Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Kunskap

Av D - 25 juni 2015 22:59

Jag har precis färdigställt en pannkakstårta, med hjälp av en kastull och plastslev :) Huvva.. Svettigt :P

... Men det var kul. Nervöst. Stressigt. Men jag kände mig för första gången på såå LÄNGE, kreativ ;D

Mer om det, snart.

 

Nu tar vi dagen idag.

Eehmm...

Jag vaknade imorse klockan åtta, av matklockan... Klev upp direkt. Nyvaken och halvyr. Gjorde iordning frukost. Åt...

Diskade efter mig... Kände mig lite sådär förväntat orolig och ängslig. Osäker...

 

Gick och satte mig vid tv:n och väntade på att få gå till bussen...

Nej, förresten. Jag la mig under täcket, på kudden, och tittade på tv. Hallå. Klockan var ju bara halv NIO! :P

 

Där blev jag sedan liggandes. Avslappnad i hela kroppen och halvsov... Nästan iallafall...

Jag minns ju inte så mycket. Men jag låg säkert och finurlade på allt det nya som händer just nu. Funderade... och oroade mig lite grann... Med vid gott mod, såklart ;D

Japp det är en positiv period nu :) Det känner jag på mig.

 

När klockan ÄNTLIGEN...

Nej, nu går jag händelserna i förväg. Det blev, efter en del ältande och en massa väntande, dags för lunch.

Åt en smörgås kvar från frukosten. Och en Brownie med en kopp kaffe..

 

SEDAN blev det dags att gå till bussen..

På denna resan ältade jag rätt så mycket och kände mig stressad över vad jag skulle köpa när jag kom till stan. Både i matväg och "prylväg"... Ältade lite ekonomi... Och funderade lite kring den här almanackan som jag tänkte börja med. Hur den skulle kunna hjälpa mig...

 

... Och sedan messade mamma, när jag satt på bussen.

Hon frågade om de kunde komma över på fika ikväll, pappa och hon... Och det var ju klart att de kunde! Mäkta lägligt att de hör av sig IDAG av alla dagar. När JAG precis har tagit mig ur en VECKOLÅNG... Kanske till och med MÅNADSLÅNG period av... HELVETE! ... Det var ju passande =) Hade de hört av sig några dagar tidigare, kanske jag hade slitits i tusen bitar, av dåligt samvete och dubbla viljor.

 

... Dock så blev jag lite stressad av att en ny punkt för dagen, helt plötsligt kom upp..

Mitt dagsschema hade ju varit. Äta, äta, bussen till stan. Handla, åkta hem, laga mat... Äta... Ja, och sedan bara fokusera på det..

Men nu blev det istället. Iväg till stan. Skynda mig att handla det jag skulle ha. Kolla lite SNABBT efter almanacka... för att sedan RASKA mig iväg till nästa butik för att handla den mat jag skulle ha... Och KÄMPA för att hinna med första bästa buss hem..

- Och när jag kom hem, skulle jag hinna laga mat och äta. Städa och dammsuga... Och helst även DUSCHA! ..

 

Ja. Jag kom iallafall in till stan. På gott humör... Men ständigt och oavbrutet funderandes över VAD jag skulle köpa och VARFÖR. Vad jag borde köpa FÖRST för att hinna med nästa buss... Och vilken BUTIK som var smidigast att gå till..

DET i sällskap med funderingarna kring allt ANNAT som jag behöver köpa och fixa i vardagen... Och ekonomin med det. Hur jag skulle få allt att gå ihop... Och det faktum att jag fortfarande känner mig rädd och osäker... Inte vågar köpa hem vissa matvaror. Då jag har en djupliggande oro för att börja proppa... Och därmed ångra mig... Och ÄNNU VÄRRE... Börja svälta igen!

 

... Ja, när det gäller rädslan och oron, trivs jag inte ALLS med att äta... Känner mig faktiskt rätt så skrumpen... Men jag ska klara det här den här gången... Jag hoppas väl och TROR att detta bara är tillfälligt. Jag behöver bara komma in i det ;)

 

Väl i stan, gick jag iallafall till den närmaste butik som jag trodde att skulle ha en almanacka som passade bra till det som jag skulle använda den till... Men jag gick in... Kollade lite. Konstaterade att de inte HADE det... Struntade i den sak jag behövde, som FANNS där... Eftersom att jag ville köpa båda eller ingen...

 

... Gick ut... Och raskade mig lite halvstressat, iväg till nästa affär. Mataffären..

Jag hade en lista på de saker som jag hade tänkt köpa IDAG... Men... Ja, jag lyckades ändå missa en sak. En rätt så viktig sak för att kunna laga mat... Stekmargarin...

 

... Jaha. Jo, det blev ju ett ältningsmoment i sig... DET, tillsammans med alla ANDRA saker som rörde sig i huvudet. De saker som jag nämnde ovan..

... Men jag satt på busstationen och väntade på bussen, med en viss ro i kropp och sinne... Det var inga jättejobbiga känslor... Lite ängslan bara.. DELS för att mamma och pappa skulle komma...

 

... Och ju närmre deras ankomst jag kom, desto mer nervös blev jag..

Ja, jag tycker inte om att få besök. Jag får en knut i magen och blir orolig och nervös...

... Antagligen för att jag VET att de kommer, men inte EXAKT NÄR det kommer att ringa på dörren. EXAKT när jag kommer att behöva vara social... Och inte heller vad som kommer att hända. Vad som kommer att tyckas om vad... Vad som FÖRVÄNTAS av mig... Och vad som kommer att kännas av vem..

 

... Jag kom hem. Började direkt försöka mig på att steka pannkakor. Inte det enklaste med de redskap som jag hade..

Men jag gjorde det. Lite stressad inombords. Men inte värre än så..

Det gick halvdant.. Vissa gick sönder. Och vilken värme jag skulle ha för att få den textur(om man nu säger så) som jag ville ha, var inte det enklaste att få fram...

Men det jobbigaste var stressen av allt jag skulle hinna med innan föräldrarna eventuellt skulle komma..

 

Japp, de gjorde det igen. Det gör de alltid. Men mitt fel att jag inte säger ifrån..

De säger att det FUNDERAR på att komma...

... Och ja-a... Jag är inget vidare fan av ovisshet.

 

Men iallafall...

Jag åt... Mer stressad idag. HELT klart. Både frukosten, lunchen och middagen åts med stress i sinnet och relativt fort..

 

Sedan diskade jag.. Började städa...

Och pustade sedan ut framför tv:n...

Ja, jag pustade ut.. Men jag kunde inte slappna av. Jag kände mig glad. På bra humör... Och förväntansfull...

Men jag var samtidigt nervös. Och orolig... Jag satt rak i ryggen och lutade mig inte tillbaka i soffan. Ja, jag kände mig som en pinne. En nervös pinne.

 

... Men så kom de.

Vi pratade. Drack kaffe. Och åt fika...

Och jag... Ja, jag mådde bra... En LITEN hint av ängslan inombords, där vi satt vid köksbordet och umgicks.. Men jag pratade på, precis som de själva gjorde.. Och leendet. Ja, det fanns där, as well :)

 

... När de hade åkt igen, kände jag mig... Ja, jag hade ångest. Det hade inte hänt något negativt. Men vi hade pratat. Dagen hade varit stressig och händelsefull... Alla förändringar som jag skapar mig i vardagen. Allt som planeras tillsammans med familjen... Det där lilla som pappa ska fixa åt mig... Allt som JAG ska fixa. BEHÖVER fixa... Och det faktum att jag har bestämt träff med mamma och pappa... "En bokad dag" ...

 

... Ja, det blev för mycket...

Men förstå mig rätt. Detta var ängslan. Ångest. Inget annat.

Jag var på bra humör. Var SUPERTACKSAM för att föräldrarna ville komma över och göra mig lite sällskap. Bara umgås... Och ÄNNU mer tacksam och glad att de vill träffa mig för en filmkväll på fredag nästa vecka ;D

... Det är bara lite mycket på en gång. That´s all :)

 

Ja. Det blev diskning efter fikat. Och sedan sjönk jag ner framför tv:n och tittade på bakningsprogram... Medans tanken att jag ville steka upp den sista pannkakssmeten som inte hanns med tidigare, störde mig en aning. GNAGANDE tanke.

 

.. Den här gången skulle jag steka tjocka pannkakor. Små, som jag sedan staplar i lager, med fyllning emellan.

Och så blev det.

