Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Härliga stunder & känslor

Av D - 7 februari 2017 23:47

... Det enda är väl att jag är hungrig. Annars mår jag helt okej, just nu...


...


Jag låg uppe en stund till, innan jag gick och la mig igår...

Hoppades, medans jag låg i sängen, att jag skulle slippa vakna igen.. Som jag alltid gör...


... Vaknade imorse, av att 24åringen skickade ett mess om att hon "äntligen kände sig redo för ikea"...

Min första och starkaste känsla var "Ånej, jag vill bara sova. Somna om"...

Jag menar. Vi har planerat att åka till IKEA tillsammans sedan i början av november när hon hämtade mig från Xsambon i H*vetetsStad. Och jag har lite känt att det var skönt att hon hade så mycket annat och inte har riktigt haft tid och ork till det...

Inte särskilt skönt att ha det hängandes i framtiden... Men att det inte har hänt "nu" hittills, har varit skönt... Med tanke på allt...


... Och när jag fick det där messet, kändes det bara som om det helt plötsligt var så himla nära. Jag behöver bli tillgänglig för någon annan. Jag behöver göra de saker som jag inte annars gör. Kanske diska och städa, ifall hon kommer in hit av någon anledning. Jag behöver duscha...

Och sedan behöver jag ta mig en och en halv timme med buss till hennes stad... En buss som jag dessutom aldrig har suttit på!


... En heldag eller så, på IKEA, tror jag annars att kan bli väldigt kul, systrar emellan... För att, med tanke på att min oro om den sociala pressen av att umgås ensam med 24åringen, blev helt obekräftad när vi reste i fyra timmar tillsammans hem från H*vetetsStad, tror jag inte längre att den risken är särskilt stor heller denna gång.


... Jag blundade iallafall en stund till... Försökte blunda så länge som möjligt. Somna om...

Jag skiftade mellan något slags drömmande läge och att känna mig pressad till att svara på hennes mess så fort som möjligt...

Och jag ville inte kliva upp! Aldrig någonsin... Jag önskade bara att tiden kunde stanna, så att jag kunde ligga kvar.. "Nu och för alltid"...


...


Jag klev dock upp ändå, när klockan rinde vid kvart i tolv...

Satte mig vid tv:n och skulle se den serie som jag ser på varje dag vid den tiden... Och märkte att det var skidåkning på tv istället... Jag brukar se på det när jag behöver koppla av och inte vill eller orkar koncentrera mig på varken bild eller ljud... Det brukar verka lugnande på mig, vid något läge... Men idag ville jag se på HemTillGården, som vanligt.. Eller inget alls!


... Så att jag kollade bussar från trafikplatsen in till stan... Och tog mig en promenad dit...

Det gick två bussar. Den jag skulle ta en timme senare, ifrån byn.. Och en buss som inte alls går förbi här...

... Och "den jag hinner med, tar jag"...


... Den tidigare av bussarna, fick jag vänta på i en kvart...


... Jag tog en snabb promenad på några gator runt stan. Och eftersom att det var himla kallt när det blåste, gick jag sedan in på en galleria och satte mig på en stol därinne och bara väntade...

Jag väntade tills det skulle vara lagom att gå tillbaka till busstationen... Eller ja, så nära på iallafall... Jag orkade inte riktigt vänta ut tiden helt, och blev istället sittandes i kylan i ett bussbås i 15-20minuter...


...


... Väl hemma...

Jag satte mig vid tv:n...

Fast jag minns nog ändå att jag satt här vid datorn först.. Jag kan bara inte minas vad jag gjorde...


Jo, just det.

Jag betalade min faktura, betalade mamma för 20åringens present som jag ska vara med på... Och så förde jag in siffror i min ekonomilogg, för janurari månad.


... Mer tv...

En kopp kaffe med en tesked grädde i... Väldigt länge sedan sist!

Ännu mera tv...

Försöka kolla upp vart mina LedLampor har tagit vägen... De har inte kommit ännu..!

En morot...

Tv. Tv...

Lite havregryn med honung...

... Tv...


... Och så messade jag tillbaka till 24åringen, och tog tag i den saken...

På fredag nästa vecka, ska vi nog till Ikea tillsammans. Jag tar i så fall bussen till henne, från stan... Och så åker vi tillsammans till närmaste Ikea.


... Jag blev lite mer munter, framåt kvällen, än vad jag har känt mig på ett ganska bra tag...

Jag friserade min växt lite grann. Tog bort de alldeles för långa och ojämnt utstickande grenarna...


Och nu, efter filmen som jag såg på 6:an, har jag haft radion på, på låg volym, och legat på rygg i soffan och dagdrömt en liten stund...

Det var så länge sedan jag kände ro till någonting alls, känns det som. Så att det kändes rätt så bra att bara kunna koppla bort allt för en stund...


... Men faktumen kvarstår. Jag behöver verkligen diska, städa, tvätta kläder, slänga sopor.. och duscha!

... *Suck*...


...


... Ja. Jag har funderat på...

Ja, men det som jag alltid funderar på.

... Nu när den knappa näringen och promenader på det, har fått mig att känna av svältens negativa sidor igen, funderar jag ju såklart på olika maträtter och godsaker igen. Vad jag kan tillåta mig själv. Hur jag kan lägga upp det hela... Och varför jag inte alls bör tillåta mig själv att vika av planen igen...


Jag menar.

Jag har en plan nu. En plan som tidigare har fungerat...

Och de funderingar som jag har idag, är tillbaka till ett tillvägagångssätt som däremot inte(inte) har fungerat. Som har tagit mig åt helt(helt) fel håll... Gett mig helt(helt) oönskat resultat...

Jag menar. Vägen jag vill vandra, känns lockande... Men destinationen som den tar mig till, är inte mitt mål.


...


Jag ska gå och lägga mig...

Ny dag imorgon...

ANNONS
Av D - 4 februari 2017 22:02

... Igår, efter att ha skrivit det där inlägget som inte alls fungerade..

Jag antar att min hjärna har börjat ge upp lika mycket som jag själv har gjort. Så att jag... Ja, jag vet inte vad jag ska berätta, längre...


... Men då iallafall, så satt jag uppe till sen natt, tidig morgon, och mådde väldigt dåligt...

