Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Härliga stunder & känslor

Av D - 1 januari 2017 21:49

... Lampan hänger i taket. Och den är jättefin när den är släckt. Jag bara älskar den. Helt perfekt... -Kanske inte som jag föreställt mig. Men helt klart någonting att stirra på.. och inte bara på det nervösa, fixerade och ångestladdade sättet...

Att ha den tänd, däremot. Jag stör mig på ljuset. Stör mig på frågetecnet ifall den ska blända... Stör mig på ifall jag skulle ha andra ljuskällor i den... -Att inte veta vad som är bättre.. Vilka alternativ som skulle visa sig hur...

... Men så har den ju bara hängt uppe i några timmar, också... Jag menar. Några fler timmars stirrande och gnagande, får man nog räkna med. Det blev ändå inte lika intensivt(just stirrmässigt) idag, som det har varit tidigare och med andra "nya tillskott"...


...


Igår.

Jag sov ingenting alls(möjligtvis någon timme), natten till igår... -Jag minns inte riktigt vad det var då, som jag gnagde på och funderade över.. -Vad som häll mig vaken...

-Jo, det gör jag visst, det! Jag hade ju gråtit. Gråtit i panik, i omgångar hela kvällen... Så att när jag väl gick och la mig, hade jag ont i huvudet. Sådär så att anledningen kan ha varit att de senaste veckornas spänningar släppte...

Jag hade ont i huvudet. Ont i ögonen. Var alldeles uppsullen i ögonlocken och ögonfransarna skavde...

... Och funderingarna...


Så.. Jag klev upp igen. Där runt tre någon gång. Såg på någon djurkanal på tv:n... -Och åt.. tror jag. Klev jag bara upp en gång under natten, så var det denna gång som jag började äta smörgås.. Utan något egentligt fysiskt behov...


Jag gick och la mig igen, om klockan var runt fem-sex kanske... Eller sju(?).. Jag vet inte...

Och sedan klev jag upp igen när klockan ringde vid nio.. och jag skulle duscha...

... Det känns som att jag skrev att jag duschade, i förrigår.. -Gjorde jag det? För att då kan jag inte ha duschat igår...


... Hmm. Jaja.

Jag klev upp för att duscha, iallafall... Och sedan småplockade jag det värsta i lägenheten, innan pappa skulle komma och hänga upp lampan i mitt vardagsrum... -Disken lämnade jag dock..


...


Pappa kom.


... Åh, gud vad segt det här går... Det är ingen bra skrivardag för mig. Jag vill bara proppa. Proppa ordentligt... Och sedan vill jag sova... *Suck*...


Han kom iallafall...

Han började kolla på lampan. Luska och pilla... -Gjorde mig orolig och nervös... Tror inte att jag visade det, dock.. Men jag var ju redan stressad och spänd över den där lampan, och hur det skulle gå att hänga upp den. Hur det skulle bli. Hur smärtsam resan skulle kännas och målet te sig...


När han hade knåpat en stund och undrat lite grann, visade det sig att han hade tagit med en sladd som inte var kompatibel med uttaget i taket... -Så att vi bestämde oss för att åka hem till dem istället. Och så skjutsar han hem mig "imorgon", och hjälper mig då...


... Lampan fick vänta. Och då även svaret om hur allt skulle gå. Hur det skulle bli...

Men eftersom att det var pappa som tog beslutet. Pappa som bar på kunskapen och erfarenheten... och trots allt pappa som skulle fixa det "nästa dag istället".. -Kände jag mig ändå rätt så lugn... -Allra helst eftersom att jag lämnade problemet hemma, och slapp "umgås med det"!


...


Hos mina föräldrar...

Det var skönt. För att det kom inga andra till föräldrarna för att fira nyår. -Det var bara 16åringen, mamma, pappa och jag.. Så att det blev lugnt och sansat. Inga högljudda och stressade.. -Skrattiga konversationer. Utan bara lugnt och glatt prat. Trevligt.


... När vi kom dit, åt vi lunch.. -Pappa, mamma och jag...

Sedan blev det middag. Trerätters...

Efter det, blev det efterätt framför tv:n... -Film... -Godsaker i mer än vad man kunde äta...


Ja, men bokstavligt!

Det är bara så... sjukt.. -Hur ätstörningen kan förändras eller pausa när man får distans... -Jag menar. Jag hetsäter. Jag har varit inne i en rätt så aggressiv hetsätarperiod i några månader nu. En preiod då jag knappt har svält alls... -Men så kommer jag bort. Och känner inget behov av att äta...

.. Och så går alla andra och lägger sig. Och jag känner direkt av de där cravingens... -Att jag bara måste äta, äta, äta! -Innan, när jag satt där med dem, kände jag mig bara för trött och tillfredställd. Färdig.. -För att ens fundera på att ta en ostbåge, en chokladbit eller ett chips..!


...


Vi gick iallafall ut på baksidan av huset, vid tolvslaget. Tände bara ett par tomtebloss och stod och stirrade på andras avfyrade smällare i några minuter...

Sedan gick vi in igen, och alla utom jag, smög in på sina rum och gick och la sig(eller spelade dataspel)...

... Själv kände jag mig för speedad och behövde varva ner innan jag la mig... -Sitta för mig själv en stund och bara stirra... Annars hade jag haft ännu en sömnlös natt!


... Jag såg på en bit av TheSoundOfMusic...

Och sedan fixerade jag för mycket vid godis, för att orka sitta uppe längre...


... Under natten(eller till senkvällen) kom RödaVeckan igång... Så att det var såå nära att jag kunde slippa den under hela nyår... -Nästan!

Så att natten blev inte den bästa ändå. Jag vill ju kunna springa omkring hela natten, om jag känner mig orolig... -Men inte så gärna om jag stör syskon och föräldrar...


Men jag somnade iallafall.. Och man får ju vara glad för det lilla.


...


När jag vaknade på morgonen. Vid halv nio.. -Åt vi frukost...

Eller jag satt på en avsides stol och bara stirrade, först. Sedan blev det kaffe... Och efter det, åkte mamma, pappa och jag, hem till mig... -Nu skulle lampan upp.


Jag var glad att mamma följde med. Idag, inte av samma anledning som det tidigare skulle ha varit. Utan idag handlade det om att jag tyckte att det var skönt med emotionellt stöd under lampupphängningen. Att jag inte ville behöva ta hela ansvaret för att hjälpa pappa och att veta vad som förväntas hela tiden...

Utan det kändes skönt att hon följde med, för att... det kändes stabilare och tryggare. Lugnare...

... Ja, och den tidigare anledningen... -Den brukade ju vara att jag kände mig otrygg i relationen med pappa. Men vi har kommit närmre varandra nu...


... Väl hemma hos mig...

Mamma placerade sig i soffan.. och satt näst intill okontaktbar hälften av tiden... -Hon höll på att köpa en blomma till sin morbror, tror jag...

Så att. Jag fick ju ändå bistå med det mesta. Både psykiskt och fysiskt... -Jag har ju inget problem att hjälpa till, fysiskt... -Men att veta vad som förväntas och att lita på att man gör tillräckligt... -Att inte få ångest när man blir osäker på hur det går i göromålet...

-Nej, det hade varit skönt med mer ögonontakt med mamma... -Tyckte nog pappa också...


... Men till slutet, var hon med.

Lampan kom upp. Jag blev positivt berörd av hur den hängde. Av hur den såg ut... Och till en början, av hur den lyste..


...


... Mamma och pappa åkte hem... -Och jag satte mig och åt. Satte mig framför tv:n... Stirrade på lampan...

