... Jag går igenom en jobbig period. En kris med inslag av glädje och framgångar... Och jag vet inte om jag ska känna mig lättad eller tyngd... Glad eller ledsen... Uppgiven eller hoppfull..

Har svårt att avgöra vad jag känner... Vilken känsla som väger tyngst...

Men det ÄR en jobbig period. En kris... Med inslag av glädje och framgångar...

 

Igår morse...

Ja, om vi börjar med onsdags natt...

Jag tror att det var den natten som jag...

Nej, jag minns inte...

Undrar om det VAR den natten som jag...

 

Äsch. Jag tror inte att jag kommer så långt i DEN tanken.

Men jag vet iallafall att jag somnade väldigt sent på natten. Och att jag sedan vaknade vid fyra på morgonen. Kände mig pigg.. Men nyvaken. Att jag klev upp och drack vatten. För att sedan somna om igen...

 

..Vilket inte hände. Utan istället låg jag kvar till klockan fem. Och klev sedan upp och satte mig vid tv:n.

Med ett leende på läpparna. Och en ovanligt fri och glad känsla inombords. Lätt.. Satt jag där och såg på tv. Den där "Ellen.." vad hon nu heters - show.

 

... Klockan sex fick jag istället för mig att gå på en morgonpromenad... Och så fort jag kom utanför dörren, blev min känsla, om möjligt, ÄNNU lättare, friare och gladare.

Luften var frisk och fuktig. Men långt ifrån tung. Fukten låg fortfarande och vilade mot bilarna, som små droppar... Och jag svär att jag nästan kunde flyga. Lyfte ifrån marken...

Jag kände hur leendet växte på mina läppar. Och utan att ha någon att visa det för, fortsatte jag att le. Utan någon anledning..

Jag kände mig så fri som jag inte har gjort på... Ja, jag vet inte om jag har gjort det förut... Men den känslan går nog alltid att toppa. Liksom känslan av tyngd och dovt mörker...

 

Jag tog mig bara en kort promenad. Då jag trots allt var väldigt trött...

... När jag kom hem igen, började jag kolla efter en matta till vardagsrummet.. Tänkte köpa en shoppingvagn. Nu när jag ska börja handla MAT istället för "dagens mat"... Men jag fastnade i matträsket istället..

Jag hittade en som jag ÄLSKADE! Och nu började den oändliga mätningen av golv. För mattstorlekens skull..

Mäta, mäta... Mäta. Försöka föreställa sig en rund matta på ett fyrkantigt golv. Utan att kunna göra en cirkel i rätt storlek, på golvet...

Stirra. Stirra... Stirra... Sitta på golvet och mäta... Fundera. Fundera.

 

Åt lite choklad från dagen innan.

Ja, för trots mitt proppande den kvällen(kvällen innan), hade jag för ovanlighetens skull, lyckats avböja från ätandet INNAN det var slut! Lite stolthet i det :)

 

... När klockan blev kvart i nio, messade jag mamma och frågade om jag kunde komma tidigare. Då jag hade vaknat vid fyra.. Blir lite långt att vänta tills fyratiden(på eftermiddagen). Då pappa skulle ha hämtat..

Så. Klockan halv tio. Eller om den var kvart i.. gick jag iväg till bussen..

 

Väntade på busstationen...

Nej, nu ljög jag..

Väntade på tågstationen. Då jag klev av DÄR istället. För att vara säker på att hinna med nästa buss..

Väntade LÄNGE.. Ja, eller ungefär tjugo minuter :P

 

Väl hemma hos mina föräldrar...

Ja, tänka efter.. Vad hände då?

Säkert så pratade...

Ja, just det ja. Mamma hade lite saker att göra... Hon skulle fixa med tvätten i tvättstugan...

Men förutom det, så åt vi lunch framför tv:n, mamma och jag. Vi pratade. Småpratade...

 

... Och sedan åkte vi iväg för att besikta hennes bil och handla mat... Ja, mamma skulle handla.. Själv köpte jag bara en liten yoghurt, och en choklad som jag ville att syskonen skulle smaka...

 

... Ja-a. Jag har inte så mycket mer att SÄGA om det, tror jag.

Men jag kan ju säga att HELA den dagen, kände jag en äcklig känsla i magen.. Egentligen i hela kroppen. Det berodde säkert mycket på hur onyttiga saker... Hur mycket SKRÄP jag har ätit på sistone. Och att jag inte hade sovit mer än ett par timmar på natten. Och därför var övertrött..

 

Efter att vi kommit hem igen, åt jag min yoghurt. Och sedan tog vi en promenad. Mamma har en jättebra och lagom lång promenadrunda som hon tydligen går VARJE dag. Och igår blåste det som f*n och rundan kändes JÄTTELÅNG! Ansträngande.

 

Sedan blev det tv för mig. Vid det här laget hade jag börjat bli så trött att, att SITTA upp var en ren utmaning. Jag la mig på soffan. Frös. Och orkade inte prata för fem öre... Ja, jag blev väldigt osocial.. Och när man ligger ner... Ja, man blir ju inte piggare.

 

Pappa kom hem... Ja, vid fyratiden kanske. Och 14åringen hade precis kommit hem när vi kom in efter våran promenad..

Det blev middag. Och sedan.. Ja, undrar om jag inte satte på tv:n igen då...

 

När kloc...

Nej, nu höll jag på att ljuga.. Jag gick och la mig i gästrummet efter middagen. Pappa hade lagt sig och vilat i vardagsrummet. Och för att garantera mig själv att slippa någon som HELST kontakt, valde jag att vila i gästrummet istället..

 

Jag somnade aldrig. Men det VILLE jag ju inte HELLER. Ville gärna kunna sova på natten istället.

... Klockan halv sju... eller liknande, gick vi iallafall iväg, i blåst och kyla... Jag, mamma, pappa och 14åringen. För att titta på majbrasan..

Det var kallt. Och jag såg inte KLOK ut, med regnjacka, och fleecjacka uppdragen över hakan. Och en stor fleeceluva på huvudet..

 

Vi stod och frös ett tag. Hade nog allmänt tråkigt. Och det som skulle komma att bli brasan, var fyra gånger så liten som brasan vi brukade gå till som små...

Vi visste inte när den skulle tändas... Och ja... Vi frös..

Så vi bestämde oss för att gå hem istället. Vi hade ju iallafall varit där :P Och så skulle vi ta en fika och titta på film.

"Men det var ju roligt det där :P"

 

Ja-a.. Det blev fika. Glass. MASSOR! För typ fyra personer... på MIN tallrik!

Och så blev det till att se på film med en längtan efter slutet, från första början... Ja, för MIN del då. Som var såpass trött att jag kunde somna där och då.. Om det inte vore för att jag inte KAN sova framför tv:n.

 

... ÄNTLIGEN slut!

Och min konstiga mage. Jobbiga känsla inombords, gjorde att jag tog lite yoghurt och en banan. Och la mig i sängen och åt.. Innan jag somnade bums. I gästrummet. Det rum som jag har sovit högst tre timmar i. Utspritt på alla gånger jag FÖRSÖKT sova där!

Somnade DIREKT.

 

Vaknade sedan, vid åtta på morgonen. Av att mamma och pappa kom in i köket. Utanför gästrummet...

Åt frukost tillsammans med dem. Men sådär trött och smått osocial. Och direkt jag ätit klart, däckar jag i gästsängen igen. Frysande. Så att jag bara kunde halvsova...

Men det räckte.

När jag kände mig tillräckligt pigg, klädde jag på mig min scarf och fleecejackan. Och så satte jag mig framför tv:n. Klockan var halv tio... Eller om det var halv elva...

 

Sedan blev det lunch..

23åringen kom hem. Och likaså 18åringen... Som jag by the way inte har sett hemma på HUR länge som HELST! ... Jag kommer ju inte så ofta. Och NÄR jag har varit där så har hon oftast det inte.

Så det var trevligt.

 

Klockan tjugo i ett går hon och jag till bussen. Hon skulle till sin kompis. Och jag skulle och handla och sedan åka hem..