Jag använde en liten kastrull och stekte i. Men bara på ena sidan. Så får se hur de smakar i konsistensen imorgon. Smakade den nämligen inte idag. Då mina måltider är över för dagen. Men har ju fyra chanser imorgon ;)

 

... En sista notering.

Något som stör mig och ger mig ångest vad gäller ätandet. Som gör det lite tungt att fortsätta, är VAD jag ska äta. Att försöka laga till någonting av det jag har hemma, när jag är så rädd för att köpa hem matvaror... Ja, det känns lite kärvt(stavning)..

... Jag menar. Jag vågar ju köpa hem sådant som man kan köpa i minipack... Så att det inte gör någonting om man råkar hetsäta. Och som jag inte behöver slänga, om allt spricker... Men jag vill ju inte LEVA på snabbmat...

 

... Men det löser sig nog. Ger jag mig själv tid, så får jag nog hem både den ena och andra varan. Till slut vågar jag äta och köpa precis vad jag vill... Till och med sådant som OFTAST proppas av mig!

 

... Men det känns ändock som om jag kommer att lyckas HÅLLA på rutinerna den här gången.. Sålänge som jag inte tappar tron och den starka viljan. Tvivlar jag, så spricker det.. Ägnar jag en FUNDERING till svälten, så kommer jag att vräka...

Så.. VILJAN.

 

Därför så är det bra om jag får hem en sådan där "pepp-almanacka" snart. Tänkte till och med köra med stjärnor eller liknande för saker som jag uppnår och klarar av i vardagen. Så kanske det gynnar även städning och tvätt :) ... Och jag har även funderat på om en hund kan vara en belöning efter ett antal månader av success ;D

 

God natt med er iallafall <3

 

 

Av D - 24 juni 2015 22:00

Min kamp om livet, börjar igen. Och likaså mitt kvällsbloggande... Ja, jag ska iallafall ge det en chans, vad gäller båda.

 

... Så det känns bra. Jag har saknat det. Och jag har saknat den här lite klarare och friare känslan som jag känner i både huvud och själ just nu...

Visst. Jag känner ångest och ängslan, nu på kvällskvisten. Men det är ju sådant som jag räknar med när jag ska göra stora förändringar och ta risker och chanser igen...

 

Just nu är det gardinerna som stör mig lite grann.. Att jag för några dagar sedan, hängde upp dem i fönstret igen. För att jag gav upp om att någonsin ta hit någon att fixa det läckande fönstret...

Ja, jag hängde tillbaka dem ändå. Var trött på att ha dem ligga över köksbordet medans fönstret hängde kalt... och med obehagligt tillgängligt för insyn.

 

... Men jag stör mig OCKSÅ på alla ideér om de förändringar jag vill göra och på vilket sätt... På den ändå knappa rädslan eller oron för att allt ska spricka igen... De försiktighetsåtgärder jag vill göra...

 

Ja, det är lite läskigt. Känns som om jag står och balanserar på en ranglig bräda..

Men denna gången har jag en STARK vilja att klara det! Äntligen vågar jag SÅPASS mycket iallafall. Att CHANSA :D

 

... Ja, jag har gjort några cheman och planer idag. Ett peppkort till mig själv. Där jag övertygar mig själv vad som är rätt och fel. Och för vems skull som jag egentligen gör VAD.

Jag har listat upp alla punkter som jag vill, ska eller borde göra för att få ett värdefullt liv.. Eller ett liv av värde. Får ju inte ha för höga krav :P

... Men jag var också väldigt noga med att lägga till att "allt ska göras i MIN takt". Ingen stress.

 

Jag försöker hålla kraven nere. Och för en stund, bara ta det lugnt och NJUTA. Allt kanske inte blir SUPERBRA eller KÄNNS superbra till en början. Men så måste det få vara.

 

Min plan är att ha en matklocka, för att slippa sitta och TÄNKA på ätandet hela tiden. Och även att försöka ta mig UT så mycket som möjligt. Helst träffa folk eller utöva något intresse. Och så ska jag inte ha någon struktur över mina inköp, vad gäller mat. Utan bara handla när jag har lust och VAD jag har lust med. Hålla koll på ekonomin såklart.

... Ja. Och jag ska kämpa HÅRT med att inte svika mig själv vad gäller hetsätandet! För att på så sätt riskerar jag inte heller att hamna i svältläget som jag har suttit fast i, i några dagar nu!

 

... Ja, jag vet inte. Det finns så mycket att SÄGA. Så mycket som jag vill få UT. Så MYCKET som pågår i mitt huvud just nu.

Förutom det jag redan sagt, har jag även allt som ska göras i hemmet, i mitt huvud just nu. Städningen i sovrummet. Kartonger och skit. Tvätta kläder. Dammsuga... Ja, men allt det där.

 

Men jag ska inte tjata mer om det nu. Nej för att, från och med idag är det kvällsinlägg. Så att nu ska jag rabbla dagen. Innan inlägget blir OLÄSLIGT långt.

 

... Eeehhmm... Det känns egentligen som om jag borde rabbla flera VECKOR. Då jag annars börjar mitti.. Men det får ni/jag stå ut med ;P

 

Börjar från imorse, tror jag bestämt.

Imorse vaknade jag som vanligt nuför tiden, rätt så tidigt. Kollade som alltid, mobilen. "Kanske har fått mail".. Ett mail från min kära handläggare på kommunen. Ja, vi har mycket kontakt. Men idag var hennes sista dag innan semestern... Tråkigt. Men jag TROR att det på något sätt fick mig att ta mig i kragen... Vet inte hur. Men NÅGON anledning måste det väl ha, att jag vände håll och blev fri just idag?

 

... Hon skrev iallafall, då vi försöker kolla upp lite olika alternativ till stöd och hjälp på psykiatrin, att det inte fanns möjlighet till mailkontakt mellan dem och mig. Vilket jag redan visste och kunde ana. Men värt en försök. Och så sa hon att de hade givit förslaget att ha en större möte mellan psykiatrin, habiliteringen, henne och mig...

Vilket jag inte svarade på.. Men vi får se hur jag tar emot stödet. Om det ens behövs sedan, när HON väl kommer tillbaka.. Kanske LYCKAS jag denna gången! ;D

 

... Jag klev iallafall upp... minns inte när. Och så satte jag mig direkt vid datorn. Jag började skriva det där kortet till mig själv. Sådana som jag brukar lägga ut på bloggen. För att peppa mig själv och FÖRKLARA mig mig själv ... Eller rättare sagt, FRÅGA mig själv vad som är viktigt här i livet..

Vilket har fått mig att öppna ögonen för HUNDAR igen, också. Ja, det känns lite ljusare idag, fastän läskigt och obehagligt. Och med ett lite VAGARE hopp än vad jag hade önskat...

.. Men lite i taget ;)

 

Efter det, satte jag mig i soffan och uppmärksammade hur mycket(MYCKET) segare tiden gick idag än vad den BRUKAR göra. Minuterarna kändes som TIMMAR... Och jag TROR att jag vet varför. Fastän jag inte riktigt hade bestämt mig för om jag skulle VÅGA. Och fastän jag ältade väldigt mycket om hur, när och varför...

Ja, jag skulle ÄTA idag! Med största sannolikhet. Det var iallafall vad jag hoppades på. Men trots att jag hade saker HEMMA, vågade jag inte riktigt. Så därför längtade jag mig till bussen... som skulle gå om ett par TIMMAR! ... ... Där hoppades jag nämligen på att kunna handla någonting att äta... Ja, i stan alltså.

 

Ja, dessa JÄTTELÅNGA timmar och minuter, gick iallafall till slut. Och jag kunde ÄNTLIGEN gå till bussen.

Satt och väntade en stund på hållplatsen. Och åkte sedan iväg. Hungrig, svag och trött...

 

Jag åt någonting litet.. som jag gör VARJE dag. Och tog mig sedan i kragen, för att bryta det mönstret som innebar ett litet mellanmålsstort mål om dagen.

Köpte det jag skulle ha, och oroade mig en gnutta för de kyl-och frysvaror som jag ändå fått med mig hem. Delat med tanken och den ynkliga känslan av att detta kanske är ÄNNU en sak att ångra sedan.

 

Men jag har varit vid gott mod idag. Och jag tror att jag kan klara detta. Då viljan känns stark. Och det känns ändå som om jag HAR någon slags plan.. Fastän jag har tankar som snurrar i huvudet. Alldeles för många för att inte göra mig stressad och ängslig...

Men samtidigt. "Jag ska ta det LUGNT nu. Nu GÄLLER det! Så jag måste se LUGNET som mitt viktigaste verktyg, om jag inte ska ge upp"..

 

Jag ska vänta med hundar och fritidsintressen. Vänta med aktivitet och att tvinga mig ut och träffa folk. Jag ska VÄNTA med att stressa på med städning och tvätt... Jag ska bara laga mat när jag känner mig peppad till det. Endast handla någonting när jag vet vad jag vill ha...

Ja, nu ska jag helt enkelt bara satsa på att äta vid fasta TIDER och i lagom MÄNGD. Resten får komma de dagar jag orkar, närhelst det faller mig in. Helt enkelt.

 

Jag ska dock skaffa mig en almanacka. Där jag kan peppa mig själv(räkna hur många dagar jag lyckas hålla på matrutinerna). Kanske skriva ner ideér till maträtter. Kanske någon bakdag(bakningsdag?).. Om jag planerar att TRÄFFA någon... Ja, men bara sådär enkelt...

 

Ja. Jag åkte iallafall hem igen, med första bästa buss. Men det känns ändå skönt. Nu när det är sommarlov, går inte den första bussen längre. Så att jag slipper stressa för att jag vill hinna med en så tidig buss som möjligt. Nu kan jag ta det lugnt och NJUTA istället. De dagar som huvud och hjärta tillåter det ;)

 

Väl hemma...

Ja, jag ÅT. Och jag NJÖT. Jag åt LÅNGSAMT. Vilket betyder mycket för mig...

Eftersom att jag är en svältare, med en hjärna som vet OM det.. så är jag också en stressätare. Inte BARA att jag äter när jag är STRESSAD.. Utan jag STRESSAR också när jag ÄTER...

Men idag.. då jag mådde BÄTTRE, fokuserade jag på att äta LÅNGSAMT. HIMLA skönt. Och MYCKET GODARE ;D

 

... Ja, jag åt några gånger till, efter det. Tillät mig till och med att äta en gång extra nu på kvällen. Då svälten har varat så länge. Och så börjar jag från början med matklockan, imorgon ;)

 

Det har varit tv hela dagen, sedan jag kom hem. Som alltid.

Men jag har OCKSÅ fyllt i budgeten på min dator, som jag inte har gjort på flera VECKOR! ... Ja, halva iallafall. Jag har NÅGRA kvitton kvar att föra över...

 

... Och nu när jag nämner det.

Nu när jag ska börja ÄTA ordentligt och sådär, kommer även EKONOMIN att bli sämre. Så jag oroar mig lite för DET.

Samtidigt som jag har saker som jag måste KÖPA. Tillexempel regnkläder och nya skor... Och då jag har en STOR rabatt hos Vattenfall, på elprylar.. så vill jag även utnyttja den...

Och förutom det, alla saker till LÄGENHETEN, som jag ännu inte köpt!..

 

... Men ja. Det löser sig nog till slut. Det viktigaste just nu, känns ändå att vara regnkläder och skor. För att skorna läcker in ur minst tre hål... BÅDA! Och regnkläderna är sedan jag gick i sexan eller sjuan.. Några regnskor HAR jag inte ens...

Men för allt... femtusen spänn... Skulle säkert kunna få det billigare...

Eller jag vet inte.. Vad vet JAG om pengar :P

 

Hmm.. Ja-a. Det var nog det. Mitt första kvällsinlägg på länge. Men nu KÖR vi!

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 20 maj 2015 19:16

Jag sitter här.. Inte i skogen. Jag SKULLE ha suttit i skogen. Men jag orkade inte gå längre. Behövde skriva..


Nej, jag sitter här. På bänken. Vid bilvägen. Jag har lite ångest.. Eller om det är ängslan jag känner...

Det började bra. Kände mig relativt lättad... ÄNTLIGEN skulle soprummet make some sense. Äntligen skulle jag slippa dra mig för att slänga sopor av den anledning att soptunnor felades.. byttes ut... eller mystiskt försvann... ÄNTLIGEN skulle det bli lite klarhet i saker och ting...


Men...

Ja-a... Det betyder ju också att jag måste lära mig sortera enligt ett nytt soprum... Och idag tog jag mig aldrig tid att studera det.. Vilka soptunnor som fanns... Så än sålänge känns det FORTFARANDE lika jobbigt.. "Hur ska jag sortera sålänge?".Och "Har jag sorterat fel i mina påbörjade påsar?" ...


Men annars. Gick ut för att rensa tankarna... Funderar en del just nu...

Men det tar vi ikväll <3

Av D - 7 maj 2015 01:32

... Idag har jag vänt håll igen... Eller jag TROR att jag har gjort det iallafall.. Det KÄNNS som det. Då jag inte kände att jag orkade hålla på... Tankarna gick alltför konstant... Och jag kände mig väldigt osäker. Orolig... Och allt kändes så ovisst...

 

... Så nu funderar jag på någonting som egentligen inte känns så mycket enklare DET HELLER... Men som ändå kan(möjligtvis) bespara mig lite av all ångest... Eller reducera en DEL av den stress som jag känner... Kanske göra osäkerheten LITE mindre rumplande...

 

Men samtidigt känns det inte ALLS bra. Det är egentligen bara, just nu, ekonomin som spökar.. Alltså, jag har inte brist på pengar. Inte för tillfället. Men eftersom att jag har levt som jag har levt, och rätt så snabbt ändrat på mitt levnadssätt, så finns det INGEN som helst möjlighet för mig att veta vad jag har råd med under en månad, och inte..

 

Jag har FÖRSÖKT räkna, men det är svårt... Orkar liksom inte lägga ner hela min själ i det... Och så är det svårt att veta hur mycket man kommer att göra AV med per månad också. I ätarväg, menar jag...

... Och även det faktum att jag närsom helst kan vända håll IGEN... Vilket gör att jag helst inte vill köpa hem någonting alls...

 

... Men ja-a...

Jag känner mig mätt. Väldigt mätt... Och jag har inte varit hungrig sedan... Ja, några dagar tillbaka... Vilket stör mig. För att jag försöker få in måltider härhemma... Försöker äta med ungefärliga mellanrum... och tills jag blir mätt... Vilket är svårt... om man redan är mätt...

 

Men. Dagen idag.

Jag vaknade många gånger imorse... Första gången, klockan åtta... Men jag klev inte upp förrän ett...

Jag var osäker på ifall jag skulle behöva åka in till stan och fika med 23åringen... Vilket jag INTE kände att jag orkade med efter gårdagen!

 

... Men jag klev upp. Åt frukost...

Och sedan satte jag mig vid tv:n och väntade på att klockan skulle bli närmare två, så att jag kunde gå till bussen...

För att jag ville in till stan. Fastän jag kände mig rätt så uppgiven och väldigt osäker... Fastän jag fick ÅNGEST i rena TANKEN. Då jag inte visste hur jag skulle hantera eventuell handling av mat... Jag menar. Jag BEHÖVER ju fylla på skåpen. Iallafall om jag ska kunna äta något SÅNÄR varierat...

 

Men nej... Det kändes pressigt. Det kändes osäkert. Och hela sinnet fylldes av ångest...

Jag kan inte... ORKAR inte hantera hela skiten... Och att köpa mat som man sedan inte vet vad man ska göra MED eller ifall den kommer att bli uppäten sedan... Och att dessutom STÅ där i affären och må dåligt...

 

... Nej. Bara TANKEN på det...

... Men jag åkte in. En promenad i det fina vädret, kunde jag ju iallafall ta... När jag inte hade varit ute på ett par dagar. Och då jag var såå mätt, kunde det ju inte heller skada ;)

 

... Väl inne i stan... Jag tog mig en VÄLDIGT kort promenad.. Satte mig nere vid forsen... Och klädde av mig till bara t-shirt... Ja, jag behöll byxorna på, såklart :P

Det var såå skönt ute! Men jag kunde inte riktigt njuta... Vet inte om jag TÄNKTE något nämnvärt... Men jag var nog lite spänd...

 

Bestämde mig sedan för att gå och köpa en glass... Det kunde jag unna mig själv. Något väldigt litet sött på Onsdagen. Och så "fredagsmys" på lördagen... Ja, det var ju inte för mycket. Om man jämför med att LEVA på godis ;P ...

 

Men ångesten fanns ju såklart där. Då jag fortfarande kände mig mätt... Och helst inte äter när jag är mätt... Men som jag nämnde här ovan... Jag har varit konstant mätt i flera dagar. Svårt att inte äta när man är mätt då... Har ju inte viljan att hoppa över något mål, som det ser ut nu... Vilket jag ANTAR är positivt..

 

In på affären... Lite skeptisk. Då jag VISSTE att "affärsångesten" skulle överrumpla mig då...

Men jag tog mig en korg. Och gav mig själv en chans. Blev ångesten för stor... För tung. Så fick jag helt enkelt gå ut därifrån med enbart glassen. Som det var tänkt ;)

 

... Jag började kolla. Gick igenom de flesta av hyllorna i affären. Tur jag valde en liten butik... Och så började stressen. Ångesten. Och min syn(psykiskt) blev grumlig. Tankarna tröga... Ja, osäkerheten gjorde att jag kände mig tryckt in mot väggen...

 

Jag började plocka ett par varor. Ett te som jag ville ha... Och så tog jag en ketschup som är slut härhemma... Och en dressing... som OCKSÅ har tagit slut...

Men ångesten sa mig att jag skulle lägga tillbaka dem... Vilket jag gjorde...

 

Och så hittade jag inget mer... Förrän jag kom till yoghurt och juicer...

Då började jag plocka på mig. Och det kände mer rätt än något annat... Ja, inte jätterätt. Fortfarande osäker ångest... Men det kändes okej.

... Och jag funderar på om det beror på hur ENKELT det är att bara ÄTA dem. Utan att behöva TILLAGA innan. Jag behöver inte FUNDERA över VAD jag ska göra med den, den eller den råvaran... Och jag behöver inte pussla...

 

... När jag kom ut därifrån sedan, åt jag min glass, påväg tillbaka till busstationen... Funderade på ifall jag kanske skulle börja leva på BARA yoghurt, frukt"saker", och smörgås med pålägg... Och det känns ju bra. Iallafall relativt... Jag menar. Det är ju klart att jag vill kunna äta mer varierat än SÅ... Men det är ju iallafall bättre än en godisbaserad kost...

 

Men då kom ju priset... Jag började räkna på ifall jag skulle ha RÅD att leva på det, ifall jag skulle äta tillräckligt mycket varje dag... Men då kom ju problemet att jag inte visste hur mycket det VAR. Och att jag inte heller orkade kolla upp varornas kostnad fullt ut...

Och jag är VÄLDIGT osäker på ifall man skulle ha råd med det...

 

... Och dessa funderingar. Att ha en relativ plan... Men samtidigt ha några "om" och "ifall"... Några "ibland kan jag göra det. Och den dagen kan jag ju alltid göra så eller unna mig det" ... och "detta är ju inget tvång. Utan ibland kanske jag får för mig DET istället" ... Och så lägger man då TILL funderingarna på kostnader och att äta fastän man är mätt... Kanske äter man för MÅNGA mål eller för STORA...

 

... Ja. Helt plötsligt har det som skulle förenkla, blivit lika stort som det föregående...

 

... Jag kom iallafall hem efter en stund. Plockade undan alla varor. Och satte mig framför datorn, med en kopp kaffe...

Började skriva upp min nya "matstrategi". Då den kändes väldigt gnagande och förvirrande. Vill ha koll liksom. Nedskrivet i trygghet och struktur..

 

Och sedan läste jag lite bloggar. Kollade lite vanliga saker... Och gick för att kolla på tv...

Och där har jag sedan legat deckad resten av kvällen. Med pauser för att fixa "mat" och diska efter mig... Längtat efter nästa mål... Hoppats på att få känna av hunger... Då det inte har funnits något annat att göra...

... Dags att ta sig ut på någon slags aktivitet?

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 4 maj 2015 00:17

... Jag går omkring hela dagarna. Med en ångest. Rädsla. Osäkerhet...

Går omkring, med en lätt huvudvärk. Men med ett samtidigt glatt och ibland relativt lätt sinne...

Jag känner mig bara så STRESSAD. Tankar som stör. Frågetecken. Och fast beslutsamhet... Jag rör mig hela tiden framåt. Mot någonting som jag hoppas ska bli mitt mål... Med den ständigt återkommande känslan av att jag bara vill avsluta. Ge upp... ¨Tillåta mig själv att ÅTERIGEN backa... För att det är vad jag behöver...

... Men det är det inte... För att hade det VARIT det, så hade jag också GJORT det.. Men jag står fast besluten... För att bakom all denna ångest och press.. All rädsla och osäkerhet.. gömmer sig lättnad och glädje.. Stolthet och framgång... Ett hopp om ett LIV...

 

... Det är tungt... Och när jag tänker på morgondagen... Morgondagens risk för huvudvärk och stress. Ångest och osäkerhet... Morgondagens risk för att ge upp...

... Ja, jag vill inte säga det... Men jag önskar jag ville dö... Det vore så mycket enklare... *säger jag, som har varit där... och vet att det inte ALLS var mycket enklare... FRUSTRATION och hjälplöshet. Desperation.. var nyckelorden då..*

... Men ändå. Då hade jag ett rakt streck att gå på... Nu vet jag inte ALLS vart jag är påväg. Och varje steg jag tar, blir tyngre än steget innan...

 

... Men. Dagen idag.

Jag vet inte. Idag börjar jag från när jag vaknade imorse. Då jag inte orkar fundera ut gårnatten.

Jag vaknade iallafall imorse klockan halv tolv. Så "morse" vet jag inte om det var..

Klev upp direkt och åt frukost. Japp. Frukost idag också. Dock vet jag inte hur jag ska få ihop det med måltiderna, om jag inte är hemma 24timmar om dygnet..

Men kommer till det snart.

 

... Efter frukosten... Ja, då stressade jag mig iväg till bussen. Eller ja. Det blev inte så mycket stress, rent praktiskt. Jag KÄNDE mig stressad. Men fick trots det, sitta och vänta i tio minuter på bussen sedan.. Så. Inte så bråttom..

 

Väl i stan, springer jag in i 23åringen, påväg till affären... Båda blev vi väldigt glada. Att vi nu börjar stöta in i varandra lite rätt som det är. Hon jobbar nämligen inte lika mycket nu. Så hon finns där jag finns :P Typ så.

 

Jag blev överraskad.. och konstigt nog, glad. Konstigt, för att jag brukar bli stressad och få ångest när jag överraskas med social kontakt. Men inte idag. Jag kände mig öppen i sinnet. Och småpratade i ett par minuter. Innan jag gick vidare mot affären.. Och för det andra, var jag inte heller för STRESSAD för att stanna och prata lite idag. Skönt.

 

... Jag bestämde mig för att ta en sväng in på ÖoB innan jag gick in och handlade mat.. Då jag hade en speciell kopp som jag ville köpa... Jag och koppar alltså :P

Gjorde det. Och även lite andra småsaker...

 

Japp. Ekonomin. Känner att jag tappar greppet. Men det är mest för att jag småhandlar så många gånger hela tiden. Och inte har fört in siffror i budgeten på hur många dagar som helst... Vet inte hur jag ligger till... Och orkar inte hålla på... Men ska se om jag orkar ta tag i det imorgon...

Känner nämligen att jag behöver veta hur jag kan handla utan att det blir ekonomiskt ohållbart... För att DET är ÄNNU en sak som gör det hela jobbigt just nu, bakom allt annat... EKONOMIN. Jag vet inte hur jag ska handla för att ha råd...

 

... Sedan var det iallafall in på mataffären.. Jag handlade en del... Men jag kände mig för stressad.. För blockerad för att till en början ens kunna URSKILJA alla varor på hyllorna ifrån varandra...

... Ja, jag gick som i en grumlig och tung. Tjock DIMMA... Och jag kunde inte tänka klart. Inte komma på vad det var jag hade tänkt handla... Och allt blev bara kaos inombords..

 

Men jag fick som sagt en del handlat. Samlade på mig lite mat. Frukt och grönt... Lite yoghurt och sådant...

Och sedan betalade jag och började gå mot busstationen...

... Men nu hade jag bråttom!

 

... Jag hade några få minuter på mig innan bussen hem skulle gå... Om jag inte skulle behöva vänta i flera TIMMAR på nästa! Och det hade INTE mina kylvaror tyckt om!

Så jag gick. Snabbare än vad mina ben kunde bära mig. Och med VÄRLDENS sämsta uppdelning av varorna!

 

... Stressad. Bråttom... Och väldigt slutkörd...

