... Det är lite sorgligt... Det enda stället som jag kan tänka mig att "fly" till för att få lämna vardagen en stund. Ta en paus. En semester.. Förutom till mina föräldrar.. Är H'vetets Stad. Till Brorsan som är socialt ointresserad.. När det inte gäller att prata, prata, prata.. Och sedan sitta vid datorn tjugo timmar om dygnet.. Och Syrran, som är precis som jag. Tyst och osäker...

... Och Xsambon bor inte ens kvar där!

 

... Och grejen är den. Att trots att H*vetets stad är en av tre tryggheter.. Varav mina föräldrars hus och min egen lägenhet, är de två andra.. Så känner jag att jag inte har någon framtid på NÅGOT av ställena.. Inga förutsättningar för att nå NÅGONSTANS..

 

Nej. Det känns tomt.

Jag lämnade hemmet för första gången.. Nitton år gammal, tillsammans med Xsambon.. Flyttade till hans hemstad, med hoppet om en GOD framtid och en UNDERBAR vardag med kärlek och lycka.. Gladare än någonsin..

 

... Men verkligheten kom ifatt mig snabbt.. Ingenting blev som jag hade trott och tänkt.. Livet var svårare än vad jag kunde ana.. Och Xsambon var minst närvarande när jag behövde honom som mest..

Men jag gav inte upp.. Jag TRODDE fortfarande på att han var rätt för mig.. Att det där var livet som jag var ämnad att leva..

 

Så. In och ut från sjukhuset, som en snabbt roterande jojjo... Varje gång, i hoppet om att det skulle gå bättre "denna gången"... Alla andra(de på sjukhuset) kunde inte alls FÖRSTÅ, när jag hela tiden skulle TILLBAKA till vad som fick mig att hamna på sjukhus i panik gång på gång..

 

Men jag visste.. Det var envisheten inom mig, som gjorde att jag ville ha det livet som jag hade tänkt mig..

Men till slut fick jag lov att inse.. Jag och Xsambon... var INTE ämnade att vara.. Och mitt LIV skulle inte vara i H*vetets stad, 35 mil från tryggheten...

 

Och så tillbaka hem. Till mina föräldrar. Och genom sökandet av lägenhet, hade jag en STOR bild av hur mitt liv skulle kunna bli, bara jag fick något eget och fick börja om på nytt.. Bli självständig, utan någonting som trycker ner mig...

"Jag hade ALLA förutsättningar i världen" .. Och hoppet var ljust. Framtiden likaså.. Nu. ÄNTLIGEN skulle livet inte bli lika hårt. Och jag skulle inte bara LEVA... Jag skulle TRIVAS. Vara LYCKLIG... Och viktigast av allt... VUXEN.

 

Men nu inser jag att inte heller det HÄR livet är rätt för mig.. Och det får mig att undra... "Vart hör jag hemma?" ... Eller är jag bara svag? Oförmögen att leva? ... Eller, ÄR det bara som jag länge trodde... Att jag inte hör hemma... i det här LIVET? ...

 

Jag SER liksom inte.. Jag kan inte SE hur jag skulle kunna ta mig någonstans ALLS här.. Jag kan inte SE hur jag skulle bli lycklig... när hindren är för höga för att våga satsa på.. För höga att ta sig över, om man så hade varit dubbelt på lång..

 

... Och när man inte ser några vägar...

Ja, jag messade Xsambon.. Jag är inte GJORD för att bo ensam. Leva ensam.. Och egentligen. Vem är väl det? Vi är ju en social art. Mer eller mindre.. Och nu känner jag mig såpass trött.. Uppgiven.. Oentusiastisk över livet..

Och energin till att försöka.. Att ta mig fram på en blockerad väg... Ja.. Den FINNS typ inte längre...

 

Xsambon har inte svarat. Och jag vet inte vad jag vill honom EGENTLIGEN.. Känns bara sorgligt att de enda personer jag HAR, som jag vill vända mig till, är mina föräldrar(vilka jag INTE känner att jag kan öppna mig för) ... Och så min Xsambo.. Men han har gått vidare... Och så har även jag.. Vi är klara med vårt liv tillsammans... *Suck..*...

 

Men. Dagen idag.

Behöver jag skriva att natten var svår och jobbig? ... Nej, då hoppar jag det.

Jag vaknade iallafall tidigt imorse.. Försökte sova mer.. Vaknade igen. Och igen... Och igen. Vet inte ens om jag somnade emellan.. Eller om det bara var en stark önskan att göra det..

 

Klev upp... Ja, iallafall såpass långt innan bussen skulle gå, att jag hann sitta vid datorn och se på lite serier innan jag gick(en timme innan bussen skulle gå).

 

Jag åkte bara in till stan för att handla dagens "mat". Som jag alltid gör.. Men då jag idag handlade i stan.. Ja, i stan. Annars brukar det vara en liten promenad bort.. Så gick det snabbare än vanligt.. Vilket väl bra var, tänkte JAG. Då jag hade för mig att en buss skulle gå snart..

Men jag hade fel. Och fick lite över en timme att vänta..

 

Jag hade som vanligt köpt mig en munk.. Som jag tänkte äta medans jag väntade på bussen...

Men FULLT med folk.. Och efter att ha suttit ute i kylan en stund.. En halvtimme eller så. Så gick jag in i väntsalen.. Men där var för mycket folk för att orka stanna.. Så jag gick in på pressbyrån. Köpte mig en kaffe. Och gick bakom huset.. Vandrade den kortkorta gatan fram och tillbaka. Medans jag åt min munk.. Och inte vågade smaka på kaffet... Brukar ju vara såå hett..

 

Och sedan gick jag tillbaka till bussbåsen och satte mig.. och drack mitt kaffe..

Då jag satt där och bara väntade. Och väntade... Och väntade. Kunde jag inte låta bli att fundera morgondagens "mat"... Fastän jag ännu inte hade ätit "dagens"... Ja, jag är som besatt.. När jag inte äter, TÄNKER jag det iallafall...

 

Väl hemma, satte jag mig vid datorn, och åt min "mat"... EFTER att ha räddat min paprikaplanta som idag LA sig ner, VÄRRE än någonsin! Ja, den har typ legat mot krukkanten sedan den blev tillräckligt stor för att nå kanten... Men idag la den sig alldeles för mycket för att jag skulle kunna tro att den skulle klara sig..

Så. Eftersom att jag inte hade någon pinne inne, att stödja den med, så tog jag det enda jag hade.. En sticka.. Eller heter det "stickpinne"..? Dessa som man stickar med...

Ja, skit samma. Jag stack iallafall ner en SÅDAN i jorden. Och började knyta. Man tager vad man haver.. Men måste leta pinne ändå.. För att stickan är för kort och växten för lång.

 

...Sedan har det blivit serier. Serier... Serier.

Lite tråkighetsspring fram och tillbaka i lägenheten. Funderingar på en promenad.. Men ingen direkt ork...

Läsa bloggar. Kolla mailen.. Blocket husdjur...

 

Och jag har även bestämt mig för att vara hemma imorgon.. Jag går helt enkelt till affären här i byn och handlar de få saker som jag ska äta under morgondagen... Och sedan blir det bara städning och diskning.. Hoppas att jag orkar. Eller rättare sagt... HOPPAS att morgondagen bjuder på rätt inställning. Så att åtminstone EN av sakerna blir gjorda!

 

... Har haft lust att lämna vardagen och åka till mina föräldrar i några dagar. Betala dem för att få komma bort(och få känna rutinernas trygghet) för kanske åtminstone tre, fyra, fem dagar... Men jag vet inte...

 

God natt med er iallafall <3

 

 

... Jag vill inte tänka mer nu...

 

Idag har varit en jättebra dag, på såå många sätt..

Men jag vill inte tänka mer nu..

 

Jag vill bara skaffa mig en kärlek. En vovve. Utan att tänka på konsekvenserna... För att ett STORT faktum ÄR, att jag behöver annat i vardagen, att fokusera på... Jag behöver få tänka på och ängna mig åt saker som BETYDER någonting.. Som gör mig GLAD.. Och som får mig att känna mig VARM inombords...

 

Jag behöver få uppleva saker i livet, som gör att jag tydligt kan se dess VÄRDE...

... Och inte bara vara missnöjd... Sluta missnöjd för en det ena en det andra, varje kväll...

 

... Ja. Idag har varit en bra dag. Jag har mått bra. Och mitt huvud har varit fyllt med positivitet.. Hjärtat fritt från tyngder...