Jag blir så trött och utmattad. Uppgiven av det här ständiga tvånget som jag känner inombords, att jag måste äta... fastän jag inte vill...

Och nu satt jag där. Ville bara bli av med det sista innan jag skulle vakna morgonen efter...

Jag hade ångest. Kände mig uppgiven. Svag... och väldigt, väldigt stressad. Instängd. Fängslad...


... Jag beslutade mig iallafall för, där och då, att jag skulle hitta tillbaka till det enda sätt som för mig fungerar...

Jag skrev ihop ett litet schema, som när jag väl kommer igång ordentligt, ska slipas lite på. Så att det inte finns några frågetecken eller oklarheter... Och så bestämde jag mig för att köpa pizza på pizzeria idag...


... Och det(!).. Det känns som om det var lite utav ett misstag.

Jag var inte hungrig. Jag var egentligen inte sugen. Utan den enda egentliga anledningen var att jag ville få det gjort innan jag inte längre får...

Jag har ju inte ätit utemat på länge. Jag gör det knappt alls, eftersom att jag inte tycker om att beställa saker, så att jag behöver prata.. eller bestämma mig när någon stirrar på mig..!


... Så att.. Ja, jag ville passa på.

... Men grejen var ju att jag inte kände mig alldeles säker. Jag visste inte ifall jag skulle våga mig in och beställa, och jag visste inte heller vad jag skulle göra under tiden pizzan gjordes...

... Vilket ledde till att jag bestämde mig för att köpa en påse snacks, en färdig soppa och en portion micromat också "för sista gången"...


... Och det var ju ett annat stort misstag!

Jag var ju inte hungrig. Jag var ju inte sugen... Och jag längtade ju bara(bara) till svälten. Tills allt skulle vara över...

Men jag tror lite grann, att det sitter kvar från när jag svälte så hårt, ofta och länge.. Från när hetsätandet aldrig hade varit än... Att jag liksom kände att jag måste passa på att äta massor, massor, massor, när jag väl får äta. "För att sedan måste jag svälta igen"(vilket ledde till den första hetsen, och nästa, och nästa.. och...)...


Men grejen är ju, att nu svälter jag inte sådär, längre. Nu har jag inte svält så hårt på länge... Och ändå måste jag "passa på"...

Fast i och för sig, är jag ju påväg in i det där igen, och jag har ju inga planer på att tillåta mig själv något mer ordentligt ätande inom snar framtid... Så att det kanske inte är så konstigt, ändå...

Men å andra sidan, har jag ju tagit dessa "sista tillåtelser"... "Sista-gången-tillåtelserna", jätte(jätte)många gånger nu det sista...


... Så ja, jag vet inte...

Men jag kom iallafall fram till en plan, igår natt.. Idag morse, innan jag la mig för natten...

En plan som sprack och behövdes skrivas om redan idag, då datumen blev fel och måste skjutas fram några dagar...


...


Jag har blivit mätt. Redan varit mätt ifrån början...

Jag har känt av starkt, att jag bara äter för att jag inte ser något annat alternativ.. Och känslan av att vilja kasta allt i soporna innan jag ens har öppnat paketen och tagit en tugga, har varit jättestark...

Hade jag inte betalat för dem och det skulle kännas väldigt onödigt att slänga dem direkt jag tagit hem dem, hade jag helt klart gjort mig av med dem och tagit ut soporna med en gång!


... Men jag har ätit. Jag har ätit på tvång. Jag har lidit mig igenom varenda liten tugga. Tagit mig igenom varenda ångest. Stått ut med varenda liten känsla av uppgivenhet, dumhet och lust att ge upp. Fly. Lämna...

Men det känns så.. tungt... Och nu det sista, den här kvällen, har jag bara håvat i mig det sista snackset, burken med soppa... Och bara önskat att jag kunde trycka i mig den där fiskgratängen också, så att jag kan börja redan imorgon, att... svälta igen...

Det känns så... surt. Så tungt att behöva äta imorgon också, bara för att den sista maten som står ivägen för mig, inte har en chans att gå ner idag... Den har inte en chans...


...


Dagen idag.


Jag vet inte riktigt när jag gick och la mig igår, men jag låg.. eller satt och såg på lejon på NatGeoWild, tills jag vet hur hur sent.. Tidigt...

Proppade i mig den sista propparmaten... Eller ja. Det hade varit den sista, om jag inte hade varit så dum(dum), att köpa hem ny idag..! ... Det blir ju "propparmat", för att jag gärna proppar på det. Men det var annars inte speciellt mycket jag köpte idag.. Jämförelsevis...


... Vaknade sedan...

Jag tror att jag vaknade till klockan, vid kvart i tolv...

Såg på lite tv... Medans jag försökte komma fram till hur jag skulle lägga upp "pizza" och "affär"... Men efter att ha funderat en stund, tog jag mig i kragen och vågade mig iväg för att "testa"...


Jag gick till pizzerian först. Beställde den som jag alltid åt som barn. Kändes enklast "Så slipper jag tänka"...

Och så gick jag så fort jag orkade, till affären några meter bort, och köpte de tre saker som jag nämnde här ovan i inlägget... Och sedan jäktade jag tillbaka till pizzerian, för att hämta pizzan och betala den...

Jäktade ännu fortare hem igen, eftersom att jag inte visste hur länge den skulle hålla värmen... Inte för att det spelade någon roll, då det slutade med att jag ändå, på grund av brist på hunger(en aggressiv mättnad), tryckte i mig bitar av kall pizza någon timme senare..!


... Och efter det, har allt bara varit jättejobbigt. Tungt...

Jag vet inte. Om min hjärna hade haft magiska krafter, hade mitt hem varit helt fritt från mat nu... Så mycket som jag har önskat att jag skulle slippa. Att det bara skulle försvinna...


Jag är färdig med ätandet nu. Alltså rent psykiskt och emotionellt...

Jag vill inte ha den längre. Jag vill inte äta... Jag vill inte känna såhär igen. Göra såhär emot mig själv något mer...