Jag ställde mig i hallen. Stirrade in på lampan.. Kollade i olika vinklar... Från olika håll... -Och när det blev mörkare i rummet, var jag inte sen med att tända den.


Det känns lite tungt att tända lampan. Då jag börjar granska så mycket... -Jag stirrar ut den. Jag stirrar in i "glödlampan"... Jag spänner blicken lite extra mot möblerna, för att se om jag trivs med färgåtergivningen eller inte. Ifall det är för mörkt eller för ljust i rummet...

Och grejen är ju att det inte finns något rätt eller fel. Och eftersom att dessa lampor är de enda som jag har testat, kan jag ju stirra mig galen, då att jag inte har någonting att jämföra med!

... Men det går nog över. Det gör det alltid,, -Förr eller senare...


Men som sagt. -Som släckt, älskar jag lampan! ... Såå rätt!


... Och för att avsluta lampsnacket, kan jag passa på att säga att jag känner mig lite orolig.

Pappa bad mig att känna på lampan om någon vecka "För att se så att den inte har börjat lossna från taket"... -Vilket gör mig spänd i själen.

Men det är nog ingen fara. Det är ju bara för att vara på det säkra.


Och elen.

Egentligen.. -Eftersom att den här lampan är i metall(allra helst), var det tvunget att vara jordat. Men det var inte gjort i taket härhemma där lampan skulle hänga..

Så att nu måste jag vara extra noggrann med släckt lampa när jag ska pilla med den. Typ damma den(som om jag skulle damma) eller... kolla så att den fortfarande hänger.. -Eller något! Vad vet jag, vad jag kan tänkas upp dit och göra..!


...


Hela kvällen sedan dessa, har jag(förutom stirrat upp i taket) suktat efter att äta. Samtidigt som jag har känt mig illamående av bara tanken på ännu mer mat!

Men jag tror att det blir proppande ikväll, ändå. Eftersom att... -Ja, jag är störtfixerad just nu!


Men det känns ändå helt okej(förutom fysiskt). Eftersom att problemet med framtida näring, känns större just nu, än vad problemet med för mycket näring idag, gör.

Jag menar. Det är nytt år. Och min nya regel om mina inköp, kommer nu att sitta som ristad i sten! -Jag kommer giv och med det, att strypa hela min tidigare näringskälla... Ta bort den enda möjlighet jag såg när jag inte var sugen på någonting som jag hade hemma, till att ändå få äta...


... Och eftersom att jag inte heller känner att jag orkar ge mig in i hela den här kaosiga djungeln som det innebär att planera och köpa mat. Att förvara köpt mat. Att planera och laga mat... Att förvara tillagat mat... -Och att sedan göra om det hela tiden, som rinnande vatten.. -Kommer jag inte heller att se så många möjligheter till att äta.

Jag menar. Jag har ingenting hemma just nu, som jag ser tilldragande. Allt som jag har hemma nu, är sådant som jag har hellre ätit ingenting alls, än att äta detta när matklockan ringer... -Tidigare har jag ju, när jag känner att jag ändå vill äta, gått väg och köpt kakor eller godis istället... Men det alternativet fins nu inte längre...


... Och helsvält...

Jag menar. Om jag nu slutar äta för att jag har strypt mitt enda alternativ, skulle det förstöra såå mycket. För att det enda som helsvält leder till, är en matfixerad, speedad och trött hjärna... En långsam matsmältning... Och en väldigt långsam viktnedgång... -Samtidigt som det verkligen triggar ätstörningshjärnan!

... Ska man svälta, så vet jag att man vinner mer på halvsvält. -Man orkar fortätta mycket längre. Och man rasar i vikt.


Men nu är ju inte mitt mål svälten, för tillfället.

Jag menar bara att, om det är någon svält som jag ska tillåta, så är det inte helsvälten! För att den fungerar inte.

.. Så att jag känner mig därför inte så pepp på den närmaste tiden... -Lite villbrådig(heter det så?), faktiskt...


...


Okej. Babbel, babbel...

Jag känner mig seg i huvudet, och som om inlägget har dragits fram som segt gummi ur huvudet på mig... -Så att nu lägger jag ner. Ska nog proppa lite grann...

ANNONS
Av D - 24 december 2016 02:18

Klockan är tjugo över två. Men jag måste blogga innan jag lägger mig. -I ångesten för att bloggen ska dö ut eller vara "för" oregelbunden...


... Filmen slutade såå sent. Men jag var ju bara tvungen att se klart den...

Får se om jag kan sova nu, när jag såg en såpass stundvis obehaglig film... -Men jag är ju supertrött. Sådär så att ögonen håller på att slå ihop och jag fick tvinga mig själv att stanna uppe och hålla mig vaken...


...


Så.

Kort om dagen idag.

Ja. Kort denna gången... -Jag brukar ju skriva att jag ska skriva ett kort inlägg om min dag. Men oftast blir det väldigt långt ändå... -Men just nu, när jag har längtat efter sängen såå länge.. -Blir det nog bara något väldigt snabbt. En sammanfattning.


...


Jag vaknade... någon gång imorse.

Hade som vanligt haft en orolig natt med lätt och ostadig sömn... -Och när jag vaknade på morgonen, hade jag ingen som helst lust att kliva upp...

Jag ville inte möta dagen... Hade haft det för jobbigt med oron över returen av fåtöljen. Och idag skulle vara dagen då den skulle släpas på bussen, bäras till postombudet... och antingen gå igenom eller få mig att bryta ihop...


Japp...

Jag hade ingen lust eller ork att ta tag i det. Inte egentligen... -Men det behövde göras...

Så att. När klockan blev strax efter halv tolv och jag hade struntat i att kliva upp tills HemTillGården började, lite halv motvilligt.. -Klev jag ändå upp...


...


När klockan blev cirka halv ett, gick jag iväg till bussen... med kartongen i mina armar...

Den väger ju bara sju kilo. Men den blev ändå tung efter en stund. Trots en promenad på bara fem minuter...

Och att få in den i bussen, var inte det minst bökiga. -Smala dörrar... och ett otympligt paket...


Hela vägen till affären, under promenad och bussresa, oroade jag mig...

Jag oroade mig för att streckkoden inte skulle fungera... -Kunde inte sluta fundera över ifall de då kan skriva in siffrorna som står istället, och om de i så fall skulle göra det...


Promenaden dit, var tung. Och jag gick så fort jag bara orkade, för att slippa bära det så mycket längre...


Väl på affären, lämnar jag in paketet.

Hon blippar det. Lyfter undan det, och ger mig ett kvitto...

Och min oro över att jag kanske skulle behöva betala, bekräftades inte... -Portot var betalt. Vad skönt.


...


Efter att ha lämnat in paketet, kände jag mig fri... -Mer fri än på länge...

En av alla mina bördor hade lyfts från mina axlar... Och det enda som jag nu behövde oroa mig för, vad gäller just fåtöljen.. -Är ifall de denna gången, kommer att öppna kartongen innan de skickar den vidare.. Och ifall de kommer att ta bort mitt meddelande från kartongen och läsa det... -Och inte se till att nästa kund får det!

... Det borde inte bli någon nästa kund... För att fåtöljen var ju trasig...


... Jag tog en långpromenad till busstationen...

Bestämde mig för att proppa idag... -Att jag skulle köpa precis allt jag ville ha "för sista gången"...

Och alltid ska man behöva ångra det...


...


Jag handlade. Åkte hem... -Och så åt jag...

Jag har ätit, ätit och ätit... -Blivit äckligt mätt, och fortsatt äta..

Jag har räknat kalorier... och ätit igen..!

Och jag har sett på tv... -Mycket tv...


