... Jag funderar på att skaffa katt.

Jag minns inte riktigt vad som gav mig den där plötsliga, nästan självklara känslan av att jag ville ha en katt härhemma...

Men nu känns det som om det vore rätt för mig.

 

Jag får någon att kela med. Att leka med. Krama, och ta hand om...

En bästa vän som klarar sig väldigt bra själv. Om man jämför med hund... Vilket jag inte vågar eller orkar ha härhemma just nu. Annars är ju helt klart hund mitt favoritdjur!

 

...

 

Katten som jag funderar på att köpa, är leveransklar nu och står som "först till kvarn" på Blocket...

Så egentligen är det ju fritt fram.

Bestämmer jag mig för att köpa den. Slå till...

Så ska jag kontakta ägaren, och sedan få alla saker köpta(om nu katten finns kvar, det vill säga)...

 

Sedan är det ju bara att hämta!

Den bor i min kommun. Så det blir inte så omöjligt att ta sig, även om jag inte kör bil, i så fall...

 

...

 

Idag klev jag upp till HemTillGården.

Drack min sista hemgjorda tomatsoppa, och åt lite godis, till frukost/lunch...

Och åkte sedan, vad jag minns, iväg till stan...

 

Eller ja. Jag vet att jag åkte iväg till stan. Men jag minns inte om det var något annat som gjordes, kändes eller tänktes, däremellan HemTillGården och stan...

 

...

 

Jag bestämde mig helt enkelt igår, för att strunta i att jag egentligen behövde diska idag. Då jag inte tänkte tvinga mig själv till att hålla mig hemma en heldag till. Inte när helgen ändå spenderas hemma, "Då bussarna inte går som jag är van vid och trivs med, då"...

 

... Så jag skulle istället diska på lördag. Laga mat på söndag och måndag. Istället för lördag och söndag...

 

...

 

Jag klev av bussen, en bra bit ifrån busstationen, och tog mig en lugn promenad dit...

 

Eller ja. Den började relativt lugnt. Men efter ett tag, började höfterna göra sig påminda... Jag blev trött i kroppen. Slut. Som om jag hade slut på bränsle...

Och RödaVeckan satte igång mitti. Inte rikligt. Så ingen fara...

 

Men det som störde mig lite grann... Vilket det andra i princip inte gjorde.. Var att jag inte kunde komma fram till något beslut vad gällde boendestöd eller inte...

"Jag klarar det inte utan..

.. Jag kan inte heller konsten att ta emot...

Men jag vågar inte säga upp, när jag kanske egentligen behöver dem... och längre fram, tar emot det "och därmed börjar klara mig bättre"...

 

...

 

Jag dribblade, dribblade och dribblade under min långa promenad...

Och när jag sitter och väntar på bussen. Vilket blev i femtio minuter, då jag vägrar åka den fulla "klockan- 15-bussen"... -så mailar jag ändå och säger upp det hela. För att jag inte orkar bry mig...

 

... Åkte hem och skrev en lång text för att lätta mitt hjärta. Och göra det "rätt att säga upp det hela"...

Argumenterar med en massa ursäkter om varför det är bra att "bara vara" istället... "och inte bry sig"...

 

Och det är ju så.

Jag behöver dessa ursäkter. Jag behöver kunna ge upp när det blir för mycket i mitt huvud. När känslan av hopplöshet och uppgivenhet blir för långvarig i livet och vardagen...

... För att annars får jag svårt att orka leva. Att klara av att hantera både mig själv och livet...

 

... Och det är ju klart att jag önskar och hoppas att jag kan acceptera att bara vara. Att endast bry mig om att skratta och le tillsammans med mamma, pappa och alla syskon...

Att det ska vara det enda som jag själv eller livet ska kräva av mig...

Att det funkar att leva så...

 

Det är ju klart att jag önskar och hoppas att jag ska kunna undvika att tänka på vad jag uppnår och inte uppnår. Bara släppa alla krav. Inte bry mig om hur jag egentligen mår... Vad jag vill och inte vill... Sluta önska och drömma...

 

... För att... det är enklare...

Vill man ingenting..

.. Bryr man sig inte om hur livet eller tillvaron ser ut eller kommer att se ut...

Ja, då finns det inte heller någon ångest. Ingen oro eller osäkerhet...

 

...

 

Ja, jag är trött nu. Och jag önskar och hoppas att jag ska sluta bry mig. Slappna av...

Bara fokusera på glädje och kärlek... Strunta i bedrifter...

 

... Jag har mått såhär, och i psyket gått i cirklar i flera år nu...

 

Och om det känns rätt, ska jag köpa mig en kärlekskatt. En bästa vän =}

 

...

 

Sedan jag kom hem, har jag som sagt skrivit. Bara en gång...

 

...

 

Just det.

När jag satt och väntade på bussen, messade mamma. Hon föreslog att jag kunde komma över på tisdag om jag ville, och äta semla tillsammans med dem. Om jag vill, sova över. Och se på film på kvällen...

Älskar våra filmkvällar! Och saknar dem nu när det blir alltmer sällan..!

 

... Eftersom att mensen nu har åtminstone börjat lite grann, känns det som om det vore en bra idé. Eftersom att det värsta ändå borde vara över på tisdag, då.

... Så jag tackade ja. Och så får vi se om jag stannar över natten eller inte. Annars blir det iallafall en heldag där.

 

...

 

Annars har jag ätit. Godis.

Jag har även ätit en burk av min grönsakssmoothie. Lite mer godis. Druckit lite grönsaksjuice.

Jag har sett på tv. Kollat blocket, om och om igen...

 

Och jag har fått ett mess ifrån 27åringen.

Vet inte om jag la ut inlägget som jag skrev härom dagen. Men då skrev jag iallafall det att "27åringen kommer att höra av sig. Det gör hon alltid. Och hon kommer att vilja sova här. Det vill hon alltid". Eller något liknande.

 

Och nu gjorde hon det.

Hon undrade över imorgon. Och då sova tills på söndag. Och annars undrade hon över nästa helg...

 

Men jag har inte svarat ännu. Vill inte varken avfärda eller rista någonting i sten, just nu...

Så vet inte riktigt vad jag ska svara...

 

... Ja, och så har jag spelat Bejeweled...

 

...

 

Imorgon har jag planerat att åtminstone diska... Och så behöver jag ta ut soporna. Eftersom att jag ska laga mat på söndag...

Och så ska jag vattna mina kära växter.

 

På söndag har jag "laga mat, duscha, och avboka boendestöd" på schemat...

Ja, MinKontaktPåKommunen svarade inte idag. Så jag vet inte om hon hann se mailet innan hon gick hem för dagen. Och jag har ju boendestöd bokad på måndag förmiddag...

 

...

 

Ja, just det. Jag mailade Tyfon som jag har mitt bredband hos...

Då jag vill byta till fiber, nu när det är kopplat även här i byn. Och jag hade lite frågor till dem...

 

...

 

Tillbaka till schemat.

På måndag har jag "laga mat", än sålänge.

På tisdag har jag "till föräldrarna"

Och på onsdag har jag "skicka in ansökan". Det vill säga, aktivitetsersättning och boendestöd.

