Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Sociala känslor & sammanhang

Av D - 8 december 2016 00:04

... Dilemmat, vad jag ska skriva för rubrik.. -För datum i rubriken. Nu när klockan är över tolv, men jag inte har sovit ännu... "Det är ju fortfarande samma dag"...


...


Imorse. Och även inatt.. -Låg jag och oroligt ältade dessa faktum...

Faktumen med allt som borde och behöver göras härhemma...

Faktumen om de leveranser som borde komma, men inte har kommit...

Faktumen i de saker som förväntas av mig, mest från andra... -Presenter som kanske förväntas men inte blir köpta... -De presenter som jag kanske ändå orkar köpa, men som sedan tynger mig så tungt "Då de kanske tycker att jag har tänkt såå dumt!"...


Och så, städningen... -Jag behöver verkligen städa!

Möblerna är täckta av damm. Golvet fullt av hår...

Och alla ytor... -Dessa är skräpiga och kladdiga...


...


... Efter att ändå ha lyckats somna ifrån känslan av brist på ork, och otillräcklighet...

-Efter att ha bett till högre makter, om att få somna ifrån och aldrig vakna igen...

-Efter att ha legat där i sängen, och blundat hårt medans jag ber högt för mig själv.. -Att jag ska slippa vakna igen. Och att jag bara ska gå upp i rök, så att jag slipper bli hittad...


-Så vaknade jag upp imorse. Tror det var av att mobilen tog emot ett mail...

Jag fick svar ifrån företaget som jag köpte taklampan ifrån, som svarade att den hade skickats i måndags. Och att den borde vara här denna vecka... -Hos mig, alltså.


... Jag satte mig vid tv:n...

Jag hade väldigt svårt att slappa av imorse. Eftersom att jag kände mig så pressad...

-Att det behövde städas, störde mig. -Att disken och skräpet, besudlar min lägenhet. Mitt hem...

Att jag inte skulle orka damma... -Att jag inte kan bjuda hem folk igen, förrän jag har gjort rent...


Och jag kände mig bara så... stressad..!


... Jag gick och köpte godis... -Ja, som vanligt. Men den här gången, här i byn. Då jag ju skulle vara hemma idag...

Jag skulle duscha. Det var det viktigaste! -Och så skulle jag försöka orka diska...


Det blev inte diskat. Men däremot så både duschade jag och svepte igenom golvet med  en torr mopp en slarvis.. -Mellan alla stressade tankar i att jag fortfarande inte vet när jag kan vänta mig mina leveranser!


... Två av leveranserna har jag dock koll på, nu.

Den ena kom brevbäraren med idag. Och den andra har nu anlänt till ett postombud i stan.. -Så att pappa ska hjälpa mig hem med den imorgon.

-Så att. Nu är det bara ett paket som jag väntar på... -Det som helt saknar kommunikation och info!!


... Och så var det, det här med kanalpaketet jag har...

Det företaget är såå dåliga i kontakten! Och det gör mig nervös..!

Jag vet liksom inte om jag vågar lita på någon som inte svarar på mail. Som inte ger någon som helst service... -Hur ska jag veta om de gör vad jag ber dem om i den tjänst som jag köper?!


...


Förövrigt så har jag fått mötet på försäkringskassan imorgon, att bli via mail istället...

Hela natten igår, tills jag somnade, kände jag bara att det inte skulle vara värt det att gå på det där mötet. Då jag inte funkar när jag känner mig otrygg.. -Och det bara skulle bli en envägskommunikation ändå, om vi försökte...

-Så att. När hon mailade och frågade om vi kunde ta det lite tidigare på dagen, sa jag bara att jag inte tycker att det känns värt att ses...

-Så att vi flyttade det till ett skriftligt möte istället.


...


Jag har duschat. Jag har hetsätit...

-Ja, det blev väldigt dumt idag... -Jag tillät mig själv att proppa på godis.. -Med det följande förbudet till att fortsätta köpa godis... -Vi får väl se hur det går!


Och så har jag, de senaste två timmarna, suttit och fört in en massa siffror i en ny budget som jag ska försöka börja med...


...


Och imorgon träffar jag pappa, för att hämta ut mitt paket...

Jag mailar med försäkringskassan...

Och så hoppas jag väl på att få lite leveransinfo om taklampan.

Av D - 5 december 2016 22:26

... Undrar vart jag hade befunnit mig nu.. -Hur mitt liv hade sett ut, varit och kommit att vara.. om jag inte hade blivit född till... "jag"...

Om jag inte hade varit tystlåten. Blyg... Om jag inte hade varit så snäll. Konflikträdd... -Om jag inte alltid hade velat vara till lags. Duktig till varje pris...

-Om jag inte hade varit så... envis...


Undrar vart jag hade befunnit mig nu. Vilken min historia hade varit... Och hur jag hade sett på livet och framtiden...

-Undrar med vilka känslor inombords, jag hade gått.. -Om jag hade blivit född med helt andra egenskaper. Till en helt annan familj... och i en helt annan stad...


Undrar hur livet hade varit... om jag inte hade gjort de val som jag gjorde...


...


Ja, min historia. Den jag är... Den jag föddes till att bli...

Mobbningen. Osäkerheten... Otryggheten i hemmet...

Att känna mindre behov av att umgås... -Att vara ensamvarg. En drömmare...


... Att vara rädd för konflikter. Att alltid vilja göra allt precis som andra vill ha det...

Att vara ständigt orolig att såra... -Orolig att få skäll...