Det kändes lite jobbigt att ha sällskap på bussen. Då jag var såå trött. Och inte hade någon lust att lyssna. Eller ORK till en social kravkänsla.. Ville inte hålla igång någon konversation... Eller behöva hålla på några bra svar... Nej, det kändes spänt.

 

Hon klev av. Och jag åkte vidare.

Väl på busstationen, gick jag direkt, med raka raska steg mot affären. Skulle handla mat... Japp. MAT. Och det kändes osäkert och nervöst... "Men nu gällde det!"...

 

Jag hade ont i huvudet... Trötthet. Press. Stress... Jag vet inte. Kanske vädret...

Men faktumet VAR... Jag hade ont i huvudet.. Och kände mig osäker.

... Beslutsångest i affären. Och ALLDELES för många varor. För mycket som man inte orkade titta på eller fundera över. Mycket som man kanske ville ha, men inte orkade ta... För att det blev för mycket i korgen. För mycket att hålla reda på...

 

Men jag tog mig ut därifrån. Med en del varor. Ingen fullbordad handling. Men tror jag fick ihop till iallafall minst en måltid. Det fick räcka...

... På vägen dit, tänke jag "Varför storhandla NU? Bara för att jag ska börja äta MAT... Borde ju kunna fortsätta handla varje dag. Även om det bara är för kompletterings skull" ... Så. Jag får väl handla igen snart. Helt enkelt.

 

Ut därifrån. Och sedan sitta och vänta på busstationen, på att bussen skulle komma...

Hem. Och då blev det att skära grönsaker... Hälla upp lite naturell yoghurt i en skål... Och dippa grönsaker, framför tv:n... GOTT.

Men redan DÅ, började jag känna av pressen... ORKADE jag detta? Denna förändring... Det kändes bara så mäktigt. Så krävande... Rent psykiskt utmattande... Även om jag samtidigt TRIVS...

 

... Kort därefter började helvetet... Eller ja. Det kanske är att ta i... Men nu när jag sitter här. Känner mig flygande uppgiven... Inte riktigt vet vad jag ska tycka om VAD. Och ifall jag ska retirera eller fortsätta kriga. "Hur goda är mina odds?" .. Ja, då vet jag inte om jag ska kalla mitt liv i kaos och framgångar, för helvete eller paradis... Kanske något mitt emellan?

 

... Det blev iallafall tv hela kvällen. Ja, jag satt såpass länge att tv:n för första gången, ville stänga av sig själv idag! ...

Jag lagade mat... Vilket... Ja, det var där någonstans som jag återigen började tvivla. Ja, tvivla sådär på riktigt. Så att jag funderar på att slänga all mat. Bara för att få börja med "dagens mat" igen.. Enkelt. Lätt. Inte alls krävande. Bara skita i allt. Retirera. Ge upp.

Men blotta TANKEN på det, gjorde att jag kände att jag svek mig själv. Jag vill INTE!

 

... Jag tänker inte retirera igen. Jag vill aldrig mer SE "dagens mat". Aldrig mer VIKA för min hjärnas svaghet och mitt hjärtas tyngd. Måste vara modig nu. För att annars. Om jag alltid viker för rädslan och smärtan... Ja, då kommer jag ALDRIG att nå äkta framgång och må bättre! ...

... Och en framgång som jag faktiskt HAR nått... Jag VILL må BÄTTRE!

 

Jag skrev lite i min textsamling. Och sedan satte jag mig framför tv:n igen... Och PROPPADE i mig smörgås! Efter smörgås... Efter smörgås... Och.. Jag mådde bara sämre och sämre...

Trots allt, fast besluten att jag INTE skulle slänga allt och ge upp. Jag skulle KLARA det här! Jag skulle visa mig själv STARK. Och jag skulle kämpa vidare... För att jag KAN.

 

Film...

Och nu bloggandet...

 

... Ja-a...

... God natt med er <3

 

 

... Okej. Jag tänker inte göra NÅGONTING, förrän jag vet hur och känner mig trygg i det.. Just nu har jag bara gjort allt så stort att jag inte orkar med förändringen... TROTS att jag då och då ser fram emot den.

... Men jag får fortsätta som förut sålänge... För att... jag känner att allt bara blir för stort...

 

Men. Dagen idag. Har ju positiva saker att berätta :D

Tung natt... Eller ja. Kväll, egentligen. Igår.. Ni vet. Jag hade ju proppat. Hade inte sovit sedan på morgonen dagen innan...

... Och ja. När jag sedan gick och la mig där någon gång efter bloggningen. Så somnade jag rätt så omgående.. Vad jag minns... OCH. Jag sov mig igenom hela natten! ... Vaknade första gången klockan kvart i tolv... Och jag blev såå glad. Såå lättad... Och jag kände mig såå NÖJD ;D

 

Det var bara så länge sedan jag fick sova bra en hel natt.. Länge sedan jag fick vakna utvilad och kunna kliva upp direkt. Då dagen hade börjat.

Ja, jag började iallafall söka upp vilket företag som skulle leverera min soffa idag.. Letade nummer. Och kollade vilka de var...

Och sedan... RINGDE jag dem! Japp. Självmant. En kvart efter att jag hade vaknat, stod jag frivilligt i telefon med en snubbe som jag inte visste vem han var eller egentligen vad jag skulle säga TILL.. Vad han skulle svara...

 

Ja, men...

Det gick bra. Jag ville ju mest veta ungefär lite mer exakt NÄR de skulle komma idag. För pappas skull.. Och min egen såklart. Så att jag slapp sitta här och oroa mig... Och ville jag veta... Ja, då var jag ju tvungen att fråga... Trots obehag.. Och ovisshet.

.. Och jag blev så glad när jag insåg att jag på något vis VÄXER och blir modigare, ju längre jag tvingas leva i vuxenlivet :)

 

Efter det... Ja, jag tror att jag satt vid datorn en stund, och åt av det som trots allt blev kvar från gårdagen...

Och sedan småstädade jag badrummet. Och småplockade i köket. Vattnade växterna och sådär...

 

Och när jag väl fick för mig att åka in till stan. Då jag kände att alla mina "sysslor" för dagen, var avklarade. Duschad och klar...

Ja, då insåg jag att klockan var för mycket för att jag skulle kunna vara säker på att vara hemma tills sex igen. Då soffan planerades vara här...

 

... Så. Jag drog på mig kläderna och gick ut på en kort promenad istället...

Funderade på att svänga in på affären och köpa något litet att äta. Men då jag inte kände behov av det, hejdade jag mig själv och gick rakt förbi istället. Kändes bra att stå emot. Då det jag köpte, bara hade blivit en del i en upprepning av gårkvällens hetsande...

 

Väl hemma igen... Ja, jag minns inte riktigt. Men satt väl kanske vid datorn igen... Kanske låg jag på sängen en stund... Jag minns inte...

Men jag fick iallafall efter en stund, för mig att gå och köpa en portionsmåltid bland frysvarorna på affären här i byn...

 

Gick iväg... Och precis när jag kommit dit. Står och stirrar bland alternativen, så ringer min telefon. Jag svarar.

Det var pappa. Han undrade vad jag hade tänkt äta idag. Och ifall han skulle stanna någonstans på vägen hit och äta. Eller ifall vi skulle gå på pizzerian här i byn när han kommer...

Och det KUNDE ju bara inte komma mer lägligt! .. Det har hänt så MÅNGA gånger nu de senaste dagarna. Allt bara faller på plats. Som om de hade varit menade att hända.

 

... Ja, men det var ju klart jag ville! ÄNTLIGEN skulle jag få min kebabrulle som jag så länge längtat efter! Jag har bara väntat på att få en anledning. Någon att GÅ med.

... Det enda som kändes lite obehagligt i DETTA fallet, var att gå dit och riskera att det skulle kännas stelt att sitta ensam på en pizzeria tillsammans med pappa...

 

Jag gick bort till pizzerian och stod utanför och väntade på honom...

