... Jag ger upp snart...

Orkar inte med mig själv längre...

Förundrande att jag inte slits itu och exploderar...

... Boendestöd har varit här idag.

Men jag känner mig  förvirrad.

Så, skriver om det ikväll.

...

Jag är inte helt nöjd med att äta något litet om dagen, heller...

Men vill jag dö? ... Eller ännu värre, få bestående men? ... Får jag väl i och för sig ändå. Tar bara lite längre tid...

... Men en dag...

... Nej, det vill jag inte ens skriva... Jag vill ju inte ta mig ur det här...

... Jag känner mig upplöst. Men inte på det sätt som jag önskar...

... Kanske borde börja kolla mig i spegeln varje dag. Le, och säga att jag mår bra. Förklara för mig själv vad jag vill med livet. Och sedan se till att uppfylla det.

Och allt ska vara positivt. Kul... Peppande...

Men då måste jag verkligen vilja...

Och viljan...

Ja-a...

... Jag skriver snarlikt hela tiden, känner jag...

Men det är det enda jag känner just nu. Jag lever i ett kaos till kris...

... Vet inte hur jag ska klara morgondagen. Men skulle det kännas onödigt ohanterbart, kanske jag överväger en extra natt på avdelningen istället...

Men det får mig bara att undra... "Hur ska jag orka med vardagen efter vårdplaneringen, då?" ...

Och allt hade kunnat vara så mycket bättre, om jag bara hade tillåtit det...

Inte enklare. Men bättre...

*Suck*... 

... Nu blir det lite tv. Screw the sleep.