 

Jag minns inte så väl.. Men jag vet att jag hade svårt att somna inatt.. Då det var såå kallt i mitt sovrum.. Jag låg som vanligt med ett tjocktäcke, två filtar, och mjukiskläder på mig... Men SOM jag FRÖS!

... Ja, fönstret läcker kalluft.. HELT KLART.

 

Vaknade tidigt imorse.. Sov oroligt. Så jag vaknade flera gånger om...

Klev sedan upp... Ja, rätt så tidigt. Och tog första bästa buss in till stan.. Klockan.. Ja, tjugo över elva, tror jag.. Men jag gick ungefär en timme innan bussen skulle gå... Tog en omväg till busshållplatsen... Men fick ändå sitta och vänta i en halvtimme...

 

... Men jag hade ingenting emot det. Inte alls. Det var inget fel på att sitta i ett bussbås och stirra. Lyssna :)

 

Väl i stan... Ja, jag skulle bara handla dagens "mat".. Gick till lidl igen... Och sprang som en yr höna, med beslutsångest bland hyllorna... Men idag var beslutsångesten något positivt.. För att när jag väl hade hittat vad jag ville ha och var nöjd, kom jag tillbaka till busstationen lagom tills bussen tillbaka hem, skulle gå ;)

 

Åkte hem.. Och var hemma ungefär en och en halv timme efter att jag hade lämnat byn...

 

... Väl hemma... Ja, jag satte mig nog vid datorn.. Gjorde mig en kopp kaffe. Och började äta choklad :P Kaffe och choklad.. Det godaste som finns(nej inte alls. Men ändå). Men tråkigt nog, tar kaffet slut ur koppen, fortare än vad chokladen tar slut ur plasten.

 

Jag såg på lite serier. Kollade bloggar. Och blocket husdjur.. Ja, som vanligt dåda :P

... Och så har jag kollat upp soffan som jag ska köpa.. Om den fanns någon annanstans. Då jag gärna hade velat kombinera köpet av soffbord och soffa. För fraktens skull. Eftersom att jag behöver hjälp av pappa, att bära in möblerna..

 

Men tyvärr.. Bordet fanns inte på samma butik som soffan.. Så, får fixa det ändå på något vis..

 

... Annars. Jag har även kommit på hur jag vill ha mina(framtida) växter här i lägenheten. Jag tycker att det är såå snyggt att se rötterna..

Då jag har ett glas som är för litet.. Rötterna håller på att växa ur det. I köket. Med en massa sticklingar från min Ficus.. Och jag tycker att det är såå snyggt. Dessa står nu i bara vatten.. Men OM jag nu vill plantera mina växter i jord, så tror jag även att DET skulle vara riktigt snyggt, i en genomskinlig flaska. Kruka.

 

... Jag har ätit en MASSA choklad. Och druckit, jag tror det är FYRA koppar kaffe. Och varit allmänt glad.. Jag har känt mig uppåt. Framåt. Och ja-a... GLAD, helt enkelt.

 

... Men det blev lite långtråkigt. Så när klockan var runt sex, bestämde jag mig för att ta en promenad. Sinnet mår inte bra av att glo serier hela dagarna. Allra helst inte om man är tankspridd och har svårt att koncentrera sig samtidigt.

 

En härlig. Men kall, promenad. Där jag funderade mycket hund.. Men svårigheten att hålla mig till samma ämne, gjorde att det var mycket annat som fantiserades och diskuterades på samma gång :)

 

Väl hemma igen, så blev det mer serier. Och trots brist på sug, "slutföring" av chokladätandet.

... Ja, jag tror att, på det sättet som jag äter nu, får jag nog i mig tillräckligt i "mängdväg", vad gäller ätandet. Men absolut inte rätt slags näring.. Och att känna att det finns så mycket ANNAT, godare att äta... Men veta att man ändå kommer att fortsätta på samma bana... Ja, det är det som gör att jag vill undvika att tänka... För att jag är missnöjd över att äta godis varje dag... Jag vill njuta av mat...

 

... Och jag tror att det kan bli enklare att koppla av och koppla bort, om jag hade haft någon att rå om och älska..

Jag...

Ja, jag hade helt enkelt kunnat fokusera min hjärna... Lägga betydelsen av tillvaron på något... Ja, något som BETYDER någonting, helt enkelt...

 

... Men så måste man ju vara beredd att dra på sig en kärlek som kommer att finnas vid ens sida och vara beroende av en i flera ÅR framåt!.. Och det är DÄR som kruxet ligger..

 

God natt med er <3

 

 

... Jag sitter här och FÖRSÖKER få mig själv att skriva det här inlägget.. Men mina kalla fingrar.. smått darrande kropp... och min tankspridda hjärna... Gör det hela lite segare...

... Och inte gör det saken BÄTTRE heller, att jag har lust att gå och lägga mig, men inte VILL för att jag inte vet hur jag ska hantera morgondagen... Eller RESTEN av livet!

 

... Men jag tar dagen ifrån början.. Ja, de saker som jag kan MINNAS iallafall...

 

... Jag klev upp imorse när klockan ringde.. Jag jag bestämde mig igår natt, för att jag skulle kliva upp och åka in till stan med den tidiga bussen idag. Så att jag sedan kunde ta en lika tom buss hem igen..

Klev upp. Pigg och utvilad. Trots mina svårigheter att sova nuför tiden.. Men BEHÖVER nog inte mer sömn än så. Som livet ser ut just nu ;)

 

... Iväg till bussen direkt.. Och sedan väl i stan, promenerade jag till affären och köpte någonting för dagen, att äta...

Inte särskilt ekonomiskt hållbart med dessa småhandlingar "för dagen"... Men det får vara så sålänge..

... Och sedan gick jag direkt tillbaka till busstation och väntade på bussen tillbaka hem.

 

.. Och väl hemma... Ja, jag satte mig vid datorn direkt. Gjorde mig en kopp te. Och såg på lite stand-up på datorn..

Och när klockan blev tolv, åt jag mitt första "mål" "mat"...

... Mer serier. Kolla blocket. Läsa bloggar. Och skriva mail till min kontakt på kommunen.. Bara höra efter ifall hon hade skickat beslutet.. Då jag inte VET hur lång tid det brukar ta för posten att levereras.. Men det kändes som om den borde varit här..

... Dock så inte. Fick svaret efter några sekunder. Och hon trodde att jag kunde vänta det imorgon eller på torsdag.

 

Mer serier. Mer att äta.. Uttråkning. Uttråkning... Uttråkning.. Säkert en del funderingar... Men ingenting som jag minns just NU...

 

... En kopp kaffe.. Och efter att ha proppat lite fööör mycket.. Och efter att ha gjort några sådana dära "känslo/tankekkort" som jag brukar göra.. Negativa som positiva...

Ja, då kollade jag ut genom fönstret.. Jag såg solen skina. Och asfalten hade nästan torkat helt..

... "Japp. Nu blev det en promenad"...

 

Jag drog på mig ytterkläderna. Bestämde mig för att utmana soprummet en gång till.. Se om det hade något bråk att komma med även IDAG..

Men jag slapp det.. För att. Samtidigt som jag skulle slänga sopor, skulle så även några från grannhuset. Så jag behövde varken öppna eller stänga dörren. Och de enda sopor jag hade med mig, var restavfall.. Då jag lite STRUNTAR i sopsorteringen just nu.. Orka bry sig när ingenting stämmer...

 

Tänkte att jag skulle gå den där halvtimmespromenaden.. Jag menar "Det finns ju inga andra bra promenadstråk här..."

Men vädret var såå härligt. Och jag mådde verkligen BRA av... Ja, den här promenaden.. Solen som sken. Lyste upp den vackra naturen.. Luften kändes frisk.. Och fåglarna sjöng..

.. Men det bästa av allt, var känslan av att befinna sig i verkligheten.. Av att SE livet. PÅMINNAS..

 

... Hela dagarna, lever jag som i en bubbla.. En bubbla av ångest.. En dov bubbla, där självskadebeteende och missnöje är de ledande känslorna.. Ja, jag känner ytterst sällan av den verklighet som jag för en stund, levde i idag.. Där jag kommer på. Inser. "Vad håller jag på med?" ... Då jag helt plötsligt vill allting på ett helt annat sätt.. Den känsla som får mig att tänka att allt är möjligt. Att mitt liv finns bakom "det där hörnet"...