Och så gick vi in. Jag visste redan vad jag skulle ha. Så beslutsångesten var mig besparad, denna eftermiddag.

Vi åt. Pratade lite då och då... Men kunde likväl sitta tysta emellanåt. Utan att det kändes ALLTFÖR spänt.

 

Och så åkte vi hem till mig. Gick in och lämnade saker. Och sedan ut för att stå och vänta på soffnissen..

Väntade. Väntade och väntade. Mestadels tysta. Men några meningar då och då...

Och... När soffsnubben kom. Det KUNDE inte ha blivit enklare än så! Inte för MIG iallafall :P

... För att snubben var jättetrevlig och fick min största önskan att gå i uppfyllelse, utan att han ens visste vilken det var ;D

 

... Som om det var meningen, började han och pappa, tillsammans bära in soffan. Och jag själv höll bara upp porten till dem :)

Det var såå skönt. Mina största och tyngsta orosmoment har bara lagt sig för mig det senaste. Och SÅ, även idag :)

 

Soffan är på plats. Tv:n likaså. Lägenheten ser ut som ett hem... Och trots mycket kvar att fixa, kan jag nu lägga mig till ro en stund och ta en paus. Jag vill inte fixa någonting mer nu. Inte på ett tag. Nu vill jag bara försöka koppla av och finna lite ordning i livskaoset ett tag...

 

När pappa hade åkt, tryckte jag i mig den sista delen av min kebabrulle. Framför datorn.

Och sedan la jag mig tillrätta på soffan. Och försökte acceptera den och dess placering. Själva soffan... ÄLSKAR den! Perfekt färg och utseende. Passar UTMÄRKT in i rummet! ... Men. Placeringen. Jag vill inte ha den mot väggen. För att då ser jag ut till grannarna. Vilket betyder att DE ser IN till mig. Och det är obehagligt. Så nu har jag soffan lite på sniskan...

 

Men vi får se. Det blir nog bra till slut.

 

... Annars. Jag har försökt planera "nya dagens mat"... Men jag har helt klart övertänkt det och gjort det alldeles för stort. Och flera frågetecken har dykt upp..

Så. Väldigt motvilligt, tänker jag fortsätta ett tag till, med "dagens mat"... Motvilligt, för att jag såg såå FRAM emot att få börja äta tillräckligt och nyttigare...

 

... Men det kommer nog. Jag måste bara veta HUR...

 

På Onsdag, musikföreställning med bland andra, 14åringen på scen...

Men imorgon. BARA vila. Och "dagens mat" såklart =)

 

God natt med er <3

 

 

... Ahh. Jag måste spy. Jag BEHÖVER spy.. Åååh vad jag önskar jag ville spy!

 

... Men jag kanske hinner skriva det här inlägget, innan min dumhet gör att jag måste lägga mig ner igen...

 

... Jag har iallafall beslutat mig för att sluta med "dagens mat". Då jag inte kände att jag fick i mig tillräckligt eller rätt sorts näring...

... Men nu, efter dagens... Ja, dumhet. Så vet jag inte om jag vågar börja med den nya, bättre ätarrutinen som jag har funderat över och sett fram emot idag... DET, och så har jag övertänkt den så mycket nu, att den känns för mäktig för att jag ska orka med att försöka...

 

Men iallafall.. Nu har jag ju en del att berätta.

Gårdagen. Och så dagen idag.

Jag får ju berätta det jag minns. Svårare är ju annat. Så jag tar det viktigaste.

 

... Jag minns iallafall att dagen igår var lång.

Jag åkte som vanligt in till stan för "dagens mat". Handlade det jag skulle ha. Och satte mig sedan på busshållsplatsen och väntade på bussen hem..

Jag åkte hem... Och så gjorde jag någonting som jag inte kommer ihåg.. Satt väl antagligen vid datorn. Tv:n.. Åt och sådär. Kollade mailen. Läste bloggar. Kollade blocket husdjur...

Ja-a.. Fick tiden att gå helt enkelt...

 

Och så la jag mig på sängen... Hade tråkigt. Mådde väl lite halvdant av det... Eller av något annat..

Jag kollade, som vanligt när jag har tråkigt, bussarna in till stan. Bara för att SE om det fanns några möjligheter ifall jag ville åka in en gång till..

 

Det fanns det. "Men varför skulle jag åka in? Vad skulle jag göra där? ... Vad fanns det för anledning?" ... Men så kom den snabba kontrafrågan till mig själv... "Vad fanns det för anledning att sitta hemma?" ...

 

Så jag drog på mig ytterkläderna. Tog en LÅNGsam promenad runt i en omväg till busshållsplatsen. Och hamnade sedan i bussbåset en halvtimme tidigt...

 

... Och så kliver jag på bussen... Börjar min ANDRA resa för dagen, mot stan...

Och "attackerad" blir jag av 14åringen som springer emot mig, bakifrån bussen.. Sätter sig bredvid mig...

Han var glad och framåt. Ett HELT annat intryck än vad jag fick förra gången. Han var pratglad och intresserad...

... Och han bjöd hem mig. Och KUL skulle det bli att överraska mamma och pappa, tyckte vi!

 

Väl i stan... Ja, vi gick till pressbyrån. Jag ville bjuda på glass medans vi väntade på bussen hem till dem... Det ville han också.

Han är så stolt. JAG är så stolt! Över honom! ... Han har nämligen helgjobb på en slags snabbmatsrestaurang eller något liknande ;D Och det känns bara som om alla blir så VUXNA nu! Jag minns ju fortfarande när han var ny och jag var tio. Bytte hans blöjor. Matade honom med flaska. Och bar omkring med honom. Liksom körde honom i vagnen. Hade honom i en stol bak på cykeln...

... Och nu är han snart ikapp mig! Älskade bror =) .. Eller ja. Praktiskt sätt har han ju i vissa saker, kommit LÄNGRE än mig. På den sociala fronten. Och på jobbfronten iallafall :)

 

Så kom vi hem dit. Det blev tv tillsammans med mamma och pappa. Film och sådär. Och lite småprat..

Pappa går och lägger sig. Mamma slänter efter.. Och jag... Ja, jag går också och lägger mig...

Men rummet luktar parfym.. JÄTTEMYCKET. Eller ja. Det var ju vädrat. Men det var ändå för starkt för mitt huvud att orka med...

Det, OCH att jag var stressad inför soffleveransen. NÄR de ska komma... HUR vi ska få in den genom dessa SÅÅ små dörröppningar...

... Och det faktum att jag kände att jag inkräktade på 23åringens liv. Då jag låg i gästrummet där hon dagarna innan hade legat. Hon var bara borta över någon natt nu...

 

Så jag låg på helspänn.. Kunde inte slappna av... Ont i huvudet. Stressad...

Så jag klev upp igen. Bäddade iordning sängen. Klädde på mig den långärmade tröja som jag trots allt klätt av mig... Och gick ut till tv-soffan igen. Slog på tv:n. Sänkte ljudet ordentligt... Och åt lite yoghurt...

Ja, jag var hungrig.. Dagens Mat, ni vet... Har inte varit mätt på flera VECKOR! ... Och att komma hem till föräldrarna blir som en liten paus ifrån det.

 

... Och ja. Där hamnade jag sedan. Jag hade inga planer på att gå och lägga mig igen...

 

... Och så ringer det. Ingen svarar på mammas mobil. För att den ligger här på övervåningen... Och så ringer pappas.. Klockan var runt ett eller två någon gång..

Det var polisen. Lillasyster(skriver inte åldern i detta fall.. Om jag inte råkar, längre ner i inlägget) var väldigt väldigt ledsen, och berusad... Och antingen behövde pappa hämta henne. Eller så skulle de ta in henne sålänge..

 

Ja, pappa klev upp igen. Klädde på sig. Och gjorde sig klar för att åka iväg. På gott humör. Lugn. Stöttande... Ja, så långt ifrån den pappa jag kände som barn, jag kan komma... Nästan. Och det gör mig så glad. Alltid, nuför tiden. Lättad. Att jag nu har den pappa som alla kan önska sig..