 

... Ja, det är det jag har än sålänge.

Men jag har ju egentligen mycket mer som behöver göras.

Boka tvättid, är väl en utav sakerna...

 

...

 

Vi får se vad vi får gjort.

 

Nu blir det nog att torka idominsalvan från läpparna, och äta lite potatis,-morot-och ingefärasoppa..

Det är nog den näst sista, tror jag.

 

... God natt med er <3

 

 

... Jag tänker. Jättemycket hela tiden...

Men det har lugnat ner sig nu, till det sätt att det känns hanterbart...

 

Jag vet inte hur det kommer att gå för mig... Eller ifall imorgon... I övermorgon... eller om ett par veckor, är dagen då det kommer att falla...

.. Ifall mitt förnuft kommer att sabba mitt samvete, såpass att jag känner mig tvungen att bara vända håll...

 

Frustrationen. Hjälplösheten...

 

...

 

Ja, jag tänker lika mycket. Fortfarande.

Sådär så att det gnager inombords. Och tankarna bara upprepar sig. Upprepar sig... Och upprepar sig...

 

Det känns fortfarande rörigt...

 

... Men då jag nu ändå har lyckats släppa på kraven en del... Och det bara finns de tvångsmässiga tankarna kvar, som inte vill försvinna... så känns det ändå befriande på något vis...
Ovisst, men befriande...

 

Ja, då hjärnan har släppt på trycket åtminstone lite grann, har jag även blivit väldigt känslig.

Ja, men så att jag blir tårögd och nästan börjar gråta för minsta lilla, när jag ser på tv...

... Och det är ju dags för det. Att gråta, alltså.

Har inte gjort det sedan den dagen på sjukhuset, då jag var tvungen att ta mig ut på en promenad för att jag hade gråtit halva dagen.. och behövde en paus...

 

...

 

Dagen idag.

 

Som sagt. En massa funderingar. Men under lite lugnare känslomässiga förhållanden...

Svårt att sluta tänka. Då jag har något framför mig, som jag inte vet hur det ska gå...

 

...

 

Jag klev...

 

.. Jag stängde av alla matklockor igår...

Men klev istället upp när klockan ringde för HemTillGården, vid halv tolv...

 

...

 

Jag drömde om hundar, hela natten...

Jag och 27åringen och hennes hundar, skulle det nog vara. Tror jag.

 

Vi var ute och åkte tåg. Reste...

Men det var inte vi hela tiden...

Jag vet att det ibland var jag och Xsambon, med våran hund och en liten hund som är den hunden 27åringen äger nu...

 

... Drömmen var iallafall väldigt verklig. Kändes väldigt verklig.

 

Men mindre intressant.

 

...

 

Jag...

 

... Vet förresten inte om jag vill prata om just ätandet idag...

Kan väl säga att jag har snålat på det. Men inte svält mig själv. Bara dragit ner på mängden. Känt efter mer efter mättnaden...

Och jag har ställt in mig på att bara äta när jag blir hungrig. Istället för att äta efter klockan...

... Jag ska försöka ta bort alla(alla) krav... Så att jag kan orka leva...

 

...

 

Tv.

 

Jag har diskat. Inte allt. Långt ifrån allt.

 

... Jag har messat mamma. Bara för att se hur hennes jobbschema ser ut det närmaste.

Då hon jobbar natt. Och jag vill inte ta mig dit någon dag då hon sover halva dagen...

 

...

 

Jag har spelat Bejeweled. För att lugna mig själv lite grann...

Gått mellan tv:n och det...

 

...

 

Jag har skrivit... Ett par gånger, kanske...

 

...

 

Och nu längtar jag efter att somna.

För att jag är trött...

 

... God natt med er <3

 

 

Okej. Nu har jag längtat i över en timme, på att filmen ska ta slut "så att jag kan få skriva detta inlägg"... Sedan ska jag försöka sova...

 

...

 

Som sagt så har hjärnan nu börjat reagera på svälten. Till det vis att den rabblar en massa olika mat och onyttigheter hela tiden. Sådär så att jag måste skriva upp dem på mobilen, för att "inte glömma"...

Ja, när jag börjar stapla olika ätbart på rad i text, så vet jag att jag börjar bli påverkad...

 

...

 

Dagen idag.

Efter att jag väl hade fått somna igår natt. Natten som var.. Så sov jag ändå rätt så okej. Det var inte alltför kallt. Och även dagen idag, har varit lite mer behaglig temperaturmässigt...

 

... Rent psykiskt och känslomässigt, har det också känts bättre än igår. Jag har känt mig lugnare och inte varit lika desperat till döden. Rätt så munter. Och inte så mycket ångest och oro...

 

Det är ju klart att uppgivenheten har funnits. Att jag har tänkt lite grann på hur det ska bli efter måndagen. Ifall jag...

 

Ja, jag vet inte...

Jag vill ju gärna skriva att jag undrar ifall jag kommer att överleva efter vårdplaneringen. Att jag inte är helt säker på ifall jag kommer att behöva ta livet av mig eller inte...

Och det är ju så jag känner. För att jag kan inte se någon annan lösning ifall det visar sig vara lika omöjligt efter vårdplaneringen som innan... Hur jag ska svara på de känslor som då uppstår, utan att välja döden...

 

För att. Jag kan inte se mig själv hantera detta något mer. Jag kan inte se mig själv finna en väg. Veta vart jag ska ta vägen. Vart jag ska titta... Åt vilket håll jag ska rikta fötterna när jag går...

Inte om jag inte får en smula påfyllning av mitt hopp, efter eller under mötet på måndag morgon...

 

...

 

Men som sagt, har känslorna ändå varit lugnare idag. Tankarna inte lika många, ältande eller stökiga... Inte lika gnagande frustrerande...

Och jag har inte behövt kriga med mig själv...

 

...

 

På talan om "kriga med mig själv". Det kommer jag dock att behöva utstå imorgon. Ungefär två tredjedelar av dagen. Men sedan är det bara en natt kvar på sjukhuset. Tills på morgonen klockan nio. Då det blir vårdplanering.

Så jag ska nog klara det... Det jobbigaste blir ju ändå att hantera "äta eller inte"...

 

...

 

Jag vaknade iallafall några gånger under natten igår, och under morgonen och dagen idag. Tills jag klev upp vid tretiden. Då jag inte orkade ligga kvar längre...

 

...

 

Jag har suttit vid datorn. Sett på TeenMom. Bloggat lite grann. Kollat Blocket efter husdjur. Inte allvarligt. Utan bara för att hålla koll...

Jag har sett på TheBigBangTheory, och ett par filmer på tv:n...

... Och så har jag tagit ett bad...

 

...

 

... Och nu ska jag väl gå och lägga mig. Ska åka hemifrån vid halv ett imorgon.

God natt med er <3

 

 

...

 

Nej, det blir ingen HelleniusHörna för mig...

Jag orkar helt enkelt inte. Behöver skriva...

Annars tycker jag om DavidHellenius väldigt mycket. Han är härlig...

 

...

 

.. Mitt bröst...

