Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Härliga stunder & känslor

Av D - 30 augusti 2015 21:59

... Att inreda lägenheten, har blivit en stressfaktor igen... Mycket press... Tankar som snurrar... Osäkerhet hit och dit... Spänst i sinnet... Och en oförmåga att sluta älta...

 

Men annars.

Jag ska börja från... igår, tror jag.

 

... Men jag tror inte att jag MINNS så mycker om igår förmiddag.

Gjorde rent i badrummet, lite slarvigt. Ifall att någon skulle komma in i min lägenhet idag... "Man vet ju aldrig".. Och toaletten vill man ju gärna ha fräsch.

 

...Annars så var det nog bara som vanligt, skulle jag tro.

Vakna samma tid. Gå och lägga mig igen... Och så kliva upp, för lite tv. Och lunch.

Mer tv.. tills det blir dags att gå till bussen...

 

Jag funderade väldigt mycket, fram och tillbaka.. Över hur jag ska lösa.. eller fixa min gästhörna som jag tänkte ha i vardagsrummet. Med gästsäng, en vadderad vägg(som ska stå på golvet)... Och så tyget därtill...

Vilken konstruktion som skulle vara bäst. Hur jag vill att det ska se ut... Och ifall jag ens kommer att orka.. kunna... VILJA genomföra hela idén...

 

Tanken är väl iallafall att jag ska fortsätta på temat "skog och industri", även i gästhörnan. Eftersom att en helhet i rummet, är ett stort måste.

Tyget som jag ska ha som överdrag över den vadderade väggen, har jag tänkt mig...

.. Jag hittade ett tyg på Fyndiq, som såg ut som en flätad korg... Fast som en vägg... Ja, en flätad vägg.. helt enkelt...

... Och DET tror jag att skulle bli riktigt snyggt. Men så vill jag ju inte köpa tre meter tyg, om jag inte är HELT säker på att jag kommer att genomföra projektet...

 

Och EFTER det... Om jag nu lyckas bygga den där väggen(sängens huvudände.. och ena långänden).. Och vaddera den. Sy ett överdrag...

... Ja, men då är det så mycket MER jag vill uppnå i hörnan, för att vardagsrummet inte ska se halvklart ut igen, efter att precis ha börjat FÅ en helhet..

.. Det vill säga. Ett passande överkast. Finkuddar som ger känslan av naturen. Av rubusthet...

 

... Ja men...

 

... Och när jag TÄNKER på allt det här, och inte riktigt kan slappna av.. Börjar jag också känna av så himla MYCKET som jag vill, borde... måste uppnå. Som fortfarande inte är klart...

Och rädd att glömma.. Att sortera bort... Att helt enkelt inte UPPNÅ...

... Ja, det spelar ingen ROLL hur många ställen jag skriver UPP vad jag vill uppnå, på... Gällande inredning.. eller inte...

... Det känns helt enkelt rörigt i huvudet.

 

... Det är för MYCKET, också. Vilket gör att jag måste sålla bort. Prioritera vad som borde göras först. I vilken ordning... Och osäkerheten... Oron att inte kunna prioritera... Hålla REDA på allt, utan att glömma....

Oron att aldrig NÅGONSIN kunna slutföra allt som jag har på mina miljoner listor... De saker som jag inte längre tror mig minnas...

 

... Ja, det stör mig.. Gör mig stressad... Tankspridd...

Ett lätt kramande tryck om hjärtat...

 

Men iallafall. Nu flög jag bort ordentligt.

... När tiden blev inne, gick jag iallafall iväg till bussen. Klockan var två... Och jag skulle till mina föräldrar..

 

Jag tror att jag mådde rätt så BRA igår. Jag är inte SÄKER. Men iallafall bättre än vad jag har gjort det senaste..

Stod och lyssnade på musik, på busstationen...

 

... Väl hemma hos mina föräldrar, pratade jag lite med mamma, i vardagsrumssoffan...

Och så hjälpte jag pappa att bära ut en bänkskiva som var för lång för stället som den skulle vara på. Så han skulle såga av den.

Sedan lyfte vi in den igen...

 

Middag.

... Och så, mamma och jag i tv:soffan igen, och pratade en massa strunt...

Lite ångest vid vissa tillfällen, beroende på vad vi sa.. Men annars väldigt trevligt.

 

... Och när pappa kom till tv:n, gjorde vi vad jag KOM för. Såg på JohanFalk..

Och så gick pappa och la sig, några minuter.. Timme efter det. Och då satt mamma och jag kvar vid tv:n.. och såg halvt som halv på film. Halvt som halvt, pratade med varandra.

 

... Och så gick vi och la oss.. Filmen var ALLDELES för lång, så vi struntade i den och valde att gå och sova istället...

 

... Men inatt var inte som de senaste nätterna i gästrummet har varit...

Jag funderade och funderade. Vred och vände på mig. Ältade och visionerade...

Hjärnan bara rullade och rullade. Och var det inte den ena tanken, så var det den andra...

 

Ja, det är för mycket som händer just nu, helt enkelt. Och igår var en natt, då jag(tydligen) behövde ta tag i dessa tankar. Ta mig TID till att gå igenom allt...

 

... Ja, det påminner mig om när jag var liten. När jag växte upp. Bodde hemma... När jag gick i skolan. Sjöng i barnkör. Tränade karate. När jag delade ut SDR-reklam. Lekte med syskonen... När jag hade en BÄSTIS som inte kunde låta mig vara ifred. Ensambarn :P Var det inte HON som ringde, så var det hennes mamma eller pappa.

 

... Ja, det påminner mig iallafall om min upptagna tid, då jag fick ta tillvara på mina PROMENADER, för att kunna göra det som jag gör allra bäst(mest). TÄNKA. Dagdrömma. Visionera.. Planera mina dagar. Gå igenom de saker som... Ja, men som jag kände att jag behövde fundera igenom..

 

... Men det jag SKULLE säga, var att det var nätterna i sängen. Innan jag SOMNADE.. Som jag använde till att tänka i lugn och ro. För att då hade jag TID. Det var tyst.. Och jag kunde sortera upp mina tankar och tänka. Fundera... Älta varje tanke, en efter en. Tills alla var avverkade och jag kunde sova.

 

... Bolla min nalle.. Och gå in HELT i mig själv.

... Det får man inte så mycket TID till, med sex syskon.. Alla i nästan samma åldrar :)

 

... Jag somnade iallafall till slut. Men sov VÄLDIGT oroligt och lätt. Medveten hela tiden. KÄNDE min kudde emot kinden.. VISSTE vart jag höll mina händer. Under kudden eller knutna runt täcket...

Och jag kunde KÄNNA hur jag vred och vände på mig.. De fyra timmar som jag ändå fick en blund...

 

När klockan blev sju, klev jag upp igen. Jag satte mig vid tv:n en stund istället. Tills mamma och pappa kom upp...

Då åt vi frukost och drack kaffe...

Mamma och jag satt och pratade lite, medans pappa gjorde sig iordning. Och sedan åkte vi iväg till stan.

 

Mamma och pappa skulle handla. Så de passade på att skjutsa mig till busstation. Så att jag kunde åka hem igen.

"SKÖNT att komma hem", tyckte jag... Jag såg verkligen FRAM emot det.

 

Väl hemma...

Jag tog mig an bardrummet. Att rensa vattenlåsen... Inte för att det visade sig VARA så mycket skit I dem...

Men... Ja, jag fäller ju ändå. Så...

 

... När jag hade gjort hälften, kände jag mig nöjd.. Och jag hade ingen ork till mer..

Tog AV mig latexhandskarna...

Och så var jag bara TVUNGEN att känna på "kjolen" eller vad man nu ska kalla det, på badkaret..

Känna hur den satt, och om det skulle gå att vinkla den lite.. Så att jag UTAN att behöva lyfta BORT den och riskera att inte få DIT den igen, skulle kunna sätta fast röret i badkaret igen...

Det har legat löst på golvet sedan jag flyttade IN. Och jag kände att det var dags att låta vattnet rinna genom det, och röret göra sitt jobb.

 

... MEN. Så lossnade "kjolen"(vet inte vad det heter)! "Åh nej. Tänk om jag inte får DIT det igen, nu då. Vart gör jag av den tills PAPPA kommer?!"...

"Jaja, nu kunde jag ju lika gärna försöka fixa röret"...

 

Jag inspekterade noggrannt. Kollade först hur "kjolen" hade suttit fast. Kollade baksidan av den och sådär. Klämde på "knappar"...

Och sedan försökte jag lösa problemet under badkaret.. "Det såg inte rätt ut"...

Men det var inte svårare än att den del man fäster röret i, skulle vridas åt det andra hållet...

"Lätt fixat"... När jag väl FATTADE det!

 

... Jag testade sätta dit "kjolen" igen... Lyfte upp den, pressade den mot badkaret... Och jag TROR att jag fick dit den rätt, direkt... Men jag var ju inte SÄKER på ifall den satt.. Så jag rucklade på den. Kanske lite FÖR mycket...

... Och.. den lossnade... IGEN.

 

Sedan fortsatte jag bara försöka...

Såg två små "fötter" som jag kunde ställa "kjolen" på... Och så pressade jag bara in...

Det sa "klick" och jag konstaterade "ditsatt"...

 

Men det var ju klart jag var osäker. Jag kollade allt badkaret några gånger efter det. "Såg det snett ut?".. "Sitter röret bra?"... "Kommer den där "kjolen" snart att ramla av"... Och "Kunde jag göra någonting bättre?"...