Och jag har haft ångest för att jag äter för mycket... -Jag går upp i vikt. Och jag fortsätter proppa...

Egentligen vill jag ju bara svälta... Jag vill känna kontroll... Trygghet... Och jag vill inte känna att jag är elak mot mig själv och inte visar någon självrespekt...


... Förutom det, messade 25åringen idag... -Två gånger...

Hon undrade om jag skulle till mamma och pappa imorgon... -Vi har ju redan firat jul. Så att det är inget planerat julfirande där... Men jag tror att hon ändå vill åka dit...


Jag svarade dock att jag trodde att jag skulle stanna hemma istället. -Att jag behövde vila...

-Men hon messade igen "Snälla kom"...

Jag vet inte... Jag känner bara för att vara hemma. Det har varit jättemycket pågång nu ett tag. Och nu när julledigheten kommer och därför de ärenden jag har hos olika företag, stannar upp för ett tag.. -Vill jag bara passa på att koppla bort... -Så gott det går, iallafall...


Jag vill vila.

ANNONS
Av D - 22 december 2016 22:30

... Så sitter jag och skriver ett mail angående ärendet "retur av fåtölj"... -Och får ett mail.. angående ärende "kanalpaket"..!


...


Det var skönt att få en liten paus ifrån vardagen och all stress, osäkerhet, ångest och oro i den...

Men nu är den tillbaka igen, och det känns som om jag ska explodera inombords, av trötthet och oro... Osäkerhet och rädsla... -Farhågor...


Jag vet inte hur jag ska orka...

Hur orkar man?


...


Igår klev jag upp strax innan klockan ringde.

Jag skulle duscha. Och sedan bara vänta på mamma och pappa...


Jag duschade. Åt. Proppade lite grann...

Jag räknade kalorier. Funderade...

Och jag såg på tv....


... När klockan blev närmare fyra, kom föräldrarna.

Vi åkte bort till slottet.. -Där vi och några syskon med sambos, skulle äta julbord och övernatta en natt...


Julbordet var överraskande trevligt och roligt.

Vi hade kul tillsammans.

Satt länge, länge och bara pratade. Skrattade. Drack och åt... -Och såg stearinljusen sakta försvinna...

Vi hade en sådan tur att hamna ensamma nere i källaren. -Jag, pappa, mamma, 22åringen, 16åringen, 25åringen, 24åringen.. -Och 25åringens och 24åringens sambos.

-Och bättre än så, hade det inte kunnat bli!


... Jag testade en IrishCoffée... Och den var inte god.

Jag drack en del av den ändå. Men den var alldeles för söt. -Och varm alkoholdrink var ingenting för mig...

Långt innan jag blev klar, hade den delat sig både i socker och fett... Och blivit iskall!


...


... Efter julbordet. Middagen.. -Som vi satt vid till sen kväll, tidig natt.. -Gick vi till baren. Satt där en stund. Tills vi blev "utslängda" på grund av "natt"... och gick till våra rum.


Jag, 22åringen och 16åringen sov på B&B i en annan byggnad. Men det var härligt att komma ut lite.

Mamma, pappa, 24-, och 25åringen med sambos, sov i hotellrum.


... Dagen efter, blev det frukost på hotellet.

Men det blev utan 16åringen och 22åringen. Eftersom att de fortfarande låg och sov.


Vi kollade in ett gammalt slott. Och en kyrka...

Och sedan tjeckade(stavning?) vi ut vid tolvtiden.


...


Jag följde med mamma och pappa...


...


Nej.

Måste ju berätta om min natt på rummet, också!


Vi gick väl och la oss vid halv ett - ett någon gång.. -Förutom 22åringen och 16åringen som satt uppe och spelade kort- sen natt, tidig morgon...

Och dum som jag var, var jag bara tvungen att läsa det mail som jag hade fått från FåtöljNissarna. -Min retursedel med info om hur jag skulle gå tillväga för att skicka tillbaka den..!


Jag blev stressad. Orolig... -Hade en massa invändningar och frågetecken på den info jag fick...

Så jag började skriva punkt efter punkt, med frågor och synpunkter, som jag sedan skickade iväg som svar...


Jag var illamående. Dålig i magen... -Visste inte varför...

Antagligen för mycket fett. För många olika småsaker.. och en del alkohol... -Och det, tillsammans med min ätstörningsproblematik!

... -Så jag fick lov att gå på en allmän toalett... -Hade tänkt vänta tills jag kom hem. Inte ovanligt att jag håller mig så länge...


... Så att...

Jag sov nästan ingenting...

Jag bara funderade. Vred och vände på mig...

Oroade mig för returen av fåtöljen. Hur det skulle gå... och på vilket sätt jag skulle skicka den(eftersom att företaget inte har gett mig någon anledning att lita på deras seriositet(är det rätt ord) och noggrannhet..!


...


Men tillbaka.


Jag åkte iallafall med mamma och pappa hem till sig. Eftersom att jag behövde själv skriva ut retursedeln(och jag har ingen skrivare)...

Och så åt vi lunch...

Sedan försökte pappa och jag få ut retursedeln. Men fick lite problem...

För det första, hade de skickat en retursedel där det felades lite av texten på höger sida(vilket vi inte kan göra något åt)... -Typ som om de hade klippt ut den snett... Eller scannat in den fel...

Och för det andra, blev den väldigt stor... Den täckte nästan ett A4...

Men jag hoppas att det går bra ändå...


"Att de inte bara kan skicka en retursedel på posten"... *Suck*...


...


Efter det, och att jag hade skrivit klart mitt meddelande till dem(Vilket jag kom på nu, att jag blandade ihop "fraktsedel" och "följesedel". Jag skrev att jag hade fått med den förre kundens "fraktsedel", fastän det var dennes "följesedel" jag hade fått... Men, men... Vad gör man..?).. -Bestämde jag mig för att åka hem...


Den buss jag annars kunde ha tagit, hade nämligen, om den hade blivit lite sen, orsakat att jag missade nästa buss hem från stan.. -Och då hade fått vänta i två timmar ute i mörkret!

-Nej, tack!


...


När jag kom hem, satte jag mig nog vid tv:n... -Men jag kunde inte koppla av...

Först så åt jag en massa. -Bara vräkte i mig! Och räknade på lite kalorier. Hade dåligt samvete...


Sedan började jag fixa med kartongen till returen av fåtöljen. Då jag har svårt att släppa denna, ens för en stund! -Fastän jag är jättetrött...

Jag klippte ut retursedeln. Tejpade fast den på kartongen... -Kom på att jag aldrig tog bort fraktsedeln under.. -Oroade mig för att de inte skulle kunna scanna streckkoden...

Och även om jag inte hade sparat en fraktsedel under retursedeln, hade jag oroat mig för streckkoden. Eftersom att den är i supersize..!


Jag tejpade igen kartongen.

Tejpade fast mitt kuvert med meddelandet i, på sidan av kartongen... -Då jag inte visste om det var önskvärt med annat än fraktsedeln och tejp, på översidan...

-Fastän jag såg att den förre kundens retursedel fortfarande sitter intakt på ena långsidan av kartongen..! Inte ens den har de tagit bort!


... Efter att ha klistrat fast kuvertet, blev jag orolig för att de inte alls skulle lägga märke till att det fanns där... Och att de bara skulle skicka kartongen vidare till nästa kund, precis som förra gången.. -Med mitt meddelande kvar på!

Så att.. Jag ritade en röd pil uppe på kartongen, som pekade mot den sida som jag satt kuvertet på...

Och efter ännu lite mer nervöst gnagande oro, skrev jag till en text i samma penna.. "Orderinfo"... Och ytterligare ett par minuter senare.. -En till.. "Returinfo"...