Hjärtat känns tungt att bära. Sådär ansträngt...

Nästan så att andningen blir svår... Fast ändå inte...

 

... Svimningskänslan rusar över mig i några sekunder, när jag ställer mig upp... Magen spänner...

... Och benen, de darrar lite lätt...

 

...

 

Det är jag som gör detta. Det är jag...

... Och fastän jag känner hela tiden. "Att svälta, det är inte vad jag vill"... Så är det där jag hamnar... Och jag accepterar det bara...

 

... För att. Då är den större delen av mig nöjd... Den större delen, trygg...

... Ja-a... Och den större delen vardagliga bekymmer och besvär, ur vägen...

Hela grejen med planering.. Vardagssysslor.. Såsom handling, matlagning och diskning...

 

...

 

Men jag är orolig...

Varje gång jag kommer in i en period av svält. Full svält, eller bara ytterst lite näring...

... Varje gång så har jag i åtanke... En gnagande vetskap...

Ett förnuft...

 

"Jag riskerar kraftigt håravfall".. Vilket är ett faktum..

"Jag riskerar att trötta ut min kropp till den grad att den inte längre orkar återhämta sig..."

"Och jag riskerar att dra på mig olika hjärnskador".

.. "Synen, hörseln... Talet, kan påverkas likaså"...

 

... Ja.. Om det går såpass långt...

 

...

 

Än sålänge har jag ju sluppit allt det där...

Jag har haft smärtsamma perioder...

Perioder då jag har fått kraftiga stötar i magen... Bara en period, dock...

Perioder då jag har blivit illamående. Hållit på att svimma...

Behövt sitta på golvet och vänta ut det värsta. Dricka någonting. Bara för att ha en chans att ställa mig upp igen...

 

... Och mitt hår... Ja, det är väldigt, väldigt uttunnat... Och har alltid.. Trots rädslan för hjärnskador, varit den största anledningen till min samtidiga ovilja till att svälta igen...

 

...

 

Men trots det...

Jag gör det igen... Igen, igen och igen...

 

Av olika anleningar varje gång, utsätter jag mig själv för det...

För att. Det är hårt. Tungt, att inte göra det...

 

... Och alla problem och bekymmer som ligger på sidan om. Runt omkring svälten och hetsen, gör att jag många gånger inte ser något annat alternativ än att svälta...

 

...

 

Idag har det, likt igår, bara blivit en kopp kaffe med grädde i, på hela dagen...

Jag har funderat mycket, och ältat under ångest, vad jag ska göra med den mat som ligger och blir dålig...

 

... Skar upp vattenmelonen. La in den i frysen...

Skrev datum på alla tetror... La i frysen...

Och hade sedan den där runt ett kilo tunga osten, att älta...

 

... Den störde mig länge. Där jag satt i soffan och sökte på insidan av mitt huvud, efter en lösning på dilemmat...

 

Jag skrev upp på VitaTavlan, "Osten"...

Och så ältade jag ett par timmar till... Utan framgång. Och sköt bekymret till en annan dag...

 

Ost blir inte så bra att hyvla, efter att ha varit fryst...

Och det kändes inte heller bra att tärna eller riva ett helt kilo ost. När jag inte vet när perioden kommer att vara över... Ifall den kommer att hinna bli dålig eller inte...

 

...

 

Idag vaknade jag flera gånger, innan jag klev upp...

Märkte starkt av, att jag nu sover för mycket. Då jag nästan kände att jag tvingade mig själv till att somna om...

 

Klev upp vid halv två... Tror jag... Men jag är inte säker...

 

Började skära frukt...

Lägga saker i frysen...

Och satte mig sedan framför tv:n och ältade ost...

 

Sedan.. När jag kände mig tillräckligt lugn i sinnet, gjorde jag mig en kopp kaffe med grädde i... Och drog i mig, vad jag visste var den enda näriungen för dagen...

 

...

 

Jag har suttit vid tv:n hela dagen...

Gått in i badrummet, då och då...

... Frågat mig själv vad jag håller på med...

Och oroat mig lite grann för min fysiska och... "blir det "neurologiska?" hälsa...

 

...

 

Såg på JävulenBärPrada, som gick på tv...

Och såg en glimt av ljus, i att börja sminka mig och köpa snygga kläder...

Kände att "Jag är inte modeintresserad. Tycker inte om när människor tittar på mig.. Oavsett anledning till det... Och jag har aldrig varit särskilt intresserad av mitt utseende... Men jag tror mig ändå kunna bli gladare av att veta att jag ser bra ut. Och att jag trivs med hur jag ser ut.. Bara för mig själv... Och såkart utåt sett, till viss grad.. Vem gör väl inte det?"...

 

...

 

Jag har diskat den lilla disk som jag har använt idag. Det vill säga. Kopp och tesked...

Och även diskat ett par matlådor, när jag ändå höll på...

 

Jag har känt att jag behöver duscha.. Stanken. Fettet i håret. Det torra ansiktet...

Ja, jag säger inte mer än så...

 

... Men jag har inte orkat...

Inte heller riktigt vågat...

Då jag är rädd för att värmen i vattnet, ska ge mig svårt att fortsätta stå upp. Andas ordentligt...

Ge mig panik...

 

...

 

Jag har tänkt på mina föräldrar, som redan är lite oroliga...

Vad jag gör mot dem, indirekt. Varje gång som jag utsätter mig själv för det här...

 

... Och jag har ett antal gånger, tänkt tanken "Ska jag göra såhär mot mig själv. Mot mina nära.. Så kan jag lika gärna aktivt ta livet av mig istället... Det besparar mig en hel del oro, panik och smärta... Det besparar mina föräldrar oron.." ...

 

... Nej. Fel sagt av mig. Dumt. Och onödigt...

Mina föräldrar mår nog mycket(mycket) bättre av att jag mår dåligt och är vid liv. Än av att jag förvinner för gott... På grund av hur jag hade det...

 

...

 

Jag vet inte när jag hittar tillbaka...

"Hur ska jag veta "om"?"

... Det blir hårdare och hårdare för varje gång... Men än sålänge har det alltid vänt... "innan det har blivit för sent"...

 

... "Men till vilken mening?.. När jag ändå inte ger mig själv en chans?"...

 

...

 

God natt med er <3

Jag ska sätta mig vid tv:n igen...

 

 

Hmmm...

 

Jag har inte orkat ha datorn på, sedan igår när jag skrev det där korta inlägget...

Men nu ska jag väl försöka mig på att beskriva min helg.

 

... I fredags.

Jag vaknade på morgonen, som vanligt. Åt frukost klockan nio...

Och sedan...

 

... Nej, nu höll jag på att ljuga.

Jag hade ställt klockan på halvnio istället. Då jag skulle hinna äta frukost innan det var dags att gå till bussen.

 

Diskat hade jag inte gjort. Inte på ett par dagar.  "Och inte heller att jag skulle orka det... SÅ tidigt på morgonen!"...

 

...

 

... När klockan blev...

Ja men strax efter nio, tror jag.. Så gick jag iväg till bussen.

