobbigaste i mitt liv just nu.. Visst. Jag önskar att jag hade det enklare socialt. Att jag var modigare. Starkare. Och tryggare i mig själv.. Att jag skulle slippa fundera över. UNDRA varför jag ibland är så HIMLA trygg, för att nästa gång känna mig som en pinne, redo att smälta.. Bli en kall pöl på golvet.. Som vibrerar av rädsla och obehag..

.. Jag skulle önska att jag vågade ta mig ut på praktik. Att jag inte kände ett sådant behov av bekräftelse... och att jag hade bättre kontakt med min familj. Skulle önska att ekonomin inte vore så otrygg och knapp. Stel... Och jag skulle föredra ett liv med ett bra självförtroende, en strålande självkänsla och överöst av kärlek...

... Att beslutsångesten vore mindre. Och livets besvär, mycket mindre av ett besvär...

Ja, listan kan bli lång..

Men nej. Det är ÄTANDET som är det stora problemet just nu. Det STORA kriget.. Jag äter "för mycket" .. Det bli fel.. "Jag äter för lite" .. Ja, det blir fel.. Jag äter lagom... Men ja, det känns inte bra. Inte okej.. Rent utav OTRYGGT.. För att, "hur äter man?" ... "Hur lagar man mat?" .. "När äter man vad?" ... "Och HUR finner man balansen?"

... Ibland känns det som om jag bara vill gå ner i vikt. Närapå försvinna... Ja, jag skulle nog kunna ta det HUR långt som helst, med medvetandet närvarande, om att jag faktiskt kommer att DÖ av det.. Men jag bryr mig inte. För att min hjärna har bestämt sig..

Men mitt stora behov av att äta, av GUD alla anledningar, gör samtidigt att det aldrig GÅR så långt.. Jag kommer på ursäkter efter ursäkter.. För att få vräka mig röd och blå.. Sprängfull i magen.. Till den grad att jag rent praktiskt inte skulle kunna få in en SMULA till! ... Utan att den skulle studdsa upp igen! ... Till den grad att jag knappast skulle kunna ligga på magen utan att pressa det hela upp samma väg som det gick ner.. Inte ligga raklång på rygg, utan att magen spricker(Ja, kanske inte riktigt) ..

.. Men vilket håll det än sker åt. Svält eller hets.. Normalt ätande, men utan kunskap för trygghet... Ja, det känns aldrig rätt.. Det måste ju kallas ätstörning...

... Men just nu, har jag det inte HELT svart framför mig, på just DEN fronten.. Jag TROR på att jag NÅGON gång kan börja äta normalt och också må BRA i det.. Jag tror att jag, med lite stöd och hjälp, kan skaffa mig både kunskap och trygghet.. Och en nypa sunt förnuft.. Bli trygg i mig själv. Och VÄN med ätandet.. För att inte TALA om att bli kvitt min egen hjärna!

... Men jag tror att det kanske får räcka så... Jag ska ju berätta om min DAG också.

... Ja-a...

... Jag klev väl upp någon gång i förmiddags... Mitt minne är ju inte det bästa.. Men jag har iallafall diskat den lilla disk som var, idag.. Och efter det, har jag mest suttit vid datorn och kollat på serier..

Jag funderade först på att åka till stan.. Men vädret var tråkigt. Jag hade ingen ork att sitta på gallerian. Ingen lust att ta en promenad.. Och inte heller någon större lust att, bara för att få njuta av ett par bussresor, sitta och vänta i nästan två timmar på busstation sedan!

... Så jag bestämde mig för att ta en hemmadag. Fri från några sysslor alls. Förutom diskningen då..

Tråkigt. Men jag fick stå ut.

Serier fick det bli!

Serier. Och så någonting att äta då och då..

Det började lugnt.. Lite yoghurt. Lite soppa. Ett glas sojamjölk med chokladsmak.. Ja, en sak åt gången, såklart. Med jämna mellanrum..

Men till kvällen sprack det.. Jag som gjorde så BRA ifrån mig. Tyckte jag.. Men så började jag proppa.. Medans jag satt där och plöjde avsnitt efter avsnitt av HårdVinklat på webben, så åt jag bara mer och mer och mer... Som om att äta var det enda livet innebar.. Som om det inte något annat fanns..

... Ja, det var näst intill omöjligt att sluta.. Och det var NU som jag slogs av tanken att jag är en fånge i min egen hjärna. Bunden. Fängslad.. Och det är i sådana HÄR stunder som jag ångrar att jag tillåter mig själv att ha någonting ALLS hemma.. "Men hur skulle jag annars överleva?" ..

... Annars har jag inte gjort så mycket.. Kollat blocket husdjur. Läst bloggar. Och kollat mailen..

Och så går man på toaletten, för första gången för dagen.. Anar inga odåd..

Och HELT utan förvarning, börjar toaletten rinna som en FORS! Ni vet ett sådant där forsande vattenfall som brukar finnas i kanalerna.. Ja, det LÄT PRECIS som dem! Och det rann typ lika fort också!

.. Vad skulle jag göra nu? JAG ville inte ringa någon och anmäla felet! Tankarna snurrade och jag började springa nervöst fram och tillbaka i lägenheten.. Stirra på toaletten som bara rann.. Testade spola igen.. Den slutade för några sekunder.. För att sedan börja "spruta" hel vilt igen..

"Skulle jag ringa mamma och pappa nu?" .. Nej, det kunde jag inte göra.. "Vad skulle DE göra", liksom..

... Nej, jag fick motvilligt ta modet till mig och ringa hyresvärdarna och anmäla det..

... Och så kom han.. Jag hade egentligen ingen större lust med besök idag.. Men vad skulle man göra?.. Toaletten exploderade ju utan förvarning, direkt framför näsan på mig.. HÄR kunde den ju inte stå och rinna!

Han kollade. Tjoxade och trixade lite. Han var snygg att se på :P ... Men jag är ju jag. Och ställde mig istället bakom en vägg och tryckte. Besvärad för att jag inte visste vad som förväntades av mig. Ovetandes om ifall jag skulle gå undan, till ett annat rum, och inte störa. Eller ifall jag skulle stå i dörröppningen till toaletten, beredd att svara på eventuella frågor...

Så jag gjorde mellantinget. Gömde mig bakom en vägg, smått rädd att ens ANDAS!

Visst. Han var snygg. Han var trevlig.. Men han var människa. Och jag är folkskygg :)

... Japp. De kommer och byter ut toaletten imorgon. Och då tänker jag fly huset. Jag planerar att åka hemifrån vid nio imorgon bitti. Sitta på busshållsplatsen en timme, om de är tidiga... Och sedan stanna i stan så länge jag bara ORKAR. För att vara säker på att de har hunnit vara här. Men jag kan ju hoppas att de RINGER(trodde aldrig att JAG skulle nämna DEN meningen). Så att jag slipper vara onödigt länge i stan och tråka.

... Ja-a... Så efter det, har jag ätit. Ätit och ätit. Utan att vara hungrig. Bara för att jag vill.. I sällskap med tanken att "Jag önskar maten tog slut. Så att jag kan äta ingenting sedan" .. Men den tanken hade sällskap av tanken "Nej, det är ju SLUT på det nu. Nu ska jag ju få ORDNING på det här. Börja äta. Äta tryggt." ... Men ja.. Jag har inga planer på att klara det själv. Och behovet av att ta slut på allt jag har och sedan svälta.. Ja, det VIBRERAR inom mig! 

... God natt med er <3

.. Ja-a. Dagen idag.

Igår natt, låg jag vaken och oroade mig inför dagens tvättning. Ja, jag hade ju, efter... Ja, MÅNADER av att inte tvätta kläder en enda gång, ÄNTLIGEN "lyckats" boka en tvättid i huset bredvid..

Men ja. Jag osorterade min för länge sedan klarsorterade smutstvätt, igår.. Slängde ihop allt i samma säck. Och på så sätt, reducerade ångesten en aning.. Japp. Nu blir det till att köra på helt osorterade kläder. Vilket har sina nackdelar såklart. Men även sina fördelar, vad gäller känslor och att lätta på sinnet..

... Och så låg jag hela natten, och funderade. Kände mig pressad. Orolig för hur det skulle gå... "Var det för mycket tvätt?" .. "En eller två maskiner?" ... "Hur lång tid skulle det ta?" .. "Och hur fungerade torktumlaren?" ... "Skulle jag våga torktumla alla kläder?" ... "Och var det egentligen så BRA att tvätta allt i samma maskin?" ...

Ja. Jag klev upp några gånger, under nattens gång. Justerade i klädsäcken. Och vägde och höll låda.. Jag kunde helt enkelt inte slappna av... "Jag skulle inte ORKA tvätta imorgon.." Och funderade därför på att bara avboka tiden... Vilket såklart kändes jobbigt.. Då jag sedan LÄNGE, inte har haft i stort sätt NÅGRA rena kläder! ...

MEN. Så kom jag på det! Någonting som med ett drastiskt RYCK, tog bort mitt alternativ till psykisk och emotionell lathet... "Jag ska på MUSIKAL på söndag!" ... ".. DÅ måste jag ha rena kläder!" ...

ÄNNU mer oro. Men nu bestämd på, att utan andra alternativ, helt enkelt klara av att tvätta imorgon.

Vaknade imorse. Efter att trots allt ha fått somna ifrån dessa känslor av press och osäkerhet..

Men klev nog inte upp... Ja, jag minns faktiskt inte..

Men jag satte mig vid datorn iallafall.. Jag hade skickat iväg ett mail till min kontakt på kommunen, igår kväll. Då jag kände mig extra hjälplös och handfallen, vad gällde ätandet. Jag kände att det nu fick vara nog. Men jag visste samtidigt inte hur jag skulle få det att fungera. Och att lyckas tids nog, kunna äta problemfritt.. Utan svårigheter kring varken svält-och hetsätning. Att handla maten.. Eller att TILLAGA den!

Jag minns ju inte så mycket mer ingående, vad jag kände igår.. Vad som fick mig att SKRIVA det där mailet och SKICKA det! ... Kanske hade jag precis "hetsätit för sista gången" .. Eller kanske satt jag där med tom mage, och hade fått nog av svälten... Ja, jag vet inte... För att dagarna flyter liksom lite grann ihop. Nu när jag går mellan svält och hets, så mycket fortare än tidigare.. Vet inte ens om man kan kalla det "svält" respektive "hets" längre...

Men det jag skulle säga var iallafall. Jag klev upp. Satte vid datorn, minns jag.. Väntade in tvättiden. Under en del oro och ångest.. Ville sätta igång så fort som möjligt. Då det ändå var lite spännande.. Vet inte varför..

Och så ville jag bara få det överstökat.. Visste inte hur lång TID det skulle ta.. Eller hur det skulle TE sig. Vilkens ovisshet OCKSÅ var lite jobbig.. Men gjort skulle det bli. Och rent skulle det dofta.. SEDAN var det vila =)

Satt iallafall vid datorn, fram tills klockan blev tolv. Då jag hade tvättid.

Mailade fram och tillbaka mellan mig och min kontakt på kommunen.

... Och kom nog till slut fram till iallafall, att jag ska börja träffa boendestöd i stan en gång i veckan, för en kort promenad. Så att vi kan lära känna varandra innan vi kan börja samarbeta mot någon slags framgång...

... Men ja. Jag känner mig dock väldigt osäker.. Men det var någonting som jag visste OM att skulle hända, redan när jag tog beslutet att försöka ge det en chans till.. Och nu, under dagens gång, har jag bara blivit... Ja, VÄLDIGT fast besluten, att DENNA gången gäller det! Denna gången SKA jag göra vad som kan få mig att må bättre och känna att jag klarar av att hantera livet och mig själv! UTAN UNDANTAG! ... För att det behövs. Även om det oftast inte känns så.. Även om jag känner mig osäker och tvivlar.. Det behövs.

För att annars hade jag inte stått och stampat, med fötterna hårt fastkilade i betongblocket och en kedja tajt fastvirad runt mitt hjärta. Med en hjärna av tung och seg deg... FORTFARANDE!

... Så LITA på det nu, kära D. Det är din väg mot livet som du vill ha.. Mot ett liv värt att leva.

.. Ja. Så blev det dags för tvättning.

Ner i tvättstugan. Med den tvätt som jag till slut hade godkänt, med en vag känsla av tvivel och osäkerhet..

Och ja. Satte igång tvättmaskinen.. Med ett enda misstag.. Vilket var att hälla sköljmedlet i facket för flytande tvättmedel.. Så. Bra gjort ändå.

Ja. Jag gick ju såklart tillbaka upp hit medans tvättmaskinen gjorde sitt med mina kläder..

... Men gick sedan tillbaka ner, efter att ha väntat spänt alldeles FÖR länge, några minuter innan maskinen skulle vara klar.. Nu. Sanningens ögonblick.. HUR fungerade torktumlaren? VAD skulle jag våga torktumla? .. På vilken GRAD? ... Och hur lång TID skulle det ta?

... "Äsch. In med allt i torktumlaren" .. FÖRUTOM mina lurviga vita sockor.. För att dessa hade symbolen för "ej torktumling" .. Japp. Läste på symbolerna innan jag gick ner ;)

... Och så, till min(stora) besvikelse... INGEN TID!? Nej, det STOD inte någonting om hur länge den skulle hålla på och torka mina kläder! ... Ingenting! Det är ju sådant man vill VETA. Jag hade ju ingen ANING om hur lång tid det tar att torka den vikt med tvätt, under den "torrhet" och temperatur som jag hade valt.. Varken på minut eller timme... INGEN ANING!

... Men jag gick upp till mig ändå.. Satte mig vid datorn en stund till... Medans jag otåligt väntade... "Men på vadå? .. En halvtimme? ... En timme? Eller kanske två och en halv?" ..

Gick ner efter... Ja, några minuter. När jag inte orkade vänta längre.. Och ställde mig och stint stirrade på denna brummande maskin. Som blev tyst och stilla, ett par/tre minuter i streck.. Innan den brummade till som f*n i några sekunder.. Och så samma vända igen..

Ja, jag stod nog där i en HALVTIMME.. Eller MER! Och bara stirrade. Undrade när(eller OM!) den skulle brumma för sista gången.. Eller förväntades man stänga av den själv, utan ett enda TECKEN på att den nu har blivit så torr som man "sa till den att bli"?

... Man visste inte. För att den brummade.. Brummade... Och brummade.. Med sina alltför långa och "tvetydiga" om man nu kan kalla det så, pauser emellan...

Till slut så bestämde jag att tvätten skulle vara klar. Efter en och en halv timmes torkning, öppnade jag maskinen. Drog ur tvätten och rensade filtret.. Som jag by the way, till slut lyckades hitta hur man kom åt :)

Kläderna var torra.. Lite(LITE) fuktiga i de tjocka linningarna på byxorna.. men annars bra..

Och nu vet jag inte om detta sättet funkar.. Men logiskt, tänkte jag.. Och logiskt är det enda jag förstår(logiskt nog :P)..

Så jag räknade ut, genom hur många kilo tvätt jag hade och hur lång tid det tog, hur lång tid torkningen tar per kilo. För att sedan, varje gång innan jag tvättar, kunna väga tvätten, och då få fram hur lång tid som är lagom att låta tvätten torktumlas.

Ja-a.. Sedan blev det att vika tvätt.. Som jag sedan lät ligga i sina högar på sängen.. Ja, där var energin slut.

Datorn igen.. Lite serier, tror jag.. Kolla mailen. Blocket.. Läsa lite bloggar...

Jag har försökt komma underfund med ätandet.. Hitta sätt till svält.. Japp, det var dagens inställning.. Jag ville inte äta.. Eller jo. Men jag ville äta väldigt strikt och alldeles för lite..

... Åt en kopp soppa. Varma Koppen... Men inte mer än så..

Försökte komma fram till hur jag skulle handla dessa saker som jag skulle "leva på", utan att det skulle verka konstigt.. Att varje dag(i princip), gå till en och samma butik(typ), och ALLTID köpa samma sak(i stort sätt) ... Utan att folk skulle börja undra.. Allra helst här i byn. Där det är samma sex stycken personal som är VARJE dag!

... Jag låg en stund på sängen...

... Och ja-a... Jag funderade. Funderade... Och funderade.

... Jag minns inte riktigt hur tankegångarna gick... Jo, just det ja! Jag ville gå och köpa choklad. Då jag skulle ha en kopp soppa.. och så en choklad. Det var dagens kvot..

"Men bara en choklad.." . Nej, det kändes inte bra att gå till affären på en onsdag.. Och så BARA gå därifrån med "en choklad" ... Jag behövde köpa någonting MER.. Men jag ville ju inte HA någonting annat.. "Det förstör ju mina planer"... Rubbar mina restriktioner gemtemot mig själv...

Men ja. Jag bestämde mig iallafall till slut för att gå till affären. Jag skulle köpa vad jag ville ha.. Och inte bara en sak. Och sedan så skulle jag ge ett löfte till mig själv, som ABSOLUT inte fick rubbas! Löftet skulle skrivas ner... Och jag skulle lyda det till punkt och prikca.. NU GÄLLER DET!!!

... Ja, löftet innebar. "Nu köper jag dessa saker som jag oftast hetsar och proppar.. Som oftast får mig att må dåligt, för SISTA gången! Men jag ska försöka att inte köpa mer än att jag slipper lida av det.. Och efter denna gången, ska jag göra ALLT jag KAN för att få ordning på mitt ätande. Jag ska äta tillräckligt mycket. Jag ska äta regelbundet(någorlunda) och flera gånger om dagen.. Och jag ska äta MAT. Varierat och minst ett tillagat mål om dagen..

Och viktigast av ALLT... Jag ska ta den hjälp jag behöver! UTAN UNDANTAG! NU RÄCKER DET!!! Det är dags, och jag är redo.. Och om inte, ska jag TVINGA mig själv att vara redo!" ..

... Nu är det slut på självsvälterierna och hetsätningarna. Slut på smärtan, och den innerliga känslan av att hellre vilja lida än att ta tillvara på det liv jag har.

... Och bilden på mitt skrivbord, ska påminna mig om det, när jag så mycket som SNEGLAR åt att tvivla ;)

Annars.

Ja, jag åt iallafall en hel del.. Men detta är sista gången jag får hetsäta(eller svälta).. Ja, när allt jag har är slut. För att nästa gång jag handlar, kommer också rutinerna till min sida ;) Då finns det inga alternativ som HETER "svält" eller "proppa" längre :)

Ja. Jag har sett på en massa serieavsnitt med stå-upp-komiker nu på kvällen...

Ja, det var nog det..

By the way, så tror jag att jag ska försöka ta något slags stöd så fort som möjligt, i handlingsfrågan vad gäller mat.. Och även matlagning. För att tills dess orkar jag inte heller påbörja mina nya rutiner.. Ska ju såklart svälta så kort tid som möjligt.. Men nästa gång jag handlar, vill jag också påbörja det nya. Så att jag undviker att slängas mellan hets och svält en gång till.. Om ni förstår vad jag menar..

God att med er iallafall <3

Ja, nu är jag igång igen! Tror jag..

... Jag minns inte så mycket av gårnatten.. Närmare bestämt, nästan ingenting..

Inte heller hur jag sov, kan jag minnas...

Så jag hoppar väl direkt till... morgonen.. Som jag inte heller minns :P

.. Okej. Bra det blev.

Men jag klev iallafall upp någon gång i morse.. Eller förmiddag iallafall.. Då gardinångesten och osäkerheten DÄR, fortfarande var i full fart..

Jag började direkt med att sätta ringarna i den sista tjockisgardinen och sedan hänga upp den på sin rätta plats i fönstret..

.. Och efter det, blev det en HEL del justerande.. Pillande och stirrande.. På avstånd från dörröppningen.. och nära, nära.. Stirra lite grann på gardinerna i det andra fönstret.. Och tillbaka till det första igen..

Upp på stolen, och ner igen..

Ja. Några gånger om.

... Jag kände mig inte RIKTIGT nöjd.. Och det sådär riktigt GNAGDE i mig.. "Skulle jag ha det så eller så?" ... "Såg det bättre ut på det eller det sättet?" ... "Och om jag istället gör sådär..?" ..

Ja..

När klockan blev dags för nästa buss att åka.. Den var väl..

Nja. Nu höll jag på att ljuga.. För att jag orkade inte alls sitta INNE och vänta på nästa buss! Ångesten besvärade mig en smula.. Och så hade jag ju den där TVÄTTIDEN att boka också..

Så jag gick direkt istället. Lite drygt en timme innan bussen skulle gå..

Klädde på mig ytterkläderna och gick direkt ner till tvättstugan i huset bredvid...

... Beställde(bokade?) tvättiden.. Onsdag nästa vecka fick det bli.. Och så gick jag vidare till busshållsplatsen.. Och väntade. Väntade.. Ja, i sådär en timme, satt jag där och småfrös.. Och väntade.

Men det var inga problem.. Det är alltid jobbigare att vänta på bussen i STAN. Här.. Här är det lugnt.

... Idag hade jag verkligen INGA planer alls. Förutom att jag skulle köpa mig något litet att äta.. En smörgås och en pucko, tänkte jag.

Så jag gick direkt till matbutiken. Köpte vad jag skulle ha. Och traskade sedan tillbaka till busstationen..

Och NU. Nu var det KALLT! Jag FRÖS som en GRIS! ... Ja. Inte till en början. För att då stod jag i väntsalen. Men det är ju inte bara JAG som tycker att det är kallt! Eller som är i stan en söndag!

... Så. Till slut fick jag nog. Orkade inte höra på tjattret. Och inte heller stå och hänga vid samma bord som fem medelålders som osade ÖL ur andedräkten!

... Så. Ut och frysa. Räkna minuterarna.. Typ.

Och när bussen väl kom, njuta av en varm och härlig bussresa.

Hem. Innanför dörren. Och direkt.. Eller ja. Först städa efter vad jag lagt över hela vardagsrumsgolvet för flera DAGAR sedan.. Och sedan så hoppade jag upp på stolen igen och justerade gardinen lite till.. Funderade och ältade..

Och satte mig för att se på lite serier på datorn. Och äta min smörgås. Dricka min pucko..

Och jag FRÖS! GUD som jag frös! ... Jag behöll sjalen på mig.. Och försökte få upp värmen något sånär..

Men ja...

Ja-a... Och mer än det.. Jag har sett på serier, efter serier.. efter serier.. Eller ja. Det var ju inte fler SERIER.. Utan fler AVSNITT ;)

... Drack lite te.. Och kollade blocket. Mailen... Bloggar.. I pauserna...

... Ja. jag har ju haft problem med ätandet och tankarna kring det, nu ett tag.. Typ. Äta, inte äta.. För mycket. För lite.. Vill inte. Borde.. Men vill nog ändå..

... Och jag har varit dum mot mig själv. Strikt. Men ändå inte.. Vilket har...

Ja, jag vet inte. Man kan väl säga som så, att...

Ja, jag tar skada. Det gör jag ju HELT klart. Min kropp tar skada. Min hjärna.. Ja, den drabbas.. Både till det vis att jag blir besviken, missnöjd med mig själv, vad jag än gör.. Och till det vis att den inte får den näring som den behöver för att fungera...

... Men samtidigt(vilket såklart inte är någon ursäkt), så klarar jag mig rätt så bra ändå.. Det blir nämligen aldrig(ytterst sällan) så jätteskadligt. Då jag går mycket upp och ner.. Ibland så äter jag jättemycket.. Ibland nästan inget alls.. Ibland vill jag ingenting.. Och ibland så tar jag nya tag.. Så varken svält eller hetsätning varar särskilt länge..

Men visst. Jag går både upp och ner i vikt. Vilket säkert inte är särskilt nyttigt. Bättre vore ju att kunna äta regelbundet. Lagom mängd. Och någorlunda varierat..

Så. Nu till kvällen. När jag satt och funderade på hur jag skulle äta för att bli nöjd.. DÅ, så lite som möjligt...

Men så plötsligt. Utan förvarning.. Och helt utan att jag ens skulle kunna TRO det just idag.. Så bestämde jag mig för att.. "Nej NU.. Nu måste jag börja äta igen. Jag måste köpa hem såpass riktig mat som jag KAN iallafall.. Och äta såpass regelbundet och varierat som jag orkar.. Handla så gott jag kan. Och sedan försöka hålla mig borta ifrån både svält och hetsätning" .. Vilket jag just NU, inser hur svårt det kommer att bli.. Jag kan liksom inte hålla BALANSEN.. Jag tippar ALLTID antingen åt hetsätarhållet.. Vilkens bristen på kontrollkänsla, gör att jag hellre vill svälta igen.. Bekvämare och tryggare än att vräka..

ELLER så äter jag alldeles för lite.. För sällan...

Men ja.. Jag ska iallafall iväg och handla någon dag.. Och jag antar att jag får VÄXA in i det, helt enkelt. Börja enkelt. Och bara handla på känsla. Vilket kommer att resultera i en massa hipp-som-hopp småhandlingar.. Fylla på vartefter. Och komplettera med vad jag "missat" .. Men tids nog, kanske man ändå känner sig klar i det hela. Och VET vad man behöver, utan att tvivla eller känna sig förvirrad :)

VRÄKTE iallafall i mig en massa varmkorvar(utan bröd) med ketschup och vitlöksdressing, nu på kvällen.. ... Och lyckas jag med någon form av handling de närmaste dagarna.. Utan för mycket ångest... Ja, då ska jag göra vad jag kan och orkar, för att börja äta frukost, lunch och middag. Och kanske något mellanmål eller kvällsmål..

God natt med er <3

... Visst. Nu  har jag gjort en förändring igen... och ångesten kommer sitta i ett tag... Men ångesten som jag hade innan, vet jag inte om den NÅGONSIN hade tagit slut.. Nej, jag tror nog att detta var mer rätt.. För att, trots den isittande ångesten, så känns det som om allt är mer "helt" nu :)

... Men jag börjar ifrån början..

Nuför tiden, känns det som om jag i regel går och lägger mig i någorlunda tid.. Antingen väldigt tidigt eller iallafall inte så sent..

Jag ligger vaken och funderar. Vrider och vänder mig, i några timmar. Innan jag till slut somnar...

Och sedan, vaknar jag väldigt tidigt. I regel innan sju på morgonen.. Okej. Inte tidigt för någon som jobbar eller pluggar. Men för mig, som kan kliva upp precis när jag vill, är det tidigt..

... Och sedan ligger jag. Vaken. Vrider och vänder mig. FÖRSÖKER att sova mer.. Men det GÅR inte.

Nätterna är kalla. Ligger fullt påklädd. I mjukiskläder såklart. Morgnarna ofta lika kalla, de också...

Men ointressant. Ointressant.

Natten inatt(igår natt) var iallafall ingen skillnad...

Dock så minns jag inte hur jag mådde igår kväll.. Mer än att dagen kretsade kring gardinångest.. Så jag minns inte hur natten var..

Vaknade tidigt imorse.. Idag skulle jag iväg till stan.. Och då jag ändå sedan länge, legat vaken i sängen, så kom jag på att det kanske inte är lika mycket ungdomar på den tidigare bussen. Eftersom att den inte går lika lång sträcka. Och de yngre barnen som BRUKAR åka denna sträckan, knappast börjar skolan vid halv tio.

... Så. Jag klev upp. Och tog den bussen istället.

Skulle inte träffa Personligt Ombud förrän klockan elva. Men jag kunde lika gärna vänta i stan. Kanske orkade/lyckades jag köpa hem gardinringar. Så att jag kunde hänga upp dessa gardiner...

... Och jag hade RÄTT! HÄRLIGT. Bussen var nästan tom. Bara jag. Två till. Och så busschauffören..

Otrevlig, by the way.. Vissa är såå trevliga och tillmötesgående. Och vissa pratar till en som om man vore dum i huvudet.. Eller som om man borde veta allt, utan att de SÄGER det till en... Men vissa gånger kanske det är samma chaufför i båda fallen.. men med olika humör? Den möjligheten finns ju också.

Lite ångest för det. Men någonting som jag, efter lite funderingar, bara släppte.. Han hade nog en dålig dag. Och jag kommer ändå inte att känna igen honom nästa gång. Då jag är dålig på både ansikten och röster :P Ansikten, mest för att jag nästan aldrig tar ögonkontakt i mer än ett par sekunder.

Väl i stan.. Ja, galleriorna hade ju iallafall öppnat.. Så jag satte mig vid en stol och bara stirrade en stund.. Och sedan, när affärerna öppnade, gick jag in på ClasOlssons och sökte med hököga efter gardinringar... Och BARA gardinringar!

... Det var svårt att hitta. Och jag gick, med envisheten i sinnet, flera VARV, innan jag äntligen hittade vad jag sökte.. TÄNKTE väl att de borde ha dessa ringar ;P

... Köpte dem. Tre paket, med tio ringar i varje... Vilket jag just nu, i skrivandets stund, kom på att jag måste gå och köpa en till av.. Eftersom att jag inte räknade med den andra tjocka gardinen som till en början hängde i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet.. Hmm.. Jaja. Bara att gå dit igen då.

Sedan gick jag fram och tillbaka en stund i gallerian.. Hade fortfarande lite tid att slå ihjäl innan jag skulle möta Personligt ombud utanför banken...

Bestämde mig för att ta en promenad runt huset medans jag väntade... Och DÄR. Ja, där stötte jag på Jobbcoach.. Hon pratade lite. Och jag fick reda på lite hur långt hon hade kommit.. Hon försöker nämligen fixa en samtalskontakt till mig. Då vi nu har tagit en paus i praktikletandet.. Eftersom att jag ÄNDÅ inte vågar mig ut..

... Jag själv, dock.. Jag stirrade rakt ut i luften, och kände mig VÄLDIGT osäker till att säga någonting alls.. Medans jag, om jag hade behövt prata en snabbis. Några ord.. med en helt okänd människa, hade kunnat känna mig MYCKET mer avspänd! ... VARFÖR känner jag mig så UTSATT?

...Tack och hej. Och så fortsatte jag min väg runt huset.. Ställde mig sedan inne på en annan galleria. Vartifrån jag kunde SE banken.. Och alltså, även när hon KOM. Och väntade...

Och när jag såg henne komma, gick jag ut och följde efter henne in på banken..

Det var skönt att hon var med. För att jag hade aldrig vågat själv. Då jag inte vet hur man GÖR. Hade ju aldrig SJÄLV ställt mig... Tagit en kölapp och haft sinnesro nog till att stå och vänta i en halvtimme, utan att veta om jag ens var på rätt spår!

... Men hon tog en kölapp. Vi väntade. Ja, i flera minuter.. Och sedan gick jag fram och fick det fixat.. Behövde inte ens använda AUTOMATEN för att sätta in pengarna! Så HIMLA SKÖNT! Tack, Personligt ombud =)

Ja-a.. Efter det, blev det ett toalettbesök. Och sedan en vända till affären, för att köpa lunch.. Tillbaka till busstationen.. Och sitta ute och vänta. Passa på att äta min macka, när jag väl blev ensam i "mitt" bås för en stund.. Och gick sedan in och satte mig i väntsalen. Då det var en timme kvar till bussen skulle gå.. Eller mer..

.. Väntade. Väntade... Väntade.

Och sedan kom bussen. Jag åkte hem.. Och på vägen, när jag hade klivit av bussen, hämtade jag ut mitt sista paket.. från Macken.

Min fönsterlampa till köket.. Men den hade en sådan där stickpropp som taklampor brukar ha.. Och inte en sådan där vanig kontakt... Så får se om pappa kan hjälpa mig med det... Eller hur man nu ordnar DET.. För att jag har inget "uttag?" ... "intag?" för det vid fönstret...

... Och efter det... Ja, jag kan ju säga att gardinångesten har varit ÄNNU värre IDAG, än igår! ... Jag har mått så DÅLIGT. Och jag har inte ALLS kunnat slappna av!

... Jag har bara suttit på datastolen, in mot väggen, och STIRRAT på dessa gardiner.. Försökt läsa AV dem, för att få ett SVAR på ifall den känner sig halv eller hel.. Ifall den behöver sin själsfrände på sidan om sig.. Eller ifall att dörröppningen kan få LÅNA en av dem.. utan att det ser KONSTIGT ut..

Och ångesten har bara drivit mig någonstans där jag INTE orkar vara, idag...

... Så jag bestämde mig för att gå till affären.. Ja, jag kommer att bli fattig om jag håller på såhär :P

Jag gick till affären och handlade på mig en MASSA godis! Som jag skulle proppa i mig så mycket jag bara orkade av.. För att, den här ångesten.. Nej, jag visste inte hur jag skulle hantera det!

... Kom hem. Åt. Medans jag kollade igenom en massa avsnitt av "ExtraExtra"..

Halvt koncentrerad.. Eller till en början, helt.. Men sedan började jag ofrivilligt, älta gardinerna igen.. och längtade istället efter PAUSERNA.. Då jag kunde kolla upp på gardinerna istället. Utan att missa någonting.. För att, sätta på "stop".. Det ville jag INTE :P

När jag märkte hur mycket jag bara stirrar.. Hur jag hela tiden backar undan från fönstret för att inspektera gardinerna från håll.. Ja, till slut slet jag bara ner gardinen från dörröppningen.. Trädde ringarna genom den.. och hängde upp den bredvid sin kompis i fönstret.. Fixade. Och ordnade.. Kollade på håll. Fixade lite till.. Och kände ÄNTLIGEN ångesten lätta lite grann.. Någonting la sig tillrätta inom mig.. Och nu kändes fönstret helt. Det fanns ingen obalans. Inte en sida som vägde tyngre än den andra... Inget ologiskt eller ojämt.. Fönstret var nu "fullbordat" ..

... Ja, ångesten sitter ju kvar.. Men det är ju bara den där vanliga "Oj, det här är nytt"-ångesten.

... Och dörröppningen.. Ja, den är tom.. Men den ska få sin gardin en dag.. Har inte råd just nu bara.. Och när jag väl HAR det, ska gardinen vara flerfärgad.. Och inte likadan som någon av dem i fönstren ;)

... Ja-a.. Det var nig MIN dag :) ...

God natt med er <3

... Idag har fokus legat på gardinerna, härhemma. Helt klart.. Och jag TROR mig nyss ha kommit över en beslutsångest"attack"...

Idag har jag nämligen jobbat och slitit för att få upp åtminstone TVÅ av de åtta längderna som ska upp i vardagsrummet.. Klippt och knutit.. Klippt upp och gjort om...

Ja, jag fick mig ju en liten känslomässig chock tidigare idag. När jag upptäckte att jag hade köpt SKJORTDYRA gardiner, som saknade hängen! ... Japp. Dessa skulle jag INTE ha råd att köpa NU!

... Tårar i ögonen.. Lite smått panik.. Ångest... Nu fick det väl RÄCKA med problem och negativa överraskningar!

Och så messade 22åringen precis då också.. Vilket gjorde mig stressad.. Och så en gång till, sekunden efter... *ÄNNU mer stressad*!

... Men jag ignorerade dessa glada sms med frågor i, tills jag hade kommit på en åtminstone TILLFÄLLIG lösning på mitt problem..

Nu åkte det gamla hederliga resårbandet fram.. Ja, jag kan ju säga att DET och garn, hamnar lite här och var, när JAG stöter på problem.. När jag var liten, STICKADE jag till och med med ett tunt vitt snöre och två färgpennor :P I brist på annat så.

Jag klippte till dessa resårbitar och knöt det med jämna mellanrum runt gardinstången och genom gardinens "flärpar"... Tog LÅNG tid. Och det var svårt att göra så att alla band var knutna varken för hårt eller för löst runt stången.. Och efter att jag har kommit HALVVÄGS, så kommer jag på ett bättre sätt att göra det på! ... Bara att klippa bort alla band och börja om från början igen... Och ändå var jag HELT ovetandes om ifall det ens skulle se KLOKT ut med dessa banden i gardinen! ... Och att resårbanden höll på att ta slut, gjorde ju inte oron mindre!

... En längd färdig.. Upp i fönstret med gardinstången och den färdiga längden.. För att mer orkar jag inte idag...

Men då jag, när jag har kommit igång med någonting eller gjort en förändring, får svårt att slappna av och koppla bort.. Bara stirrar, funderar och ältar... Ja, jag började med nästa längd också..

... Sedan blev det till att stresshandla lite... Ja, jag tror att jag precis hade satt upp en av de röda "tjockgardinerna" i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet... Och blev såå NÖJD! ... Ja, det är verkligen URSNYGGT!

... Men att sätta upp gardiner i fönstren och att få dessa nya intryck av mitt vardagsrum.. Kanske lite nya ideér, och att sedan BEARBETA vad jag nyss har åstadkommit... Ja, jag behövde gå hemifrån en stund... Och jag behövde ÄTA!

Handlade mig något litet att äta och en havredryck.. Och så gick jag hem igen.. Fortfarande lika glad över gardinen i dörröppningen... Och nu även tillfreds med hur mina "skogsgardiner" såg ut utifrån..

Jag satte mig på datastolen mot väggen, och under stress, funderade och ältade dessa gardiner... Upphängningen av de tjocka gardinerna... Ja, och vad det nu var min hjärna rullade... Medans jag stirrade stint på dem.. Halvtsom nöjd.. Halvtsom osäker.. Och åt. Drack.

... Annars har jag suttit en del vid datorn idag.. Jag har försökt koppla av framför lite serier.. Jag har kollat blocket. Läst bloggar. Kollat mailen. Och sådär..

Jag skickade ju även, under upprördhetens stund, iväg ett mail till BonPrix och frågade om hur jag ska hänga upp gardinerna. Och blev då visad till deras upphängen.. 

Så jag antar att det blir till att köpa till sådana till "tjockisgardinerna", och de två övriga tunna "skogisarna" tar jag resårband till.. För att det FUNGERADE! Mer jobb... Men billigare.

... Dock så tror jag att jag köper dessa i fysisk butik istället. Om jag kan hitta.. Vill inte ha hit fler paket nu!

Jag satte mig i köket ett stund, för att försöka slappna av.. Ja, trots att jag är nöjd, så stör dessa gardiner mitt sinne. Och jag får ångest och blir orolig.. Antagligen en viss osäkerhet, för att "det kanske KAN bli BÄTTRE"... "Är jag NÖJD med det jag gjort?" ...

Och så är det ju så mycket ANNAT inom mig också, som stör. Men eftersom att jag har skrivit om det VARJE dag nu, så hoppar jag den biten idag.

... Satte mig iallafall med en kopp te och tända ljus... Stirrade en stund... Och gick sedan in till datorn igen.. Och för att undvika att stirra på gardinerna och älta, så började jag se på lite komikserier..

.. Och kom helt plötsligt att tänka på något som för en stund raserade mitt lugn... "Borde jag ha TVÅ "tjockisgardiner" i fönstret ändå?" ... Jag satte ju nämligen en av de röda tjocka, i dörröppningen, idag.. Bara för att testa.. Då jag kände att jag inte ville dölja för mycket av skogisgardinerna i det lite mindre fönstret... Och så tyckte jag att det var såå SNYGGT..

... Men nu när jag börjar(började) tvivla på ifall två stycken i fönstret kanske ändå BLIR snyggast.. Ja, jag har ju inte råd med en TILL! Och vill inte heller "sno" den ifrån dörröppningen...

Kunde inte längre koncentrera mig på serien som jag såg... Ville bara stirra på gardinen.. För att försöka se.. Se vad som skulle se mindre dåligt eller mer bra ut... Och kom till slut fram till att det nog skulle fungera med bara en.. Och om inte. Så får jag köpa till en till, senare..

Men ångest. Japp. Fortfarande, känner jag...

... Men det BORDE funka med en ;)

Ja-a... Det var nog MIN dag...

God natt med er <3

... Jag sa upp boendestöd idag. För att jag inser att det inte kommer att gå att ta EMOT stöd och hjälp i vardagen just nu. När jag inte är säker på vart jag vill. Nu när den ena sidan av mig drar STENHÅRT mot h*vetet.. Mot döden.. Mot att må skit och att... Ja, att inte ha något liv alls. Skada sig själv... Det verkar vara det viktigaste..

Och när det endast är en LITEN, alltför mycket svagare del som vill ta sig FRAMÅT och uppnå LYCKA och MENING...

... Och jag vet inte ens hur jag ska FORTSÄTTA det här inlägget, i gråtandets stund.. För att grejen är den, att det känns inte som någon MENING att blogga.. Inte när jag är såpass nära att ge upp.. När jag inte längre känner att jag orkar..

Men jag fortsätter.. Det VET jag ju redan. Med allt fortsätter jag.. Kampen om livet.. Strävan mot... döden.. Eller vart det nu är jag strävar mot.. Och bloggningen.. ALLT fortsätter. För att ALLT är viktigt.. Likaså inredningen.. Längtan efter kärleken.. Den INNERLIGA saknaden efter att dela m... Nej, det är inte det.. Kärleken vill jag bara ha för att jag tror att det kan HJÄLPA mig.. Jag är en ensamvarg.

Nej, jag vill inte framåt.. Inte hela jag.. Den starkare delen vill bakåt.. Vilket jag övertygas om gång på gång. Flera gånger om dagen.. Gör jag någonting som tar mig framåt.. Som gör att jag mår bättre.. Ångest.. Svälter jag.. Då är sinnet nöjt... Men inte så mycket kroppen.. Och oron över vad som händer inom mig.. Med dessa viktiga organ.. Om hur det ska bli när jag, helt slut på energi, ska träffa min familj nästa gång... Men annars är hjärnan helt nöjd..

Äter jag.. Ja, det går i perioder.. Hjärnan är väl aldrig helt nöjd. Men det tillåts ändå... Om min hjärna har mer andra saker att fokusera på.. Att älta och diskutera...

... Men att samtidigt inte längre orka ha det som jag har det.. och inte fullhjärtat heller vilja BAKÅT... Ja, det känns som en mardröm.. Och sålänge som jag känner såhär, så kommer jag att få nöja mig med att se livet svischa förbi i backspegeln...

... Och jag önskar jag inte orkade längre.. Bakåt är ingenting omöjligt... Framåt är allt mycket större och tyngre...

... Jag behöver hjälp... Och jag tror att jag vill ha den... Men min andra sida...

.. Sedan STÅR man där och inte längre vill ha den... Och när man väl har öppnat munnen, ser ingen annan på det som man själv gör... Kanske händer det inte... Men jag vågar inte riskera något...

... Och nu när jag sitter här och inte heller IDAG, orkar skriva om gårdagen... ELLER dagen idag! ... Ja, det är frustrerande.. Allt känns så onödigt jobbigt, om jag inte ens har något MINNE av det sedan.. Och det händer ju trots allt BRA saker också.. Saker värda att minnas...

... Men jag kan ta det väldigt kort...

Igår natt... Ja, natten som var INNAN den som var. Hade jag väldigt svårt att somna...

Eller jag vet inte. Jag kanske ljuger.. Så jag börjar från igår morse istället.

Jag klev väl upp någon gång. Gick iväg till bussen vid halv elva.. Och var påväg till min barndomsstad vid elva.

Jag hade lite sms-kontakt med 26åringen på vägen dit..

Och så sågs vi. Hon hade båda sina hundar med sig. En liten vovve. Blandning mellan Lhasa Apso, Jack Russel, Chihuahua och Tibetansk Spaniel. En liten hane. Och så en Goldentik. Båda under året. Så. Spralliga, om andra ord.

De blev mer vilda än tama i kopplet, när jag klev av bussen. Och 26åringen hade svårt att få kontroll över två fladdriga hundar i koppel.

Så jag tog goldentiken och så gick vi en lång promenad. Hon anses av dem, dragig i kopplet och svårhanterad. Och jag kan till viss del, hålla med. Men hon gick väldigt lugnt och fint, stundvis. Men problemet var hennes spurtryck i kopplet. Då hon hoppades på att kunna KASTA sig in på kanten. Och så hundmötena såklart. Var det inte den stora som stressade upp den lilla, så var det tvärtom.

Men det var en rätt så härlig känsla ändå. Att gå på promenad med 26åringen och hennes hundar. Och till en början, mådde jag inte dåligt i och över huvud taget..

26åringen pratar ju så mycket. Vilket gör att man inte fokuserar för mycket på en och samma sak hela tiden.

Jag testade att hålla BÅDA hundarna medans 26åringen var inne på affären.. Och fastän jag stod STILLA, var det en utmaning i sig!

DET var däremot stressande! Men så fort som jag hade fått ordning på kopplen. Så att de varken var långa, trasslade eller befann sig i den stora hundens mun.. Ja, då satt de båda så fint och väntade på matte.

Hem för lunch och fika. Till en film. Som vi by the way inte såg mer än någon sekund då och då på. Då vi mest pratade och skrattade. Flummade, under filmens gång..

Sedan blev det en promenad till..

Men jag var trött. Och ångesten för att det hade hänt för mycket.. Och jag hade dragit på mig en massa tankar och sådant, gjorde att jag inte kunde låta bli att känna ångest och osäkerhet under andra promenaden.. Vilket jag är bombsäker på att hunden som jag höll, kände av.. Och det gjorde mig ju inte desto mindre osäker..

Men 26åringen pratade på. Och jag svarade. Var dock lite svårare denna gången, att koncentrera sig på vad hon sa..

Även denna gången gick det bra med vovven. Men jag mådde som sagt sämre AV det.

Hem igen. För middag. Hennes sambo kom hem. Vi åt. Pratade lite grann.. Och sedan bestämde jag mig för att åka hem. För att slippa byten under bussresan. Klockan var nu sex.

... Väl hemma. Ja, jag hann sätta mig vid datorn.. Stirra på skärmen. För att försöka tvinga mig själv till att blogga.. Men tröttheten. Ångesten och mitt spända sinne... Ja, jag bestämde mig för att gå och lägga mig...

Klockan var halv åtta.

Somnade dock inte på BRA länge.. Låg och funderade. Och mådde väldigt dåligt.. Både fysiskt och psykiskt, vill jag minnas.. Och när jag säger "väldigt"... Nej, det VAR inte så illa.. Inte egentligen.. Det där beror ju alltid på vart ens egna gränser går.. Och nuför tiden.. är lite jobbigt, jättejobbigt.

Somnade väl till slut, och vaknade JÄTTETIDIGT imorse.. Kändes det som iallafall.. VILLE sova mer.. Men KUNDE inte.. Vred och vände på mig. Önskade att få sova vidare.. Men låg istället vaken. Timme efter timme.. Och bara var. Ville ju inte kliva upp. Till vad, liksom?

Klev dock upp till sist. Efter att ha "löst" problemet med boendestöd. Hon ringde nämligen idag(svarade dock aldrig). Skulle ju komma imorgon. Och då var jag ju tvungen att älta och älta. Diskutera med mig själv.. Och känna något av den VÄRSTA beslutsångesten och tvivlet som jag "någonsin" känt.. Överdrivet alltså. Och sedan så kom jag fram till att avsluta. Som situationen ser ut nu.. Som jag fungerar.. Nej, jag orkar inte ens FUNDERA, liksom.. Säkert så KAN jag. Och säkert så är spärren MYCKET mindre än vad jag gör den... Men jag vet inte HUR. Hur jag ska hantera mig själv.. Eller LIVET!

Klev iallafall upp. Hämtade ut mitt sista paket från posten.. Ja, nu har jag ETT ligger på macken.. Och sedan får det vara NOG! För att GUD vad dessa paket TYNGER mig hela tiden!

Och efter det... Ja, jag har suttit här. Tråkat. Läst bloggar. Kollat blocket. Mailen.. Och jag har skrivit av mig i min textsamling..

Jag har även kämpat med och EMOT den där mixern! Skulle mosa upp min frukt från frysen i mixern idag, tänkte jag. Då jag var sugen på NÅGONTING. Och jag har typ bara pasta och korv hemma.. Om jag inte skulle äta knäckebröd utan smör eller pålägg...

Först förstår jag inte hur man gör.. Börjar lukta bränt och allt vad det är.. Men sedan när jag väl har LYCKATS och jag är nöjd.. Smaken URGOD... Ja, då häller jag hälften på både bänk och golv! *Suck* ...

... Efter det, har jag gråtit lite. Övertygelsen om vart man vill och är påväg.. Om vart man samtidigt ÖNSKADE att man ville och var påväg.. Samtidigt som man är OSÄKER på vart man är påväg. Och vare sig VILKET, hamnar där man INTE vill... Ja, jag vet inte...

Kunde jag lösas upp till en pöl på golvet, hade jag gjort det nu.. Det KÄNNER jag! .. Och att vara ENSAM inom mig själv, med tankarna och känslorna... Att vara ENSAM genom livets utmaning... Ja, jag ser inget hopp... Jag behöver en hand som rycker upp mig när jag ligger...

... *Och att allt EGENTLIGEN är så enkelt*...

God natt med er <3

.. Jag önskar jag inte behövde säga godnatt.. För att god natt innebär också att det senare kommer ett god morgon...