... Men samtidigt... Vad jag nu ska till att göra... Jag trivdes ju jättebra med det förra gången, på många plan... Men kroppen kommer att sakta ner... Vilket betyder en väldigt långsam viktnedgång, fastän inre organ tar stryk och till slut slutar fungera... Hjärnan kommer att börja fixera.. ännu värre än vad den redan tenderar att göra! Och det kommer att bli en ren kamp att orka fortsätta... En tjatande hjärna som man inte får tyst på, är något av det värsta man kan utsätta sig själv för..! Det förstör såå...


... Nej, det mest negativa med den här planen, är ju att kroppen vänjer sig vid svälten och det då ger sämre reslutat...

Men det positiva å andra sidan, är ju att det fungerar under en längre tid. Och att jag verkligen trivdes med hur jag åt, med vad jag åt... Och med tryggheten i att ha kontroll...

Men en negativ sak som jag verkligen tyngdes av sist, var ju hur det krockade med umgänget med syskon och föräldrar... Det gick inte att kombinera! Varav en stor anledning till att det till slut sprack...


...


Förutom att äta, har jag sett på tv.. såklart...

Har skrattat så att jag fick ont i magen, till DavidBatras show... Vilket verkligen behövdes, nu när jag knappt vet om jag ens ska stanna kvar i det här livet länge till..!


... Nej, det vet jag inte. Jag tvivlar ständigt...

Det finns så mycket tungt i mitt liv just nu, som jag väljer att hålla fast vid. Vissa känslor kan jag inte styra. Vissa vill jag inte ändra på... Och många är bara för tunga att bära...

... Sedan så har vi ju hela det här faktumet om meningslöshet också... Jag menar. Jag lever, men jag är inte lycklig. Jag fortsätter gå i ett ekorrhjul som jag vet att aldrig kommer att leda mig till någonting gott. Till mening och lycka...


... Och jag vet inte...

Jag vet inte om allt det här är värt det...

Jag träffar ju nästan aldrig min familj. Mina föräldrar och syskon. De enda i livet, som "hindrar" mig från att lämna... Och hade en olycka eller sjukdom tagit mig härifrån... Jag tror inte att jag hade misstyckt... Tror inte det... Men så är ju jag en rädd och orolig själ, så att man vet ju aldrig...


... Den här ätstörningen drar iallafall musten ur mig, just nu..!


...


Mamma messade, också. Sa...

Jag minns inte riktigt vad hon ville. Det var nog om att 20åringen(19åringen har fyllt år), jag och 22åringen kommer att bli firade på en och samma gång i april när vi ska fira påsk tillsammans.. Våra födelsedagar, alltså...

Egentligen hade ju inte jag bestämt mig för att vara med alls vid påsk, ännu. Eftersom att jag inte vet hur allt kommer att se ut och hur jag kommer att må då... Men nu har mamma tänkt slå ihop födelsedagar... så det får väl gå...


...


Jag har en fiskgratäng kvar...

Får jag i mig den innan jag lägger mig, kommer jag att bli såå lättad! För att då blir det enkla morötter i några dagar. Tills jag ska börja äta på ett sätt som jag hoppas att går lika bra denna gång som förra!


... Och så blir det nog en promenad imorgon.

Jag menar. Egentligen borde jag ju stanna hemma och ta en dusch, eftersom att jag inte gjorde det idag.. Fastän jag var hemma hela dagen! .. Men jag behöver verkligen röra på mig. Så att, om jag kliver upp innan en bra buss går in till stan, ska jag åka in och ta min långpromenad...

Ska bli skönt att jobba bort känslan som jag har i kroppen nu! Och att mitt mål är att jag aldrig ska utsätta mig för den igen, känns faktiskt väldigt betryggande(om än lite tungt, eftersom att svälten blir ett hinder..)!

Jag tror att jag har lyckats komma på rätt sida med mig själv denna gången! Jag är överens.

ANNONS
Av D - 3 februari 2017 00:42

De senaste dagarna.. eller veckorna. Jag vet inte hur länge, så har jag suttit och sagt till mig själv. Nervöst gått omkring. Rivit upp mina sår, och sagt till mig själv, upprepade gånger "Jag mår inte bra. Jag mår så dåligt"... "Jag mår så dåligt, jag mår så dåligt. Jag mår så dåligt, alltså"... "Jag mår inte alls bra"...

Och nu när jag till och med går omkring och säger det tyst för mig själv. Viskar det till någon som det egentligen skulle räcka med att "tänka" det för... Då borde jag väl kunna lita på... att jag mår dåligt?!


... Men fortfarande är jag lika osäker. Fortfarande mår jag bra och är av den starkare sorten...

Det är bara livet det är fel på. Det är vad jag gör och inte gör. Vad jag utsätter mig själv för, som det är fel på... Det är hur jag gör mitt liv... Vad jag gör det till, som det är fel på... Och det är.. min vilja... som inte finns...

Hade allt detta varit annorlunda. Hade jag behandlat mig själv och mitt liv med respekt... Och hade inte allt startat så fel redan från första stund...

... Hade inte jag varit.. jag... Då hade jag mått bra. Då hade jag haft ett lyckligt liv... Ett meningsfullt liv...


Jag är stark. Jag mår bra... Och mitt liv "hade" kunnat vara bra. Fyllt av glädje och kärlek...

Men jag förstör det för mig själv, genom att tvinga mig själv att må dåligt. Hindrar mig själv från att bli lycklig.. På grund av rädsla och ovilja...


... Grejen är den att när jag inte är i min egen vardag. När jag för en stund, känner att jag lämnar mitt eget liv för någon annans, så mår jag bättre. Oftast. Beroende på hur hård min egen livssituation känns för tillfället...

Då skrattar jag och pratar(om jag har syskon och föräldrar i närheten och känner mig trygg).. Och jag kan ibland, helt för en stund glömma bort allt det hårda som hör vuxenlivet och min själ till...


Så att jag vet att jag kan må bra. Jag vet att jag är stark. Och jag vet att alla i min familj inte ens kan tänka sig hur jag mår när jag är i mitt eget liv. I mitt eget hem, och med mig själv som sällskap... De kan omöjligt förstå hur jag mår av allt ansvar. Av vad jag gör mot mig själv, och av att inte kunna uppnå någonting... De vet inte vad jag tänker och känner om dagana. Vad jag önskar och varför...

