Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Kunskap

Av D - 19 november 2015 22:17

... Alltså. Jag vet inte hur jag ska ORKA...

Hur länge till jag KLARAR det här...

 

... Jag BARA springer fram och tillbaka. Stirrar på det där paketet hela tiden...
Jag LITAR liksom inte på det. Då TEJPEN jag valde, är så dålig...

Men jag ÄLSKAR ju hur paketet ser UT nu...

... Jag vågar bara inte släppa det med blicken...

 

Är rädd att när det sedan står i källaren hos mina FÖRÄLDRAR i en månad... Så kommer alla tejpbitarna, en efter en, sprätta...

 

... Jag kanske får TA och tejpa lite extra, ÄNDÅ...

Men jag vill inte FÖRSTÖRA någonting som nu ser BRA ut...

.. Men bör ju tejpa lite mer med genomskinlig tejp. Den är ju iallafall STARKARE än den papperstejp som jag har använt som dekoration...

 

Jag vet liksom inte om jag ORKAR så mycket längre... Om jag ska behöva oroa mig och älta.. fram till JULAFTON!

 

... Och jag trodde att när jag väl har lämnat paketet hos mina föräldrar. Ja, då kommer jag nog att lugna ner mig. "För att. Då kan jag inte längre springa fram och STIRRA på det hela tiden"...

.. Men jag TROR inte det längre...

Jag tror att jag kommer att bli väldigt orolig och nervös, "när jag inte längre kan SE hur paketet "beter sig"...

 

... Så.

Hellre välmåendet före utseendet...

Eller?

 

... Men grejen är ju den. Att även om jag tejpar mer. Och då använder mer av den GENOMSKINLIGA tejpen... Så riskerar ju PAPPERSTEJPEN att tids nog släppa taget och rulla ihop sig...

Och jag vill ju inte att hela min dekor FÖRSVINNER...

... Även om INSLAGNINGEN håller ihop...

 

... "HUR ska jag kunna koppla av... Må bra NÅGONSIN igen?!"... Känns det som nu...

... Ja, den 24:e. När jag ser om det har HÅLLT sig eller inte...

... Men det är LÅNGT DIT!

 

... Det JAG skulle önska att jag visste...

"Torkar pappertejp med tiden.. När den sitter FAST i något?"...

 

Jag kommer att driva mig själv till VANSINNE med det här!

... TUR att jag ska avstå från HemligaTomten nästa år..!

 

.. Och SKA jag någon gång köpa presenter eller julklappar, ska det INTE väga mer än ett par KILO..!

... ABSOLUT INTE över TIO!!

 

... Jag kommer ju att grubbla på det här, tills det känns bra. Tills jag kommer på någonting som får mig att känna mig TRYGG...

... Undrar bara när DET blir..!

 

"Kom och ta mig långt härifrån..."...

 

Dagen idag.

Jag somnnade någon gång mellan sex och sju imorse. Då jag var på helspänn på grund av DenHemligaJulklappen, hela natten..

 

.. Vaknade sedan till klockan, vid nio...

Åt frukost...

Och gick sedan och la mig en stund till...

 

Jag klev upp till HemTillGården...

Och när det var slut, gick jag iväg till affären en vända. För att bocka av en av de tre punkterna på mitt schema. "Hämta ut paket"...

 

När jag kom hem igen, gav jag mig direkt på punkt nummer två...

"Slå in paket"...

 

Nu började allvaret. Det som jag hade OROAT mig så mycket för...

"HUR skulle jag slå in dessa paket?"... "Alla i samma paket?".. "Alla inslagna i olika papper, men sedan inslagna i  ett stort gemensamt?"... Och "Hur skulle jag göra på bästa sätt, för att paketpappret inte skulle gå SÖNDER av VIKTEN på presenten?"...

 

... Men jag jobbade och slet...

FICK det till sist helt inslaget...

 

Och efter att ha joxat och oroat mig. Försökt komma på lösningar till en det ena. En det andra...

.. Så kände jag mig lättad och nöjd för en stund...

 

... Men min misstro till TEJPEN. Och det faktum att när jag LYFTER det, lossnar tejpen lite grann, sakta men säkert...

Det har gjort att jag nu(FORTFARANDE) inte har kunnat SLÄPPA paketet med BLICKEN, mer än ett par MINUTER i STRÄCK!

 

... Även om jag har gjort sammanlagt SJU inslagningar i ett och samma PAKET, skulle jag bli väldigt MISSNÖJD om dessa papperstejpbitarna i den YTTRE inslagningen, skulle släppa... ÄVEN om jag så hade LIMMAT pappret samman! Så att det, ÄVEN om tejpbitarna rullar ihop sig, skulle hålla IHOP!

... För att. Det är DEKOREN. Jag blev så häpet nöjd över vad jag lyckades åstadkomma UTSEENDEMÄSSIGT. "Fastän det bara BLEV så"...

 

... Ska jag kanske KÖPA lim ändå, och LIMMA fast tejpen i paketet? .. Då MÅSTE jag ju vara säkrad!

... Men förändring. Mer förändring...

Jag är rädd att FÖRSTÖRA någonting...

 

...

 

Det blev iallafall MIDDAG...

Eller ja. Middag och middag...

Jag åt det som jag har ätit de senaste två dagarna. Vilket inte kan kallas middag...

Men ändå...

 

...

 

Det blev ett bad, därefter någon gång...

Avkopplande. Varmt..

En paus.

 

... Och sedan har jag försökt se på tv. Försökt spela lite Bejeweled...

Men haft VÄLDIGT svårt att koppla av..!

 

... Jag vill bara att någon kommer hit nu, och tar LIVETS BÖRDA IFRÅN MIG...

... Jag orkar inte BÄRA den längre...

Jag är SLUT...

 

... Jag är TRÖTT på att vilja fly från det ena bekymret av oro och ångest. Rädsla.. Efter det ANDRA, hela tiden...

.. "Det är LÄSKIGT att leva"...

 

...

 

Egentligen behöver jag diska också...

Diska.. och städa sovrummet...

För att. I sovrummet är golvet fullt av sönderklippta kartonger. Bubbelplast...

Av tejper och saxar...

.. Och DET kan jag ju inte sova i!.. Ja, om jag nu kan sova ALLS inatt..

 

... Men jag känner mig för spänd.

För spänd för att kunna tänka på någonting annat än det där FÖRB*SKADE paketet..!

... Och hade det varit möjligt, hade jag övervakat det 24timmar om dygnet, i 35 dagar!

... Ja, det är SÅ lång tid jag har framför mig!

 

...

 

... Men jag ska kolla på paketet lite till...

 

.. Se om ångesten som att hoppa över diskningen medför... är tillräckligt för att jag ska orka ta TAG i det...

 

.. Och sedan ska jag försöka koppla av...

 

God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 17 november 2015 19:19

... Jag tror att jag tar och kvällsbloggar NU istället. Då det känns lite onödigt att skriva av mig i textsamlingen när jag ÄNDÅ snart ska skriva mitt kvällsinlägg..

 

.. Ja, för att på NÅGOT sätt har jag nu kommit tillbaka till mina RIKTIGA inlägg igen. Vilket känns skönt. Ordning och reda =)

 

Igår natt...