Och att sedan, efter flera intensiva och jobbiga.. -Otrygga skolår.. -Flytta direkt 35 mil bort från alla jag kände... För att bo med en människa som man trodde sig ha en helt underbar framtid med..!

... Jag undrar hur jag hade mått nu, om jag inte hade flyttat dit... Om jag inte hade gett mig iväg för att påbörja ett nytt liv.. -Ett vuxet liv i H*vetets Stad...


...


Jag har fastnat i någonting aggressivt. Ett liv som står stilla och samtidigt sliter sig framåt...

Och hur mycket jag än önskar, orkar jag inte ta tillräcklig kraft för att kunna ta mig ut och vidare...

Jag får inte igång livet... Får inte liv i mig själv. Fart på mina drömmar...


Jag bara är. Jag bara lever...

Lever för att överleva... -Träffar syskon och föräldrar "mest för deras skull"... Men ibland även för att jag har lust.. och "behöver det"...


Jag ältar ständigt. Varje dag, önskar jag...

-Men jag vågar inte tro... Jag ser inte längre någon framtid. Ingenting ifrån det jag har idag...

Och jag känner varje gång som jag tänker efter.. -Att jag har levt färdigt. "Egentligen är jag redo att gå vidare"...


Jag har liksom tröttnat på att sitta fast med armar och midja, i väggen, med gummiband. Samtidigt som jag drar och sliter för att ta mig loss... -Kommer ingenstans...

Jag är trött på att sträcka mig utan att nå...

... Och att leva bara för att inte dö... -För att det är tryggt och välkänt...

-Det känns bara utmattande...


... Och att livet nu känns överväldigande... -Exakt varje gång som jag gör någonting till det! ...

Det är för mycket på en gång. Samtidigt som jag känner att det hela är meningslöst.. "För att jag inte lever!" .. -För att jag inte är lycklig...


... Och ätstörningen...


...


Ja-a...

Men jag får hoppas på...


Nej, ingenting.


...


Idag har jag...

Jag klev upp runt tio eller så, tror jag...


Jag oroar mig rätt så mycket för dessa paket som jag väntar på. Eftersom att jag inte vet när de ska komma. Hur de ska anlända... Och när och hur jag sedan ska få dessa på plats(en taklampa och en fåtölj)...

Och så oroar jag mig över mitt bredband och kanalpaket. Då det ena inte tycks komma på e-faktura, hur mycket jag än försöker! Och det andra måste bytas utbud inom en viss tid..(!), "Men jag vet inte när!"...


Så att jag mailade.


...


Jag åt en sådan där havrekaka till frukost.

Såg på lite tv...


Och sedan bar det av till bussen...


Ja, eller jag tänkte(hade tänkt) åka en timme senare idag. Eftersom att det skulle ge mig lagom mycket tid i stan sedan, för att hinna handla det godis(usch, för godis) jag ville ha och sedan åka hem igen... -Utan att behöva stressa. Och utan att behöva ta "den fulla bussen"...

Men jag tog den tidigare bussen ändå. Då jag inte orkade sitta hemma längre...


... Och väl på busshållsplatsen, stod jag ju och väntade som vanligt...

Bara det att, när bussen väl kom idag.. -Stannade den inte!

... Nej, den åkte bara rakt förbi!

Den såg att jag stod där. Men grejen var att det stod en lastbil där bussen skulle köra in... -Så att...


... En tjej kom iallafall till hållplatsen precis när bussen åkt förbi...

-Hon ringde dem och klagade...

-Jag väntade tills hon var klar. Då jag ville höra hur det skulle lösas... -Och sedan rusade jag iväg till trafikplatsen(ca 30minuters lite drygt, promenad)...


Och som jag rusade!

Det gick fort. Jag gick så att jag fick känningar i både hjärta och lungor(inget allvarligt)... Och att jag hade ätit en liten havrekaka till frukost, gjorde illamåendet mig strängt påmind om..!


... Men jag hann dit, innan den buss som jag tänkte försöka hinna med, gick...

Handlade det jag skulle ha... Vilket blev en liten påse lösviktsgodis...

Jag vågade be om att få koppla mitt bankkort till ett medlemsskap på butiken...

-Väntade på bussen hem. Och klev på "den fulla bussen"...


Ja, idag var den inte full.

Det var inte så många ungdomar som åkte. Vet inte varför. Men jag var bara nöjd..!


...


Väl hemma...

Jag åt godiset så fort som jag kom hem...

Ja, efter att ha... joxat med min hushållsvåg... -Den visade fel... Rätt så väldigt fel! -Vilket gav mig en del ångest. Eftersom att jag använder den varje dag, och har så gjort, väldigt länge!


... Men sedan så åt jag iallafall mitt godis. Till en halv kopp kaffe från imorse...

Såg på tv...


... Det har inte blivit någon diskning idag. Inte heller någon dusch(fastän jag börjar stinka "usch")...


Hungern har varit jobbig...

Jag har bävat inför kommande dagar. Då jag inte trivs med hur jag äter nu. Vad det kräver av mig... Och hur det får mig att känna...

... Och jag är osäker på hur rätt eller fel jag gör...


... Jag kanske får hoppas på att jag tar mig ut på praktik en dag... -Men just nu, känns det minde möjligt än någonsin! Eftersom att den porten verkar(kanske) stängas med både lås och bom!

... Kan ju hoppas på att någon gång bli fri ifrån mig själv, på ett eller annat sätt...

Att kanske någon gång framöver, våga uppnå någon mindre dröm... -Men det är ingenting jag tror på... -Ingenting jag kan se...


...