Jag var glad. Jag var lättad... "IDAG skulle jag hem till mamma"... "Och ATMOSFÄREN utanför mitt fönster, såg alldeles UNDERBART harmonisk ut!"..

 

Väntade på bussen...

Fick åka en redan medvetet FULL buss till stan.

Jag förstår inte hur alla ungdomar.. i typ gymnasieåldern, kan åka bussen som är i stan vid TIO... Och så ska de VIDARE med tåget!

... "När BÖRJAR dessa ungdomar?"...

 

... Det var iallafall tvunget att sittas BREDVID någon. Då alla såklart sprider ut sig så gott det går...

... Satte mig bredvid en harmlös SOVANDE kille. "DET blir bra"...

 

Dock så kände jag mig inte särskilt lugn...

Killen bredvid mig, kändes bara obehaglig till en början. Men då jag märkte att han satt YTTERST stilla... Och bara fortsatte sova, lugnade jag ner mig ganska fort, när det gällde honom...

 

Dock så var det fortfarande obehagligt med RESTEN av alla människor runt omkring mig...

Så jag satt rätt så spänt... Och kunde inte RIKTIGT slappna av på det sätt som jag gör när jag åker mina NORMALA bussar...

 

... Men det var bättre än vad det BRUKAR vara...

De flesta satt ju och nickade till, på sina platser...

Så det kunde ha varit värre :)

 

... Väl inne i stan, kliver jag av på tågstationen... "Bara ifall ATT killen bredvid mig, vill kliva av där"..

"Och så KAN jag ju kanske MISSA nästa buss, om jag kliver av på busstationen"...

 

Fick vänta i en kvart.. tror jag...

 

...

 

Väl hos mamma...

Ja, vi började prata, rätt så per omgående.

Då det första hon frågade när jag KOM, var hur det var MED mig...

 

Jag märkte redan DÅ, på hennes RÖST, att hon kanske hade varit lite orolig den sista tiden...

... Och det kom även FRAM under dagens gång...

Hon och pappa hade reagerat på hur jag hade svarat på messen, och på att jag inte hade känt för att komma ÖVER, den senaste tiden...

 

... Och under helgen som VAR nu, har jag och mamma pratat VÄLDIGT mycket om min situation och hur jag mår och sådär...

Det kändes liksom helt naturligt...

 

Det är dock inte ALLTID som det har GJORT det...

Jag menar. Jag pratade knappt ALLS med mamma och pappa när jag växte upp...

Och den första och ENDA gången som en klasskamrats mamma hade ringt hem till oss för att uttrycka sin oro för MOBBNINGEN som pågick i SKOLAN, så FÖRNEKADE jag det bara...

 

Jag ville inte ALLS prata om sådant.

Jag ville inte ha någon uppmärksamhet... Ville inte heller ge någon ANNAN problem...

 

... Det var inte förrän jag flyttade HEM igen, efter att ha bott i H*vetets stad i fyra år, som jag BÖRJADE känna mig lite mer trygg och öppen med mina föräldrar...

"Det gick ju liksom ÄNDÅ inte att förneka att man mår DÅLIGT, längre".. Med tanke på sjukhusvistelserna...

 

Pappa, till den grad att jag kan PRATA med honom. Säga fler ord än vad som ingår i EN mening...

Och mamma till den grad att vissa känsliga saker faktiskt KAN berättas.. "Även om de kan skapa oro eller skilda meningar"...

 

...

 

Pappa kom hem vid femtiden. Då satt mamma och jag fortfarande vid tv:n och pratade. Pratade och smågluttade lite grann...

 

Det blev middag...

Och när pappa ställde samma fråga som MAMMA hade gjort. Och nästan SÅG lite orolig ut, kunde jag inte denna gången svara...

 

Det var inte ALLS lika lätt att uttrycka känslor när det gällde honom. Även om mamma fortfarande SATT där bredvid...

... Nej, så det blev inget med DET... Jag blev bara stel som en pinne. Och började istället berätta PRAKTISKA saker som jag hade gjort sedan sist vi träffades... Vilket var typ en MÅNAD sedan!

 

...

 

Efter middagen, tror jag att vi satte oss vid tv:n..

Vi dukade upp med glass, muffins, bulle och pepparkakor...

 

... Och blev sedan sittandes där, fram till klockan elva på kvällen.

Då mamma och pappa började göra sig klara för sängen...

Och jag satt kvar vid tv:n... i TVÅ minuter! ... Innan jag insåg att jag nog var för trött för att sitta kvar...

 

...

 

Det blev ingen sömn för mig på ett par-tre timmar...

Först lyssnade jag på naturljud på mobilen, i form av skvalpande, brusande vågor... Som jag ibland brukar använda mig av i hopp om att kunna koppla av och somna... Funkar ibland. Ibland inte... Men det ÄR trots allt det ENDA ljudet som har funkat ALLS för mig... Alla andra har verkat uppstressande istället!

 

... Efter det, lyssnade jag på lite radio...

För att sedan gå över till att kolla på YouTubeVideos...

 

Låg vaken och funderade en stund. Vred och vände på mig...

Och somnade sedan...

 

Sov inte särskilt tungt. Och jag var medveten om varenda rörelse jag gjorde...

Men när klockan sedan ringde och väckte mig vid niotiden, så hade jag redan vaknat till när mamma och pappa klev upp... Och valde även nu, att ligga kvar...

 

...

 

Vid halv tio, knackar mamma på dörren...

Nu blev det kaffe, om jag ville ha...

 

Jag klev upp... Och satte mig vid köksbordet.

Drack lite kaffe... Och fick till SLUT i mig en smörgås och en lussebulle...

 

...

 

Nu fortsatte mamma och jag prata lite...

Minns inte om vad. Men lite ditt och datt, antagligen...

Och när klockan blev kvart i tolv, åkte vi iväg till stan...

 

Jag SOV hos dem inatt, eftersom att...

Ja, jag VET egentligen inte varför...

 

Men nu skulle jag iallafall hem en vända emellan att vi skulle på StandUpFöreställning på kvällen sedan.

Och på morgonen, hade pappa även föreslagit att vi skulle äta på pizzeria innan.. "Eftersom att jag skulle vara inne i stan redan två timmar INNAN föreställningen!

 

... Jag HADE ju kunnat stanna hos DEM tills det skulle börja...

Men jag var trött. Och det kändes som att SÅ många timmar till, skulle bli väldigt LÅNGT att orka med..

 

...

 

Jag VAR lite stressad och STÖRD av att jag nu skulle hem. Få vila lite grann. Kanske stressa ner... "Förhoppningsvis SOVA en blund"... Och sedan stressa IVÄG igen, efter några timmar...

"Träffa föräldrarna IGEN.."...

 

...

 

När jag kom hem, blev det iallafall en kopp varm kakao... Och en skål yoghurt med Granola...

Jag kröp upp i soffan... Och halvsov till ÄntligenHemma... Nickade till. Gång på gång...

 

Nuför tiden, är det OFTA som jag tjatar på programmet som jag ser, att det ska ta en paus. Bryta för reklam... "Så att jag kan få SOVA en stund. Sluta mina ÖGON för några minuter"...