... Och så rev jag försiktigt, men stressat och tvångsmässigt.. -Bort min retursedel lite, och pillade bort just den del av fraktsedeln under, där streckkoden var... -Resten fick sitta kvar...


Och efter det, skrev jag ett mail till FåtöljNissarna, där jag skrev att jag hade tejpat fast kuvertet på ena sidan av kartongen, och att jag hoppas på att de tar bort det och läser det. Eftersom att jag inte vill att nästa kund får det...

Och att det känns viktigt att de kollar igenom kartongen denna gången, eftersom att fåtöljen redan var trasig när jag fick den..(Och ingen annan kund borde ju behöva ta emot den)...


...


När jag sitter här och skriver det mailet till FåtöljNissarna, mailar Kanalpaketet... -De svarar på ett mail som jag skrev i måndags..!

Och ändå sa jag när jag ringde dem i tisdags, att jag ville att de markerade alla mina pågående mail som "avklarade.. Eller "avslutade"... -Vilket gjorde mig väldigt nervös, när jag såg att inte ens det budskapet kunde de ta in!


Jag menar.

Jag satt ju där och sa klart och tydligt, att jag vill att de avslutar alla mina pågående mailkonversationer.. Och han sa att han gjorde det..! -Men varför svarar de då idag?!


För att. Grejen är ju den att jag inte vill att flera olika snubbar uppfattar olika om vad jag vill ha. Och att jag därför hellre vill utgå ifrån enbart det samtal som vi hade på telefon i tisdags..!

Men nej. Tydligen inte... -Jag är ju redan nog med orolig för att de inte alls ska fixa så att jag få det minsta paketet i rätt tid efter att min fria period med det stora tar slut!

-Jag är redan orolig att jag ska få en extremt dyr räkning från dem, för att de inte uppfattat vad jag vill ha!


Jag menar.

Jag litar inte på dem...

Jag litar inte på att de förstår vad jag säger. Att de gör vad de lovar... Eller att de ens har koll på vad som händer och ska hända..!

-De verkar inte ha någon koll alls..!


... Jag svarade iallafall till dem, innan jag skrev klart mitt mail till FåtöljNissarna.. -Att jag ville ha alla mina mailkonversationer med dem, markerade som "avslutade". Och att jag ville att de såg till att det blir så "nu", om de inte redan har gjort det.

Och så passade jag på att fråga om den där fakturan som jag har fått för det stora paketet, "-fastän jag kommer att ha bytt till det lilla, vid det laget"


Och jag hoppas...

Jag verkligen hoppas att de har förstått nu, vad jag vill ha och när jag vill ha det. Och att de inte är flera olika människor som uppfattar olika saker om vad jag vill ha...

Och så hoppas jag att jag slipper må såhär länge till nu...


...


Imorgon ska jag försöka skicka iväg den där fåtöljen...

Funkar det inte, så orkar jag verkligen inte mer..! Då bryter jag ihop!

För att det vore en motgång för mycket för att jag ska orka hantera den...


...


Jag borde försöka sova...

Men jag är för uppe i varv...

-Och jag vill bara avsluta. Fly. Vila...


Jag skulle behöva någonting som saktar ner allt lite grann...

Livet är för mycket, just nu... -Kräver för mycket... 

Av D - 16 december 2016 01:42

Jag kanske inte ska tänka så mycket hela tiden. Hjärnan går verkligen i ett, och jag blir både nervös och utmattad...

Men det är bara så svårt att sluta tänka, när man känner att man har saker pågång som aldrig blir uppklarade...


Jag har tagit isär fåtöljen igen och packat ner den i sin kartong...

Och så har jag, hela kvällen sedan jag kom hem, kollat igenom en massa hängstolar...

Ja, det var mammas idé. Att jag kunde kolla dessa som alternativ...


Det kändes helt okej, till en början...

Men ju mer jag kollar, desto segare blir min hjärna.. -Och just nu kan jag inte komma fram till varken det ena eller det andra..

Har ingen aning om vad jag känner att passar i mitt vardagsrum och inte...


Alternativet att vänta och se om jag hittar en annan brun läder/skinn/mocca-liknande fåtölj, finns ju fortfarande...

Och även att finna en hängstol, är ju fortfarande ett alternativ...

Men just nu, orkar jag inte tänka alls...

Så jag kanske bara ska ta en paus ifrån fåtöljer för ett tag... -Och när jag någon gång råkar "springa in i" någonting som jag på en gång, ser som en självklarhet.. -Så köper jag en ny då.


... Nu har jag bestämt mig för att sända tillbaka fåtöljen och ta pengarna tillbaka...

Jag kan nog aldrig, om jag ångrar mig, få den för samma pris igen... -Men den känns bara så tung att bära i sinnet och själen just nu, att jag får vara beredd på att behöva köpa den för dyrare peng om jag skulle ångra mig, istället...

Och det finns ju andra alternativ. Jag har bara inte funnit det än.. -Någonting med den rätta känslan...

Och sålänge som jag tänker såhär mycket och inte kan slappna av, kommer jag inte heller att få någon självklar känsla för ens det mest passande i världen! ... -Så att... Just nu, tror jag inte att det är någon idé att försöka... -Snarare skadligt! Så dåligt som jag mår just nu...


...


Jag minns inte så mycket från gårkvällen -och natten...

Jag minns att jag skickade iväg ett mail(ännu ett!) till fåtöljnissarna. Sammanfattade alla mina tidigare mail. Och bad om snabbt svar "så att jag kunde avsluta detta ärendet"...

Och sedan lyckades jag somna...


... Klockan halv nio, tror jag.. -Ringde reparatören... Han har varit här så många gånger nu, att jag både känner igen honom till namn, röst och utseende!

Han sa att han skulle komma vid tio...


... Jag klev upp strax därefter hans samtal. Flyttade soppåsarna in i badrummet, så att han skulle kunna komma åt bland rören om han behövde...

Och sedan satte jag mig vid tv:n och väntade...


Han kollade rören. Fixade lite grann... Och gick sedan...


...


När reparatören hade gått, började jag fortsätta slå in...

-Nej, det kanske jag inte gjorde. Kan hända att jag duschade först...

Men det är ju skit samma...


Jag har iallafall duschat idag. Och så slog jag in 23åringen födelsedagspresent klart...

Och när klockan väl var dags att gå till bussen "om jag skulle åka", såg jag inte längre någon anledning at inte göra det...

Jag ville inte svika.. "Och det skulle nog vara bra för mig att komma hemifrån lite och få en paus ifrån fåtöljen, lampan, kanalpaketet, aktivitetsbeslutet... Och allt annat som är pågång på hemmaplan just nu"... -Och för att inte förglömma..! -Ätstörningen!


... Så. Jag skrev till mamma. Sa att jag kommer klockan 14.

Och så klädde jag på mig ytterkläderna och gick.


...


När jag kom till mamma, hade mormor bakat paj(säkert hemma hos sig). Och det fanns en bit kvar till mig. Så att den tog jag som frukost.

Sedan var det dags att åka.


... Hemma hos 23årigen och hennes sambo, gick allt förvånansvärt bra.

Julkappen blev inte alls tagen på det sättet som jag förväntade mig att den skulle göra. Fick inte alls känslan av att det var en dum, konstig eller onödig sak att ge...

Utan det var snarare tvärt om. Och det kändes skönt att äntligen få den tyngden ur vägen... -En av alla saker som slår mig gul och blå, borta!


... Vi väntade på middagen. Hon bjöd på lasagne. -Supergott!

Och sedan blev det fika. Tårta och kakor.