 

... Sedan, när jag väl släppte badrummet(någorlunda. Än har jag inte riktigt släppt det), så var det bekymret med önskelistan. 22åringen vill ha in allas önskelistor inför jul. Då vi ska köra med förra årets koncept. HemligaTomten. Och då måste hon skicka allas önskelistor till alla familjemedlemmar... Så att man har TID på sig sedan, att hitta en bra julklapp till "sin person"...

 

Det var press... Japp, det innebar press... En STOR tankemöda... Och en ständigt roterande hjärna..

Otillräcklighet och osäkerhet... En känsla av att inte kunna "minnas vad jag vill ha".. Att inte kunna göra en tillräckligt bra lista. Tillräckligt UTVECKLAD. (Antagligen viktigt för att jag SJÄLV kommer att ha så svårt och är så OROLIG över att inte lyckas finna en julklapp till "min person" sedan.).

 

... Och jag ville inte skriva någonting som jag inte ville HA.. Ingenting där jag känner att det är väldigt viktigt att jag SJÄLV får välja... Tillexempel inredning blir ju svårt... Det hade jag iockförsig med på listan ändå... Men bara inom en viss riktlinje...

 

... Ja, men jag kunde inte sluta tänka, helt enkelt. Inte koncentrera mig på någonting annat. Och GJORDE jag det för en minut, så sprang jag tillbaka till datorn och utvärderade ideér, stup i ett...

 

... Middagen lagade jag när klockan blev kvart över fyra. Jag hade läst igenom... Skummat igenom alla bloggar som jag under dessa jobbiga dagar jag har haft, inte har orkat läsa. LÅNG tid tog det!

 

Jag lagade korvgryta med makaroner... Skulle ha haft ris. Men hade inget hemma...

När jag upptäckte det, blev jag så osäker på ifall jag hade tagit fel på dagens MATRÄTT.. Men nej. Det stämde. Jag hade bara missat att HANDLA innan denna maträtten.

 

... Jag BLEV lite förbryllad...

Men upptäckte sedan att det fanns en lösning. Inte GLAD åt det "Men det får väl funka.."..

.. Men jag bytte helt enkelt morgondagens pasta, mot dagens ris.. Så får jag köpa ris imorgon ;)

 

... Grytan blev JÄTTEGOD. Inte så stark. Inte så mycket salt och peppar. Men desto mer kryddor...

Jo, men gott.

... OCH den gick in i FRYSEN, utan större ansträngning, efteråt! LÄTTNAD...

 

.. Det har blivit diskning.. Med energi(!), efter varje mål.

... Och så lite tv, de stunder jag kunde sitta still. Såå mycket i huvudet just nu, alltså! Såå mycket som händer eller SKA hända. Som BORDE hända...

 

... Och nu känner jag mig trött..

Så ska nog kliva i säng...

Om jag inte ser på tv en stund till, först.

 

God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 25 augusti 2015 22:17

... Jag ska rabbla dagen, uppifrån och ner...

För att jag hittar nämligen inte vad jag ska skriva idag.. För trög i skallen... helt enkelt.

 

... På talan om "trög i skallen"...

Jag tror att jag ska kolla blodtrycket.. eller något... För att jag känner mig alltför ofta, alltför trött, nuför tiden...

 

... Men iallafall...

 

Jag tog tag i all disk på diskänken igår, trots allt...

Jag KUNDE bara inte tillåta mig själv att vakna upp till ett kladdigt, blött och äckligt BOMBNEDSLAG som jag inte utan en HEL del tankemöda, skulle klara av att ta hand om!

 

... Så jag tog mig igenom det...

Och la mig sedan framför tv:n, resten av kvällen.. Natten. Tills jag gick och la mig...

 

Typ HELA natten... och morgonen, hade jag ont i min väntra arm. Så fort som jag RÖRDE mig. VRED på armen... Eller bara LYFTE den lite...

Jag ANTAR att jag har råkat LIGGA tokigt på den.. eller något...

Minns dock inte om jag redan hade ont när jag gick och LA mig igår...

 

Men ändå...

Jag har FORTFARANDE lite ont... Kanske tack vare de tunga kassarna som jag bar hem idag... Men det börjar nog gå över nu.

 

Jag klev iallafall upp imorse, när klockan ringde...

Åt frukost...

Struntade i disken.. och klev i säng igen...

... Sov en stund till...

 

Minneslucka...

 

... Och så blev det lunch framför tv:n...

 

... Minneslucka...

Och orkar inte tänka efter...

 

Och så åkte jag in till stan...

Jag kände mig TVUNGEN att handla mat idag. Eftersom att jag redan hade MISSAT mina två TIDIGARE "menade inköpsdagar"... Och igår hade jag...

Ja, just det ja. Då mådde jag rätt så "för skit"...

 

... Så jag behövde ha hem lite av det mesta..

Men jag delade listan på två. Vilket innebär att jag måste in och handla imorgon också..

Men mer om det, senare i inlägget.

 

...Så jag åkte iväg.. Tog med mig påsen med kompostsopor. Efter att ha bytt påse och sköljt ur hinken... Ja, påsen hade HELT gått sönder. Och allt bara föll rakt igenom!

Men men. Som tur var, hamnade det i HINKEN och inte på GOLVET ;P

 

... Och så slängde jag den, på vägen ut.

 

Väl i stan, tog jag mig en VÄLDIGT varm och stressad promenad till affären.. Jag gick fort... Men samtidigt med brist på ork att jäkta. Så att, det blev lite halvdant...

Men värmen var OLIDLIG. Stora, tjocka baggyjeans.. Och en relativt tjock och stor t-shirt, med ärmar ner till armvecken...

Och där jäktade jag på...

 

Inget minne, vad gäller tankar och känslor. De funderingar jag hade...

Jag vet bara att jag har varit tjock i skallen hela dagen. Tröga tankar... Och en ständigt snurrande hjärna...

Antagligen allt som händer just nu... Och det beslut som jag måste ta...

.. Men OCKSÅ bristen på ork att laga mat idag... Ja, det störde mig och stressade upp mig, den STÖRRE delen av dagen...

 

Men jag är envis... Jag känner bara att mitt enda alternativ just nu, trots jobbiga känslor... Brist på ork, är att fortsätta kämpa...

Jag tappar greppet om vissa saker... Och hela nästa ÅR, känns väldigt ovisst...

Men där jag KAN vara stark och lyckas...

... Ja, jag MÅSTE helt enkelt fortsätta göra vad jag KAN.

... Och att få till ätandet igen... Det känns som om DET är vad jag ändå har STÖRST chans att gå med framgång i, just nu.

 

När jag väl kom fram till affären, började jag dra varor ur hyllorna och bocka av i min inköpslista... Plus att jag idag lyckades köpa någonting som jag kan äta istället för GODSAKER, till "kvällsfikat"...

Vilket OCKSÅ har varit ett gnagande frågetecken, i några dagar nu!

 

Jag känner liksom att jag behöver ha någon slags riktlinje som ALLTID är densamma. Någonting att GÅ efter.. Jag menar. Frukost, lunch, middag och kvällsmål... Dessa ska HA sina stolpar. Så att jag VET vad som är vad... Och nu tror jag att jag börjar få kläm på det igen...

Jag HOPPAS det iallafall... Ska bli skönt när jag känner att allt stämmer :)

 

Lite beslutsångest vid yoghurtarna... Då jag hade bestämt mig för att inte fortsätta köpa hem yoghurt med smak till kvällsfikat... Men nu ÄNDÅ kände att jag ville GÖRA det...

Vilket förde med sig att jag blev osäker. "Vilken vilja stämde? Den jag hade FÖRUT? Eller den jag har NU?.. Vilket beslut kommer jag att ångra?"..

 

Men jag köpte till slut en yoghurt..

Och nu var korgen tung.. Tiden knapp... Och JAG stressad...

 

... Så. Betala.

Och sedan börja med raska, tunga steg, promenera mot busstationen...

... Tur för mig, så såg jag två ungdomar stå vid busshållsplatsen, ca tio minuters promenad bort...

Och jag stannade.. Och snabbt kollade bussarna från där jag stod...

"En buss skulle gå till busstationen om fem minuter"..

 

... Och VILKEN LÄTTNAD!

Det var såå SKÖNT. Nu behövde jag inte STRESSA hela vägen tillbaka, i säkert tjugo minuter till. Inte BLI mer varm... Och KÄNNA mer stressad instängdhet... Inte OROA mig mer för att inte hinna fram i tid.

 

Jag stannade. Väntade på bussen... Och SATT min väg tillbaka till busstationen.

... Väntade på bussen, ståendes vid mina kassar...

Och åkte sedan, halvt sovandes... Halvt supertjock i huvudet... Halvt tyngd, hem...

 

... När jag kom hem, plockade jag undan varorna... Och tvekade på ifall jag skulle laga mat eller inte... "Jag ORKADE inte"...

"Men jag MÅSTE.. SKA jag få ordning, så MÅSTE jag.. Och jag VILL"...

 

... Men middagen idag, blev ALLT utom fullständig... Och det blev ett rent KAOS...

Ingenting som jag tänker gå in närmare på...

 

Diskbänken var nu kladdig och fet. Slaskarna fulla av disk... Och bänken full av... Det MINNS jag inte ens!

Men det var iallafall INGENTING som jag ville ta tag i! Aldrig NÅGONSIN, om jag hade kunnat slippa!

... Och efter maten, mådde jag så DÅLIGT. Inte så JÄTTEMYCKET psykiskt, jämfört med resten av dagen.. LITE mer, kanske..