.. Som efter en knapptryckning :)

 

... När han nästan skulle till att öppna dörren, så frågar han mig om jag ville följa med. Då han inte visste hurpass full syrran skulle vara... "Jo, okej. Självklart gör jag det!" ...

Men innerst inne var jag väldigt osäker. Jag hade aldrig behövt hantera någon full person förut. Och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Vad som förväntades av mig... Eller hur lillasyster skulle reagera på det jag gjorde eller inte gjorde...

Jag hade aldrig förut utsatts för att se NÅGON av mina syskon berusade så att det tydligt märktes.. "Men kom igen. Hon är ju fortfarande samma lillasyster, oavsett tillstånd. Så det är LUGNT." ...

 

... Jag sa inget till pappa om min osäkerhet. Utan åkte bara snällt med. Och gjorde så gott jag kunde, när vi väl kom fram...

... Men där får det räcka vad gäller det. Vill inte hänga ut för mycket. Ifall att bloggen någon gång skulle komma fram.

Men lite stöttande blev det. Och att lägga i säng..

Sedan gick pappa... Jag TROR, och duschade... Och jag la mig på soffan igen... Spänd och lite orolig. Visste ju FORTFARANDE inte vad jag kunde förvänta mig av hela situationen!

 

... Jag såg på tv... Tv... Tv.

Var vaken när lillasyster kom upp igen vid sextiden... och nu verkade må MYCKET bättre. Hon pratade och skrattade. Och hon berättade för mig vad hon MINDES att hade hänt(och inte mindes)... Och... Ja-a. Det var intressant... Men hur man kan utsätta sig för grav berusning frivilligt.. Nej, det har inte "aldrig någonsin fulla jag" kunnat förstå mig på... För att det VERKAR ju inte särskilt behagligt... Eller FRÄSCHT!

... Men nu hade ju iochförsig lillasyster en historia bakom det hela... Vilket kanske alla har?

 

... Hon gick iallafall och la sig igen, efter en halvtimme ungefär... Och jag fortsatte... att INTE sova.

Stirrade på tv:n... Stirrade. Väntade otåligt men uthålligt på att mamma och pappa skulle kliva upp. Sällskap. Och frukost.

 

Till slut så. Sällskap. Och frukost...

 

Sedan hände det inte så mycket. Jag satte mig vid tv:n en stund till. Lillasyster som nu hade klivit upp, pratade och höll oss underhållna...

Och så blev det lunch.

Mer tv för min del.. Mamma joinade även denna gången, till slut...

Lillasyster blev hämtad av sitt X. Och ja-a...

 

Vid ettiden sedan, lämnade även JAG dem, för att åka in till stan. Skulle köpa "dagens mat", innan bussen hem från stan gick sedan...

Vid det här laget.. Påväg till affären, kom jag på att jag inte skulle äta på samma sätt längre.. Jag ville börja äta soppor. Jag skulle börja köpa rotfrukter, baljväxter och grönsaker. Även frukt och bär. Nötter och fröer... Och ja, vad man nu kan tänka sig. Och så skulle jag göra soppor... Det skulle bli den nya "dagens mat"... Jag tänkte bara att, det kan ju inte vara SÄMRE att leva på BARA frukt och grönt, om man vill ha det enkelt och smärtfritt, än att leva på BARA SKRÄP av samma anledning!

... Kan bli enformigt. Men det är det ju nu också.

 

... Ja, det kändes bra. Och jag såg fram emot det. Men idag skulle bli min sista dag av den gamla "dagens mat". Men på ett mycket friare sätt. Sedan skulle allt förändras... Till det bättre. Det hälsosammare.

 

... Jag kom hem. Började äta det jag hade köpt. Och funderade. Planerade mitt nya ätande. Vad man kunde använda sig av. Vad som fanns inom de olika "grönsakskategorierna" ... Och hur jag skulle lägga upp inköpen av dessa ting... För att det skulle ju bli SVÅRARE än att bara köpa onyttigt skräp som man äter rakt ur förpackningen... Och nu skulle jag dessutom äta tillräckligt MYCKET för min längd!

 

... Tänkte mer och mer. Här jag satt vid datorn. Skrev...

Ja, jag övertänke det. Helt klart.

Allt började så plötsligt kännas så svårt. Osäkert och komplicerat. En massa frågetecken som inte tidigare visat sig, dök upp i mitt huvud, ett efter ett... 

 

... Och ja. Efter att ha proppat för mycket. Känt mig äckligt mätt... och fortsatt proppa...

Ja, jag fortsatte vara pepp på det hela en stund till... Där jag gick på min promenad, för att gå bort den uppsvällda, spända och värkande magen...

Ja, jag var glad. Jag skulle SLIPPA allt det där onyttiga. Och dessa saker skulle ÅTERIGEN få bli sådär speciellt goda... Och JAG. Ja, jag skulle få njuta av SOPPOR varje dag! ... Jag som ÄLSKAR SOPPOR!

 

... Men jag övertänkte det. Tänkte det mer och mer...

Och när jag väl kom in igen, och kände att jag ändå hade lyckats spänna av magen LITE grann under promenadens sista tiondel...

Ja, då FORTSATTE jag fundera, medans jag pressade och pressade... och pressade.

 

... Jag började må illa. Magen fick verkligen inte PLATS med något mer nu... Och nu började jag undra om jag skulle våga chansa på att äta någonting mer ALLS.

Jag menar. Jag hade en rutin i "dagens mat". Den funkade. Jag hade "lagt mig ner" för den. Accepterat den. Och lärt mig med att LEVA med att egentligen inte vara riktigt nöjd...

För att... det funkade. Det var tryggt. Och jag visste vad jag gjorde. Vart jag hade mig själv och allt annat..

 

Jag hade inte haft nästan NÅGRA propparincidenter(hetsätningar)...

Men däremot så var jag ju ständigt hungrig. Och gick bara NER i vikt. Blev trött och orkade inte längre promenera i uppförsbackar. Och trots att mina ben de RUSADE, kom jag MYCKET långsammare framåt än alla andra!

 

Jag ville förändra. Ge mig själv chansen att bli lycklig. Och för att kunna bli LYCKLIG, är jag också tvungen att må BRA. Klara av att ta hand om mig SJÄLV och MITT liv... För att sedan kunna uppnå min dröm med hundar... och kanske även barn... Vilket INGET av dem är något som jag skulle våga nu!

 

... Och det var värt att dippa ner i den här gropen, om det innebar att denna förändring. Satsning i ätandet, kunde ta mig framåt tid nog...

 

Men när jag låg där på sängen. Gungade av oro och hopp om motverkan till att spy... Trots att allt jag VILLE, VAR att just spy. Då magen snart skulle explodera...

Ja, då visste jag inte längre... Om det var värt det.

 

... Men "dagens mat" tänker jag inte HELLER fortsätta med. Visst. Tryggt. Och det funkade... Men nej. Det är inte värt det.

 

... Nu har jag en soffa att hoppas på det bästa med imorgon... Sedan är det onsdagens musikföreställning...

Så får vi hoppas på ingenting för ett tag sedan. VILA.

 

God natt med er <3

 

 

... Nu börjar det äntligen klara upp sig lite.

Soffan är helt betald och snart påväg hem hit. Tv:n är upphängd på väggen.. och vissa av kanalerna har till och med bra mottagning..

Vardagsrumslamporna har ÄNTLIGEN hittat hem hit! ... Och "min" vovve som besvärade mig så mycket för några dagar sedan, har nu försvunnit ifrån blocket... Och då krisen tycks vara över, känns det inte ens ett JOTA jobbigt ;D

 

... Ja, det har varit en lugn dag idag... Klart det funnits jobbiga känslor... men det hör ju till..

Jag tar dagen ifrån början. För att göra det enkelt för mig... Ja, så väl jag kan komma IHÅG iallafal!

 

Igår natt, slutade ändå känslorna rätt så bra... Jag hade ju ångest och kände mig tung och missnöjd, i bloggskrivandets stund igår.. Men sedan satte jag på tv:n igen.. Och fann att kanal 3 hade superbra mottagning utan några ränder alls... Och jag blev bara lugn inombords.