...


På hemvägen, pratade mamma och jag. Det var så länge sedan som vi faktiskt har pratat när vi har setts.

Jag har liksom inte känt av hennes intresse på sistone. Och har därför inte velat ens försöka prata av vad som tynger mig, de senaste typ över fem gångerna som vi har setts.


Men idag pratade vi. Vilket var jättebra, eftersom att jag håller på att gå under av allt som händer och inte händer i liv, vardag och hem just nu!


... Och även om jag, vad gäller fåtöljen, fortfarande har ångest och känner mig osäker. Orolig.. -Så känns det ändå som om valet blir lite enklare och mindre tungt(kan vara samma sak), nu när mamma har lagt fram sin sida på det hela, och hjälpt mig tyda mina känslor.


Och jag tror det.

Det är nog bäst att göra sig av med fåtöljen... och antingen söka efter en ny.. eller bra "springa in i en" när tiden är inne...

För att jag känner mig bara för osäker, stressad och pressad just nu... Och det är ju som mamma sa... -Jag behöver ju ingen fåtölj precis just nu...

Jag menar. Jag har ju klarat mig utan att sakna en, i två år... -Så att jag kan nog(om jag lyckas glömma.. Lämna det bakom mig), klara mig ett tag till..! Tills jag finner den självklara rätta!


... Men det blir en utmaning.

Bara att lämna och glömma, blir en utmaning...

Jag måste helt enkelt få annat att tänka på...


... Och på talan om "annat att tänka på..!

Får hoppas att beslutet om aktivitet från kommunen, kommer imorgon... -För att jag behöver verkligen(verkligen!) komma ut..! -Så jag hoppas djupt att hon har beviljat det!


...


Jag tänker för mig själv.. "Hoppas att jag kan gå vidare nu och släppa inredningen för ett tag"...

Och så.. Så fort som jag höjer ögonen mot skärmen, ser jag alla dessa bilder.. -Annonser från de sidor jag har varit inne på.. -Med bilder på... hängstolar!

... -Ja, det lär bli svårt... En ren utmaning..!

Av D - 12 december 2016 22:58

... Jag pillar sönder mig i ansiktet... Och jag fortsätter att pilla...

Jag äter fastän jag är varken hungrig eller sugen... Och jag fortsätter att äta...

Ångesten och stressen.. -Osäkerheten, kommer som svallande attacker lite då och då...


... Men samtidigt så mår jag lite bättre nu...

Lite bättre än vad jag gjorde igår.. Dagen innan det... och dagarna innan det...

... Vem kunde tro att fåtöljen som nästan tagit livet av mig(överdrivet), nu skulle stå på sin rätta plats i vardagsrummet.. och vara älskad?! -Med bara den vanliga "det här är nytt, osäkert och jobbigt-ångesten" kvar.?!


...


Ja-a...


Inatt kunde jag knappt sova alls...

Jag gick och la mig med noll hopp om att få somna in i lugn och ro...

Satte på musik på mobilen. YouTube... -Och la mig för att vila...


Klockan kvart i fyra på morgonen, utan att ha fått en blund, bestämde jag mig för att kliva upp igen...

Egentligen hade jag inte någon som helst ork.. Men jag orkade inte heller ligga kvar och bara vrida och vända på mig. Med alla dessa gnagande tankar i huvudet...


Jag låg framför tv:n och försökte koppla av, fram till klockan kvart över fem... Och sedan gick jag och la mig igen...


...


Jag lyckades somna till slut, men sov väldigt oroligt och lätt... -Sådär så att man är halvt vaken...

-Och vaknade sedan...

Ja, det är luddigt, det där. Eftersom att jag var halvvaken hela natten. Men den var väl runt halv nio när jag kollade klockan första gången...


... Igår hade jag bestämt mig för att verkligen börja ta tag i min vardag. I hushållssysslorna och i ätandet...

Jag hade gjort upp ett enkelt schema med "hur många gånger per vecka, månad" och så vidare...

Och för att få det att verkligen fungera, ville jag komma upp med ett belöningssystem. Så att jag får motivation till att verkligen... vilja...


Och det är där det tryter.

Det är svårt att komma upp med en bra motivation. En bra belöning för mina ansträngningar och framgångar.. -När det inte finns någonting här i livet, som jag vill ha och ser fram emot. Det finns ingenting kul eller för mig kärt, som jag inte samtidigt mår dåligt av att ägna mig åt...


... -Så att, det sprack.


Idag när jag hade fått svar om fåtöljen när jag vaknade, sprack det. Lika direkt och hastigt som jag fick för mig att satsa från första början... Lika starkt som jag för några timmar, kände att jag skulle satsa stark.. -Förvann den motivationen på grund av hur sjukt jobbigt allt är just nu.. Och hur stort behovet av att äta upp och svälja ångesten, är...

-Och utan någon passande belöning. Motivation.. -Orkade jag helt enkelt inte vilja det längre. -Inte just nu...


... Så att jag tog fram alla godsaker igen. Började vräka och äta. Där jag satt vid tv:n...


Jag svarade på fåtöljnissans mail. Där hon hade skrivit att jag antingen kunde skicka tillbaka den och få en ny, eller behålla den och få 30% rabatt på den...

... Just då, var jag inte intresserad av att behålla den. Och blev stressad för att jag inte visste om det ens var något alternativ längre, att få pengarna tillbaka och skicka iväg fåtöljen...


...


Till lunchtid, kom posten. Då fick jag beslutet om aktivitetersättning från försäkringskassan.. -Som jag hade bett om, då MinKontaktPåKommunen hade frågat om det för att kunna slutföra min ansökan om aktivitet via dem...


... Så att...

När klockan blev runt två.. -Eftersom att den tidigare bussen precis hade åkt.. -Gick jag iväg till bussen...

Skulle lämna av beslutet till kommunen. Så att hon så snabbt som möjligt, kunde skriva klart beslutet om aktivitet...


Jag funderade lite, på vägen dit.. -Om hur jag skulle lämna in det. Om de skulle ha något brevinkast.. Brevlåda.. -Eller om jag skulle vara tvungen att lämna det i luckan...


-Det fanns en brevlåda. Inomhus. Men ändå lättillgänglig...

Jag lämnade brevet.. och gick sedan direkt till busstationen, för att ta första bästa buss hem igen...


... På vägen dit, messade 19åringen. Frågade hur det var...

Jag svarade henne inte med detsamma... Men när jag väl kom till busstationen, kände jag mig ändå tvungen att åtminstone svara kort...


... När jag sitter där och väntar i kylan, kommer 16åringen till busstationen. Han var påväg hem från skolan...

Så att. Trots att jag tycker att det är jobbigt att vara social vissa gånger, hade jag nu sällskap i de tjugo minuter som jag skulle vänta...

-Det var inte så jobbigt. Och även om det var svårt ibland, att veta vad man ska säga, kändes det rätt så naturligt och avslappnat...

Det var helt okej. Och faktiskt positivt.


...


Väl hemma...

Jag minns inte riktigt. Men jag satte mig nog vid tv:n och åt mer godsaker...

Proppade utan lust eller egentligt fysiskt behov...


... Och sedan. Någonstans där i timmarna, fick jag för mig att jag åtminstone måste klara av att få ihop den där fåtöljen "för att veta vad det är jag gör mig av med och går miste om"...

Att få det där mailet imorse, fick mig ju att åter börja tänka... -Om jag nu någonsin hade slutat! ... -Och jag mådde rätt så dåligt av det..

-Jag behövde veta vad jag hade framför mig...