 

... "Jag inser helt plötsligt vad LIVET innebär.. Och känsan inombords. Den FRIA känslan... Känslan som jag bara får "ibland"... Ja, den gör att jag ALDRIG mer vill lämna platsen som jag befinner mig på.. Aktiviteten som jag nu utför.. "Vill ALDRIG mer känna någonting annat än det här!"  ... Nu ser jag klart.. Och livet som jag lever, är inte livet som jag vill ha... Jag vill inte återvända...

 

Så. Jag bestämde mig för att börja gå mot stan.. Det började med att jag skulle gå till trafikplatsen här i närheten. Då jag länge undrat hur lång tid det tar. Och jag lika länge funderat på att testa..

Så det gör jag..

 

... När jag kommer fram, vill jag fortfarande inte vända hem... "Inte RIKTIGT än" ... "Jag går en bit till, så får vi se vart jag hamnar" ...

.. Fortsatte gå. Fortsatte gå... Fortsatte gå..

 

... Jag började efter en stund, fundera på ifall jag borde vända hem. Då jag ska orka gå TILLBAKA också! Och ju längre jag går, desto längre(och mörkare) hemväg.. "Men jag kunde ju alltid kliva på bussen. Vid tillfälle" ..

 

Så jag fortsatte gå... Fick helt plötsligt för mig, då jag insåg att jag verkligen inte hade lust att komma hem igen. Till mitt liv. Till den verklighet som är min vardag. Jag ville vara kvar i DENNA verklighet. Med klart sinne. Och lättnad i själen... Ja. Jag fick för mig att jag skulle testa gå till stan. Ja, lite VÄL kanske. Då det tar ca 35minuter med buss..

 

Men jag ville försöka. "Kunde ju alltid hoppa på bussen. Om jag ångrar mig och inte orkar gå hem sedan"...

... Kollade dock bussarna efter ett tag. Och insåg att det inte går några fler denna vägen idag..

Men jag fortsatte gå ändå. Jag VILLE verkligen åt DET hållet och inte det andra! ... Var nog mycket nyfikenhet också. "Hur lång tid skulle det ta?" ...

 

... Jag räknade hela tiden på tiden. Försökte genom de antal mil som stod på skyltarna, räkna fram hur lång tid det skulle ta att gå... Men jag och tidsberäkning alltså..

 

... Jag funderade många gånger på att gå hem igen. När mörkret började lägga sig. Höfterna började domna... Och kilometerarna tickade förbi ALLDELES för långsamt.. "Skulle jag hinna med den sista bussen hem från stan sedan? Vart skulle jag ANNARS sova? ... För att. Hem skulle jag INTE orka gå, efter över tre- fyra timmars promenad!" ...

 

Jag visste MED mig, att OM jag nu skulle testa GÅ till stan, så borde jag åtminstone BÖRJA gå på DAGEN! Och inte klockan sex på KVÄLLEN!

... Så till slut vände jag trots allt om.. Jag menar. HEM skulle jag ju ÄNDÅ ha åkt(eller gått) tids nog..

 

... Hemvägen saktade jag ner mig själv REJÄLT igen. Efter att ha raskat upp farten för att hinna in till stan tills sista bussen hem skulle gå..

Men det blev snabbt kallare och mörkare, där jag gick på kanten av vägen, med väskan i handen och dagdrömmarna i huvudet..

Så. Med tiden, ökade jag omedvetet farten igen.. Höfterna gjorde nu väldigt ont. Och vägen kunde inte lägga sig bakom mig fort nog.. Nej, det kändes som om jag ALDRIG kom fram! ... Som om jag gick i luften.. Vägen FLYTTADE liksom inte på sig.

 

... Men jag ångrade inte att jag gick ut. För att promenaden(iallafall det mesta av den), gav mig så mycket.

Underbara känslor. En stunds frihet. Och en, för en gångs skull, öppen själ..

Ja, jag levde i verkligheten...

 

... Ja, ja kom hem till slut iallafall. Tog mig en varm kopp te.. Och satte mig vid datorn och såg på lite serier på webben en stund. Kollade igenom bloggarna en gång till... Om inte det var före...

 

... Och nu känner jag mig inombordsligt förvirrad och tankespridd...

Fick ju känslan av att vilja lämna allt som har med mitt nuvarande liv att göra. Och börja om på nytt.. För att livet har så mycket MER att ge mig, som jag inte tycks hitta eller kunna SE, som jag lever nu..

 

Men jag vet inte.. Ser inte fram emot någon morgondag, som det ser ut nu, iallafall...

... Men god natt mer er <3

 

Ja. Jag promenerade iallafall i drygt tre timmar. Var hemma strax  efter nio.. Och jag hade 17kilometer kvar in till stan när jag vände om.. Eller femtom kanske det hann bli..

... Nu är jag trött.. Så det blir sängen... på en gång.

 

... Men först måste jag ju rabbla dagarna som gått.. Det vill säga. Lördag och söndag...

 

Jag minns inte hur fredagen slutade. Minns inte heller vad jag gjorde eller hur jag mådde i fredags. Men det vet ju bloggen, iallafall ;)

.. Så jag hoppar direkt till lördag morgon...

 

Jag tror att jag vaknade strax innan klockan ringde.. Det vill säga. Strax innan sju. Direkt upp ur sängen. För att klä på sig kläderna och traska iväg till bussen. Lugnt och fridfullt ute. Nästan lite...

Ja, men det var härligt. Fuktigt och friskt i luften.. Och endast någon enstaka bil som störde naturens brus.

 

... Jag satte mig på busshållsplatsen och väntade...

Väl i stan. Klockan var åtta... Ja, då var det lite småkallt. Och eftersom att inte väntsalen hade öppnat ännu, fick jag sitta i båset och frysa i några minuter..

Men det var ingen fara.. Jag satt hela tiden och sneglade lite grann mot väntsalen. Osäker på ifall den kanske VISST var öppen.. Jag hade ju inte kollat..

 

Hela tiden funderade jag på ifall jag skulle gå till affären och köpa mig något att äta. Då jag ju skulle börja med att äta åtminstone speciella tider. Om inte "bra näring"..

... Men nej. Det var kallt. Och jag, så fort som väntsalen öppnade, gick istället in och satte mig..

 

När pressbyrån öppnade, klockan nio, funderade jag ett tag till.. Var inte hungrig. Ville inte ha någonting... Men VILLE KÖPA någonting. Bara för att...

... Till slut gick jag trots allt in. Åt min Twix, och gick sedan ut och väntade de sista minuterarna. Drack min Pucko.

 

... Klockan strax innan tio, kom min buss..

Och vid kvart över tio, infann jag mig hos mina föräldrar..

Det blev prat, prat, prat. Mest mamma och jag. Då 14åringen var på sitt rum. Och pappa var som vanligt och jobbade med någonting i källaren.

 

Sedan blev det lunch.. Och efter det, en hel del mer ströprat mellan mamma och mig..

Ja, man kan ju säga att jag, när jag väl träffar mina föräldrar, pratar som om jag inte har fått prata på flera veckor! ... Vilket jag heller inte HAR! Iochförsig..

 

... Vi gick på en promenad, mamma och jag, efter lunchen någon gång. Runt det lilla område där de bor. Det är väl ungefär lika litet som den här lilla byhålan, känns det som..

Vi pratade teatrar, komiker. Skådespelare.. Ja, och egentligen allt möjligt..

 

Ja. Mer prat inomhus. Antagligen. Och lite bus med 14åringen som nu hade börjat baka tillsammans med sin kompis.

Och så blev det middag.

 

... Och. Ja-a...

Efter middagen. Jag hade blivit rätt så trött, vid det här laget. Jag hade lite smått ångest. Och jag kände mig inte helt bekväm. Pratade inte alls lika mycket... Och ja. Jag var klar med att vara social.

 

... Jag satte mig framför tv:n, medans mamma diskade och gjorde iordning efter maten.

... Blev sedan sittandes där, fram till kvällen.

... 23åringen kom...

Eller rättare sagt. Mamma och pappa åkte och hämtade 23åringen i stan, samtidigt som de skjutsade hem 14åringens kompis. Första gången jag var helt ensam i deras hus.

 

Sedan blev det film, tillsammans med mamma och pappa. Och delvis 23åringen.

... Sängen... Och ja-a. Inatt SOMNADE jag faktiskt! För EN GÅNG SKULL, i det rummet. Huset.

... Det tog dock LÅNG tid.. LÅNG TID. Och jag tror säkert att det var tidig morgon. Innan jag somnade så att jag SOV...

 

Vaknade sedan vid strax innan åtta. Några minuter innan min klocka skulle ringa. 23åringen satt redan i köket. Och mamma hade precis kommit upp..

Vi åt frukost. Och sedan drog vi tre.. Mamma, 23åringen och jag.. ner i källaren. Där mamma och pappa har sitt sovrum.. För att välja kläder till mamma. Och jag testade några kläder som 23åringen hade med sig...

 

Sedan satt jag och njöt av, med en uns av trötthet och "osocialhet" och tittade på när 23åringen sminkade min mamma...

 

... Iväg vi for. Klockan var halv elva.

OVÄDER. Inget kul väder alls. Kallt och ruggigt. Det både blåste och regnade.. TUR att vi skulle åka TÅG!

...

 

Och ja-a.. Nu hoppar jag en bit.

Vi kliver av tåge i Stockholm.. Möter upp 22åringen och hennes kille vid tunnelbanan..

Och tog sedan(mamma, 22åringen,23åringen och jag) tunnelbanan till rätt ställe..

Där letade vi sedan upp vart det var musikalen skulle vara. Och bokade sedan bord på en restaurang. Så att vi var säkrade ett ställe att äta på EFTER musikalen..

Sedan gick vi och satte oss utanför scenen och drack lite kaffe...

 

... Jag var rätt så trött.. Antagligen för att vi var fyra stycken på en gång. Och det då finns så många andra som håller låda. Vilket innebär att JAG kan sitta tyst..

Så lite sådär osocial.. Men jag pratade ibland. Och bjöd även på ett och annat skratt..

 

Vi hade jättetrevligt. Och jag njöt för fulla muggar..

Nu var det dags att gå in. Det var litet och trångt. Och när vi väl satt där, störde jag mig på att sätena inte var höjda så att personen framför hamnar längre ner. Då jag blev osäker och fick ångest för att jag kanske satt lite bättre än vad min mamma gjorde. Och för att kunna slappna av, egentligen hade behövt byta plats med henne..

 

Men det gick bra ändå.. Jag tänkte på det, typ hela tiden... Men.. Ja, jag kan ju säga som så, att jag hade inte förstått handlingen i musikalen BÄTTRE även om jag hade kunnat koncentrera mig! ... Nej, det var svårt. Rörigt.. Och jag HÖRDE gott att de sjöng... men förstod inte riktigt sammanhanget.. Om man säger så..

Nej, det var inte riktigt min grej.. Jag förstod den liksom inte..

 

... Men det trevliga var ju att vara där med familjen.

I pausen tog vi, mamma och jag, en varsin cider. Och 22-och 23åringen tog ett varsitt glas vin..

Och så var det in igen... Den här gången ville jag byta plats med mamma. För att kanske kunna koppla av denna gången... Men då hade de FRAMFÖR oss, OCKSÅ bytt plats! Så, hon hamnade bakom en LÅNG man, och jag bakom en kort kvinna... ÄNDÅ!

 

Så ingen vidare avkoppling denna gången heller... Men det var okej ändå.. Jag fattade inte mycket. Och jag satt och tänkte på allt och ingenting annat, under musikalens gång... Alltså.. INGEN KONCENTRATION! ...

 

Men sedan blev det restaurang... Och vi hade åter väldigt trevligt.. Jag var socialt trött.. Och sa inte heller NU, särskilt mycket.. Jag var nog hela dagen, rätt så avflackad(om det är så man säger) idag... Men trots det, hade jag trevligt :) Och fick mig några härliga skratt.

 

... Vi åt gott.. Och allt flöt på som det skulle.. Det enda "negativa". Förutom att jag inte hängde med eller "tyckte om" musikalen, var VÄDRET. DET var tråkigt.. Kallt och obekvämt.. Men annars.. HELT UNDERBART ;D

 

... Hem igen. Mamma och pappa skjutsade hem mig, på vägen...

Och sedan jag kom hem... Ja, jag har BARA bloggat(detta inlägget)... För att nu är jag såå TRÖTT.. Och jag ska krypa ner i sängen.. Imorgon börjar veckan igen..

 

God natt med er <3

 

 

... Jag tror att jag ska gå och lägga mig snart. Så jag tar och rabblar dagen som varit. Då det kommer att bli svårt att komma ihåg både fredagen, lördagen och söndagen sedan..

 

Ehhmmm...

Ja-a... Jag orkar inte fundera över hur gårnatten var eller vad jag kände och tänkte imorse..

Men ja. Jag skulle iallafall upp tidigt imorse. Skulle ju smita hemifrån innan gubbarna kom och skulle byta min toalett som så fint exploderade igår kväll..

 

Sagt och gjort. Jag klev upp när klockan ringde. Och traskade sedan direkt till bussen. Klockan var halv nio. Så inte så JÄTTEtidigt alltså.. Men vad skulle JAG i stan att göra? .. Egentligen?

 

När jag kom till stan, gick jag direkt på en promenad. Väldigt långsamt gick jag. Det var inte så jättefint väder. Men lugnt och harmoniskt. Det brummande ljuden från trafiken. Vindens sus i trädkronorna.. Och det forsande vattnet i kanalen.. I sällskap med fåglarnas kvitter och krak...

Ja. Det var härligt. Och där satt jag på parkbänken.. Ihopskjunken och lugn.. Lite ångest kunde avkännas(om man nu säger så).. Men den var inte helt ovälkommen.. Ja, man kan väl säga att den gjorde varken till eller från..

 

Jag satt där. I kanske en halvtimme. Kollade på hundar, när de väl gick förbi i sina koppel.. Annars böjde jag bara min syn mot vattnet. Det hastigt forsande vattnet, som virvlade i en jättelik skummig cirkel. Som fick fåglarna att dansa på ytan.

... Ja. Och mer än så, VAR det inte.

 

... Jag gick vidare till slut. Kunde ju inte sitta DÄR hela dagen.

Promenerade lite till... Och satte mig sedan på en ANNAN parkbänk.. Nu minns jag dock inte hur jag tänkte eller kände.. Tror att hungern gjorde mig påmind om mina ätarproblem.. Och det blev en liten ältande och stressad känsla inombords.. "Jag måste få ORDNING på det här nu.." .

 

.. Ja, innan jag glömmer.. Kom precis på att jag hade suttit i väntsalen i en timme.. Och även druckit en kaffe och ätit en Twix innan jag satte mig på bänk nummer två. Efter min andra promenad...

Därav jag antagligen blev hungrig. Och problemet väcktes till liv.

 

Så. På bänk nummer två, mådde jag nog inte FULLT lika bra som jag gjorde innan..

Jag hade precis messat Jobbcoach. Då hon håller på och försöker fixa en samtalskontakt till mig, angående mina svårigheter att ta mig ut på praktik..

Frågade henne om hon hade hört någonting ännu, från kvinnan som hon hade pratat med... Och ifall denna kontakten i så fall skulle kunna hjälpa mig även med mina bekymmer vad gäller ätandet...

 

... Men jag fick aldrig något svar.. Inte idag.. Vilket jag tycker att, när jag skickar det såpass tidigt, så kan man ju iallafall förvänta sig ett svar.. Vad som helst. Bara man får en bekräftelse på att hon har "fattat frågan" ... "Jag hör av mig till veckan" till exempel..

... Men ja.. Hon hör kanske av sig till veckan :P

 

... Efter att ha suttit på bänken en stund.. Så kände jag bara att.. "Nej, nu får gubbarna LOV att ha varit här och klara när jag kommer hem. För att nu orkar jag inte VÄNTA längre..". Klockan var närmare två...

 

Tillbaka till busstationen. Och sedan, vänta på bussen i en halvtimme.

Hem...

Och väl hemma.. Ja, lättnad över att gubbarna hade varit här...

Och så blev det ett bad. Ja, jag var ju tvungen att DUSCHA innan jag ska till föräldrarna imorgon! Det är OACCEPTABELT att åka dit halvskitig.. Och sedan åka på musikalen på söndag, HELSKITIG!

 

... Och så skulle jag egentligen behövt diska. Då jag inte kan se i FÖRVÄG ifall mamma och pappa kommer att beträda min lägenhet under helgen..

Men ångest på det.. hela dagen. Då jag inte kände för att diska idag.. Hade inte TID med det.. Inte ORK, när jag kommer hem efter en hel dag ute.. Och med en dusch emellan och allt..

... Japp. Lat. Jag vet.. Men det gjorde mig stressad.

 

... Så. Diskningen har INTE blivit gjord.. Mamma och pappa får helt enkelt inte komma in i lägenheten denna helgen.. Men jag tror inte att jag behöver oroa mig.. Det har vi knappast tid med ändå ;P

 

... Efter badet, blev det mat.. Mat. Mat.. Och mat..

Men jag TROR dock bara att det KÄNNS som om jag har ätit väldigt mycket idag, för att jag buntade ihop HELA dagens intag, på två timmar.. Typ.

.. Nej men. Det var ju den där chokladbiten till kaffet, i stan.. Och så har det varit en del soppa. Och även yoghurt..

 

Ja-a...

Serier på webben..

Kolla blocket. Mailen.. Läst lite bloggar...

Och så har jag försökt peppa mig själv till att ÄTA ordentligt.. Alltså. Varken för mycket eller för lite. Och på lite mer bestämda tider...

Eller ja. Superbestämda! ... Nu blir det 08.00-08.30 12.00-12.30 16.00-16.30 Och 20.00-20.30

Och då ska däremellan inte förekomma något ätande alls. Förutom vid vissa undantag. Med familj eller eventuella vänner till exempel.

 

... Jag tänkte till en början inte ha några som helst regler på VAD jag äter. Eftersom att jag tycker att det är så svårt att handla. För mycket på en gång. Och så vidare...

Men däremot att jag ska hålla mig till att bli MÄTT. Varken mer eller mindre. Och att det ska ske dessa tider. Dessa halvtimmar... I den mån det går.

 

... Men då måste jag ju vara noga. Åt BÅDA hållen! Alltså får jag varken hoppa ÖVER ett mål.. eller äta ett extra.

 

... Får se hur det HÄR ska gå.. när jag inte har någonting hemma..

Men helgen är ju fixad iallafall.. Problemen börjar på måndag ;)

God natt med er <3

 

 

... Diskbänken fylls med disk och blir äcklig. Kalkig och dann. Snabbare än jag hinner reagera.. Saker brakar och går sönder mitt framför mina ögon.. Någonting jag själv klantar till... Eller någonting som bara bestämmer sig för att jävlas lite extra...

Ätandet känns bara jobbigare och jobbigare.. Och jag befinner mig på en linje i livet, där jag inte riktigt vet vart jag befinner mig.. Vilket håll leder till vilken sida? .. Ja, men typ så.

 

... Jag vill fly. Gömma mig. När jag gör det ena...

Jag vill fly åt andra hållet när jag gör det andra...

Aldrig riktigt nöjd. Men ändå bekväm och trygg i hela situationen...

"Är det såhär jag vill ha det?" ...

 

Ja, jag vet inte...

Jag vet bara att jag sitter fast.. Att när jag ser till livet, ser jag en kamp för det ena... En kamp för det andra... En kamp mot det tredje... Ett krig mot mig själv.. Och uppenbarligen livet i sig...

 

... Jag kan fortfarande se mina två gubbar..

Döden är mörk och narig... Sådär lite skakig. Och nästan kall... Livet är vit och lite mer "fyllig" ... Vänlig i uttrycket. Och stark...

... Men döden. Ja, den erbjuder värme och trygghet. Lättnad och frihet... Den erbjuder en fridfull tillvaro...

Jag är inte SÄKER på att jag kan lita på den. Då jag aldrig tidigare sett. Aldrig tidigare TRÄFFAT döden..

Men jag VET vad livet innebär.. Jag VET vad HAN erbjuder.. En kamp för vad man tror på.. Ett långt krig för att så småningom nå fram till sitt mål. Där man mår bra. Och känner någon slags värde..

Och visst är det värt det... Men inte heller HÄR, kan jag med säkerhet veta att det finns solljus i slutet av denna långa, krokiga tunnel med höga hinder i...

 

... Jag vet inte varför jag tänker på det här nu... Men det ploppade upp i mitt huvud... Kanske i samband med tanken ".. Det här är inte kul. Jag sitter fängslad av min egen hjärna" ... Eller vad det nu var jag "ertappade" mig själv med att tänka...

 

... För att faktum är.. Nu är jag trött.. Jag KOMMER att ta mig någonstans i livet.. Jag KOMMER att få ett liv som jag... Ja, iallafall trivs BÄTTRE med än det här! .. Jag tar mig kanske inte enda fram.. Dit där mina drömmar slutar.. Men jag KOMMER att nå ett liv som betyder mer än det HÄR.

 

.. Men nu är jag trött.. Och min pigga kamp, som halvt frivilligt, halvt motvilligt, så friskt skjutsar mig framåt i livet, börjar kännas tyngre att bära än livets utmaningar självt..

... Det jag menar är att det hade varit enklare att ge upp.. Att inte orka... Inte VILJA.

 

... Kampen om ÄTANDET, kan jag ärligt säga att är det jobbigaste i mitt liv just nu.. Visst. Jag önskar att jag hade det enklare socialt. Att jag var modigare. Starkare. Och tryggare i mig själv.. Att jag skulle slippa fundera över. UNDRA varför jag ibland är så HIMLA trygg, för att nästa gång känna mig som en pinne, redo att smälta.. Bli en kall pöl på golvet.. Som vibrerar av rädsla och obehag..

 

.. Jag skulle önska att jag vågade ta mig ut på praktik. Att jag inte kände ett sådant behov av bekräftelse... och att jag hade bättre kontakt med min familj. Skulle önska att ekonomin inte vore så otrygg och knapp. Stel... Och jag skulle föredra ett liv med ett bra självförtroende, en strålande självkänsla och överöst av kärlek...

... Att beslutsångesten vore mindre. Och livets besvär, mycket mindre av ett besvär...

 

Ja, listan kan bli lång..

Men nej. Det är ÄTANDET som är det stora problemet just nu. Det STORA kriget.. Jag äter "för mycket" .. Det bli fel.. "Jag äter för lite" .. Ja, det blir fel.. Jag äter lagom... Men ja, det känns inte bra. Inte okej.. Rent utav OTRYGGT.. För att, "hur äter man?" ... "Hur lagar man mat?" .. "När äter man vad?" ... "Och HUR finner man balansen?"

 

... Ibland känns det som om jag bara vill gå ner i vikt. Närapå försvinna... Ja, jag skulle nog kunna ta det HUR långt som helst, med medvetandet närvarande, om att jag faktiskt kommer att DÖ av det.. Men jag bryr mig inte. För att min hjärna har bestämt sig..

Men mitt stora behov av att äta, av GUD alla anledningar, gör samtidigt att det aldrig GÅR så långt.. Jag kommer på ursäkter efter ursäkter.. För att få vräka mig röd och blå.. Sprängfull i magen.. Till den grad att jag rent praktiskt inte skulle kunna få in en SMULA till! ... Utan att den skulle studdsa upp igen! ... Till den grad att jag knappast skulle kunna ligga på magen utan att pressa det hela upp samma väg som det gick ner.. Inte ligga raklång på rygg, utan att magen spricker(Ja, kanske inte riktigt) ..

 

.. Men vilket håll det än sker åt. Svält eller hets.. Normalt ätande, men utan kunskap för trygghet... Ja, det känns aldrig rätt.. Det måste ju kallas ätstörning...

... Men just nu, har jag det inte HELT svart framför mig, på just DEN fronten.. Jag TROR på att jag NÅGON gång kan börja äta normalt och också må BRA i det.. Jag tror att jag, med lite stöd och hjälp, kan skaffa mig både kunskap och trygghet.. Och en nypa sunt förnuft.. Bli trygg i mig själv. Och VÄN med ätandet.. För att inte TALA om att bli kvitt min egen hjärna!

 

... Men jag tror att det kanske får räcka så... Jag ska ju berätta om min DAG också.

... Ja-a...

... Jag klev väl upp någon gång i förmiddags... Mitt minne är ju inte det bästa.. Men jag har iallafall diskat den lilla disk som var, idag.. Och efter det, har jag mest suttit vid datorn och kollat på serier..

 

Jag funderade först på att åka till stan.. Men vädret var tråkigt. Jag hade ingen ork att sitta på gallerian. Ingen lust att ta en promenad.. Och inte heller någon större lust att, bara för att få njuta av ett par bussresor, sitta och vänta i nästan två timmar på busstation sedan!

 

... Så jag bestämde mig för att ta en hemmadag. Fri från några sysslor alls. Förutom diskningen då..

Tråkigt. Men jag fick stå ut.

Serier fick det bli!

Serier. Och så någonting att äta då och då..

 

Det började lugnt.. Lite yoghurt. Lite soppa. Ett glas sojamjölk med chokladsmak.. Ja, en sak åt gången, såklart. Med jämna mellanrum..

Men till kvällen sprack det.. Jag som gjorde så BRA ifrån mig. Tyckte jag.. Men så började jag proppa.. Medans jag satt där och plöjde avsnitt efter avsnitt av HårdVinklat på webben, så åt jag bara mer och mer och mer... Som om att äta var det enda livet innebar.. Som om det inte något annat fanns..

... Ja, det var näst intill omöjligt att sluta.. Och det var NU som jag slogs av tanken att jag är en fånge i min egen hjärna. Bunden. Fängslad.. Och det är i sådana HÄR stunder som jag ångrar att jag tillåter mig själv att ha någonting ALLS hemma.. "Men hur skulle jag annars överleva?" ..

 

... Annars har jag inte gjort så mycket.. Kollat blocket husdjur. Läst bloggar. Och kollat mailen..

Och så går man på toaletten, för första gången för dagen.. Anar inga odåd..

Och HELT utan förvarning, börjar toaletten rinna som en FORS! Ni vet ett sådant där forsande vattenfall som brukar finnas i kanalerna.. Ja, det LÄT PRECIS som dem! Och det rann typ lika fort också!

 

.. Vad skulle jag göra nu? JAG ville inte ringa någon och anmäla felet! Tankarna snurrade och jag började springa nervöst fram och tillbaka i lägenheten.. Stirra på toaletten som bara rann.. Testade spola igen.. Den slutade för några sekunder.. För att sedan börja "spruta" hel vilt igen..

 

"Skulle jag ringa mamma och pappa nu?" .. Nej, det kunde jag inte göra.. "Vad skulle DE göra", liksom..

... Nej, jag fick motvilligt ta modet till mig och ringa hyresvärdarna och anmäla det..

... Och så kom han.. Jag hade egentligen ingen större lust med besök idag.. Men vad skulle man göra?.. Toaletten exploderade ju utan förvarning, direkt framför näsan på mig.. HÄR kunde den ju inte stå och rinna!

 

Han kollade. Tjoxade och trixade lite. Han var snygg att se på :P ... Men jag är ju jag. Och ställde mig istället bakom en vägg och tryckte. Besvärad för att jag inte visste vad som förväntades av mig. Ovetandes om ifall jag skulle gå undan, till ett annat rum, och inte störa. Eller ifall jag skulle stå i dörröppningen till toaletten, beredd att svara på eventuella frågor...

Så jag gjorde mellantinget. Gömde mig bakom en vägg, smått rädd att ens ANDAS!

 

Visst. Han var snygg. Han var trevlig.. Men han var människa. Och jag är folkskygg :)

 

... Japp. De kommer och byter ut toaletten imorgon. Och då tänker jag fly huset. Jag planerar att åka hemifrån vid nio imorgon bitti. Sitta på busshållsplatsen en timme, om de är tidiga... Och sedan stanna i stan så länge jag bara ORKAR. För att vara säker på att de har hunnit vara här. Men jag kan ju hoppas att de RINGER(trodde aldrig att JAG skulle nämna DEN meningen). Så att jag slipper vara onödigt länge i stan och tråka.

 

... Ja-a... Så efter det, har jag ätit. Ätit och ätit. Utan att vara hungrig. Bara för att jag vill.. I sällskap med tanken att "Jag önskar maten tog slut. Så att jag kan äta ingenting sedan" .. Men den tanken hade sällskap av tanken "Nej, det är ju SLUT på det nu. Nu ska jag ju få ORDNING på det här. Börja äta. Äta tryggt." ... Men ja.. Jag har inga planer på att klara det själv. Och behovet av att ta slut på allt jag har och sedan svälta.. Ja, det VIBRERAR inom mig! 

 

... God natt med er <3

 

 

 

 

... Jag sa upp boendestöd idag. För att jag inser att det inte kommer att gå att ta EMOT stöd och hjälp i vardagen just nu. När jag inte är säker på vart jag vill. Nu när den ena sidan av mig drar STENHÅRT mot h*vetet.. Mot döden.. Mot att må skit och att... Ja, att inte ha något liv alls. Skada sig själv... Det verkar vara det viktigaste..

Och när det endast är en LITEN, alltför mycket svagare del som vill ta sig FRAMÅT och uppnå LYCKA och MENING...

 

... Och jag vet inte ens hur jag ska FORTSÄTTA det här inlägget, i gråtandets stund.. För att grejen är den, att det känns inte som någon MENING att blogga.. Inte när jag är såpass nära att ge upp.. När jag inte längre känner att jag orkar..

Men jag fortsätter.. Det VET jag ju redan. Med allt fortsätter jag.. Kampen om livet.. Strävan mot... döden.. Eller vart det nu är jag strävar mot.. Och bloggningen.. ALLT fortsätter. För att ALLT är viktigt.. Likaså inredningen.. Längtan efter kärleken.. Den INNERLIGA saknaden efter att dela m... Nej, det är inte det.. Kärleken vill jag bara ha för att jag tror att det kan HJÄLPA mig.. Jag är en ensamvarg.

 

Nej, jag vill inte framåt.. Inte hela jag.. Den starkare delen vill bakåt.. Vilket jag övertygas om gång på gång. Flera gånger om dagen.. Gör jag någonting som tar mig framåt.. Som gör att jag mår bättre.. Ångest.. Svälter jag.. Då är sinnet nöjt... Men inte så mycket kroppen.. Och oron över vad som händer inom mig.. Med dessa viktiga organ.. Om hur det ska bli när jag, helt slut på energi, ska träffa min familj nästa gång... Men annars är hjärnan helt nöjd..

Äter jag.. Ja, det går i perioder.. Hjärnan är väl aldrig helt nöjd. Men det tillåts ändå... Om min hjärna har mer andra saker att fokusera på.. Att älta och diskutera...

 

... Men att samtidigt inte längre orka ha det som jag har det.. och inte fullhjärtat heller vilja BAKÅT... Ja, det känns som en mardröm.. Och sålänge som jag känner såhär, så kommer jag att få nöja mig med att se livet svischa förbi i backspegeln...

... Och jag önskar jag inte orkade längre.. Bakåt är ingenting omöjligt... Framåt är allt mycket större och tyngre...

 

... Jag behöver hjälp... Och jag tror att jag vill ha den... Men min andra sida...

.. Sedan STÅR man där och inte längre vill ha den... Och när man väl har öppnat munnen, ser ingen annan på det som man själv gör... Kanske händer det inte... Men jag vågar inte riskera något...

 

... Och nu när jag sitter här och inte heller IDAG, orkar skriva om gårdagen... ELLER dagen idag! ... Ja, det är frustrerande.. Allt känns så onödigt jobbigt, om jag inte ens har något MINNE av det sedan.. Och det händer ju trots allt BRA saker också.. Saker värda att minnas...

 

... Men jag kan ta det väldigt kort...

Igår natt... Ja, natten som var INNAN den som var. Hade jag väldigt svårt att somna...

Eller jag vet inte. Jag kanske ljuger.. Så jag börjar från igår morse istället.

Jag klev väl upp någon gång. Gick iväg till bussen vid halv elva.. Och var påväg till min barndomsstad vid elva.

 

Jag hade lite sms-kontakt med 26åringen på vägen dit..

Och så sågs vi. Hon hade båda sina hundar med sig. En liten vovve. Blandning mellan Lhasa Apso, Jack Russel, Chihuahua och Tibetansk Spaniel. En liten hane. Och så en Goldentik. Båda under året. Så. Spralliga, om andra ord.

 

De blev mer vilda än tama i kopplet, när jag klev av bussen. Och 26åringen hade svårt att få kontroll över två fladdriga hundar i koppel.

Så jag tog goldentiken och så gick vi en lång promenad. Hon anses av dem, dragig i kopplet och svårhanterad. Och jag kan till viss del, hålla med. Men hon gick väldigt lugnt och fint, stundvis. Men problemet var hennes spurtryck i kopplet. Då hon hoppades på att kunna KASTA sig in på kanten. Och så hundmötena såklart. Var det inte den stora som stressade upp den lilla, så var det tvärtom.

 

Men det var en rätt så härlig känsla ändå. Att gå på promenad med 26åringen och hennes hundar. Och till en början, mådde jag inte dåligt i och över huvud taget..

26åringen pratar ju så mycket. Vilket gör att man inte fokuserar för mycket på en och samma sak hela tiden.

 

Jag testade att hålla BÅDA hundarna medans 26åringen var inne på affären.. Och fastän jag stod STILLA, var det en utmaning i sig!

DET var däremot stressande! Men så fort som jag hade fått ordning på kopplen. Så att de varken var långa, trasslade eller befann sig i den stora hundens mun.. Ja, då satt de båda så fint och väntade på matte.

 

Hem för lunch och fika. Till en film. Som vi by the way inte såg mer än någon sekund då och då på. Då vi mest pratade och skrattade. Flummade, under filmens gång..

Sedan blev det en promenad till..

Men jag var trött. Och ångesten för att det hade hänt för mycket.. Och jag hade dragit på mig en massa tankar och sådant, gjorde att jag inte kunde låta bli att känna ångest och osäkerhet under andra promenaden.. Vilket jag är bombsäker på att hunden som jag höll, kände av.. Och det gjorde mig ju inte desto mindre osäker..

 

Men 26åringen pratade på. Och jag svarade. Var dock lite svårare denna gången, att koncentrera sig på vad hon sa..

Även denna gången gick det bra med vovven. Men jag mådde som sagt sämre AV det.

 

Hem igen. För middag. Hennes sambo kom hem. Vi åt. Pratade lite grann.. Och sedan bestämde jag mig för att åka hem. För att slippa byten under bussresan. Klockan var nu sex.

 

... Väl hemma. Ja, jag hann sätta mig vid datorn.. Stirra på skärmen. För att försöka tvinga mig själv till att blogga.. Men tröttheten. Ångesten och mitt spända sinne... Ja, jag bestämde mig för att gå och lägga mig...

Klockan var halv åtta.

 

Somnade dock inte på BRA länge.. Låg och funderade. Och mådde väldigt dåligt.. Både fysiskt och psykiskt, vill jag minnas.. Och när jag säger "väldigt"... Nej, det VAR inte så illa.. Inte egentligen.. Det där beror ju alltid på vart ens egna gränser går.. Och nuför tiden.. är lite jobbigt, jättejobbigt.

 

Somnade väl till slut, och vaknade JÄTTETIDIGT imorse.. Kändes det som iallafall.. VILLE sova mer.. Men KUNDE inte.. Vred och vände på mig. Önskade att få sova vidare.. Men låg istället vaken. Timme efter timme.. Och bara var. Ville ju inte kliva upp. Till vad, liksom?

 

Klev dock upp till sist. Efter att ha "löst" problemet med boendestöd. Hon ringde nämligen idag(svarade dock aldrig). Skulle ju komma imorgon. Och då var jag ju tvungen att älta och älta. Diskutera med mig själv.. Och känna något av den VÄRSTA beslutsångesten och tvivlet som jag "någonsin" känt.. Överdrivet alltså. Och sedan så kom jag fram till att avsluta. Som situationen ser ut nu.. Som jag fungerar.. Nej, jag orkar inte ens FUNDERA, liksom.. Säkert så KAN jag. Och säkert så är spärren MYCKET mindre än vad jag gör den... Men jag vet inte HUR. Hur jag ska hantera mig själv.. Eller LIVET!

 

Klev iallafall upp. Hämtade ut mitt sista paket från posten.. Ja, nu har jag ETT ligger på macken.. Och sedan får det vara NOG! För att GUD vad dessa paket TYNGER mig hela tiden!

 

Och efter det... Ja, jag har suttit här. Tråkat. Läst bloggar. Kollat blocket. Mailen.. Och jag har skrivit av mig i min textsamling..

Jag har även kämpat med och EMOT den där mixern! Skulle mosa upp min frukt från frysen i mixern idag, tänkte jag. Då jag var sugen på NÅGONTING. Och jag har typ bara pasta och korv hemma.. Om jag inte skulle äta knäckebröd utan smör eller pålägg...

 

Först förstår jag inte hur man gör.. Börjar lukta bränt och allt vad det är.. Men sedan när jag väl har LYCKATS och jag är nöjd.. Smaken URGOD... Ja, då häller jag hälften på både bänk och golv! *Suck* ...

 

... Efter det, har jag gråtit lite. Övertygelsen om vart man vill och är påväg.. Om vart man samtidigt ÖNSKADE att man ville och var påväg.. Samtidigt som man är OSÄKER på vart man är påväg. Och vare sig VILKET, hamnar där man INTE vill... Ja, jag vet inte...

Kunde jag lösas upp till en pöl på golvet, hade jag gjort det nu.. Det KÄNNER jag! .. Och att vara ENSAM inom mig själv, med tankarna och känslorna... Att vara ENSAM genom livets utmaning... Ja, jag ser inget hopp... Jag behöver en hand som rycker upp mig när jag ligger...

... *Och att allt EGENTLIGEN är så enkelt*...

 

God natt med er <3

.. Jag önskar jag inte behövde säga godnatt.. För att god natt innebär också att det senare kommer ett god morgon...

 

 

... Jag tror att jag ska gå och lägga mig nu.. Innan jag sliter håret av mig...

 

Jag orkar INTE.. Ingenting kan vara enkelt eller iallafall ge mig en YNKA LITEN medvind att kämpa i..

Skruvar som sitter får hårt... Fastlimmade kanske.. Flagnar(flagar?) bara när man försöker mejsla bort den..

Telefonnummer som bli fel... Flera gånger i rad.. Misstag som blir gjorda.. Efterkloka tankar.. Ångest på det... Och hela jävla skiten, som man trodde att skulle bli såå kul, känns nu mer som en mardröm med lite förkärlek i..

... Och för att inte TALA om all osäkerhet och beslutsångest!

 

Nej. Det blev inte kul.. Jag TRODDE att det skulle bli det.. Men jag, precis som de flesta andra, är inget fan av att jobba i motvind och att hela tiden bli fälld av en det ena, en det andra...

 

Härom natten, när jag låg vaken.. Så önskade jag bara att jag hade flyttat in i en redan möblerad lägenhet... För att... Ja, jag ÄLSKAR att hålla på. Att bolla idéer med mig själv och att göra snyggt omkring mig. Då jag har så lätt för att se en inre bild framför mina ögon...

Men mitt huvud är ärligt talat så fullt av precis ALLT och ingenting, att jag inte orkar BRY mig! ...

 

Ja, jag lever i en mardröm. En mardröm som jag inte vill ta mig ur. Eftersom att det samtidigt är ett stort intresse..

... Men jag önskar.. Jag ÖNSKAR det inte var det.. För att min hjärna behöver vila BIGTIME... Men det tillåts inte. Då den inte kan släppa inredningen... Alla vakna timmar av dygnet, tänker jag inredning.. Springer omkring som en yr höna och försöker komma fram till vad jag ska göra härnäst.. Ältar och stirrar... Oroar mig... Och blir helt plötsligt osäker. Efterklok.

... Ingenting blir någonsin bra... Och även om det BLIR det, så kan jag inte riktigt acceptera och släppa taget för ett tag..

Inredning. Inredning.. Och inredning. "Men", "kanske" och "om"...

 

... Men jag vill inte gnälla. Inte egentligen..

Men då jag är så nära bristningsgränsen i det mesta i mitt liv. Inklussive bloggen. Då orken är slut.. Så bryr jag mig inte om vad jag inte vill.. Jag skriver vad som faller mig in. Och de som inte vill läsa en massa överflödigt gnäll, får väl backa..

 

Men jag ska rabbla dagen idag också. Så kommer det nog mer gnäll på vägen.

 

Natten var jobbig. Japp. Kunde inte sova. Ont i huvudet. Jättetrött. Bränner i ögonen... Men nej. Bara vred och vände mig... Kunde inte blunda. Inte koppla av..

Så jag klev upp.. Klockan var två.. Gjorde mig en kopp te.. Och satt och funderade lite.. Minns dock inte vilket rum det gällde den här gången. Men inredning var det iallafall.

 

Gick och la mig igen vid tre. Eller strax därinnan. Och låg vaken med samma bekymmer och problem att sova, som innan..

... Men somnade ändock till slut..

 

Vet inte när... Men jag klev iallafall upp.. Fick för mig att hänga upp gardinstängerna här i vardagsrummet. Trots att jag inte har några gardiner än.. Bara för att testa..

Ja, och just nu, är ju varenda motgång, en förödande motgång för mig..  Jag tror att hoppet tynar och tålamodet tar slut efter ett tag.. Helt enkelt.

 

Men ja-a... Först så var tre av gardinstängerna för korta.. TROTS min noga mätning och tejpning av stängerna för några veckor sedan! ... Så. Det var bara att göra om..

... Och så stötte jag på ett problem när jag skulle... Ja, dessa dubbla gardinstångfästen som finns till de svarta, runda stängerna i metall.. Där sticker man ju igenom den ena av stängerna genom ett par hål...

Och problemet HÄR, var att stången var för lång, även när jag hade gjort den som kortast, för att kunna träs igenom hålet. Då väggen intill, var för nära... Ja,  kanske förstår ni. Kanske inte.. Men JAG förstår :)

 

... Jag satte mig på golvet.. "Nej, nu räcker det.. Jag ger upp. Det spelar ingen roll" ... Ja, det kändes faktiskt som om allt bara fick vara nu. Och jag var inte särskilt ledsen över det heller.. Jag önskar ju ÄNDÅ att jag inte brydde mig!

 

... Men jag kunde inte släppa det ändå. Stirrade på stången. Stirrade på fästena och väggen...

...Och kom på ett sätt att lösa det på!

Så. Då var DET problemet löst. Jag hindrade mig själv från att falla.. Denna gången.

 

Ja-a...

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde sedan.. Sprang omkring som en yr höna och stirrade på vad jag hittills gjort, antar jag...

För att när klockan blev närmare ett, klädde jag rent impulsivt, på mig ytterkläderna och gick iväg till bussen... "Jag skulle INTE orka vara hemma idag!" ... Visst. Tankarna och ångesten. Osäkerheten och hela skiten... finns ju fortfarande när man är hemifrån... Men den är såå mycket lugnare! .. Och inte alls lika "nära" ...

 

Väl i stan... Ja, egentligen hade jag bara tänkt sätta mig på busstationen och vänta. För att sedan ta nästa buss hem igen. Då jag inte hade ork/lust med någonting annat..

Men jag fick ändå för mig att jag skulle kolla efter de kökslampor som jag ville ha... Och jag hoppades på ClasOlssons. Då jag kände mig rätt så trygg med den butiken...

 

Men jag hittade ingenting intressant där... Dock så hittade jag dricksglas och jag kände att det var dags att köpa det nu. Då jag bara har(hade) koppar hemma..

 

... Efter det, bestämde jag mig för att gå tillbaka till busstationen.. Jag var trött och ville åka hem igen...

Men råkade i förbifarten, se en lampaffär.. Eller det var en inredningsaffär. Men de hade i princip bara lampor...

 

Jag gick in där. Trots att jag kände att det var mäkta obehagligt att gå in i en butik med MASSOR av saker! Och där JAG och personalen skulle vara de enda därinne! .. UPPMÄRKSAMHET.

... Började kolla lite lampor. Sökte specifikt efter "min" lampa.. Gick långsamt mellan hyllorna... Stirrade på lamporna... Fram och tillbaka gick jag..

 

Och till slut frågar den unga kvinnan, ifall jag hittar det jag söker..

Och ja-a... Jag kan ju säga att jag förstår mig själv rätt så... inte alls.

För att i denna situationen, med en ny tjej som jag aldrig har träffat. I en butik med en MASSA saker.. Ja, jag kände mig trygg.. Ja. Relativt iallafall.. Jag menar. Jag är ju fortfarande jag.. Men henne kunde jag svara när hon tilltalade mig.. Till och med med glädje i rösten.. Och utan att gå omkring och hoppas på att hon ska backa undan eller att hon inte ska säga någonting till mig, som kräver svar..

 

Nej. Jag kände mig som "mig".. Som den person som jag är mot andra människor när jag är med Xsambon. Och BARA Xsambon..

Visst. Jag kände att jag inte visste hur jag skulle röra mig. Vart jag skulle titta när hon höll på med min beställning.. Vad hon förväntade sig att jag skulle göra... "Skulle jag kunna gå härifrån nu?" .. "Eller är det någonting hon BEHÖVER av mig innan jag går?" ... "Är vi klara här?" ... Men jag vågade inte fråga.. För att "Borde jag redan veta?" ...

 

Och ja-a.. När jag hade pekat ut lampan som jag ville ha, så visade det sig att hon inte hade den hemma just nu.. Men att hon kunde göra en kundbeställning.. "Ja, men visst. Jag har inte bråttom!" ...

Och så går jag omkring, lite smått osäker och "inte vet", medans hon gör beställningen... Och bra att jag stannade kvar. Det var rätt!

För att sedan behövde hon mitt namn och telefonnummer.. Namnet.. Ja, DET har jag ännu inte hunnit blanda ihop med något annat!

 

... Jag ger henne mitt telefonnummer och lämnar shoppen.. Och efter ungefär TIO meter, tvärvänder jag tillbaka. Då jag kom på att siffrorna jag sa, inte ALLS var mitt telefonnummer! ... Det var mitt GAMLA nummer! Det nummer som jag ABSOLUT inte kunde komma mig att minnas, när jag försökte IGÅR!

 

... Jahapp. Tillbaka in.. "Det blev fel nummer ändå" ... Och så ändrade vi på det... Och jag kunde inte låta bli att rabbla mina båda nummer i huvudet, HELA vägen hem sedan! ... Jag var såå osäker på vilket jag egentligen hade NU, och vilket som var gammalt!

 

Sedan gick jag iallafall tillbaka till busstationen. Osäker och dann.. Då jag hade köpt lampor som jag EGENTLIGEN inte visste om var de rätta för MIG.. "Men det var ju dessa som jag hade TÄNKT köpa" ...

 

Grubbel. Grubbel.. Grubbel.

Kommer hem.. Och då ÄTER jag nog någonting, tror jag... Eller det var nog FÖRE stan, förresten..

Datorn..

 

... Ja-a... Ska man MINNAS det här?

... Ja, jag säger det jag MINNS iallafall.

 

... Jag började istället beställa hem köksfönsterlampan som hon inte tycktes ha i sin butik, på internet.. Och så hittade jag samma lampa som jag precis köpt! Men MYCKET billigare! ... Dock var den utan ljus... Ja, nu kommer jag inte ihåg vad det heter. Men står i inlägget före detta.. Jo, ljuskälla.

... Så kanske var därför.. Lugnade min ångest med det iallafall.. Så räddade jag mig själv från att falla, för TREDJE gången idag! Ett "gardinstången". Två "mobilnumret" ... Och tre "kostnaden" ... Dock med en hel del tung och skärande ångest.. Men den sitter typ i, nuförtiden. Ständigt. Förutom när jag sover eller promenerar :)

 

... Men så kommer jag på att jag skulle ha FÅTT lamporna så mycket tidigare, om jag bara hade gått därifrån och köpt dem på internet istället! .. När hon ändå inte hade dem inne!

.. Och DET, tillsammans med att jag kanske hade betalat onödigt mycket... PLUS alla andra ständiga krasanden! ... Ja... Det blev för mycket..

 

Bestämde mig till slut för att skriva ett mail till mamma.. Ja, enklare än att messa.. För att jag behövde VERKLIGEN dela åtminstone DAGENS med någon! Blir ju en roman, om jag ska ta upp ALLT.. Och ALLT vill jag inte heller att hon vet... Men jag känner väl att jag vill ha någon slags bekräftelse. En lugnande hand, vad gäller lamporna... Nu när allt blir så tungt att bära..

 

Sedan har det blivit lite middag.. Lite funderingar angående 26åringen.. Får väl åka dit på torsdag eller fredag. Så att jag inte sviker henne..

Och så har jag lyssnat på radion.. Kollat blocket hundar...

 

Och.. Ja-a...

 

... Just det! Jag har även räknat ut hur mycket pengar jag har kvar till inredningen. Och skrivit en lista på vad jag ska prioritera nu. Så har jag LITE koll iallafall! Dock svårt ändå... Då alla saker inte kostar lika mycket.. Men men..

 

... Jag har glömt det sista jag skulle skriva... Hade det precis i tankarna.. Men det försvann.. Så var nog inte så viktigt..

 

God natt med er <3

 

Kom på det sista. Så tar det innan jag sparar... Skruvj*veln...

Tänkte att jag skulle skruva fast dessa dekorationer som finns till de svarta gardinstängerna, i köket. Då jag köpte sådana till den stången...

Men då kommer NÄSTA problem och motgång! ... Skruven sitter jättehårt! Inskruvad så den omöjligt kan sättas fast på en gardinstång.. Den ena av dekorationerna, satt skruven halft ute på.. Så att den var lätt att skruva på. Både in och ut... Men inte den andra! Den rörde sig inte en halv MILLIMETER! ... Och skruven bara flagade och blev vass..

 

... Ja. Jag är övertygad.. Det är inte meningen att jag ska inreda.. Men jag fortsätter ändå. Det VET jag redan.