Förövrigt så har jag kollat lite butikserbjudanden... Men med för lite energi för att kunna gå igenom allt klart...

-Så att nu känner jag mig ofullborad. Tom! Och full med hål i själen..!

Av D - 2 december 2016 22:40

... Nu har jag skapat mig världens röra i köket.

Under några dagar, har disken och skräpet hopat sig på alla tillgängliga ytor, -Torra orangea pölar av kladd och fett, har lagt sig som ojämna ringar på bord och riskbänk...


Och nu har jag stängt dörren in dit. Så att jag kan koppla bort det för en stund. Det stora stöket som skapar stress i mitt sinne. Tyngd i min själ...

Där måste röjas, diskas och torkas. -Innan jag kan göra någonting mer därinne igen..!


...


Igår var jag på möte med JobbChoach och MinKontaktPåKommunen...

Vi skulle, på min begäran, äntligen prata om aktivitet. Och jag skulle få ansöka om aktivitet genom kommunen.. igen. För typ tredje gången eller så.. tror jag...


Men det här är första gången som jag känner att jag står själv på den ena sidan av linjen... Och de på den andra.

Jag förstår vad de säger och hur de tänker... Men samtidigt så vill jag ju bara gå den väg som jag tror mest på. Som känns som mest möjlig... Och som jag tror att kan ta mig dit jag vill, så snabbt och smärtfritt som möjligt...


... Men de håller inte riktigt med mig om vilken väg som är bäst... Och jag kan ju förstå varför. Helt och fullständigt..!

Men det gör ju inte att deras väg känns mer möjlig och rätt för mig!


... Okej, jag ska sluta tala i gåtor.

Deras synvinkel är iallafall att jag inte ska ansöka om en aktivitet igen, förrän jag har fått hjälp från vården. Förrän jag mår såpass bra att jag slipper misslyckas gång på gång. De är oroliga för vad som händer med mig när jag inte lyckas. Och hur dåligt jag mår av det... -Och de är helt övertygade om att jag behöver professionell hjälp innan jag försöker mig ut igen...

Men jag, å andra sidan. Jag känner att jag har haft kontakt med vården såpass många gånger, att jag redan vet att jag snarare går åt fel håll och backar, än börjar må bättre av det.

Och att jag aldrig tidigare har lyckats samarbeta med dem... -Det sinkar mig bara i min kamp...


Jag vet ju inte hur jag mår och vad jag behöver. Jag vet inte hur bra eller dåligt mitt liv är. Vad som fungerar och inte fungerar...

Och att jag ena sekunden, i ena tanken.. -Känner att jag är stark och frisk. Pigg och glad... -För att i nästa, känna att jag rasar samman och varken orkar eller klarar någonting... -Det gör det omöjligt för mig att lyckas ta emot hjälp!


Men däremot, så är det fortfarande möjligt för mig att gång på gång på gång, försöka ta mig över det hinder jag upplever i att ta mig ut på aktivitet. Rädslan, ångesten... och den ständiga känslan av att behöva backa. Springa därifrån.. -Som uppstår.

Jag känner fortfarande att jag har en chans till att känna mening i livet, och kanske bli lycklig... -Lämna ätstörningen lite i bakgrunden och få fokusera rätt för en stund.. -Om jag bara lyckas komma ut i åtminstone några timmar om dagen... (Och i mitt sinne, gärna 15 timmar om dynget! Mest för att kunna fly helt..!)..


... Men det känns ju inte så möjligt, -när de, för det första, redan när jag kommer till mötet, börjar övertala mig om att jag kommer att misslyckas. Och att jag kommer att må sjukt dåligt(inte orden de använde, såklart) av det... -Innan jag ens har fått en till chans!

Visst för att det har gått åt skogen varje gång tidigare. Men vad som händer om jag inte får min ansökan beviljad på grund av deras oro, är ju att de stänger den enda möjligt öppna väg jag kan se..! -Och skulle jag må mindre dåligt av att inte ens få chansen till att lyckas?!


... Och det gjorde det ju inte bättre heller, att jag blir som en stängd bok med hänglås på, varje gång som jag sitter i ett möte. På grund av att jag känner mig pressad mot väggen. Ihopknycklad till ett hårt lerknycke... -Och får känslan av att bara vilja springa iväg..!

... Jag kunde inte svara på mycket. Kunde inte tänka klart... Och även om jag oftast inte har svar på mina egna frågor.. På hur jag ska ta mig dit jag vill(eftersom att jag inte vet vart jag är).. -Så blev det ännu svårare när jag satt där med krökt rygg och blicken fast i golvet, på mötet igår!


...


Jaja. Nog om det.

Jag får ändå känslan av att hon kommer att avslå ansökan...


På torsdag nästa vecka, ska jag på möte med min handläggare på försäkringskassan. Det första mötet.. Eller andra.. -Som jag har haft på över tre år..! Säkert fyra!

Jag ser faktiskt fram emot det, lite grann...


... Jag menar. Jag vill ju ha krav på mig. Jag känner att jag behöver krav på mig.

Och jag har ju svårt att förstå hur jag kan få gå med aktivitetsersättning i flera år, utan att någon försöker skjuta mig rätt. Ställer de krav som gör att jag tids nog kan ta mig ut i arbetslivet!


Jag saknar det.

Jag borde kunna sätta dessa krav på mig själv. Sätta upp mål och ultimatum..

Men jag orkar inte. Jag klarar det inte. Och på grund av rädsla, uppgivenhet och förvirring.. -Gör jag det inte. Jag backar bara.


Men kraven behövs. För att mitt liv står stilla.