Ja. Först satt jag ju och sökte... Sökte, sökte och SÖKTE... efter rätt julklapp till min HemligaPerson...

Vägde fram och tillbaka. Oroade mig. Ältade och hade mig...

Gick från webbsida till webbsida... Och tillbaka till webbsida IGEN. Säkert tjugo gånger om..!

 

Jag var såå orolig att välja "fel"... Att han skulle bli missnöjd...

Att det sätt som JAG hade resonerat på, var en SJÄLVKLARHET för ALLA andra i julaftonssoffan, att det var HELT VRIDET... Att jag borde ha tänkt SÅ istället...

Och att jag sedan SITTER där... Och inser att det som jag tidigare tänkt men inte VALDE, såklart var det som jag skulle ha VALT... "Det är ju en ren SJÄLVKLARHET!"...

 

... Japp. Perfektionisthjärnan...

Osäkerheten...

.. Rädslan att SVIKA...

 

... Men jag lyckades till slut TA ett beslut. Beställa hem. Betala... Och tillåta mig själv ta en lättnadens suck...

... Ja, för en STUND...

 

För att strax därefter, satte funderingarna igång igen...

Jag slungades mellan att ACCEPTERA mitt val... och vara helt OKEJ med det. LUGN...

.. Och att få hjärtklappning... Blod som forsade extra snabbt genom huvudet... Sådär så man nästan kan svimma...

Kalla och varma kårar som attackerande rusade genom min kropp. Som stötar, fast mer tungt än hårt...

 

Beroende på hur mina funderingar gick, och ifall jag för sekunden, kände att valet jag gjorde var RÄTT eller FEL... Slungades jag mellan dessa känslor...

Och ja. Jag kan ju SÄGA... att jag helst varken ville SOMNA eller VAKNA igen, just då...

 

... Jag somnade bort från mina funderingar och ältanden. Från dessa hopp mellan känslor... Kroppsliga likt som emotionella och tankemässiga...

Och VAKNADE sedan på morgonen, till samma ångest och funderingar...

Jag KUNDE bara inte acceptera mitt val..! "För att det KÄNDES inte RÄTT!"...

 

... Så. Innan det skulle vara försent, STRESSAR jag igång datorn, under frustration över att "den är såå SEG att få IGÅNG..!"...

Och så skickar jag iväg ett mail till webbutiken där jag igår hade beställt och betalat denna julklapp...

Men först kollade jag lite grann på diverse info... "INNAN jag riskerade att ÅTER göra ett misstag..!" "För att DETTA var nog sista chansen att få till det RÄTT!"...

 

... Sedan var det bara att vänta...

Vänta på svar...

 

... Jag gick och bäddade ner mig i sängen igen...

Kunde SÅKLART inte sova. TROTS att jag somnade efter fyratiden på morgonen...

.. Men jag vilade.

 

... Och efter bara några MINUTER, hade jag fått svar ifrån butiken...

Han ändrade i min order direkt...

OCH vilken lättnad!

 

... Men det var ju inte heller NU, helt bekymmerfritt...

Jag började oroa mig för om jag skrev RÄTT info i meddelandet. Eller om det nu skulle bli fel IGEN!

... Och det gick inte heller att kolla UPP. Då MITT mail inte visades i konversationen...

 

Men TROTS det, var jag rätt så lättad över att ha ändrat i ordern... "Detta var nog MYCKET bättre"...

 

... Jag fortsatte ju såklart fundera...

Fortfarande när jag satt på bussen in till STAN idag vid ettiden, funderade jag och ältade. FORTFARANDE fick jag dessa känslosvallningar av stress och nervositet. Kalla och varma blodforsningar... Och lite lätt hjärtklappning. Beroende på vad jag för stunden tänkte om det hela...

 

... Men tillbaka lite grann nu.

Det blev iallafall lunch vid vanlig tid...

Eller ja. Jag STRESSADE igång med den. Då jag kände mig TVUNGEN att åka in till stan idag. "Behövde ju HANDLA!"...

 

Och även om jag egentligen varken ORKADE eller hade lust... Så var det någonting som jag behövde GÖRA, "för att inte svika mig själv"... Och riskera att det kraschar... Att JAG kraschar!

 

Men det kändes ju samtidigt onödigt. Och lite smått motstridigt. Då jag inte känner att jag kan få IHOP ätandet ÄNDÅ...

"Jag har gett upp om att laga mat. Om att försöka komma på VAD jag ska äta. Och att sedan orka TILLAGA maten..!"..

... Och jag har därmed gett upp om att försöka HANDLA mat! .. Vilket gör att det känns FEL att handla någonting till de ENKLARE målen OCKSÅ!

 

Men jag gick iallafall iväg till bussen...

Tog MED mig min stora väska på hjul... Och under spjutande ångest över HemligaTomtenJulklappen... Och samtida tvivel om ifall jag ens skulle TA mig hela vägen till affären idag... åkte jag iväg till stan...

 

Jag TOG mig till affären...

Jag HANDLADE det jag skulle ha och lite till...

Och funderade sedan, hela dagen efter det, på saker som jag hade köpt. Rätt och fel...

Hur jag skulle FÖRVARA dessa... Och i vilket UTFÖRANDE varorna egentligen var BÄST att köpa...

 

Jag menar. Frysta frukter och sådant, har jag läst att behåller mer av sin näring än vad färska som förvaras ett tag, gör...

Torkade frukter och sådant, FÖRLORAR ju såklart mycket näring...

 

Och sedan så var det sötat eller naturellt... Då tänker jag nötter eller torkad frukt...

 

... Och så var det ju PRISET, också...

Vad ska man prioritera när det gäller billigt eller näringsrikt... Och hur ska jag kunna VETA allt? Hålla KOLL på allt?

 

... Jag menar.

På vissa ställen eller med vissa varor, kanske till och med det bästa valet är billigare... Och vad gäller annat, tvärtom...

Och på vissa ställen kanske "DET alternativet" finns, men att jag inte vet OM det...

... "Och om det finns någon kunskap som jag inte HAR... Som det såklart GÖR...

Hur ska jag då veta om att jag kan göra ÄNNU BÄTTRE? ... VÄLJA ÄNNU SMARTARE?"...

 

... Och jag bara ältade och ältade... OCH ÄLTADE...

 

När jag kom hem, var det de färska daddlarna, ananasen och vattenmelonen...

Ja och RESTEN av frukten som jag hade köpt(!), som var det största dilemmat...

"Skulle jag FRYSA IN dessa?.. Då jag ÄNDÅ bara använder dem till smoothies..?"... "Och om jag GÖR det.. Hur gör jag då det på BÄSTA sätt, så att inte alla bitar fryser ihop till en stor isklump?"...

"Och dessa daddlar... Skulle jag ha valt TORKADE istället?.. Fast de är väl inte lika närinsrika?.. Och inte lika Smoothie-vänliga?"...

 

... Ja, jag höll på att tappa mig själv...

Men det DÄR kan jag hantera.

Dock så har jag svårt att acceptera att jag fortsätter äta dessa ENKLARE mål, "när jag nu inte längre ens TITTAR åt att få i mig TILLAGAD MAT!"...

 

... Och hela den GREJEN, får mig att känna mig uppgiven...