För att de, liksom jag, vet att jag mår bra. Att jag är en av de starkare, noggrannare och mer ansvarsfulla personligheterna...

... Men ändå... Ändå är det här mitt liv. Ändå lider jag varje dag... Och ändå känns det som om det i varje skede av mitt liv, har funnits några "platser" av ångest såpass tung att jag skulle kunnat sjunka genom golvet...


När jag var liten förstod jag det inte. Jag fortsatte bara le. Väntade på att det skulle vara över... Men jag var starkare då... eller kanske bara väldigt accepterande...

... Men det var nog också därför som jag gick genom en hel barndom utan att varken syskon eller föräldrar visste vad som pågick, eller hur jag kände och när.. Jag menar. Ångesten, frustrationen eller rädslan stannade där den uppstod, och togs emot av mig igen när situationen infann sig åter... Däremellan fann man mig leende...


... Men det är frustrerande.

Att jag inte kan förändra den situation som får mig att tjata efter döden, är frustrerande... Att jag bara fortsätter låta detta ske, och trots funderingar på funderingar, inte kan finna en möjlig väg ut ur detta... är frustrerande..! Och jag vet inte hur jag ska lösa det... "Jag mår inte bra"...

.. Men man kan inte ta emot hjälp och börja må bättre. Kämpa för ett bättre liv, när man redan har allt detta framför ögonen och att allt som krävs är att ta ett steg ut... Jag klarar det ju. Mår bra, är vuxen... Hade kunnat ha ett liv att leva för, just nu... Men jag har inte viljan... Eller? Det är väl så det borde vara?


... Rädd, svag och ovillig...

Samtidigt stark, ansvarsfull, glad och vid gott mod...

Jag har alla möjligheter i världen... Men dessa möjligheter ligger under stora, höga, tunga, spetsiga berg av omöjligheter... Och jag kan inte komma åt dem...

... Men egentligen behöver jag bara sträcka fram en hand och grabba tag... För att bergen är bara hägringar...


... *Suck*...


...


Jag klev upp vid tio imorse, då 24åringen messade mig...

Messade med henne i ett par timmar, tills jag skulle gå iväg till bussen...


... Idag tog jag en lång promenad. Min 1h30min. runda. Men eftersom att jag gick såpass fort att hjärtat gjorde ont och andningen kändes i lungorna... Såpass fort att jag nu känner av nacken på grund av att jag spände mig, tog rundan bara 1h15min. idag...

Jag var stressad hela rundan. Men inte för att jag ville hinna med en viss buss eller var stressad inom mig egentligen. Utan idag handlade det mer om att jag ville ta ut mig själv så mycket det bara gick... Och det gjorde jag! Jag längtade efter att vara framme snart, så att jag kunde få stanna och sakta ner min puls, kan jag ju säga!


... Sedan åkte jag hem igen...


...


Jag har ätit mer än mest idag.

Ätit och ätit och ätit... Och jag har verkligen lidit av det. Mycket(mycket) psykiskt, men också fysiskt. Jag mår liksom inte bra av att äta utan att vara sugen eller hungrig. Av att bara tvinga i mig det.. av en egentligt oklar orsak...

Det är bara så.. äckligt... Men jag kan inte sluta. Inte när jag fortsätter köpa vad jag kallar "propparmat". Jag menar. Bara ordet gör ju att min hjärna ställer in sig på att proppa..! Och nu när jag igen, känner att jag aldrig mer vill köpa skräp, känner jag mig bara... uppgiven. För att jag vet att jag kommer att köpa igen. Jag vet att jag kommer att känna annorlunda när jag har lyckats äta upp denna propparmat(eller kanske slängt den)... När jag inte längre har tillgång till den...


Jag kommer att köpa hem igen... men jag önskar jag kunde sluta...

Jag är orolig för vikten. Jag är orolig för hjärtat och mina blodvärden... Och jag är allra helst orolig för hur jag ska orka hantera det här mycket längre till..!

Jag menar. Jag känner mig fångad i mitt eget helvete. Ett helvete som jag själv skapar. Och det känns som att min enda utväg som kan hjälpa mig komma bort ifrån det som smärtar mig så och gör mig rädd, är döden... Och jag funderar på den utvägen ganska mycket. Men eftersom att jag inte kan förmå mig att välja den vägen, liksom alla andra vägar, känns allt väldigt omöjligt. Hopplöst... Uppgivet... Som tusen dörrar.. med lås och bom. Som tusen vägar med stenblockader(om det nu finns något som heter så)...

Jag är fast här, med tusen alternativ som alla är lika omöjliga att nå...


...


Ehmm...

Annars har jag sett på tv...

Jag har varit frustrerad. Uppgiven...


Jag har funderat på hur jag ska ta mig ut på sysselsättning. Hur jag ska våga ta steget och verkligen ta mig någonstans... Och jag har funderat på vilken plats som jag skulle ha störst chans att faktiskt lyckas ta det första steget ut på...

Men jag vet inte... Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte... "Det kommer inte att funka".. och det känns som om jag är dömd att misslyckas. Som om mitt liv är ute med, och att jag borde ta mitt förflutna och nutiden som en hint om att jag bara borde ge upp. Att det är dags... Att det var dags för länge, länge sedan..!

... Det här är så.. utmattande!


... Hmmm... Annars...

Ja, jag sydde klart mina byxor. Alltså den lilla lappen som jag klippte ut från en strumpa igår, för att laga ett stort sprickande hål i byxan...

Så att nu är de lagade. Men än sålänge har jag inte vågat ha dem på mig, då jag inte vet hur väl jag har lyckats sy dem. Så jag funderar på att sy dem en gång till innan jag börjar använda dem...

Av D - 28 januari 2017 00:49

Jag vet inte. Det känns som om det bara går runt, runt, just nu, alltihop... Som om jag springer.. Hmm. kryper i ett ekorrhjul, utan något syfte... Jag bara spelar ett väldigt tråkigt och smärtsamt spel med mig själv, som inte kan leda någonstans alls... Och mönstret har blivit så tydligt för mig nu, att jag kan se händelserna i förväg... Hur jag kommer att hantera vad.. och när vad kommer att hända... "Att" det kommer att hända...