Och hellre ett pressat liv i ångest och otrygghet... -Än ett tryggt liv utan krav, där det inte händer någonting!

Hellre ett liv med ultimatum för inkomst... Ett liv där jag håller på att tyna bort på grund av brist på inkomst... -Än ett enkelt liv där jag tar utan att ge.. och dör lika meningslös som jag redan känner mig..!


... Ja, jag vill ha krav. Och jag hoppas att hon kommer med något annat till mig på torsdag, än "vården". För att jag är trött på att få det i ansiktet varje gång som jag vill ha hjälp framåt! Jag vill gå en väg som jag tror på och kan se...


...


Förövrigt.


Det händer mycket just nu, känner jag.

Mycket med syskon och föräldrar. Många sammankomster och umgängen...


Och mycket som förändras. I hemmet.

Saker som jag köper. Paket som ska anlända...


Jag lagar mat... Enkla saker. Men ändå.. -Koka några grönsaker. Pasta... Göra en kaka i mikron...

Det har inte varit så mycket matlagning. Knappt någon alls. Eftersom att jag har levt och lever på godis just nu...

Jag har svårt att ta mig ur det. Eftersom att jag inte orkar med matinköp, planering, matlagning. Jag orkar inte med att förvara maten. Att diska efter matlagning...

Och bara all tankekraft och ångest. Nervositet.. -Som hela den här proceduren innebär...

-Nej. Godis. Kakor... Choklad. -Det är min energikälla, för tillfället!


... Men igår kokade jag grönsaker och gjorde soppa av dessa. Bara två portioner. Som egentligen blev två halva portioner... (min hjärna vill egentligen svälta, just nu)...

Och idag fick jag för mig att testa göra "kött"bullar av kikärtor.

Utan recept, körde jag ihop en smet. Glömde kryddor och salt... -Och försökte få till dem...


Tre olika sätt, blev köttbullarna tillagade på. Och inombords och ut i hela kroppen, var jag stressad och på helspänn...

Men jag smakade två av dem. Bullarna blev i två olika utföranden och strukturer.. Så att jag smakade en av varje sort... -Och trots olika strukturer och kryddningar, smakade båda underbart!


... Nöjd.

Men nu är jag dock uppstressad och speedad inombords. Då jag har förvarat dessa... -Och förvaring... Det gör att jag inte kan slappna av! ... Inte förrän stressen och "nyheten" har lagt sig!


...


Idag har jag varit hemma. Är nämligen inne i RödaVeckan nu. Och hade ingen ork eller ro till att lämna hemmet idag. Eftersom att jag ofta blöder väldigt rikligt.. Och toalettbesök varannan timme, blir ju svåra...


Jag har suttit vid tv:n...

Suttit vid tv:n... Suttit vid tv:n, tv:n, tv:n...


Och så har jag gjort de där kikärtsbullarna...

Och ätit lite grann...

Ätit egentligen mer än vad jag känner att jag borde. Men ändå inte för mycket...


... Och så har jag känt mig tung på grund av paketen jag väntar... Paketen som bara blir fler för att jag inte kan sluta beställa... -Fastän jag redan känner mig överväldigad av allt som händer! Allt jag får att hända.. -Alla förändringar jag gör...


Och så har jag såklart funderat lite grann över den där aktiviteten som jag hoppas att jag blir beviljad... "Kanske funkar det den här gången"... -Då vore det ju dumt om jag inte ens fick chansen...

Av D - 20 november 2016 00:16

... Nervositet. Oro...

Sådär så att det gnager och stör...

Skuldkänslor. Rädd att svika... -En samtidig känsla av att göra någonting som man egentligen inte vill... -Eller kanske ens borde..!

... Och en totalt dränerad psykiskt energi...


...


Idag vaknade jag efter en natt av sömn. Dock med oroliga drömmar... Men ändå utvilad...

Jag klev upp till syster, som redan hade vaknat där hon låg och trängdes i en liten tvåsitssoffa...

Vi åt frukost. Fortsatte se på den serie som vi hade börjat på igår...

... Och sedan tog vi första passande buss in till stan...


... I stan så gick vi först omkring lite...

Småtittade i affärer. Men från min sida, ändå rätt så ointressant. Då jag har svårt för att gå i affärer... -Alldeles för många grejer på liten plats... För mycket för att kunna urskilja det ena från det andra... Och alldeles för många saker för att i vilket fall, kunna välja ut någonting intressant... -Utan att få en smocka av Herr Beslutsångest...


... Men trots det, kunde vi lugnt och sansat, gå och strosa bland hyllorna...

Och sedan, sådär vi lunchtid.. -Försöka hitta ett fik att gå och sätta oss på...

Vilket var lättare tänkt än gjort!


...


Det stör mig lite(eller mycket!)...

Min syster. 28åringen...

-Jag tror att jag har varit för snäll. Ställt upp för mycket... Och krävt alldeles för lite tillbaka!

För att hon har börjat förvänta sig saker. Hon frågar inte ens längre. Utan.. -Igår på affären, drog hon ner en massa godis ifrån hyllorna, rakt ner i kundkorgen... -Fastän hon visste att det var jag som skulle åka på att betala allt(eftersom att det är underförstått att hon inte gör det)...

Några dagar tidigare, hade hon planer och önskemål om att vi både skulle gå på bio och äta på fik... -Fastän det även här, är jag som får betala "då hon inte har råd"...


... Och idag plockade hon åt sig, utan att höra så att det var okej och jag hade råd) två bakverk på fiket...