... Så att. Jag tog halvt motvilligt, fram den där fåtöljen ur kartongen... för sjuttioelfte gången sedan jag fick hem den..! ... Och så började jag för tredje eller fjärde gången, försöka få ihop den så att jag får se hur den ser ut!


... Det tog tid. Det var tungt. Hårt... Och jag blev väldigt frustrerad.. -Bröt två naglar under byggandets och stretchandets gång...

Men till slut fick jag äntligen ihop den! ... Inte på det sätt som jag hade velat... -Den kändes instabil och enkel... Och jag kände bara att jag ville rätta till den hela tiden... -Känna på den om den var ranglig.. -varje gång efter att jag hade suttit i den...


Men den satt ihop. Den såg ut som en fåtölj/stol...

Och jag fick äntligen svar på mina frågetecken... -Skulle den vara bekväm att sitta i? Och hur skulle den se ut på plats?


... Jag menar. Jag hade ju bestämt mig för att skicka fåtöljen tillbaka. Eftersom att den gjorde mig så illa...

Och ångesten och osäkerheten lever ju fortfarande kvar. Trots att jag har fallit pladask in i förälskelse med den där stolen..! -Den är skön att sitta i. Den har precis rätt nyans, färg och storlek för mitt varagsrum..! -Och min dagliga ångest och osäkerhet i att ha bestämt att göra mig av med den.. -Saknaden som jag kände inombords...

-Den måste ju bara ha betytt att jag skulle ha den kvar! Att den hör hemma här...


Jag menar. Jag känner en viss ångest. Ångest över hur bra den där fåtöljen egentligen kommer att hålla ihop... Ångest över att den är trasig i skinnet... Ångest över hur den står i lägenheten... Ångest över hur mycket jag kommer att vilja sitta i den...

-Men. Att behålla den, känns nu självklart. Den hör hemma här. Jag sitter bra i den... Dess utseende är mer än perfekt..! ... Och att inte behålla någonting som jag har blivit så förälskad i.. -och kanske chansa på en annan(!)... -Det känns bara idiotiskt!


... Nej, nu har jag bara "detta är nytt och ovant-ångesten" kvar... -Och den får jag ju leva med de första dagarna eller veckorna, oavsett! ... -I det faktumet spelar det ingen roll vad det är jag tillför till liv, hem och vardag..!

Men jag hoppas att nyheten lägger sig snart... -Den där stolen har tagit alldeles för mycket av min energi nu...


...


Nu väntar jag bara på beslutet från kommunen(och svaret från kanalpaketet, svaret från fåtöljen..).. -Hoppas på att inte få den väg som jag har det minsta lilla hopp om, blockerad för mig...


Och så har jag 23åringens 24årsfirande på torsdag... -Så att jag ska väl försöka orka slå in hennes present, och duscha innan dess!

... Och sedan. Någon dag i veckan, bör jag även köpa present till mamma...


-Men av att bara tänka på allt, blir det för mycket!

En dag i taget... -Blir allt en enda gröt, så får det så vara..! Jag orkar inte kräva av mig själv, någonting som jag inte orkar uppnå, just nu...

Av D - 2 november 2016 22:00

... Jag är hemma igen... För ett tag sedan, är jag hemma igen...

Men jag mår väl sådär...


...


Resan hem, gick bättre än förväntat.

Vädret var fint. Rätt så stilla, till skillnad från mardrömsscenariot som pratades om på nyheterna...

23åringen och jag pratade på, under hela resan. Vilken hon för den delen, bjöd på(bensinen)! .. -Och vi åt mat på ett jättemysigt hamburgerställe, på vägen..!

... Att få ut grejerna från Xsambons lägenhet och in i hennes bil, var inget problem. Och inte heller att få ut dem ur hennes bil och in i min lägenhet!

Ja-a... Allt gick bra och smärtfritt. Förutom när vi höll på att köra på en hjort! ..

Och nu behöver jag aldrig dit igen!


...


Men nu.. -Såhär efter att jag har kommit hem, har mensvärken satt igång. Vars blödning, för den delen höll sig borta under hela resan hem! ... Perfekt.

... Jag har ätit för mycket, utan någon egentlig anledning... Och jag har svårt att känna hunger. Samtidigt som mättnaden är dov...


Jag har ett bekymmer som gnager i huvudet.. -Eller hundra!

Ja, det känns som om vardagen är tillbaka igen... Vilket den är!

Vardagens problem och bekymmer... Livets meningslösa... Och den verklighet som jag tidigare upplevde... -Dessa är nu såklart tillbaka... Nu när jag inte längre är på semester... i H*vetets Stad...


Jag tänker på... ätandet...

Jag tänker på städningen...

Jag tänker på matlagningen. På tvätt... På inköp...

Ja, på allt det basala i vardagen..


Jag tänker på det sociala livet.

På lycka. Mening... På tillräcklighet...

Jag tänker på kampen... På hur jag ligger där som en fisk på strandkanten, och försöker kippa efter andan... Många som ser mig, men låter mig vara... Många som tror att jag ligger och vilar... -Och därför inte vågar kasta i mig i vattnet igen...


... Ja-a... Jag vill vidare. Har bråttom. Men jag kommer ingenstans! För att.. För att kunna komma någonstans, måste jag först ta det första steget... Och sedan fortsätta gå! Men jag orkar inte... Känner mig för svag... -Fast med mina fötter i betong...


... Jag är rädd för att inte orka med familjen. Mina syskon och föräldrar. Att inte ha det tillräckligt städat... Ha tillräckligt med mat i skåpen... En tillräckligt ordnad vardag.. Och må tillräckligt bra.. -För att kunna och orka bjuda hem dem. Ställa upp för dem...

Rädd för att inte orka eller känna att jag klarar av(med min ätstörning) att träffa dem. Umgås... Eller att orka se dem. Prata med dem... Bara vara social...

Rädd för att känna mig för stressad och bekväm i vardagen, för att orka anstränga mig för de som vill ses...


... Och jag är orolig för att tillåta mig själv att fortsätta livet framåt, i meningslöshet...

Att inte ta tag i någonting. Att inte någonsin se till att bli lycklig. Att känna att "idag kommer att bli en av de bästa dagar någonsin!!"... Gå och lägga mig, med känslan av tillfredställelse och stolthet... Glädje...


Jag är rädd för att förevigt känna mig oansvarig... och svag...

Och att till slut dö deprimerad... Utan ens så lite som ett kort liv i lycklig meningsfullhet!

För att. Döden, den vill jag inte frukta. Den är slutet av denna resa, oavsett... Men jag vill ändå inte avsluta den här kampen, med känslan av svaghet och ofullbordan...


... Men jag känner mig maktlös...

Det är jag som står vid rodret. Jag som har all kontroll..! Men ändå händer ingenting! Ändå väljer jag att bromsa!


...


Dessutom har min syster, 19åringen.. -Blivit gravid!

... Ja. Jag har ju hört om det tidigare...

Eller rättare sagt. 28åringen, när jag var hos henne.. -Sa att 19åringen hade skrivit det till henne. Men det går ju sällan att lita på 19åringens ord. Då hon ofta manipulerar och ljuger. Och att det då kan vara om de allra konstigaste och dummaste.. -Onödigaste saker...

Så att det var ju fler än jag, som inte trodde på det till en början!


... Men så pratade 23åringen och jag om det, på hemvägen... Diskuterade lite grann...

Och på vägen där, så skickade 19åringen en bild på fostret... Och det verkade ju ha varit några månader framåt i tiden!


... Detta är alltså en syster med dubbeldiagnoser. Som springer till läkare och myndigheter, hit och dit.. -Hela tiden! ... Och nu ska hon klara av en nyfödd!