Men FYSISKT. Jag var ÖVERMÄTT.. Lite smått illamående och ont i magen... Och inte heller om jag hade mått bättre, varit piggare PSYKISKT, hade jag orkat ta tag i disken i DET tillståndet!

 

... Jag låg framför tv:n en stund...

Och när jag väl hade börjat må lite bättre FYSISKT. Efter att ha hoppat över kvällsmaten, då jag fortfarande var mätt efter MIDDAGEN, så började jag lite smått med disken.

.. EN sak i taget. Under varje reklampaus...

... Och till SIST... ÄNTLIGEN en ren diskbänk. Ingen disk.. Inget fett eller skräp. Klart ;D

 

... Jag ska nog snart gå och lägga mig... Men som jag känner mig NU, är det antingen sova som gäller.. ELLER att bara se på tv... Så det blir nog tv en stund till, tills jag är HELT SÄKER på att kunna somna.

 

.. God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 20 augusti 2015 20:29

Okej. Nu ska jag försöka få ihop ett positivt inlägg, om en positiv dag.. Det är svårare än vad man kanske kan tro. Då det alltid finns problem och bekymmer i vardagen. Alltid osäkerhet eller ångest. Gnagande funderingar, INBAKADE i dessa positiva och mer LÄTTA dagar...

 

... Men jag ska försöka. Såklart kommer jag inte att hoppa ÖVER det negativa. Jag hoppas bara på att det positiva ska VÄGA mer denna gången ;)

 

Ja men..

Jag vaknade. Åt frukost...

... Nej, just det. Det VAR faktiskt annorlunda idag!

Jag tänkte liksom "Ah, vad jobbigt. Rabbla SAMMA sak idag IGEN...".

 

... Men idag klev jag upp till klockan. Åt frukost... och fixade iordning mig..

Funderade på ifall jag skulle hinna DUSCHA innan jag gick iväg till bussen..

Men kom fram till att HÅRET inte hinner torka på tio minuter...

 

Så. Fastän jag kände mig äcklig och ofräsch.. Och därav trött.. Så satte jag mig istället vid tv:n... Eller jag TROR att jag gjorde det iallafall...

Men jag MINNS också att jag höll mig sysselsatt med någonting NÄSTAN hela tiden...

 

Jaja. NÅGONTING gjorde jag iallafall..

Satt vid tv:n en stund. Tills det var dags att gå till bussen. Klockan var strax efter nio...

 

... Nu har skolungdomarna börjat åka igen. Vilket märks på bussarna. Stressigare och inte ALLS lika luftigt och harmoniskt, varken på busstationen eller i bussen...

Men jag KLARAR det. Bara inget jag föredrar..

Det är ju trots allt EN sak nu när jag kan VÄLJA vilka tider jag vill åka och vilka bussar jag vill undvika, varje dag... Det blir ju ANNAT sedan när jag börjar praktisera. Får tider att passa...

 

Väl i stan, hade jag börjat känna mig orolig och nervös...

Jag tyckte inte om tanken på att närma mig huset där Jobbcoach satt. Tyckte inte om tanken på att bli sedd. Känna mig övervakad...

Bara en känsla jag FÅR, när någon väntar mig...

Då vill jag helst bara försvinna. Dra den svarta manteln över mig... och hoppas att de inte SER...

Jag vill varken höras eller synas.. Inte finnas till för någon som känner igen mig...

 

Men det var inte BARA att närma sig den "obehagliga byggnaden", som gjorde mig orolig och nervös... Utan OCKSÅ det faktum att DENNA dag inte skulle bli någonting annat än någon ANNAN dag.. vad gäller mötena med Jobbcoach...

För att inte heller IDAG, hade jag några vidare idéer om vad jag ville göra.. Eller planer på hur jag skulle lyckas...

"Det var ett dödläge"...

 

Jag hade en halvtimme på mig.. Nej, fyrtio minuter. Bussen blev tidig...

Och jag visste inte hur lång tid det skulle ta att promenera igenom stan...

Men jag valde trots det, att gå långsamt.. För att i det HÄR läget var "bättre sen än tidig" min synvinkel...

Jag ville vara så KORT tid som möjligt inom synhåll för "det där huset...".

 

... Men trots att jag gick långsamt, hade jag ungefär tjugo minuter på mig att nervöst sitta och vänta bakom hörnet.. Så att jag INTE blev sedd...

 

Men jag tröttnade. Började gå bortåt.. "Jag går en vända runt huset.. Så är det kanske lagom sedan", tänkte jag..

Började gå... Och så händer det där som jag brukar se på film..

Jag ställs näsa mot näsa, med en kille.. Försöker gå åt det ena hållet. Båda åt samma håll.. Står och tvekar en stund. Båda två... Och försöker sedan igen... Båda åt samma håll!

... Vi stannar upp. Skrattar till, båda två... Och så går vi förbi varandra :P

 

... Jag kan ju säga att, bara att TÄNKA på det.. Att SE bilden FRAMFÖR mig sedan, gjorde att jag skrattade inombords...

Det var en sådan konstig upplevelse :P

 

Jag var ungefär tio minuter tidig, när jag kom fram till "huset"... Jag undvek till 99%, att titta in... Ville inte råka bli sedd. Inte råka möta hennes blick...

Jag kände mig spänd och osäker...

.. Men av att stirra åt ett annat håll eller rakt ner i mobilskärmen, kunde jag ändå känna mig RÄTT så lugn...

 

Ja-a... Lite tidigare än sagt, ropar hon på mig... Och jag går mot dörren. Blir insläppt...

Med en stark obehagskänsla.. Nästan så att jag ville FLY.. Gick jag in och satte mig i fåtöljen...

... Och så började hon prata. Fråga...

Vilka svar jag nästan inte kunde ge... Ja, de var halvdana...

 

Men det bestämdes iallafall att hon skulle kontaka det där slottet som vi var på studiebesök på för några månader sedan... Och att det kanske var enklast att de bara körde förbi mig(de åker tillsammans i en liten minibuss till arbetet) och hämtar upp mig... Och sedan får vi ta det DÄRIFRÅN..

.. För att skulle HON och jag ge det en till chans, så skulle jag nog inte klara av att stanna.

 

... Så hon skulle iallafall höra av sig när hon hade pratat med dem.. och berätta om de hade någon plats kvar till mig...

 

Efter ca tio minuter, var vi klara... Och jag tog mig en relativt långsam.. eller rask.. Vet inte riktigt... promenad... För att få tiden att gå.. "En timme kvar till bussen går"...

 

... Jag var hungrig.. Kände mig kroppsligt svag...

Men jag hade tankar som stoppade mig ifrån att köpa någonting...

Och efter att ha varit inne på butiken och kollat ifall jag ville ha någonting att äta. Kunde KÖPA någonting, gick jag därifrån tomhänt...

 

Men jag funderade på att åka in igen, efter att ha varit hemma och ätit lunch... ".. Så DÅ kanske jag köper något"...

 

... Istället gick jag tillbaka till busstationen. Väntade på bussen. Och åkte hem...

 

Väl hemma.

Jag hade fått post ifrån försäkringskassan.

Ett brev som förklarade att min aktivitetsersättning går ut efter januari 2016.. Och att jag, om jag ansåg att jag av medicinska skäl, inte kunde jobba eller vara arbetssökande, måste göra en ny ansökan och få ett läkarutlåtande av min läkare...

 

... Jag tänkte bara... "Jag TRÄFFAR ju ingen läkare... Klarar inte AV att träffa någon läkare... Är inte säker på att jag BEHÖVER träffa någon läkare...".

Nej, jag tror helt enkelt att det är dags att ta tag i arbetslivet nu... Jag är inte värd ersättning en gång till... "Inte om jag har en chans på MILJONEN, att tvinga mig själv ut i arbetslivet".. Nu måste det gälla...

 

Dock så känner jag mig stressad...

För det första... "Om spärren ALDRIG släpper. Jag ALDRIG tar mig ut i arbetslivet... Och att det skulle hända att jag inte kände mig VÄRD några pengar då... Ja, det osar bara "min tid i H*vetets stad".. Det vill säga... INGA pengar."..

Och för det andra... "Har jag råd att bo KVAR? Vad kommer att KRÄVAS av mig på arbetsmarknaden.. för vilken summa pengar? Och vart KOMMER dessa ifrån?"...

 

... Ja-a.. Jag vet inte..

Men jag kontaktade iallafall Personligt Ombud. För att fråga ifall jag kunde prata med HENNE om det. För att få lite klarhet. En liten förberedande plan för min tid efter aktivitetsersättning. Så att jag vet UNGEFÄR hur det kan komma att se ut...

 

Men vi får se. Annars får hon skicka mig vidare. JAG vet ju inte vem jag bör prata med om sådant...

 

... När jag kom hem och såg det brevet, blev jag först lite deppig. Verkligheten börjar komma ikapp mig. Och den tycks springa fortare och fortare...

Jag har ju alltid varit beredd. Medveten om att det kommer att hända... Men jag fortsätter hela tiden skjuta det framför mig... Och även så nu...

Men det är dags att åtminstone FÖRBEREDA mig för det oundvikliga.

 

... Så jag var lite...

Ja, mina tidigare planer på att åka in till STAN igen efter lunch. De kändes för en stund, inte så lockande längre...

 

Men trots det, hade jag lugnat ner mig tillräckligt när tiden väl var inne, för att ändå åka in en vända till stan..

Alternativet. Att stanna hemma nästan en HEL dag... Nej, DET kändes inte så lockande.