...


Eftersom att RödaVeckan satte igång igår, bestämde jag mig för att stanna hemma idag...

Men istället för att passa på att diska, duscha, städa, borta tänderna eller boka tvättid, har jag bara suttit i soffan och vid datorn.. Ja, mellan toalettbesöken...


Jag har tittat på tv, som jag alltid gör. Vad annars?

... Och ja. Jag har ätit. Till en början, hade jag bara ätit en morot när klockan var runt fyra på eftermiddagen. Men jag satt och gnagde på med mina funderingar. Och kravet att äta. Att gå till affären och köpa propparmat, skavde hål i min hjärna. Jag tjatade och tjatade inombords, och till slut orkade jag inte fortsätta fundera...

Jag blev trött på att försöka göra min begäran godkänd hos mig själv...


... Och ja. Nu har jag svårt att minnas hur funderingarna gick och vilka mina argument blev för att få gå och handla... Och att få handla just det som jag ville handla... "Skräp"...

Men jag gick iallafall iväg till slut. Köpte en massa skit... Eller "massa" och "massa". Men "lite skit" är "för mycket skit" just nu, eftersom att jag inte borde tillåta fler propperier egentligen...


... Jag tänker ju på viktuppgång. Och "fetma" går igenom mitt huvud varje dag, minst en gång om dagen. Rädslan. Oron, och insikten... "Jag vet vad jag gör, men ändå fortsätter jag"... Jag känner mig idiotisk och svag...

Men samtidigt. För varje gång som jag köper hem detta, egentligen oönskade skräp, blir jag mer och mer pepp på att sluta upp med det. Varje gång som jag upplever en stark känsla av att jag egentligen inte vill ha. Att jag inte är sugen, innan jag knappt har hunnit börja äta, får jag en sådan självklar känsla av att det kommer att fungera nästa gång. Att jag till slut kommer att kunna vänja in mig själv på att köpa och äta nyttigheter. Jag menar. Jag har ju gjort det förut. Det har funnits perioder då jag inte har känt något sug alls efter sötsaker och andra äckligheter, varken psykiskt eller fysiskt...


...


Förövrigt så har jag kollat lite vägglampor på webben. Då jag fick en känsla av vad jag skulle vilja ha för lampa vid min Fikus...


Jag har... dokumenterat kalorier... Skrivit i min känslobok, om ångesten och bekymret vad gäller ätandet, och hur värdelöst det känns att inte kunna ta sig ur det... och framåt i livet..

Jag har försökt komma fram till hur jag ska göra för att ta mig någonstans alls och inte bara fortsätta i denna meningslösa bana... Känt mig uppgiven...


... Ja, det känns som om jag sitter fast mellan två täta glasväggar. Jag kan se livet, men jag kan inte få tillgång till det... Och samtidigt som jag vill, är jag varken modig eller stark nog för att kunna ta mig ut dit... Samtidigt som jag vill ut där allt händer, trivs jag bra där jag redan står... Jag har bott där för länge nu, för att känna mig bekväm och villig i att lämna det för något annat... "Fastän det är meningslöst och tar ifrån mig den lycka som jag egentligen vill ha! .. Som jag kan se men inte röra"...

Och jag har gett upp... Det har jag nog... Gett upp om mig själv, att jag någonsin ska ge mig själv en chans till det liv som jag vill ha.. och borde ha innan det är försent..! Jag får ju bara en chans... Eller, jag hoppas inte. Jag hoppas det kommer ett liv efter detta. Att det blir ett bättre sådant, och att jag då inte kommer ihåg det liv jag har nu eller vem jag har varit...


Jag vill ha en ny chans, i ett sinne som vill mig väl och som vill samma saker som jag vill.. Så att jag slipper bråka med mig själv och förlora hela tiden..!

Men det är i livet efter detta, i så fall. Så att jag måste lida mig igenom det här. Bara ta mig igenom det... så får jag vila sedan...

Jag har inget hopp om det här livet. Om mig själv. Och när än Döden kommer. Om han så är puschad av en olycka, av mig själv eller av naturliga själ, så kommer allt iallafall att vara över då... "Bara jag hinner säkerställa mina "hemligheters" trygghet och min identitet, mot mina nära och kära innan dess, så.." ... Och att det blir på en dag då jag har duschat och borstat tänderna. Gärna städat, diskat och tvättat... Ja, det är mycket som behöver vara rätt innan jag går... Så det skulle ju helt klart vara enklast att kontrollera den biten(när det ska bli) själv...


...


Hmmm... Är det något mer jag vill säga om dagen?


... Jag klev upp vid halv tolv. Senare än på rätt så länge...

Och nu innan jag började blogga, såg jag på en film som gick på tv...


... Jo. Jag har förresten bestämt att allt skräp ska bort nu. Att jag inte ska köpa mer propparmat. Utan att jag måste underkasta mig min egen regel, från och med nu...

Och den här gången, tror jag faktiskt att det kommer att funka! Sedan, om det kommer att leda till svälttvång på grund av att jag inte köper hem det jag får köpa. Eller ifall jag faktiskt börjar köpa hem dessa tillåtna varor... Det vet jag inte ännu. Men... vilket som, blir jag nöjd med bådadera. Lyckas jag äta nyttigare och bra. Fine. Äter jag nyttigare men på svältnivå. Fine too. Och får jag inte i mig någonting... Inte alls fine, egentligen. Eftersom att det blir väldigt svårt att fortsätta förbjuda godsaker då, om det är det enda jag.. vill äta...

Men, men... Godsaker är förbjudna. Och ska jag äta, får jag vända mig till tillåtna råvaror.


... Annars har jag bara funderat på sysselsättning idag... Om inte det var igår. Det var säkert både och...

Jag vet inte hur jag ska ta mig ut... Och det känns hopplöst...

Jag är för rädd. För obekväm... Och jag kan inte ta mig ur cirkeln som jag går i...


... Jag funderade faktiskt på en samtalskontakt, idag...

Behöver prata... Men jag vet inte hur det skulle gå till... Så att..