... Man får ju bara hoppas att de kan få hjälp på något sätt. För att varken hon eller hennes kille, är helt friska i sinnet. Och det slutar ju sällan bra när två stycken som mår dåligt psykiskt, ska samarbeta i såpass stort ansvar!

Men å andra sidan, har hon haft och har såpass mycket kontakt med vården, att de nog borde rycka in om de inte litar på hemmet...


... Det konstigaste i det hela, är nog ändå mamma...

Hon ser på mig, med oro, missnöjdhet och visuella suckar.. -När jag nämner någonting om funderingar på att skaffa hund.. -För att hon inte vill att jag tar på mig för mycket ansvar...

Men så blir 19åringen(med ännu fler problem!) gravid... -Och då blir(tydligen) mamma glad!


Ja, jag har ju bara hört från 23åringen nu. För att varken mamma eller 19åringen själv, har ens nämnt det för mig!

Men jag kanske messar 19åringen imorgon. Och ser om hon vill säga någonting om det. Om vad som händer. Vad hon tänker och känner...

Det känns bara så konstigt att det inte är någon som gör en större grej utav det... Inte ens såpass att de vill berätta vad som händer!


Jag menar. Hade det varit en "normal" vuxen människa som skulle ha barn. Någon av mina andra syskon.. De starkare av dem... -Då hade det ju inte varit någon "fara" i det... Och det hade säkert inte "nonchalerats(stavning)" på samma sätt...

Men nu har hon två neuropsykiska diagnoser. En historia av att ljuga och manipulera.. Vilket jag har förstått att hon fortfarande gör..(!). Och hon har blivit såå mycket mer "barn" sedan hon fick sina diagnoser!

... Så att man skulle ju vilja vara lite med på vad som händer! .. Och vad mamma egentligen känner om det hela! ...


... Hon gråter tydligen om nätterna... -19åringen...

Då mår hon inte bra...


...


Jag tycker inte om känslan av att ha en släkt som växer utan att jag hänger med. Utan att jag har kontakt..

Men det händer! Det händer hela tiden! Alla i min familj.. Alla syskon och kusiner...

Alla börjar bara bli så vuxna nu... Och jag, som inte ens är särskilt social... eller trygg i mig själv! -Jag hänger inte riktigt med...


Jag är orolig för att börja dra mig undan... Att inte längre vara en del av famljen... Inte känna mig som en del av den hela gemenskapen...

Fastän det är jag själv som väljer hur delaktig jag vill vara!


Men. Samtidigt som jag vill vara delaktig. Inte vill missa någonting... Blir avundsjuk på alla andra i familjen, som har mer kontakt med varandra.. och därmed hänger med mer(!).. -Orkar jag inte riktigt!

Jag känner mig tillbakadragen. Otrygg... Tar inte riktigt upp kontakten...

Och det känns som om, "Hur mycket jag än sträcker mig, når jag inte riktigt ända fram"... Och når jag, vågar jag ändå inte ta tag. Greppa dess hand..!


... Och att dö... med känslan av ensamhet och ånger... Med känslan av att ha missat någonting som andra har sett till att få uppleva...

-Att behöva dö med känslan av otillräcklighet... -Det är vad jag är som mest rädd för..!


...


Jag känner mig avundsjuk på min syster... På alla mina syskon(för att de(vissa) är starkare än jag, och kommer därför att nå större tillfredställelse i livet)... -Fastän jag inte ens vet om myndigheterna kommer att tillåta situationen eller inte...


Jag borde inte känna så...

Men där går hon och "bara sådär" skaffar barn(inte planerat, i och för sig)... Och jag vågar inte ens skaffa en hund! Än mindre, en ny kille. Sambo...

-Mitt liv känns dömt att stå stilla... På något sätt...


...


23åringen och jag pratade iallafall praktik. Och hon gav förslaget "lager". Att jag skulle börja jobba på något lager eller något. Eftersom att jag vill ha ett jobb där jag lyfter tungt...

Och så vill jag att det händer saker hela tiden. Så att jag inte blir rastlös och får ont i magen. Själen... Som jag brukar få när tiden går för långsamt!


... Och kanske ska jag börja nätdejta...

Då kanske jag ger mig själv en chans till lycka och gemenskap. Bekräftelse och värme... Någon att dela allt med...


...


Ja-a...

Mycket tankar i mitt huvud, just nu...

-Och det känns som om jag faller fritt...

Jag är rädd.. Tung... Orolig...

Och jag hoppas att jag slipper falla till min död... Jag vill gärna leva först!

Av D - 1 november 2016 09:03

... Imorgon åker jag hem...

Ja, det är skönt... Men samtidigt lite läskigt "Hur ska jag klara det här?"...


...


Min syster messade mig härom dagen, och erbjöd sig att komma och hämta mig.. "Istället för att åka hem om några veckor, med mamma och pappa"...

Och jag kunde inte motstå!


Det kändes underbart skönt att snart få komma ifrån det här stället. Att få med mig alla mina(framletade) saker härifrån.. Och aldrig komma hit igen(!)...

Och jag ser fortfarande fram emot det. Såhär en vecka senare... Men jag oroar mig ständigt...


Jag menar. Det känns som om jag alltid träffar in precis fel tidpunkter...

Att resa i över fyra timmar, kanske med stopp... Och att samtidigt menstruera... Såpass rikligt som jag brukar göra de första dagarna(!)... Nej, det skulle inte sitta bra!


Men än sålänge har den inte börjat. Inte kommit...

Den är, även denna månad, senare än vad jag förväntade mig... Och jag vet inte om det beror på hur jag behandlar min kropp fram och tillbaka. Eller ifall det har någon helt naturlig och menad anledning... Men min cykel tycks bli längre. Och dagarna mellan blödningarna, känns att bli fler...


...


Nog om det.


Syster kommer iallafall imorgon. Och jag hoppas på en blödarfri och problemfri dag. En dag som inte alls känns spänd eller obehaglig på grund av social press och osäkerhet...

En rolig dag. Där vi kompletterar varandra utmärkt...

Och sedan när jag kommer hem, ska jag må bra. Inte svika mig själv... Och inte fortsätta i samma meningslösa sits som jag tidigare borrade mig in i...


Ja, jag tror inte på det där...

Jag tror fullt och fulltständigt på att 23åringen och jag kan få förvånansvärt kul och tryggt tillsammans. Och att tiden inte alls kommer att krypa fram...


Men resten tror jag inte på...

Att jag kommer att känna meningsfullhet och trygghet i livet. Att jag kommer att kunna bli lycklig. Känna närhet och kärlek i vardagen...

Att jag kommer att känna kontroll och styrka, både praktiskt och psykiskt...

Eller att jag kommer att oförhindrat, orka umgås med de nära jag ändå har...

... Ja-a... Att jag ska kunna ta mig vidare. Framåt.


... Ja, och det största såklart!

... Ätstörningen. Jag ramlar dit när jag kommer hem. För att jag tillåter det. För att jag vill. Har behov utav det...

Och det handlar inte längre om svält. Det handlar om att äta...

Som jag önskar att det handlade om svält! Jag var mindre rädd då. Kände mig mindre sviken...


Men jag ska ha kontroll. Stor kontroll.

Annars måste jag tvinga ut mig själv ur ätandet "För att kunna överleva!"...

Men svälta..? Nej. Inte om jag kan hitta en fungerande och trygg.. -Stabil matstruktur... Utan att behöva jobba med psyket alldeles för intensivt!


...


Förutom det...

Jag promenerar en del, nuför tiden.

Jag går på ett par promenader om dagen. Vilket jag känner att hjälper mig en del när det gäller att inte tänka på mat hela tiden.