-Tjatade sedan hela kvällen, om den där kappan som hon ville ha "men ju inte har råd med"... Man hörde hur hon riktigt hoppades på att jag tids nog skulle säga att "ja men jag kan köpa den till dig"...

... Visst. Jag hade tänkt köpa den i present. Men det kändes ju inte lika kul efter denna helgen. Då hon återigen har fått mig att känna mig som hennes fritidskassa... -Jag har råd... Men det är ju för att jag inte annars spenderar... Jag menar... Såå mycket pengar får jag inte in i månaden..!


...


Jaja...

Vi hittade iallafall ett fik, till slut... -När det väl blev tommare på folk... Men då hade jag redan blivit väldigt osocial, trött och tråkig... -Kunde inte riktigt svara på tilltal... -Vilket i och för sig, började redan på bussresan dit...


Jag kände mig ju lite tråkig. Lite sådär skyldig. Eftersom att jag ville "vara där" för min syster... Och inte bara vara där...


... Vi åt vår fika... Och sedan tog vi en buss tillaka hem hit igen...


Väl hemma, har det blivit mer serier...

Och sedan så lagade vi mat. ChilliConCarne.. -Tillsammans...

Den blev jättegod. Riktigt lyckad.


... Det blev en promenad i mörkret. Ganska trygga... Men ändå lite halvt paranoida... Vilket jag alltid blir.. -För att det ska hoppa fram vilda djur mitti vägen eller ute på ängen..!

Tycker inte alls om oförutsägbara saker som jag inte kan kontrollera..!


...


Sedan. Nu till kvällen...

Eftersom att syster är rätt så oeftertänksam... och inte riktigt är lika orolig och spänd(för samma saker) som jag är.. -Blir jag lite extra orolig för mina möbler när hon är här...

Och helt plötsligt, när vi sitter där och äter, blir jag orolig och paranoid över mitt vardagsrumsbord...

-Alla möbler som jag har köpt, har kostat mig runt 5000:ingen styck... Och alla saker som jag har i lägenheten, som jag har köpt själv, kommer jag aldrig att vilja(eller orka) byta ut eller "uppdatera"... -Eftersom att förändringar i hur det ser ut hemma.. Hur gardiner hänger... Hur bord står... -Och så vidare.. -Är väldigt jobbiga och ansträngande...


... Men så fick jag iallafall för mig att det hade stänkt upp sockrig kolsyra på mitt bord. Eftersom att jag bara hade lagt vaxduken över större delen av bordets mitt...

Jag lät min ångest hållas, ganska länge. Men till slut orkade jag bara inte med gnagandet i själen och sinnet.. -Så att jag tog bort alla saker från bordet.. -Och för första gången sedan bordet köptes, vågade jag ta en fuktig ren trasa.. och torka det...


Men så kom nästa ångest.

Jag lät bordet stå i ett par minuter. För att inte riskera att stänga in fukt mellan duken och bordet... -Men efter att vi hade lagt på duken igen.. -Den här gången, över hela bordet.. -Fick jag bara för mig att det det skulle bli fuktmärken under duken, där nu sakerna stod och pressade in fukt i bordet...


Det gnagde och gnagde. Och jag fortsatte stirra på den där duken.. -Önskade att jag kunde se igenom den. Så att jag kunde försäkra mig om att det inte hade tagit skada...

... Men jag höll ut... Lät det gnaga... -Tills... "Nej, jag måste ta bort duken igen(och alla saker)... För att jag klarar inte av att slappna av annars.. -Om jag inte vet"...


... Men bordet verkade okej...

Och nu, ett par YatzyOmgångar senare.. -Har jag gått och lagt mig för att sova...

Eller ja. Jag har satt mig på sängen. Bloggar...

-Nu ska jag gå och borsta tänderna... Och sedan försöka sova en stund...


God natt med er <3

Av D - 19 november 2016 00:22

... Jag hade bestämt mig för att sluta köpa godis...

Jag hade bestämt mig för att bara köpa ekologiskt...

Jag hade bestämt mig för att undvika onödiga tillsatser, tillsatt salt och sötning...

... Och för att undvika hetsätande eller överätande, behöver jag även äta vid speciella tider...


... Men allt spricker när syrran kommer över...

Hela den här dagen har spruckit helt, vad gäller både vad jag köper, vad och hur mycket jag äter...

Det har blivit en massa godis. Först inget att äta alls, på halva dagen. Och sedan en hel del till kvällen... -Så att jag mår illa!


Det jag har köpt, har varken varit ekologiskt eller egentligt bra och nyttigt...

Och jag känner bara ingen stabilitet alls...


Jag har ju så svårt att säga nej. Att behöva känna att jag inte ställer upp. Sviker...

Så att.. Vill hon att vi(jag) köper godis, är det vad jag köper... Och eftersom att det är jag som står för allt vi äter, kände jag inte att jag ville slå till på extra dyra varor... -Så att det blev billiga märken. Icke ekologiska...


... Men från och med nu, tänker jag inte spela på mitt eget mående... Min egen hälsa.. -För någon annans skull...

Utan känner jag att jag behöver avstå godis och andra godsaker, måste jag göra det även när hon ska komma... Godis får hon äta hemma!


...


Ja-a... Dagen idag.

Vaknade imorse, efter att faktiskt ha fått sovit lite grann...

Klev upp. Satte mig vid tv:n... och åt frukost...


Sedan, när klockan blev runt halv elva.. -Gick jag hemifrån. Iväg till bussen...

Träffade 28åringen. Gick ut med henne och hennes hundar, i regnet...