 

... Så jag åkte in igen. Promenerade i solen ett tag... Och gick sedan in på affären igen... För att se om jag ville, kunde.. orkade köpa något litet att äta. "Bara för njutningens skull"...

 

... Jag gick runt, runt, runt i affären. Fram och tillbaka. Kollade och funderade. Tvivlade och ältade... "Ja, men nej".. "Varför inte? Men varför?"...

Men så lyckades jag ändå köpa mig en munk och en Pucko... Gick och satte mig i solen. Stressåt, utan att knappt hinna smaka...

Blev lite missnöjd. Tankar som nästan exploderade. Men ändå på en rätt så LUGN nivå...

 

Och så tillbaka till busstationen..

Vänta på bussen... Och åka hem.

 

Idag fick vi ROPA i bussen. För att chauffören var VÄLDIGT borta, kan man ju säga. Vet inte om han GLÖMDE fort.. Eller ifall han var väldigt ofokuserad och inte ens HÖRDE att det plingade...

Men jag ropade. Högt... Hade nog ALDRIG hänt om det inte hade varit för att det bara var jag och någon till, på bussen. Annars hade jag nog åkt med enda upp till slutstation. Vilket bara blir knappt tio minuters promenad. Men ändå...

 

Klev av...

Och just när jag kommer innanför dörren, plingar min mobil till, två gånger...

Jag blev väldigt fundersam... "Jag har väl ingen påminnelse på IDAG?.."

Kollade... "Tvättid?.."

 

Jag var tvungen att fundera en stund. Jag kunde inte placera att jag hade en tvättid på mitt schema idag.

Kollade WhiteBoardTavlan. För att jag trodde att jag var helt virrig...

OCH.. så kom jag på..

"Ja, just det ja. Jag SKULLE ju ha tvättat idag. Men så kom ju mötet ivägen."..

Snacka mycket i tankarna. Hade HELT glömt bort den. TROTS att jag har försökt tjata på mig själv att jag skulle OMBOKA den :P

 

... Jag kollade på klockan. Tvekade en stund.. "Orkade jag?"...

Och så började jag slänga ihop tvätten i tvättpåsen. Väga den... Och dosera tvättmedel...

Ja, och så tog jag bara tag i det. "Det behövde ju göras"..

.. Började känna mig stressad för att jag använder så mycket kläder utan att tvätta... "Och nu behövde jag inte ens vänta på ledig tvättid ;D"...

 

Ner i tvättstugan. Tvättmaskinen visade ÅTERIGEN en annan vikt på kläder, än vad JAG hade vägt det till!

Grubbel på det. Försöka med minnet av tvätten, i ögonmått, väga tvätten i efterhand. Där jag satt i vardagsrumssoffan och oroade mig för illaluktande kläder igen...

"Men det MÅSTE vara rätt. Jag kan inte ha vägt tvätten till sex kilo.... och att det sedan skulle visa sig vara TOLV!"...

 

... Men när jag slängde över tvätten till torktumlaren sedan, så doftade de gott. Så BLEV nog rätt ändå ;D

 

... Jag hade även glömt en tröja som skulle tvättas skonsamt på trettio grader... Som jag kunde ha lagt i den andra maskinen, istället för hälften av den mörka fyrtiograderstvätten... Vilket gjorde att jag ÄVEN kom på att jag hade kunnat tvätta VIT tvätt(alernativt trettiograders) i den maskinen... FASTÄN det bara var ett plagg...

 

... Så jag började grubbla på DET en stund. Tills jag hade löst kriget... Och kommit på en lösning på trettiograderströjan... "Då jag i princip bara HAR den, så kunde jag lika gärna slänga in den i en extra maskin IDAG, som att låta den vänta flera tvättdagar TILL..".

 

Så jag slängde på en ny maskin med BARA tröjan i... Och trodde IGEN att jag hade doserat tvättmedlet fel. Då maskinen visade mer vikt än vad JAG hade doserat för... Även om jag DENNA gången, tänkte fel när jag doserade. Och inte vägde fel...

 

Men även DEN, blev ren ;)

 

...  Tvätten var helt klar vid halv åtta. Eller det var iallafall då som jag hämtade upp den. Vet dock inte hur länge torktumlaren hade varit klar...

Så dumt när det inte står tid...

 

... Jag har haft lite tankar som har bråkat med mig idag. Sådana som får mig att känna mig dum, och gör mig frustrerad...

... Men annars har det varit bra. Förutom oron för nästa års ekonomi, och arbets-och livssituation, såklart..

 

Men ljust ändå... Och en i stort, lättare dag än på senaste :)

Och för att inte TALA om, PRODUKTIV!

EFTER två vändor i stan. Ett möte.. Tvättning. Vikning av tvätt... Så tog jag även tag i DISKEN som hade legat och växt till sig genom lunch, middag och kvällsmål!.. FASTÄN jag egentligen var helt SLUT!

 

Produktiv dag. Vilket fick mig att undra om jag egentligen skulle orka MED en SCHEMALAGD produktiv dag IMORGON. Idag blev ju lite oförutsett...

 

... ÅTMINSTONE hoppas jag att jag orkar DUSCHA imorgon. Det MÅSTE jag orka. För att på lördag ska jag till föräldrarna. Fira 14åringens 15årsdag.

 

... Just det. Jag planerade veckans... En DEL av dess måltider, idag, också. Så att jag kunde avgöra när jag måste handla nästa gång. Och vad jag ska köpa då...

Var nog mest för att se så att jag inte skulle behöva handla IDAG. Vilket jag INTE orkade...

... Och det gick ihop sig till slut.

Efter mycket funderande fram och tillbaka, verkar jag ha fått pusselbitarna att klaffa. Någorlunda iallafall ;)

 

... God natt med er <3

 

 

Av D - 19 augusti 2015 22:03

Jag är trött. Sliten...

 

... Jag kvällsbloggade aldrig igår. Eftersom att jag hade en rätt så jobbig dag. Minns inte riktigt HUR. Men antagligen som vanligt. Men med lite mindre ork till att hantera det, kanske..

Så jag skrev bara av mig i min textsamling. Såg på tv... Och gick sedan och la mig...

 

Vet inte hur mycket jag kan SÄGA om gårdagen. Då jag inte MINNS så mycket...

Men jag var iallafall i stan i någon timme...

Hoppade på fel buss hem. Med flit. Jag var bara stressad. Hade gått orolig och spänd... för en egentlig småsak... Och kunde därför inte komma hem snabbt nog..

 

Så jag hoppade medvetet på en buss som endast körde till trafikplatsen.. Tänkte att "en promenad klarar jag av.. Bara jag kommer härifrån... NU!"..

... Men så ångrade jag mig. Jag kollade på klockan och insåg att min egen buss skulle gå om bara tio minuter... och att det då var inte annat än ONÖDIGT att ta en buss som innebär tidstillägg och stressig promenad... innan jag kunde lösa det bekymmer som gnagde sönder mig till pulver inombords...

 

... Så jag plingade... och klev av på nästa hållplats. Men då nästa hållplats var ganska LÅNGT bort, så blev jag osäker och stressad...

... klev dock av ändå... Och hoppades på att hinna till närmaste hållplats som MIN buss skulle avgå ifrån. Innan den redan hade passerat...

 

Jag gick fort. Fort...

Och så fick jag vänta i nästan tio minuter på bussen. Ja, promenaden tog nog bara tre-fyra minuter, kanske...

 

... Ja-a...

Sedan VET jag inte riktigt...

Det första jag GJORDE, var att kolla upp mitt nervöst, oroligt och ångestfyllt gnagande dilemma...

... Och insåg sedan att jag inte behövde oroa mig längre...

Jag kände en viss lättnad. Och kopplade sedan bort...

 

Mer VET jag inte...

 

Så jag går vidare till dagen.

.. Dagen idag.

 

... Jag klev upp vid åtta. Åt frukost... Och gick och la mig igen...

Sedan klev jag upp igen, när jag vaknade...

... La mig på soffan och såg på tv...

 

... Lunch...

En bra lunch. En bra frukost...

Middagen bra, likaså...

... Men känslorna är ju en annan sak...

.. Dock så har just IDAG, varit lite mindre av dessa känslor. Nu börjar det mer bero på hur PÅTAGLIG jag tycker att mättnaden känns... Än det faktum att jag blir MÄTT.. Så DET är ju bra, iallafall...

 

Men iallafall... Hela förmiddagen, satt jag och försökte komma på hur jag skulle lägga upp dagen för att orka...

Jag kände mig tung och grå. Stressad och pressad.. Det fanns måsten som behövde göras... Saker som jag kände att var nödvändiga...

Men MÄNGDEN saker att göra, gjorde också att det kändes extra tungt att göra någonting alls...

Och det faktum att jag är såå trött, både fysiskt och psykiskt just nu, gjorde det hela ÄNNU kämpigare...

LATHET.. känns det som... Och kanske ÄR det, det, också...

 

... Jag var orolig. Tung... Det som låg framför mig, kändes för svårt... För rörigt att utföra.. En gröt i min skalle... Och inte ens att DUSCHA, kände jag att jag skulle kunna klämma in i min stressade skalle... ÄVEN om jag så tog bort varenda PUNKT på schemat!

 

... Jag försökte med halva min koncentration(halva på tv:n) komma fram till ifall jag bara skulle åka in till STAN idag, istället. För att få koppla av... Fly vardagen, antar jag...

Men jag kände mig skyldig. "Jag jobbar inte. Jag har fritid hela dagarna, varje dag... Och ÄNDÅ orkar jag inte ta tag i de få saker som behöver göras i vardagen"...

 

... Men faktum är, att det KÄNNS inte som om jag är ledig varje dag. Det känns som om jag jobbar 15 timmar om dygnet... Och hela min själ SKRIKER efter att få ta en paus och bara LEVA för en stund. Gå på moln... Sväva...

Ja, jag undrar hur LYCKA känns. Att vara nöjd och tillfreds... Och jag undrar hur det känns att på riktigt "bara vara". LEVA...

Och vissa stunder, undrar jag hur DÖDEN känns. Om jag då får känna mig lätt och fri.. Sväva på moln...

 

... Men när jag börjar jobba... DÅ kanske jag kan känna att jag är LEDIG på min fritid :)

 

... Jag bestämde mig iallafall för att åka iväg. Redigerade på WhiteBoardTavlan.. och flyttade hela DAGENS schema, till på fredag.. Med argumentet ".. DÅ ska jag ju laga mat. IDAG tar jag ju ur frysen. Så då kanske är en mer PASSANDE dag att vara hemma hela dagen"...

 

Och så gav jag mig iväg..

Satte mig på busshållplatsen... Och bloggade ett kort inlägg...

Och väl i stan, gick jag en långsam promenad. Satte mig i hamnen... Och sedan en kort omväg tillbaka till busstationen...

 

Eller jag klev av bussen på ett annat ställe idag. Då jag kände att jag behövde lite OMBYTE. VARIATION. Istället för att utgå ifrån busstationen varje gång som jag åkte till stan...

 

Men annars. Jag gick till busstationen. Satt och...

STOD och väntade på bussen...

Och åkte hem...

.. TRÖTT.

 

... Väl hemma...

Då började jag koka makaroner till min köttfärssås...

Åt maten... MYCKET mat. Jag ska börja fylla matlådorna lite mindre, har jag konstaterat. Visst för att äta mig mätt... Men jag tar ju hellre någonting TILL sedan, än att känna mig tvungen att äta mer än vad som gör mig nöjd.. Fysiskt nöjd. För att psykiskt nöjd är jag nog efter första tuggan...

 

... Efter det...

Jag har faktiskt förberett lite inför fredagens städning..

.. Förberett lite grann för vilka filer från datorn, som jag behöver.. VILL kopiera och inte...

 

... Och.. annars har det bara blivit tv och diskning. Vad jag minns...

 

Jag har känt mig VÄLDIGT trött. Tung...

 

... Och jag har sett fram emot mötet med Jobbcoach imorgon...

Jag är i BEHOV av någonting att göra. Av att ge livet något utav VÄRDE.. UTÖVER den vardag jag har IDAG...

 

.. Och KONTAKT. Kanske är det just det som inte FUNGERAR... Men det är samtidigt det ENDA som kan ge mitt liv det där lilla extra... Eller rättare sagt, få mitt liv att RÖRA på sig!

 

... God natt med er <3

 

 

Av D - 16 augusti 2015 20:45

... Jag borde blogga. För att jag kommer inte att ORKA senare...

 

Det är bara det, att jag känner mig tankspridd... De känslor som precis var lugna och harmoniska. Ljusa.. För att vara jag... Har nu blivit tyngre... Och mer utav en FÖRVIRRING...

Jag försöker fånga tankar som inte finns... Eller de som FINNS, men som inte vill bli snappade(är det ett ord?)... De tankar som gav mig ett leende i själen... För att de var... GLADA... LÄTTA.

 

... Men jag vet inte...

Jag har ens svårt att SE vilka tankar dessa ÄR. Även när de gjorde mig lite lättare INOMBORDS, tidigare ikväll, kunde jag inte riktigt komma FRAM till vilka dessa tankar VAR...

 

... Det var bara ljust, helt enkelt.

... Och nu funderar jag... Eller rättare sagt. Jag ser HUND framför mig. I mitt huvud. Hund. Och där har jag mixade känslor. Längtar. Men... Jag VET att jag inte VÅGAR...

 

... Jag ser även MAT framför mig. Matlagning...

Men jag VET inte om DEN ger mig någon glad känsla...

 

Jag VET bara att någonting lättade min själ en aning... Fick mig att växa en del...

Men det är över nu...

 

Min dag idag..

... Jag MINNS inte när jag somnade igår. Men LA mig någon gång efter ettiden..

Vaknade, rinnande svettig(vet, usch) när klockan ringde vid åtta.

Åt frukost. Och gick och la mig igen. Med klockan satt på halv elva...

.. Skulle duscha idag.

 

... Jag klev upp.. Hoppade in i duschen... Och förberedde sedan lunch...

 

... Dagen BÖRJADE rätt så jobbigt..

Jag kunde inte RIKTIGT komma fram till VAD jag skulle handla IDAG. Och vad jag kunde VÄNTA med tills imorgon... "Och nu när jag inte BEHÖVER handla NÅGON av tetrorna i kylen, förrän IMORGON.. Borde jag inte då istället dela UPP dessa.. och handla hälften idag och hälften imorgon?.. Så att det inte blir så tungt att bära?".. "Och hur avgör jag vilka jag ska handla IDAG och IMORGON?.. Och vilken skulle ANLEDNINGEN vara till endera beslut?"... "Och hur kan jag ens vara SÄKER på att jag behöver HANDLA imorgon också?.. Så borde jag handla allt IDAG istället, ifall att?"... "Men om jag då BEHÖVER handla imorgon... Då var ju det väldigt onödigt att konka så tungt IDAG.."

 

... Och inte nog med DET...

"Skulle jag behöva handla på TISDAG, till MIDDAGEN, om jag inte handlade imorgon?"...

 

... Men FÖRUTOM det, var jag också väldigt tung i sinnet imorse...

Jag kände bara att jag hade INGEN ork ALLS, till att stressa idag. Till att bli varm och nästan DÖ, påväg till och från affären... När jag inte ens visste ifall jag skulle HINNA både dit, handla, och tillbaka till busstationen, innan min enda passande BUSS gick hem!..

 

Jag grubblade under natten, innan jag somnade. Jag grubblade hela förmiddagen, innan jag gick till bussen...

"SKULLE jag kanske vänta med ALL handling till imorgon istället?"... "Men jag BEHÖVDE ny grädde... Och tomatsoppan blir lidande.. "Inga tomater. Ingen soppa"...

.. Men min backup var spenatsoppan i frysen...

 

När klockan blev dags att gå till bussen, gjorde jag också så... Fastän jag inte ännu var SÄKER på att jag skulle orka mig iväg till affären...

Jag hade kollat kylskåpet, säkert fem-sex gånger redan. Försökt komma fram till vad jag skulle handla. Vad som skulle vänta...

... Ja men. Skrivit ner alla tetror som antingen idag, måndag eller tisdag, skulle handlas... Och satt dit ett litet frågetecken i "info-spalten" i appen...

 

... Vänta på bussen...

 

.. Jag kände mig fin idag. Jag GÖR det ibland, som det ser ut nu...

Jag tycker om vad jag har på mig. Hur fint mitt ansikte ändå LÄKER just nu...

Ja, det läker. Bakteriedödande medel. Det SKA ju egentligen verka mot finnar... Men DET har jag inte märkt någonting av...

DÄREMOT rodnar inte såren och blir irriterade när jag river upp dem, som de BRUKAR göra. Utan de blir väldigt snabbt ljusa igen... Och DET trivs jag med ;D

... Men finnar... Ja, de ploppar FORTFARANDE upp, lite rätt som det är.

 

... Väl i stan, börjar jag raskt gå mot affären.. Jag VISSTE inte vad som skulle bli handlat och inte...

Men jag VISSTE att jag ville stressa upp mig själv och få handlat, för tomatsoppans skull...

Och sedan skulle jag bara köpa med mig såpass mycket av de varor som stod på listan, som jag kände att jag orkade släpa...

 

Hela vägen dit. Under stress och värme. Under blåst och svalka.. Funderade jag över vilka dagar jag skulle handla. Vilka varor som kunde vänta... Och vilket alternativ som skulle ge vilken utgång...

Vilket såklart var OMÖJLIGT att säga. Då jag inte kunde komma ihåg vilka två matkällor som hamnade på TISDAGEN. Så alltså visste jag inte om jag TROTS att jag handlar allt IDAG, skulle behöva åka in och handla IGEN på måndag eller TISDAG... "Och jag ORKAR inte stressa såhär en gång TILL, i onödan!"... "Så. Skulle jag handla allt idag?.."..

 

När jag kom fram, började jag plocka det jag skulle ha. Gul lök. Paprika. Tomat... Och så frukt till mina milkshakes som jag dricker till lunch.. Bland annat.

 

... Vidare till tetror.. Alltså mejeriprodukter och sådant...

 

Och ja-a... Korgen blev rätt så tung. Men jag bestämde mig ändå för att handla allting idag.. "Blir det sedan något mer som behöver handlas, gör inte EN sak så mycket mot ekonomin.. om jag köper den på en närmare och dyrare affär"...

.. Jag tänkte på tisdagens mat.. Om jag behöver någonting mer till DEN. Det kunde jag ju inte VETA. Då jag inte hade någon mat PLANERAD till den dagen...

 

Betala...

Och så började en BRA mycket lugnare promenad tillbaka till busstationen..

Ditvägen tog tjugo minuter.. Och tillbakavägen, trettiofem...

.. Så. Ja...

 

... När jag hade delat upp alla varor i två påsar, BLEV det inte så tungt.. Men vägen tillbaka...

Jo, den kändes kortare än ditvägen, trots allt... För att jag var mindre stressad...

Mindre stressad, för att jag hade fyrtio minuter på mig tillbaka... Och DÄR var jag rätt så säker, vad gällde tidsåtgången för en långsam promenad...

... Den var inte så JÄTTElångsam. Men lugnare :)

 

... Köpte mig en kolsyrad vatten, på Pressbyrån. Och satt och slappnade av i en kvart, medans jag väntade på bussen...

 

Hem.

... Och väl hemma...

Ja, då var det ju till att diska.

Först plocka undan varorna. Sedan tvätta mig lite i ansiktet. Ofräsch värme...

OCH.. så behövde jag diska efter lunchen och frukosten.. Det kom som en trevlig överraskning :P Hade glömt att den LÅG där...

 

Och sedan fick jag ÄNTLIGEN börja med maten. Skära tomater. Hacka lök. Gråta lite grann :P.. Ja, och så skära paprikan, såklart. Hade valt att ha i en paprika också. Vet inte om den gav smak. Men det tror jag nog...

 

... Och sedan kokade jag soppan...

Eftersom att jag inte hade läst något recept.. Mer än för några dagar sedan, när jag kollade vad tomatsoppa VAR, ordentligt.. Så visste jag inte heller koktid.. Jag visste inte NÄR allt skulle i grytan...

Utan jag körde bara. I med allt på en gång... Och sedan, när jag inte orkade vänta längre, var soppan färdigkokt :P

... Vilket gjorde att jag inte vet om paprikan... ELLER tomaten för den delen, var klara..

 

Men jag mixade... Blev nedstänkt med orangearöda prickar :P..

... På talan om prickar. Paprika i soppan, gav underbar karaktär, med sina röda prickar till skal ;P

 

... Förövrigt, blev soppan sådär... Jag vet inte. Inte grynig.. Kanske KÖTTIG... Sådär som ÄPPLE blir när man mixar det...

Jag vet inte om det innebar att tomaterna inte var klara... Eller ifall tomaternas kött bara GER den konsistensen... Eller ifall det hade behövs mer vätska..

 

Men den blev JÄTTEGOD. Och trots att jag kanske hade velat lägga i kanske knappt en decilliter VATTEN till.. Så vågade jag inte. För att jag STÖRTtrivdes med smaken. Och var rädd att MISSLYCKAS med saltning och kryddning, om jag skulle göra det igen.

 

... Ja, den blev lite tjock..

Men det blev ju min blomkålssoppa också. Och även DEN, störtälskade jag ju!

 

... Kärnorna i soppan, som jag medvetet, från både tomaterna och paprikan, behöll, störde mig till en början... Att tugga på dem... Men det var mest av orsaken att jag inte FÖRSTOD soppan..

Jag menar. Jag förstod inte vad som gav reslutatet jag fick IDAG.. Och vad som skulle ge annat resultat...

Så ÄVEN om jag ÄLSKADE min soppa... så behövde jag bara veta.. Förstå.

 

... Så jag funderade lite...

Efter maten, provade jag att mixa den en gång till.. För att se om det blev ett annat reslutat. Mest för att kunna FÖRSTÅ vad som händer när jag gör vad. Vad som ger vilket reslutat...

 

Vet inte om det hände någonting...

Men eftersom att jag var nöjd.. och idag NJÖT av middagen... Så bestämde jag mig bara för att testa på något annat sätt NÄSTA gång. För att på SÅ sätt, få veta vad som leder till VAD... Inte för att jag tror att det kan bli GODARE... Men man VET ju inte vad som är BÄST, förrän man utforskat vartenda sätt ;P

 

... Det blev TRE matlådor... Och DET till min glädje ;D

 

Diskning...

Och sedan... Ja-a... Vad hände SEDAN?

 

Tv, antar jag.

Lite dator, kanske...

 

Kvälls"fika" vid halv åtta. Redan hungrig sedan länge.. Åt inte heller IDAG, särskilt bra(till middagen)...

Men idag hade jag iallafall en helt annan INSTÄLLNING. Om man inte räknar med mitt isittande begär av att äta för LITE...

 

.. Jag kände bara att... "Sålänge som jag känner att det är OKEJ att jag inte har ätit mig mätt(inget krig)... Och att jag KÄNSLOMÄSSIGT inte går NER mig för det... Så kan jag stå ut med lite hunger"...

Men det är ju klart. Till slut ska jag ju börja äta mig mätt igen... För att hungern gör mig orkeslös... Och otåligheten fram till nästa måltid.. blir påtagande...

 

Tv...

Vid kvällsfikat åt jag lite bättre. Även om jag inte blev märkbart MÄTT. Men det var en fullgod måltid iallafall. Såhär till kvällen...

 

... Och sedan... kände jag mig så tankspridd, efter den lätta känsla och lugna glädje jag kände under kvällen...

Så jag tog mig en kort promenad... Som var lite småruggig...

 

.. Så jag gick tillbaka in...

Satte mig här... och bloggade... Som jag fortfarade gör :P

 

... Så nu säger jag god natt.

God natt med er <3

 

 

Av D - 13 augusti 2015 19:48

... Jag ska klara det här. Jag MÅSTE klara det här!

För att jag menar. Det finns ju inga andra alternativ. Ska jag leva i flera år till. Antagligen runt SEXTIO år till! Ja, då MÅSTE jag finna en väg. Jag kan inte hålla på och gå i cirklar, år efter år. Det kommer jag aldrig att orka...

Men det känns samtidigt som om jag har hållit på och försöka kasta mig över samma hinder i en evighet nu... Och jag vet inte hur jag tar mig över... Vet inte hur jag finner viljan. Motivationen...

... Jag har kört fast. Och vare sig det har att göra med bekvämlighet.. eller brist på psykiska muskler...

Ja, jag sitter helt enkelt fast..

 

Men nu var det ju inte SÅ jag skulle skriva.

Nej, jag måste försöka vara stark. Positiv. Bli lite mer utav en bulldoozer. Jag KAN ju vara bussdoozer. Jag växte ju UPP med att vara bulldooser. Det var först när jag kom upp i gymnasie som orken till att leva på konflikträdsla och perfektionism, tog slut..

 

Men samtidigt. Jag vill inte VARA bulldoozer. Jag vill...

Fast å andra sidan så kanske det bara behövs till en BÖRJAN. Tills jag har övertygat mig själv att VILJA detta. Att det är VÄRT det...

 

... Jag pratar om ätandet. Och just nu BARA ätandet och det runt omkring. Det vill säga.. PLANERANDET och INKÖPEN... MATLAGNINGEN...

Och att komma förbi "påhittet" att varken bli nöjd för att vara MÄTT... Eller nöjd för att vara HUNGRIG.

 

... Det finns mycket för mig att uppleva. Att uppnå och att upptäcka. Jag har liksom inte varit ute i livet mycket...

Och visst vore det kul att testa. Kanske resa lite grann.. Om jag har en trygghet med mig. Ut och ha kul...

Men egentligen räcker det för MIG att gosa, träna, prata och umgås med hundar. Att vara ute i skog och mark. Sitta och stirra på vattnet, från ett högt berg. Eller gunga med min kärlek, på vågorna...

Ja, de där LUGNA och HÄRLIGA stunderna...

... Men inte heller DET, gör jag nu.

 

... Barn, familj, djur... Jag vill UPPNÅ saker...

Och det GÅR säkert. Men...

Jag flyttade hemifrån första gången, vid nitton års ålder. Är nu 25... Snart 26... Okej, nästan ett halvår kvar. Men ändå :)

... Och jag sitter FORTFARANDE fast...

 

... Men en sak är ju säker iallafall...

Kan jag inte SLUTA prioritera att göra saker som är DÅLIGA för mig... Så lär jag ALDRIG heller få uppleva dessa saker...

Och vilket LIV det vore.

 

... Så mitt prio ett.

Jag måste fulltändigt och helt, vända på viljan. På de känslor jag har... Och de tankar som jag tvångsmässigt tänker...

Jag måste gå emot ångesten... och ALLT det jag halvt och starkt står för just nu... Och köra för det som gagnar mig. Det gör säkert lättnad av ångest, i längden.

 

Men annars.

Min dag idag...

Jag minns inte riktigt...

 

Jag låg uppe en stund vid tv:n igår. Tills jag kände att jag snart somnade.

Gick och la mig. Somnade... Och vaknade av klockan, imorse...

Åt frukost. Lät disken stå... Och gick och la mig igen...

Jag klev sedan upp igen. Säkert ungefär samma tid som jag brukar. Någon gång innan lunch...

 

Jag TROR att jag var redo att bestämt äta mig mätt till lunchen idag.

Men jag KAN ha fel... Och att det var DÄRFÖR... Rent PSYKISKT, att jag bara kände att jag även IDAG, bara orkade äta en banan, lite mjölk och en skvätt grädde...

 

... Det enda negativa med DET, är väl hur fort jag blir HUNGRIG igen. För att annars så ÄTER jag ju faktiskt så många GÅNGER, så att i längden skulle jag inte tro att jag går ner nämnvärt i vikt. ÄVEN om jag inte har ätit mig mätt på säkert en vecka...

 

Efter lunchen.

Jag satt kvar en timme extra, även IDAG. För att se andra avsnittet av House. Vilken jag för den delen, blev besviken på och förvirrad av, idag. Den hade gjort ett JÄTTEHOPP, och jag kunde inte låta bli att fundera gång på gång, ifall jag SÅG på serien igår... Men jag är NÄSTAN helt säker på att jag gjorde det.