Jag känner inte samma sug.

Och att jag är trött efter svettiga och andfådda promenader, gör att jag slappnar av mer...


... Fastän jag inte känner motivation.

Jag menar. Vikten borde ju vara motivation nog. Att jag känner att jag lägger på mig hela tiden. Blir större... Och snabbt glider ifrån tillfredställelsen med min egen kropp...


För att jag har aldrig hatat min kropp. Jag har aldrig känt att jag väger för mycket, till kroppen sett. Utan bara i sinnet(att jag vill gå ner i vikt)!

... Men nu de senaste veckorna.. Efter den här nya upplevelsen med att hetsäta rejält(!).. -Har jag börjat förakta min egen kropp, med ångest, oro och osäkerhet...


Och man tycker ju att det ska vara motivation nog, att göra det som hjälper mig ifrån hetsätandet..!

Och det har det väl varit. Jag har varit ute i stort sätt varje dag. Och även om jag själv fortfarande känner mig osäker på mängden jag äter, så hetsäter jag iallafall inte... Jag kanske fortfarande äter för mycket(eller inte?).. Men jag kommer inte att flyga iväg i vikt, utan att hinna stoppa det!


... Men det där med motivationen är iallafall svårt.

Jag känner sällan för att gå ut. För att det snarare känns jobbigt än givande...

Promenader känns meningslösa och tråkiga. Och mitt hetsiga stegande, gör att jag inte hinner njuta av naturen. Utan jag känner mig bara för stressad för att tänka och ta in omgivningen alls...


... Vilket gör att, att fortsätta med det här på hemmaplan sedan, känns...

-Ja, det kommer inte att hända.


...


Jag har möte, först den 1:a december.. -Med JobbCoach och MinKontaktPåKommunen...

Vi ska prata om aktivitet. Att jag vill börja praktisera...

Så hoppas jag att jag verkligen kommer ut den här gången!


Förhoppningen är väl att jag inte ska tänka för mycket på att äta, hela tiden! Men när  jag kommer hem på kvälen(och under helgerna!)... Jag vet inte om det hjälper!


... Kommer jag inte ut på praktik, får jag väl försöka ta mig till ett gym. Börja gymma. Simma...

Någonting måste jag göra! För att få ett liv... För att börja leva i meningsfullhet.. "Innan det är försent..."...


...


Jag borde städa lite härhemma(hos Xsambon) innan 23åringen kommer...

Lite grann, iallafall...


... Men annars har jag bara inne-i-soffan-planer idag.

Ingen lust med promenader. Bara ta det lugnt, den sista dagen här i H*vetets Stad.

Av D - 22 oktober 2016 16:58

... Egentligen är det ju så enkelt som rastlöshet...


Ja, jag kan ju inte säga att hela problemet grundar sig i rastlöshet. Men just nu, i denna perioden av mitt liv...

Just nu, handlar det om rastlöshet. Om ensamhet... Och om brist på annat...


Jag vill inte längre svälta. Har inga tankar om att jag behöver skada mig själv...

Utan endast en känsla av att jag måste ha kontroll...

En rädsla över vad som händer.. -Det som händer när jag tappar kontrollen...


Jag har inte längre något begär inombords, som gnager mig i själen.. -Om att jag inte vill gå upp i vikt. Vara normalviktig...

Utan just nu är jag helt inställd på. Sådär automatiskt, utan att själv ha vänt håll.. -Att jag vill motionera. Styrketräna. Bara några enkla övningar, några dagar i veckan... -Och att jag vill vara normalviktig...


Jag är rädd för att bli överviktig. Fastän det är många kilon kvar till dess...

Men det beror ju på att jag hetsäter. Att jag tappar kontrollen och hetsäter...

Varje gång som jag blir ensam.. Ska vara ensam i mer än en dag... -Hetsäter jag...

Direkt jag vet att jag ska vara ensam över en natt, går hetsätartänket igång...


Och även om det började bra igår, gick det med timmarna, igång ordentligt! Och även så, idag..!

Men det beror på ensamhet. Det beror på rastlöshet och brist på andra intressen...


... Så... "Hur ska jag kunna klara mig hemma igen?"...


...


Egentligen ville jag inte gå hem(till Xsambons lägenhet) igen efter min promenad...

För att, då blir det hem till ensamheten. Hem till rastlösheten och meningslösheten... Och hem till den sura möjligheten att proppa... Proppa i allt vad jag hittar!

Proppa till spänd mage och illamående... Proppa till dålig självkänsla och självsvek...

Ja-a... Proppa till ånger och misslyckande...


... Jag funderade på att gå hem till Brorsan istället. Sätta mig där...

För att. Även om jag där, likt som här.. -Blir rätt så ensam ändå. Eftersom att han, likt som Xsambon, gärna sitter fastklistrad framför datorn.. -Så är jag inte ensam. Inte på riktigt. Det finns liksom en mänsklig närvaro där... Någon som man kan slänga en blick eller några ord på.. om man vill... Istället för att fokusera på mat och ätande...


... Det är liksom som att jag bara vill byta ut detta beroendet. Detta matmissbruk.. -Mot något annat missbruk. Bara för att det börjar bli så tradigt att sitta som fånge i sin egen ätstörning nu...

Jag har, de senaste dagarna, känt för att bli datorspelsberoende.. Eller tablett-/alkoholmissbrukare... Bara för att jag inte orkar längre. Och bara vill bli distanserad från verkligheten. Från en tillvaro som inte går framåt. Från mig själv som inte ser till att ta mig någonstans...

... Och från livet det självt, som lockar men inte bjuder in..!


...


... Jag vet inte hur jag ska klara det när jag kommer hem. Hur jag ska klara mig som singelboende. Eftersom att en dag utan Xsambons närvaro, resulterade i hetsätande..!


Jag menar. Det går bra när han åker till jobbet under dagarna. För att då vet jag att han kommer hem snart. Tiden går fort. Och jag kan sysselsätta mig med disk och plock. Med promenad och träning, sålänge...

Och sedan, när han kommer hem. Fastän han sätter sig vid datorn på en gång.. -Kan jag titta på honom, då och då. Peta på honom. Kittla honom... Och bara sno hans uppmärksamhet för några sekunder...

Det räcker liksom! Och att han sedan gör på samma sätt mot mig, med jämna mellanrum... -Det blir liksom inte lika ensamt! Och jag fokuserar inte mina tankar, alls lika mycket till maten!


... Men hemma...

Så fort som jag kommer hem, kommer jag att vara "on my own"... Och jag vet inte hur jag ska klara det!

Inte utan att proppa och må dåligt...


Det är väl i så fall, om jag får något annat att fokusera på hela dagarna...

Men då vet jag fortfarande inte hur jag ska klara det på kvällen..!

Jag menar. Någon gång måste jag ju äta. Men att äta utan att börja hetsäta... Det vet jag inte om jag klarar, om jag inte känner mig stabil!


...


Jag gick iallafall inte hem till Brorsan...

Det kändes inte okej... Och jag hade ingen större lust med sällskap... Eller att befinna mig i det stökiga huset...


... Men jag har skrivit mycket. Både idag och igår...

Så att jag tror att jag är redo nu. Att jag inte kommer att proppa något mer nu...

Och att döma av mina framgångar i matrutiner sedan jag kom hit. Och min tidigare brist på sötsug.. -Tror jag inte att jag kommer att utsätta mig själv för någon mer incindent förrän jag kommer hem!


...


Nu kör jag diskmaskinen. Och ska väl sätta på tv:n för resten av kvällen...

Så får jag hoppas på det bästa!


//D.

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se