In och se på hennes nya lägenhet. Se på tv... Och så småningom äta...


Iväg till affären en vända. Handla det vi skulle ha i helgen...

Mer tv. Syrran packade lite saker... Jag sysselsatte mig med att inte bry mig om hundarna, och kel med katterna...

Ja, jag älskar hundar. Men samtidigt vill jag inte ha överlyckliga och hetsiga hundar på mig. Utan hälsa på dem när de ligger lugna... -Katterna däremot. De är klappvänliga och sprallar inte upp i lek så fort som man rör vid dem...


... Vi blev hemskjutsade av 28åringens sambo... Och sedan dess har vi sett på mer tv. Serier... Och ätit godis...

Och nu ska jag väl, trots ångest och ett lätt illamående.. -Försöka sova. Vila lite...

Så får vi se om det känns bättre imorgon...


God natt med er <3

Av D - 17 november 2016 19:56

... Jag är överväldigad av livet det självt...

Och eftersom att jag inte  ser allt i svart mörker, fortsätter jag ändå att föra in mer och mer i livet. Mer och mer i vardagen... Mer och mer, socialt... Och mer och mer i lägenheten...

Fortsätter tänka framåt. Hoppas och drömma...

Jag fortsätter tvångsmässigt krampa mig fast vid ätandet. Vid svälten, och vid att till slut lyckas äta både hälsosamt, varierat, och lagom mycket...


... Det ligger mycket tyngd i kontakten med syskonen. Tyngd i att ha planerat att träffa dem... Mycket tyngd i de sociala sammankomsterna därframme runt jul och nyår...

Det ligger mycket tyngd i taklampan, vardagsrumsmattan och fåtöljen som jag har köpt hem...

Mycket tyngd i att ha planer på att börja simma och gymma...

Det ligger också mycket tyngd i att nu ha ett busskort på 30dagar, som sträcker sig i hela länet...

Mycket tyngd i att jag inte kommer ut på aktivitet...

Det ligger också mycket tyngd i att vardagssysslorna inte orkas med... Och att, att få saker att funka, är för psykiskt ansträngande för att orkas med...


... Och allt är bara för mäktigt. För rörigt...

-Men jag fortsätter. För att det är vad livet innebär...


...


Den senaste tiden har bestått i social osäkerhet och skuldkänslor. En känsla av att vara ivägen... Att alltid göra fel... Och extra svårigheter i att förstå vad andra tycker och tänker. Känner...

Den har också bestått i mycket kontakt.. -Allra främst genom sms, med mina syskon...

Många syskon som vill träffas och umgås framöver. Vilket får mig att känna att jag har alldeles för många syskon..!


Den har bestått i tankar kring praktik. Kring träning och simning... Kring aktivitet och mat...

Hur man bör äta. Vad man bör undvika... Nyckelhål och KRAV. Proteiner och fetter. Kolhydrater och socker...


...


Idag har jag, efter en natt utan sömn.. -Varit hos mamma och pappa...

Jag åkte tidigt imorse. För att de, trots mina känslor av att vara ivägen och kräva för mycket.. -Skulle hjälpa mig att hämta hem min vardagsrumsmatta från DHL.


De ville komma iväg tidigt.

Så att jag tog bussen hemifrån redan vid halv åtta på morgonen. Vilket ändå var ganska skönt. Eftersom att jag ändå inte kunnat sova något inatt...


Det blev fika när jag kom dit. En knäckemacka och en kopp kaffe...

Sedan åkte pappa och jag iväg. Då mamma kände sig för stressad i allt hon själv behövde få gjort, för att vilja följa med...


Halvvägs till DHL, börjar pappas bil krångla. Läcka kylarvätska...

Så att vi får vända hem igen...

Innerlig osäkerhet och skuldkänslor från min sida. "Borde vi skjuta upp det?"... Men pappa försäkrade mig om att han ändå skulle ha åkt in "för att handla" och att detta hade hänt för honom ändå...


Jag kunde dock ändå inte riktigt slappna av, när jag kände att jag tog upp en hel dag av deras lediga vecka "när de egentligen inte hann"...


... Vi åkte in till stan. Pratade med mekanikern...

Och sedan tillbaka hem igen...

Vänta in mamma, som hade åkt in till stan själv i egna ärenden... Och tog sedan en lunch, innan vi gjorde ett nytt försök till DHL.


Den här gången tog vi oss enda fram...

Den jättestora mattan gick precis in i bilen. Och efter att pappa hade varit in på Bauhaus, åkte vi tillbaka hem...


Hela hemresan, satt jag och önskade att pappa kunde föreslå att jag kunde lämna mattan hemma hos dem ett tag, och istället ta bussen hem... -För att jag orkade egentligen verkligen inte ha mattan härhemma idag. Jag orkade inte föra in någonting nytt i lägenheten. Inte se mattan ligga där. Ha den ständiga påminnelsen om att jag måste lägga den på plats...

Jag orkade inte heller med den psykiska eller känslomässiga påfrestningen av att ha tillfört någonting såpass märkbart och nytt till mitt hem... -Inte idag...

Idag ville jag bara koppla av. Livet är för övermäktigt just nu. Och jag önskar bara att det kunde stanna upp för ett tag... Sluta hända...


Men det kom aldrig något sådant förslag. Och lika bra var väl det.

För att nu är jag hemma. Mattan ligger fortfarande ihoprullad och inplastad på hallgolvet... Och jag bryr mig inte om den mer nu, än vad jag gjorde innan jag hade köpt den. Den får bero ett tag, helt enkelt...


...