Av D - 18 januari 2017 23:30

... Aldrig förr har mat varit en sådan stor fiende som den är nu. Aldrig har den slagit mig så hårt... Och aldrig tidigare har jag varit såpass beroende av den...


Just nu ligger på mitt vardagsrumsbord, den sista varma dubbelmackan(som inte är alls varm längre), och bara väntar på att få bli uppäten "Så att jag slipper äta mer imorgon"...

Jag har inte lagt undan dessa smörgåsar, som för några timmar sedan, var väldigt många fler. För att behovet av att dessa tar slut idag, har varit och är så himla starkt. Och sakta har de blivit färre och färre...

De senaste två åt jag upp under tvång(starkare tvång än tidigare). Långsamt och rätt så lidande... Tugga för tugga... Och lite smått(väldigt) ovillig att äta den del där pålägget fanns... "Jag är för mätt..."...


Och nu har jag en kvar... *Suck*...

Kalorierna har gått långt över vad som kan anses hälsosamt...

Jag känner mig fullproppad... och.. allmänt kass...


...


Men trots att ätandet är ett stort problem. Att det får mig att må dåligt... Att mina problem får mig att rasa i vikt, för att sedan öka drastiskt... och rasa igen(!), så är inte ätandet kvällens största bekymmer...

Jag har gått in i ett läge där återigen förtvivlan över hur jag ska få vardagen och livet att gå ihop när jag blir upptagen hela dagarna, tynger min själ... Hur jag ska kunna tvätta, städa, diska och laga mat... Hur jag ska kunna ha något socialt liv alls... Hur intressen ska hinnas med... Och hur man egentligen kan kombinera husdjur eller barn, med arbetslivet...


Jag menar. Jag gör ju inget av det där, nu heller...

Jag uppnår ingenting, och upplever ytterst lite...

Jag träffar bara folk när syskon eller föräldrar stämmer träff... Och aldrig annars... Jag hör knappt av mig. Har svårt att vilja svara på mess... Får ångest inför kommande sociala sammankomster eller besök...

Jag har länge velat men inte ännu vågat skaffa hund...

Jag har inte kommit igång med gym eller simning, fastän jag hade önskat det för ett tag sedan...

Jag har inga direkta intressen. Och jag varken får igång tvätten, disken, städ eller inköp...

.. Går inte heller ut med soporna...


Men ändå känns det som om livet och vardagen skulle bli förstörda och rasa samman om jag behövde lägga till en sysselsättning.. Ett jobb, mitt i alltihop..!

Samma sak som att jag har undvikit att skaffa hund, på grund av att jag kommer att få svårt med hundpassning under tiden jag jobbar.. Bara för att det känns som om jag kommer att börja jobba direkt som hunden har kommit..(!).. ... Fastän jag har varit arbetslös/sjukskriven i över sju år!


...


När jag var ute och promenerade idag, kände jag bara att jag ville bli av med hetsätandet...

Det är ju klart. Det känner jag ju hela tiden, eftersom att det är något av det värsta och mest skrämmande i mitt liv... I min värld, just nu!

Men jag gick bara där i min egen värld, och funderade över hur det skulle vara om jag vände mig till någon som kunde hjälpa mig bli av med hetsätandet och förbättra min relation till mat...


Men grejen är ju att jag inte kan prata...

Jag menar. Jag kan säkert om jag skulle träffa rätt person. Och om jag, när det kommer till kritan, skulle stå stark i min övertygan om att jag behöver hjälp...

Men det finns ytterst få människor här på jorden, som kan öppna upp min förmåga att både tänka och prata "på bestämd tid".. Som kan få mig att känna mig såpass trygg och opressad(tror inte att det heter så), att jag kan tänka klart och(!) prata, och inte bara drabbas av en låst skalle... Jag behöver tid. Lång tid och utan krav på prat, för att kunna öppna mig... Eller bara en trygg och avslappnad situation...


Och att, för mig, känna att jag har behov av stödet, är jättesvårt. Eftersom att jag hela tiden tvivlar på mig själv. På vad jag tänker och känner. På hur jag mår och vad jag kan... På vad som är sant och falsk.. och vart jag befinner mig...

Och även om jag söker hjälpen... Även när jag söker hjälpen, så går det inte att ta emot den när det väl kommer till kritan "För att jag behöver den inte"... Alternativt att jag inte vill ha en förändring eller må bättre...


... Men visst. Det skulle betyda guld för mig att slippa känna det här hetsätartvånget en gång för alla...

Det skulle betyda livet för mig, om jag inte behövde sitta härhemma just nu, och stirra på den där dubbelmackan som fortfarande ligger på vardagsrumsbordet... Om jag inte behövde känna efter, varje minut, ifall jag har blivit mindre mätt nu "Så att jag kan trycka i mig den där sista mackan också, så att jag blir av med den"...

Det skulle betyda guld för mig, att kunna slappna av och tänka på annat än... min värsta fiende och närmaste vän...


Men hur det ska gå till, det vet jag inte...

Det känns inte möjligt för mig att sluta "leka med maten"... Men eftersom att jag aldrig mer får köpa de saker som jag alltid har proppat på, tror jag att hetsätandet kanske kan lägga sig nu... Annat blir väl med svälten... Vilken jag i och för sig inte har lika mycket emot. Den är smärtsam... Näst intill outhärdig... Men mitt psyke blir iallafall mer tillfreds... Vilket Proppet misslyckas med totalt!


...


Men visst kan en sysselsättning ändå bli en positiv erfarenhet...

Den kan ju göra att jag tänker mindre på mina bekymmer och problem. Att jag om inte annat, bryr mig mindre om det som inte fungerar... Och jag kanske börjar känna mig starkare och får mer utlopp för min sociala sida...

Jag kanske blir lyckligare, och mer framåt och öppen... Och jag kanske får energi till att ge mig ut lite grann i livet, också. Och inte bara på promenader...

Jag kanske öppnar mitt sinne lite grann, för njutning...


Det är ju mycket att lägga i armarna på en aktivitet...

Men grejen för mig, tror jag är att jag har gett upp.. Jag har inte längre kraften och glädjen i att göra någonting för att ta mig dit jag vill...