Jag vill inte LEVA på lättmat. På frukt, bär och nötter. På möjligtvis grönsakssoppa till lunchen...

Jag vill äta NORMALT..! Ja, vad JAG tycker att är normalt, det vill säga.

... Ett TILLAGAT mål till middag.

 

Idag blev det dock två knäckemackor med jordnötssmör och skinkost. Lite naturella nötter. Ett glas juice och en kopp kaffe med grädde i...

DET var min middag...

 

Kändes inte bra. Inte okej...

Men jag accepterade det. Och jag blev mätt... DET är ju iallafall huvudsaken!

... Ska FÖRSÖKA orka göra GRÖT till kvällsmålet. Så får jag i mig någonting HALVT tillagat iallafall ;)

 

... Sedan så messade jag mamma.

Sa att jag funderade på att komma över imorgon eller på fredag... Varför inte TORSDAG... Det VET jag inte. BLEV bara så.

 

Imorgon var hon inte HEMMA hela dagen. Så fredag passar bättre.

Ska bli skönt att PRATA med henne. Prata av sig lite. Och uppdatera om hur saker har gått och vad jag har GJORT sedan vi träffades sist...

Det var LÄNGE sedan!.. Jag MINNS inte riktigt när..

 

...

 

Ja. Där tog det stopp.

Så. God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 15 november 2015 21:39

... Jag BORDE säga att det har gått BRA idag. Att allt gick över förväntan... Och att jag kände kontroll... Kände mig relativt lugn och glad hela tiden...

Och att jag har fått känna mig stolt och stark för en stund...

 

För att. ALLT det STÄMMER...

 

Men jag kan inte SÄGA det...

Jag VILL inte säga det...

 

För att mina känslor just nu, är lite smått ångest efter hjärtklappning...

Jag känner mig trött... Orolig...

Jag känner mig otillräcklig...

Och jag känner mig RÄDD inför kommande känslor och situationer...

 

Och mitt sinne säger mig nu, att jag bara vill fly. Försvinna...

GÖMMA mig...

Att jag inte vill vara MED om ännu en dag under medvetande...

 

För att jag är RÄDD för de känslor jag får när jag tappar kontrollen över situationen... När jag känner mig otillräcklig och liten...

... De känslor som påminner mig om hur jag kände när jag stod med blicken i golvet... Och lät hjärnan pressa sig ner mot marken... Samtidigt som det blev svart framför ögonen... och hjärtat höll på att spricka...

När tårarna försökte banka sig ut.. medans man tog emot all denna mobbning...

 

... Dagen idag handlade såklart inte om mobbning...

... Men att känna sig otillräcklig... Osäker och spänd... Och att gå och OROA sig för den känslan "ifall att".. Fastän den inte ännu har KOMMIT... Eller kanske ens KOMMER att komma..!

 

... Ja, jag vill inte vakna imorgon. För att jag vill inte UTSÄTTA mig själv för att kanske känna mig otillräcklig och liten, igen...

... Vilket antagligen kommer att HÄNDA.. För att. Det hör LIVET till...

 

Men mitt hjärta klarar inte av det. Jag får hjärtklappning... Blir tung i hela kroppen... Och hinner inte TÄNKA i all stress och inre röra...

 

... Dagen idag...

Jag klev upp för frukost, vid niotiden...

Gick sedan och LA mig igen... och låg kvar i sängen, fram till...

.. Jag tror den var elva...

 

Och så gjorde jag mig iordning. Satte mig i vardagsrumssoffan... Men utan ro till att se på tv.

Så att... Jag SATT bara där och stirrade rakt ut. Väntade på att 27åringen skulle messa...

 

När klockan blev... halv ett, kanske. Så klev jag in i deras bil. Blev välkomnad ORDENTLIGT av två skällande hundar. Varav den lilla morrade lite grann...

 

... När vi kom ur bilen, hemma på 27åringens parkering, fick den stora hunden spy klart. Sedan gick vi på en kort promenad.

Jag höll i Golden i kopplet...

Hon var lugn och snäll. Inte alltför dragig... Och jag kände mig både stark och stolt. Med kontroll över en annars väldigt sprallig och stressad hund...

Berömmet och förvåningen hos 27åringen, förstärkte det hela, ÄNNU mer =)

 

In. Och sedan avvinka 27åringen och hennes sambo, som nu skulle åka iväg på teater...

 

Allt gick bra. Den lilla hade lite seperationsångest och gnällde lite grann...

Men annars var det inga som helst problem. De lyssnade bra. Och den stora, som brukar vara svårhanterlig, kunde idag gå lika snabbt från 100-0, som från 0-100...

Och hon var ljudkänslig. Så att ett litet tsch-ljud gjorde att jag fick kontroll DIREKT. Och eftersom att den stora lyssnade så bra, härmade även den lilla, det beteendet.

 

... Det var först när 27åringen kom tillbaka, som hundarna blev såpass stressade att det inte var lönt att ens FÖRSÖKA få dem att lyssna såpass bra som de hade gjort under de sju timmar som vi hade spenderat tillsammans...

 

De blev helvilda. Sprang runt, runt, runt som ena GALNINGAR... Och eftersom att 27åringen var stressad, ansåg jag att det inte var någon idé att försöka lugna ner dem... "För att. DET kräver tålamod och TID... Och TID är någonting som vi INTE har!"...

 

Vi skulle nämligen ut till bilen. Där hennes sambo och hans bror med sambo, satt och väntade. 27åringen och han skulle skjutsa hem oss. Då hans bror OCKSÅ bor här i byn...

 

Denna utgången med hundarna, gick inte ALLS lika bra. Den stora hunden, som JAG även DENNA gången, höll i.. Drog som en jag vet inte VAD, framåt. Det var så att jag FLÖG efter henne!

Och grejen är den, att jag kände mig EXTRA hjälplös och otillräcklig, just för att jag inte hade TID att ta KONTROLLEN över henne. Jag hade inte TID att stanna och lugna ner henne. Eller att visa henne hur hon SKA bete sig när man är ute. Vilket jag ANNARS gör på VARJE promenad!

 

Visst kan jag låta dem SMÅDRA lite. För att koppelträningen. Att få kontroll över en stressad hund i KOPPEL.. DET har jag ALLTID sett som den absolut STÖRSTA utmaningen med hund...

Men jag HAR allt mina regler...

 

... Men jag kände ingen kontoll...

Och en uttröttande dag som gärna fick ta slut. Men som ändå hade fått mig att känna mig stark och stolt, avslutades med att jag kände mig alldeles OTILLRÄCKLIG och liten... Orolig för att behöva upppleva den känslan igen och igen... och IGEN, sedan!

 

... För att. Jag tror att jag har FÖRSTÖRT något, när det SLUTAR sämre än vad det BÖRJADE...

Och jag nu istället känner mig LITEN och svag... Än STOR och stark...

Förstört någonting som jag sedan inte orkar bygga UPP igen...

 

Och jag vill inte uppleva...

Men eftersom att dessa saker nu INGÅR i mitt LIV, VET jag att det kommer att behöva upplevas! ... Igen och igen... Och IGEN!

 

... Det är EN av anledningarna till att jag inte har hund...

Jag VÅGAR inte skaffa(!)... För att jag har så HIMLA nära till osäkerhet och känslan av otillräcklighet...