... Dock så kontaktade jag 28åringen idag... Eftersom att jag har ett busskort som räcker i hela länet, nu... Och då känner jag att jag ju måste utnyttja det...

Därför funderade jag på att börja åka hem till vår barndomsstad... Där 28åringen bor...


Jag messade henne. -Sa att jag tänkte åka till staden imorgon. Och undrade om hon ville ses då...

Och det ena blev till det andra... "Funderar du på om jag ska följa med dig hem och sova över hela helgen då?"... "Nej, det är det du som gör"... -Sa jag inte. Men jag tänkte det...


*Suck*...

Egentligen hade jag inte tänkt det. Inte redan denna helgen. För att jag känner mig redan stressad som det är...

Men samtidigt tror jag att det kan vara bra att bryta av från vardagen lite. Och träffa syskon... Likadant som jag tycker att det är bra att ta bussen till lite olika städer, fastän jag inte har något där att göra.. -För att komma ut lite...

... Men bådadera känns egentligen lika jobbiga. Tunga...


Det jag känner är väl... -Maten...

"Hur blir det med ätandet?".. Jag har ju ingenting hemma... Skåpen är näst intill tomma. Bokstavligt..! ... Och onyttigheter och fabrikat, ska jag ju inte köpa längre... Det som går att undvika... "Men hur kommer det att bli med det?"...


...


Jaja, vi får se. Men nu ska jag försöka koppla av och förhoppningsvis bli tillräckligt lugn i sinnet för att kunna sova sedan.

God natt med er <3


 

Av D - 6 november 2016 06:06

... Nej, paranoian slog till igen...

Jag har inte kunnat sova. Och de korta stunder jag "flugit iväg", har jag drömt mardrömmar. Sett jobbiga bilder framför mig. Scenarion...


Och jag kan bara inte koppla av...


I skrivandets stund, vet jag inte hur jag någonsin ska kunna lämna lägenheten igen. Ut i otryggheten... Ut dit där folk kan känna igen mig... Tvinga mig till saker jag inte vill... Ta kontrollen ifrån mig... Och utsätta mig för fara, rädsla och smärta... Fysisk smärta. Den psykiska klarar jag av...


Och det känns som att det lilla att "bli igenkänd" från internet, är mycket(mycket) jobbigare än att ha vandrat i staden hundra gånger och bli igenkänd därför! Det känns som att jag är mer utsatt nu...


... Jag visste ju att jag skulle tycka att det var läskigt. Det är ju därför som jag inte har vågat satsa tidigare...

Jag menar. Internetdejting. Läskigt. Ibland farligt...

Men jag vet ju även med mig att jag inte vågar ha kontakt med folk i den verkliga världen... Därute! Eftersom att jag känner mig så otrygg och inte litar på någon...

... Jag visste bara inte att jag skulle reagera såhär starkt. Att det skulle bli såhär himla jobbigt...


...


Det värsta just nu, är skadan som redan är skedd...

Att några ifrån staden, redan har sett bilder på mig. Att de redan vet min ålder.. Vet att jag finns... Och att jag söker... Kanske till och med att jag är "ett lätt offer"...


Jag har redan pausat mitt konto en gång. Satt igång det igen. Då supporten sa att det skulle gå att radera viss info.. eller "göra den helt anonym"... Vilket jag inte, hur mycket jag än letar, hittar att man faktiskt kan göra..!

Vilket gör att jag känner mig ännu mer otrygg!

De sa att de kunde pausa mitt konto igen, efter att jag har anonymiserat uppgifterna.. om jag vill... Men eftersom att jag inte ens klarar av att varken ta bort dem eller göra dem anonyma.. -Utan det enda alternativet jag hittar, är att ändra dem ifrån det ena till det andra(vilket blir att ljuga, i så fall), vet jag inte hur jag ska bära mig åt... för att känna mig trygg!


... Jag har redan tagit bort och lagt till bilder, några gånger om... Ångrat mig fram och tillbaka.

Vilket förvirrar mig själv... Och då ger mig känslan av att förvirra även andra..! -"Vilket kanske får dem att minnas mig ännu mer!"... De få jag har haft kontakt med... Och kanske också de som varit inne på min profil...


... Jag bryr mig inte om alla andra städer. Bara de närmaste. Och allra helst den här!

För att det här här jag känner mig otrygg. Det är här jag kan bli sedd. Igenkänd... Påhoppad... Eller bara inträngd i ett hörn.. Fysiskt som enbart emotionellt.


...


Jag hoppas ju att de ska hjälpa mig redan imorgon, att få bort den info om mig själv, som får mig att må såå dåligt. Så att jag sedan kan vänta och hoppas på det bästa, tills mitt konto avregistreras och försvinner...


Inte för att jag vet om jag, vare sig det, kommer att våga mig ut och känna mig trygg igen...

Jag tycker inte om vårt samhälle. Och hade jag inte haft mina syskon och föräldrar, hade jag bara velat fly från det nu... Jag har ingenting i mitt eget liv, att egentligen stanna kvar för... Och hur omvärlden ser ut. Vad människor utsätter varandra för... -Det är verkligen inte värt att stanna kvar för!


... Men min familj...

Ja, de finns här. Och jag kan inte lämna dem...

Vilket smärtar mig såå, nu! För att.. Kan jag inte lämna lägenheten... Hur kommer de(eller jag! Skulden..) att känna när jag avvisar dem gång på gång?! ...


... Och hur det blir med praktik...

Ja, jag visste att något skulle hinna ställa sig ivägen..! Visste bara inte att det skulle vara detta!