... Men det slutar ändå alltid med att jag halvsover sittandes. Vilar huvudet mot axeln... Och bara blundar. Och antagligen SOVER jag lite lätt. För att jag HÖR tv:n. Men jag UPPFATTAR ingenting. Hänger inte MED... Och HÖR egentligen inte vad de SÄGER...

 

... Jag skrev ett kort inlägg till bloggen...

Och när klockan blev runt fem, gick jag iväg igen, till bussen.

... Nu skulle jag träffa mamma och pappa, utanför pizzerian.

 

...

 

Jag visste inte RIKTIGT vilken gata jag SKULLE till... Men jag visste UNGEFÄR. Då jag frågade mamma och pappa, innan jag lämnade dem...

 

Så jag började bara gå. Sneglade in på alla gator som jag gick förbi. Och såg sedan med ENKELHET, vart jag skulle in...

... "Jag går ju en del i stan", liksom...

 

...

 

Mamma och pappa blev lite sena. Och jag fick inte heller någon sms. Fastän jag hade sagt att de kunde messa när de närmar sig...

Så jag blev lite osäker på om de hade börjat BRÅKA eller något...

 

... Men till slut, kommer de. Vi går in på pizzerian... Och jag märker ganska FORT, en slagt stelhet i luften...

De verkar lite tysta och... "ointresserade"...

Sådana saker som gör MIG osäker. Osäker på vad de förväntar sig av mig. Vad jag ska säga... OM jag ska säga någonting...

... Och när jag väl SÄGER någonting, blir jag osäker på vad de KÄNNER för det jag sa...

 

... Jag ignorerade dock den känslan. Och fortsatte som vanligt.

 

...

 

Vi åt vår mat. Mamma betalade...

Och det här med betalningen... Det störde mig såå mycket!

"Vad förväntades av mig HÄR?"... "Var det en självklarhet att jag skulle betala för mig, både vad gällde maten(som pappa i och för sig, SA att de bjuder på).. och vad gäller BILJETTEN?"... "Vilket skulle verka mest SKAMLIGT för MIG?.. Att FRÅGA om jag ska betala, FASTÄN det kanske inte ÄR så..? Eller att INTE erbjuda mig... och då verka ta dem FÖRGIVET?"...

 

... Jag kände mig en GNUTTA osäker och... "frustrerad" på detta...

Jag visste ju inte hur jag skulle HANTERA det. Vad som FÖRVÄNTADES av mig...

Och jag kände mig bara SKYLDIG.

SKYLDIG för att jag aldrig ERBJUDER mig att betala någonting... SKYLDIG för att alla ANDRA är så bra på det där. Och alltid tycks VETA hur man TER sig i sådana här situationer...

 

Alla andra verkar så mycket SÄKRARE...

Det VET när de själva borde erbjuda sig att betala... Och de är inte RÄDDA för att säga vad de tycker... Eller att SJÄLVA våga FRÅGA...

 

.. "Och INGEN säger rakt ut, vad som FÖRVÄNTAS!

 

...

 

Vi gick nu vidare till videobutiken en vända. Då pappa ville spendera några minuter innan föreställningen, på att kolla igenom begagnade köpfilmer...

 

Sedan gick vi vidare till stället där föreställningen skulle äga rum...

 

... När den väl började...

Bästa stunden i mitt liv...

Eller ja. Det var att överdriva...

Men jag har LÄNGE velat gå på StandUp, live. Och DESSUTOM med en komiker som jag känner IGEN och har SETT på en del!

 

... Jag tror jag skrattade så att jag kunde få TRÄNINGSVÄRK i magen! ...

Skrattade så att jag blev HES och behövde HOSTA :D

 

...

 

Efter showen, som slutade en halvtimme TIDIGARE än vad vi TRODDE, frågade pappa om jag hellre ville komma hem till DEM och sova över natten. "Så att jag slipper vänta UTE, på BUSSEN, i en timme. När det var så mörkt och kallt"...

 

Jag följde dem till bilen, medans jag funderade...

Men valde sedan ÄNDÅ att vänta på bussen istället... "TROTS att jag var lite småosäker av att det var lördagkväll "och många som festar på stan"...

 

Det var faktiskt rätt så HÄRLIGT ute...

Och jag ÄLSKAR ju atmosfären och den friska LUFTEN om sena vinterkvällar...

 

Jag kände helt enkelt att jag ville HEM nu. Koppla av. Och inte behöva UMGÅS med någon. Inte behöva PRATA mer...

Bara hem till MIG.. Och VILA...

 

...

 

På vägen hem, när jag sitter på bussen, messar 27åringen... Hon undrar om jag vill träffas på STAN imorgon(idag).. "eller hemma hos DIG"...

Och jag kände bara att... "Nej, jag ORKAR inte"... "Jag behöver en paus.. En VILODAG"...

 

... Så när jag kom hem. Hade gjort iordning en kopp kanel-te med grädde i...

... Så skickade jag iväg ett mess till henne. Och svarade att det inte funkar så bra imorgon...

Svarade så gott jag orkade, på hennes nästkommande mess... Tills jag kände att "det där behöver jag inte svara på"...

 

...

 

Jag skickade iväg ett mess till mamma, och skrev att jag hade kommit hem.. Som hon önskade...

... Och kopplade sedan av, framför en film...

Men det var kallt. Så jag tände en massa värmeljus...

 

...

 

Jag hade säkert orkat blogga igår kväll. Men prioriterade nog att koppla av framför tv:n istället...

Och efter det, gick jag och la mig...

 

...

 

Imorse klev jag inte upp när klockan ringde. Då det kändes meningslöst. Bara stressigt...

Jag menar. Jag hade hoarna fulla med disk... Hade inte orkat diska på LÄNGE... "Och att äta FRUKOST på morgonen, skulle inte göra diskbänken MINDRE full!"...

 

... Sedan vaknade jag iallafall vid halv ett, av att 27åringen messar och säger att "Det var SYND att vi inte kunde träffas på stan idag.." och sådär...

Vilket jag inte ännu har svarat på...

 

...

 

Jag klev upp...

Satte mig vid tv:n...

... Gjorde iordning lite brunch... I form av en skål med yoghurt och granola. En smörgås med smör, ost och medwurst... Och en kopp(hade inga rena glas) ProViva... En kopp kall kakao...

 

... Sedan har jag suttit klistrad vid tv:n hela dagen...

Jag har nickat till, i soffan...

Halvsovit sittandes. Tills jag till slut LA mig ner...

 

Jag har frysit(frusit? fryst?)... Och jag har försökt få upp värmen lite grann, med hjälp av filtar och värmeljus...

Vet att det är fönstren som inte är täta. Och som måste underhållas...

Men som sagt. ETT fönster har behövt tätas på grund av läckage, ganska LÄNGE nu...

 

...

 

Jag gick iväg till affären en snabbis. För att köpa godis till kvällen...

Ett tvång som jag kände "för att jag inte har KÖPT veckans godispåse ännu"...

Jag menar. Jag köper i regel ett hekto lösvikt varje fredag...

Och även fast jag åt godsaker hemma hos mamma och pappa, kände jag att jag SAKNADE något "när jag inte fick godis köpt i fredags"...