 

Sedan blev det sängen.. Svårt att somna. Och vaknade sedan tidigt på morgonen.. Väldigt tidigt... Vet inte varför. Då jag somnade... Ja, också väldigt tidigt.. på morgonen.

... Klev väl upp runt... Den var nog elva, tror jag.. Då klev jag upp och såg på tv en stund. Då jag inte orkade ligga kvar längre... Vänta på att bussen skulle gå..

 

Klockan fem över tolv... Eller ja. Det var då jag gick. Så lite tidigare än det, fick jag för mig att ta en promenad medans jag väntade på bussen.. Som skulle gå klockan ett.

... Gick ut. Och så när jag går där och precis har kommit på att jag ska gå till trafikplatsen om jag hinner så långt.. Ja, då ringer lampbutiken.. Den butik som jag var till igår och frågade efter min kundbeställning.. Lamporna hade nu kommit. "Ja, men vad bra. Då kommer jag över i eftermiddag" ..

Och. Lättnad.

 

Jag fortsatte gå.. Men rent fysiskt var jag inte heller idag, stark.. Orklös..

Men ja. Jag gick ju långsamt. Så skulle jag inte hinna hela vägen, så fick jag stanna vid nästa busshållsplats.

 

... Så kommer en tjej bakom mig. Går jättefort. Med raska steg.. Och att se henne försvinna längre och längre fram på gatan, fick mig att helt automatiskt och ofrivilligt, öka på mina steg... Vilket kändes väldigt ansträngade i hela kroppen...

Men antar jag blev stressad..

 

När hon väl hade gått såpass långt att jag inte längre såg henne, slappnade jag av en ANING.. Men fortfarande så att jag blev ansträngd...

Och så kom jag fram.. Funderade på vilken buss jag skulle kliva på. Då det gick en in till stan TIDIGARE också..

Och när jag ändå satt där... Ja, jag klev på den istället..

 

Jag hade ett par ärenden. Det första var "dagens mat".. och det andra var lamporna.

Så jag började med "dagens mat". Och då det var en bit att gå till den butiken, så var jag inte SÄKER på att jag skulle hinna med nästa buss hem.. Men det var målet.

 

Och. Ja-a. Det gick bra. Jag fick handlat det jag skulle.. Jag fick mina lampor uthämtade... Och jag hann hela vägen tillbaka till busstationen innan bussen skulle gå.

... OCH. Hem.

 

När jag väl kom hem, började jag min eftermiddag med att äta.. Medans jag satt vid datorn och kollade det vanliga. Mailen. Läste bloggar. Kollade blocket husdjur... Och även lite kläder på BonPrix.

 

... Sedan så minns jag inte riktigt..

Jo. Det var nog nu som jag började packa upp mina lampor... och såg hur himla BRA de passade i mitt fönster! ;D SKITBRA.

Däremot så stötte jag på ett problem.. Sladden var för kort för att nå fram till ett sådant där uttag i väggen... För BÅDA fönstren! ... Men EN... Hmmm. Jag vet inte vad dessa heter. Men en kontakt med en massa sådana uttag i... Jaja. Förstår ni inte vad jag menar, så är det skit samma.

Jag använde iallafall den som förlängning till ena lampan. Men ska byta ut den till en förlängningssladd istället. Och även köpa en till det andra fönstret.

Så nu fungerar iallafall EN av lamporna.. Och jag är såå nöjd!

 

Efter det, blev det lite tv. Ja, trots kvalitén, trivs jag bra med att nu kunna kolla på tv:n och sappa mellan de kanaler som ändå finns.. Trots att det bara är basutbudet.. Men det duger för mig. Iallafall för nu.

 

Och så... Ja, av någon anledning, gick jag till spegeln. Kollade. Ja, vad annars :P

Och så såg jag bara... Ja, det är så konstigt.. Jag har samma ansikte och samma hår IDAG som jag hade igår.. Och förra veckan.. Men idag var jag snygg. Vacker.. Ja, jag var nöjd med hur jag såg ut. Och jag fick bara lust att sminka mig lite. Passa på, liksom... Och denna gången, INTE för att jag var frustrerad eller stressad! Uppgiven. Nej, jag ville bara.

 

Och sedan stängde jag av tv:n. Och gick ut.

Det var härligt väder. Fåglarna kvittrade. Och jag mådde bra. Kände mig lugn och glad.

Jag vet jag sa till mig själv. Där jag gick och lyssnade på musik. Nynnade. Sjöng.. Att det var så SKÖNT att jag nu äntligen har fått komma ur den där KRISEN.. Att jag nu ÄNTLIGEN får känna mig lätt och FRI. För en stund.. Visst det är fortfarande saker pågång.. Och man mår ju inte prima hela tiden.. Men det är ÄNDÅ en sådan SKILLNAD och befrielse när man väl får släppas från en stor kris. En kris som man kanske inte alltid insett att man är inne i, förrän man plötsligt befrias från den.

 

... Jag hamnade i skogen, på ett elljusspår... Och jag bara ÄLSKADE att gå där! Höra fåglarna sjunga. Se den härliga naturen. Solen som sken upp mellan träden. Då den precis börjat gå ner.. Frisk luft... och en BRED stig...

Ja, det var underbart.

 

... Väl hemma igen... Det blev en kopp kaffe, framför sista delen av Jordskott på webben..

Och så upptäckte jag även att jag hade fått en faktura från soffnissarna, med den sista delen av frakten. Så nu är hela soffan betalad. Och vilken dag som helst, har jag en soffa i vardagsrummet! Vilket betyder, paus från inredningen ett tag. Ja, nu ska jag låta mig själv vila en stund. Njuta av sommaren som är påväg. Glass på stan... Ja, det blir nog bra =)

 

Undrar om det ska bli lite tv nu. Eller... Sängen?

... Vilket fall.. God natt med er <3

 

 

Nej. Ska man ta och blogga nu, kanske. Så att man kan göra slut på dagen.

Visst för att det här har varit en lugnare, lite bättre dag. Men denna hundångesten, alltså. Ja-a...

 

Igår natt... Jag minns inte vad jag fastnade i. Eller vad som gjorde att klockan blev så mycket innan jag gick och la mig... Men jag ÄLSKAR det! ÄLSKAR att jag nu har lyckats börja gå och lägga mig senare och då även kliver UPP senare ;)

 

... Men det jag skulle säga var... "Usch!" ..

Jag mådde ju som sagt väldigt dåligt igår kväll.. Hade proppat... Och min mage var FULL av socker! ... Illamående... och rent utav en PROPPAD känsla inombords.. Och så ångesten och oron såklart. Det gamla vanliga.

 

Men jag somnar iallafall.. Tror inte ens att det var lika SVÅRT som tidigare nätter... Men så vaknar jag. Av mig själv. Halv fem på morgonen...

Märker att jag mår illa och magen bubblar. Är orolig. Och det kändes som om allt bara åkte MARATON inuti min mage, och snart tänkte ta vägen UPP!

 

Jag satte mig upp och började försöka andas... Ja, mer. I hopp om att kanske lugna ner magen och slippa spy... Som jag HATAR att göra! En STOR FARHÅGA!

... Men det gick inte över. Och det spelade ingen roll hur jag andades... Jag stapplar iväg till badrummet. Sätter mig på golvet... Och fortsätter, ansträngt andas.. OBEHAGLIGT..

Och då det inte hjälper, sätter jag mig uppgivet på toaletten... Men blir inte lugnare... Stapplar tillbaka in i sovrummet. Sätter mig på det iskalla golvet och önskar att det skulle vara över.. Tar några klunkar vatten.. och ger sedan upp.. Går och lägger mig i sängen igen...

 

Vattnet hjälpte nog trots allt... För att efter en stund, lugnar illamåendet ner sig såpass att jag SLIPPER göra till min andning... och till slut somnar om..

... Och när jag vaknar igen... Minns inte ens när det var.. Men då mådde jag iallafall lite bättre.. Jag hade fortfarande en äcklig "för-mycket-socker-känsla" i magen. Inombords.. Och jag visste, ALDRIG ville jag proppa igen! ... Men så känner jag ju så VARJE gång som jag har proppat... Och gör alltid om samma sak ändå. Så...

 

.. Annars. Dagen idag.

Jag klev väl upp någon gång runt ett, kanske. Och började då städa lite slarvigt. Mina föräldrar skulle ju kanske komma idag. Och då ville jag göra iordning lite...

Drog fram dammsugaren och slarvade igenom golven.. Våttorkade badrumsgolvet.. Finade till lite i köket...

 

... Ja, och sedan satte... Nej, nu höll jag på att ljuga.

Jag gick och la mig igen efter det.. Vilade... Jag kände mig helt SLUT! ... Och hade FORTFARANDE den äckliga känslan inombords!

DET, tillsammans med att jag inte visste OM eller NÄR mamma och pappa skulle komma idag. Så jag kunde inte gå ut.. Inte åka iväg... Ja... Jag kände mig låst...

 

Låst och osäker. Då jag gärna hade velat skriva till mamma och FRÅGA om och när de tänkte komma.. Men jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Och vad jag än hade för idé om det, så kändes det som om det skulle tolkas fel i andra änden...

Jag ville varken att de skulle tro att jag inte ville att de skulle komma eller att jag RÄKNADE med att de skulle komma.. Att de skulle känna sig TVUNGNA! ...

 

Jag satte mig efter en stund, vid datorn... Kollade väl det gamla vanliga... Och när det var gjort, satt jag bara och väntade... Väntade... Och väntade..

Stirrade ut genom fönstret. Stapplade från rum till rum... Kollade mig i spegeln i badrummet... Och så tillbaka till datastolen och mitt fönster...

 

Jag ville gå ut. Det var fint väder ute... Och jag hade såå tråkigt! Dagen var lång. Och ovissheten ifall föräldrarna skulle komma imorgon eller idag... Eller inte alls! Ja, den tog KÅL på mig!

... Så till slut messar jag mamma ändå.. Så får de känna sig pressade eller oönskade. Vilket som nu hände...

Jag skrev "Hej. Tänkte höra efter ifall ni planerar att komma hit idag eller imorgon. Bara så att jag vet" ... Och det kunde då uppfattas som att jag RÄKNAR med att de kommer NÅGON av dagarna.. Eller som att jag UNDRAR ifall de tänkte komma NÅGON av dagarna... Det kan också uppfattas som om jag har andra planer och då kanske helst inte vill att de kommer ALLS(?) ... Ja, eller så behöver jag bara veta.

 

Jag förstår inte riktigt... Nog för att jag är flexibel och alltid säger att de kan komma när de vill. Då jag inte har några tider att passa och då kan hålla mig hemma den tiden... Men jag säger också ALLTID att de ska säga till i förväg, när de tänker komma. Så att jag vet.. Men det går aldrig riktigt fram..

Det känns liksom som om det borde vara en självklarhet att jag ska få veta iallafall några TIMMAR innan de kommer.. Och gärna kanske iallafall vilken DAG, när det finns två att välja på! För att, även om jag kan vara hemma när de än vill komma, så kanske jag vill kunna åka iväg när de INTE ska komma.. Och det går ju inte om de bara skriver innan de åker!

 

... Men ja. Nästa gång får jag väl vara tydligare, och säga att jag vill veta dag och ungefärlig tid, dagen innan. Alla tänker ju inte som jag :)

 

Men de kommer iallafall imorgon, fick jag veta..

Eller jag TROR att det var det jag fick veta iallafall! Men efter mammas svar, blev jag osäker på ifall de kände sig TVUNGNA.. Att de hade RÅKAT lova någonting som de nu inte kommer våga bryta... Men när jag funderade på mitt svar. Ungefär "Okej, men hör av er om ni inte kommer. Eller om det blir ändrade planer"... Ja, då kändes det som om det skulle låta som om jag tänkte åka IVÄG i så fall.. Och att de då skulle tro att jag stannar hemma fastän jag vill iväg...

Så jag skrev inte tillbaka... Bara "Okej, då vet jag" .. Vilket kändes kort... och nästan lite vasst...

 

Klockan var nu ungefär halv tre... och jag hade precis missat bussen in till stan.. Nästa skulle gå klockan fem...

Ångest på det... Dagen kändes lång. Och jag ville bara åka iväg...

Kollade upp trafikplatsen ungefär en halvtimme(promenad) härifrån.. Men därifrån gick en buss "NU" .. Och jag skulle inte hinna gå dit på en minut... *suck* ...

 

Men jag gick ut ändå... Tänkte att jag får väl promenera lite. Få tiden att gå... Och sedan sitta så kort tid som möjligt på busshållsplatsen och vänta..

Men jag orkade inte promenera någon längre runda.. Jag ville hålla mig nära busshållsplatsen...

Och ja. Det blev den korta rundan. Och så hem för att hämta mina hörlurar. Lite musik skulle ju inte sitta fel..

 

Nu var det en timme kvar. Drygt. En timme och en kvart. Och jag började promenera långsamt, långsamt, till busshållsplatsen.. Med musiken i mina öron..

 

En timme och tio minuter.. Ja, ungefär. Innan bussen skulle gå, nådde jag busshållsplatsen... Och nu var det bara att VÄNTA...

 

Det tog lång tid... Lång tid...

Men fastän det tog just lång tid, så mår jag alltid bättre när jag sitter utomhus. Och jag kom att fundera på om jag kanske ALLTID ska gå och sätta mig på busshållsplatsen, istället för att sitta inne vid fönstret eller datorn...

 

Väl i stan. Ja, jag lämnade inte ens busstationen. Jag gick bara in på pressbyrån. Gav mig själv en smäll av beslutsångest, nervositet och stress... När jag skulle försöka välja någonting att äta, fastän jag fortfarande kände mig såpass äcklig, att jag inte var sugen på NÅGONTING..

Men jag valde till slut. Och gick sedan och funderade på det jag hade köpt. Ältade och diskuterade.. Där jag gick och drack mitt kaffe. Njöt.

 

... Ja, det var HÄRLIGT ute idag. Så FRIDFULLT. Så FRISK luft. Och det är något ALLDELES EXTRA med att vara ute i stan om kvällarna och känna doften av SOMMAR i luften. Ja, det doftade sommarkväll. Och alla ljuden påminde mig om grillkvällarna med familjen... En UNDERBART lätt känsla. Och jag fick bara lust att bo i stan. Så att jag kunde ta härliga kvällspromenader om somrarna och andas in den härliga doften och lyssna till alla lugnande ljud av människor och trafik... Det inte inte ALLS samma sak här i byn..

 

... Bussen hem...

Äta framför datorn... Och sedan bara sitta och stirra på skärmen. Ut genom fönstret. Gå mellan kök och vardagsrum. Sovrum och badrum. Kolla mig i spegeln. Riva upp de sår som jag lyckats låta vara, någorlunda under hela dagen...

Jag har funderat hund. Den hund som jag vill köpa.. Funderat. Funderat... Och funderat..

 

Jag har haft ångest för att mina föräldrar ska komma imorgon. Då jag egentligen inte orkar. Inte har lust... Inte vill träffa någon... Människor känns bara så svarta och vassa. Spetsiga, just nu... Det är en känsla jag får... Och jag har inte lust att SE någon. Prata med någon... LYSSNA på någon...

... Men så blir det säkert HELT annorlunda när de KOMMER.. Och säkert inte ALLS jobbigt eller ansträngande...

 

Men hunden är ändå mitt ångest nummer ett, just nu...

 

Så är det.

God natt med er <3

 

 

... Jag vet inte HUR många gånger jag har satt mig på GOLVET eller toalettlocket de senaste dagarna.. Det är liksom där jag hamnar. Ångesten blir för tung.. Jag vill gråta. Men inga tårar finns... Ibland nästan HUGGER det i hjärtat. Det trycker och ilar... Precis som om hjärtat försöker tala om för mig vart kniven ska sitta om det var vägen jag valde att gå...