Jag menar. När jag växte upp var jag ambitiös. Jag hade drömmar. Och jag ville uppnå någonting... Men jag hade inte styrkan att se till att det skedde, själv. Min initiativförmåga har aldrig varit särskilt bra. Antagligen på grund av min konfikträdsla. -Andra fixar och tar beslut. Jag följer med på färden...


Men viljan och drömmarna fanns ändå. Och efter gymnasiet, gjorde jag många tappra försök till att både ta mig ut på arbetsmarknaden och att uppnå mina drömmar...

Men Xsambon... Han var seg som gummi. Och hur mycket jag än försökte få med honom på någonting alls, visade han mig nacken... Och till slut blev jag väldigt tung och deppig... Gav upp...


Så att därför.

Jag behöver en kickstart. Och kanske kan en aktivitet. Ett jobb, hjälpa...


... Fast problemet med ätandet och min disrespekt emot mig själv.. Mina svårigheter för "mycket på en gång", finns ju... Och dessa saker kan sätta mycket emot vad jag vill uppnå. Och förstöra en hel del för mig...

Och hur länge orkar man hålla sig uppe... Hur länge orkar man stå, innan man lägger sig ner?

Jag menar. Löser sig inte det här snart, så att jag får känna mig lugn, stark och trygg.. Lycklig. Så orkar jag inte mer..! "Jag rasar ihop här! Och ingenting kan hålla mig samman.."...

Jag vill inte dö olycklig och med en känsla av värdelöshet... Men jag gör det hellre nu än om ytterligare 27år!


...


Annars...


Ja, jag har ätit. En massa...

Jag har skrivit. Både i olika anteckningar som har med ätandet att göra. Med kalorier.. Och i min känslobok, om hur jag känner och tänker...


Jag har sett på tv. Och jag har tagit en promenad...

Jag har legat på sängen och stirrat upp i taket. Känt mig stressad. Uppgiven. Funderat...

Och jag har fått ett mail från JobbCoach, om ett till studiebesök nästa vecka...

Av D - 13 januari 2017 22:36

... Nej. Nu får det vara nog.

Även om jag bara har hållit på halva dagen igår och hela dagen idag, har dessa två dagar varit så tunga att ta sig igenom...

Jag menar. Jag har inte varit sugen på att äta, nästan alls. Jag har inte varit hungrig... Och jag har känt att jag fysiskt tvingar ner maten i halsen... Bara på grund av det psykiska tvånget att äta... Äta mycket...

Och idag har jag haft halsbränna, till och från, hela dagen...


Jag vill inte äta. Har inte lust att äta... Och att ta fler proppardagar nu, känns bara... tungt...

Så att. Jag ska avsluta nu. Jag har fortfarande propparmat kvar. Men med tanke på hur svårt det har varit att tvinga ner dessa tuggor. vare sig det gällde godis eller smörgås.. Så tror jag inte att jag ska ramla dit på att börja hetsäta igen helt plötsligt, iallafall..!


... Jag tror helt enkelt att min mage har blivit mindre igen, efter att ha ätit så lite i några dagar. Och att jag därför att svårt att orka äta...

För att det är inte likt mig att inte vilja hetsäta! ... Iallafall inte på det här sättet... Kanske(alltid) av fysisk smärta... Men det kändes annorlunda denna gång... Som om jag helhjärtat, hellre vill svälta.. "För att det är mindre jobbigt"...


...


Ja. Jag ska svälta, igen...

Dock så känner jag att jag behöver stora skillnader mellan vad jag äter vid vilket av tillfällena... Så att jag ska äta väldigt hälsosamt under "icke hetsdagar". Så att jag endast köper ekologisk. Enbart färska råvaror... Och så vidare... Men att jag sedan när jag hetsar, får äta och köpa precis vad jag vill...


Jag hoppas att detta går vägen nu. Annars blir det frustrerande, eftersom att jag hade chansen att hetsäta, men inte orkade ta den...

Så att... All propparmat måste(!) vänta tills nästa tillfälle jag väljer ut!


...


Idag har jag ätit. Ätit.. Och ätit igen...

Jag har sett på tv... Och jag har, trots brist på fysisk ork, lyckats diska några items från diskbänken...

Jag har räknat kalorier. Räknad gram... Och hållit loggbok över hur mycket jag gör av med av en viss sak, och hur mycket jag har kvar av den...


Och så har jag tagit en promenad...

Det var jätteskönt. Verkligen. Och det behövdes verkligen..!

Att bara gå där i sin egen takt och andas frisk luft... Jag menar. Jag har inte varit utanför lägenheten sedan snön kom för flera dagar sedan! ... -Det var friskt.

En timme var jag ute.


... Och så har jag grubblat över vad jag ska frysa in och inte, av den propparmat som nu inte gick åt, och varför...

Rivit ost. Kubat ost...


Och jag har funderat över min Fikus.

Den har ju dött några gånger emellanåt. Ja, eller halvdött.. Annars hade den ju inte återhämtat sig nu...

Men den har liksom inga blad längst in på sina grenar. Så att jag vill beskära ner vissa grenar, så att den får nya skott och därmed nya blad... Men eftersom att den redan är rätt så gles, vill jag inte ta bort någonting av det den redan har...

Så att vi får se... Det får vara tills vidare...


Jag har funderat hund...

.. Och praktik... Jag hoppas det går vägen på tisdag, på mötet med JobbCoach..!

Av D - 11 januari 2017 22:17

... Jag sitter och funderar.. Känns som om jag har någonting att säga. Men det verkar ytterst omöjligt att få ut det i text, denna dag... Kanske för att jag tänker och känner samma saker varje dag. Och att det därför känns ointressant att skriva det igen... Kanske för att jag själv börjar tröttna på vad jag tänker och känner men aldrig gör någonting med eller åt...


Jag sitter här och pillar sönder nyuppkomna sår i mitt ansikte. Dessa sår som nu tycks ha kommit av svälten... Ja, av svälten eller av att ha drastiskt avbrutit hetsätandet av godis och kakor...

Det gör ont. Men det spelar ingen roll. Det är fult... Men det spelar mindre roll... Det som smärtar mig som mest, är ändå mitt beteende mot mig själv. Att jag svälter och hetsäter. Att jag tvingar mig själv att lida både fysiskt och psykiskt. Om och om igen... Och att jag hindrar mig själv ifrån att uppnå någonting alls av värde. Att få vara glad och uppleva saker. Att få sträva framåt och finna kärlek och värme... Att jag tycks göra allt av ingenting för att ta mig framåt och göra livet värdigt... Känna mig viktig... Hälsosam... För att få mitt existerande att betyda någonting... Jag menar. Man får inte så lång tid här på jorden... Och fastän livet kan ta slut vilken minut som helst.. gör jag ingenting för att få ut någonting av det... Jag bara väntar...


...


Dagen idag...


Jag har sett på tv... Vilket jag knappast behöver skriva att jag gör, längre. Då det är ett absolut vardagligt faktum.

Och jag har ätit. Druckit...


Jag har messat 24åringen. Då det kändes som om det var dags att svara på hennes mess nu efter flera dagar...

Hon tyckte att jag skulle satsa på mikromat. "Det är gott och enkelt"... Och ja. Det hade ju varit en idé nu när jag inte mäktar med att få mat till bordet. Men det som står ivägen lite då, är ju det faktum att jag har avlagt ett löfte till mig själv om "nolltolerans till onyttiga köp"... Och att, om jag bryter detta löfte, jag kommer att få jättesvårt att undvika hetsätandet... Men ja... Det är lockande... Jag suktar verkligen efter allt onyttigt just nu. Fett och salt. Socker och... Ja, vad det nu är för hemskheter i allt som jag älskar!


... Och så mailade jag MinKontaktPåKommunen. Behövde fråga henne ifall det fanns någon som jag kunde kontakta för att höra hur det går på sysselsättningsfronten.

Hon trodde att det skulle vara min gamla jobbcoach... Så. Så fort som jag hade fått det svaret, mailade jag Jobbcoach och frågade när det kommer att börja hända något... Men har inte fått svar ännu... Får se om hon svarar imorgon.


...


Annars...


Jag har funderat hund...

Hittade en fin hund på Blocket. Och kände bara att det kanske skulle vara värt det. Jag menar. Det som håller mig tillbaka(förutom den psykiska pressen), är ju begränsningarna i livet, som en hund skulle innebära... Men jag vet inte hur länge jag ska hålla mig öppen för annat, när mitt liv i stort sett har bestått i att se på tv och struggla med mig själv, i flera år nu...

Jag menar. Skulle en hund helt plötsligt bli ivägen för att jag blir väldigt upptagen(som ett mirakel från ovan), så skulle jag bli väldigt förvånad... Och ändå känns det så tungt att binda upp sig..! Trots att det kan göra mig lyckligare och ge mitt liv en mening!


... Och så har jag funderat onyttigheter hela dagen.

Jag har suktat efter kakor, bullar, tårtor. Suktat efter choklad, godis och milkshakes... Efter hamburgare, pizza och paj...

Och det har bara varit full rulle däruppe... Men jag kan ju inte spela förvånad. Det är ju vad som händer när man nekar kroppen sitt bränsle... Och när man har vant in dåliga matvanor under ett långvarigt hetsätande!


...


Jag hoppas att JobbCoach svarar imorgon. Så att jag får veta om det är pågång...


Men förutom det, skulle jag verkligen behöva tillåta min kropp tillräckligt mycket energi för att orka diska. För att orka duscha... Och så snart som möjligt, skulle jag även behöva tvätta.. och städa...

Just nu orkar jag ingenting. Och jag trivs inte med hur lite jag äter. Trivs inte med hur mycket jag äter... Och jag trivs inte med vad jag önskar jag fick äta... Trivs inte heller med att inte få äta det... Och jag trivs inte med mig själv. Mitt liv... Min vardag...


Jag trivs helt enkelt inte... Jag vill mer än såhär...

Av D - 4 januari 2017 22:09

Dagen idag...

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om dagen idag. För att det händer liksom ingenting... -Dagarna sittes och ligges bort. Framför tv:n... -Jag äter... och jag stirrar... Jag funderar och jag mår dåligt... Känner mig misslyckad... -Jag varken diskar, tvättar kläder eller får någonting annat gjort... Och jag gör ingenting(ingenting) för att ta mig till en plats i livet, där jag kan känna som jag önskar... Ha det som jag vill...


... Jag önskar. Det gör jag...

Fastän jag inte tror... -Fastän jag inte längre bryr mig om att hoppas, önskar jag...

Jag...


Jag vet inte vad jag ska säga...

Jag vill ta mig framåt. Jag vill bli lycklig... Om det nu finns någonting som heter så... -Man kan nog aldrig riktigt bli helt lycklig... Men jag vill må bra. Jag vill känna en klar mening med mitt liv. Min vardag... -Med varför jag finns till... -Jag vill inte längta efter avslutet. Stressa på mot det mål som man ändå tids nog kommer att nå... -Inte när det finns så många möjligheter här i livet, som jag ännu inte har lyckats nå...


... Just nu sitter jag bara. Och jag är inte nöjd med vad jag gör mot mig själv. Med vad för ett trist och långdraget liv jag tvingar mig själv att utstå... -Jag är inte nöjd med ensamheten och att inte längre kämpa för någonting... -Är inte nöjd med att tryckas ner av min egen hjärna... -Och jag är absolut inte nöjd med att inte veta vad som är sant och falskt i mitt liv och mig själv!


... Jag vill ta mig vidare...

Jag är olycklig...


...


Idag klev jag väl upp vid någon gång efter tiotiden. Och sedan dess har jag suttit och legat framör tv:n. Förutom när jag gick igenom erbjudanden på de matbutiker som jag är kund hos... -Kände att jag iallafall kan kolla vad som känns intressant. Även om jag kanske sedan inte orkar ta steget att handla dessa varor.. eller att ha dem hemma...


Jag har ätit lite grann... Men endast ca en tredjedel av vad jag bör... -Ungefär 60% av vad jag har som budget just nu...

Och jag har längtat och önskat... -Mest önskat, att det skulle finnas någon väg som jag klarar av att gå... -En möjlig väg som leder mig ut ur denna kalla grotta... -Och jag känner mig uppgiven...


...


... Nu blir det sängen... -En ny dag imorgon...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se