 

Det blev ett hekto godis. 110 gram, närmare bestämt...

Och så satte jag mig vid tv:n igen...

 

...

 

När kvällen kom, började jag diska all disk, under pauserna av programmen...

Några saker åt gången...

För att. "SKULLE jag kunna äta frukost imorgon.. Och DÄRMED kunna tillåta mig själv att handla mer MAT.. Så MÅSTE jag ha diskat upp "åtminstone det MESTA av disken", innan imorgon!"...

 

... Jag kämpade och kämpade och kämpade...

Och nu är NÄSTAN all disk diskad.

Diskstället är fullt... Och jag känner mig nöjd för dagen...

 

...

 

Jag ska bara nämna vad som har tyngt mig idag, innan jag avslutar detta inlägget...

 

Mamma och pappa...

Det stör mig att de verkar oroliga...

Det stör mig att de känner att de behöver "hålla lite koll"...

... Och därmed STÖR det mig att jag berättade såpass mycket för mamma, som jag GJORDE igår... Och att HON sedan pratar med PAPPA...

 

... Jag VILL inte att de är oroliga... Att de tror saker som kanske inte stämmer...

Jag menar. JAG BERÄTTAR på ETT sätt. Säger hur jag känner, tänker och fungerar.. Hur jag UPPLEVER saker och ting...

... Och den som sedan LYSSNAR, uppfattar saker på ANDRA sätt. KÄNNER annorunda... Och SER det från ett annat håll...

.. Har inte samma NÄRHET till det... Samma KONTROLL eller FÖRSTÅELSE för det, som JAG har... Såklart...

 

Och det är DET som gör det så SVÅRT, när man delar med sig...

... "Jag kan inte kontrollera hur de UPPFATTAR saker och ting...

 

Visst har jag legat inne och sådär...

Och att de då inte ens kunde TRÄFFA mig. Eftersom att jag var över 35mil BORT...

 

.. Men ja. Jag har det bättre nu :)

... Men jag är samtidigt GLAD att de bryr sig. Bara de inte tror att jag ramlar ner igen "utan deras vetskap" :)

 

...

 

Så det är LITE jobbigt. Eftersom att JAG inte tänker som DE tänker... Känner som DE känner...

.. Eftersom att DE inte tänker som JAG tänker... Och känner som JAG känner...

... JAG kan inte kontrollera DEM... Och DE kan inte kontrollera MIG...

 

KOMMUNIKATION.

Viktigt...

Men såå svårt...

 

...

 

Nu blir det lite mer tv för MIN del...

Sedan ska jag väl försöka sova...

 

Jag känner mig lite pressad och orolig över allt som HÄNDER just nu...

.. Så vi får väl se hur det går med DET...

 

God natt med er <3

 

 

... Idag har varit en dagdrömmarnas dag, kan jag ju säga.

 

Förmiddagen såg nog ut som den brukar, tror jag...

Ja, egentligen hela dagen.

 

Men.

Ja, jag klev upp vid nio. För att äta frukost.

Gick sedan och la mig igen...

Och klev upp vid halv tolv, till HemTillGården...

 

Jag stressade igång lunchen.. Eller, stressade halvt som halvt.

Jag var ju inte TVUNGEN att åka den tidigare av de två bussarna, idag...

 

Åt lunch...

Och promenerade sedan iväg till bussen..

 

Jag mådde bra. Kände mig glad... Och lång...

Ja, inte lång, rent FYSISKT. Men med huvudet högt, om man säger så...

 

Jag hade inte den där TUNGA ångesten... Inte heller några intensivt jobbande tankar i huvudet...

Och jag kände för att BARA slappna av. Ta en längre promenad i stan. Bara dra in... den relativt friska luften... Och njuta av mörkret som snart skulle lägga sig...

Gatulyktor... Och lagom rörelse...

 

Jag klev av bussen, ungefär en halvtimmes promenad från stan.

Och så gick jag i en bekväm takt... Ja, för det MESTA. Lite stressad var jag ju stundvis...

Men lite motion och puls, skadar ju inte ;)

 

... Jag gick där på vägkanten. På trotoaren, och dagdrömde. Föreställde mig det ena härliga scenariot, efter det andra...

Diskuterade med mig själv. På ett sådant där KRAVLÖST och ÅNGESTFRITT sätt... Utan något som HELST tvång eller stress i...

 

Föreställde mig att jag pratade med någon ANNAN...

Och jag fick ALLTID de svar som jag ville ha. Och sådana frågor som var ENKLA att svara på =P

 

... Jag gick och satte mig en liten(liten) stund, på en fuktig parkbänk nere vid hamnen...

Men gick fort vidare. Då det är var särskilt bekvämt att sitta på bänkkanten...

 

Jag fick för mig att gå in på den lila affären en bit från hamnen...

Då de hade extrapris på en juice som jag kanske ville passa på att köpa.. Såg jag på skylten utanför...

 

Grejen är den att... den HÄR affären, som tidigare var den enda butik som jag kände mig någorlunda BEKVÄM i. Då den är liten och lugn...

... Den HAR faktiskt BRA priser. FASTÄN den ligger nära stan och är relativt liten...

Men jag går ju dit ALLDELES för sällan...

 

Idag köpte jag iallafall två tetror grönsaksjuice för tio kronor styck... Kollade lite grann. Och köpte även en grön växt.

 

Enda sedan jag flyttade IN i den här lägenheten, har jag skullat köpa fler gröna växter. Då dessa gör en pigg.

Eller iallafall MIG...

Och så är det vackert =)

Någonting att ta HAND om, som det egentligen inte GÖR någonting om den tar skada eller DÖR!

 

... Den växten står nu på min fönsterbräda i vardagsrummet. Och passar PERFEKT i samma rum som min Fikus ;D

 

...

 

Sedan så gick jag iallafall till busstationen. Satte mig och väntade de närmare fyrtio minuterarna som var kvar tills min buss gick...

Och lyssnade på musik. Radion.

 

...

 

Ska bara sticka in med..

Jag trivdes med vad jag hade PÅ mig idag.

Jag menar. Jag hade väl typ de kläder som jag BRUKAR ha... Men idag kände jag ändå att jag fick TILL det, på något sätt...

Och jag ser FRAM emot att se likadan ut på fredag när jag ska till mamma ;)

 

...

 

Vidare.

Hoppade iallafall på bussen och åkte hem...

Fortsatte på bussen, dagdrömma. Men nu lite mindre "äkta". Då jag hade fått svårt att koncentrera mig...

Det var nog MER än bara mina DAGDRÖMMAR i huvudet, nu..

 

Ja, just det, ja!

En nisse från DbSchenker ringde mig också. När jag satt och väntade på bussen.

Han ville lämna över paket till mig.

En jättetrevlig gubbe...

 

Men eftersom att JAG inte var hemma, sa han att han ställer det utanför min dörr...

Så. Nu har jag min HemligaTomtenJulklapp klar. Ska bara slås in.

 

... Vilket påminner mig. Jag har inte ens KOLLAT så att min order blev ändrad!

DET måste jag göra! På en gång!.. Om jag nu kommer IHÅG det när jag har skrivit klart och kategoriserat detta inlägg..!

 

... När jag kom hem, sprang jag omkring i lägenheten. Vattnade lite växter. Och stirrade på min nya växt. Gång, på gång.. på gång...

 

...

 

Det BLEV ingen middag idag, HELLER...

Det KÄNNS liksom som om DET är någonting som jag bara vill ge UPP om... För att. Det SÄNKER mig, att FUNDERA på det...

På VAD jag ska äta. På HUR jag ska tillaga det...

 

... Och sedan, att ORKA!

Och att, "ifall jag ska äta NU, vill jag även kunna göra det VARJE dag"... Och då måste jag orka PLANERA för. Sköta INKÖP av mat... Jag måste kunna komma PÅ en maträtt till VARJE DAG...

... Och jag måste känna mig TILLRÄCKLIGT "inte stressad", för att orka ta TILL mig att laga mat "ÄVEN de dagar som jag har gjort ANNAT under dagen"...

 

... Det fick bli samma sak idag som igår, till middag.

Knäckemackor, två stycken. En med jordnötssmör. En med skinkost. En kopp te med honung och lite grädde i.

Lite nötter.. Och ett glas juice...

 

...

 

Sedan har det BARA blivit tv...

Ja, och en hel del Bejeweled på datorn...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag BORDE säga att det har gått BRA idag. Att allt gick över förväntan... Och att jag kände kontroll... Kände mig relativt lugn och glad hela tiden...

Och att jag har fått känna mig stolt och stark för en stund...

 

För att. ALLT det STÄMMER...

 

Men jag kan inte SÄGA det...

Jag VILL inte säga det...

 

För att mina känslor just nu, är lite smått ångest efter hjärtklappning...

Jag känner mig trött... Orolig...

Jag känner mig otillräcklig...

Och jag känner mig RÄDD inför kommande känslor och situationer...

 

Och mitt sinne säger mig nu, att jag bara vill fly. Försvinna...

GÖMMA mig...

Att jag inte vill vara MED om ännu en dag under medvetande...

 

För att jag är RÄDD för de känslor jag får när jag tappar kontrollen över situationen... När jag känner mig otillräcklig och liten...

... De känslor som påminner mig om hur jag kände när jag stod med blicken i golvet... Och lät hjärnan pressa sig ner mot marken... Samtidigt som det blev svart framför ögonen... och hjärtat höll på att spricka...

När tårarna försökte banka sig ut.. medans man tog emot all denna mobbning...

 

... Dagen idag handlade såklart inte om mobbning...

... Men att känna sig otillräcklig... Osäker och spänd... Och att gå och OROA sig för den känslan "ifall att".. Fastän den inte ännu har KOMMIT... Eller kanske ens KOMMER att komma..!

 

... Ja, jag vill inte vakna imorgon. För att jag vill inte UTSÄTTA mig själv för att kanske känna mig otillräcklig och liten, igen...

... Vilket antagligen kommer att HÄNDA.. För att. Det hör LIVET till...

 

Men mitt hjärta klarar inte av det. Jag får hjärtklappning... Blir tung i hela kroppen... Och hinner inte TÄNKA i all stress och inre röra...

 

... Dagen idag...

Jag klev upp för frukost, vid niotiden...

Gick sedan och LA mig igen... och låg kvar i sängen, fram till...

.. Jag tror den var elva...

 

Och så gjorde jag mig iordning. Satte mig i vardagsrumssoffan... Men utan ro till att se på tv.

Så att... Jag SATT bara där och stirrade rakt ut. Väntade på att 27åringen skulle messa...

 

När klockan blev... halv ett, kanske. Så klev jag in i deras bil. Blev välkomnad ORDENTLIGT av två skällande hundar. Varav den lilla morrade lite grann...

 

... När vi kom ur bilen, hemma på 27åringens parkering, fick den stora hunden spy klart. Sedan gick vi på en kort promenad.

Jag höll i Golden i kopplet...

Hon var lugn och snäll. Inte alltför dragig... Och jag kände mig både stark och stolt. Med kontroll över en annars väldigt sprallig och stressad hund...

Berömmet och förvåningen hos 27åringen, förstärkte det hela, ÄNNU mer =)

 

In. Och sedan avvinka 27åringen och hennes sambo, som nu skulle åka iväg på teater...

 

Allt gick bra. Den lilla hade lite seperationsångest och gnällde lite grann...

Men annars var det inga som helst problem. De lyssnade bra. Och den stora, som brukar vara svårhanterlig, kunde idag gå lika snabbt från 100-0, som från 0-100...

Och hon var ljudkänslig. Så att ett litet tsch-ljud gjorde att jag fick kontroll DIREKT. Och eftersom att den stora lyssnade så bra, härmade även den lilla, det beteendet.

 

... Det var först när 27åringen kom tillbaka, som hundarna blev såpass stressade att det inte var lönt att ens FÖRSÖKA få dem att lyssna såpass bra som de hade gjort under de sju timmar som vi hade spenderat tillsammans...

 

De blev helvilda. Sprang runt, runt, runt som ena GALNINGAR... Och eftersom att 27åringen var stressad, ansåg jag att det inte var någon idé att försöka lugna ner dem... "För att. DET kräver tålamod och TID... Och TID är någonting som vi INTE har!"...

 

Vi skulle nämligen ut till bilen. Där hennes sambo och hans bror med sambo, satt och väntade. 27åringen och han skulle skjutsa hem oss. Då hans bror OCKSÅ bor här i byn...

 

Denna utgången med hundarna, gick inte ALLS lika bra. Den stora hunden, som JAG även DENNA gången, höll i.. Drog som en jag vet inte VAD, framåt. Det var så att jag FLÖG efter henne!

Och grejen är den, att jag kände mig EXTRA hjälplös och otillräcklig, just för att jag inte hade TID att ta KONTROLLEN över henne. Jag hade inte TID att stanna och lugna ner henne. Eller att visa henne hur hon SKA bete sig när man är ute. Vilket jag ANNARS gör på VARJE promenad!

 

Visst kan jag låta dem SMÅDRA lite. För att koppelträningen. Att få kontroll över en stressad hund i KOPPEL.. DET har jag ALLTID sett som den absolut STÖRSTA utmaningen med hund...

Men jag HAR allt mina regler...

 

... Men jag kände ingen kontoll...

Och en uttröttande dag som gärna fick ta slut. Men som ändå hade fått mig att känna mig stark och stolt, avslutades med att jag kände mig alldeles OTILLRÄCKLIG och liten... Orolig för att behöva upppleva den känslan igen och igen... och IGEN, sedan!

 

... För att. Jag tror att jag har FÖRSTÖRT något, när det SLUTAR sämre än vad det BÖRJADE...

Och jag nu istället känner mig LITEN och svag... Än STOR och stark...

Förstört någonting som jag sedan inte orkar bygga UPP igen...

 

Och jag vill inte uppleva...

Men eftersom att dessa saker nu INGÅR i mitt LIV, VET jag att det kommer att behöva upplevas! ... Igen och igen... Och IGEN!

 

... Det är EN av anledningarna till att jag inte har hund...

Jag VÅGAR inte skaffa(!)... För att jag har så HIMLA nära till osäkerhet och känslan av otillräcklighet...

Jag menar. Dessa hundar är ju inte ens MINA!.. JAG borde liksom inte ens ta ÅT mig av deras beteende och stress..! Utan BARA vara stolt för de gånger som jag TROTS deras osäkerhet och stress.. Deras brist på lydnad, kan få KONTROLL!

 

... Men nej. Jag är perfektionist. Och går NÅGOT fel, är ALLT dåligt...

Och går något bra, är just DEN saken bra.. för en STUND...

 

Det är inte att hunden gör FEL som är det jobbiga...

Det är att JAG inte får kontroll, som stressar upp mig...

 

Men annars.

Jag har suttit vid t:n hela dagen, hos 27åringen. Jag har ätit choklad. Och jag har ätit fryspizza...

Gömt godis för hundarna. Kelat lite grann med hund och katt...

Och längtat lite grann efter att få komma hem till min soffa... Till mitt DJURFRIA hem ;}

 

Jo, det var bra idag. Den STÖRSTA delen av dagen.. Ja, men tills 27åringen kom innanför dörren :P

Men TROTS det. Pressen som jag hela tiden känner i mitt huvud... Och RISKEN som ändå för varje minut, FINNS.. Att jag får hjärtklappning och tappar kontrollen över situationen... Och sedan inte kan ACCEPTERA det.. FASTÄN det är sådant som händer, helt NATURLIGT i LIVET...

Nej, jag är glad om jag får kontroll över mig själv i vardagen...

 

... Jag ÄLSKAR hundar...

Men en dag då och då, räcker gott och VÄL...

Om jag nu känner mig tillräckligt peppad och stark, för att vilja UTSÄTTA mig för dessa känslor av upp - och nedgångar igen.

 

... Fast det hade ju IOCHFÖRSIG, med största sannolikhet varit SUPERENKELT att få full kontroll över den stora hunden, och göra henne lugn och harmonisk... Om situationen hade sett ut som så att JAG hade henne på heltid. För att hon är så HIMLA mottaglig. Hon är supersocial... och reagerar på ljud... Och hon är HIMLA DUKTIG i PERIODER...

 

HON har potential...

Men jag tror att jag känner ÄNNU mer otillräcklighet och motvilja till att utsätta mig själv, när jag är under TIDSPRESS... Jag menar. Jag hinner inte få kontroll på en stressad hund... Om både JAG och hunden är stressade av olika anledningar. IDAG var det en stressad 27åring med familj, som stod ivägen.

 

SNÄLLA D. Var inte så HÅRD mot dig själv...

... Nej, dessa ord hjälpte inte...

Mitt självförtroende har fått sig en liten dust idag...

 

SKA jag få ett harmoniskt förhållande med en hund, måste jag vara stabil och lugn SJÄLV... Och jag måste HA hunden på heltid...

 

Men jag orkar inte...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag vill spy...

Men jag VISSTE ju att jag skulle känna såhär...

Och jag GJORDE ett val.

 

.. TROTS det, så vet jag inte riktigt hur jag ska ORKA...

... Jag är TRÖTT på känslan av att inte få någon kontroll...

Av att hela tiden göra fel val... MEDVETET!

 

Trött på att känna att hjärnan pressas ihop till en tät massa på insidan av min skalle...

Att bröstet ilar och gör ont...

 

... TRÖTT på att känna att jag hela tiden går EMOT mig själv.. och inte riktigt VET vad jag VILL...

Vad jag TÄNKER... och KÄNNER.

 

... Och jag är trött på att vara orolig för onödiga saker...

Trött på att inte kunna se någon framtid... Mer än grummel och dimma...

 

... Och att SAMTIDIGT känna att jag mår bra!.. Är glad och framåt..

STARK... Kanske FÖR stark.

 

... Men jag känner mig instängd i mig själv. Och jag har själv byggt upp en tjockt och starkt GALLER runt min egen själ... Den själ som gång på gång, FÖRGÄVES försöker banka sig ut.

 

... Mest av allt...

Mest av allt, vill jag bara fly...

Funderade på H*vetets Stad... Av ingen annan anledning än att DET är den enda plats, förutom DENNA, som jag känner mig TRYGG på. Som jag känner TILL...

Och som ändå är LÅNGT ifrån den "verklighet" jag lever i IDAG.

 

... Men för att inte klanka ner på dagen FÖR mycket.. Så ska jag också lyfta fram att denna dagen... TROTS detta inläggets NEGATIVA början, har varit MYCKET lugnare och lite gladare.. än vad GÅRDAGEN var.. Och även än dagarna INNAN det..

 

Så DET har ju varit positivit iallafall.

Jag har inte känt mig lika trött och nere. Inte haft samma PÅTAGLIGA uppgivna känsla...

Och jag har...

 

Jag vet inte.

 

Men jag ska börja med att beskriva dagen idag.

 

Igår natt, satt jag uppe LÄNGE... LÅNGT efter att jag blev TRÖTT...

Jag höll på att se på en film, som slutade 02.55

Och för att hålla mig vaken, drack jag en massa vatten.

Citronvatten med is i, var JÄTTEGOTT!

 

Och när då klockan slog 02.55 och filmen "ÄNTLIGEN!" var slut, gick jag direkt och la mig.

 

... Jag vaknade några gånger, under nattens(eller tidig morgons) gång...

Och klev sedan upp vid kanske halv tolv.

 

... Och då blev det direkt tv.

 

... Jag har kollat lite på det här med HemligaTomten... Kollat upp 22åringens Sambos önskelista. Och funnit alla TRE sakerna, för rätt summa pengar. Det är sagt att alla ska lägga omkring 700. Så jag satsar in mig på det.

 

... Jag har känt mig stressad. Och det har uppstått problem och dilemman. Orosmoment... på insidan av mitt huvud. En tung och ytterst obehaglig ångest.. giv och med det...

Men samtidigt en LÄTTNAD. Då jag så enkelt hade kunnat bestämma mig för vad jag skulle KÖPA..

 

Vilket IOCHFÖRSIG dog ganska snabbt. Då jag blev osäker på grund av EN av sakernas VIKT.

Så jag har ÄNNU inte kunnat(eller vågat) köpa hem dessa!

 

... Jag har ätit en hel del...

Nu på kvällen, proppat som sjuttsingen...

Vilket har gett mig ångest och känslan av att bara vilja bli AV med allt igen.

Samtidigt som jag gjorde ett MEDVETET val... Och jag redan VISSTE hur det skulle få mig att känna... Att MÅ..

 

... Så..

.. ÄR det verkligen "brist på kontroll", då?

 

... Jag har INTE diskat.

Jag har INTE gjort någon inköpslista...

Och matrutinerna FÖRÖVRIGT, FINNS inte.

 

... Och jag skulle även behöva DUSCHA...

 

...

 

... Nu behöver jag skriva av mig i textsamlingen, känns det som.

Så att.. Jag stannar här.

God natt med er <3