 

... Personer hade försvunnit. Chefen bytts ut mot Foreman(stavning)... Och två nya läkare hade kommit till teamet...

Kvaliteten... Bildkvaliteten var dålig... Nej, jag vet inte. Jag blev förvirrad...

Men det är ju bara en serie. Ett tidsfördriv. Hoppas att de har hoppat tillbaka rätt, imorgon...

 

Iväg till bussen, när klockan blev... två.

... Och så...

Ja, jag hade tänkt åka in till stan för att bara vara. Behövde ju inte HANDLA någonting idag. Så nu kunde jag njuta UTAN dessa funderingar, för en gångs skull ;)

 

Min plan var att köpa något gott att äta, och en kaffe på pressbyrån. Vilket jag bestämt mig för att BARA tillåta mig själv ifall jag kämpar RÄTT. Äter som jag ska... Och helt enkelt VILL åt rätt håll...

... Så att det inte blir något slags missbruk... "Hoppa över middagen.. Äta någonting litet på stan"... Och med "litet", menar jag... typ en munk.

 

... Men ja-a...

Det blev ingen kaffe... Och det jag köpte, BLEV istället för middag...

Men det jag köpte var inte heller en liten munk eller så...

För att när jag gick där bland hyllorna, var jag inte SUGEN på något sådant...

Jag köpte mig lite sallad i salladsbaren... Testade en sådan där Proteinpudding... eller vad de nu hette...

Och så köpte jag mig en vatten.

 

... Satte mig på en parkbänk vid vattnet... Och åt min sallad.. Som för den delen inte VAR så mycket sallad. Mest grönsaker, ost och pasta :P

... Och så gick jag sedan, fortfarande lite smått hungrig, då jag inte RIKTIGT kan släppa det beteendet ännu... tillbaka till busstationen. Snart gick min buss hem...

 

... Väl hemma...

... Oj, jag minns inte riktigt...

 

... Hmmm...

Men jag har iallafall diskat idag. Det blev ju rätt så mycket... BLIR ju det efter ett tag. Men det går fort att ta reda på...

 

... Kvälls"fikat" var MER än välkommet idag. Jag var såå hungrig. Och sanningen att säga, orkade jag inte vänta ut tiden idag. Tror att jag åt ungefär en och en halv timme tidigare..

Åt min pudding som jag köpte, och en macka...

 

... Och efter det... Känslor att ta itu med...

Men som sagt. Jag måste ändra inställning...

Det måste vara dags nu.

 

... Men att jag inte vet hur jag ska "bemäkta"... Är det ens ett ord?

... När jag inte vet hur jag ska bemäkta matlagningen... Orka MED, och... Ja men, orka FUNDERA och TÄNKA...

Det känns för stort, helt enkelt...

.. Och DET gör ju det hela lite svårare. Hindren lite högre... Vägen lite halare. Krokigare...

 

Men ja-a. POSITIV.

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 11 augusti 2015 19:58

Jag tog ALLDELES precis upp mobilen och tänkte messa Xsambon. Och fråga om han lever...

... Fast egentligen BRYR jag mig inte ens..

 

Jag menar. Det är ju klart att jag bryr mig ifall han lever eller är död... Men anledningen till att jag tänkte messa och försöka få upp kontakten med honom igen, var... Är.. att jag känner att jag behöver kontakt.

Jag vill inte vara ensam. Inte BO ensam. För att jag känner inte att jag får kontroll. Jag känner att jag behöver en hand att hålla i. Någon att PRATA med när saker känns svåra eller osäkra. Någon som LYFTER situationen lite...

Ja, någon som Xsambon. En avslappnad person som låter livet ha sin gång... Som egentligen inte BRYR sig...

 

... Men faktum är... Att jag la ner telefonen igen...

För att han är inte värd det. Han har inte brytt sig. Inte haft något intresse av mig på flera, flera år... Och jag kan förstå honom. Jag var inte enkel att leva med... Inte alls. Och jag tvingade honom att genomgå...

Ja, mycket. Helt enkelt.

 

... Och att han ALLTID när jag uttrycker att... Eller UTTRYCKTE att jag saknade honom. Att jag ville UMGÅS med honom... Ja, även när vi BODDE ihop.. Så tycktes han inte ens kunna SE att vi höll på att glida isär...

Och inte heller NU... Eller ja. För några veckor... Ett par månader sedan, när vi på riktigt tappade kontakten... Inte heller DÅ, kunde han erkänna att vi höll på att tappa det...

Vet inte om det var för att vara snäll.. Eller VAD det var...

... Men då lät det.. "Nejdå. Vi kommer ALDRIG att tappa kontakten..."..

 

Men ja. Och när jag skrev och frågade, för några månader sedan, om han fortfarande levde... Ja, inget svar. Inte heller när jag sa upp kontakten... Ingen respons...

Men nog LEVER han väl.. Annars hade nog hans mamma.. eller Brorsan ringt...

 

Men nog om det..

Anledningen till att jag ens tog UPP detta, var egentligen att...

Ja, jag vet inte... Känner mig nog bara ensam...

Eller egentligen känner jag mig bara hjälplös och uppgiven. Jag behöver någonting som jag inte kan få... Samtidigt som en enda stark tanke från min egen sida, kan vända på hela situationen...

 

Haha. Säger jag. Så VET jag att det inte är..

Visst vänder jag på steken alltid. Gång på gång... på gång. Men den lyckas alltid hoppa tillbaka igen... Och så går jag i gamla spår...

Och vad gäller den sociala biten... Där tycks det hopplöst...

.. Jag hade bara Xsambon... Japp.. Hade...

 

Jag HAR ju andra också. Min familj. Jag har mina föräldrar.. Syskonen oftast på distans. Men kan träffa dem någon gång. Om de råkar vara hos mina föräldrar tillexempel...

Men annars. Nej...

 

... Praktik... Komma ut i arbetslivet... Skaffa hund... Barn. Ja, men sådana där andra...

.. Det tar i att skriva... Att ens NÄMNA "framtidsdrömmar". Då jag inte vet om jag vågar drömma.. Framtiden är så OVISS, efter så många år... Ja, egentligen hela mitt vuxna liv... Och inte heller barndomen var väl något som jag skulle vilja leva om...

 

... Och ja-a... Framtiden finns inte på min världskarta... Jag antar att jag inte ens är säker på att den kommer att upplevas... Eller IALLAFALL inte att den kommer att vara någonting annat än min nutid..

 

Men nog om det..

 

Egentligen hade jag inte tänkt blogga idag. Då jag inte riktigt vet vart jag står. Och därför har svårt med vilka tankar och känslor jag ska förmedla...

Så detta kanske blir lite halvdant...

 

Ja, det blir det.. För att jag orkar inte gå igenom HELA min dag.

Får bli lite här och var, istället...

 

Kan ju börja med att säga att dagen började som vanligt.

... Ångest vid frukosten... En vilja att äta mer... En missnöjd gnagande känsla, för att vissa saker i kylskåpet blir DÅLIGA om jag inte äter dessa...

... Och... Ja, en ANNAN dålig känsla, för att jag VET hur dum jag är när jag inte äter fastän jag både vill HA och fortfarande är HUNGRIG... "Vad vill jag uppnå?"...

 

... Annars som vanligt...

Gick och la mig igen.. Men idag, bara i en timme. För att sedan behövde jag duscha. Skulle ju möta 24åringen för en fika på stan idag...

 

Efter duschen. Tv.

Lunch... Med lite ångest därtill..

Ett mess ifrån 24åringen... Och en lättnadens suck, efter det...

 

Ja, hon kunde inte träffas. Var tvungen att åka tidigare... dit hon skulle. Ja, hon far runt som en vante, den där. Kan inte vara på samma plats i över en dag.. Men jag BEUNDRAR det hos henne.. Hon LEVER.

Klara motsatsen till mig.. Och med DET sagt, vill jag ju såklart inte påstå att man måste fara omkring med myror i ändan varje dag :)

 

... Ja. Och där försvann mitt problem med att jag inte skulle få ihop att både handla OCH fika i stan på samma dag.. Rätt så skönt ändå. Och nerverna slappnade av en aning...

Inte för att säga att jag hade haft störtångest för att träffa henne denna gången. Nej, det kändes rätt så okej ändå...

Jag visste nog MED mig att hon skulle ha för mycket att säga, för att göra det hela svårt och jobbigt för mig :)

 

... Så. Jag stannade hemma en timme extra, och såg på andra avsnittet av "House"... Och sedan åkte jag in till stan ändå...

 

Jag gick en promenad. En långsam... Eller snabb. Både ock...

... Och så blev det ingen handling. Behövde egentligen köpa bananer... Då det typ är hela min lunch nu...

Och så håller min Granola på att ta slut...

 

... Men ja-a... Jag hoppar mina tankegångar om det, idag. För att jag minns inte så väl...

 

... Satt vid kanalen en stund... och gick sedan tillbaka till busstationen...

 

Jag hade.. Har.. väntat mail från Jobbcoach hela dagen idag. Men tänker inte skriva mer om DET, än att det inte kom.. Jag får vänta vidare, helt enkelt..

Hon brukar ta rätt så god tid på sig...

.. Och varför man inte hinner med ett(eller tjugo, om det nu vore så) "Jag återkommer"... Det kommer jag nog alltid ha svårt att förstå..

Men jag får anta att "hon återkommer" :)

 

Väl hemma...

Jag var JÄTTEHUNGRIG, och hade så varit i säkert två-tre timmar... Slut i kroppen. Trött... Inte så mycket i sinnet. Mest... trög i kroppen..

Så jag...

 

Nej, jag tänker inte berätta mer om hur jag hanterar ätandet.. Inte just idag...

... Däremot ska jag säga att jag fick en ljus glimt tidigare ikväll...

Jag uppdaterar ju fortfarande min WhiteBoardTavla med matlistan, med jämna mellanrum... Eller ojämna..

.. Eftersom att jag vill hålla mig på banan, vad gäller min plan om vilka näringskällor som faller ihop med vilka, och så vidare... För att schemat löper ju i min kalender, när det ska vara fisk och potatis. När det ska vara fisk och risk, pasta och kött. Och så vidare. Så även då jag INTE lagar mat.. Som nu, i över två veckor... Så vill jag komma in på de aktuella näringskällorna sedan...

 

Imorgon skulle det...

.. Då faller det på "övrigt".. Vilket i mitt fall brukar innebära soppa av något slag. Men som egentligen kan vara i princip vad som helst.. antar jag...

 

... Men just det. Det jag skulle säga, var iallafall att jag fick en liten glimt av ljus. Jag uppdaterade matlistan. Och kände mig för några minuter, stark nog för att orka börja laga mat igen. Imorgon hade jag tänkt göra spenatsoppa...

... Men jag vet inte... Det blir helt enkelt för rörigt. För stort alltihop...

 

... Ska väl försöka.. Men jag måste bara orka BÖRJA...

Och för att orka BÖRJA, måste jag vilja SATSA... Och DÄR vet jag inte om det spricker...

 

... Den största utmaningen jag känner NU, är väl att planera några middagar i sträck... och sedan att orka, utan ångest, köpa HEM allt som BEHÖVS till dem... Jag menar. Jag orkar ju inte ens kolla RECEPT, på grund av för många maträtter att välja på... Och ofta för många INGREDIENSER.

 

... Resten av kvällen. Tv. Äta kvällsfika...

 

Och ja-a.

Det var min dag.

God natt med er <3

 

 

Av D - 7 augusti 2015 19:02

... Jag tänker bara.. "Jaja. Jag fick ju må bra i några veckor iallafall"...

... Och egentligen. Det är ganska mycket, för att vara jag. Jag kan ju inte sticka under stolen med att dessa veckor har varit hårda och en viss kamp. Men jag klarade det. Och för en stund. En ganska lång sådan, fick jag känna att jag hade kontroll över mitt liv. Att jag tog mig framåt... Och att jag kunde hantera min vardag... Jag kände mig vuxen...

 

... Men nu...

Nej, det KÄNNS verkligen som om jag håller på att tappa det. Och jag kan inte AVGÖRA ifall det är av vilje eller inte...

Det enda jag VET med säkerhet, är vad jag KÄNNER..

Jag är trött. FYSISKT trött. Ligger gärna på soffan... Och strugglar med att orka diska... Jag orkar inte promenera en längre tid... Och de stunder som jag TÄNKER mycket...

 

... Ja, jag...

Jag blir bara så VARM och utpumpad, nuför tiden...

 

... Men förutom tröttheten, så vet jag också att jag börjar misstrivas mer och mer med ätandet... Jag mår inte bra av mättnaden. Känner inte för att äta för ätandets skull...

Jag är oftast sugen när jag börjar äta... Men efter första tuggan.. är det bara för att det ska ätas...

Visst, det är GOTT... Men... Ja.. jag vet inte.

 

... Men summan av det hela, är iallafall att allt börjar kännas så mycket HÅRDARE nu...

Jag är ju van. Det är ju såhär det ALLTID går... Att jag känner mig stark. Börjar.. Trivs med min nya vuxna känsla... Jag känner kontroll... Saker rullar på...

Och så sakta.. sakta, börjar det vända... Tills det slutligen bara fallererar...

 

Men jag tror inte att det har kommit till det stadiet då det fallererar ännu. För att den här gången, har jag hela tiden FÖRHINDRAT det... Jag håller mig kvar på att jag sakta men stadigt, ser golvet sjunka undan under mina fötter... Och orken... Ja, den tynar...

 

... Jag VILL... Det VILL jag...

Men jag känner mig VÄLDIGT liten i en stor situation, just nu...

 

Dagen idag.

... Jag klev upp till klockan, vid åtta på morgonen. Åt frukost. Men mindre än vad jag brukar. Lusten...

Diskade efter mig.. Och klev i säng igen...

 

Sov antagligen en stund till...

Och klev upp.. La mig framför tv:n... Och åt sedan lunch... Mycket mindre än vad jag brukar.. Lusten, igen...

 

Sedan tog jag bussen in till stan. Kände för en stund, ett visst ljus inombords... Jag bestämde mig nu för att jag skulle handla idag. Jag hade ju mat i frysen. Både "strö-saker" som kan tillagas, och några få matlådor kvar... Och "det fanns ju ingen direkt ANLEDNING till att jag skulle börja fundera på svält eller att sluta KÖPA YOGHURT och sådant redan NU.. Ingen anledning att ta ut krisen. Bekymren i förväg"...

 

Jag skulle åtminstone kämpa på som vanligt, tills jag verkligen KROCKAR i problemen. Stöter PÅ hindret...

För att, visst. Jag har slutat laga mat. Slutat göra matlistor... Och därmed slutat göra inköpslistor till matlagning.. och köpa mat... Men... jag kan ju fortsätta köpa det jag klarar av, fram tills maten jag har hemma, tar slut.. iallafall.

 

... Så att, idag skulle det handlas!

Den där mjölken. Den där naturella yoghurten... Och den där juicen, som har stått på listan under TRE dagars försök!

 

... Men ja-a...

Nu har jag iallafall LÄRT mig...

Åker jag in till stan.. Allra helst en varm dag. En unken dag... Eller en GRÅ dag...

Promenerar. Njuter i solen... Eller bara av naturens sköna...

... Ja, då ORKAR jag inte vidare till en affär sedan.

 

Det hände idag. Jag vill ju gärna LEVA mina dagar. Det är något nytt. Men så ÄR det. Jag vill inte HA dessa uppstakade dagar längre. Dessa tider att passa. Dessa egenuppställda regler. Tänka, tänka. Tänka. Stressa.

 

Utan jag vill bara VARA för en stund. Men att KOMBINERA att "bara vara" och att få någonting GJORT sedan... Nej, energin är redan slut efter en timmes "bara vara"... Och sedan vill jag hem igen... Och "bara koppla av"...

 

... Jag tog mig en promenad ner till forsen. Skrev ett kort blogginlägg här på bloggen... Och tog sedan en omväg, medans jag funderade på vilken TID jag skulle behöva... Eller som vore LAGOM att börja gå till affären, om jag skulle kunna ha KYLVAROR i påsen, utan att de blev förstörda.. Men samtidigt inte skulle behöva stressa utav H*VETE..

 

... Och inte heller hade jag lust att jäkta iväg för TIDIGT. Sådär "hinna med nästa buss", eller så... För att jag var inte färdig med att "bara vara"...

 

Själva ältandet inombords, tog ju bort själva NJUTNINGEN i min "bara vara-stund"... Då jag hela tiden försökte PLANERA. Samtidigt som jag tyngdes av det faktum att jag var FYSISKT slut. Varm... Och rent PSYKISKT slut till den grad att jag inte skulle orka med STRESSEN som en promenad mot ett visst mål, brukar innebära för mig..

 

Så varken fysiskt eller psykiskt, kändes det okej att gå till affären idag...

Jag funderade på att handla på en NÄRMRE affär. Men förutom att det blir dyrare med min strama ekonomi, så innebar det OCKSÅ att jag precis skulle missa min första buss.. Och därmed måste VÄNTA med att handla, så att kylvarorna klarar sig. Och alltså behöva strosa omkring ÄNNU längre.. med noll energi...

 

Nej, jag bestämde mig efter mycket om och men, för att åka hem istället...

Väl hemma, åt jag matlåda.. som jag bara kokade pasta till...

Mådde dåligt efter maten. Är nog mycket PSYKISKT... Men det är FYSISKT som jag känner AV det. Jag TRIVS helt enkelt inte...

 

Jag minns inte riktigt vad jag kände IDAG av ätandet... Men det var INTE positivt...

 

Förövrigt, har jag rivit upp dessa sår i ansiktet... Tårögd..

Jag har funderat fram och tillbaka, på hur jag ska ta mig vidare. Orka FORTSÄTTA...

... Känt både hopp och förtvivlan. Ljus och mörker. Klarhet och tvivel...

 

... Energin... Energin och motiveringen. DET är nyckelorden, just nu. DET är vad jag saknar och behöver...

Och jag känner bara att det är DAGS nu. Jag vill ha ett liv som jag TRIVS med. Älska och bli älskad... Jag vill sluta kämpa under ångest och tvivel...

 

.. Men SKULLE det vara så, att det är SÅHÄR livet ser ut. Att det HÄR är vad ett LIV innebär... Ja...

... Jag vet inte...

 

... Men perioden var ju ganska lång.. Då jag gick från förtvivlan och hopplöshet, till framgång och kontroll... Iallafall några VECKOR lång.. Och kanske blir nästa gång ÄNNU längre :D

Jag trivs bara inte i denna berg-och dalbana...

 

Jag vill ha stabilitet. Och jag vill UPPNÅ någonting. Men då JAG står vid rodret.. ser jag inte att det skulle hända.

Jag behöver en vän. En kärlek som skjuter på.

 

Nu blir det mer tv... Och sedan ett kvällsmål...

Och en till dag imorgon...

God natt med er <3

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se