 

... Jag är HELT klart inne i någon slags kris... Och jag vet inte vilken väg jag ska gå för att hitta rätt.. Samtidigt som jag hela tiden tar mig små små myrsteg framåt... Eller ja. Åt NÅGOT håll iallafall!

 

Men just nu, till kvällen, har allt blivit extra jobbigt. Precis som det ALLTID blir framåt kvällen. Ångesten som bara har försvårat LITE grann under dagens gång, har till kvällen gjort hjärnan tjock av tankar och själen tung till golvet... Och frågetecknen blir bara större och större..

 

... Jag kände mig rätt så hoppfull i morse.. Men att inte veta... Att...

Ja, jag vet inte. Det känns bara tungt... hela alltet...

 

Och nu i skrivandets stund, blev bara allt så tomt i huvudet... Så jag vet varken ut eller in.

Därför börjar jag rabbla dagen nu, så kanske allt klarnar.

 

... ... OM jag orkar.. *suck* ...

 

... Jag önskar jag kunde prata med någon... Men vet inte med VEM. Behöver svar. Behöver en riktning. Vägledning... Jag behöver trygghet. Säkerhet... Jag behöver pepp...

... Ja, och så behöver jag mening och kärlek...

 

Behöver, behöver. Behöver...

 

Jag har iallafall, efter en lång natt, varit i kontakt med...

.. Jag börjar tröttna. Jag vet inte ens vad jag ska kalla henne.. Känns så långt att säga "min kontakt på kommunen" varje gång..

Men henne iallafall.. Och det kändes bra, för en stund. Att läsa hennes peppande ord... Men det DÖR ju så snabbt. Vet inte hur jag ska kunna hålla någon låga ALLS vid liv...

 

Och så har jag iallafall som vanligt, varit i stan en snabbis. Köpt dagens "mat" ... Och sedan väntat på bussen hem igen...

Ätit framför datorn, med en kopp kaffe...

SUTTIT vid datorn. Messat mamma.. Skrivit till soffnissarna(därifrån jag ska köpa soffan)...

 

Jag har kollat blocket. Läst bloggar...

Ja, och så har jag, efter att Boendestöd hade ringt, tagit ett bad.

Och på talan om dem. Kvinnan som ringde, hon kändes jättekonstig. Jag tyckte att det var så extra svårt att hantera samtalet med henne.. Jag som har lite svårt med att prata i telefon.

 

Hennes sätt att prata.. Att konversera. Ja, hon sa någonting. Men verkade helt frånvarande. Som om hon ringde, men samtidigt var upptagen. Höll på med någonting annat...

Och under dessa relativt LÅNGA stunder av tystnad... Ja, jag visste inte om hon väntade på att JAG skulle säga någonting... Eller ifall hon normalt sätt TAR sådär långa pauser under samtal...

 

Obehagligt. Och jag undrade hur det skulle gå att träffa henne... Men "förklarade" även för mig själv att "Det där var ett första intryck. Kanske blir någonting HELT annat när vi sedan träffas". Får väl hoppas.

 

Annars. Ja. Ett bad. Ett långt bad. Vari jag ALDRIG ville kliva upp! Nej, jag ville helst ligga kvar där. Somna.. Ja, och så var det bara...

Det var fridfullt. Ångesten var borta... Och ja, något annat ville jag inte ha...

 

Sedan dess... Ja, meningslöst datahäng. Ett avsnitt av "Unga föräldrar"... Och så sminka mig, i ren frustration. Japp. Nu börjar jag göra mig FIN på grund av frustrationen. Först naglarna.. Och nu smink.

... Men grejen är den, att nu MÅR jag såpass dåligt vissa stunder, att jag gör VAD som helst för att få några SEKUNDER.. En ynka MINUT av någonting att göra. Fokusera mig på...

 

Så kom jag på... Det bara slog mig... och det kändes SJÄLVKLART. JAG ville ha en hund. Det var det enda rätta. Då jag behövde kärlek. Någon att bo med.. Och någonting att göra. Jag behövde någonting som kunde lyfta upp mig och göra vardagen värd att leva...

Och betydde en hund att jag kunde vara LYCKLIG... Ja, då kunde ALLTING annat kvitta.

Då betydde inte praktiken NÅGONTING.. Inte heller det faktum att det blir svårare att träffa föräldrarna... Inte att jag blir låst och inte längre kan dra iväg hit och dit om jag hade velat, på samma sätt som tidigare...

Och skulle mitt val göra mig boendelös någon gång... Ja, det kunde jag riskera. Om jag fick chansen att bli lycklig. Må bra, här och nu..

 

Men nej. Tvivel. Tvivel... Tvivel...

Och bröstet.. HJÄRTAT SKREK. Skriker än.

 

... Imorgon är en dag. I övermorgon en annan... Och på söndag en till... Och så FORTSÄTTER det bara! ... Och jag vet inte hur länge till jag orkar MED min... Mitt eget jag...

 

God natt med er <3

 

 

... God natt med er <3

 

... Nej, jag kanske ska skriva ett LITET inlägg om dagen iallafall.. Ävenom jag känner att varje dag är den andra lik... och att jag har tröttnat på att rabbla samma visa... samma vardag, kväll efter kväll... efter kväll...

 

Det finns liksom ingenting att skriva. Och de senaste dagarna har varit så LÅNGTRÅKIGA.. Innehållit så mycket ÅNGEST och oro, att jag bara har bett till högre makter om att få sova... Önskat mig sömntabletter, då mina dagar är tre timmar långa... Sedan börjar natten igen..

 

Saker går segt. Saker är ovissa... Vet ingenting. Händer ingenting.. VILL allting... Men kommer ingenstans... Kan, men orkar inte...Kan inte... Men önskar jag kunde...

Viljan tryter...

 

... Ja, jag vet inte... Allt känns så komplicerat. Och faktum är att det inte är LIVET i sig, som jag har tappat tilliten till.. Nej, jag tror på livet.. Jag tror på och SER alla goda ting bakom det tunga, som livet kan erbjuda mig... Men jag litar inte på mig själv...

 

Jag har ALDRIG riktigt litat på mig själv.. ALLTID haft dåligt självförtroende... Vilket såklart inte blev BÄTTRE av att även de flesta ANDRA såg ner på mig!

... Men nu de senaste dagarna... Eller låt oss till och med säga, ÅREN! ... Har allt bara blivit så mycket blekare.. Om möjligt så har självförtroendet fått sig en REJÄL smäll av allt som hänt och INTE hänt sedan jag flyttade hemifrån för första gången!

 

... När jag först flyttade, var allt fortfarande möjligt. Trots allt jobbigt som hänt under skolåren.. ALLT var möjligt! Och jag skulle jobba. Jag skulle ha egna husdjur... Ja, flera stycken! Många barn... Och jag skulle bo tillsammans med min mörka, snygga kille, i ett litet sött hus ute på landet...

Och det var inga planer som FÖRSVANN sedan när jag hamnade med min mörka snygga kille i en liten etta med kokvrå och fransk balkong i H*vetets stad.. Nej, inte på säkert två år! Två ÅR av helvete! ...

 

Nej, jag FORTSATTE planera.. FORTSATTE drömma och blicka framåt... Även EFTER att jag hade slutat kämpa.. Gett upp...

 

... Men nu... Nej, jag kan önska... Och jag önskar ganska mycket... Men jag TROR inte... Jag kan inte och VÅGAR inte se framåt... Framtiden FINNS liksom inte.. Då jag varje gång jag FÖRSÖKER föreställa mig framtiden och det goda livet, kommer på alla hinder på vägen.. Det jag aldrig lyckas åstadkomma... Det faktum att livet... men mest jag SJÄLV, sätter krokben för mig innan jag ens hunnit ta det första steget!

 

... Det möjliga är omöjligt...

Och som bilden nedan säger... "Jag skulle kunna dansa på bordet. Men jag ligger i sängen" ... Och DET är det jobbigaste! ... De omöjliga möjligheterna.

 

... Men dagen idag... Och igår.

Jag orkar ju inte tänka EFTER vad som hände igår och rabbla hela DEN dagen.. Men kan ju berätta ungefär.

 

... Jag har börjat ligga i sängen och kolla på serier på mobilen istället... Jag har såklart enligt rutin, varit och handlat min mat för dagen... Vilket är bra i SIG. Då det är den i princip enda händelsen UTANFÖR lägenheten, på hela DAGEN.

Dock så tycker jag att det är jobbigt att jag åker så TIDIGT hemifrån. Då jag blir så tidigt HEMMA igen då.. Men vaknar man vi sju och inte kan somna om... Ja, då blir det bara uppstressande att stanna hemma... Och man bryr sig inte riktigt OM hur stressad man kommer att bli.. Hur DÅLIGT man kommer att må av RESTEN av dagen sedan om man är hemma igen redan vid ELVA!

 

Annars.

Jobbcoach ringde mig igår... Ja, jag BLEV lite förvånad! ... Trodde att vi brukade köra på sms och mail... Men tydligen inte den här gången.

 

Ja, jag svarade. Men kände mig inte särskilt trygg.. Och hade tyckt att ett mail hade fungerat lika bra..

Men nu ser det iallafall ut som så, att hon och jag, tillsammans, ska ut på praktik på måndag och tisdag nästa vecka...

 

Ja, det var väl det!

... Efter det, började jag må väldigt dåligt. Satte mig inne på toalettlocket och bara... visste inte vart jag skulle ta vägen...

... Jag är bara rädd att det ska bli som det BRUKAR bli! Jag ställer mig och stirrar. Paralyserad och vågar inte göra någonting. Och sedan, då jag vill därifrån men inte vill åka med i bilen, så GÅR jag därifrån... Uppgiven och dann... Och visst. Det är väl inga större problem... om jag hade kunnat vägen! Och haft en ANING om hur LÅNGT det är!

 

... Gick och la mig till slut... Svårt att somna...

Och vaknade sedan vid sju imorse... Eller tidigare... Minns inte riktigt. Då jag vaknar så MÅNGA gånger under morgonen.

... Klev iallafall upp vid halv nio. Och gick iväg till bussen. Fullt villigt. Och halvt motvilligt... Ville ju åka mitt på DAGEN idag. Så att jag kan komma HEM senare..

 

Iväg. Handlade det jag skulle äta... En lång och tröttsam promenad dit och tillbaka till busstationen... En promenad under funderingen ifall jag skulle dra ut på tiden och ta nästa buss... Eller om jag skulle raska på och ta den som kommer snart... VILLE ta nästa.. Men mina ben ville raska på... Ja, jag var för stressad för att sakta ner... Vilket resluterade i första bussen.

 

... Väl hemma... Dator. Sängen... Dator. Sängen... Serier i sängen...

... Och så ett mess från mamma, som undrade hur det var och sådär... 

 

Själv har jag rivit upp mina sår, gång på gång på gång... Oroat mig och ältat en det ena, en det andra... Och det är bara så mycket som hänger i luften just nu... Så mycket ovisshet... Och så mycket OGJORT som borde göras men inte orkas med...

 

Min dag är slut efter bussresan, affären och ätandet... Mitt dygn är tre timmar långt... Och... jag vet inte...

 

God natt med er <3

 

 

Eftersom att jag bara vill att den här dagen ska ta slut(har slut på sätt att aktivera mig själv), så bloggar jag nu och går och lägger mig sedan. Får väl försöka stå ut tills jag somnar.

Och så blir det nog en LÅNG dag i stan imorgon. Då jag inte vet hur jag ska få dagen att gå, om jag ska vänta till tolv innan jag åker.. Nog för att jag behöver både städa och diska. Men ingen motivation till det... Bättre sedan när jag... får ett LIV!

 

Ja. Men dagen idag. Ungefär iallafall.

Jag klev upp, efter att ha vaknat av klockan, vid kvart i elva imorse... Skulle med bussen in till stan, 45 minuter senare...

 

Ja. Så. Jag minns inte så mycket. Men jag åkte in iallafall. Handlade det jag skulle ha. Var lite stressad. Då jag skulle med första bussen tillbaka igen. För att slippa vänta i flera timmar på bussen. Vilket inte passade så bra just idag. Då jag är inne i röda veckan...

 

Väl hemma igen... Ja, jag har ju såklart sprungit en del på toaletten.. Men den har för ovanlighetens skull, varit väldigt lugn och odramatiskt denna gången :)

 

... Jag har suttit vid datorn. Och ätit det jag köpt. Småkollat lite på serier på webben. Men saknat koncentration och intresse.

... Jag har varit på ett par promenader i solen. Varav jag på EN av dessa, bestämde mig för att ge hundvakteriet en ny chans.. Eller ny chans. Egentligen. Det låter fel att säga så. För att förra gången jag var hundvakt, gick ju allt bara utmärkt. Dock vet jag inte hur det kommer att gå nu när jag är ENSAM om det. Trots att det var jag, och inte Xsambon, som höll i själva hundvakteriet och besatt den största kärleken för hundarna...

 

... Så det var in igen. Och så börja fila på en bra annons att lägga ut. Gjort.

... Och ja-a.. Nu är det bara att vänta.

 

Jo. Det här med hundvakteriet. Jag känner bara att jag på något sätt vill få in hundarna i mitt liv igen.. Jag DÖR varje gång jag går ut på promenad, av känslan av saknad. Får ALLTID värsta suget efter att skaffa egen hund igen. En kompis att kunna ta med mig och någon att alltid älska. Att titta på. Att krama och prata med...

 

Men då jag känner att jag inte är REDO att skaffa hund, och att inte heller LIVET är redo för en hund på heltid just nu, så känns hundvakt som det rätta stället att börja på... Och att passa på, nu sålänge som jag ÄNDÅ inte kommer ut på praktik.

... Ja, kanske FLYR jag lite, och skjuter problemet med praktik framför mig... Men hundar är ju trots allt något jag brinner för. Och kanske öppnar det på något sätt, mina sociala vägar. Och gör mig tryggare i mig själv...

 

... Det blev en till promenad sedan. Framåt... Ja, om det var sex-eller halvsju-tiden...

En LÅNG promenad. Vilken gjorde mig glad... Ja, jag var nervös och orolig, under promenadens gång. Då vägen var ny.. En lantväg. Och jag visste inte ifall det var en återvändsgränd där längre fram.. Ifall jag skulle vara tvungen att gå tillbaka... Ifall jag skulle hamna på någons tomt... Eller hur LÅNGT jag skulle behöva gå för att ta mig runt eller tillbaka sedan.

 

... Men jag gick och gick och gick.. Jag trodde ALDRIG vägen skulle ta slut. Men det var en mysig väg. Vacker. Och när jag väl kom ut på en bilväg igen, och jag till slut insåg vart jag var... Ja, då kunde jag inte vara annat än glad.

... Vägen var underbar. Rundan lagom lång. Och jag behövde inte vända och gå tillbaka EN ENDA GÅNG.

... Och ett plus.. Jag kunde nästan RULLA in på min gata, när jag kom ut från lantvägen ;P

 

... Jag vet inte exakt. Men det kan väl ha tagit mellan en och en och en halv timme kanske... Men tog inte tid. Så jag ska kolla det noggrannare nästa gång.. Tänkte mig att den vägen ska bli min nya promenadrunda, när jag vill kunna gå lite längre.. Till exempel med hund sedan, om det blir något med det ;)

 

... Och nu till kvällen, har det bara blivit tråk, tråk, tråk... Känner mig rastlös och jag har en orolig, tankspridd känsla i kropp och knopp... Varför jag nu ska bädda ner mig och försöka koppla av.. Blir nog som sagt en LÅNG dag i stan imorgon. Då jag väljer bort den LÅNGA dagen hemma =)

 

God natt med er <3