Jag trodde att det skulle vara det gamla vanliga bara. Det som alltid stoppar mig!


...


Ja, jag vet inte...

"Ta mig från livet och låt mig vila. Sova... Jag vill inte vara med längre.. Orkar inte vara rädd"...


Jag vet att det är paranoia. Att det mesta jag är rädd för och "inte klarar av", bara är hinder som jag inbillar mig och själv sätter upp...

Men om man bortser ifrån min vardagliga kamp i livet.. -Kan den här paranoian om onda människor runt omkring mig, och vad jag nu har utsatt mig själv för.. -Vara helt sann och befogad!


...


Ja, jag ska inte sova något mer nu...

Nu blir det tv...

Så får vi se hur jag överlever eller överkommer detta..! Just nu känns det väldigt omöjligt... Är såå... ängslig...

Av D - 6 november 2016 01:23

... Ja, jag har ju börjat nätdejta. Om man nu kan kalla det så redan nu..

Och jag skulle ljuga om jag påstod att jag mår bra av det...


Ja, jag känner mig bara så rädd...

Den slog mig som en knytnäve i ansiktet, paranojjan... Och jag kände att jag hade gjort ett stort misstag, som "utsatt mig själv för denna jättestora risk!"...

Jag trodde att alla visste vem jag var. Att någon av alla dessa människor skulle vilja mig ont... Och att det, vilken dag som helst nu, skulle knackas på dörren... Kanske till och med bankas och slås!


Och jag behövde bara ta bort all info. Avsluta medlemsskapet -"Nu, nu, nu!"...

För att "nu känner jag mig så paranoid, att jag inte vet om jag vill lämna lägenheten"...


... Idag grät jag. Grät i panik...

Jag hade, sedan imorse, funderat lite fram och tillbaka på det här med att börja dejta. Att våga satsa. Och ifall det skulle vara mig positivt eller inte. Och i vissa andetag, kändes det som om jag borde. Att jag inte kan gå omkring rädd för mina medmänniskor. Jag menar. Alla jag möter. På webben likt ute på stan.. -Alla kan bära på mörka och skadliga sidor... Men vem som helst kan också vara min medicin för resten av livet.


... Men jag kom fram till att jag inte var redo. Ine är redo. Och att jag även om några år, kan ta upp dejtingen igen om jag vill.. "När jag mår bättre. Känner mig tryggare"...


... Dock så gick det enbart att pausa sitt konto. Och infon som jag inte längre vågade visa, kunde fortfarande bli sedd av de medlemmar som på något sätt, varit i kontakt med min profil...


... Och ja-a...

Rädslan. Hjälplösheten... Och att jag inte fann kontroll i situationen...

Jag orkade bara inte mer..!


... Men när timmarna gick, och jag inte fick svar från kundtjänst som sagt att man kan radera den infon innan man avslutar kontot(vilket jag inte kunde hitta att det gick), började jag åter kolla omkring på dejtingsajten...

Ja, efter att jag hade suttit på golvet och störtgråtit i några minuter...


... Och nu...

Ja. Jag känner mig otrygg. Det gör jag...

Allra helst för de killar som kontaktar mig, som bor i samma stad som jag gör...

Där kan vi snacka paranojja!

Jag är orolig och rädd att de ska känna igen mig eller leta upp mig.. -Utan att jag själv vill ha kontakt med dem. Rädd för att de ska vara sådana där kontrollfreaks...


... Och så finns det en kille här i stan, som pushar på väldigt mycket! Och det brer ju på min oro och paranojja ännu mer, såklart!

Jag menar. Han lämnar mig inte ifred. Och han vill redan nu. Efter bara två dagar, träffas imorgon! Och när jag avböjer och uttrycker att jag inte tänker träffa ett spöke. UTan behöver tid att lära känna lite vem han är först.. -Då börjar han använda utropstecken..!


Jag vill inte träffa honom. Och jag tänker inte träffa honom!

Man vinner ingen genom att visa att man inte respekterar dennes känslor och gränser!


... Jag hoppas att han ger sig.

Och kanske bestämmer jag mig för att vänta lite med dejtingen...

Jag vill känna mig trygg och stark...


Det är bara det att... jag även vill vara lycklig...


...


För övrigt, så har jag... ätit idag.

Ja, det är typ det jag har gjort. Ätit och sett på tv.


Däremot så hetsäter jag inte för tillfället.

Just nu äter jag alldeles för lite egentligen. Men jag tänker att det nog inte gör så mycket just nu. Då jag ju hetsätit under så lång period nu...

Det viktigaste är ju att jag inte äter för lite nu på grund av ett svälttänk. Utan på grund av att det är vad jag orkar med och klarar av just nu... Jag orkar helt enkelt inte tänka och planera. Orkar inte laga mat eller fundera över vad jag ska äta...


Och jag orkar inte tycka eller tänka alls om just ätandet, just nu!

Och det här ätandet... -Ja, det fungerar tills jag har slut på just det jag äter av just nu...

Sedan behöver jag(tyvärr) tänka om...


...


Nu ska jag gå och lägga mig...

Får se om de obehagliga känslorna ska ge mig kraftiga stötar hela natten, och hålla mig vaken. Eller ifall jag kan få sova och kanske(kanske) vakna med ett bättre mående imorgon.


... God natt med er <3


Den utlösande faktorn var dejtingsajten som inte gick att ta bort infon från... Men det var såå många misslyckade och meningslösa känslor om det mesta i livet, just då..!

Det första stycket ur texten jag skrev direkt efter gråtattacken..

 


 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards