... Imorse grät jag i halvt panik...

Eller egentligen i ren frustration och hjälplöshet...

Klockan var 10.35 när jag skrev inlägget nedan...

Det var ungefär tre eller fyra gånger så långt. Men tänker inte gå ut med vad frustrationen gällde. Så tog bara med en liten del..

... Ja, det kändes som jordens undergång...

Men egentligen handlade det bara om en sak jag inte kunde förstå mig på. Klura ut hur det fungerade...

... Och det var HEMSK!

... Men nu har jag gett upp med det.

Så det känns bättre.

Jag har varit och handlat. I stort sätt endast onyttigheter... Och nu hoppas jag på att jag inte ska hamna i propp... Alltså börja stressäta... Eller TVÅNGSÄTA.

... Det känns BÄTTRE just nu.

Jag känner mig lättare om hjärtat och mindre ängslig...

Fastän jag låter hjärnan gå i ett... Och FORTFARANDE försöker klura på hur jag ska lägga upp mitt ätande... Och att kunna våga LITA på att...

... Ja, men mest kanske våga TILLÅTA att jag inte kommer att kunna äta PERFEKT. Inte kommer att kunna FÅ ett såpass stabilt upplägg i min kost, som jag ÖNSKAR kunna få...

Och att inte känna att LIVET går under, om jag missar någonting när jag handlar!

... Men det är svårt...

För att. Min hjärna är INSTÄLLD på perfektion. Och något annat, ACCEPTERAS liksom inte... Vilket sätter kraven alldeles för högt för att jag ska kunna slappna av och slippa osäkerhet och ångest.

... Men som sagt. Jag känner mig lugnare för tillfället. TROTS den ständigt jobbande hjärnan.

Och sålänge som jag inte börjar proppa och FÖRSTÖR för mig själv, ska jag nog klara mig relativt bra för IDAG.

Imorgon blir det att tvinga iväg sig själv till affären.

... Min dator brummar mig GALEN.

Så nu ska jag stänga ner den för idag. Och gå och lägga mig framför tv:n...

Jag kan inte tänka...

Men jag kommer knappast kunna sova..

Har ju ett jättebekymmer...

Det är en känsla...

... Men ska jag leva för någon annan, så borde jag väl sträva efter att göra det med minimal smärta.. för MIG?

... Hur länge orkar man LEVA... utan att finna styrkan, tron... och VILJAN? ... MENINGEN..?

Rädslan och hjälplösheten...
BEKYMRET med att inte känna kontroll...

... Jag fortsätter tvångsmässigt, äta en halv matlåda om dagen...

Jag ser inget större hopp för egentligen NÅGONTING...

Och att orka försöka en gång till... När det enda man kan se, är ännu ett brakande...

... Det känns lite...

Ångest.

... Men dock så känns det som om det får vara nog nu...

Har velat dö, fram och tillbaka... i över sju ÅR(!)...

Haft en känsla av att bara LEKA med livet... Göra det SVÅRT för mig själv...

Och jag har bara låtit åren gå... Utan att göra NÅGONTING för att ta mig dit jag vill...

... Så. Det borde vara DAGS nu! VAD jag än får utstå på vägen... VART min slutstation än kommer att VARA..!

... Jag måste CHANSA.

Det borde vara VÄRT det.

... Om jag bara kunde lita på mina egna ORD... när jag SKRIVER dem..

Men jag känner mig svag...

Och jag vet inte hur jag ska lyckas... Hur jag ska orka...

Hur jag ska orka att ÄN en gång satsa på någonting som aldrig fungerat...

Och den här gången, vill jag inte ens säga att "det här blir den sista chansen"...

För att. Det KOMMER det inte att bli.

Jag kommer inte att ge upp. Dö ifrån... Förrän en olycka faller in... eller det är MIN tur att lämna...

... HUR mycket jag än ÖNSKAR det.

... Ska väl ta och äta någonting nu... Antar jag...