Jag menar. Dessa hundar är ju inte ens MINA!.. JAG borde liksom inte ens ta ÅT mig av deras beteende och stress..! Utan BARA vara stolt för de gånger som jag TROTS deras osäkerhet och stress.. Deras brist på lydnad, kan få KONTROLL!

 

... Men nej. Jag är perfektionist. Och går NÅGOT fel, är ALLT dåligt...

Och går något bra, är just DEN saken bra.. för en STUND...

 

Det är inte att hunden gör FEL som är det jobbiga...

Det är att JAG inte får kontroll, som stressar upp mig...

 

Men annars.

Jag har suttit vid t:n hela dagen, hos 27åringen. Jag har ätit choklad. Och jag har ätit fryspizza...

Gömt godis för hundarna. Kelat lite grann med hund och katt...

Och längtat lite grann efter att få komma hem till min soffa... Till mitt DJURFRIA hem ;}

 

Jo, det var bra idag. Den STÖRSTA delen av dagen.. Ja, men tills 27åringen kom innanför dörren :P

Men TROTS det. Pressen som jag hela tiden känner i mitt huvud... Och RISKEN som ändå för varje minut, FINNS.. Att jag får hjärtklappning och tappar kontrollen över situationen... Och sedan inte kan ACCEPTERA det.. FASTÄN det är sådant som händer, helt NATURLIGT i LIVET...

Nej, jag är glad om jag får kontroll över mig själv i vardagen...

 

... Jag ÄLSKAR hundar...

Men en dag då och då, räcker gott och VÄL...

Om jag nu känner mig tillräckligt peppad och stark, för att vilja UTSÄTTA mig för dessa känslor av upp - och nedgångar igen.

 

... Fast det hade ju IOCHFÖRSIG, med största sannolikhet varit SUPERENKELT att få full kontroll över den stora hunden, och göra henne lugn och harmonisk... Om situationen hade sett ut som så att JAG hade henne på heltid. För att hon är så HIMLA mottaglig. Hon är supersocial... och reagerar på ljud... Och hon är HIMLA DUKTIG i PERIODER...

 

HON har potential...

Men jag tror att jag känner ÄNNU mer otillräcklighet och motvilja till att utsätta mig själv, när jag är under TIDSPRESS... Jag menar. Jag hinner inte få kontroll på en stressad hund... Om både JAG och hunden är stressade av olika anledningar. IDAG var det en stressad 27åring med familj, som stod ivägen.

 

SNÄLLA D. Var inte så HÅRD mot dig själv...

... Nej, dessa ord hjälpte inte...

Mitt självförtroende har fått sig en liten dust idag...

 

SKA jag få ett harmoniskt förhållande med en hund, måste jag vara stabil och lugn SJÄLV... Och jag måste HA hunden på heltid...

 

Men jag orkar inte...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 8 november 2015 00:41

... Det här är första gången jag startar upp datorn idag...

Har nämligen inte ALLS känt för att höra det där brummande oväsendet...

 

Jag har bara suttit och legat ihopkrupen i soffan. Sedan jag vaknade och klev upp, vid ett...

 

... Egentligen har jag velat skriva, hela dagen. Då det.. som vanligt, har varit mycket tankar som rört sig.

Jag har pendlat mellan att känna mig otillräcklig och hjälplös... Och att se FRAM emot att få saken gjord...

 

... Och nu... FASTÄN jag har haft ångest för det, varje gång som jag har FUNDERAT...

"Ska jag skriva för HAND istället... Eller ska jag ta fram den lilla bärbara datorn?.. Min resedator..?"...

Men jag KUNDE inte få mig för att göra NÅGOT AV det...

För att... "Pennor tar slut så snabbt... Jobbigt..." Och "Den lilla bärbara är ju till för när jag inte är HEMMA.."...

 

Men nu fick det bli såhär... Jag skriver på den bärbara.

 

Dagens funderingar har iallafall legat på måndagens handling...

"Det BEHÖVER göras!"...

Men samtidigt som jag var och varannan minut, har känt att det ska bli SKÖNT att få handlat. Att få börja äta fyra gånger om dagen igen... Att få äta varierat(ja någorlunda)... Och att VETA vad jag kommer att äta NÄR, hela tiden...

 

... Men så får jag som en kalldusch över mig... Och jag kommer på alla de saker som är så JOBBIGA med att åter ge sig in i detta...

Alla känslor. Allt tvivel... Och de inombordsliga diskussionerna...

Att inte veta... Inte vara SÄKER på VARFÖR jag skulle äta "DET" då, men inte "DET"...

Och om jag köper någonting som jag inte BRUKAR köpa... "Vart ska jag klämma in DET i mina mål?"... Och "Varför NU men inte SEDAN?"...

 

Men även det faktum att allt känns så LUDDIGT just nu. Så att jag inte känner att jag egentligen VET vad jag behöver handla... Jag VET inte hur mina måltider ska se ut. Vad jag ska äta när... Och jag har inte kunnat, hur mycket jag än ÖNSKAT att jag orkade, få ihop alla komponenter och bestämma mig för hur jag ska lägga pusslet...

 

... Annars så är det sista som stör mig, också att det blir MYCKET att handla. RÖRIGT i huvudet... Men OCKSÅ otympligt att få av och på BUSSEN...

Jag menar. Dragvagnen. Varorna väger noll. Som att gå med den tom...

Men att lyfta den på och av BUSSEN... DET känns otympligt...

Ett mindre problem, dock...

 

... Så. Idag har jag pendlat mellan att känna mig ynka framåt. Lite ljus i mörkret... Och att bara vilja ge upp... "Fastän jag VET att det enda rätta är att KLARA det här"...

Jag menar. Jag VILL inte svälta igen...

Och KÖPER jag ingen mer MAT.. Ja, då FORTSÄTTER svälthjärnan att dominera mig. För att. "Kan jag inte ha RUTINER på ätandet, vill jag inte äta alls... Då vill jag inte att NÅGONTING fungerar"...

 

Men livet är stort, hårt och tungt. Och hade jag bara känt att jag hade haft ENERGIN att återigen MISSLYCKAS... Att återigen KÄMPA och TÄNKA. FUNDERA och TVIVLA... DISKUTERA med mig själv... Och sedan FALLA...

Ja, då hade det här inte ALLS känts lika hårt och omöjligt...

 

... Jag har SVÅRT att ta STEGET... Och jag känner mig klämd mellan två väggar...

 

Kuratorn mailade ju mig i torsdags...

Men jag har ingen ANING om hur man pratar med honom... Det kändes bara så FRÄMMANDE och KONSTIGT...

Och eftersom att jag inte haft en enda MENING i huvudet, som säger mig vad jag kan svara på hans mail... Så tror jag inte att det kommer att bli av...

 

Det är bara en sådan främmande situation... Och jag vet inte hur man GÖR...

Andra mailkontakter brukar gå bra... Det är ju SÅ jag har kommunicerat med de trygga kontakter som jag SJÄLV "har funnit"...

Men... nej...

 

Det känns som om jag inte riktigt vet vad som förväntas...

Kanske för att det inte var JAG som tog första kontakten. Initiativet...

Eller så TROR jag helt enkelt inte på det...

Jag vill ha en sambo... DET är trygghet. DET är stöd.

 

Annars.

Jag har BARA suttit vid tv:n idag. Ätit lite makaroner med dressing, två gånger...

Och funderat över hur jag ska lyckas handla på måndag...

 

Egentligen behöver jag duscha... Och FORTFARANDE DISKA! Men det har inte orkats med...

 

God natt med er <3

Av D - 24 oktober 2015 21:01

... Jag vet inte vad jag ska ta MED i mina inlägg, numera...

Jag SKRIVER mycket. Mest hela dagarna. ALLRA helst de dagar som är som denna...

.. Ångest. Sådär så att det både trycker, pressar och ilar. Smärtar...

Sådär så att man trycks ner mot golvet. Sätter sig ner i ett mörkt hörn... Eller bäddar ner sig så att bara ansiktet syns...

 

... Tung i huvudet. Sådär så att det nästan dånar... Sådär så att man får svårt att avgöra ifall man har HUVUDVÄRK eller inte...

När tankarna snurrar. Man känner av ett visst tvivel angående någonting som man inte riktigt kan greppa vad det ÄR...

Samtidigt som allt står stilla. Och tankarna beter sig som segdragen gummi...

 

Men jag vet inte vad jag sa skriva...

För att allt känns så MÖRKT just nu... Och de saker som jag VILL skriva. Har LUST till att skriva...

Ja, det är sådana saker som får betynga(betunga?) min textsamling med istället...

 

Men jag kan ju säga som så...

Att det mesta jag tänker på idag, blir ältningsmoment som leder till oro, i mitt sinne...

Och det känns som om INGENTING kan bli rätt. Kan lösas... Som om VAD jag än GÖR, kommer att bli en undergång på ett aller annat sätt...

 

.. Och för att kanske göra det hela lite KLARARE...

En av sakerna jag har ältat... har varit.. och ÄR!.. Grädden i kylen... "Vad ska jag göra med DEN?.. "INGENTING går!"...

 

... Att skriva såpass mycket som jag GÖR...

Jag tror att det stressar upp mig en aning. Tynger ner...

Men jag vet inte. Det är rörigt...

Och kanske gör alla dessa BOKSTÄVER som jag hela tiden ser, i långa texter.. I många stycken...

Kanske gör DESSA det ÄNNU rörigare i skallen... Det KÄNNS så, iallafall.

 

Imorse klev jag upp vid tolv. Närmare exakt 12.04

Jag kommer ihåg det, för att jag kollade klockan, och undrade varför den inte ringde som VANLIGT vid halv tolv..

Men den klockan var tydligen bara inställd på vardagar. Eftersom att det är DÅ HemTillGården går.

 

Jag satte mig vid tv:n. Gjorde iordning lite lunch...

Skrev upp vad jag hade ätit...

Ja, jag mådde DÅLIGT då. Ätstörningshjärnan är som sagt lite mer vaken och aktiv nu...

 

Och så har jag sett på tv. Sett på tv.. Sett på tv... Sett på TV...

 

Jag har skrivit en hel del i textsamlingen. Och vad jag minns, lagt ut EN av texterna HÄR...

 

... Och så har jag tagit tag i TVÄTTEN. Och jag såg faktiskt FRAM emot att få tvätta, idag...

Det är så mycket(typ ALLT!) i vardagen, just nu, som jag inte orkar hantera. Som jag inte lyckas få GREPP om... Ja men.. Som jag bara har släppt taget om.. och inte tycks finna vilja och styrka tillräckligt, för att ta mig FÖR att GÖRA...

 

Men just tvättningen...

Visst. Det var en hel del beslutsångest. Stress i att försöka bestämma vad som skulle tvättas och tillsammans med VAD...

Men det kändes ändå överkomligt. Och det är alltid trevligt med de saker som gör STOR skillnad mellan före och efter.

Doften av nytvättade kläder =} Värmen när dessa kommer ur torktumlaren :}

 

... Och så var det SKÖNT att äntligen UTFÖRA någonting.

 

Jag åt en gång till, efter lunchen, också...

Klockan... strax efter sex någon gång, tyckte jag, TROTS brist på hungerkänsla, att det nog var dags att ÄTA någonting...

Vilket väckte den STORA ångesten och PROBLEMLÖSNINGEN med GRÄDDEN i KYLEN!..

 

Men iallafall. Så jag åt ett par smörgåsar... Vilket typ är min basföda, just nu...

 

... Och så gick jag ner för sista gången, och hämtade in resten av tvätten...

Tvättandet gick rätt så smärtfritt. Förutom en del grubblanden och ältanden, på grund av det VAL jag behövde göra(och gjorde FEL!), när det gällde vad jag skulle TORKTUMLA och inte.

 

Vek den härligt doftande tvätten... La den, nu nytvättade filten, tillbaka på sin plats i soffan...

 

... Och skrev det här inlägget.

 

Nu blir det väl mer tv...

Ska försöka koppla AV ett tag...

Kanske försöka att INTE skriva något mer idag... Om det inte skulle vara ett inlägg av pepp...

För att... Jag vill inte BLI tyngre nu. Då SPRICKER jag väl. Blir till en lite blöt pöl på golvet.

 

God natt med er <3

 

Jag behöver bara hantera min VARDAG annorlunda.. Egentligen.

Det är så enkelt...

 

 

Av D - 13 oktober 2015 21:31

Hmmm...

Jag TRODDE att jag hade en bra startmening till det här inlägget.. Men jag körde fast efter bara tre rader...

 

... Vad ska jag skriva? Vad ska jag skriva?.. Vad ska jag skriva?..

 

Jag får väl börja med att beskriva dagen.

Igår gick jag inte och la mig förrän vid tretiden någonting...

Jag funderade för mycket hund... Och jag saknade min och Xsambons vovve, JÄTTEMYCKET...

 

... Men när jag väl gick och la mig, somnade jag iallafall rätt så direkt, tror jag...

Men lägenheten har börjat bli väldigt kall om nätterna, så man får frysa lite grann innan man somnar... Men VÄRRE är morgonarna! När jag har lagt mig igen efter frukosten... ISKALLT!

 

Jag klev upp och åt frukost vid nio. Som jag brukar...

Och gick sedan och la mig igen...

 

Idag skulle jag ha en vilodag. Då jag träffade 27åringen(tidigare 26åringen) igår... Och ska träffa henne även på fredag, lördag och söndag... LÖPANDE tid!

Och imorgon och på torsdag ska jag STÄDA inför dessa dagar!

 

... Men ändå så hade jag FUNDERINGARNA till ifall jag kanske ändå borde åka in till stan och HANDLA idag. Fylla på kylskåpet med sådant som kan komma att ta SLUT snart...

 

... Men jag orkade inte...

För det första så orkade jag inte hålla på och försöka räkna ut vad jag behövde köpa MER av. Vad som skulle ta SLUT inom vilken TIDSRAM... Ja... Hur länge VAD skulle räcka...

 

Och för det andra, så kunde jag inte heller komma fram till hur jag skulle hantera det faktum att jag kanske bara egentligen behöver köpa EN sak eller så... Och att då gå till en större butik bara för DET... Och hur skulle jag prioritera vilka saker som jag skulle passa på att ta på en gång "när jag ändå handlar"..? Och vilka som istället får vänta?..

 

... OCH... Jag ville ha min vilodag emellan det sociala umgänget med 27åringen...

Det är ju fullt prat, all vaken tid... Stoj och flams... Och ibland ganska tunga familjediskussioner... Ja, diskussioner om tidigare händelser i familjen...

 

Dessa kommer ofta upp när vi umgås(dock inte igår.. Skönt).. Eftersom att hon känner att hon behöver prata av sig... Eller jag ANTAR att det är därför iallafall...

... JAG å andra sidan... Inte så mycket. Brukar mest känna mig tung och grå. Lite smått frustrerad... när man pratar om sådant... *Man håller ju sällan med varandra* :}

 

... Så. Det blev iallafall ingen handling idag... Och jag HOPPAS att det jag har hemma... Att jag KLARAR mig på det tills på måndag nästa vecka. Då har 27åringen åkt hem... Och jag får ta mig i kragen och ta fram min mentala ork och styrka. PLANERA för handling ;)

 

... Arbetsförmedlingen hade ringt och messat mig, igår igen...

Det var så konstigt. Jag har ju(dumt jag vet) ignorerat arbetsförmedlingens samtal och mail, sedan i maj förra året...

Och härom dagen fick jag ett brev på posten.. En ny handlingsplan. Där det stod att jag skulle kontakta dem senast första november, för att meddela om jag fortfarande vill vara inskriven som arbetssökande eller inte...

 

... Och så messar han IGÅR, och behöver min tillåtelse att skriva ut mig ifrån arbetsförmedlingen!

... Ångrade han sig på några dagar? Eller är han väldigt glömsk? Virrig?

 

... Så jag kände iallafall. I gårdagens ändå relativt lugna och glada sinne, att jag nog borde maila min handläggare.

Jag mailade honom och sa att jag behövde några veckor, till att fundera. "Då min aktivitetsersättning går ut efter januari 2016", och att jag kanske BEHÖVER dem igen då.

 

Han hade svarat imorse. Tackat för att jag hörde av mig. Och skrivit "Du behöver framför allt ansöka om ny aktivitetsersättning"... Och att han kunde ordna ett möte med min handläggare på försäkringskassan, honom och mig...

 

Jag har dock inte svarat på det...

Jag vill liksom VETA vart jag befinner mig. Vilken väg som är rätt att gå... Och grejen att lita på någon som inte vet vem jag ÄR. Hur jag tänker och känner...

... Ja, men... Vart jag BEFINNER mig just nu. I livet... I hälsan och måendet...

 

... Nej, jag behöver fundera. Fundera och ta ett beslut...

Och när jag vet vad jag ska göra. Då vänder jag mig till arbetsförmedlingen och säger hur jag vill gå vidare...

 

... Men ärligt talat...

Att förnya aktivitetsersättningen, känns bara som att påbörja ett nytt varv i en cirkel av ingenting...

... Men... att svänga UT ur rondellen... Det känns som att köra utför ett stup...

 

... Men kanske måste jag köra utför stupet, för att kunna ta mig dit där jag egentligen vill vara... För att bli starkare...

VÅGA.

 

... Jag åkte ändå in till stan en vända...

Bara för att promenera...

För att.. Att åka in till stan i SIG, är ingen större ansträngning. Så det kan jag göra på en vilodag. Bättre än att sitta hemma och känna sig tung och nere... Om man inte är supertrött, det vill säga!

 

Jag promenerade.. En väldigt KORT promenad. Och sedan gick jag, och väntade en halvtimme på busstationen.

 

När min buss skulle gå om fem minuter, träffade jag på 15åringen. Han skule också åka hem. Men till sig, såklart.

Vi hann ju inte SÄGA så mycket till varandra. Det blev mest hej och hejdå..

Vilket i och för sig var SKÖNT.

 

Väl hemma...

Jag värmde mat ur frysen... En, två, tre och FYRA gånger...

Den vägrade bli varm. Potatisgratängen.

 

Sedan höll jag på att somna framför tv:n. Flera gånger om..

Jag kände mig HELT SLUT.

 

... Jag befinner mig på en främmande plats, just nu. I måendet... Lite grann, även i LIVET...

Saker har förändrats. Inte så mycket... Och säkert mest inombords...

Och jag har en mix av förvirrade och glada känslor inombords. Nästan, sådär om jag inte inser verkligheten... att jag kan se FRAM emot komande dagar i livet...

 

Men jag KÄNNER mig förvirrad. Och jag vågar inte tro att en förändring har skett, till hundra procent, förrän det har gått mer än ett par dagar...

För att jag har känt mig starkare FÖRUT... Och sedan mörknat och bleknat i sinnet, efter... Ja, innan jag hinner REAGERA.

 

... Jag har inte diskat idag ännu...

Och för att inte göra städningen imorgon, jobbigare än vad den behöver BLI, ska jag tvinga mig själv att diska all disk IDAG.. innan jag LÄGGER mig..

För MIN skull. För MORGONDAGENS "jags" skull.

 

Mamma har messat tre gånger idag. Om olika saker...

Men... Ja, ALLT är ju inte perfekt och rosenrött...

Jag får se om jag orkar svara henne imorgon.

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 12 oktober 2015 21:40

... Inte på LÄNGE, har jag känt mig såpass lättad över att komma in igenom min egen dörr.

Det har varit en lång och uttröttande dag...

Men samtidigt en rolig och rätt så givande dag...

Den har varit lugn och positiv...

Och den har varit hektisk med ett inslag av lätt ångest...

 

Jag har haft ont i magen... och ÄTIT alldeles för mycket...

Hundarna har busat. Varit oroligare och mer nervösa än få...

ÖVERenergiska.. och stundvis rätt så svåra att förstå...

 

Jag har sett något som jag inte tyckt om, när det kommer till Deras hantering av hundarna... Och diskussioner har ägt rum, om anledningar hit och dit, på insidan av mitt pannben...

 

Men till det mesta, har allt bara varit kul...

 

Imorse klev jag som vanligt upp, vid niotiden. Åt frukost. Och gick och la mig igen. För att låta klockan ringa vid halv elva. Väcka mig.. och "be mig gå till bussen"...

 

Jag gick iväg. Klädde mig ordentligt. Med leggins under jeansen. Och dubbla långärmade tröjor, under min regnjacka... Regnjackan som jag valde framför min favoritjacka.. Fleecen. Då jag var beredd på okontrollerade hoppande hundar...

På med sockor... Också HÄR, sådana som jag inte brydde mig så mycket OM. Då päls är ett faktum i en lägenhet med två hundar och fyra katter.

 

När jag stod där... och ändå SMÅFRÖS, på busshållsplatsen, så messade 18åringen...

Vi har inte hört av varandra på flera... månader..

Men idag ville hon veta vad jag gjorde...

Svarade att jag var påväg till 26åringen...

Och "samtalet" blev inte mycket längre än så.. Men ändå trevligt att hon tänkte på MIG.. i detta dået :)

 

... Hon har ju flyttat flera mil BORT nu. Flyttade med sin kille i somras. Där hon hade lurat mamma och pappa att hon bara skulle dit några VECKOR under sommarlovet.. Men så kom det fram att hon inte tänkte komma TILLBAKA. Hon hade sedan tidigare, planerat att flytta dit.

 

Men hon verkar må bra. BÄTTRE. Och jag kan ju bara säga att jag förstår varför.

Så. Det är ju bra iallafall =)

 

Väl hos 26åringen, möter jag upp henne, och en ung tjej som höll i den stora hundens koppel.. Vilding-tiken till Golden Retriever...

 

... Det var hennes boendestödjare som hon kom med. De hade varit på promenad med hundarna i en och en halv timme.. Vilket gjorde mig LÄTTAD.

Jag hade nämligen bävat lite inför att hon kanske hade tänkt att vi skulle ta dem på PROMENAD när jag kom. Som vi gjorde FÖRRA gången...

Och det hade känts krångligt, med det stora paket jag hade med mig till henne...

 

Och inte BARA det...

Hela GREJEN med att promenera med två stökiga hundar. Den ena mer stökig än den andra, såklart...

... Men det kändes bara... Jag var nervös. Lite smått orolig.

.. Samtidigt som jag var lugn. "Hade ju bara varit att hantera för stunden. I situationen. Det är ju bara onödig nervositet"...

 

... Och samtidigt HADE jag ändå rätt så GOD tro på mig själv. När det gällde att hålla lugnet...

Min historia i SIG, gör att jag tvivlar lätt på mig själv, när det gäller att lyckas vara lugn och inombordsligt harmonisk, i situationer där jag inte har FULL kontroll...

Men samtidigt VET jag att jag KAN. Att jag ofta kan BÄTTRE än många andra. "Jag har det i blodet"...

 

... Men vi gick iallafall in. Boendestöd lämnade oss såklart ifred.

Jag tog den lilla hunden kopplet, den gången...

Och så blev det filmtittande.. och lite smått pratande. Med hundar som sprang vilt fram och tillbaka. Gnällde och hade sig. Och som inte kunde koppla av...

 

Men samtidigt sågs framsteg från FÖRRA gången jag var där. Då jag träffade dem FÖRSTA gången...

... Och jag kunde med enkelhet "ignorera bort" hundarna. Och ett par fingerknäppningar fick den vildaste av hundarna(den stora) att sätta sig ner direkt...(ingenting ägarna använde sig av, iochförsig. De använde hällre rösterna)...

 

Det blev lunch... Och sedan fika på det...

Och så behövde ju såklart hundarna ut på en kort promenad.

Jag tog den stora hunden. Den dragande... hetsiga... och supernervösa hunden...

Men det gick ändå BRA.

 

När vi var påväg IN första gången, mötte vi en hund i trapphuset... och hundarna höll sin INTE lugna. Men det eskalerade inte heller som det gjorde FÖRRA gången jag var där. Utan det kändes helt okej. Det höll sig på en relativt tyst nivå.

 

Men nu när vi var ute.

Det gick faktiskt bra.

Golden plockade fortfarande, likt förra gången, upp allt hon kunde hitta på gatan och försökte tugga i sig det. Så ingen förändring.

Men däremot kändes hon en smula lättare att hantera.

 

.. Hon slängde sig fortfarande in mot kanterna.. Vilket jag fick svaret på VARFÖR, när jag bevittnade 26åringen SAMBO hålla i hennes koppel, senare på kvällen...

Men... Antingen var JAG lite lugnare denna gången... Eller så HAR hon ändå mognat lite grann.. Vovven alltså.

 

Inne igen...

Och det blev mer tv och prat... tills hennes sambo kom hem vid strax efter fem.. Och det blev middag...

... Mer tv... Och NU hade 26åringen och jag på riktigt kommit igång med vårt tidigare alltid förekommande flum...

NU var vi trötta och hade varit i samma rum ALLDELES för länge :P

 

... Dock när jag hörde att de kunde SKJUTSA hem mig SENARE ikväll istället... "Så att jag slipper ta BUSSEN", hade jag dubbla känslor...

Jag var trött. Hade ÄTIT alldeles för mycket...

Jag hade ont i magen... Och djuren började kännas ALLDELES för överallt för mig...

 

Men jag stannade ändå...

 

... Och när vi väl skulle hem.. Så fick jag se anledningen till varför den stora hunden alltid tar SATS in mot kanten... Vilket JAG aldrig vill tillåta henne att göra. "Det är ju LÄSKIGT med en så stor hund"...

Han FLÖG efter. Sa inte ifrån.. Och TILLÄT henne sedan att "gotta sig" i gräset... i samband beteendet..

Själv håller jag henne borta ifrån kanten tills hon känns(hanterbart) LUGN... Och lyckas hon ändå slita sig DIT, ska hon därifrån DIREKT...

 

... Men de löser nog det där, tids nog...

Bara det att DERAS hundar nog ärligt talat är de mest oroliga och nervösa hundar jag NÅGONSIN träffat.. Och det är INGEN överdrift!

... Inte så konstigt kanske.. När åtminstone den ENA ägaren kör mer med högljudda och gälla LJUD, än med kroppspråk och lätt men bestämd beröring, vid kommunikation med dem.

 

... Men slutgnällt. Jag ska nog inte yttra mig så mycket. Jag har ju bara träffat hundarna tre gånger...

Så nästa gång vi ses, kanske de har gjort stora framsteg =)

 

... Nu är jag iallafall hemma... Och det känns SKÖNT.

Jag ska passa på att ta det så LUGNT som möjligt, nu de sista dagarna.. innan 26åringen komer hit och ska sova...

Ser fram emot det, med försiktighet...

 

... Nu blir det en kopp kaffe...

Tv... Och försöka varva ner efter en lång dag...

Och jag hoppas att eftersläntarångesten håller sig i tjack(stavning?)... För att... Jag vill inte tappa mer hopp om framtiden och mig själv, än vad jag tidigare redan gjort...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 28 september 2015 22:03

... Igår(imorse) satt jag uppe till halv sex...

Eller satt och satt. Den sista timmen, låg jag med brännande ögon och ett trött huvud... och bara stirrade in i tv:n...

 

Jag...

Igår kväll, satt jag först uppe vid datorn, tills ungefär... Kan den ha varit halv tre?..

... Såg på några avsnitt av "Intresseklubben" på webben...

 

Och så, när jag väl gick och la mig efter det, så..

Då låg jag bara där och vred och vände på mig. Jag funderade. Lät hjärnan snurra... Och...

Ja, det var väl inga problem EGENTLIGEN... Men det blev lite långtråkigt. Och jag klev hellre upp igen och såg på tv. America´s Got Talent...

Och när den var slut, vid halv sex, gjorde jag ett till försök till lite sömn...

 

... Jag låg vaken ett tag till, med brännande ögon...

Tills jag till slut somnade. Och vaknade igen till klockan, vid nio.

 

... OCH.. jag var TRÖTT..

Jag råkade hälla ProVivan i frukostskålen... Och när jag skulle hälla tillbaka den...

Hälla den i GLASET istället. Så...

 

Ja, jag MINNS inte riktigt vad som hände.

Det hamnade lite på bordet...

 

... Och ja. Det jag MINNS, är att jag sa.. "Men vad är det som HÄNDER?"... Flera gånger i rad.

.. Då mina händer inte tycktes vilja lyda...

 

Efter att till slut ha fått i mig frukosten iallafall, gick jag i vanlig ordning in i sovrummet och bäddade ner mig igen...

 

... Och vaknade sedan, klockan strax efter elva.

Klev upp.. för att se på HemTillGården. Ett program jag följer.. och INTE vill missa.

 

... Och när det blev dags för DET, blev det lunch. Soppan som jag kokade igår.. och en smörgås...

Men problemet med DENNA soppan, kände jag var att den var tunn... och att grönsakerna inte tycktes ha blivit kokta ordentligt. Utan det låg som grönsaktsspån.. Grönsaksflagor.. och flöt i soppan...

Vilket var tråkigt. God smak i övrigt...

 

Men nej.

 

... Jag funderade på att handla lite grann när jag ändå åkte in till stan idag...

Handla på den butik som jag inte har handlat på, på länge nu...

Och jag skrev då en väldigt kort och kompletterande lista. Sådana saker som de har dåligt av eller inte ens HAR på den butiken som JAG handlar på...

 

Jag hade fått svar från min kontakt på kommunen, angående att ansöka om kontaktperson... Där hon skrev att det kunde ta lång tid, efter att hon hade skrivit beslutet, fram tills att det skulle HÄNDA något...

Och hon undrade då om jag fortfarande ville ansöka. Eftersom att jag tycker att det är jobbigt med långa tider..

Och med mina egna ord.. "ovisst tidsspann"...

 

... Jag blev först lite...

När hon sa att det kunde ta allt ifrån någon vecka, upp till sex MÅNADER!..

Ja, då blev det DIREKT... "Nej, det funkar inte", för mig... SÅpass brett tidsspann..

Jag orkar helt enkelt inte MED det.. Jag behöver veta LITE bättre än så...

... Jag menar. Jag kan ju inte ens SE sex månader framåt...

 

... Men jag åkte, trots att jag nu hade strukit ett av mina alternativ, iväg till stan en vända.

Packade ner isflaskan, i påsen... Och gick iväg..

 

... På vägen till stan, funderade jag lite över varför jag just IDAG, skulle handla på DEN butiken och inte någon ANNAN.. "Vad var det som var bättre DÄR?".. Och "Varför skulle jag handla DÄR idag.. för att sedan handla på min vanliga NÄSTA gång igen?"...

... Jag behövde hitta det logiska svaret. Det FÖRKLARANDE, SJÄLVKLARA svaret...

 

... Men nu struntade jag i det.

Jag klev av, en halvtimmes promenad ifrån affären... Och så började jag GÅ emot den...

Men ju fler steg jag tog, desto långsammare gick jag...

Jag funderade nämligen på dessa två vägar, vilka BÅDA känns som OMÖJLIGA möjligheter...

... Jag BEHÖVDE(på NÅGOT vis) dem båda... Men...

 

Jag hade dragit mig tillbaka från kontaktpersonen.

.. Och det faktum att VÅRDEN skulle kunna komma att ta PRECIS lika lång tid som det andra alternativet, gjorde att jag blev fullständigt frågeteckenformad..

"Vad är det som gör att det skulle kännas ENKLARE att vänta ut en oviss tid utan svar när det gäller VÅRDEN, än när det gäller KONTAKTPERSON?"..

 

... Att inte kunna finna svaret på den frågan..

Att VILJA dra sig tillbaka ifrån även "ansökan" om samtalskontakt på psykiatrin... Fastän man NÅGONSTANS kanske trodde att den kunde vara bra...

Att samtidigt inte orka vänta... Kanske inte heller våga ta emot en KONTAKTPERSON.. Fastän man tror att DET skulle kunna vara gynnande...

 

... Att inte orka vänta. Att inte TRO på att man kan fullfölja...

Att inte VILJA... Inte BEHÖVA...

SAMTIDIGT som allt bara... går huller om buller...

 

.. Ja, det gjorde mig orkeslös.

Jag hade inte längre någon lust att handla idag.. För att dessa tankar gick rätt så per omgående, över till att ge mig "svåra tankar" med ÄTANDET igen...

 

Så jag gick en kortare omväg till busstationen..

 

.. Bussen hem, var sen. Så jag hann med den, med fem minuters väntan...

 

... Och väl hemma...

Det blev ingen mat. För att jag kände mig svag. Psykiskt. Känslomässigt...

Och jag brydde mig inte riktigt...

Fastän jag kan ändå GJORDE det.. Då jag hade ångest. Och kände mig.. som en SVIKARE emot mig själv...

"Jag gjorde någonting som jag ångrade redan när jag GJORDE det"...

 

... Jag började äta godis..

Eller, först tog jag en smörgås från lunchen.. Med en kopp kaffe på mjölk...

Och efter det, proppade jag bara i godis...

 

Eller, inte till en början..

Först åt jag mig bara MÄTT på godiset..

Skrev ett inlägg i min textsamling...

Och satte mig sedan för att proppa...

 

... Efter det, har jag bara suttit vid tv:n.. Gått lite till datorn, då och då...

 

... Jag kontaktade by the way MinKontaktPåKommunen, igen. Då jag ångrade mig...

Jag antar att jag trots allt trivs BÄTTRE med tanken på kontaktperson, än med psykiatrin..

.. Med största sannolikhet för att jag aldrig har HAFT någon kontaktperson(förutom på sjukhuset)..

Men vården har jag försökt mig på, utan framgång.. Flera gånger om..

Förstamöten går bra... Men jag börjar tröttna på att aldrig komma längre än så...

.. Det är ingenting för MIG, helt enkelt...

 

Jag har inte DISKAT ännu. Men idag har det inte blivit så mycket. Eftersom att både MIDDAGEN och KVÄLLSMÅLET försvann...

Så.. Får väl ta tag i det innan jag lägger mig...

 

... Jag VET inte vilken väg jag ska gå... Och kanske ska jag bara... inte gå NÅGON av vägarna. Kanske ska jag bara SLÄPPA det där ovissa som kan komma att sättas i verket, med MÅNADERS tidsspann... Och istället försöka fokusera på att komma UT mer... Att komma i kontakt med min FAMILJ lite mer..

.. Och DÄRMED kanske lyckas känna att jag LEVER, för ett tag...

 

... Men å andra sidan...

Vet inte hur jag ska orka MED livet, när jag känner såhär vad gäller ÄTANDET. Vad gäller bristen på framtidstro... Det dåliga självförtroendet...

Kommer allt detta att försvinna.. så fort som jag får känna att jag LEVER?

 

... Kommer jag att få känna LYCKA och MENING. Kärlek och VÄRME... Bara jag... ger mig själv ett liv?.. Kommer UT lite..?...

... FÖRSÖKER?..

 

Kommer jag att klara det SJÄLV?..

... Kommer jag ens att lyckas ÖVERTYGA mig själv om att jag VILL det?.. Och om att jag orkar KÄMPA för det?..

 

... Vet bara inte hur jag ska orka VÄNTA... Vänta på någonting som jag inte tror att HJÄLPER. Som jag inte tror att jag kan FULLFÖLJA...

... Vet inte heller hur jag ska orka LEVA.. fler dagar nu. Som det ser ut IDAG...

 

".. Jag lever på övertid.."...

 

God natt med er <3

Jag drömde att jag dog, inatt...

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se