Men jag hann fram dit. Precis när bussen kommer, kommer jag. Det var på håret! "Pjuh" ... Och den stressen vill jag ALDRIG uppleva igen! Anledningen till att jag går till bussen en timme innan den går! DET, och att jag är för rastlös. Har för lite att göra, för att INTE göra det...

 

Åkte hem. Konkade hem kassen med mat, de meter som var från busshållplats till lägenhet... Och så plockade jag undan varorna. Delade upp köttfärsen som jag hade köpt, och la hälften i frysen...

Och då jag diskar DIREKT efter att jag har använt någonting, nuför tiden, så har det blivit mycket diskning idag..

 

Sedan blev det tv...

Så småningom, lite grönsaker med yoghurt att dippa i, framför tv:n. Istället för middag. Då jag var för trött för att börja laga middag när jag kom hem... Hade inte tänkt äta någonting alls. Men då jag var sugen, så tänkte jag att det var lika bra...

 

Ja, jag har i princip BOTT framför tv:n idag! ... Ätit lite grann. Och så gick jag och tog mig ett bad. Då mamma och mormor eventuellt kommer över imorgon en snabbis. Och då vill jag vara ren.. Allra helst i håret...

 

På talan om det. Det stör mig. Inte för att jag inte vill att de kommer. Det skulle vara jättetrevligt.

Utan mer för att det gör mig stressad. Jag vill bara koppla av. Ha hela dagen för mig själv. Och få i lugn och ro, försöka få livets pussel att gå ihop. För att ALL min tid.. ALL min tankekraft... Det känns som om jag vill ha den tillgänglig till... att jobba på mina bekymmer...

 

... Och så bestämde jag fika med 23åringen. På onsdag... Känns också pressigt... Men det var ju trevligt förra gången... och jag mådde inte ALLS dåligt av det... Så kanske ska försöka låta bli att må dåligt och lida av det, även INNAN, denna gången.

 

...Ja-a... Annars har jag bara funderat en del. Känt mig svag. Och bråkat med tanken att jag inte vill fortsätta äta på det här sättet. Och kontra med tanken att jag inte vill börja äta på något ANNAT sätt.. Att jag inte kan acceptera att ge upp nu.. När jag äntligen har lyckats börja... Lyckats FÖRSÖKA!

 

Det är läskigt. Det är svårt. Det blir inte särskilt bra... Och varje dag riskerar jag att ge upp. Avsluta, på grund av att jag inte får grepp... Men det är inte idag...

 

... Jag tog lite yoghurt... på en tid som inte står på schemat... Och det var nästan förödande.. Jag BEHÖVER mina rutiner. Mina ramar att klamra mig fast vid. För att känna mig trygg... Men samtidigt. Hunger är kroppens sätt att prata.. Och jag måste lyssna... Iallafall i vissa fall...

Men jag hoppas väl på att lyckas få in rutiner ordentligt. Så att jag blir hungrig vid rätt tider... Och förhoppningsvis ÄTER vid de utsatta tiderna också! ... För att hoppar jag över, så blir jag såklart hungrig vid annan tid istället.

 

... God natt med er <3

 

 

Av D - 28 april 2015 19:06

... Det är fikan med 23åringen imorgon. Det är "dagens mat" och "nya dagens mat"...

Och jag vet inte hur jag ska hantera allt.

 

Livet är bara så TRÅKIGT. Och frustrationen över hur allt ser ut, gör bara att man vill få ett mer händelserikt och BETYDELSEFULLT liv. Samtidigt som en liten fika med en nära person, är alldeles för mycket att orka med och se fram emot...

 

... Men ja-a... Just nu ligger nog mycket i... I skrivandets stund, alltså.. Ligger nog mycket i att jag har tråkigt. Jag har väldigt tråkigt. Och DET i kombination med att jag är TRÖTT på att äta som jag gör.. EN gång om DAGEN, liksom... Och samtidigt inte känner att jag orkar hantera att börja äta annorlunda... Ja... Det är jobbigt...

 

Jag menar. Jag HAR viljan nu. Jag ser FRAM emot att börja köpa hem en massa grönsaker, baljväxter, rotfrukter, frukt, nötter, svamp och bär... Ja, men allt det här JÄTTEGODA. Istället för det jag proppar i mig NU, i för liten mängd, en gång varje dag..

 

... Men grejen är den. Jag kan göra uträkningar på uträkningar. Vad gäller både ätandet och ekonomin. Räkna ut hur MYCKET jag behöver köpa.. Hur mycket jag har råd att SPENDERA... per dag. Per vecka... I procent... Och medelvärden över diverse saker..

 

Ja, räkna. Det gör jag. Det är intressant och... Ja, det underhåller mig... Jag känner mig tryggare. Och jag får helt plötsligt någonting att greppa tag i... Ett mindre rum att förhålla mig till...

Men så fort det kommer till att ta det ett steg längre. Det vill säga, göra verklighet av det hela... GÖRA den där förändringen som jag så noga räknat på...

Ja, då känns inte allt lika klart längre. "Det finns saker som det inte GÅR att räkna på"... Och dessa går att beskriva med ETT ord... Otrygghet.

 

... Jag vågar inte ta steget till förändring. Till att handla det som nu ska bli "nya dagens mat"... För att jag vet inte hur det ska gå till... Att försöka planera för VAD jag ska köpa.. HUR jag ska tillaga maten... Och vilka ingredienser jag vill ha vid vilket shoppingtillfälle... Ja, det är svårt. Jag orkar inte ängna mina tankar åt det... Då det finns för mycket att välja mellan. För många alternativ till råvaror och ingredienser... Möjligheterna är OÄNDLIGA...

... Och.. Ja-a... Det hela blir plötsligt väldigt stort... "Men det är ju bara mat..."

 

Så. Jag ska iallafall ta och rabbla dagen idag, också.

... Jag tror att jag vaknade vid åtta i morse... Men jag låg kvar ett BRA tag... Minns inte riktigt. Men klev nog upp strax innan jag bestämde mig för att gå till bussen. Idag skulle jag gå till trafikplatsen, tänkte jag... Den som ligger ungenfär 45minuters långsam promenad härifrån...

 

... Så jag började gå..

Min plan var att jag skulle ta en tidigare buss.. Den buss som innebar att jag hade ungefär femtio minuter på mig att promenera till affären, köpa dagens mat, och sedan ta mig tillbaka till busstationen innan bussen tillbaka, gick.

 

Efter gårdagens relativt BRA och avslappnade ätande, kunde jag idag gå rätt så raskt till trafikplatsen. Utan att känna mig mer sliten och utmattad, än till lite håll i magen... Och jag var där på ungefär en halvtimme... Satt och väntade i ungefär tjugo minuter. Och klev sedan på bussen...

23åringen messar mig när jag precis stigit på. Säger att hon sitter där bak.

... Varpå jag bara messar tillbaka "Jaha :P" .. Och stannar kvar på den plats jag satt mig på...

 

När vi kom IN till stan, klev vi båda av bussen... Och jag avfärdade syrran, med några få ord som typ sa... "jag har bråttom"...

... På sätt och vis, HADE jag ju bråttom. Men inte till någon annan anledning än att jag inte ville umgås. Inte idag. Jag ville följa min plan, och hinna med nästa buss hem igen...

Jag fick ångest så fort jag insåg att jag satt på samma buss som min syster och därför riskerade att umgås eller att avfärda henne och på något sätt verka otrevlig...

Jag VILLE inte umgås. VILLE inte prata... Och önskade bara att jag hade haft en bra ursäkt.. En SANN sådan.

 

... Men jag ljög. En vit liten lögn. Som jag sedan kände att var väldigt vek... Vilken gjorde mig nervös och gav mig dåligt samvete, enda tills jag satt i trygghet påväg tillbaka hem till mig..

 

... Men vi ska träffas imorgon. Innan 14åringens och de övriga musikklassernas musikföreställning, ska vi träffas och ta en fika. Hon har mycket att berätta. Och trots att jag tycker att det känns jobbigt, även med DENNA sociala situation. Trots att den är planerad. Så är jag lite nyfiken på allt vad hon har att berätta. Det blir säkert trevligt med en fika. Och tiden går nog fortare och situationen mindre spänd, än vad jag föreställer mig...

Men hela grejen, är jobbig i sig...

 

Jag gick iallafall min promenad till affären. Skyndade mig på. Mest för att jag var stressad för vad jag "gjorde mot 23åringen" .. Och ville hinna med nästa buss hem. Komma i trygghet.

... Vilket resulterade i att jag var tillbaka på stationen ca trettio minuter INNAN bussen skulle gå! ... Och det gjorde ju inte min själ lugnare! Min vita lögn kunde ju komma till att spricka vilken minut som helst!

 

Men jag kom på bussen. Åkte hem...

Och väl hemma, åt jag lite grann, med en kopp kaffe, framför datorn. Rutin. Det kändes skönt. Jag SKA bryta denna rutinen. För att försöka skaffa mig en hälsosammare. Men jag kan ju inte sticka under stolen med att jag faktiskt TRIVS med den tryggheten som det här "jobbiga" ätandet ändå GER mig...

 

Det blev att kolla lite på datorn. Skriva in siffror i budgeten... Ja... Jag minns inte riktigt.

Sedan flyttade jag omkring soffan i vardagsrummet. Då jag störde mig på hur den stod...

Och fann till slut ett ställe där jag trivs med att se den.

 

... Lite tv. Vattning av växterna... Och springandes fram och tillbaka i lägenheten...

Och när jag började må lite FÖR dåligt, la jag mig på sängen... För att sedan bestämma mig för att blogga mitt kvällsinlägg direkt istället...

 

Dagen är såå lång.

... God natt med er <3

 

 

Av D - 26 april 2015 20:44

... Ahh. Jag måste spy. Jag BEHÖVER spy.. Åååh vad jag önskar jag ville spy!

 

... Men jag kanske hinner skriva det här inlägget, innan min dumhet gör att jag måste lägga mig ner igen...

 

... Jag har iallafall beslutat mig för att sluta med "dagens mat". Då jag inte kände att jag fick i mig tillräckligt eller rätt sorts näring...

... Men nu, efter dagens... Ja, dumhet. Så vet jag inte om jag vågar börja med den nya, bättre ätarrutinen som jag har funderat över och sett fram emot idag... DET, och så har jag övertänkt den så mycket nu, att den känns för mäktig för att jag ska orka med att försöka...

 

Men iallafall.. Nu har jag ju en del att berätta.

Gårdagen. Och så dagen idag.

Jag får ju berätta det jag minns. Svårare är ju annat. Så jag tar det viktigaste.

 

... Jag minns iallafall att dagen igår var lång.

Jag åkte som vanligt in till stan för "dagens mat". Handlade det jag skulle ha. Och satte mig sedan på busshållsplatsen och väntade på bussen hem..

Jag åkte hem... Och så gjorde jag någonting som jag inte kommer ihåg.. Satt väl antagligen vid datorn. Tv:n.. Åt och sådär. Kollade mailen. Läste bloggar. Kollade blocket husdjur...

Ja-a.. Fick tiden att gå helt enkelt...

 

Och så la jag mig på sängen... Hade tråkigt. Mådde väl lite halvdant av det... Eller av något annat..

Jag kollade, som vanligt när jag har tråkigt, bussarna in till stan. Bara för att SE om det fanns några möjligheter ifall jag ville åka in en gång till..

 

Det fanns det. "Men varför skulle jag åka in? Vad skulle jag göra där? ... Vad fanns det för anledning?" ... Men så kom den snabba kontrafrågan till mig själv... "Vad fanns det för anledning att sitta hemma?" ...

 

Så jag drog på mig ytterkläderna. Tog en LÅNGsam promenad runt i en omväg till busshållsplatsen. Och hamnade sedan i bussbåset en halvtimme tidigt...

 

... Och så kliver jag på bussen... Börjar min ANDRA resa för dagen, mot stan...

Och "attackerad" blir jag av 14åringen som springer emot mig, bakifrån bussen.. Sätter sig bredvid mig...

Han var glad och framåt. Ett HELT annat intryck än vad jag fick förra gången. Han var pratglad och intresserad...

... Och han bjöd hem mig. Och KUL skulle det bli att överraska mamma och pappa, tyckte vi!

 

Väl i stan... Ja, vi gick till pressbyrån. Jag ville bjuda på glass medans vi väntade på bussen hem till dem... Det ville han också.

Han är så stolt. JAG är så stolt! Över honom! ... Han har nämligen helgjobb på en slags snabbmatsrestaurang eller något liknande ;D Och det känns bara som om alla blir så VUXNA nu! Jag minns ju fortfarande när han var ny och jag var tio. Bytte hans blöjor. Matade honom med flaska. Och bar omkring med honom. Liksom körde honom i vagnen. Hade honom i en stol bak på cykeln...

... Och nu är han snart ikapp mig! Älskade bror =) .. Eller ja. Praktiskt sätt har han ju i vissa saker, kommit LÄNGRE än mig. På den sociala fronten. Och på jobbfronten iallafall :)

 

Så kom vi hem dit. Det blev tv tillsammans med mamma och pappa. Film och sådär. Och lite småprat..

Pappa går och lägger sig. Mamma slänter efter.. Och jag... Ja, jag går också och lägger mig...

Men rummet luktar parfym.. JÄTTEMYCKET. Eller ja. Det var ju vädrat. Men det var ändå för starkt för mitt huvud att orka med...

Det, OCH att jag var stressad inför soffleveransen. NÄR de ska komma... HUR vi ska få in den genom dessa SÅÅ små dörröppningar...

... Och det faktum att jag kände att jag inkräktade på 23åringens liv. Då jag låg i gästrummet där hon dagarna innan hade legat. Hon var bara borta över någon natt nu...

 

Så jag låg på helspänn.. Kunde inte slappna av... Ont i huvudet. Stressad...

Så jag klev upp igen. Bäddade iordning sängen. Klädde på mig den långärmade tröja som jag trots allt klätt av mig... Och gick ut till tv-soffan igen. Slog på tv:n. Sänkte ljudet ordentligt... Och åt lite yoghurt...

Ja, jag var hungrig.. Dagens Mat, ni vet... Har inte varit mätt på flera VECKOR! ... Och att komma hem till föräldrarna blir som en liten paus ifrån det.

 

... Och ja. Där hamnade jag sedan. Jag hade inga planer på att gå och lägga mig igen...

 

... Och så ringer det. Ingen svarar på mammas mobil. För att den ligger här på övervåningen... Och så ringer pappas.. Klockan var runt ett eller två någon gång..

Det var polisen. Lillasyster(skriver inte åldern i detta fall.. Om jag inte råkar, längre ner i inlägget) var väldigt väldigt ledsen, och berusad... Och antingen behövde pappa hämta henne. Eller så skulle de ta in henne sålänge..

 

Ja, pappa klev upp igen. Klädde på sig. Och gjorde sig klar för att åka iväg. På gott humör. Lugn. Stöttande... Ja, så långt ifrån den pappa jag kände som barn, jag kan komma... Nästan. Och det gör mig så glad. Alltid, nuför tiden. Lättad. Att jag nu har den pappa som alla kan önska sig..

.. Som efter en knapptryckning :)

 

... När han nästan skulle till att öppna dörren, så frågar han mig om jag ville följa med. Då han inte visste hurpass full syrran skulle vara... "Jo, okej. Självklart gör jag det!" ...

Men innerst inne var jag väldigt osäker. Jag hade aldrig behövt hantera någon full person förut. Och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Vad som förväntades av mig... Eller hur lillasyster skulle reagera på det jag gjorde eller inte gjorde...

Jag hade aldrig förut utsatts för att se NÅGON av mina syskon berusade så att det tydligt märktes.. "Men kom igen. Hon är ju fortfarande samma lillasyster, oavsett tillstånd. Så det är LUGNT." ...

 

... Jag sa inget till pappa om min osäkerhet. Utan åkte bara snällt med. Och gjorde så gott jag kunde, när vi väl kom fram...

... Men där får det räcka vad gäller det. Vill inte hänga ut för mycket. Ifall att bloggen någon gång skulle komma fram.

Men lite stöttande blev det. Och att lägga i säng..

Sedan gick pappa... Jag TROR, och duschade... Och jag la mig på soffan igen... Spänd och lite orolig. Visste ju FORTFARANDE inte vad jag kunde förvänta mig av hela situationen!

 

... Jag såg på tv... Tv... Tv.

Var vaken när lillasyster kom upp igen vid sextiden... och nu verkade må MYCKET bättre. Hon pratade och skrattade. Och hon berättade för mig vad hon MINDES att hade hänt(och inte mindes)... Och... Ja-a. Det var intressant... Men hur man kan utsätta sig för grav berusning frivilligt.. Nej, det har inte "aldrig någonsin fulla jag" kunnat förstå mig på... För att det VERKAR ju inte särskilt behagligt... Eller FRÄSCHT!

... Men nu hade ju iochförsig lillasyster en historia bakom det hela... Vilket kanske alla har?

 

... Hon gick iallafall och la sig igen, efter en halvtimme ungefär... Och jag fortsatte... att INTE sova.

Stirrade på tv:n... Stirrade. Väntade otåligt men uthålligt på att mamma och pappa skulle kliva upp. Sällskap. Och frukost.

 

Till slut så. Sällskap. Och frukost...

 

Sedan hände det inte så mycket. Jag satte mig vid tv:n en stund till. Lillasyster som nu hade klivit upp, pratade och höll oss underhållna...

Och så blev det lunch.

Mer tv för min del.. Mamma joinade även denna gången, till slut...

Lillasyster blev hämtad av sitt X. Och ja-a...

 

Vid ettiden sedan, lämnade även JAG dem, för att åka in till stan. Skulle köpa "dagens mat", innan bussen hem från stan gick sedan...

Vid det här laget.. Påväg till affären, kom jag på att jag inte skulle äta på samma sätt längre.. Jag ville börja äta soppor. Jag skulle börja köpa rotfrukter, baljväxter och grönsaker. Även frukt och bär. Nötter och fröer... Och ja, vad man nu kan tänka sig. Och så skulle jag göra soppor... Det skulle bli den nya "dagens mat"... Jag tänkte bara att, det kan ju inte vara SÄMRE att leva på BARA frukt och grönt, om man vill ha det enkelt och smärtfritt, än att leva på BARA SKRÄP av samma anledning!

... Kan bli enformigt. Men det är det ju nu också.

 

... Ja, det kändes bra. Och jag såg fram emot det. Men idag skulle bli min sista dag av den gamla "dagens mat". Men på ett mycket friare sätt. Sedan skulle allt förändras... Till det bättre. Det hälsosammare.

 

... Jag kom hem. Började äta det jag hade köpt. Och funderade. Planerade mitt nya ätande. Vad man kunde använda sig av. Vad som fanns inom de olika "grönsakskategorierna" ... Och hur jag skulle lägga upp inköpen av dessa ting... För att det skulle ju bli SVÅRARE än att bara köpa onyttigt skräp som man äter rakt ur förpackningen... Och nu skulle jag dessutom äta tillräckligt MYCKET för min längd!

 

... Tänkte mer och mer. Här jag satt vid datorn. Skrev...

Ja, jag övertänke det. Helt klart.

Allt började så plötsligt kännas så svårt. Osäkert och komplicerat. En massa frågetecken som inte tidigare visat sig, dök upp i mitt huvud, ett efter ett... 

 

... Och ja. Efter att ha proppat för mycket. Känt mig äckligt mätt... och fortsatt proppa...

Ja, jag fortsatte vara pepp på det hela en stund till... Där jag gick på min promenad, för att gå bort den uppsvällda, spända och värkande magen...

Ja, jag var glad. Jag skulle SLIPPA allt det där onyttiga. Och dessa saker skulle ÅTERIGEN få bli sådär speciellt goda... Och JAG. Ja, jag skulle få njuta av SOPPOR varje dag! ... Jag som ÄLSKAR SOPPOR!

 

... Men jag övertänkte det. Tänkte det mer och mer...

Och när jag väl kom in igen, och kände att jag ändå hade lyckats spänna av magen LITE grann under promenadens sista tiondel...

Ja, då FORTSATTE jag fundera, medans jag pressade och pressade... och pressade.

 

... Jag började må illa. Magen fick verkligen inte PLATS med något mer nu... Och nu började jag undra om jag skulle våga chansa på att äta någonting mer ALLS.

Jag menar. Jag hade en rutin i "dagens mat". Den funkade. Jag hade "lagt mig ner" för den. Accepterat den. Och lärt mig med att LEVA med att egentligen inte vara riktigt nöjd...

För att... det funkade. Det var tryggt. Och jag visste vad jag gjorde. Vart jag hade mig själv och allt annat..

 

Jag hade inte haft nästan NÅGRA propparincidenter(hetsätningar)...

Men däremot så var jag ju ständigt hungrig. Och gick bara NER i vikt. Blev trött och orkade inte längre promenera i uppförsbackar. Och trots att mina ben de RUSADE, kom jag MYCKET långsammare framåt än alla andra!

 

Jag ville förändra. Ge mig själv chansen att bli lycklig. Och för att kunna bli LYCKLIG, är jag också tvungen att må BRA. Klara av att ta hand om mig SJÄLV och MITT liv... För att sedan kunna uppnå min dröm med hundar... och kanske även barn... Vilket INGET av dem är något som jag skulle våga nu!

 

... Och det var värt att dippa ner i den här gropen, om det innebar att denna förändring. Satsning i ätandet, kunde ta mig framåt tid nog...

 

Men när jag låg där på sängen. Gungade av oro och hopp om motverkan till att spy... Trots att allt jag VILLE, VAR att just spy. Då magen snart skulle explodera...

Ja, då visste jag inte längre... Om det var värt det.

 

... Men "dagens mat" tänker jag inte HELLER fortsätta med. Visst. Tryggt. Och det funkade... Men nej. Det är inte värt det.

 

... Nu har jag en soffa att hoppas på det bästa med imorgon... Sedan är det onsdagens musikföreställning...

Så får vi hoppas på ingenting för ett tag sedan. VILA.

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 20 april 2015 21:12

...

 

När jag har fått hem min soffa, ska jag bara lägga mig ner framför tv:n, och inte tänka mer. Inte göra någonting... Inte bry mig...

... Möjligtvis åka iväg en vända varje dag, för att köpa "dagens mat" ... Men annars.. Nej.

 

Det är bara så tröttsamt. Alltihop. Och aldrig kan det kännas helt bra.. Någonting...

 

Men jag tar dagen ifrån början...

Igår natt... Ja, jag minns inte så mycket. Mer än att jag inte somnade förrän efter fyra på morgonen.. Att jag låg och funderade och funderade. Oroade mig, utan att kunna sluta...

Allt som behövde göras... Allt som händer var överrumplande... Och jag kunde inte hantera allt som försigick(stavning) i min hjärna...

 

... Och praktiken... Ja, jag skulle inte orka... Inte just nu... Den kommer alltid olägligt... och saker hinner gå från olidligt långtråkigt, till för mycket på en gång... Innan jag hinner reagera...

... Men jag kunde inte heller skriva till Jobbcoach och ställa in... Inte igen... För att, om några dagar skulle jag ångra mig och återigen känna det där DESPERATA behovet av att komma ut!

... Och så fanns det ingen direkt anledning att INTE åka "imorgon"...

 

Somnade till slut. Och vaknade av mig själv, vid halv sju på morgonen...

Låg vaken. Vred och vände på mig... Funderade fram och tillbaka, på ifall jag skulle ställa in praktiken eller inte... Men fann inga anledningar till att göra det...

Förutom att jag nu grubblade så mycket, och hade gjort så länge, att jag inte orkade fundera längre... Och DÄRFÖR ställde in det hela...

 

Men Jobbcoach frågade om vi inte skulle försöka ändå... Varpå jag inte svarade. Då 23åringen samtidigt messade och gjorde mig stressad och smått frustrerad... "Varför just IDAG?" ... Hon undrade om vi skulle ta en fika på stan tillsammans idag.. Varpå jag svarade att jag var upptagen hela dagen... Jag var ju stressad och i mitt huvud var allt så överväldigande att allt skulle ta åtta timmar(MINST) att fixa!

 

... Jobbcoach ringde... Jag kunde inte svara... Eftersom att jag inte var beredd att ta något beslut till praktik eller ej, eller tala om hur jag kände och tänkte... Då jag inte visste. Då det var tomt i huvudet... Och allt var både rätt och fel samtidigt... Nej, det gick inte...

 

Men däremot messade jag henne direkt efter, och sa att jag inte visste hur det skulle gå. Men att jag kan väl testa iallafall... Ja, som sagt. Jag såg ju ingen fullgod anledning att INTE göra det..

 

... Så. Nu gjorde jag iordning mig... Det vill säga. Klädde på mig en tröja över mjukiskläderna som jag sov i(japp..)... Och gick sedan iväg till affären. Där Jobbcoach snart skulle hämta upp mig...

... Och så åkte vi iväg...

 

Jag var som vanligt... Om inte ÄNNU mer(!) väldigt tyst och ovillig till att prata. Jag stirrade åt ett annat håll... och att svara på tilltal... var svårt... Ville helst bara springa därifrån. Fly. Ge upp... Utan någon direkt anledning. Då jag innerst inne, ändå kände mig rätt så lugn och tillfreds.. Det VAR bara något som inte stämde... Kanske det faktum att jag har så mycket att TÄNKA på i livet och vardagen just nu... Mycket som händer... Många förändringar som sker och ska till att ske... Mycket som ska fixas... Mycket vuxet ansvar som ska tas itu med...

 

När vi kom dit, till slottet... Ja, det verkade nästan som om jag redan hade bestämt mig. Det skulle inte funka. Det skulle inte passa mig... Och jag skulle inte orka...

Jag kände mig extra obekväm i situationen... och att bara vara i NÄRHETEN av dessa OBEHAGLIGA(väldigt trevliga) människor... Gjorde att jag var nära på att gå upp i rök. Lösas upp till en genomskinlig dimma... och bara flyga iväg...

... Jag ville bokstavligt talat, bara lägga benen på ryggen och skrikandes springa därifrån. Längs den långa grusvägen.. Och sedan ALDRIG vända tillbaka igen.. ALDRIG titta bakom mig... Och ALDRIG NÅGONSIN möta NÅGON av dessa människor igen... INKLUSSIVE Jobbcoach! ... Och faktum är... att de hade inte gjort NÅGONTING fel. De hade pratat med mig(på ett lugnt och trevligt vis)... Obehaget låg hos mig... Jag var inte på rätt sida idag, helt ekelt.

 

... Nej, det gick inte att "fjäska" med mig idag... Jag ville inte in och fika. Ville inte vara i närheten av Jobbcoach... Och när hon frågade om jag ville att vi åkte eller ifall vi skulle stanna ett tag till, kunde jag inte svara... Jag visste vad jag borde... Och jag såg inte heller NU, någon anledning till att INTE stanna... Och jag var inte heller säker på att vad jag ville, var att åka därifrån... Inte heller ifall jag skulle klara av att börja praktisera där...

... Nej, jag kunde inte svara.

 

Jag kände mig pressad. Trängd.. Och jag tyckte inte om att hon försökte kommunicera med mig...

Jag var TVUNGEN att komma undan.. Bara för ett tag... Så jag gick undan. Tog mig en kort promenad, under funderingen på ifall jag skulle börja gå hem istället... Men respekten för Jobbcoach som ändå försöker och VILL hjälpa.. och det faktum att jag inte visste vägen... Ja, jag gick och satte mig på ett berg istället.. Jag var vilsen. Lugn och tillfreds... Men samtidigt på en dålig plats(i sinnet) ...

 

... Jobbcoach ringde...

Jag satt fortfarande på berget... och hon undrade nog vart jag var... Jag hade sett henne därborta. Gå runt huset och kollat efter mig... Men hon såg mig nog inte...

Jag svarade inte när hon ringde... Idag var helt enkelt ingen dag för prat... Men däremot gick jag tillbaka till henne...

 

Och så åkte vi hem... Det var så det slutade helt enkelt... Det blir ingenting... Och jag kände mig dum... Jag såg det inte som något misslyckande. Då jag inte hade misslyckats. Jag VISSTE ju inte hur det skulle gå(om jag hade fortsatt). Hur det kändes... Eller vad jag ville... Så jag hade ju inte misslyckats... Jag hade gjort ett val... Ett val som jag egentligen inte var nöjd med... Inte alls... Ett val efter en vilsen hjärna...

 

Väl hemma... Ja, jag gick och la mig för att sova..

Men jag hinner inte mer än att NÄSTAN lägga huvudet på kudden, så ringer Bromölla Möbelaffär.. Och DET var jag ju iallafall tvungen att svara på! ... Samtalet blev kort. Och vad han sa till mig, kändes inte alls varken svårt att förstå eller att ta in..

 

Sedan så blev det att sova i ett par timmar. För att sedan, under ångest och dåligt samvete, ta bussen in till stan...

Jag var orolig att träffa på 23åringen, och då behöva känna skuld för att jag åker in till stan men inte hade tid att träffa henne... Men å andra sidan. Det var ju dessa saker som jag skulle göra i STAN, som gjorde mig stressad!

Och så var jag orolig att råka träffa på Jobbcoach. Jobbig situation.. Men det var ju saker som bara var TVUNGNA att tas tag i.. Så jag fick lov att åka ändå...

 

Väl i stan... Ja, jag började med det som jag bävade MEST inför... Lampaffären.. Jag skulle nu ta tjuren vid hornen och fråga efter mina kundbeställda lampor... Riskera att känna mig tjatig eller dum..

Men det gick bra. Och han kollade upp när de skulle komma... och lugnade mitt nervösa hjärta...

De har inte lurat mig.. Lamporna ska komma denna veckan. Och de ringer mig...

Dock kände jag mig lite skyldig och dum... som hade tjatat på dem, både per mail och mobil... Men de får skylla sig själva! De har ju inte svarat på NÅGOT av dessa! ... Kanske har de inte ens LÄST dem?!

 

... Sedan var det in på Clas Olsson. Köpa antennkabel till tv:n...

Det gick smärtfritt.. Fastän jag var osäker på vad det var jag var ute efter.. Vad det var jag skulle köpa.. Hur den skulle se ut.. Hur lång den skulle vara.. och allt det där..

 

Vidare för att köpa "dagens mat" ... Och sedan tillbaka till busstationen, för att vänta på bussen...

Och det HÄR var näst intill OLIDLIGT. Det var varmt.. MASSOR av folk... Ingenstans att sitta... och en HUNGRIG mage! Jag blev alldeles TRÖTT inombords... Och jag ville bara att alla människor skulle försvinna. Så att jag kunde koppla AV!

 

Men till SLUT kom bussen! Efter att ha stått upp i ungefär en timme..

Och så åkte vi hem. Och till min förvåning och lättnad, blev inte bussen så full att det blev jobbigt att åka den..

 

... Väl hemma.. Lite att äta...

Minns inte vad det var jag fixade med innan jag gjorde min kopp med kaffe... Men jag vet det tog tid innan jag satte mig ner och kopplade av. Åt och drack kaffe..

 

Jag kollade säkert det vanliga på datorn..

Fyllde på mobilen. Skrev över siffrorna i budgeten...

Och började sedan försöka mig på att sätta kablarna i tv:n... Vilket inte var det ENKLASTE när den hängde på väggen.. och jag inte hade någon ANING om var de olika sladdarna skulle sitta!

 

Jag messade pappa, efter att jag hade försökt ett tag. Och om jag inte klarade det själv, skulle han komma imorgon efter jobbet, och hjälpa mig...

Jag fortsatte försöka. Envis som jag är. Bläddrade igenom instruktionsboken, om och om igen... Läste och kollade på bilderna.. Kände på tv:n för att hitta rätt hål... Gång på gång..

 

... Och lyckades så småningom hitta rätt hål... UTAN att braka tv:n i golvet!

... Sedan var det inställningarna. Nästa sak som jag hade bävat inför. Då det känns som om det skulle dra MUSTEN ur mig!

... Bara att få fram kanalerna, var en utmaning till en början. Det gäller att inte kryssa i någonting som där inte ska vara.. Och det gäller att veta vad man håller på med!

 

... Men jag lärde mig sakta men säkert... Och kanalerna tittade fram, en efter en... Och så inställningarna av bilden... Inte så svårt att finurla ut...

Däremot känns allt bara jätteskit. Då bilden är sämre än på min dator.. Och det känns inte värt att ha tv, om jag ändå väljer datorn..

 

Men jag tror inte att det är tv:n i sig. För att vissa kanaler har bättre kvalitet än andra... Ja, eftersom att jag lever i en stenåldersstad, utan varken fiber eller(i detta huset) tillgång till parabol.. Alltså jag kan inte ha några tilläggskanaler. Som ComHem eller sådant. Utan det är bara antennkabel...

Så jag vet inte ifall det är antennen det beror på. Då det blir skakiga ränder över halva tv:n..

 

Dock såg jag på den ändå... Ränderna märks ju.. Men jag är inte så knusslig i kvalitet och sådant. Bara jag får vänja mig... och kan FÖRSTÅ VARFÖR det är som det är! ... Så jag måste prata med pappa sedan.

 

... Men som sagt. Jag har lust att bara lägga mig framför tv:n och däcka(decka?)... Det känns som att, nu är det inte värt det längre... Jag vill bara koppla av och strunta i allt för en tid... Bara låta livet gå... utan mig...

 

God natt med er <3

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards